Dėl senųjų baltų teritorijos pietryčių ribos

RECENSIONER OM DEN SYDÖSTRA GRÄNSEN FÖR DE FORNTIDA BALTISKAS TERRITORIUM B. V. Sedov, Baltisk-iransk kontakt på Dneprs vänstra strand, ”Sovetskaja arheologija”, 1965, nr 4, s. 52–62. V. Toporovs och O. Trubatjovs monografi ”En lingvistisk analys av hydronymerna i övre Dneprregionen”, som utkom 19621, fick stor uppmärksamhet i vårt land och utomlands. Uppmärksamheten begränsades inte till ett stort antal recensioner och notiser, utan hade en betydligt större betydelse. Den nämnda monografin blev föremål för sakliga överväganden och diskussioner och utgjorde den stimulerande grund som sporrar fortsatta sökningar och undersökningar2. I dag är det ännu för tidigt att avgöra om framtida forskning kommer att bekräfta alla tankar och hypoteser som framförts i monografin, men de viktigaste av dem (förekomsten av baltiska hydronymer ända till Seims avrinningsområde och den relativa kronologin för övre Dneprregionens baltiska och slaviska hydronymer) förblir obestridda. En av de viktigaste och senaste slutsatserna i V. Toporovs och O. Trubatjovs monografi var fastställandet av den sydöstra gränsen för de baltiska hydronymernas utbredning och konstaterandet av direkta språkkontakter mellan baltiska och iranska språk. Denna djärva slutsats korrigerade i betydande grad M. Fasmeres påstående att slaviska stammar hade skiljt balter och iranier åt under de sista århundradena av det första årtusendet f.Kr. Den materiella kultur som skilde nordiranier från sydbalter kallas vanligen av arkeologer Juchnovokulturen (efter en boplats). Fram till de senaste åren betraktades Juchnovokulturen enhälligt som tillhörande 1 V. N. Toporov, O. N. Trubatjov, Lingvistitjeskij analiz gidronimov Verhnego Podneprovja, Moskva, 1962. 2 Exempelvis hänvisade författarna till åtminstone flera föredrag som behandlade problemet med ett baltiskt ortnamnssubstrat vid två storskaliga toponymikonferenser efter utgivningen av monografin ”En lingvistisk analys av hydronymerna i övre Dneprregionen” även till den nämnda monografin; jfr Ф. И. Гордеев, К вопросу о происхождении гидронима Москва, i: Всесоюзная конференция по топонимике СССР (Тезисы докладов и сообщений), Ленинград, 1965, р. 100; А. С. Стрыжак, Основные гидронимические ареалы Средне-поднепровского левобережья, där, р. 131; В. А. Жучкевич, Гидронимические исследования и историко-географическая реконструкция топонимического ландшафта, i: III республиканська ономастична (гідронімічна) конференція (тези), Київ, 1965, р. 31; В. П. Петров, Балтика і славіка в гідронімії України, där, р. 115. 239 slaverna. H. Mora var sannolikt den förste som ifrågasatte denna kulturs slaviska karaktär och misstänkte att den kunde vara baltisk. En av vårt lands främsta arkeologer, P. Tretiakov, som hade betraktat Juchnovokulturen som slavisk, ändrade senare (1963) uppfattning. Problemet med Juchnovokulturens etniska tillhörighet var dock fortfarande olöst. Arkeologen V. Sedov behandlar detta problem med hjälp av lingvistiska data, i synnerhet toponymiska, i sin artikel ”Om baltisk-iranska kontakter på Dneprs vänstra strand”3. Utan att gå in på argumentationens detaljer kan de viktigaste slutsatserna nämnas; de kommer att vara till stor hjälp för lingvister som intresserar sig för baltisk-iranska och baltisk-slaviska språkrelationer. För det första hävdar författaren att Juchnovokulturen otvivelaktigt är baltisk. Författaren skriver: ”En detaljerad jämförelse av den arkeologiska och toponymiska kartan över den äldre järnåldern visar att slutsatsen är riktig: de flesta iranismerna i Paseimė har lämnats kvar av andra stammar..., och ger anledning att anta att en stor del av de baltiska ortnamnen för vattendrag i Seims avrinningsområde har bevarats från den tid då Juchnovokulturens stammar levde här” (s. 57). Denna slutsats, som grundar sig på en noggrann jämförande analys av lämningar efter materiell kultur i Seims avrinningsområde, bekräftar helt V. Toporovs och O. Trubatjovs hypotes om direkta språkkontakter mellan baltiska och iranska språk i Seims avrinningsområde. Språkforskarna kommer dock sannolikt att intressera sig allra mest för dateringen av de baltisk-iranska kontakterna i V. Sedovs artikel. Som bekant gick det inte att fastställa denna datering enbart utifrån språkliga data (en lingvistisk analys av hydronymer kan som bäst visa endast den relativa kronologin för dessa kontakter). Enligt V. Sedov förde balterna Juchnovokulturen till Paseimė omkring 500–400-talet f.Kr. Baltarnas förflyttning till Paseimė skedde sannolikt från norr, möjligen från Desnas avrinningsområde. De baltisk-iranska språkkontakterna bör alltså ha inletts omkring 500–400-talet f.Kr. V. Sedov försöker dessutom fastställa hur länge de baltisk-iranska kontakterna kan ha varat. Enligt honom kan kontakterna, som inleddes omkring 500–400-talet f.Kr., ha fortsatt i ungefär fyra till fem århundraden, det vill säga fram till vår tideräknings början. När balterna kom till Paseimė från norr drog iranierna (skyterna) i Paseimė sannolikt inte bort, utan assimilerades av de invandrande balterna före vår tideräknings början. Av det som sagts här (även om några av dessa påståenden skulle komma att revideras i framtiden) framgår att Seims avrinningsområde verkligen var en plats för direkta språkkontakter mellan baltiska och iranska språk. Dessutom råder det numera inget tvivel om att balterna i Paseimė — arvtagarna till Juchnovokulturen — utgör en perifer grupp sydbalter, som kom dit norrifrån vid en senare tidpunkt och, som det verkar, försvann tidigare än de övriga balterna vid Dnepr. V. Sedovs artikel ”Om baltisk-iranska kontakter på Dneprs vänstra strand”, vars tillkomst delvis kan ha inspirerats av den tidigare nämnda slutsatsen i V. Toporovs och O. Trubatjovs monografi om direkta språkkontakter mellan baltiska och iranska språk i Seims avrinningsområde, bekräftade alltså inte bara denna slutsats genom en analys av arkeologiska data, utan fastställde också de baltiska— 3 V. Sedov har även skrivit flera andra arbeten med anknytning till baltarnas förflutna: В. В. Седов, Следы восточнобалтийского погребального обряда в курганах древней Руси, ”Sovetskaja arheologija”, 1961, nr 2, р. 103—121; В. В. Седов, Курганы летягов, där, 1964, nr 4, р. 36—51, m.fl. 240 den ungefärliga tidpunkten för de iranska kontakterna. Ur metodologisk synvinkel är detta mycket viktigt, eftersom toponymiken och arkeologin, när de bedrivs parallellt, kan ge mycket viktiga upplysningar om den äldsta perioden i folkens historia. I detta fall är det intressanta att toponymiken spelade rollen som en spejare, i vars fotspår forskare inom andra områden inte bara undvek misstag, utan också bekräftade toponymikens preliminära slutsatser. A. Vanagas DRAG HOS DE SLAVISKA SPRÅKENS MORFOLOGISKA HISTORIA П. С. Кузнецов, Очерки по морфологии праславянского языка, Москва, 1961, 144 p. P. Kuznecov, en framstående specialist på slaviska språk, behandlar i sin bok frågor om hur böjningssystemen för substantiv och verb i ur-slaviskan har uppstått och berör några aspekter av dessa systems utveckling under den slaviska språkperioden. Författaren analyserar språkföreteelser genom att knyta dem till varandra. Detta gör det möjligt för honom att på ett tämligen lyckat sätt spåra orsakerna till de analyserade företeelserna. Det är omöjligt att förstå det ur-slaviska morfologiska systemets uppkomst och utveckling utan de baltiska språken. I P. Kuznecovs bok intar analysen av de baltiska språkens data en mycket viktig plats. Det ur-baltiska morfologiska systemet står närmast det slaviska morfologiska systemet av alla indoeuropeiska språk. Av denna anledning använder P. Kuznecov, kanske med en viss överdrift av denna närhet, termen ”det gemensamma baltisk-slaviska språket” (общеславянобалтийский язык). ”Det gemensamma baltisk-slaviska språket” (eller urspråket) har inte rekonstruerats vare sig inom fonetik eller morfologi. Inte heller bokens författare lyckades rekonstruera det. De baltiska och slaviska språkens morfologiska system är lika, men inte identiska. Exempelvis finns det i substantivens böjningssystem ett stort antal ändelser som P. Kuznecov inte anser ha ett gemensamt ursprung: gen. sg. lit. rank-os (där -os kommer från *-as) och fornkyrkoslav. žen-y (där P. Kuznecov härleder -y från *-om+-s); instr. sg. lit. sūnu-mi (där -mi sannolikt kommer från *-mī; detta skulle den samogitiska ändelsen -mi visa) och fornkyrkoslav. rabo-mъ (där -mъ kommer från *-mi); gen. pl. lit. vilk-ų (där -ų kommer från *-ōn) och fornkyrkoslav. rab-ъ (där -ъ kommer från *-on, eftersom *-ōn på slaviska skulle ha blivit -ą), instr. pl. lit. vilk-ais (där -ais kommer från *-ōis) och fornkyrkoslav. rab-y (-y kan fonetiskt sett inte ha uppstått ur *-ōis). De här anförda skillnaderna i böjningsändelserna kan vara mycket gamla och ha ärvts från den indoeuropeiska språkgemenskapen. I allmänhet är substantivens böjning i de baltiska och slaviska språken mycket likartad, men denna likhet uppstod inte genom gemensamma innovationer i de baltiska och slaviska språken, utan därför att de baltiska och slaviska språken ärvde den från den indoeuropeiska språkgemenskapen. Med detta i åtanke framstår termen ”det gemensamma baltisk-slaviska språket” som obefogad. När man läser boken ser man att författaren avser att finna en gemensam grund för många fakta och företeelser inom baltisk och slavisk morfologi, trots att de skiljer sig åt. Exempelvis hävdar P. Kuznecov (om än mycket försiktigt) att ”det gemensamma 1 K. Būga, Rinktiniai raštai, I, Vilnius, 1958, p. 566 (išnaša). 16. Lietuvių kalbos gramatinė sandara 241