Reikšmingas baltarusių kalbininkų leidinys

rudimentär,-t (1) biol. rudimentär; otillräckligt utvecklad, tillbakabildad, kvarvarande; ~organ (organ som under organismens evolutionära utveckling har förlorat sin betydelse och är på väg att försvinna, t.ex. blindtarmsbihanget, svanskotan osv.) Definitionen av den sammansatta termen rudimentära organ upprepar här bara huvuddefinitionen och är enligt vår mening helt onödig. I sådana fall är DLKŽ ganska omfångsrik. Den sovjetiske lingvisten F. Sorokoletov har troligen rätt när han hävdar att den bästa definitionen av underordnade termer i en förklarande ordbok är att föra in dem i en grupp av besläktade begrepp, snarare än att i detalj förklara vad som är gjort av vad, vad som används till vad osv.2, eftersom sådana definitioner (särskilt av verktyg och apparater) faktiskt blir föråldrade mycket snabbt. Dessutom är det lätt att bli ytlig om det definierade begreppet inte förs in under ett bredare överordnat begrepp eller om en ofullständig definition används. Låt oss ta ett par exempel: multiplikativ,-t (2) → många: ~talord (som används tillsammans med substantiv i plural) mineralisk,-t (1) → mineral: ~gödsel. M. olja. M. vatten (som innehåller ett upplöst mineral) Enligt den ofullständiga definitionen av den sammansatta termen multiplikativa talord i det första ovan citerade exemplet skulle det följa att räkneordet i uttrycket femte året kan betraktas som ett multiplikativt talord. Även i det enklaste brunnsvattnet finns upplösta mineraler, men varför kallar ingen sådant vatten mineralvatten? Synonymer till de attributiva leden i sammansatta termer vore lämpligare att placera inte efter hela den sammansatta termen, som görs i de flesta artiklar i DLKŽ (jfr franska dörrar — fransk,-t art., fonetisk stavning — fonetisk,-t art., tand med dubbelrot — dubbelrotad,-t art. osv.), utan att infoga dem mitt i den sammansatta termen (jfr fallande respektive stigande tonaccent — tonaccent art.), eftersom synonymer till sammansatta termer i många fall också är ettordiga termer (jfr sandsten: sandsten — sandig,-t art.). Om de ovan diskuterade olikheterna i hur sammansatta termer presenteras och definieras i DLKŽ harmoniserades, skulle uppbyggnaden av dess artiklar bli något mer kompakt och, viktigast av allt, skulle det bli lättare för människor att använda ordboken. K. Gaivenis EN BETYDELSEFULL PUBLIKATION AV VITRYSSISKA LINGVISTER Дыялекталагічны атлас беларускай мовы, Мінск, 1963. VIII + 338 žemėl. + 970 p. Till de mest omfattande och betydelsefulla publikationer som under de senaste åren har berikat inte bara den vitryska utan även den sovjetiska språkvetenskapen i allmänhet hör utan tvivel ”Atlas över det vitryska språkets dialektologi”, utgiven av J. Kolas språkvetenskapliga institut vid Vitryska SSR:s vetenskapsakademi. Denna publikation är resultatet av många års omfattande 2 Se Ф. П. Сороколетов, Смысловая характеристика терминов в толковых словарях, „Лексикографический сборник“, вып. V, М., 1962, p. 130. 229 kollektiva arbete. Atlasets material samlades in enligt ett särskilt program från 1 027 orter i Vitryska SSR. I insamlingsarbetet, som pågick i ett tiotal år, deltog förutom språkvetarna vid J. Kolas språkvetenskapliga institut i Minsk också en stor grupp medarbetare: lärare, doktorander och studenter vid republikens högskolor samt ett betydande antal lärare vid grund- och gymnasieskolor. Även förberedelserna av atlasen för tryck utfördes av en ganska stor grupp forskare, och hela publikationen redigerades av R. Avanesov, korresponderande ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi, K. Krapiva, akademiker vid Vitryska SSR:s vetenskapsakademi, och filologie doktorn J. Mackevič. ”Atlas över det vitryska språkets dialektologi” består av två omfattande band. I det första presenteras hjälpkartor (administrativa och historiska kartor över Vitryska SSR) samt lingvistiska kartor. De sistnämnda är 338 till antalet. De visar utbredningsområdena för viktiga fonetiska och morfologiska särdrag i de vitryska dialekterna, enskilda syntaktiska konstruktioner och fraseologismer samt olika ord och termer. Den andra atlasvolymen ägnas åt kommentarerna till dessa kartor. Dessutom behandlas i dess inledande artiklar ingående särskilda frågor inom den lingvistiska geografien, Atlasets tillkomst historia och dess struktur beskrivs, och en bibliografi över forskningen om de vitryska dialekterna tillhandahålls. Föredömlig är den tekniska utformningen av enskilda kartor och av hela publikationen – färgerna är smakfullt valda och harmoniskt kombinerade, liksom olika symboler med mera. ”Atlas över det vitryska språkets dialektologi” har utan tvivel den största teoretiska och praktiska betydelsen för den vitryska språkvetenskapen. Det rika och mångsidiga dialektmaterial som presenteras i atlasen kommer framför allt att vara en viktig källa för det praktiska arbetet med det vitryska litteraturspråket. Detta material, liksom den exakta geografiska utbredning som har fastställts för enskilda språkliga företeelser, kommer att bidra till att bättre lösa många frågor om normeringen av litteraturspråkets fonetik, morfologi, syntax och lexikon. I det vitryska litteraturspråket förekommer fortfarande ett stort antal parallellformer, till exempel: цярля, цярлё och (mer sällan) целёнак ”kalv”; genitiv plural хам och хамаў ”stugor”; instrumental plural плячамі och плячыма ”axlar”; гэта och гэтая,-ае ”den här”; бяром och бярэм ”vi tar”; годы och гады ”år”1. Med ledning av de dialektuppgifter som publicerats i atlasen (jfr karta nr 84, 101 m.fl.) kommer de vitryska språkforskarna sannolikt att avgöra vilken av flera parallellformer som lämpar sig bäst för litteraturspråket. Den del av atlasen som ägnas åt lexikala frågor visar upp ett rikt system av synonymer i det vitryska språket; jämför benämningarna på piskskaftets rem (2592): гужчык, уж, вуісоўка, прывязка, увязка, завязка, угарўна, каніца, пуціца, рэмень, хамуцік, прузік, сырмац, набойка, вароўка m.fl.; synonymer till verbet tala (320): гутарыць, гаманіць, балакаць, жгуціць, гукаць, зюкаць, гаварыць. Det rika dialektala lexikala material som atlasen presenterar kommer att bli en oumbärlig källa för vitryska språkforskare som skapar och utvecklar nationell terminologi för olika delar av näringsliv och kultur. Materialet kommer också att förmå språkforskarna att ompröva vilka av de synonymer som hittills använts som bör betraktas som litteraturspråkets grundläggande ord eller termer. Exempelvis har den mest utbredda benämningen på en liten kammare (förråd), смо́нка, med rätta placerats först i atlasen (240), 1 Jfr М. Г. Булахоў, Аб некаторых пытаннях нармалізацыі і развіцця беларускай літаратурнай мовы, „Працы Інстытута мовазнаўства АН БССР“, вып. 1, Мінск, 1954, р. 3—21. 2 Här och på andra ställen anger siffran inom parentes kartans nummer i ”Atlas över det vitryska språkets dialektologi”. 230 under tiden hänvisar ”Vitrysk-ryska ordboken”3 från det ordet till ordet варбу́нá, som används inom ett relativt litet område i centrala Vitryssland; orden бульбоўнік ”blast av potatis”, (281), плёскуни ”hampa med fjäll” (283), стог ”kon, stack” (288), рубель (рубель) ”hövändare” (289) är mycket mer utbredda och kända än deras synonymer som anges i ordboken: бульбянік, манцы, сцірта, жэрдка osv. Atlasen kommer att bidra till att klarlägga många viktiga teoretiska frågor som rör de vitryska dialekternas uppkomst, den litterära språkets utvecklingsprocesser och de historiska förbindelserna mellan vitryssarna och närliggande slaviska (ryska, ukrainska, polska) och andra folk. Bland de slaviska språken betraktas vitryska vanligen som ett östslaviskt språk med inslag av västslaviska språk. Vitryska är således i viss mening liksom ett övergångsspråk mellan de östliga och västliga slaviska språken. I många fall bekräftas detta särskilt väl av atlasens lexikala material. Ordförrådet i östra och nordöstra Vitryssland har nära samband med ordförrådet i angränsande ryska dialekter, jfr ло́вька ”vagga” (247) — ryska ло́вка; адва́л ”(plogens) vändskiva” (256) — ryska отва́л; ву́тка ”anka” (297) — ryska у́тка; ска́церць ”duk” (325) — ryska ска́терть; хозя́ин ”husbonde” (334) — ryska хозя́ин; балны ”sjuk, krasslig” (319) — ryska больной. Ordförrådet i västra och sydvästra Vitryssland har fler motsvarigheter i ukrainska och polska; jfr synonymerna till de ovan nämnda benämningarna som används i denna del av Vitryssland: кало́чка, кало́ўка ”vagga” — ukrainska колі́ска, polska kołyska; палі́ца (па́ліца) ”vändskiva” — ukrainska полі́ця; ка́чка ”anka” — ukrainska ка́чка, polska kaczka; абрус (абрус, абру́сак) ”duk” — ukrainska обру́с, polska obrus; гаспадар ”husbonde” — ukrainska госпо́дар, polska gospodarz; хворы ”sjuk, krasslig” — ukrainska хворий, polska chory. Det förekommer också ganska många ord som förbinder vitryska med endast ett av de slaviska språken, till exempel polska: студня ”brunn” (241) — polska studnia; насі́льды, насі́ла ”ok” (249) — polska nosidło; тэнца ”regnbåge” (312) — polska tęcza; зі́мна ”kallt” (321) — polska zimno. Det lexikala materialet i atlasen visar och preciserar också var lånord från andra språk har spridits i vitryska och bidrar till en bättre förståelse av deras spridningsriktningar. Exempelvis framträder det exakta område där sådana germanismer som kommit in via polskan används: андарак ”kjol” (329) — tyska Unterrock, polska andarok (jfr även litauiska dialektformen andarokas); шні́хір ”sädesmagasin” (239) — tyska (östpreussiska) spiker, polska spichler (litauiska dialektformer špykerė, špykeris); шуп, шу́рбк ”takskjul, skjul” (238) — tyska (östpreussiska) šu(e)r. Dialektskillnaderna i lexikonet liksom i de viktigaste fonetiska, morfologiska och syntaktiska dragen bekräftar i många fall de två huvudsakliga vitryska dialektgrupperna — nordöstra och sydvästra. Till exempel har former som är typiska för de nordöstra dialekterna прамыцьцо ”skölja om, skölja ur, tvätta ur” (10), го́род ”stad” (13), дзі́це́нак ”barn” (85), новую хату ”en ny stuga” (124), бярэць ”tar (3:e pers. sing.)” (148), кажыць ”talar (3:e pers. sing.)” (149), ходзюць4 ”går (3:e pers. plur.)” (157), сецць ”sätta sig” (174) följande motsvarigheter i de sydvästra dialekterna: перамыцьцо, 3 Se Белорусско-русский словарь, под редакцией академика АН БССР К. К. Крапивы, Москва, 1962. 4 De generaliserade formerna för tredje person pluralis presens med -уць (-юць) i stället för -аўц (-яўц) används också i angränsande ryska dialekter, jfr Ю. Ф. Мацкевіч, Марфалогія дзеяслова ў беларускай мове, Мінск, 1959, s. 175, 251. 231 э́род, дзіўя, новую хату, бярэ, кажа, ходзіць, се́сці. Med utgångspunkt i Atlasets material drar de belarusiska språkforskarna slutsatsen att dialekterna i sydvästra Belarus har bevarat fler arkaiska särdrag än de nordöstra5. Det är sant att ett stort antal dialektala företeelser i belarusiskan också är utbredda på något annat sätt. Atlaset visar till exempel att isoglosserna för vissa syntaktiska särdrag delar in det belarusiska språkområdet i en östlig och en västlig del. I den östra delen används exempelvis konstruktionerna пайшоў к бацьку ”gick (gick jag, gick du) till fadern” (217), ехаў на кані ”åkte (åkte jag, åkte du) på häst” (222), у мяне баліць галава ”jag har ont i huvudet” (223), medan man i den västra delen använder пайшоў да бацькі, ехаў канём (denna konstruktion är också utbredd i nästan alla belarusiska sydliga dialekter), мне баліць галава. Isoglosserna för dessa konstruktioner, liksom för många andra särdrag som återges i Atlaset, sträcker sig utanför Belarus gränser och korsar språkområdena för angränsande slaviska (ryska, ukrainska, polska) eller baltiska (litauiska, lettiska) språk6. Således kommer ”Belarusiskans dialektologiska atlas” också att ge värdefullt material till en allmän atlas över de slaviska språken, historisk-komparativ språkvetenskap och en rad andra studier. Det är självklart att denna publikation också är viktig för litauisk språkvetenskap. De nära förbindelserna mellan de baltiska och slaviska folken, som varade i århundraden, har lämnat tydliga spår också i dessa folks språk. Språkforskare har länge intresserat sig för likheterna mellan särskilt nära grannar – litauer och belarusier – och för hur deras språk påverkat varandra. Till exempel är förhårdningen av konsonanten l i östlitauiska dialekter (jfr. láDas < lėdas, aukūnė < alkūnė) och uttalet av affrikatorna c, dz i stället för standardspråkets konsonanter t, d (jfr. dúoc, dzienà i stället för dúoti, dienà) också kännetecknande för belarusiskan (jfr. воўк < волк ”varg”; даць < дать ”ge”, дзень < день ”dag”). Enligt vissa språkforskare var det just belarusiskan som bidrog till att dessa särdrag spreds i de litauiska dialekterna. Belarusiskans största inflytande har dock märkts i den litauiska dialektala vokabulären. Här är några mer allmänt använda belarusismer: batviniai ”rödbetor, soppa på rödbetsblast” (belarusiska бацвін(н)е ”rödbetsblad och stjälkar”), bočia, bočius ”far, farfar” (belarusiska бацька ”far”), bulba ”potatis” (belarusiska бульба), uzbonas ”kanna” (belarusiska збан ”kanna, kruka”), ūtar yti ”tala, småprata” (belarusiska гутарыць). Vissa lån från belarusiskan har till och med kommit in i det litauiska standardspråkets ordförråd, exempelvis: norągas, priešlas, sijōnas (belarusiska нарог; прэсла, прісло; са́йн). Det är sant att det ibland råder osäkerhet om ett litauiskt lånord har hämtats från belarusiskan eller från ett annat slaviskt språk (t.ex. polska eller ryska). I sådana fall kommer ”Belarusiskans dialektologiska atlas” nu att vara till stor hjälp för språkforskarna, eftersom den ger en exakt geografisk redovisning av många belarusiska ord och former. Med stöd av Atlasets faktiska material blir det möjligt att precisera etymologin för fler än ett litauiskt ord. Exempelvis har dialektordet gručkas ”kålrot” hittills fått olika etymologiska förklaringar. Ordet har satts i samband både med det polska ordet gruszki ”en viss sorts potatis” och med det belarusiska бружка8 ”kålrot”, och man har också härlett det från en litauisk dialektform 5 Jfr. Ю. Ф. Мацкевич, А. Г. Мурашко, А. В. Орешонкова, Об итогах работы по составлению атласа белорусских народных говоров, „Вопросы диалектологии восточно-славянских языков“, Москва, 1964, p. 45 tt. 6 Jfr. А. П. Непокупный, Ареальные аспекты балто-славянских языковых отношений, Киев, 1964, p. 62 tt. 7 Jfr. E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen, 1955 tt., p. 302. 8 Plg. Lietuvių kalbos žodynas, III, Vilnius, 1956, p. 653. 232 krūčkas ”griežtis” (i stället för denna form, som också är lånad från belarusiskan, anses det ursprungliga tonande k ha uppstått redan i de litauiska dialekterna själva⁹). Av atlasen framgår att belarusiskan, förutom andra benämningar på griežtis (бручка, бручка, бручна, грыжчына, грыжа, кру́чка...), också har гру́чка (276). Den sistnämnda benämningen är, liksom кру́чка, karakteristisk för belarusiska dialekter i gränsområdet mot Litauen (distrikten Glubokoe och Pastavy). Följaktligen är formerna krūčkas och grūčkas, som numera används i vissa litauiska dialekter, sannolikt lånade från olika belarusiska dialekter. ”Belarusiska språkets dialektatlas” kommer också att vara till stor nytta för lingvister som undersöker de baltiska språkens (litauiskans och lettiskans) inflytande på belarusiskan. Särskilt uppmärksamhet väcker de dialektala dragen som främst är utbredda i belarusiska dialekter som står i direkt kontakt med litauiska eller lettiska dialekter, t.ex. suffixet -юк (-ук), som används för att bilda vissa diminutiva substantiv (296), suffixet -ене, som används för att bilda ord som бульбаве́не ”potatisblast” (jfr litauiska dialektformerna bulviẽnis, bulbiẽnis), кармафле́не ”detsamma” (280–2); enskilda ord: рэгзіні, ре̨зіні (254) – litauiska rėžginės; жэгін (234) – litauiska žaginys; дзірван (275) – litauiska dirvonas; асве́р, свер, свіршня, свірсня... (242–4) – litauiska svirtis. Följande baltiska lånord används ganska brett i belarusiskan: мянта, мянця, ме́нта, ме́нця... (264) – litauiska mentė; сіірта (сіірта), сіірда... (288) – litauiska stirta; свіран, све́ран, свіро́нак (239) – litauiska svìrnas m.fl. I den östra delen av Belarusiska SSR är det förmodade litauiska lånet ёўня, ёўня (233) – litauiska jauja10 – mest utbrett, medan det i det sydvästra hörnet (Polesien) är клу́ня, клёня (235) – litauiska klúonas. Från de östra litauiska dialekterna har vissa tillrop för att kalla på djur eller fåglar sannolikt också spridits till angränsande belarusiska dialekter, t.ex. för kor: тпрусь-тпрусь (304) – litauiska tprus(e)-tprus(e), för får: базь-базь (305) – litauiska baz-baz, för gäss: зю-зю-зю, зюлю-зюлю, жуль-жуль (307) – litauiska žiu-žiu-žiu, žiul(e)-žiul(e), žiu-žiu m.fl. Det lexikala materialet i atlasen gör det också lättare att förstå analoga fall av ordbildning och lån av enskilda betydelser. Förhållandet mellan formerna mažinki, mažilki, mažilnik ”kyrkogård” (318), som främst används i västliga belarusiska dialekter, och ordet mažila ”grav” är analogt med förhållandet mellan de litauiska orden kapai, kapinės och kapas11. Västra belarusier har möjligen lånat en av betydelserna hos det litauiska ordet rauti; jfr belarusiska лён рваць – litauiska linus rauti ”rycka lin”; i östra belarusiska dialekter säger man i detta fall: лён браць (267). Atlasmaterialet belyser också tydligare utbredningen i Belarus av vissa gemensamma baltiska och slaviska ord, t.ex.: клець (239) – litauiska klėtis; малака, мо́лака, мало́ка (315) – litauiska talkė; арúць, о́руць (265) – litauiska arti. Undersökningen av gemensamma drag mellan litauiskan och belarusiskan och av deras inbördes påverkan kommer att bli ännu mer framgångsrik när även en litauisk språk atlas publiceras. Det är bara beklagligt att de ”Program”, enligt vilka materialet samlades in för belarusiska och litauiska språk atlaser, inte hade samordnats på lämpligt sätt i förväg – i båda ”Programmen” kunde man till exempel ha 9 Plg. V. Urbutis, Dvi etimologijos pastabos, „Kalbotyra“, I, Vilnius, 1958, p. 220–221. 10 Jfr E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, s. 192. 11 I de nordliga polska dialekterna används formen mogiłki ”kyrkogård”; enligt vissa lingvister är den ett betydelselån, eller en så kallad kalkering, från litauiskan. Jfr Cz. Kudzinowski, Jacyngowie w języku, ”Acta Baltico-slavica”, Białystok, 1964, s. 224. 233 det bör finnas många fler gemensamma eller analoga frågor inom syntax och lexik (det är just lexiken som bäst visar de historiska sambanden mellan dessa språk). ”Atlas över det belarusiska språkets dialekter” skiljer sig till sin struktur och sina sammanställningsprinciper i viss mån inte från tidigare utgivna sovjetiska12 och många utländska lingvistiska atlaser. I denna atlas presenteras endast faktamaterial (den geografiska utbredningen av de viktigaste dialektala företeelserna i belarusiskan), men materialet undersöks inte och analyseras inte vetenskapligt. Man får hoppas att belarusiska språkvetare kommer att utföra ett sådant arbete i framtiden och publicera sina generaliseringar och slutsatser i andra publikationer13. Några andra kritiska anmärkningar som kan riktas till sammanställarna av ”Atlas över det belarusiska språkets dialekter” gäller huvudsakligen oväsentliga frågor och enskilda metodologiska detaljer. Vi ska nämna ett par av dem här. I atlasen förekommer kartor som ägnas åt benämningar eller termer vars betydelser inte har specificerats eller differentierats närmare. Karta nr 231 visar till exempel utbredningen av olika benämningar på fårhus. En av de mest utbredda benämningarna är аўчарнік, som emellertid på olika håll i Belarus betecknar olika företeelser: ordet används om såväl ett fårbås i en gemensam ladugård som en tillbyggnad för får vid ladugården och ett helt fristående fårhus (på en kolchos). På kartan framgår inte betydelseskillnaderna hos ordet аўчарнік och dess övriga synonymer eller var dessa betydelser förekommer. Det är sant att sådana brister också beror på vissa objektiva orsaker, framför allt på ofullständiga eller inte helt exakta språkvetenskapliga eller etnografiska uppgifter som samlats in av atlasens materialinsamlare. Det verkar onödigt att atlasens kartor inte visar den geografiska utbredningen av sådana fina eller relativt utbredda synonymer som істомка, барання vid sidan av стомка, варыўня ”litet hus, kammare” (240); сіверна, се́верна vid sidan av холодна, сцюдзёна, зімна ”kall” (321) med flera. Syntaktiska konstruktioner återges inte helt enhetligt: i vissa konstruktioner är alla ord försedda med accentmarkering (208, 209, 212, 213, 216, 217, 219), i andra inte (206, 207, 214, 215, 218). Rubrikerna på vissa kartor i atlasen är alltför kortfattade, vilket gör att kartans innehåll inte alltid är tydligt för läsaren. Detta gäller särskilt när rubrikordet har flera betydelser; jfr den tvetydiga rubriken på karta nr 229, ”Назвы гары” — kartan visar utbredningen av benämningar på en övervåning (ett loft), men det belarusiska ordet гара betyder inte bara ”övervåning” utan också ”berg” (den senare betydelsen anges först i ordboken). Det hade varit lämpligt att även ange de latinska termerna vid rubriker som betecknar växter. Bland atlasens hjälpkartor saknar vi en geografisk (relief-)karta över Belarusiska SSR, som möjligen skulle bidra till en bättre förståelse av hur enskilda dialektala isoglosser har uppkommit och hur de är utbredda. K. Morkūnas ir A. Vidugiris 12 Plg., pavyzdžiui, Атлас русских народных говоров центральных областей к востоку от Москвы, под редакцией Р. И. Аванесова, Москва, 1957; Й. О. Дзензелівський, Лінгвістичний атлас українських народних говорів Закарпатської області УРСР (Лексика), 1, Ужгород, 1958. 13 Belarusiska språkvetare har redan, med stöd av atlasens material, publicerat några arbeten av sammanfattande karaktär; jfr det betydelsefulla kollektivverket ”Нарысы па беларускай дыялекталогіі” (Мінск, 1964, 416 р.), enskilda artiklar i publikationerna ”Вопросы диалектологии восточно-славянских языков” (Москва, 1964), ”Беларуская мова”. Даследаванні па лексікalogіі (Мінск, 1965) med flera. 234