Lietuviškos matematinės terminologijos istorijai

LIETUVIŲ KALBOS LEKSIKOS RAIDA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA Till den litauiska matematiska terminologins historia Z. ŽEMAITIS Den litauiska matematiska litteraturen är ung, och dess terminologi är också ung. Ändå har den en historia, med vissa betydelsefulla, om än korta, perioder. Den första perioden — från E. Mainionis (enligt ”Lietuvių Bibliografija” — S. Gimžauskas) ”Pradžomokslio Lietuwiszko spaudraszczio ir rankraszczio su pridėjimu skatmanio” (Warszawoje, 1862 m.) fram till första världskriget — var en period då man sökte efter terminologi. E. Mainionis använde ibland mycket märkliga termer, vars bildningssätt är okänt, såsom: skaitmanys ”räkning, aritmetik”, pražas ”siffra”, skaitlis ”tal”, vienalakė ”enhet”, pridendis ”plustecken, plus”, išžembis ”minustecken, minus”, užmatas ”uppgift” och så vidare. Inte heller de andra författarna under denna period (S. Skačkauskas, J. Gailutis — P. Matulionis, Petras Nėris — V. Vileišis, A. Vėgelė — översättaren av Thomas aritmetik, P. Mikolainis — författaren till en vackert illustrerad aritmetik, P. Mašiotas, J. Damijonaitis m.fl.) hade någon gemensam, enhetlig terminologi. De matematikläroböcker för litauiska grund- och mellanskolor som Litauiska vetenskapssällskapet gav ut under första världskriget följde inte heller en enhetlig terminologi. Under första världskriget växte och utbredde sig den revolutionära rörelsen i Ryssland snabbt, riktad mot tsaren och hans lakejers reaktionära styre. Det började stå klart att tsarismens nederlag skulle ge folken inom det ryska imperiet, däribland litauerna, frihet att utveckla sin egen kultur och skapa egna skolor. Uppmuntrade av sådana förhoppningar började de litauiska matematikerna — P. Mašiotas, M. Šikšnys och författaren till denna artikel, som vid den tiden arbetade vid de litauiska skolorna för krigsflyktingar i Voronezj — intressera sig för att utarbeta litauiska matematikläroböcker och beslöt att först skapa en enhetlig matematisk terminologi. Vår framstående språkvetare, utvecklaren av det litauiska litteraturspråket J. Jablonskis, som undervisade vid samma skolor, gick gärna med på att hjälpa dem i detta arbete. Han avsatte en bestämd tid (torsdagskvällar) då de nämnda matematikerna kunde samlas hos honom och rådgöra i frågor om utformningen av matematisk terminologi. P. Mašiotas deltog bara sporadiskt i dessa överläggningar, eftersom han, sedan han blivit rektor för båda gymnasierna (pojkar och flickor) och blivit starkt upptagen med att skriva litteratur för barn, inte hade tid för överläggningarna. Ibland kom K. Šakenis, som skrev en fysiklärobok för mellanskolor, för att rådgöra om fysikalisk terminologi. Författaren till dessa minnen deltog regelbundet i konsultationerna, och J. Jablonskis gav honom mest arbete: han skulle redogöra för betydelsen och ursprunget hos termer på andra språk, 195 föreslå litauiska motsvarigheter och så vidare. Frågan om benämningen på talet diskuterades ingående. Fram till dess hade man använt termerna skaitlis, skaitlinė, skaitlius och verbet skaitliuoti, bildat av det sistnämnda. För oss matematiker verkade skaitlius fullt acceptabelt, eftersom det också i det levande språket fanns ord med liknande struktur: derlius, drėblius, dieglius, perteklius. J. Jablonskis invände inte särskilt mycket mot ordet, men gick absolut inte med på att bilda ordet skaitliuoti av det: det går visserligen att bilda ett substantiv av ett verb, men det är inte tillåtet att på nytt bilda ett verb av ett sådant konstgjort substantiv; i det sammanhanget fördömde han ilsket de redan ganska utbredda nybildningarna mokytojauti, gydytojauti och liknande. J. Jablonskis föreslog att man skulle använda orden skaičius, skaičiuoti, och för oss alla stod det klart att detta var de bästa termerna. Man funderade också mycket på benämningen på enheten. De tidigare använda termerna — vienaląkė, vienutė, vienukė — föll oss alla i smaken inte; man hade också börjat använda vienata, särskilt bland icke-matematiker, men vi tyckte inte om ordet på grund av dess ålderdomliga prägel (jfr gyvatą i äldre litauiska skrifter). Det påpekades att små antal föremål eller enheter på litauiska kallas dvejetas, trejetas…, och att termen vienetas därför inte skulle strida mot det litauiska språkets anda. J. Jablonskis stödde detta starkt, men några av deltagarna i överläggningen tog emot förslaget med reservation. Tydligen påverkades en del matematiker av bruket i andra språk: där betecknas enheten överallt med ett substantiv i femininum (jfr jedinica, jedynka, Einheit, unitas). J. Jablonskis stöd för att använda termen vienetas blev ändå avgörande. K. Šakeniui föreslogs att i fysiken använda ett analogt bildat ord, visetas (вселенная, universum), men inte visata, som också låter ålderdomligt. J. Jablonskis stödde även detta, såvitt jag minns, men termen kom inte med i de termlistor vi senare gav ut, och än i dag används visata. Jag hade redogjort för benämningarna på matematiska operationer och påpekat att namnet på själva matematiska operationen på andra språk vanligtvis inte skiljs från namnet på hur den konkret utförs, medan man logiskt sett borde skilja dem åt; på litauiska är detta lätt att göra. Alla höll med om detta, och förslaget antogs att kalla operationerna sudėtis, atimtis, daugyba, dalyba, och låta de tidigare använda termerna — sudėjimas, dauginimas… — beteckna det konkreta utförandet av operationerna (till exempel trupmeninių skaičių dauginimas). För de följande operationerna — upphöjning till en potens och rotutdragning — föreslogs benämningarna laipsniuote och šakniaute. Den första godtogs, medan den andra möttes med starka reservationer. I andra språk jämställdes operationens namn (troligen av tradition) med en fysisk process — att dra upp en växtrot. I den matematiska operationen söker man däremot bara efter vissa tal, som kanske inte särskilt lyckat kallas šaknimis (jfr en annan betydelse av rot i likheter). Den föreslagna termen slog senare inte igenom, och man följde de vägar som andra språk hade trampat upp. Ett viktigt område inom matematisk terminologi är benämningarna på talen som deltar i operationerna och på resultaten. Av redogörelsen för bruket i andra språk framgick att där, av tradition eller kanske av en viss tröghet, hade många mycket ologiska uttryck bevarats. Exempelvis kallas resultatet av multiplikation på tyska Produkt, på ryska произведение och på polska iloczyn, och dessa termer säger i själva verket ingenting om vilken operation resultatet härrör från, eftersom man kan kalla både resultatet av multiplikation och resultatet av vilken annan 196 resultaten av räkneoperationerna. Resultatet av division kallas på tyska Quotient, ett ord av latinskt ursprung som inte säger tysken något om genom vilken operation talet har erhållits; på polska kallas kvoten iloraz, men samma benämning skulle också kunna användas om faktorn, som likaså anger hur många gånger (ile razy) det givna talet ska multipliceras (eller tas). Faktor och divisor kallas på dessa språk som i tidigare litauiska publikationer: daugintojas, dalytojas (det betyder inte ett visst tal, utan en person som utför multiplikations- eller divisionsoperationer). Vi hade bestämt oss för att strikt undvika sådana ologiska former, kalla talen som deltar i operationerna med så korta substantivformer som möjligt (t.ex. dėmuo, dėmenys, inte dedamieji, sudedamieji); betrakta talen som man multiplicerar eller dividerar med som slags verktyg och bilda deras benämningar efter talspråkets former (t.ex. adiklis, kabiklis), nämligen: daugiklis, daliklis och på motsvarande sätt i bråk – skaitiklis, vardiklis. Därför beslöt man också att kalla resultatet av multiplikation sandauga. Frågan om användningen av prepositioner för att beteckna multiplikation och division vållade oss en hel del bekymmer. Tidigare sade man: dauginti, dalyti ant 5 eller – dauginti, dalyti penkiais. Det var tydligt att den första konstruktionen inte alls passade det litauiska språket. Den andra konstruktionen är korrekt och skulle kunna användas när faktorn eller divisorn är konkreta positiva heltal, men i mer allmänna fall och vid operationer med bokstavsbetecknade tal är den opraktisk, eftersom man varje gång skulle behöva lägga till ”...skaičiumi” och så vidare. J. Jablonskis påminde om uttryck i talspråket: padalyti, išmatuoti iš akies: ji moka išvirti pietus iš knygos, det vill säga ”så som ögat visar”, ”så som böckerna visar”. Följaktligen valde man konstruktionen padauginti iš daugiklio, dvs. ”så som faktorn visar”. Vi blev alla mycket glada över detta förslag. J. Jablonskis förslag att använda prepositionen iš även vid division väckte ingen entusiasm bland matematikerna. Jag påpekade att användningen av prepositionen iš vid tre olika operationer skulle vara opraktisk inte bara ur stilistisk synvinkel, utan också göra det svårare att förstå det matematiska språket; man skulle ofta behöva använda uttryck som dalytis iš skaičiaus och liknande. Man uppmärksammade att division innefattar två fall som skiljer sig ganska mycket åt när det gäller hur operationen förklaras och utförs: a) division i lika stora delar och b) division efter rymd (rymddivision). I det första fallet (a) är det naturligt att använda prepositionen į (t.ex. dalyti į 5 dalis), och i det andra fallet (b) prepositionen po (t.ex. 35 kg padalyti, išdalyti po 5 kg). När det gäller konkreta, särskilt nämnda, mätetal bör man efter operationens innebörd använda den ena eller den andra prepositionen, medan prepositionen po passar bättre för allmänna, bokstavsbetecknade tal. Därför föreslog jag också att använda prepositionen po i sådana generella operationer, men inte iš. J. Jablonskis auktoritet vägde tyngst, men än i dag tycker jag att det hade varit bättre att behålla prepositionen po. De nya litauiska algebraiska termerna (teigiamieji, neigiamieji skaičiai ir kt.) föreslogs, såvitt jag minns, av M. Šikšnys och antogs snabbt av oss alla. Man funderade mycket och diskuterade till och med termen lygties. Den termen förekom inte i tidigare litauiska skrifter. Efter mönster från andra språk låg termerna lygybė, lyginys nära till hands; även termerna lygmė, lygmuo hade förts fram. Det verkade som om den lämpligaste termen skulle vara lygtis. J. Jablonskis motsatte sig ganska kraftigt singularformen och föreslog lygtis. Han förklarade att det här rörde sig om en nödvändig samverkan mellan två delar, jämlikhet och jämvikt, och att man i sådana fall i talspråket använder substantiv i plural, såsom: rogės, žirklės, žio- 197 tys.. Det krävdes mycket övertalning för att få J. Jablonskis att förstå att det var viktigt för matematikerna att ha detta begrepp uttryckt i singular, så att det stod klart att det handlade om en enda ekvation, inte om flera. J. Jablonskis gav med sig, och termen lygtis. antogs. Andra termer inom aritmetik och algebra (t.ex. trupmenos, jų bendravardinimas, proporcijos, logaritmai och så vidare) vållade inga större svårigheter och gav inte upphov till några diskussioner. M. Šikšnys åtog sig att färdigställa resultaten av dessa arbeten för tryckning1. Författaren till dessa hågkomster fick arbeta mycket med terminologin inom geometri och trigonometri. En av de första frågorna gällde benämningarna på linjer. Det var tydligt att om man behöll termerna tiesioji, kreivoji, statmenoji skulle det leda till många språkliga olägenheter och matematiska oklarheter. Man kände behov av att benämna dessa objekt inte med adjektivformer, utan med kortare substantiv. Jag föreslog kreivė, tiesė, statmuo. Alla instämde, trots att dessa ord inte hämtats ur talspråket. Man diskuterade benämningen på tangenten. Den adjektiviska formen av benämningen på denna linje kunde ge upphov till en hel del oklarheter och till och med tvetydigheter: är det en linje som berör något, eller en linje som någon berör? Med utgångspunkt i tiesę, kreivę föreslog jag att kalla tangenten liesne, liksom man i talspråket säger: rėksnė, dėsnė (višta). Efter att ha satt sig in i linjens karaktär (den berör, men blir inte själv berörd av någon) beslöt J. Jablonskis att det lämpligaste vore att kalla den lietėja, vilket skulle understryka dess aktivitet. Analogt kallades sekanten kirtėja. Fram till dess användes orden ratas och stipinas för cirkeln och dess radie; A. Jakštas-Dambrauskas använde termen ratilas. Snart antogs, tror jag, de termer som J. Jablonskis föreslagit: apskritimas och spindulys, men även radiusas tilläts. På J. Jablonskis förslag antogs också termen skritulys för ”den figur som avgränsas av en cirkel4”. Såvitt jag minns gav termen plokštuma inte upphov till några diskussioner. Från början tyckte jag att den inte var helt lämplig. Plokštuma borde beteckna den plana delen av vilken yta som helst (t.ex. en avgränsad slätt i ett bergigt område, den plana delen – en avsats – på ett veckat tak och liknande). Att kalla en oändlig plan yta plokštuma är lika inexakt som att kalla en linje tiesuma och en kurva kreivuma. Jag tyckte att man behövde en term som betecknade inte ytans egenskap eller karaktär, utan själva den oändliga ytan; ett sådant ord eller en sådan term kunde vara (terminus technicus) plokšmė, plokštis. Också i talspråket finns det gott om ord av detta slag som betecknar vissa generaliserade begrepp, t.ex.: tėkmė, gelmė, kilmė och liknande. Några matematiker använder fortfarande termen plokšmę; av den kan man lätt bilda adjektivet plokšminis (i stället för plokštuminis), utan att detta leder till några oklarheter. Arbetet med trigonometriska termer vållade inga större svårigheter. Internationella termer lades till grund; meningsskiljaktigheterna gällde endast deras litauiska ändelser och böjning. Man föreslog att orden sinus, cosinus också skulle betraktas som nominativformer i litauiskan och böjas därefter: sinus, sinaus, sinui och så vidare. Jag tror att J. Jablonskis avgjorde att nominativformerna skulle litauifieras, dvs. skrivas sinusas, cosinusas. Därefter framfördes att tangens, cotangens, sekans borde benämnas tangensas, contangensas, och inte tangentas, cotangentas..., som J. Jablonskis krävde med stöd av regeln att litauiska nominativändelser ska fogas till stammen från genitivformen i det främmande språket. Inte heller hjälpte exemplen från talspråket, 1 Žr. M. Šikšnys, Aritmetikos ir algebros terminų žodynėlis, Kaunas, 1919, 47 p. 198 där namn av främmande ursprung Felix, Clemens, Alphons förlitauiserats (jfr Feliksas, Alfonsas, Klemensas), och inte heller beaktats att man enligt den tillämpade tangentui, cotangentui principen kanske också borde använda termerna sinus, cosinus. Det uppdrogs åt författaren till denna artikel att förbereda geometrins och trigonometriens termer för tryckning, och de trycktes snart2. K. Šakenis hade också vid ett eller annat tillfälle deltagit i samråden hos J. Jablonskis, särskilt i frågor om fysiktermer, och vi brukade diskutera dem. Jag minns att den term han föreslog, švytuoklė (ryska маятник), väckte en hel del diskussion. Man påpekade att namnet švytuoklės förknippas med vissa ljusfenomen och föreställningar om glöd (jfr ordet švyturys). En svängande anordning inom den rena mekaniken skulle lämpligast kallas svyruokle. Ändå, såvitt jag minns, tog J. Jablonskis Šakenis parti, och termen slog igenom i läroböckerna. De frågor om namn på kemiska grundämnen som K. Šakenis hade väckt diskuterades livligt. Han försökte litauisera många av dem, men man beslutade att utgå från de internationella termer som användes allmänt, med undantag endast för ett eller annat grundämne som av praktiska skäl (teknik, fysiologi, hygien) borde bli allmänt känt. Det första undantaget gällde grundämnet O (oxygenium). K. Šakenis nämnde de tidigare använda namnen: rūgštadarys, rūgštagamys, rūgštinys. K. Šakenis själv föreslog, om jag inte misstar mig, att kalla det rūgdariu eller något liknande. J. Jablonskis frågade vilka som var grundämnets mest karakteristiska kemiska egenskaper. Eftersom jag hade något större kunskaper om de viktigaste kemiska föreningarna förklarade jag att grundämnets förekomst i syror inte är nödvändig, eftersom det finns syror som inte innehåller det (t.ex. HCl); dess mest karakteristiska egenskap är att andra grundämnen brinner i det, och därför vore det lämpligast att knyta dess namn till ordet för förbränning. J. Jablonskis förstod genast, nämnde exemplen geluonis — det är det man sticker med, gyvuonis — en viss kroppsdel med vilken man främst känner, och därför vore det lämpligast att kalla grundämnet O (oxygenium) deguonimi. Det stod klart för oss alla att detta var den lämpligaste termen. Jag tror att samme K. Šakenis analogt föreslog att kväve skulle kallas gesuonimi, eftersom det släcker förbränning. Förslaget fick inget stöd, eftersom kväve inte släcker varje förbränning. För det andra vanliga grundämnet, H (hydrogenium), gav J. Jablonskis namnet vandenilio, som snabbt slog igenom. Frågor om matematisk terminologi aktualiserades på nytt efter återkomsten från Voronež till Litauen. Vid vår första högre läroanstalt — de högre kurserna — undervisades det i stor omfattning i högre matematik, vilket krävde många nya matematiska termer. Under de första 3–4 åren fick jag nästan ensam ta hand om dessa frågor, med J. Jablonskis som rådgivare. När det gällde att litauisera terminologin inom ett vetenskapligt område hade han godkänt två grundläggande principer: a) att som grund för benämningarna på närbesläktade begrepp välja en form av ett ord på ett främmande språk ordform (t.ex. ett substantiv) och bilda alla övriga former från den enligt det egna språkets regler; exempelvis kunde man utgå från det grekiska ordet analizis och därefter bilda formerna analizinis, analiziškas, men inte analitinis, analitiškas, vilka skulle bildas från adjektivformen; b) att använda den främmande språkets term i dess ursprungliga form, om den inte strider mot vårt språks uttal. Till exempel de grekiska termerna ana-, som låter helt litauiska 2 Žr. Z. Žemaitis, Geometrijos ir trigonometrijos terminų rinkinėlis, Kaunas, 1920, 99 p. 193 lizis, sintezis finns det ingen anledning att tillägna sig i en redan två gånger (fransk och tysk) förvanskad form (jfr. analizė, sintezė) och böja dem så här: analizė, analizės, analizei…, när man kan böja ordet utmärkt efter dess ursprungliga grundform och samtidigt bevara den grekiska betoningen, t.ex.: analizis, analizío…; eller, om man också vill bevara ordets grekiska genus, böja det efter det litauiska ordet pilnatis: analizis, analizies, analiziai osv. På liknande sätt borde man ha gått till väga även med orden minuta, sekunda, tertia, kvarta, kvinta m.fl., utan att ändra dem till minutė, sekundė, tercė, kvartė m.fl. Vi kan också påminna om ett annat exempel på förvrängning av latinska termer, som är utbrett och som våra språkforskare enhälligt har godtagit. Under medeltiden och i början av den nya tiden användes sexagesimala bråk i stor utsträckning av europeiska forskare; de kallades filosofiska (fractiones philosophicae) och hade kommit från Assyrien-Babylonien. Där kallades det första bråket (1/60) prima pars minuta (den första förminskade delen), kort sagt — minuta, det andra bråket (1/60) — secunda; de följande: tertia, quarta, quinta osv. Dessa bråknamn har bevarats ända till våra dagar, även inom vinkelmätning. Därför hade det varit bättre att behålla originalformerna minuta, sekunda… i stället för de sekundära formerna minutė, sekundė, hämtade från tyskan, osv. Och om detta redan hade gjorts, borde man konsekvent också använda formerna tercija, kvartė, kvintė,… oktavė… I frågor om matematiska termer fick jag också vända mig till den statliga terminologikommissionen, som inrättades 1921 och i vilken en underkommission för matematiska termer verkade. Där ingick Pranas Mašiotas, A. Jakštas-Dambrauskas, konstnären Adomas Varnas, Antanas Kaunas och dessutom, tror jag, två unga språkforskare. Omkring 1923—1924 vände jag mig minst två gånger till P. Mašiotas och bad att underkommissionen skulle uttala sig om de termer som användes vid universitetet och de som höll på att skapas. P. Mašiotas organiserade överläggningar. Där förhöll sig P. Mašiotas själv passiv, medan A. Jakštas-Dambrauskas föreslog egna, ibland rentav märkliga termer. Språkforskarna hade inte satt sig in i matematiska ämnen och kunde inte bidra med mycket när termerna diskuterades. Därför åstadkoms nästan ingenting på den matematiska terminologins område under det borgerliga styret. Under sovjetåren utvidgades och intensifierades det terminologiska arbetet avsevärt. Vid vetenskapliga institutioner riktades uppmärksamheten mot att sammanställa och ge ut termordböcker inom olika vetenskaper, tekniska områden och andra fält. Ordböcker över juridiska, geologisk-geografiska, kemiska, fysikaliska, markavvattnings-, textil- och sporttermer har redan utkommit. Ordböcker inom botanik, ekonomi, skogsbruk, medicin och andra områden har färdigställts eller förbereds för tryckning. År 1954 inleddes också granskningen av matematiska termer, med deltagande av terminologikommissionen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen (J. Kruopas, V. Bartusevičius, B. Vosilytė) och matematiker från Vilnius statliga universitet uppkallat efter V. Kapsukas: Z. Žemaitis, J. Kubilius, P. Katilius, G. Žilinskas, V. Statulevičius, V. Paulauskas, K. Grincevičius. Vid överläggningarna granskades och antogs de termer som användes i läroböcker i elementär matematik. Störst oenighet väckte termerna liečiamoji (lietėja…), plokštuma (plokštmė…), sintezis (sintezė…) m.fl. Matematikerna åtog sig att fortsätta samla ett kortregister över termer inom högre matematik, så att man i framtiden skulle kunna sammanställa en stor ordbok över matematiska termer som omfattar terminologin inom matematikens alla grenar. Detta arbete bedrivs intensivt än i dag. 200 Som vi ser ägnades under sovjetåren allvarlig uppmärksamhet åt vår matematiska terminologi, och mycket gjordes för att standardisera den i läroböcker och annan matematisk litteratur avsedd för en bredare allmänhet. För närvarande vållar terminologin med anknytning till nya matematiska vetenskaper, som växer mycket snabbt, större bekymmer. Det vore bra om terminologikommissionen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen och republikens matematiker fortsatte det terminologiska arbetet och utarbetade en matematisk terminologi som: a) skulle hjälpa dem som studerar moderna matematiska vetenskaper att förstå nya, ibland mycket komplicerade begrepp och tankar så korrekt som möjligt; b) skulle göra det möjligt även för människor inom åtminstone något närliggande specialområden att få en korrekt uppfattning om de modernaste matematikgrenarnas väsen och resultat. Samtidigt borde man ännu en gång granska de termer som redan används och ersätta dem som inte uppfyller kraven på logik, precision och konsekvens eller har andra brister med bättre termer. OM DEN LITAUISKA MATEMATISKA TERMINOLOGINS HISTORIA 3. Žemaitis Sammanfattning Den jämförelsevis unga litauiska matematiska litteraturen hade under lång tid ett stort behov av en enhetlig, allmänt erkänd terminologi. De litauiska matematikerna M. Šikšnys och Z. Žemaitis, och till viss del även P. Mašiotas, åtog sig att råda bot på denna brist medan de under första världskriget arbetade vid litauiska flyktingskolor i staden Voronezj. De satte som mål att kritiskt granska den då använda, mycket ofullkomliga terminologin och, så långt möjligt, skapa en logiskt underbyggd terminologi som överensstämde med det litauiska språkets anda. Den framstående litauiske lingvisten J. Jablonskis gav gruppen betydande hjälp i detta arbete. Gruppen fick lägga ner mycket arbete på att fastställa korrekta benämningar på matematiska operationer, de tal som ingår i dem och operationernas resultat. De tidigare termerna hade till största delen skapats genom ordagrann översättning av termer från andra språk, där de ofta hade uppstått historiskt och genom tradition, men inte alltid varit logiskt underbyggda. Så till exempel: a) resultatet av multiplikation kallas på tyska Produkt, på polska — iloczyn, på ryska — произведение. Dessa benämningar har i sak inget samband med själva operationens namn: på detta sätt kan även resultat av vilken annan utförd operation som helst benämnas; b) den logiska definitionen av en operation lyder på andra språk på samma sätt som beteckningen för processen att konkret utföra den; c) benämningarna på de tal som andra tal multipliceras eller divideras med sammanfaller på andra språk med benämningarna på dem som utför operationerna, medan de i sak borde bära namn som är typiska för operationernas verktyg, och så vidare. De ovan nämnda matematikerna fastställde, med auktoritativ hjälp av J. Jablonskis, en matematisk terminologi fri från de nämnda bristerna. Även en fysiklärare vände sig till gruppen för råd om terminologi inom fysik och kemi, och frågorna diskuterades ingående. Så ställdes till exempel frågan om hur det kemiska grundämnet O (oxygenium) lämpligen skulle benämnas. På andra europeiska språk förknippas dess namn med föreställningen om syra. Man påpekade emellertid att syre inte är en nödvändig beståndsdel i varje syra (till exempel innehåller HCl inte O). Dess utmärkande egenskap är däremot att andra kroppar brinner i det med dess hjälp, och därför bildades dess namn (på litauiska deguonis) från ordet degti ”brinna”. Resultaten av gruppens arbete publicerades 1920 av dess medlemmar M. Šikšnys och Z. Žemaitis i form av två terminologiska ordböcker. Den terminologi som de fastställde kom i allmänt bruk i den litauiska matematiska litteraturen. 201