Vienaskaitos vietininkų prieveiksmėjimo klausimu

LIETUVIŲ KALBOS GRAMATINĖ SANDARA LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA OM ADVERBIALISERING AV SINGULARIS LOKATIV K. ULVYDAS Av alla ordklasser är substantivens singularisformer av inessiv med fullständiga och reducerade ändelser de som, genom sin betydelse och syntaktiska funktion, mest närmar sig adverben. Trots detta är själva adverbialiseringsprocessen för dessa lokativformer inte aktiv i dagens litauiska. Detta kan man tydligt konstatera genom att studera användningen av substantivens singularis inessiv (lokativ för befintligt läge), som är den form som bevarats starkast i deklinationssystemet, både i folkets talspråk – dialekterna – och i skriftspråket. Liksom adverb fungerar substantivens singularis inessiv oftast som rumsadverbial, ibland som tids- eller till och med sättsadverbial, och ansluter sig främst till verb. I allmänhet uppvisar den ingen stark tendens att helt lösgöra sig från det allmänna deklinationssystemet eller att semantiskt isoleras från samma ords övriga kasus. De adverb som i dagens litauiska härstammar från substantivens singularis lokativformer (särskilt adesiv, allativ och illativ) är därför oftast en produkt av språkutvecklingen under äldre epoker. Vid en översikt över bildningen av lokativadverb är det lämpligast att följa den ordning som etablerats vid indelningen av själva lokativformerna i typer. Förutom inessiv (lokativ för befintligt läge), som används mest såväl i folkets talspråk – dialekterna – som i skriftspråket, skiljer man också mellan tre andra lokativformer, nämligen illativ (riktning inåt), adesiv (befintligt läge vid eller intill något) och allativ (riktning mot eller till något). Till samtliga dessa lokativformer hör även motsvarande adverb. 1. Inessiv (lokativ för befintligt läge) (inesyvas) Av alla lokativformer har inessiven visat sig vara den starkaste och mest livskraftiga i litauiskans historia. Än i dag är den bevarad i deklinationssystemet både i folkets talspråk – dialekterna – och i skriftspråket. Frågor som ”var?”, ”på vilken plats?” och ”var görs, finns eller händer något?” besvaras oftast med inessiv. Den uttrycker olika slags rumsliga inre förhållanden, inte 6 rumsliga relationer. Liksom i andra indoeuropeiska språk (t.ex. fornslaviska och fornryska) uttrycks ibland även tidsrelationer med inessiv i dagens litauiska. För vissa ord är inessivens tidsbetydelse i vissa fall sammanflätad med en platsbetydelse. Ibland får inessiv betydelsen av sätt eller sällskap, och används också predikativt — med betydelsen tillstånd. I dagens litauiska finns det singularformer av inessiv med två olika ursprung och morfologisk sammansättning: postpositionella och icke-postpositionella. I början av den postpositionella inessivens utveckling fyllde själva postpositionen *en denna funktion. Med tiden smälte denna postposition helt samman med själva kasusformen och försvagades eller föll bort. Postpositionen *en beläggs av formerna galì ’i änden’, miški ’i skogen’ i östaukštaitiska dialekter, där — i visar att det tidigare fanns ett nasalljud i slutet, som uppkommit ur diftongen med akut accent én. I det moderna litauiska kasussystemet är det endast den postpositionella inessiven som har etablerat sig. Därför ska vi först granska dess förhållande till adverb och dess adverbialisering med avseende på enskilda stammar. a s t a m Adverbialiseringen av substantivens lokativformer är, som redan nämnts, överlag inte aktiv i dagens litauiska, och postpositionella inessivformer är särskilt obenägna att adverbialiseras. Bland dem har endast sådana former som laukė ’utomhus, inte inomhus’ (L a u k e duggade ett fint regn, men det var så ymnigt att vatten strömmade i strilar från alla takutsprång ŽR I 150.), orė ’detsamma’ (O r ė knastrar frosten Bien.), stulpė ’som en stolpe’ (Den gamla kvinnan smeker och vyssjar barnet, och det är blåblekt, det kommer skum ur den lilla munnen, de små ögonen står rakt upp, det lyfter på benen och armarna, liksom någon gripit tag i det och snurrar runt det — hemskt att se ŽR II 268.), vakarė ’på kvällen’ (På kvällen övergick all makt i Pagramantis i folkets händer CvR IX 214.) kommit något närmare adverben; jämför också sådana adverbiella uttryck som i går kväll, i dag kväll, i morgon kväll, sent på kvällen och så vidare. Även om de inessivformer som nämnts här i lingvistisk litteratur oftast brukar hänföras till adverbkategorin, måste det sägas att ingen av dem helt har brutit banden med substantivet: vid sidan av dem används fortfarande också andra substantivkasus. Semantiskt har dock några av dessa inessivformer isolerat sig något från substantiven; jämför laukas ’åker, jordområde, markstycke’ (På den där åkern ska vi så korn Šlap.), å ena sidan, och laukė (Det regnar utomhus Šlap.), å andra sidan. I det senare fallet är inte bara varje bestämning omöjlig, utan själva inessivens betydelse är också mer allmän och abstrakt än i satsen På den där åkern ska vi så korn. Den semantiska isoleringen och oförmågan att ha bestämningar har lett till att formen laukė ’utomhus, inte inomhus’ betraktas som ett adverb av alla lingvister som i sina arbeten har behandlat inessivadverb. Inessiven orė med samma betydelse är av precis samma slag. Helt annorlunda är formen stulpė, som i den nämnda meningen inte har någon självständighet på egen hand och framträder först tillsammans med substantivet akelės, med vilket den uttrycker en sammanhållen bild. Även vakarė likaså 7 används utan några bestämningar, om man inte räknar adverben i går, i dag, i morgon, sent i de nämnda adverbiella uttrycken, vilka framhäver och preciserar den tidsbetydelse som uttrycks här. När mängden inessivadverb med ursprung i substantiv av a-stam utökas, skulle man även kunna räkna hit rytė ’på morgonen, om morgonen, på morgontimmarna’. J. Otrembski räknar i sin beskrivning av Tverečiusdialekten (s. 419) även kraštė ’vid sidan, i utkanten’ som ett adverb. Men inte heller dessa ord (särskilt kraštė, som också används med kongruerande bestämningar) har helt frigjort sig från substantiven; de har fortfarande kvar sin konkreta substantiviska karaktär. Hit hör också den dzūkiska formen išgrytė: ’på morgonen, om morgonen’ (I morgon bitti ger jag mig av Lp.); jämför substantivet med samma bildning, išgrýtas, som används vid sidan av det nämnda adverbet i dzūkiska dialekter (Mrk, Rod). ia-stam Av svag adverbiell karaktär är också avledningarna med ia-stam, till exempel: rytėly ”på morgonen, om morgonen” (I morgon bitti ger jag mig av på en liten resa tidigare än solen går upp BsO II 191.), šviesy(je) ”i ljuset” (Du har inte gjort någonting när det var ljust, så gör det här i mörkret sedan! Krsn.), vakarėly ”på kvällen” (I går kväll slog jag gräset d.) osv. E. Fraenkel betraktar i sitt arbete ”Syntax der litauischen Kasus”¹ viduryje som ett adverb, men denna form uppvisar ingen semantisk isolering från substantivet vidurys, vars övriga kasusformer också används med samma lexikala betydelse. Dessutom kan den ha både kongruerande och inkongruerande attribut (jfr pačiame viduryje, apskritimo viduryje), vilka ytterligare förstärker betydelsen av inessiv (som kasus) och framhäver dess nominala karaktär. Det är sant att viduryje (vidurį, vidurų, vidūrį) ibland används prepositionellt (De sågade itu en längre planka, lade den mitt på golvet på två små stolar och täckte över den med tyg CvR VIII 180. Först mitt i nattens mörka ocean lyste en stjärna upp som en diamant... MntvR 137. Mitt i den mörka lilla natten d.), men en sådan användning av denna inessiv visar inte att den, innan den blev en preposition, skulle ha tillhört adverbskategorin, eftersom, som redan nämnts, vissa substantiv kan övergå direkt till prepositioner och därmed gå förbi adverbskategorin. Slutligen hindrar inte heller att denna inessivs ändelse förkortas eller helt faller bort (viduryje>vidury>vidurų>vidūrų), något som annars är typiskt för många adverb av nominalt ursprung, att den upphör att tillhöra adverbskategorin utan leder direkt till en preposition. Och vidur, som övergått till preposition, bryter inte den semantiska förbindelsen med substantivet vidurys. Att den avkortade inessiven vidurų, som utvecklats till en preposition, har svårt att lösgöra sig från substantivet, framgår av ett intressant uttryck hos Žemaitė: pačiame vidurdang aus (Saulė stovėjo pačiame vidurdang aus... ŽR I 202.), där attributet pačiame syntaktiskt hör samman inte så mycket med hela det mycket individuellt bildade sammansatta ordet vidurdangaus, 1 ”Tauta ir žodis”, vol. 5, Kaunas, 1928, s. 128, 147. 8 som med dess första led vidur — (jfr: pačiame viduryje dangaus eller pačiame dangaus viduryje). Det är vanligen inessiver av substantiv vars lexikala betydelse redan i sig är knuten till tids- eller platsbegrepp som utvecklas till adverb eller befinner sig i ett mellanläge mellan substantiv och adverb, till exempel amžų ”aldrig” (Jag ámžy nebuwau full Alk.), daiktų ”på plats, tillsammans” (På eftermiddagen visi daiktų dirbome Šlap.). Både ámžų och daiktų kan ha attribut (t.ex. savo ámžų, šitam daiktų), och då försvagas naturligtvis deras adverbiella karaktär ytterligare. Men när de används utan några attribut med de nämnda betydelserna är deras utveckling till adverb obestridlig. I synnerhet är daiktų avlägset från substantivet daiktas inte bara semantiskt utan också genom sin förändrade stam (substantivformen *daiktys har inte kunnat beläggas vare sig i de dialekter där daiktų används eller över huvud taget i språket). Av alla inessiva adverb med ia-stam uppvisar rytój (rytó), tójas, den äldre inessiven rytáje, den mest långtgående utvecklingen till adverb. Att den helt har blivit ett adverb framgår också av att ändelsen -e numera har fallit bort i alla användningar. Exempel på inessiva adverb med prefix och ia-stam är sådana ord som används predikativt och betecknar ett tillstånd, inte en plats eller tid, till exempel atgiminý, atgimminý (Det är redan atgiminý [säger en åhörare, förvånad över att släktingarna har blivit osams]? Jfr. Först var det mycket giminia-vos, o dabar at-gimgiminy! ib.). Det finns många prefixbildade substantiv vars inessiv (särskilt i skriftspråket) används något oftare än de övriga kasusformerna. På grund av sin plats- eller tidsbetydelse och sin adverbiella funktion i satsen visar deras inessivformer visserligen en viss tendens att utvecklas till adverb, men de blir inte fullständigt adverb, till exempel: padirvyj ŽR II 225, pakely VnIP 425, nepakely ib. 423, paprūdy ŽR II 311, pasienyje ib. 252, pašalyje ib. 131, pašermeny CvR VIII 214, patamsyje Llkž, patvoryje ŽR II 424, pavakaryj ib. 67, pavasarėlyj ib. I 188, pavasary LKŽ s. v. gairinti, prieky SNėrP II 291, priešakyje ŽR II 380, pryšakyje Rtr, užpakalyj ŽR I 176, užžpakalyj SD (s. v. poslad), užstaluj ŽR II 305, užungnyj ib. 314, užvejyj ib. 218 osv. Vissa utländska språkforskare hänför sådana inessiver (särskilt de som har platsbetydelse) till adverben. E. Fraenkel² räknar till exempel inessiverna pryšakyj, užpakalyj som adverb, och om sådana former (hämtade ur skriftspråket, inte direkt ur dialekten) som pakaltyje, pamūryje, pasienie, paupie samt inessiverna pakelyj, pasrovyj och andra noterar han att de också har blivit helt adverb och att andra kasusformer bredvid dem oftast knappast är möjliga. Man bör emellertid säga att man kan resonera så endast genom att i högre grad förlita sig på skriftspråkets belägg än på fakta från det levande, folkliga talspråket, eller genom att tillskriva företeelser i ett annat språk tendenser som hör till ens eget modersmål. Det levande språket visar här något annat och leder oss till en helt motsatt slutsats, näm- ² Se hans Syntax der litauischen Kasus, ”Tauta ir žodis”, vol. 5, s. 147. 9 oftast används vid sidan av de aktuella inessivformerna även andra kasus, och därför är dessa inessivers adverbiella karaktär endast relativt svag. Att utan förbehåll hänföra dem till adverbkategorin vore alltså inget annat än torr schematism. Å andra sidan kan man inte bortse från den tydligt påbörjade adverbialiseringen av åtminstone vissa av dessa inessiver. Den begynnande stelningen framgår av att inessiverna används intensivt i jämförelse med andra kasus och av att de inte gärna tar attribut, vilket lätt kan konstateras genom att studera skriftspråket. Men så länge ingen tydligare semantisk isolering från ordets grundbetydelse märks, och så länge även andra kasus av det aktuella ordet används eller potentiellt kan användas med samma betydelse vid sidan av inessiven, kan man inte tala om fullständig stelning. Helt likartad är relationen till adverbet även för inessiver av tvåstaviga substantiv, såsom galūgalų ”vid huvudändan” Dgls, galikojų ”vid fotändan” ib, galudaržy ”i trädgårdens bortre ände” Sml, galūdieny ”under graviditetens sista dagar” Bsg, galūdirvy ”i åkerns bortre ände” Pc, galuežery ”vid sjöns bortre ände” Ds, galūkaimy ”i byns bortre ände” Pc, paklėtsaly ŽR II 484, paskuigaly ”något längst bak, bakom” Biën, pirmagaly ”något längst fram, framför” OG 419, puskel y ”halvvägs” ŽR I 115, rytmetyj ib II 298, savit arpyj ”bland sig” ib 53, tarpduryj ib 65, tarpusa avyj ”mellan varandra, bland sig” CvR VIII 41, vidūdieny Bien, vidūnakty ib, vidūnedely ”mitt i veckan” ib, vidūvasary ib, vidū-žiemų ib och så vidare. J. Otrębski3, som förstår adverbkategorin mycket vidsträckt, hänför sådana inessiver som paskuigaly, pirmagaly, vidūdieny till adverben. Med tanke på att inte bara andra kasus potentiellt kan förekomma vid sidan av dessa inessiver, utan att de också faktiskt används, och på att ingen semantisk isolering av inessiven kan iakttas i jämförelse med andra kasus, bör man emellertid snarare betrakta dem som substantivformer som stelnat något. o-stammen Även inessiver av andra stammar frigör sig långsamt från substantivet och dess konkreta betydelse. Vissa lingvister hänför sådana o-stamsformer som dienoję4, krūvoj, kupeto5, mėnesienoj6 till adverben. I själva verket är de bara på väg att bli adverb, eftersom även andra kasus används i stor utsträckning vid sidan av inessiven. Enbart betydelserna tid (dienoję, mėnesienoj) eller samvaro (krūvoj, kupeto) kan ännu inte avgöra deras adverbiella karaktär här, eftersom även andra kasus, till exempel nominativ, har bevarat dessa betydelser. Det mycket begränsade utrymmet för attribut bidrar naturligtvis till att dessa inessiver närmar sig adverben, liksom även vissa andra inessivformer med tids- eller rumslig betydelse, exempelvis: senyboj ”i forna tider” Bien, 3 Žr. jo Wschodniolitewskie narzecze twereckie, Kraków, 1934, p. 419. 4 J. Plākis, Leišu valodas rokas grāmata, Rīgā, 1926, p. 84. 5 E. Fraenkel, Syntax der litauischen Kasus, „Tauta ir Žodis“, t. 5, p. 147. 6 J. Otrębski, Wschodniolitewskie narzecze twereckie, p. 419. 10 tamsoje ”i mörkret” CvR VIII 177, tolumoj ib 103, tvarkoj VnlP 183, vėjoje TŽ V 147, ne vietoje ŽR II 457 och så vidare. Vissa inessiver av prefixavledda substantiv med o-stam uppvisar redan en betydligt tydligare grad av adverbialisering, till exempel: aplinkoj ”runt omkring” Pls, apčiupoj ”i mörkret, när man trevar sig fram” N, apyžlėjoj ”i skymningen” Krtv, toj įtampoj ”utan förvarning” Gl, intimpoj (įtimpOj) ”detsamma” Kpr. Men inte heller här kan den allra högsta användningsfrekvensen för inessiven alltid avgöra dess adverbialisering. Till exempel används substantivet sambareška nästan uteslutande i inessiv i det litterära språket, men vi kan ännu inte betrakta det som fullständigt adverbialiserat, eftersom nominativ och andra kasus fortfarande är möjliga. På precis samma sätt blir inessiven av det tvåstammiga substantivet akivaizda (akývaiz-da) inte ett adverb, trots att den används oftare än andra kasus både i folkligt talspråk och i litteraturspråk, eftersom den oftast står i en styrningsrelation till andra ord (jfr. i min närvaro, i allas närvaro och så vidare). Helt isolerade från huvudordens kasussystem och slutgiltigt adverbialiserade är endast sådana o-stamsformer som aplinkoj, intim-poj (įtimpOj) och uttrycket toj įtampoj. io-stammen Det finns också mycket få inessiver av io-stammen som slutgiltigt har lösgjort sig från substantivet. Sådana former som žiniojė ”på en känd plats” (Viską pasidėti žinioje Llkž.), apačioje (apačioj), nedėlioje (nedėlio(i) Šlap) ”söndag”, ŽR II 184, palaidžioj ”i löst tillstånd” Ds, pradžioje, užvėjoje osv., även om de ibland betraktas som adverb (t.ex. apačioje), talar förekomsten intill dem också av andra kasus som bevarat samma lexikala betydelse av plats eller tid emot detta. Enbart med hänvisning till betydelserna plats eller tid kan dessa inessiver inte på konstlad väg skiljas från substantiven, eftersom dessa betydelser är mest typiska för den absoluta majoriteten av inessivformerna. När frågan om inessivernas adverbialisering avgörs måste man undersöka i vilken grad varje form har påverkats av semantisk isolering, det vill säga hur långt den semantiskt har avlägsnat sig från den lexikala betydelsen hos samma ords övriga kasus och hur långt den har lösgjort sig från kasussystemet. När man på detta sätt granskar sådana inessiver som b a s i n y č i o j ”barfota, utan strumpor” Jnšk, bąsnyčioj ”detsamma” Kp, blir deras fullständiga adverbialisering tydlig. ė-stammen Även inessiver av substantiv med ė-stam befinner sig ofta i ett mellanstadium mellan substantiv och adverb, till exempel: dešinėj ”på höger sida”, draugėj ”tillsammans”, kairėj ”på vänster sida”, pusėj ”på ena sidan, efter att ha delats i två” (Kas čia do per gyvenimas pusėj, kas do per apgaulė?! ŽR I 382.), savėje ”bland de egna, de närstående” CvR VIII 124, 149, apynamėj ”kring hemmet” Pg, apytemėlėj ”nära skymningen” Grž, pakaimėje ”nära byn” CvR VIII 179, pakelėj ”vid vägkanten, på vägen” ib 181, pakojėj ”under fötterna” Dgl, pavakarėj ”på seneftermiddagen” ŽR II 266 osv. 11 Med betydelser av plats och rum, tid och sällskap står dessa inessiver också nära adverben, särskilt de utan prefix. Men vad gäller själva graden av adverbialisering kan de inte jämföras med sådana former med två stammar som bašiautėj (bastautėj Bien) ”barfota, utan strumpor” Tvr, vienomarškinėj ”klädd enbart i skjorta” Bien, vienõplaukej ”utan mössa” ib, eftersom andra kasus inte alls används vid sidan av dessa senare inessiver. Inessiverna har alltså här fallit utanför kasussystemet och helt adverbialiserats. Å andra sidan är det fullt möjligt att substantiven *basiautė, *vienomarškinė, *vienoplaūkė aldrig har existerat och att dessa adverb med två stammar är analogibildningar. i- och u-stammar Bland substantiven med i-stam har inessiven av substantivet šalis ”sida” helt övergått till adverb: šalyje ”bredvid”, vars reducerade former šalyj, šalý förekommer oftare i talspråk och även används prepositionellt. På samma sätt betraktar alla språkforskare inessiverna av substantiv med u-stam vidujė, viršujė som adverb (de vanligast använda kortformerna är viduj, viršuj). Dessa inessiver, särskilt i reducerad form, används även prepositionellt i språket i texter från 1500- och 1600-talen (jfr: viduj manes Mž 478, v i d u j dienų mano ib 475, v i d u j neprietelių tavo ib 457, paukščia telekioja v i r š u j žemės Ch 1 Moz 1, 20.). Även om språket vid sidan av de inessivadverb som nämnts här också har andra kasusformer av deras grundord (substantiven ur vilka dessa adverb har utvecklats), är den mest typiska betydelsen hos inessiverna ändå en mer generaliserad och abstrakt betydelse av rumslig plats eller tid, vilket sannolikt är det som bestämmer deras adverbiella karaktär. Å andra sidan bör man notera att även dessa inessiver inte så lätt lösgör sig från substantiven: i uttryck som šalies vidujė, stiebo viršujė eller pačiame viršujė framträder inessivernas substantiviska bruk fortfarande tydligt. Detta förstärks här av de oböjliga attributen šalies, stiebo, som är förbundna med dem genom rektion, och av det kongruerande attributet pačiame, som är förbundet genom kongruens. Utöver den här nämnda postpositionella inessiven har det i litauiskans kasussystem också funnits en så kallad icke-postpositionell inessiv. Den gamla icke-postpositionella inessiven beläggs även av andra baltiska språk, och motsvarigheter till den finns också i andra indoeuropeiska språk. J. Endzelīns⁷ anser att den fornpreussiska formen bitai ”på kvällen” är en inessiv (med hans term: lokativ), där -ai< motsvarar ide. -o-i, jfr grek. οἴκοι ”hemma”, πέδοι ”på marken, på jorden”, Ἰσθμοῖ, Σφηττοῖ, fornkyrkoslav. vlьcě ”i vargen”, rocě ”i handen”. Liksom i forntida preussiska eller grekiska förekommer denna inessiv i litauiska endast i adverbialiserade former: ankstie, artie, namie, orie ”utomhus”, tolie, där ie< motsvarar -e-i, jfr grek. οἴκει ”hemma”. Förekomsten av dessa inessiver verkar inte ha varit densamma i olika dialekter. Fler rester finns i den samogitiska dialekten, där man i vissa fall till och med kan betrakta -ie (=ž. -ei) som 7 J. E n d z e l ī n s, Baltu valodu skanas un formas, Rīgā, 1948, p. 116. 12 en adverbialbildande ändelse eller formant, som omfattar inte bara substantiviska utan också adjektiviska, pronominella och till och med participiella avledningar, t.ex.: šaltie ”när vädret är kallt”, šiokie ”i sådant väder, vid sådan tid”, dulkantie ”när det dammar mycket, när det finns mycket damm”. Den gemensamma formanten för alla dessa avledningar — den tidigare ändelsen för den gamla inessiven -ie — förenar dem till en enda typ. De adjektiviska, participiella och pronominella avledningarna av denna typ närmar sig de substantiviska inte bara morfologiskt utan också semantiskt. Därför skulle man kunna anta att alla icke-substantiviska adverb med formanten -ie har utvecklats ur tvåordsförbindelser, där det andra ledet var något substantiv, som med tiden föll bort och gav det återstående ordet i förbindelsen (som senare blev ett adverb) en substantivisk prägel. På grund av den morfologiska och, framför allt, semantiska närheten behandlas såväl substantiviska som icke-substantiviska adverb med ursprung i den icke-postpositionella inessiven tillsammans — de utelämnas inte på olika ställen i artikeln. Vid sidan av formanten -ie framträder också en annan formant av samma ursprung — -i (anksti, arti, toli). Både adverben ankstie, artie, tolie, och anksti, arti, toli är gamla icke-postpositionella inessivformer av substantiv med a-stam (historiskt o-stam), såsom K. Būga hävdar⁸, eller av substantiverade adjektiv aṅkštas, aĩtas, tōlas. Ordens substantiviska betydelse och användning, liksom deras nära samband med adjektiven, framgår alltjämt av sådana oskiljaktiga förbindelser som fungerar som adverbial i satsen, såsom iš anksto, nuo anksto, už anksto ”i förväg”, pro ankštą, nuo ankščiausio, iš arto, nuo arto, iš tolo, nuo tolo. K. Būga har sannolikast förklarat hur -i uppkom vid sidan av formanten -ie i parallella adverbformer: ”Båda de litauiska formerna — tolie och toli — har utvecklats ur en och samma grundform, tále:i (á är lång och har akut accent; ordets betoning ligger på slutstavelsen, dvs. -ei). Ur formen tále:i borde dagens form toliẽ ha utvecklats i böjningssystemet; efter att länge ha fungerat som substantiv blev den till sist ett adverb. Men formen tálei, som redan i uråldrig tid hade blivit ett adverb från ett substantiv, måste för länge sedan ha ändrat accent, dvs. ha övergått till formen *tále:i. Ur den senare formen kunde inget annat ha uppstått än dagens ord toli.” Följaktligen är formanten -i (vid sidan av -ie) i detta fall endast en följd av metatoni. Av de parallella formerna ankstie || anksti, artie || arti, tolie || toli används i dagens språk främst de senare. I standardspråket har de etablerats som normformer. De förra formerna förekommer oftare endast i enskilda dialekter, särskilt i samogitiska och ibland i östaukštaitiska; i övrigt används de inte alls i dagens standardspråk. I Žemaitės skriftspråk förekommer de parallellt med de senare. Att dessa adverb verkligen är en produkt av uråldrig tid framgår av mångfalden i deras semantik och användning i dagens språk. Med dem bildas också talrika fraseologiska uttryck. Adverbens vanligaste betydelser har bestämts av den lexikala betydelsen hos deras grundord, ur vilka de utvecklats. Former anksti || ankstie används vanligen i tidsbetydelse och fungerar i satsen som tidsadverbial- ⁸ Se ”Tauta ir žodis”, bd 1, Kaunas, 1928, s. 433. ⁹ Se samma ställe. 13 ial, medan arti || artiē, toli || toliē oftast har en rumslig-lokal betydelse och fungerar i satsen som lokala adverbial. Dessutom används alla dessa adverb också predikativt. Låt oss illustrera deras användning med exempel. Med adverbet anksti (ankstie) uttrycks olika tidsförhållanden knutna till dygnets, årets, ålderns osv. förlopp (A n k s t i visi kėlė, vėlai gulė ŽR II 23. Žmonės, pasinaudodami ankstyba šilima, a n k s t i susiarė laukus ib 5. Kaziukas a n k s t i ėmė bręsti rimtiems klausimams CvR VIII 140.). Det används dock oftast med en tidsbetydelse som hör samman med en viss del av dygnet — nämligen morgonen. Det är därför ingen tillfällighet att Širvydas redan i sin ordbok mellan det polska adverbet rano och det litauiska anksti (i originalet unksti) anger följande latinska motsvarigheter: ”mane, diluculo, prima luce”. Likaså är det ingen tillfällighet att anksti (ankstie) tillsammans med former av orden rytas, rytėlis, rytužėlis... bildar fasta fraseologiska uttryck som fungerar som tidsadverbial i satsen, t.ex.: a n k s t i rytą (a n k s t i ē rytą), a n k s t i rytėlį (a n k s t i e rytelį), a n k s t i ryto rytėlio, a n k s t i rytą rytužėlį (jfr även fria förbindelser rytē a n k s t i, a n k s t i rytais). Det nära betydelsesambandet mellan anksti och rytas framgår också av att de ibland bildar sammansatta avledningar (jfr ankšrytas ”morgon” Zt och ankštryčiai ”gryning” LL 311). Bland andra fraseologiska uttryck med ordet anksti bör också nämnas anksti vėlai ”hela tiden; mycket”, som fungerar som kvantitetsadverbial i satsen (A n k s t i v ē l ā i dirbi Gs.). Predikativt används anksti (ankstie) jämförelsevis mycket sällan (A n k s t i dar, bet miesto alėjose jau klega rinkėjų būriai... ReimSp 101. Rodos, dar a n k s t i e, o miestčiukas jau pičpilnaitis ŽR I 146.). anksti (ankstie) får den predikativa betydelsen något oftare endast tillsammans med partikeln nebe (Jau n e b e a n k s t i, vyrai, laikas ŽR I 488. Dar niekieno neišginė, nors, rodos, n e b e a n k s t i e ib II 303¹⁰.). Slutligen bör det allra ovanligaste fallet av användning av anksti tas upp — nämligen när detta adverb står intill ett verbalsubstantiv och fungerar som ett oböjligt attribut (Kas iš a n k s t i kėlimo (vad är nyttan med att stiga upp tidigt)? Alk.). Det bör påpekas att denna användning av adverbet är mycket ovanlig. I litauiskan är adverb överlag minst benägna att stå intill substantiv och fungera som oböjliga attribut till substantiviskt uttryckta huvudord. Den vanligaste betydelsen hos arti (artiē) är rumslig-lokal, och dess satsfunktion är lokalt adverbial (A r t i stointys girdi ramų spiečiaus ūžesį CvR IX 138. A r t i ē gal sukurti, kad rūḳsta Ds.). Det finns få fastare fraseologiska uttryck med denna betydelse och funktion; bland dem kan endast sådana som visai arti (visai artiē), taip arti (taip artiē), iš arti (iš artiē) nämnas, och fler individu- 10 Att partiklarnas stavning ännu inte har stabiliserats (ihop eller isär) framgår av följande exempel ur 1948 års utgåva av Žemaitės skrifter, där man under exakt samma kontextuella förhållanden i ett fall skriver nebeanksti och i ett annat nebe ankstie, i stället för att i båda fallen skriva dem isär. 14 dubbla arbetssammansättningen långt nära (Långt nära, någonstans där borta Kämpar vredgade jättar MPutSv 67.). I mer sällsynta fall möter man här en mycket intressant överförd sättsbetydelse, karakteristisk för skönlitterärt språk (Luta dig intill mig, min lille son... Så nära ska jag känna ditt hjärta... Det var märkligt att hon genom detta krembliavimas skulle få uppleva Geišės hemlighet, som hon anade, nära själva och henne själv TDėdės. Och liksom min egen ungdom förtrollades av detta. Med sångerna inspirerade av hans (A. Mickevičiaus) nära förknippad LGR 267.). Predikativt använt har arti oftast behållit sin lokala betydelse (Bara de som är nära, och de som kommer från Kaunas, de som är lediga, står alldeles nära monumentet CvR VII 210.), men endast då och då framträder också en tidsbetydelse (Hösten är redan nära Šlap.). Både arti och artie har också övergått till att fungera som preposition (Det betyder att man ännu inte kan visa sig nära hans stuga, för annars får man ”blända ögonen” Gud-GuzB II 6. Deras trädgård ligger nära huset Sv.); det första av dem bildar tillsammans med prepositionen prie en prepositionsfras (Barn, gå inte nära hästen, den kan sparka Kp.). Även efter övergången till preposition behåller arti sin mest framträdande lexikala betydelse. För övrigt är prepositionsbruket av ordet arti synnerligen varierat och intressant, men dess undersökning faller utanför ramen för denna artikel. Toli (toliė), liksom arti (artie), har oftast en lokal-rumslig betydelse och fungerar i satsen som ett rumsadverbial (Långt uppe i himlens djup brinner morgonstjärnan klart i öster MntvR 70. Inte långt bortom kullen gnäggade tåget BlnR 40. Och där långt borta, vid himlens rand, ligger svarta murar... ŽR I 199.). I östra Litauen förekommer den särpräglat bildade formen nestolie (med det vanliga s) i betydelsen ”inte långt borta”. Toli (toliė), netoli (netolie) används också predikativt, och i vissa fall behåller de då den lokal-rumsliga betydelsen, i andra en tidsbetydelse (Ligger Skuodas långt bort, farbror? Det var långt kvar till solnedgången, men i väster reste sig ett berg, och dess sluttningar mörknade jorden CvR VIII 103. Vagnen var redan nära; snart svängde den in på byvägen ib 227. Våren är redan nära! Att gå tillbaka runtom — långt ŽR I 44.). I mycket sällsynta fall har toli en kvantitativ betydelse och fungerar som ett sättsadverbial (När man kommer närmare ser han mycket vackrare ut Llkž.). Ibland får toli, beroende på sammanhangets karaktär, en synnerligen abstrakt, överförd lokal eller temporal betydelse (Jurgis lade sig ner igen, men sömnen flög långt bort från hans ögonfransar... ŽR II 16. Hans blick sträckte sig långt in i framtiden VnIP 8.). Toli bildar något tätare fraseologiska adverbiella uttryck endast med vissa ord, särskilt med partikeln nebe (som ofta också skrivs ihop med toli), med per, adverbet taip och prepositionen iš, till exempel: nebe toli (nebe toliė), per toli, taip toli (taip toliė), iš toli. Hit hör också uttryck som toli toli (toliė toliė) ”mycket långt borta” och toli gražu (toliė gražu); jämför även det sammansatta adverbet anaitoli (dial. aneiptoli), vars kortare form anaiptol numera huvudsakligen används i standardspråket. 15 De nämnda förbindelserna fungerar både som rumsadverbial (a) och används predikativt, men även i det senare fallet behåller de betydelsen av plats (b) respektive tid (c). a) Trötta inte ut våra smådjur så långt bort... ŽR₁ II 13. På långt håll kommer de båda gående: utmattade vilar de nu efter den långa färden BlnR 89. Vi gifte bort vår dotter långt, långt bort. Bien. Vi gick för långt — här hittar vi inga karljohansvampar. Šlap. b) Det var inte långt till kyrkogården. VnlU 142. Men Kimša var redan så långt bort att vattnet inte nådde honom. CvR I 213. Är den där gästen långväga ifrån? Šlap. c) Praniukas bar hö, jag såg det, och Marikė bar och slog också... hur länge kan han väl ha det kvar utan att ha ätit upp det; det gryr ju snart... ŽR III 132. Förbindelsen toli gražu (toliè gražu) står genom sin betydelse och användning närmare modalord eller tillståndskategorin än adverben (jfr: Det är ännu långt kvar innan jag förmår fatta livets mening... MntvR 77. Men när det gäller ålderdom är det ännu långt kvar för mig? Jag har inte ens börjat tänka på det!.. ŽR II 150.). Slutligen bör åtminstone också nämnas den prepositionella användningen av ordet toli . Toli används inte ensamt som preposition, utan bildar endast tillsammans med nuo prepositionsfrasen toli nuo (Långt, långt härifrån ska vi ge oss av om natten SNėrP II 119. Sabalios sågverk låg i ödemarksskogar, långt från allmän väg, vid en flottled VnlP 93.). Endast netoli används prepositionellt (både ensamt och tillsammans med prepositionen nuo). Sammantaget finns det mycket få stelnade former av substantivens icke-postpositionella inessiv. Här bör också namie och oriè nämnas. Den första har fått fäste i standardspråket och i många dialekter, medan den andra endast är känd i vissa östlitauiska höglandsdialekter (Dusetos, Svedasai, Skapiškis m.fl.). Det är sant att oriè användes i sina skrifter av Jablonskis och Vaižgantas, men i övrigt är ordet ganska sällsynt i standardspråket. Adverbet namie skiljer sig betydligt i betydelse från den nutida substantivformen i inessiv namė, medan adverbet oriè i detta avseende inte skiljer sig alls från orė och inte heller från adverbet laukė, vilka man får anta också hindrade ett adverb oriè med exakt samma betydelse från att få fäste och bestå allmänt. Adverbet namie, som fått en mer generaliserad och abstrakt betydelse än substantivets inessivform namė, kunde inte ersättas av den senare och fick därför bredast spridning i dialekterna (jfr dess samogitiska motsvarigheter nọmėi, nọmėi, nọmij...). Adverb som härstammar från substantivens icke-postpositionella inessiv kännetecknas av en generaliserad, abstrakt betydelse av plats eller tid och av att de inte kan ha några bestämningar. Denna betydelsemässiga allmängiltighet och abstrakthet har framför allt lett till att de övergått till adverb och bevarats i denna kategori under århundraden, ända fram till i dag. Den fullständiga oförmågan att ha bestämningar uttryckta med böjliga ordklasser skilde dem dessutom redan i forntiden helt från substantiven: efter graden av adverbialisering kan adverb som härstammar från icke-postpositionell inessiv inte ens jämföras med adverb som uppstår ur inessivformer i det nutida kasussystemet. Det är sant, 16 E. Frenkelis (se TŽ V 146), som ryckt orden māna namīe (=māno namīe) ur sitt sammanhang (från A. Baranauskas dialekttexter, utgivna av F. Specht, ”Litauische Mundarten” I, Leipzig, 1920, s. 182), menar sig ha funnit en motsvarighet till det latinska uttrycket domi meae i Joniškis-dialekten. Detta skulle innebära att inessiven namīe, som annars överallt har adverbialiserats, i denna dialekt helt enkelt fungerar som ett substantivkasus och har det kongruenslösa attributet māno. Men själva sammanhanget visar att orden māna namīe här inte har någonting alls gemensamt med det latinska uttrycket domi meae. Meningen, ”översatt” till standardspråk, lyder: Den hästen är uppfödd hemma hos mig, inte köpt av någon på marknaden. För en person som talar litauiska är det helt klart att ordet mano här ska knytas inte till namie utan till augintas. Vid sidan av namīe används i dialekterna också formen namieje med exakt samma betydelse (Jag kan inte sova hemma, men här på en främmande plats sov jag hela natten KlvŽ.). Formen är sannolikt inget annat än en analogibildning efter inessivformer av substantiv med andra stammar (jfr pievo-je, panamė-je osv.). Förutom adverb av substantivisk typ med formanten -ie förekommer i äldre skrifter och dialekter också adjektiviska adverb. Vissa av dem har samma betydelse som adverb med formanten -(i)ai och har därför sannolikt nästan trängts undan ur bruk av dessa, medan andra har en egen specifik betydelse som inte ersätts vare sig av -(i)ai-adverb eller av adverb av andra vanliga typer, och därför fortfarande lever kvar i den samogitiska dialekten. Exempel på den förstnämnda typen är former som aukštie ”högt” Mž 274, gilie ”djupt” (vi kröp själva in i ladan, jag tog mig ut genom väggen djupt... ŽR III 14.). I den andra typen är huvudordets bevarade lexikala betydelse sammanflätad med en tidsbetydelse; formerna används för att beteckna olika väderförhållanden och vädrets tillstånd (ibland med ett pronomen med samma formant tokie), till exempel: biaurie ”i dåligt, regnigt väder” Kv, Rt, Ms, tokie biaurie ”när vädret är så uselt” (I sådant uselt väder skulle man inte ens driva ut en hund ur stugan. Grg. Vart ska du gå i sådant uselt väder? Vvr.), šaltie ”när det fryser, i kallt väder” (När det är kallt äter djuren mer foder Šts.), tokie šaltie ”när det är så kallt” Pgr (När det är så kallt kan man knappt ens sätta foten utanför huset Kv, Rt, Ms.), šil tie ”när det är varmt” (I varmt väder blir man av med törsten, i kallt väder blir man inte av med den ens med gott (=drickbart) brännvin Šts.). För att beteckna vädrets tillstånd används också ofta adverb med formanten -ie i den samogitiska dialekten (ibland med pronomen med samma formant tokie, šiókie), bildade av adjektiv med suffixen -ota-, -uota-, till exempel: audrotie ”när det åskar, under åskväder” Pgr, dárganotie ”när det är ruskigt och oväder” (Fienderna fick lida dag och natt i ruskväder eller bitande köld p.), tokie dárganotie ”när det är sådant oväder, så ruskigt väder” (I sådant ruskväder sitter till och med kråkorna och huttrar Vvr.), dárgnotie med samma betydelse som dárganotie Slnt, tokie dárgnotie med samma betydelse som tókie dárganotie (I sådant ruskväder sticker man inte ens ut huvudet ur stugan Slnt.), giedrotie ”när det är klart väder” ž. grúodetie ”i december” ib, káitrotie ”i hetta” ib, lýt otie ”när det regnar, i regnigt väder” Pgr, lýtuotie ”detsamma” Šts, migluotie ”när det är dimma” (I dimman gick vi vilse på sjön Llkž.), sniēguotie ”när det snöar, i snöväder” (När det snöar kommer man inte långt barfota Šts.), speig otie ”när det är bitande kallt” Šts, spéiguotie ”detsamma” (I den bitande kylan frös vägarna till Šts. Så 2. Lietuvių kalbos gramatinė sandara 17 barn som uppfostrats från småbarnsåren, och senare som vuxna, fick sedan lida hunger och umbäranden; i bitande köld och klart väder hade de det inte lätt D.), anokie speiguotie ”i sådan köld” Kv, vėjuotie ”när det blåser” (I blåsväder måste man åka Pgr.) osv. I vissa samogitiska dialekter (till exempel i Pagramantis) används parallellt med dessa gamla adjektiviska adverb av inessivursprung, med exakt samma betydelser, adverb bildade ur den postpositionella inessiven av adjektiv i femininum: audrotoje || audrotie, lytotoje || lytotie, vėjuotoje || vėjuotie osv. Som exempel på tvåstammiga avledningar av denna typ kan nämnas blauždlaužotie (och tokie blauždlaužotie) ”när det har frusit så att det inte bär ännu och isen bryts” (I sådant blaužd-laužotie, vem kan ge sig ut på vägen? Jb.), jfr blauždlauža (blauždlaužā Vdžg) ”den tid då isen bryts på vägar och i kärr; tjälen har inte frusit helt” End, Kv, Krkl, Sv, blauždlaužas ”detsamma” Vvr, blauždlaužynė ”detsamma” Vdžg, blauždlauža (blauždlaužā Skr) ”detsamma” Vdk, Užv, Up. Med formanten -ie bildas i den samogitiska dialekten adverb för olika väderförhållanden och vädertillstånd inte bara av adjektiv utan också av presens- och preteritumparticip, till exempel: dulkantie ”när det är mycket damm, när vägen dammar” (Det är bättre att åka när det regnar lätt än när det dammar Sts.), lynantie ”när det regnar, lytotie” Sts, pašalusie ”när det har frusit” (När det har frusit har vägarna blivit hala Sts.). Det görs en strikt åtskillnad mellan adverb med formanten -ie och adverb med -(i)ai: med sådana adverb som speigōtie (speiguotie), pašalusie besvaras frågan ”när?”, medan sådana som speigōtai (speiguotai), pašalusai besvarar frågan ”hur?” (jfr Det var frostigt i morse, speigōtai (inte speigōtie) Sts.). Redan av de anförda exemplen kunde man lägga märke till att formanten -ie inte begränsar sig till substantiviska, adjektiviska och participiella avledningar, utan också överförs till vissa demonstrativa (eller utpekande) pronomen. Med denna formant har de själva omvandlats till adverb och bildar, när de står prepositionellt intill adjektiviska adverb med formanten -ie, vissa adverbiella fraseologiska uttryck (tokie biaūrie, tōkie šalitie, tōkie dārgnotie (tōkie dārgnotie), anōkie speiguotie, tōkie blauždlaužotie osv.). Ibland används dock bara ett enda pronominellt adverb med formanten -ie, när själva vädertillståndet framgår tydligt av språkkontexten eller omgivningen. Särskilt vanligt är formen šiōkie ”när vädret är sådant” (Det är ingen höjdare att åka i sådant väder Ž.). Företeelsen återspeglas också i skönlitteraturen, i språket hos Žemaitė (jfr Kanske slutar det regna, eller kan man fara i sådant väder? ŽR I 146. Sådant väder vore nyttigare för barnen ute i det fria ib 301. Det blev en sådan brådska med arbetet, som man säger: i sådant väder rör sig till och med stenen ute på fältet ib II 23. Vad ska man ta till för att fånga in djuren i sådant väder? ib 198. Hästarna kommer att krokna i sådant väder (de blir trötta under en regnig dag) ŽR.). När vi avslutar översikten över adverb med ursprung i singularis inessiv bör vi notera att den postpositionella inessiven, som bevarats i den moderna litauiskans kasussystem, är betydligt mindre benägen att adverbialiseras än till exempel instrumentalis. Snarare adverbialiseras inessivformer av sådana substantiv som uttrycker mer generaliserade och abstrakta tids- eller 18 platsbegrepp. Allmänt taget tenderar postpositionella inessivändelser inte att utvecklas till avledningsformanter för adverb. Ändelsen -ie i den icke-postpositionella inessiven, som redan i uråldrig tid hade lämnat böjningssystemet, uppvisar en viss tendens att utvecklas till en avledningsformant för adverb, som även omfattar avledningar från andra ord än substantiv. Detta fenomen sträcker sig dock inte utanför den žemaitiska dialekten och får inget allmänt genomslag. I litteraturspråket finns det mycket få adverb med ursprung i den icke-postpositionella inessiven. Även i skönlitterära verk är de mycket fåtaliga. Till och med Žemaitė, som sannolikt tog hänsyn till litteraturspråkets tendenser, använder i sina verk färre adverb med formanten -ie än vad som finns i själva žemaitiska dialekten. Processen där den postpositionella inessiven övergår till adverb är levande i dagens litauiska litteraturspråk, medan adverb med ursprung i den icke-postpositionella inessiven inte visar någon vitalitet. Här finns bara några få former kvar, vilka har fått fäste såväl i folkets talspråk — dialekterna — som i litteraturspråket (anksti, arti, toli, namie). 2. Inre lokativ med rörelse (illativ) Vid sidan av den postpositionella inessiven, som fortfarande finns kvar i dialekternas och litteraturspråkets böjningssystem, används även illativ. I skriftspråket på 1500- och 1600-talen, liksom i dagens östaukštaitiska dialekter, håller illativ stadigt sin plats i böjningssystemet som ett självständigt kasus. Här har alla böjliga ordklasser det. Vid sidan av inessiven, som besvarar frågorna: var, på vilken plats görs eller sker något...?, används illativ för att beteckna en plats dit någon går, rör sig, förflyttar sig eller styr. Därför kallas det ibland direktiv, för att framhäva dess riktningsbetydelse. Illativens betydelse är liksom inessivens knuten till platsens inre; den uttrycker alltså förhållanden inne på den plats dit någon går, rör sig eller förflyttar sig, inte vid sidan av den. Singularens illativ har uppstått ur singularens ackusativ, med tillägg av en viss postposition. Illativens bildning i litauiskan är ett gammalt fenomen, som inträffade redan när de cirkumflexbetonade långa vokalerna och diftongerna i ordslut ännu inte hade förkortats och det finala -n i singularens ackusativ ännu inte hade fallit bort. Eftersom postpositionselementets form i illativ fortfarande inte har förklarats övertygande, kan inte heller själva frågan om illativens uppkomst ännu anses slutgiltigt löst. Nästan alla forskare i litauiska är överens om att singularens illativ har bildats av singularens ackusativ och en viss postposition. Det råder endast oenighet om postpositionens form. J. Endzelīns tar i sina senare arbeten inte ställning till frågan om postpositionens form, utan återger endast i verket „Baltu valodu skaņas un formas“ (Rīgā, 1948, p. 143) E. Fraenkels uppfattning att postpositionen hade formen a<ide. *o. Eftersom J. Endzelīns bland flera tänkbara postpositionsformer endast behandlar en (nämligen a), kan man därför anta att han i denna fråga i högre grad instämmer med E. Fraenkel. Således skulle uppfattningen att en- 2* 19 kasusets illativ har sitt ursprung i den gamla singulara ackusativformen och postpositionen a vara den allra senaste. Tidigare har det också funnits andra uppfattningar i denna fråga. K. Jaunius resonemang är särskilt intressanta och originella. I sin grammatik hävdar han att ackusativ en gång i tiden kunde beteckna en plats dit någon förflyttade sig, rörde sig eller styrde, även utan prepositionen į. Som exempel anför han de latinska ackusativformerna domum, rus. Romam, Corinthum, Athenas, som inte kräver prepositionen in, medan ackusativformer av andra substantiv, när de betecknar en plats dit man rör sig eller förflyttar sig (in urbem, in silvam), i regel inte används utan prepositionen in. K. Jaunius betraktar östaukštaitiska dialekters så kallade rörelseformer som rester av ett sådant prepositionslöst bruk av ackusativ i litauiskan: eik gulti, jis eina šieno piautų. Således använde litauerna en gång i tiden också substantivens ackusativformer med sådana betydelser: *laukan, *šalin. Eftersom sådana ackusativformer semantiskt låg mycket nära adverb, fogades så småningom en adverbiell formant till dem (som K. Jaunius kallar en ”bekräftelsepartikel”) ai (jfr: šaliai, šiltai), som senare föll bort, medan -n däremot har bevarats i alla dialekter, eftersom det kom att stå allra sist i ordet jämförelsevis sent¹. K. Jaunius, som inte instämmer med A. Schleicher, vilken hävdade att singularens illativ hade uppstått ur singularens ackusativ och postpositionen na, som inte kan skiljas från fornslaviskans na (ryska на, polska na), skriver vidare: ”Schleicher resonerade som om laukan och andra sådana former hade uppstått ur singularens ackusativ *laukan och en preposition motsvarande den slaviska. Men denna uppfattning saknar grund. När man vet att östaukštaiterna har förändrat an till un framför konsonanter (jfr östaukštaitiska sū-sparą = och žemaitiska są-sparą ’die Gehrsass’, sū-narys = och žemaitiska są-naris), räcker det att kasta en blick på ett uttryck som till exempel ’miškān būdavo eini’ (Anykščių šilelis, rad 20) för att det ska stå klart att miškān endast kan ha uppstått ur *miškanai, men inte ur *miškan-na. Ur en prolytisk form *miškan-na skulle man i östaukštaitiska vänta sig inte miškān utan *miškūna¹².” K. Jaunius sista argument betraktas numera som föråldrat. I själva verket skulle illativformen miškana inte ha kunnat utvecklas till *miškūna i östaukštaitiska dialekter, eftersom ljudsekvensen an i formen miškana inte är tautosyllabisk utan heterosyllabisk (jfr miška-na). Uppfattningen att miškana en gång i tiden innehöll ett tautosyllabiskt an saknar grund. En sådan uppfattning förutsätter ett tautosyllabiskt an där det över huvud taget är omöjligt, där det inte kan beläggas av litauiskans ljudlagar. Uttalet *miškān-na (med tautosyllabiskt an) är omöjligt i litauiskan, eftersom språket inte tolererar geminater vare sig nu eller i forntiden, vilket lätt kan inses av sådana feminina illativformer som rañkon, galvōn. Om sådana former i forntiden hade haft geminater, det vill säga om de hade uttalats *rankān-nā, *galvān-nā, skulle vokalen a ha bevarats framför finalt -n i dagens språk, inte o; det vill säga man skulle ha uttalat *rankan, *galvan, inte rañkon, galvōn. Geminater kan inte ha förekommit redan vid själva sammanfogningen av postpositionen med 11 К. Явнис, Грамматика литовского языка, отдел II, перевод грамматики литовского языка, исполненный К. Буга, Петроград, 1908–16, p. 119—120. 12 Samma ställe, p. 120. 20 ackusativformen i början. Om vi då antog att det här funnits en postposition ná (vilket också bekräftas av de sedan länge belagda formerna šalina, namuosna), skulle vi följaktligen med full rätt kunna hävda att det redan i själva början av denna postpositions förening med ackusativformen uttalades miška-nā, ran-kā-nā, galvā-nā, varifrån de nuvarande formerna miškān, raṅkon, galvōn. med tiden måste ha utvecklats. Till en början betraktade K. Būga, liksom K. Jaunius, ai¹³ som ett postpositionellt led i illativet, senare — nā¹⁴. På så sätt framträder åtminstone tre postpositioner: a, ai och nā. Redan detta förhållande visar att det ännu inte råder någon enighet om formen på illativets postpositionella led. Därför är det också förståeligt att vissa forskare i litauiska (bland dem Chr. S. Stang¹⁵ och delvis även J. Endzelīns¹⁶) inte ens vågar ange själva postpositionens form, utan påpekar att den ännu inte har klarlagts. Litauiskan skiljer sig inte från de andra baltiska språken när det gäller illativkasuset. Som J. Endzelīns¹⁷ påpekar används illativet (i singularis!) som ett levande kasus också i de allra äldsta skriftliga minnesmärkena på lettiska, och där besvarar det frågorna var?, vart? eller när? (t.ex. kounan tapt, krustan sists, cietuman tur, tan trešan dienan, tan... vietan, zemen osv.). I senare skrifter och även i dagens lettiska dialekter är de förekommande illativformerna helt adverbialiserade. J. Endzelīns¹⁸ hävdar, med stöd av den form andangonsun ”i himlen” som E. Mikalauskaitė¹⁹ återger från ett fragment av en pre-reformatorisk preussisk text, att även fornpersiskan hade ett illativ. Illativformer bildas av substantiv med alla stammar både i de östlitauiska höglandsdialekterna och i standardspråket. Illativformernas produktivitet och spridning beror inte bara på substantivens lexikala betydelse och brukstendenser, utan också på hur vanliga substantivstammarna är och hur produktiva suffixen är: ju oftare en stam eller ett suffix förekommer i talspråk eller skriftspråk, desto fler illativformer används med dem. Substantiv med a-stam har en generaliserad ordändelse -an (efter en hård konsonant) (laukan, oran). Substantiv med ia-stam är morfologiskt inte enhetliga: några slutar i nominativ singularis på -as (efter en mjuk konsonant) (kėlias, medžias ”träd; skog”, vėjas), andra på -is, -ys (káilis, užpakalỹs). Följaktligen slutar även de förstnämndas illativformer på -an (efter en mjuk konsonant) (kelian, medžian, vėjan), medan de sistnämndas slutar på -in (káilin, užpakalin). Det bör noteras att illativformerna av de förstnämnda substantiven (sådana som kėlias, medžias, och i synnerhet sådana som vėjas, kraujas), åtminstone i vår tids skrifter ¹³ K. Būga, Aistiški studijai, I d., Peterburgas, 1908, p. 41. ¹⁴ K. Būga, Lietuvių kalbos žodynas, I—II sąs., Kaunas, 1924, p. XXX. ¹⁵ Chr. S. Stang, Die Sprache des litauischen Katechismus von Mažvydas, Oslo, 1929, p. 106. ¹⁶ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 460—461. ¹⁷ Ten pat ir Baltu valodu skaņas un formas, Rīgā, 1948, p. 143. ¹⁸ J. Endzelīns, Baltu valodu skaņas un formas, p. 143. ¹⁹ „Archivum Philologicum“, t. 7, Kaunas, 1928, p. 105—106. 21 I språket förekommer det mycket sällan. Iliativformer av substantiv med o-stam slutar på -on (efter hård konsonant) (galvón, píėuon); de med io-stam på — -on (efter mjuk konsonant) (pi̇ṙkon, sáujon), de med ė-stam på — -ėn (draugėn, kelionėn), de med i-stam på — -in (akiñ, šaliñ), de med u-stam på — -un (efter hård konsonant) (vidūn, viršūn), de med iu-stam på — -un (efter mjuk konsonant) (sodžiūn, spi̇ėčiūn) och de med konsonantstam på — -in (akmeni̇n, vandenin). Vilket förhållande råder mellan substantivens iliativformer och adverb? Ibland hävdas det att substantivens iliativformer i dagens litauiska inte är något annat än adverb20. Det bör dock påpekas att ett sådant påstående är aprioriskt och förhastat. Förhållandet mellan substantivens iliativformer och adverben är ett i folkligt talspråk — i dialekterna — och helt annorlunda i skriftspråket. Slutligen är detta förhållande inte heller detsamma i de enskilda dialekterna. I de östlitauiska höglandsdialekterna är iliativ, som redan nämnts, till exempel fortfarande ett verkligt kasus, integrerat i själva deklinationssystemet, medan endast enskilda adverbialiserade former (laukan, namien, oran, paškun, šalin...) känns igen i andra dialekter. I skriftspråket bildas iliativformer med substantiv av alla stammar. De är särskilt vanliga i skönlitterära verk. Här används de både i författarens och i gestalternas språk, inte bara av författare från östra Litauen utan också av företrädare för andra dialekter. För att ge en bild av iliativformernas spridning i skriftspråket kan exemplen nedan vara till hjälp. De är huvudsakligen hämtade ur skönlitterära verk och indelade efter stam. För att exemplen inte ska ta alltför stor plats lämnas i regel endast de ord som styr iliativformerna, liksom deras bestämningar, kvar intill dem. Uteslutningar inne i en iliativkonstruktion markeras med punkter. a-stam utan att ha lagt något i fädernehemmets spannmålsbod LGR 292, går till balansan MPuta II 72, bar ut... till balkonan VnlU 151, Sjung i min balsan JbL 100, med en enda röst ropade de i mun på varandra, ib, föll i butan MntvR 137, grep sig an med darban CvR VIII 104, darban tog sig an arbetet SNeirP II 214, började arbeta CvR II 75, satte igång med darban, lät sätta i arbete (3:e person singularis i konjunktiv) darban GGuzKlT II 186, ska börja... arbeta darban LGR 150, Arbeta VnlP 190, flyger till daržan JbL 100, till dvaran som eldaren satte fyr på CvR VIII 94, gick till dvaran ib 99, drunknade i sjön ib 77, till botten sjunker (går under) JbL 100, jag gick ut i gyveniman MntvR 91, gick in i Kabinetan VnlP 35, 36, gick ut på kaiman CvR II 71, stack ut näsan på kaiman ib VIII 82, den lilla väg som ledde uppför berget ib 108, besteg kalnan ib IX 168, gick upp på kalnan ib II 228, att läggas i graven... (particip av passiv preteritum). JJanR 146, gick ut på karañ 20I ”Litauiska rättskrivningsordboken” (Kaunas, 1948, s. 70) räknas, vid sidan av sådana adverbialiserade eller helt adverbialiserade iliativformer som laukan, šalin, vidun, žemėn, även sådana som akiñ, atksnyñan, daržan, eilėn, galan, galvón, gerklėn, kaiman, kišenėn, krūman, lákton, miškan, pūšen, som adverb, trots att deras substantiviska karaktär fortfarande är tydligt bevarad. 22 JbL 100, leder till krig CvR VIII 143, går till strid Gud-GuzKIt II 186, lade i kistan VnlU 159, gå till Kaunas CvR VIII 236, när man reste till Kaunas VnlP 31, allt fler människor kom till gården CvR I 59, hade gått ut på gården ib II 218, återvände... till gården ib VIII 37, var på väg ut på gården ib 173, hade gått in på gården ib 219, Människor strömmade till gården ib 228, tar sig ut på gården ib IX 127, kastade ut genom fönstret till gården VnlP 53, kastade genom fönstren, ut på gården ib, slängde ut på gården ib 56, gick ut på gården ib 58, 63, 80, gick in på Papievas gård ib 171, Han går och kommer till vår gård LGR 135, medan han gick till stängslet VnlP 79, springer mot stranden... JJanR 94, dånar mot stranden AMickKrS (MPut) 23, gick till sin egen trakt GuzKIt II 184, Kallar och bjuder in till den förtrollade trakten SNėrP II 13, satte sig på en mjuk stol VnlU 122, gå in i busken JbL 99, Kurskas går inte längre att hindra LGR 113, ni kan... återvända till båten ib 100, dropparna spreds mot fönstret CvR VIII 106, knackade på fönstret ib 117, mot fönstret AMickKonr (MPut) 80, såg ut genom fönstret ib 81, tittar ut genom fönstret JJanR 148, Gick ut (ut på fältet) JbL 99, jag vågade gå ut på fältet eller BlnR 112, stack ut huvudet utanför dörren Gud-GuzB I 28, driva ut JJanR 153, tröskningsredskap blir till agnar TDėdes 118, sprang ut VnlU 169, smet ut ib 66, gick ut VnlP 349, 400, det går... att springa ut ib 162, flyttade ut ib 171, smet ut CvR VIII 118, gjorde sig inte i ordning för att gå ut ib 133, såg kreaturen som drivits ut ib 203, hoppa ut ib 210, for iväg ut ib IX 130, sköt (flydde) ut ib II 176, kallade ut ib 113, bad att få gå ut ŽR IV 240, kasta ut ib I 22, När han kommit ut ib II 28, Vem skulle inte tycka om det—ut! ib I 76, klättrade ut ib II 133, smög ut ib II 133, smög ut ib IV 106, smet ut ib I 74, III 98, gå ut ib II 130, röken trängde in mitt i den stora salen från papper och böcker som lagts på glöden CvR II 153, till sluttningen Rž, Somnade TDėdes 42, forslade... till staden CvR VIII 142, kom till staden MntvR 165, jag återvänder... till staden JJanR 91, dra till stan VnlP 57, hade rest till stan ib 43, förde till stan, ib 32, sprang in i skogen JbL 100, är du inte rädd för att gå in i skogen TDėdes 33, snurrade in i skogen LGR 205, det vore dags att skriva in honom i skolan CvR VIII 137, ta till naglarna JbL 100, jag ska ta till naglarna VnlP 39, gå ut... JbL 100, gick ut Bien, gå ut BlnR 165, lyfte upp honom CvR II 200, lyfte upp VnclOb 90, jag går till posten VnlU 62, driva in i gethagen VnlP 23, gick in på restaurangen CvR VIII 206, hade skrivits in... på kandidatlistan ib 130, medan hon såg på slingan CvR VIII 151, delade hårstråna i bena ib 143, nypande i kinden ib 118, i nöd... kastade ut VnlU 157, fördes till trädgården CvR VIII 203, bär till bordet (på bordet) JbL 99, klättrar upp på stammen... AMickKrS (MPut) 15, började hugga i glaset CvR VIII 107, började klänga sig fast vid taket ib II 167, lyfte upp på stolpen Gud-GuzKIt 56, vände åt sidan VnlP 82, kastade en blick åt sidan CvR II 175, åt sidan... ib 188, Men, ser jag, han åt sidan, åt sidan Gud-GuzKIt II 13, vände sig åt ena sidan CvR VIII 88, lutade sig åt sidan ib 67, Titta mellan stugorna JJanR 132, Undrar om man skulle försöka gå till domstol?" 23 VnlP 187, gick in i ladan CvR VIII 115, gick ut i ladan ib 118, medan hon gick ut i ladan ib 212, gav pengar till universitetet (till sonen som studerade) VnlP 13, ska stänga in i grottan MntvR 154, för... CvR IX 251, i elände... skulle ni driva ut VnlU 157, ögonen... sjönk in i ansiktet ib VIII 100. Han ska se in i ansiktet ReimTž 27, han viskar i ansiktet SNėrP I 268, Han lyfter den vita gåsen upp i guldvagnen SNėrP I 260. ia-stam bjöd in... att gå in i trädgården LGR 268, Kom... in i trädgården ib 174, faller i havets famn VnclOb 188, grep i famnen CvR VIII 61, medan han bjöd... i famnen ib 207, tog i famnen ib II 184, jag går in i farstun LGR 205, välte in på britsen CvR II 117, fick i pälsen Bd, förde in i spegelkammaren CvR VIII 98, Välsigna... på den avlägsna lilla vägen LGR 186, hade lagt i korgen CvR VIII 138, drev in i sorg ib 132, driv inte... in i skogen JbL 100, gick in i staden CvR VIII 38, drog in i staden ib 84, Till staden (for) VnlP 57, ska åka in till staden CvR VIII 119, brukade inte gå omkring i skogsdungen VnlP 82, Vi [går] in i träsket LGR 188, gav sig av in i dalen CvR VIII 7, längre bort (: avstånd) Rž, resa längre bort MPutSv 75, med hästen spänd för, in i kärran MntvR 188, roterar till mitten av floden BlnR 94, sprang ut på landsvägen CvR VIII 93, tryckte in i härden Gud-GuzKIt II 227, resa ut på färd LGR 127, gav sig ut på färd ib 261, Han öppnade munnen vid det ordet (när han sade det ordet till någon) JbL 100, Vid det ordet (som svar på hans ord, på det) sade han ib, Talar du här vid rätt tillfälle (i rätt tid, på rätt plats, som sig bör)? Sts, går ned till sjön TDėdės 64, slänger (kastar) ned till sjön JJanR 90, medan han pekade mot huvudet CvR VIII 144, ska åka till Panevėžys VnlP 44, bryter sig ut i världen MntvR 60, samlades... till ett extramöte VnlP 128, smet in i farstun ib 53, vi knuffar oss framåt Gud-GuzB I 319, Framåt, bröder! MntvR 231, gick fram CvR VIII 231, efter att ha gett sig framåt (tagit ett steg, gått en bit) ib 48, medan hon sträckte fram hakan CvR IX 67, medan han tittade framåt Gud-GuzKIt II 47, du ska marschera framåt LGR 34, ska föra framåt ib 234, skulle gå framåt ib 281, Vi går nu till anfall, vi går nu framåt ib 114, tog ett steg framåt MPutA I 167, stänga in i magasinet Gud-GuzKIt II 38, stoppade... innanför skjortan ib 194, bar in bakom spisen CvR VIII 179, medan de drog sina käppar bakåt BlnR 184, gick ut på gården ib 189, satte sig i ångbåten CvR VIII 66, sprang ut i dörröppningen JJanR 172, gick till Puodžiūnkiemis VnlP 32. o-stam åker till Argentina rš, vi gick till angrepp LGR 116, föll på golvet CvR VIII 107, 117, kastade... på bastuns golv ib II 176, var tvungen att vada i pölen ib 70, brukade stoppa i munnen ib VIII 53, med munnen full ib 230, Bert ut på åkern LGR 256, ett osått korn på åkern MntvR 50, blåser i ett bröd... VnlP 96, bakade mossa till bröd JbL 100, 24 vrider sig till och med i en knut (när magen gör mycket ont) Vs, Ta på dig mitt huvud (jag tar ansvaret) JbL 100, fastnade i huvudet VnlP 79, medan han fyllde pojkens huvud CvR VIII 140, slår... i huvudet Gud-GuzKIt II 43, vågorna rör sig ned i havets djup SNėrP I 264, Låt oss dra ut för att strida, låt oss dra ut till hans näste LGR 116, solen går ned i havet ib 99, i pannan ib 71, blandade sig in i språket VnlP 88, klättrade upp på kullen CvR VIII 136, Knyt... ihop Gud-GuzKIt II 10, Till strid, kamrater! SNėrP I 201, Striden manar oss VnclOb 187, slingrade sig in i en hög CvR VIII 103, kryper in i lådan JbL 100, som i en jämn äng Ad, rasade samman i smältverket MntvR 259, ska föra till Litauen LGR 111, samlades i Jūros koja CvR VIII 30, förde... till skolan ib 143, bär in i skolan ib 158, hade inte förberett sig för skolan ib 157, brukade böja sig mot modern ib 32, medan han drev in på ängen JbL 99, Skäran på ängen, små ljus på väggen ib 100, Jag släppte (släppte iväg) hästarna... på den ängen ib, släppte inte ut för att beta på ängen CvR II 75, brukade komma hem till salen MntvR 199, dropparna plaskade... på väggen CvR VIII 106, slog mot väggen ib 192, medan de förberedde sig för att flytta till den nyplanerade gården ib 49, kokade bark till soppa JbL 100, leder till kommunismens ljus LGR 279, må folk finna sin väg till den eviga freden ib 60, kom till hjälp VnlP 33, hopkrupen i Tamson (LGR 220, ropade efter sanningen JbL 100, jag ser mot fjärran MntvR 90, vägen glimrar bort i fjärran SNėrP I 264, bar in i krob Š, gick in i stugan Gud-GuzKIt II 185, så att... inte skulle spridas... till allmänheten MPutA II 63, utsedd i hans ställe VnlP 165, medan hon tittade på ett och samma ställe ib 159, ställer en sked i hans ställe TDėdės 10, lägg den på plats Gud-GuzKIt II 11, atsavõn (= atsavoj!) ”separat” Lš. io-stam började gå nedåt VnlP 140, skyndade nedåt BlnR 66, gå in i gymnasiet CvR II 134, in i den gröna skogen... flög LGR 183, satte sig på benet CvR II 113, bryter sig in i handelsboden JJanR 159, drev sig in i slaveri SNėrP II 259, återvände tillbaka Aru 17, kommer inte tillbaka Nč, tog sig tillbaka AMickKOnr (MPut) 61, Tillbaka... låter inte vända sig om SNėrP II 228, Låt oss gå tillbaka KlvD 264. ė-stam lockar fram BlnR 261, Jag släppte (släppte lös) hästarna aliks-ny nėn JbL 100, höjden! lockar SNėrP II 14, Gå, kasta åt höger JbL 100, svängde... åt höger VnlP 11, MPutA II 40, du går in i verkstaden MntvR 130, Gå in tillsammans (där hela vänkretsen är) JbL 100, sammanlänkade... händer MPutA III 203, praktisk verksamhet och teoretiskt tänkande måste smälta samman trš. Låt oss förena dem, ib; samlades tillsammans CvR VIII 201, blandades ihop ib 192, i rad Rž 70, tränger in i rymden JJanR 64, på gatan... strömmade ut CvR VI 138, ned i Svedžiųhemlighetens djup JJanR 49, sjönk till djupet ib 172, gel- 25 mein įsirausę MPutSv 15, gelmėn grimzdo VnclOb 164, nukrito ežero gelmėn ib 174, gerklėn Rž 70, tiesiame tautos gerovėn kelią LGR 227, gyvybėn kelias (keliasi, kyla) ib 142, Eik, mesk... kairėn JbL 100, pasisuko kairėn ŽR II 409, išsiruošė... kelionėn CvR VIII 78, 66, pasiruošė kelionėn ib 179, pasiruošė tolimon kelionėn ib 234—235, lisdao... kerten VnlU 51, kerten numetė CvR VIII 207, kišenėn dėdas JbL 99, subruko kišenėn CvR IX 197, įsigrūdo kišenėn ib II 184, bėgsu krautuvėn VnlP 119, patekės žaislų krautuvėn CvR II 214, Taručio krūtinėn tvino kažkoks džiaugus nerimas ib VIII 46, skverbėsi krūtinėn ib 201, buvo beeinąs kūtėn ib 173, trokšte trokštu vis nukakti laimėn idealo JJ anR 113, busi visuomet pavyzdžiu gyvu, šūkiu didžiuoju laisvėn ir saulėn SNėrP II 318, laisvėn riedėjo MntvR 21, Išeik... lygon lankelėn LGR 172, atvežta ligoninėn, ji dar kalbėjo CvR II 218, veš pieninėn ib VIII 118, nuvažiuavo ton pusėn JbL 100, linko priešingon pusėn VnlP 54, pradėjo bėgti slėnio pusėn CvR II 162, betraukiant namų pusėn ib VIII 53, sviede pusnynėn Gud-GuzKt II 42, pernešti salėn VnlU 155, salėn pradėjo veržtis CvR VIII 91, saulėn kopia LGR 206, saulėn tiesias ib 151, Veržias, kyla saulėn SNėrP II 226, grįžta sostinėn CvR II 212, ton stiprybėn įsityrinė LGR 226, pažengė šalin VnlP 67, Grįžti tėvynėn JJ anR 139, Grįžt tėviškėlėn LGR 133, tėviškėn ateiti ib 261, grįžta tėviškėn VnlU 28, tiesėn „dešinėn“ Bien, ateisiu komunistiskon tolybėn MntvR 248, įsimerkusias tolybėn ŽR I 155, atsiima trobelėn VnlU 72, vadina kraujo upėn JbL 100, įkrito upėn JJ anR 172, vaistinėn nešk VnlP 75, nuvažiuavo į uošvį viešnagėn JbL 100, viralinen ėjo VnlP 81, išliuogė jo (perkūnsargio) viršūnėn CvR VIII 202, įvesdinti visuomenėn ib II 210, Žagrelėn įkinkutas LGR 180, nusirito žemėn ŽR III 92, numetė žemėn VnlP 40, nugriuvo žemėn TDr IV 193, žemėn krenta LGR 40, dunkstelėjo žemėn CvR II 162, brink! žemėn Vaižg. Šešk... žemėn ŽR II 405, nugulė žemėn CvR VIII 136, kniubo žemėn ib 119, nulėkė žemėn BlnR 178, lyg kiaurai žemėn prasmegęs CvR II 25, Žodžiai virsta darbais ir kaip kirčiai smenga lietuviškon žemėn MntvR 100, Joja žemėn svečimon LGR 170. Lipa žydrėn JJ anR 63, įsibriedęs žolėn CvR VIII 198, Nepataikysi žvaigždėn JJ anR 49, antiklodėn susuptą VnlP 55, pabugęs... ežero atrakantien puolusios vilnies CvR II 68, atsakomybėn traukti Likž, Begalybėn dangaus nusidriekus kometa VnclOb 148, pakliuvęs... lenkų nelaisvėn CvR VIII 13, perėjo amžinon... nuosavybėn VnlP 16, perimsime nuosavybėn ib 71, turėjo pereiti... dvaro nuosavybėn CvR VIII 133, padangėn pasikėlę MntvR 55, pamatė padangėn kylančią liepsną CvR VIII 200, Eikit paežerėn JbL 100, nusileidžia pakalnėn CvR II 227, nudrožė pakrumėn VnlP 164, pamėtyti palubėn CvR VII 32, atšovė (atsakė) sau panosėn ib 229, atviliojami paraištėn TDėdės 22, kaimiečio, pa- 26 hamnar på taket LGR 270, stapla in under tak VnlP 76, tittade åt sidan av palatset ib 63, gick in i förmaket ib 65, vinkar till bordet CvR IX 122, sitta bakom bordet TDėdės 24. i-stam Akin Rž 70, ljudet bröt fram genom hans öra, fullt av tät ull CvR VIII 45, föras till evigheten MntvR 229, driver mot döden JJanR 61, vänd mot döden SNėrP I 199, dömd till döden ib II 262, gick in i borgen LGR 185, våra red in i borgen AMickKonr (MPut) 75, jag går till badstugan JJan 162, Män, låt oss inte låta sådana där prata?! Bort! CvR VIII 129, Bort från bordet ŽR I 315, Bort från vår krets MntvR 171, bort med kriget CvR VI 180, Bort med tsarens envälde! trš, Bort med kapitalismen! ib, Gå bort, gå! CvR VIII 155, hann knappt springa bort VnlP 55, driver... bort CvR IX 78, sköt undan skålen ŽR I 288, den gamle vinkade bort min hand JbL 100 Åt det hållet bort (se) LGR 128 (jfr 1500-talsformen šaliną ”bort” i skrifter Mž 279), tog sig för hjärtat TPrg, tränger in i hjärtat JJanR 66, leder till stridens eld VnclOb 186, lockar till den ljusa framtiden JJanR 61, blicken nådde långt in i framtiden VnlP 8, Det finns ingen väg tillbaka längre SNėrP II 321, Du faller i fördärvet VnclOb 187. (i)u-stam blickar mot himlen CvR VIII 146, ekarna... sträckte sig mot himlen VnlK 14, störtade huvudstupa in CvR VIII 117, gick in ib 210, rusade in ib 232, inte släppa in... in JbL 100, titta in SNėrP II 48, Jag ber, kom in VnlP 171, elden bröt igenomuppåt Llkž, trängde siguppåt BhnR 162, såg uppåt AMickKonr (MPut) 19, sträckte siguppåt Prg, kastar upp ib (jfr uppåt använt som preposition: Bubblor stiger upp över vattnet Llkž.), runtomkring ”omkring” N, hade rest tillKönigsberg VnlP 8, Jag reser tillbyn JJanR 173, Ga ga ga gagglar gässenpå sommarbete Š, såg på dem som vadat utpå sommarbetet VnlP 40, klättrar upp till ytan AMickKonr (MPut) 14. Konsonantstam steg i vattnet VnlU 99, Tårarnas salt föll i vattnet SNėrP I 267, brukade spotta i vattnet VnlP 98. De givna exemplen visar att (åtminstone i skönlitterära verks språk) illativ främst används med substantiv med konkret betydelse, vilka också kännetecknas av hög användningsfrekvens i ett annat lokalkasus – nämligen inessiv. Exempel på illativformer av sådana substantiv är följande: būtan, daržan, ežeran, kaiman, kieman, kraštan, krūman, miestan, miškān, sōdan, tvārtan, urvan, daržėlin, gārlavin, kamba-rin, krēpštin, purvynėlin, vežimėlin, pasaūlin, priēangin, sändėlin, užāštin, 27 ūžkrosnin, lāirpurin, āslon, bālon, dirvon, galvōn, gūžtōn, jūron, lankōn, mokyklon, pievon, trobōn, girion, pi̇kion, gātven, gerklēn, kūtēn, sālēn, ūpēn, viršūnēn, pakalnēn, pakrūmēn, palubēn, pastogēn, užstalēn, akin, ausin, pilin, pirtin, ugnin, sōdžiun, vandenin och så vidare. Vanligast är att dessa substantiv redan i nominativ har en viss lokal betydelse. Av allt detta kan man emellertid ännu inte dra slutsatsen att språket saknar en tendens att använda illativformer av substantiv med abstrakt betydelse. Redan språket i skönlitterära verk visar att illativformer av substantiv med abstrakt betydelse också används parallellt med illativformer av substantiv med konkret betydelse (visserligen betydligt mer sällan), till exempel: miegān, mōkslan, gyveniman, liūdesin, kalbōn, šviesōn, taikōn, tamsōn, tiesōn, viešumōn, gerovēn, gyvybēn, laimēn, laisvēn, rūstybēn, stiprybēn, atsakomybēn, begalybēn, nelaisvēn, nuosavybēn, mirtin, amžinastin, ateitin, praeitin, pražūtīn och så vidare. Kort sagt avgör substantivens lexikala betydelse (dess konkreta eller abstrakta karaktär) inte i sig om illativformer kan eller inte kan användas; betydelsens karaktär påverkar endast själva användningsfrekvensen. I övrigt är illativ potentiellt möjlig med nästan varje substantiv också i skönlitterära verks språk. Detta visar i sin tur kasusets livskraft, som uppenbarligen upprätthålls av omständigheten att illativ fortfarande är ett levande kasus i folkets talspråk – i ett stort område av de östaukštaitiska dialekterna. Så länge illativ alltså visar en sådan livskraft åtminstone i skönlitterära verks språk kan vi inte betrakta det som dött eller adverbialiserat ens i skriftspråket i allmänhet, även om det till exempel används mycket sällan i vetenskapliga skrifter och i tidningsspråket. Hur felaktigt det är att hävda att substantivens illativformer har adverbialiserats i skriftspråket framgår redan av den enklaste omständigheten: i skönlitterära verks språk är bestämningar helt möjliga och används tillsammans med dem, nämligen a) kongruerande (också uttryckta i illativform) och b) icke-kongruerande, till exempel: a) till en röst, till sitt land, till ett förtrollat land, till en mjuk stol, åt ena sidan, till en avlägsen liten väg, till en enda pipa, till en jämn äng, till den ängen, till en nyplanerad trädgård, till evig fred, till en enda plats, till en grön skog, till en avlägsen stig, till en jämn liten äng, åt den sidan, åt motsatt håll, till den styrkan, till kommunistisk jämlikhet, till litauisk mark, till främmande mark (=främmande), till evig egendom, åt den sidan ”åt det hållet”, till en klar framtid; b) till hembygdens lada, till min röst, till Papievos gård, till vår gård, till kandidatlistan, till en guldkärra, i havets famn, till spegelkammaren, till bastuns badrum, in i mitt huvud, till havets djup, till hans bo, till Juras koja, till kommunismens ljus, i hans ställe, till hemlighetens djup, till folkets välstånd, in i Taručios bröst, till lyckans ideal, åt dalens sida, till blodets ström, till dess topp, till sjöns öppna strand, till himlens oändlighet, till bondens takskjul, 28 in i hörnet av rummen, åt hans öra, åt min sida ”åt mitt håll”, in i kampens eld. Attribut (kongruerande eller inkongruerande) är potentiellt möjliga till varje illativform, så länge den inte har lämnat substantivkategorin. Omvänt minskar antalet attribut som används tillsammans med en illativ så snart den börjar adverbialiseras. Oförmågan att ha kongruerande attribut visar redan en viss grad av adverbialisering. Attribut av något slag är omöjliga när illativen helt har övergått till ett adverb. Exempelvis är attributbruket mycket begränsat med sådana illativer som priekin (Jonas gick priekin och säger Bien.), priešakin (Under lovet övervann jag min beslutsamhet och tog ett gott steg framåt MPUtA I 167.), užpakalin (Alla tre sträckte ut sig och drog sina käppar bakåt BlnR 184.), vidun (”Genast, genast!” svarade Antanas ur mörkret och sprang in med en full vattenhink, in i sitt rum VnlP 53.), viršun (När man blickar uppåt ser man något dunkelt — någon sträcker en hand ner från fönstergluggarna AMickKorr(MPut) 19.). Även om dessa illativer huvudsakligen används utan attribut, är inkongruerande attribut (särskilt genitivattribut) fortfarande möjliga tillsammans med dem. Dessutom används också andra kasusformer av samma ord med samma lexikala betydelse vid sidan av dessa illativer. På så sätt har illativerna här ännu inte helt lösgjort sig från substantiven, utan befinner sig endast i ett mellanstadium mellan substantiv och adverb. När illativens förhållande till adverben undersöks kan man iaktta tendenser till adverbialisering av detta kasus som också kännetecknar adverbialiseringen av andra kasus (däribland inessiv). Närmast adverben står i regel sådana illativer som uttrycker de mest generaliserade och abstrakta rums- och platsrelationerna, t.ex.: laukan (Utan att få något uträttat skyndade sig människorna ut ŽR III 98.), oran ”ut” (Och alla gick ut för att se sig omkring TPrg.), ”uppåt” (Han (barnet) gråter, utmattad, men återigen lyfte han draken upp i luften bakom bordet VncIOb 90.), aukštėn (Författaren samlar de mest framträdande företeelserna ur föreningslivet och drar fram i ljuset allt som fram till dess varit utspritt och dolt... BlnR 261.), dešinėn, kairėn (När de båda kvinnorna kom hem gick de upp på den gemensamma verandan och skildes åt utan att förstå varandra: Jonienė svängde åt sitt håll — åt vänster, Antonienė åt sitt — åt höger VnlP 11.), draugėn (Som om det vore av hämnd brukade alla små lågor samlas tillsammans och börja dansa, hopflätade, någonstans på taket CvR VIII 201.), tiesėn ”åt höger” (Vänd hästarna tiesėn Bien.), žemėn ”nedåt” (Han märkte inte hur han rullade nedför trapporna žemėn... ŽR III 92.), ”på marken” (Jonas Puodžiūnas såg sig omkring, lutade sig mot gärdesgården och, efter att ännu en gång ha sett sig om för att kontrollera att ingen såg honom, slängde han plötsligt den översta slanan på marken VnlP 40.), šalin (Sälj någon småsak, fråga sedan diskret skriftligen, säg mitt efternamn och att jag skickat dig; skynda dig att köpa tillbaka det och smit sedan iväg, så att ingen utomstående får reda på det ŽR I 50.). Att betydelsens allmänna och abstrakta karaktär avgör illativens adverbialisering framgår tydligt av bruket av formen žemėn. När žemėn betyder ”nedåt” har vi ett adverb som används för att uttrycka en viss rumslig relation 29 och det är då omöjligt att använda något attribut till illativen (varken kongruerande eller inkongruerande). När žemėn betyder ”till den yta där vi går; på marken” används inte heller några attribut, och därför bör illativen även i detta fall betraktas som ett adverb. Dess adverbiella karaktär här beror på själva betydelsens allmänna och abstrakta karaktär; därav följer att illativen inte gärna tar attribut. Det illativa adverbet žemėn används här generiskt även när man inte avser ytan på någon konkret jord, utan snarare i allmänhet den yta man går på — golvet, trottoaren, ett fartygsdäck osv. I båda de här nämnda fallen underlättas illativens adverbialisering också av själva dess kasusbetydelse. Illativen är, liksom inessiven, till sin natur förknippad med uttryck för de rums- och platsrelationer som kännetecknar adverb. När den uttrycker dessa relationer adverbialiseras den därför snabbare än de kasus som till sin natur inte är förknippade med adverbiella betydelser. Vid sidan av alla här nämnda illativer som håller på att adverbialiseras eller redan har adverbialiserats används, som redan framgått, även motsvarande inessivformer av samma ord, vilkas förhållande till adverben nästan är av samma grad som illativernas, t.ex.: priekyje, priešakyje, užpakalyje, liksom priekin, priešakin, užpakalin, vilka endast i liten grad har närmat sig adverben; lauke, orė, liksom laukān, orān, har nästan helt blivit adverb; aikštėj ”på en synlig plats; offentligt”, dešinėj, kairėj, draugėj, tiesėj ”åt höger” Bien, žemėj(e) ”på marken; på den yta man går på”, liksom aikštėn, dešinėn, kairėn, draugėn, tiesėn, žemėn, har huvudsakligen hamnat i ett mellanstadium mellan substantiv och adverb och betraktas därför ofta av språkvetare som adverb. Formen šalyj ”bredvid”, liksom šalin, har helt adverbialiserats. Slutligen har även vidujė, viršujė (viduj, viršuj), liksom vidun, viršun, blivit adverb, eftersom de används utan attribut för att beteckna de mest allmänna rums- och platsrelationerna. Särskilt bör nämnas illativa adverb med individuell ordbildning, som helt har lösgjort sig från de böjliga ordklasserna, t.ex.: linkān (används postpositionellt) ”mot” Rž, numien (numie + postpositionellt n) ”hem” Pgr, aplinkun ”omkring” (Att ströva omkring N.), atgaliona ”tillbaka” (Gå tillbaka, kära bröder KlvD 264.), atgalion ”detsamma” (När en svärm lämnat kupan kommer den inte tillbaka igen Nč.)21, atsavōn ”separat” (När du går för att gräva ett dike, då gör det åt sidan Lš.), atvirsčiun ”baklänges, bakfram, med baksidan upp” i 1500-talets skrifter, įredin ”i tid, på rätt plats, som sig bör” J (Talar du här på rätt sätt (įredinai)? Šts)22, paškūn (<pasku (pasaku) + postpositionellt n) ”sedan” Pgr. Vissa av dessa illativa adverb med individuell ordbildning (t.ex. linkān, aplinkun, atgaliona, atgalion, atsavōn) har redan kommit så långt bort från böjliga ord att det ibland är svårt att säga ur vilken böjlig ordklass de har utvecklats (substantiv, adjektiv eller till och med pronomen?). 21 Jfr även här atgalionai ”tillbaka” J. 22 įredin kan ha förkortats (?) från adverbet įredinai, en form som används med samma betydelse i samogitiska, eller från någon annan form. 30 På så sätt kan man se att det i dagens litauiska finns relativt få adverb av substantiviskt illativursprung. De kännetecknas här varken av produktivitet, formrikedom eller större utbredning. Detta förhållande visar också att det vore helt felaktigt att betrakta illativen som adverbialiserad i det litauiska litteraturspråket och i alla dialekter utom de östaukštaitiska (och deras närmaste grannar). Om detta kasus hade blivit adverbialiserat här, skulle vi ha en mängd illativadverb, eftersom varje deklinerbar ordklass har illativ, vilket också bekräftas av de östaukštaitiska dialektfakta vi ännu i dag kan iaktta (i dialekterna är illativformen potentiellt möjlig för varje deklinerbart ord). I verkligheten finns det emellertid såväl i de östaukštaitiska dialekterna som i de dialekter där illativen helt har försvunnit ur kasussystemet, och slutligen också i själva litteraturspråket, ett mycket begränsat antal illativadverb; här och där används oftast samma former. Man kan alltså tala inte om illativkasuset som helhet, utan endast om adverbialisering av enskilda former av det i de dialekter där illativen har försvunnit ur kasussystemet och i litteraturspråket.23 De konkreta språkfakta (till exempel det ringa antalet adverb av substantiviskt illativursprung) visar att illativen som kasus inte så mycket adverbialiseras som försvinner och lämnar plats åt konstruktionen med prepositionen į och ackusativ. I många dialekter, liksom i vissa former av litteraturspråket (vetenskapliga verk, publicistik, kanslispråk osv.), har den nästan helt försvunnit och lämnat kvar några stelnade former i adverbkategorin. De många exemplen har emellertid visat att detta kasus fortfarande är levande i skönlitterära verk, särskilt när det gäller substantiv och adjektiv. Många skönlitterära författare använder illativen som ett synonymt medel för att ersätta konstruktionen med prepositionen į och ackusativ. Illativbruket i skönlitterära verk är stilistiskt motiverat. Vid sidan av den nämnda konstruktionen utvidgar illativen möjligheterna till grammatisk synonymi i skönlitteraturen, berikar den rytmisk-melodiska uttrycksmedlen i den versbundna poesin och ger också personernas språk en lokal prägel. Att bruket av illativ i skönlitterära verk, och därmed också i själva litteraturspråket, är stilistiskt motiverat kan visas med konkreta exempel. Våra poeter använder särskilt skickligt illativkonstruktioner som vissa syntaktiska synonymer (med tanke på att prepositionskonstruktioner används mer allmänt än illativ i litteraturspråket), till exempel: Redan är fienden dömd till döden — Förgäves försöker han ännu kämpa emot. Och vår seger närmare Med mäktiga vingar flyger SNėrP II 262. En vit gås lyfts upp I guldvagnen: Ta med er bruden, Min lilla dotter! SNėrP. I 260. Tårar, salta och heta, föll i vattnet — De förtrollade mig Med förtrollande eld ib 267. För de mätta väver naturen drömmar, lockar till en ljus framtid, men han... 23Enskilda illativformer som har adverbialiserats finns naturligtvis också i de dialekter där detta kasus har bevarats i kasussystemet. 31 han flätar en snara av rep, eftersom skon driver honom mot döden JJ anR 61. Han hann inte ens beordra oss att anfalla igen: Vi hoppade upp som en enda man, stormade till anfall LGR 116. Hur stilistiskt och rytmisk-melodiskt motiverat illativbruket i exemplen här är kan man se redan genom att försöka ersätta illativerna med prepositionskonstruktioner. Om dessa korta textavsnitt — enskilda meningar — visar illativernas stilistiska och rytmisk-melodiska motivering, skulle sammanhanget (som här utelämnas av utrymmesskäl) illustrera detta ännu tydligare. Naturligtvis kan en författares talang göra prepositionskonstruktioner minst lika levande, uttrycksfulla och välljudande som illativkonstruktioner. Men de kan inte alltid ersätta varandra. På grund av sitt relativt nära semantiska samband med adverb uttrycker illativer ofta, när språksammanhanget kräver det, mer allmänna, abstrakta och subtila rumsliga relationer än prepositionskonstruktioner, till exempel: Sådant tal drev Tarutis ännu djupare in i sorgen CvR VIII 132. Hans himmelsblå ögon... ser rakt framför sig, med blicken riktad mot fjärran ŽR 155. Och åter går sångernas land till liv LGR 142. Samtidigt som hennes (Monikas) klagande ord ljöd började isen slå mot fönsterrutan. Några bitar föll ner på golvet CvR VIII 107. (Monikas) ögon sjönk ännu djupare in i ansiktet ib 100. Juras brukade berätta om alla sina erfarenheter av astronomi och fylla pojkens huvud med de få vetenskapliga sanningar som han av en slump hade fått till sig genom tidningen ib 140. Pojken, med näven i munnen, såg än på kon, än på fadern ib 230. Alla tre sträckte på sig och drog sina käppar bakåt BlnR 184. Jfr här också det folkliga talspråksuttrycket Det gör så ont i magen att den till och med krampar ihop Vs. Prepositionskonstruktioner skulle i dessa yttranden i onödan på ett egendomligt sätt komplicera de rumsliga relationer som uttrycks och göra dem mindre allmänna och subtila än när de uttrycks med illativ. I andra fall används illativ i skönlitterära verk för att undvika kollisioner mellan prepositionskonstruktioner eller andra företeelser som försämrar språkets klang (allitteration, dissonans osv.), till exempel: ”Hon (Monika) såg det äldre barnets, Kaziukas, ljusa huvud, nedsänkt i ängen, och tänkte att det var dags att sätta honom i skolan CvR VIII 137. hon hade svängt in på landsvägen som ledde uppför berget ib II 108. väntar bara på tillfälle att komma in på gymnasiet i hans ställe ib 134. Ett rökmoln från det brinnande högen av papper och böcker tog sig in mitt i den stora salen ib 153. Fadern ensam bar den döde sonen bakom ugnen, till sängen som dragits fram ib VIII 179. Längs vägarna och landsvägarna satte de ut vakter, ockuperade kommunhusen och samlade sig i regementen för att bege sig till Kaunas ib 236. Tidigt på morgonen steg Darulis upp, åt en torftig frukost och for dyster iväg till arbetet med den ljusa hästen spänd för vagnen MntvR 187—188. vi tar honom till seminariet i Kaunas VnlP 31.” Ibland bildar en stelnad men inte alls adverbialiserad illativ tillsammans med vissa verb fraseologiska uttryck som används både i tal och skrift. I sådana uttryck brukar man inte vilja, eller kan inte ens, ersätta den stelnade illativen med prepositionskonstruktioner. Jfr uttrycken: dra inför rätta, ställa inför rätta, 32 ställa till svars, hålla ansvarig, övergå i ägo osv. Allt detta visar tillräckligt tydligt att bruket av illativ i det moderna språket, särskilt i skönlitterära verk, inte bara är stilistiskt och rytmisk-melodiskt motiverat, utan att illativ ibland inte ens kan ersättas med en konstruktion med prepositionen į och ackusativ. Det är just av dessa skäl som många skönlitterära författare inte avstår från illativformen. Särskilt frekvent bruk av illativ kännetecknar språket i Petro Cvirkas skrifter, trots att denna kasusform inte längre lever i författarens hemspråksdialekt. Exemplet med det jämförelsevis intensiva bruket av illativ i Petro Cvirkas skrifter visar tydligt att ett grammatiskt fenomen (här avses illativ) som håller på att försvinna eller helt har försvunnit i ett stort dialektområde och delvis i skriftspråket, kan återupplivas och lysa i nya färger när det används av en skönlitterär författare av stilistiska skäl. Därför kan ett levande bruk av illativ i skönlitterära verk under inga omständigheter betraktas som ett konstlat återupplivande av en form på tillbakagång, eftersom denna kasusform, när den används mästerligt, berikar syntaxen i skönlitterära verk och i vissa fall uttrycker lokala relationer i satsen mer generellt (där så behövs), mer expressivt och mer subtilt. Men även i språket i verk av författare som använder illativ rikligt är konstruktionen med prepositionen į och ackusativ betydligt vanligare. Denna konstruktion uppvisar en enastående livskraft i det moderna litauiska språket och får ständigt nya betydelser och funktioner; på många håll i dialekterna och i skriftspråket har den redan ersatt och trängt undan den äldre illativen. Konkurrensen mellan denna konstruktion och illativ pågår fortfarande i våra dagar, oftast till den förras fördel. Om prepositionskonstruktionen får övertaget även i skönlitterära verk råder det inget tvivel om att illativ med tiden också där kommer att försvinna som en levande kasusform, i mer sällsynta fall övergå till adverb och oftast lämna plats åt konstruktionen med prepositionen į och ackusativ. Båda dessa tendenser (illativformernas adverbialisering och deras tillbakagång) är tillräckligt tydliga i det moderna litauiska språket. När man talar om illativens utveckling får dessa tendenser under inga omständigheter blandas samman. Illativens öde i litauiskan kan inte förklaras enbart genom adverbialisering, eftersom själva processen där illativformer adverbialiseras inte är intensiv och, som redan nämnts, det inte finns särskilt många helt adverbialiserade illativformer. 3. Nutida adessiv (adesiv) Liksom alla lokalkasus närmar sig även adessivet semantiskt och syntaktiskt adverben, eftersom det uttrycker lokala relationer och i satsen oftast fungerar som ett lokalt adverbial. Med det besvarar vi frågorna: hos vem, vid vad finns, verkar eller händer något? Således uttrycker även denna kasusform sådana lokala relationer som betonar att det som betecknas med den (grammatiskt förstått) befinner sig utanför det betecknade föremålet, inte inuti det. 3. Lietuvių kalbos gramatinė sandara 33 Man antar att substantivens singularis adesiv har bildats av den gamla icke-postpositionella inessiven (vars exempel från a-stammen kan vara de adverbialiserade formerna artiė, toliė, namiė) och postpositionen -pi (: piė ”vid” Grv, även lett. pie ”vid” och pie-) < ide. *pei24. En sådan bildning är lätt att urskilja i (i)a-stammens former gaidiep, grabiep, miškiep, tėviep, som härrör från de gamla icke-postpositionella inessiverna *gaidie, *grabie, *miškie, *tėvie och postpositionen -p(i). De dialekter som har bevarat adesiven har emellertid inte alltid diftongen ie före postpositionen -p i former med (i)a-stam: i Lazūnai och Zietela förekommer vid sidan av -iep också -ip. Den förstnämnda ändelsen (-iep) förekommer i dessa dialekter oftast i adesivformer med ändelsebetoning (arkliep, vaikiep, veršiep), och den andra (-ip) i former utan ändelsebetoning (brolip, senip, vyrip, bočiulip). Till formen skiljer sig singularis adesiverna av (i)a-stammen avsevärt från adesiverna av (i)o-stammen, eftersom även de icke-postpositionella inessivformerna av substantiv med dessa stammar ursprungligen var olika. Adesivformerna har bevarat den gamla ändelsen hos icke-postpositionell inessiv för substantiv av o-stammen i äldre litauiska, före postpositionen -p(i): bobai-p, mergai-p, momai-p. Detta bekräftas av inessivformer i andra indoeuropeiska språk: lat. Romai, Romae ”i Rom”, grek. dial. ’Ολυμπίαι ”i Olympia”, fornkyrkoslav. rybĕ, rǫcĕ, nǫdzĕ, mušĕ; tillsammans visar dessa att inessivändelsen -ai hos litauiska substantiv av o-stammen är ett arv från mycket avlägsna epoker, eftersom diftongen i andra indoeuropeiska språk redan för årtusenden sedan var antingen bevarad som sådan (latin, grekiska) eller hade förändrats (fornslaviska). Överlag bör här betonas att adesiverna, liksom andra postpositionella kasus i litauiska, har en mycket gammal bildning. Betoningen visar detta tydligt. Vid sidan av formen rañkai-p(i) finns formen mergái-p(i). Postpositionen fogades alltså till den gamla inessiven redan vid en tid då denna hade bevarat den urgamla indoeuropeiska betoningen25. Av detta framgår alltså att adesiven av litauiska substantiv med o-stam i de dialekter där den ännu bevaras som kasus slutar på -aip. Samma ordslut har också substantiv av io-stam, jfr žmėjap (nominativ singularis žmėja, från vitryska зьмеи Aru 33). I Lazūnai-dialekten, varifrån detta exempel hämtats, är adhesivens -ap en förkortning av -aip. Adesiven av substantiv med ė-stam slutar på -eip, där -ei före postpositionen -p(i) inte heller är något annat än den gamla icke-postpositionella inessivändelsen, jfr dešinei-pi26. I Lazūnai -eip < blir -ep. Bildningen av adesiver hos substantiv med andra stammar har i hög grad påverkats av analogi. Adesiver av i-stam och konsonantstam slutar i regel på -ip, medan u-stammen har -up: ugnip, širdip, akmenip, sūnup. Adesiven av substantiv med iu-stam bildas på vissa håll analogt med ia-stammen, och dess ordslut är -ip vid sidan av det vanliga -up (efter en palatal konsonant). Särskilt intressant är att adesiven (liksom även allativen) i till exempel Gervėčiai-dialekten inte bildas med postpositionen -p(i), såsom i Lazūnai 24 J. Endzelīns, Baltu valodu skaņas un formas, p. 143—144 ir K. Būga, Kalba ir senovė, I d., Kaunas, 1922, p. 275. 25 Se ”Iš K. Būgos palikimo”, ”Archivum Philologicum”, vol. 1, Kaunas, 1930, s. 66—67. 26 J. Endzelīns, Baltu valodu skaņas un formas, p. 128. 34 och i Zietelas dialekter, och med -k, t.ex.: a-stammen: žū́riek, paš̌iek, berniek; io-stammen: žvirblik, kiškik, arklik; o- och ē-stammarna: vārnak (< vārnaik), vištak, žmonāk (< žmonāik), mergāk, gērvek (< gērveik), katēk (< katēik); a-stammen: usnik, ānglik, širdik, žąsik; (i)u-stammen: karālik, sūnūk || sūniek; konsonantstammen: šunik27. En sådan postposition förekommer varken i de gamla skrifterna eller i andra dialekter. För närvarande saknas belägg i något baltiskt språk som kan förklara dess ursprung. Enbart som en gissning skulle man kunna förbinda den med fornslaviskans preposition kъ, ryska к. Även det faktum att prepositionen piè fortfarande används flitigt i den dialekt där denna postposition förekommer, och troligen har gett upphov till postpositionen -p(i), gör dess ursprung oklart. Efter dessa korta anmärkningar om adessivens betydelse, ursprung och bildning aktualiseras här de frågor som för närvarande främst intresserar oss: hur förhåller sig detta kasus till adverb, och i vilken utsträckning har adessiven blivit adverbiell i dagens litauiska? Svaret på dessa frågor måste sökas i själva adessivens användning. Först och främst bör det sägas att adessiven i dialekterna i Gervėčiai, Lazūnai och Zietela fortfarande finns kvar i singularens kasussystem, medan pronomen även har pluralformer av adessiven. Därför kan formerna av detta kasus här på intet sätt betraktas som adverb, särskilt eftersom de ofta används med kongruerande attribut, vilka ytterligare framhäver adessivens betydelse som kasus, t.ex.: savām rōdnam̄ bočiulip Zt, taip mergāip ib, svetimāip momāip ib. Men även i Zietela, där singularformerna av adessiven fonetiskt sett bäst har bevarats, finns inga pluralformer kvar, utom pronominalformerna. Här har inessiven, liksom i andra dialekter, övertagit adessivens pluralfunktioner. Allt detta visar tydligt att adessiven i de nämnda dialekterna är ett kasus på tillbakagång, vilket den också var i 1500-talets skrifter. Att adessivformerna försvinner är inte detsamma som att de blir adverbiella. Om dessa vore identiska fenomen skulle vi i de dialekter där adessiven har försvunnit ha ett stort antal adessivadverb. Så är emellertid inte fallet. Även i de östliga dzūkiska dialekterna (t.ex. i Dieveniškės), där adessiven sannolikt försvann senare än på andra håll, finns det ytterst få adessivadverb — bara ett eller annat. Adessiven är alltså mer benägen att helt försvinna än att bli adverbiell. Den främsta orsaken till att adessiven (liksom andra postpositionella kasus: illativen, allativen) försvinner har varit och är fortfarande följande: prepositionernas betydelser och funktioner utvidgas och prepositionskonstruktionerna får allt starkare fäste. Därmed framgår det att adessiven, som har uppkommit ur en postpositionskonstruktion som måste ha varit karakteristisk för den litauiska språkets förskriftsliga historiska period, gradvis försvann som kasus, eftersom den inte kunde stå emot prepositionskonstruktionerna. Dess funktioner övertogs av prepositionskonstruktioner. I dag har adessivens tillbakagång gått så långt att detta kasus i vissa dialekter inte längre finns kvar (åtminstone inte ett spår av det med postpositionen -p(i), inte ens 27 P. Arumaa, Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend mit grammatischen Anmerkungen, Dorpat, 1930, p. 57. 3* 35 inte en enda adverbialiserad form av den. Adessivens öde i litteraturspråket är, kan man säga, detsamma. Redan detta visar med all tydlighet att adessivens utveckling kännetecknas mindre av adverbialisering än av tillbakagång. Endast i ytterst sällsynta fall kan man påträffa något enstaka adverb med substantivisk adessivursprung, både i dialekter där detta kasus sedan länge har dött ut och i litteraturspråket, till exempel: galiep ”till sist” (Ant galiep galo atėjo Užv.), galyp ”detsamma” LKŽ ”G”, nakťiep (Dieną dienop nuo griautuvų virsta mūrai ir bokštai, Naktį naktiep rausia žemę griaunančios minos, kaip kurmiai AMickKonnr (MPut) 50.), namiep(i) RŽ, šaliep JbL 102, šalip ib, LKŽ ”G”, TŽ V 130, Llkž, RŽ, TPrg, LzPR. Dessa fåtaliga adessivadverb fungerar i det faktiska språkbruket oftare som allativadverb (galiep, galyp — i stället för galóp, jämför också nãkti naktiep vid sidan av dieną dienóp). En sådan förändring av funktionen vittnar just om det stadium i adessivens utveckling då dess kasusbetydelse helt har bleknat i talarens medvetande. Endast genom en fullständig okänslighet för skillnaden mellan adessivens och allativens betydelser kan användningen här av så ovanliga, konstlade uttryck som dieną dienóp, nãkti naktiep förklaras; med dem vill översättaren av ”Konrad Wallenrod” ge översättningsspråket en arkaisk prägel. 4. Den temporala allativen (allativ) Detta kasus (med substantiv i åtanke) betecknar en person eller sak som man närmar sig, går till, rör sig mot eller riktar sig mot. I de äldre skrifterna förekommer allativformer som tėvop, motinosp, žemiesp, sūnausp, seseresp och så vidare. Allativen är alltså, liksom adessiven, bildad med postpositionen -p (< -pi < -pie)²⁸, men här fogas den till ett annat kasus, nämligen genitivens former (både singular och plural). Allativens pluralformer har bevarat nasal konsonant (m) före postpositionen -p(i). Detta visar att kasuset uppkom när pluralgenitivens ändelse ännu var -n. Men detta är i sig inget tecken på att allativen skulle vara särskilt gammal, eftersom nasaljudet -n i pluralgenitivens ändelse faktiskt fanns kvar förhållandevis sent. Den mycket höga åldern hos allativen framgår tydligt av betoningen i sådana singularformer som miškóp, namóp, stalóp, där ändelsebetoningen har bevarats. Genitiverna av substantiv med sådan (ursprunglig ändelsebetoning) som miškas, nāmas, stālas betonas numera på stammen (miško, nāmo, stālo). Allativformerna miškóp, namóp, stalóp bildades alltså av singulargenitiverna innan betoningen i dessa former drogs tillbaka från ändelsen till stammen, det vill säga i förhistorisk tid, före den accentförskjutning från stammen till ändelsen som skedde enligt den så kallade Saussure–Fortunatov-lagen. Såväl i 1500- och 1600-talens skrifter som i de nutida dialekter som fortfarande har adessiv är substantivens allativ det svagast bevarade av alla lokalkasus. 28. I Gervėčiai-dialekten, som redan nämnts, bildas allativen av genitiv och postpositionen -k, till exempel: Jag lovar att gå till Sturliók, Galiniók, Misiuliók (till Šturli, Galini, Misiuli). 36 Utöver konkurrensen mellan de nämnda prepositionskonstruktionerna måste även fonetiska faktorer lyftas fram, vilka kan ha påskyndat försvinnandet av -pi-kasus (allativ och adesiv). Sådana yttranden från Lazūnai-dialekten, fonetiskt ”översatta” till standardspråket, som jag ledde fram din kalv, jag lade till gräsörat, björnen sprang ner till floden, en flicka talar med en annan, återvänd till din son, visar att postpositionen -p(i) har fallit bort efter ljudet -s i formerna tavęs, žolės, upės, kitós, sūnaus. Det innebär att endast allativens första led i huvudsak återstår här — genitivformerna. Postpositionen -p bevaras i Lazūnai-dialekten vanligen i sådana allativformer där det första ledets (uttryckt i genitiv) slut inte innehåller ljudet -s. Därmed framträder i själva Lazūnai-dialekten en synnerligen viktig fonetisk faktor, som visar varför allativen (liksom även en annan kasusform som bildas med postpositionen -p(i) — adesiven) i många andra dialekter kunde försvinna redan förhållandevis länge sedan, trots att dessa kasus ännu var ganska vanliga i skrifter från 1500- och 1600-talen. Av fonetiska skäl (troligen för att uttalet ska bli lättare) faller -p (< -pi < -pie) bort efter ljudet -s i allativen, och senare även efter ljudet -m (vaikump, manimp, didžiamp) i allativ och adesiv. När postpositionen -p faller bort blir dessa kasus syntaktiskt tvetydiga, flertydiga eller rentav helt obegripliga. Men sådant kan inte förekomma i språket; former som fördunklar tanken eller är obegripliga kan inte bestå. Allativens och adesivens former, som förkortades genom fonetiska faktorer och därmed förlorade sin syntaktiska tydlighet, kunde alltså lämna språket och ge plats åt mer uttrycksfulla former och konstruktioner. Det säger sig självt att sådana former inte heller kunde adverbialiseras. Det är därför ingen tillfällighet att de adverbialiserade allativformer som förekommer i skriftspråket och i de dialekter där kasus med postpositionen -p(i) sedan länge har dött ut, oftast har en vokal före postpositionen -p: amžinóp, atgalióp, atpakalióp, geróp, namóp, vakaróp och så vidare. Intressant nog är den allativa betydelsen hos adverben (riktning mot en plats) mer levande i dagens språk än den adesiva betydelsen (befintlighet vid en plats); därför används även adverb med adesiviskt ursprung, såsom galiep, galyp, naktięp, namiep(i), šaliep, šalip, oftare i allativisk adverbfunktion. Det innebär att de redan fåtaliga resterna av den adverbialiserade adesiven funktionellt inte skiljer sig från allativiska adverb. Därför håller även adesiviska adverb på att dö ut i dagens skriftspråk och dialekter (med undantag för de allra östligaste dzūkerna och Zietelas dialektö), för att inte tala om själva adesiven som kasus, vilken sedan länge har dött ut. Däremot visar allativiska adverb (trots att själva allativen som kasus är svagast bevarad även i de nämnda litauisktalande enklaverna) något större livskraft och används något bredare och oftare både i skriftspråket och i dialekter där kasus med postpositionen -p(i) redan har dött ut, till exempel: dangospį ”till himlen, till himmelen” (Ir lietuvis nešaukias dangospi... LGR 270.), dienóp ”till dagen” (Dieną dienop nuo griautuvų virsta mūrai ir bokštai... AMickKonr (MPut) 50.), dievóp (Kitur per kaimus perėjo, šaukdamas dievop geros valios katalikus, pusiau kunigiškai apsirengęs vyras, renkās aukas katedros varpams įtaisytį CvR VIII 191.), galópi ”till slutet, mot slutet, slutligen” (iš pradžių balsas eina iš reto, paskui greityn ir galopi be galo greitai Blv. Tartumbei tyr(u)ose vėjas, [Valteris] turi bastytis pa- 37 sauly, Smurtaut, žudyt ir galopi žūti mirtim išdaviko AMickKonr (MPut) 55.), galóp ”detsamma” (Jau viskas eina galop Jb. Jijė, gaspadinė, galop varo mane, t. y. stramužija, muštruoja J. Karas kaip karas, o maras, kaip nori taip suk — baisiaи kaip karas, — galop ištarė seniausiasis žmago-ras Gud-GuzB I 19. Galop, jei visi augalai būtų lygūs, tai kas gi juos apgintų nuo kaitros, nuo audros, nuo šiaurės vėjo?.. VnlU 90.), mirióp ”dödligt” Llkž, mirióp ”detsamma” (O kas jau pradeda girtuokliauti, tasai daugiausia ir miriop nusigeria SimnA 146.), myrióp (”frysa ihjäl, döma till döden”) Llkž, namópi ”hemåt” (Grįžk namopi sutemoj LGR 168. Grįžk, medžiokli, namopi... AMickKonr (MPut) 47.), namóp ”det vill säga” Llkž, pavakarióp ”mot kvällen” Llkž (Pavakariop koridoriuje triukšmas truputį nuščiuvo, vien tik prižiūrėtojos laksto, juokiasi, raktais žvangina ŽR III 307.), pavakaróp ”detsamma” ŽR I 117, pavasarióp ”mot våren” Rž, Llkž, ŽR IV 48, MontyR 13, CvR VII 34 (Sargaliojusi žiemą Monika pavasariop su- gijo, bet po naujo, ketvirto iš eilės, alpulio ji atkrito ir daugiau nebeper- žengė namų slenksčio CvR VIII 234.), rytóp ”mot morgonen” Rž, rudenióp ”mot hösten” ib, Llkž, ŽR II 251, IV 74, CvR VII 38, VIII 56, 138, 201, IX 154, BlnR 42, MPutA II 15, VnlU 164 (Rudeniop, prasidėjus gruodams, į virtuvę susigrūdo daiktai ir žmonės, šaltesnėmis dienomis kovodami dėl pirmos vietos prie ugnelės CvR II 113), rudenóp ”detsamma” Llkž, ŽR I 262, III 247, IV 375, 410 (Vasara buvo karšta ir sausa; bet rudenop linkui, kaip dienelė per šmotą jau patrumpėjo, tuomet ir lytus tankiau lankytis pradėjo ŽR II 228.), vakaróp ”mot kvällen” Llkž, Rž, ŽR I 239, II 480, CvR III 125, VI 272, IX 73, VnlU 17, 121, MPutA III 35, Gud-GuzB II 162, Kpn (Tlpr 99) (Dabar vakarop manęs telauk... parvešiu ką norint nuo matušės ŽR I 226.), vasaróp ”längre in på sommaren” (Vis jau vasarop, vis jau nebe taip šalta, kaip žiemą Llkž. jau... didžiau vasarop linkuo, vienok pavaka- rėlis toks pat gražus ir tyrkus ŽR I 194.), velnióp ”åt helvete” Llkž, TDDėdes 84, ŽR I 249, Gud-GuzB I 120 (O dabar, ponas, — keliaukite! Traukitės velniop! Girdite?! CvR VIII 191.), žiemóp ”mot vintern” Llkž. Som exemplen visar förekommer allativiska adverb oftare i skönlitteraturens språk. Deras användning motiveras där oftast stilistiskt eller rytmisk-melodiskt. Ibland nöjer sig en skönlitterär författare, som vill ge språket en arkaisk prägel, inte med de allativiska adverb som finns i sin tids skriftspråk utan använder någon enstaka allativform som kasus. V. Mykolaitis-Putinas översättning av A. Mickevičius ”Konrad Valenrod” är ett exempel: i bardens berättelse varierar han, utöver de allativiska adverben galopi och namopi²⁹, även med sådana arkaismer som kalnоп ”uppför berget” (Vos tik saulė tekėjo, aði pagrunda ka- nопos, Ryto migloje dvieje skuba kalnop raitininku AMickKonr (MPut) 54.), kiemopi ”ut på gården” (Dūmai trenkė į rūmą, mes išbėgom kiemopi ib 45.) och så vidare. Sådana utdöda former, som på en särskild plats i ett särskilt sammanhang har återupplivats kreativt genom författarens avsikt, blir naturligtvis inte adverb. De ²⁹ Översättaren tycks vilja ge även dessa adverb en ännu mer arkaisk prägel genom att låta -i stå kvar i slutet. 38 liksom sådana allativformer i skriftspråket från 1500- och 1600-talen som galybėsp, intai- symop, išganymop, keliop, prisakymopi, pulkop, skaitytojop, stalop, sūnauspi, tėvapi (=tėvopi), žodžiop och så vidare, är inget annat än substantiv. Allativformerna har alltså också endast i en relativt liten utsträckning omvandlats till adverb. Även om allativiska adverb förekommer något rikligare än adesiviska, bildar de ändå inte någon stabilare och mer produktiv typ utifrån vilken nya ord skulle kunna bildas. Exemplen har redan visat att nästan varje allativiskt adverb lätt kan ersättas med andra språkliga medel, i synnerhet med konstruktionen av prepositionen į och ackusativ. Därmed kan deras ringa spridning i dagens språk förklaras. Adjektiviska adverb kommer genom sin ordbildning och semantik mycket nära adverb med substantivisk grund i singularis allativ, och nämns därför här vid sidan av de förstnämnda. Adjektiviska bildningar av denna typ förekommer ännu mer sällan i dagens språk än de substantiviska, och även de trängs oftast undan från det aktiva ordförrådet till förmån för mer allmänt brukade adverb. Redan exemplen på dem: amžinóp ”för evigt” (Tas žmogus... atsigulęs ir užmigęs a m ž i n o p LC 1884, 1.), atgalióp ”tillbaka” (Atgrįžti veidą a t g a l i o p rš., a t g a l i o p pašlijo AMickKonnr (MPut) 39.), atpakalióp ”detsamma” (Eik a t p a k a l i ó p į namus Skdv.), geróp ”till det bättre, till det goda” Dv, ilgainop ”med tiden” srš, visar att även dessa inte är något annat än lämningar från tidigare epoker. De har bildats av genitivformen av ett adjektiv (möjligen substantiverat) och postpositionen -p: amžinóp (: ámžinas, -à), atgalióp (: ãtgalias, -ià), atpakalióp (: ãtpakalias, -ià), geróp (: gẽras, -à). Bland dessa skiljer sig endast ilgainop något åt. I dagens språk finns inget motsvarande adjektiv *ilg ainas, -a, och endast genom en gissning kan man hävda att ett sådant adjektiv en gång har funnits i språket. För att sammanfatta analysen av adverbialiseringen av singularis lokativformer, där deras betydelse, ordbildning och bruk, deras förhållande till adverben och adverbialiseringsprocessen behandlades, liksom betydelsen, ordbildningen och bruket hos adverbialiseringsresultaten — själva de lokativa adverben — kommer de slutsatser som ges nedan att vara till hjälp. 1. Även om lokativformerna av vissa ordklasser (till exempel substantiv) i fråga om betydelse och syntaktisk funktion kommer mycket nära adverb, är själva processen där lokativformer blir adverb inte aktiv i dagens litauiska. De lokativa adverb (särskilt adesiviska, allativiska och illativiska) som förekommer i dag är därför oftast en produkt av språkutvecklingen under tidigare epoker. 2. I dagens litauiska finns inessivformer av två olika ursprung och morfologisk sammansättning: postpositionella och icke-postpositionella. I början av de postpositionella inessivernas utveckling hade *en postpositionell funktion. Med tiden smälte denna postposition helt samman med själva kasusformen och föll bort eller försvann. Av dessa båda inessivformer är det endast den postpositionella inessiven som har etablerats i dagens språks kasussystem. Postpositionella inessiver av substantiv som betecknar mer generaliserade, abst- 39 raherade rums- eller tidsbegrepp blir lättare och snabbare adverbialiserade; jämför adverben: vakarė, laukė, orė, rytój (< rytóje), aplinkój ”runtom”, apčiūpoj ”i mörkret, medan man trevar omkring”, (intimój) (įtimpoj) ”oavbrutet”, apačioj, palaidžioj ”i lös form”, pradžioj, dešinėj, draugėj, kairėj, savėj ”bland de egna, de närstående”, bąsčiautei, vienõmarškinei, vienõplaukei, šalyjė ”bredvid”, vidujė, viršujė. I övrigt är ändelserna hos den postpositionella inessiven inte benägna att bli adverbialbildande formanter. 3. Ändelsen -ie hos den icke-postpositionella inessiven, som redan i forntiden föll ur böjningssystemet, visar i den samogitiska dialekten en viss tendens att bli en adverbialbildande formant, som omfattar inte bara substantiviska utan även adjektiviska, pronominella och participiella avledningar (ankstie, artie, namie, tolie, šaltie, šiokie, dūlkantie...). Vid sidan av formanten -ie bör även en annan formant nämnas (med ursprung i ändelsen hos den icke-postpositionella inessiven) — -i (jfr: anksti, arti, toli), helt livlös och improduktiv, bevarad i endast några få former, vilka emellertid används oerhört allmänt och intensivt. 4. I skriftspråket från 1500- och 1600-talen och likaså i dagens östlitauiska dialekter håller sig singularis illativ, bildad av singularis ackusativ och en postposition, stadigt kvar i böjningssystemet. Ett stort antal illativformer används även i dagens litauiska standardspråk. Det finns ingen grund för att betrakta någon av dem som adverbialiserad. Såväl i alla litauiska dialekter som i standardspråket har endast ett fåtal illativformer adverbialiserats; vanligtvis är det former som uttrycker de mest generaliserade och abstrakta rumsliga förhållandena eller sättet för handlingens tillstånd, jfr: laukan, oran, dešinėn, kairėn, draugėn, tiesėn ”åt höger”, žemėn ”nedåt, på marken”, šalin, vidun, viršun, linkan, aplinkun, atgalion, atsavõn ”var för sig”, įredin ”i rätt tid, på rätt plats, som sig bör”, pāskūn. 5. I litauiskans historia har illativen inte så mycket adverbialiserats som försvunnit. Båda dessa tendenser (illativernas adverbialisering och deras försvinnande) kan tydligt urskiljas även i dagens språk. När illativernas utveckling undersöks får dessa tendenser under inga omständigheter sammanblandas. 6. Bruket av illativformer i skönlitterära verk är stilistiskt motiverat: illativerna (vid sidan av konstruktioner med prepositionen į och ackusativ) vidgar möjligheterna till grammatisk synonymi i skönlitterära verk, berikar de rytmisk-melodiska uttrycksmedlen i poetisk vers och ger dessutom personernas språk en lokal prägel. 7. I de östliga dzukiska och Zietelas litauisktalande enklaverna har två kasus med postpositionen -p(i) överlevt i böjningssystemet, i större eller mindre utsträckning: adesiv och allativ. I utvecklingen av dessa kasus är ett fullständigt försvinnande betydligt mer typiskt än adverbialisering. Deras försvinnande förklaras av att prepositionskonstruktioner har etablerats. 8. I vissa dialekter (och även i standardspråket) har adesivens försvinnande gått så långt att det inte finns några spår kvar av detta kasus (åtminstone inte med postpositionen -p(i)). Om ett eller annat adesiviskt adverb ibland ändå används i dialekter som saknar adesiv och i nutida skönlitteratur (naktìep, šalìep, šalìp, galìep), sammanblandas deras funktion vanligen med de allativiska adverbens funktion. 40 9. Av alla lokalkasus är allativ den svagast bevarade kasusformen. De allativa adverben visar dock större livskraft och används i större utsträckning och oftare både i skriftspråket och i dialekterna. Det finns substantiviska (galóp, mirióp, namóp, pavasarióp, vakaróp...) och adjektiviska (amžinóp, atgalióp, atpakalióp...) sådana. 10. En särskilt hög ålder hos allativen framgår av betoningen i sådana singularformer som miškóp, namóp, stalóp, där betoningen har bevarats på ändelsen. Genitiverna till substantiv med sådan ursprunglig ändelsebetoning som miškas, namas, stalas betonas numera på stammen (miško, namo, stalo). Allativerna har alltså bildats av genitiverna till dessa substantiv innan betoningen flyttades från ändelsen till stammen, det vill säga under förhistorisk tid. Om frågan om adverbialisering av singularens lokalkasus K. ULVIDAS Резюме 1. Artikeln behandlar förhållandet mellan inessiv, illativ, adessiv och allativ å ena sidan och adverb å den andra, adverbialiseringen av dessa kasus samt betydelsen, bildningen och användningen av adverb som uppkommit ur dessa kasus. 2. Även om singularens lokalkasus i vissa ordklasser (t.ex. substantiv) ligger mycket nära adverb i fråga om semantik och syntaktisk funktion, kan processen att adverbialisera dessa kasus ändå inte betraktas som aktiv i modern litauiska. De adverb som förekommer i det moderna språket och motsvarar singularens lokalkasus (särskilt adessiva, allativa och illativa) är i regel nedärvda från äldre tid. 3. I modern litauiska finns det två typer av inessiv, som skiljer sig åt vad gäller ursprung och morfologisk sammansättning, nämligen inessiv med och utan postposition. I de inledande faserna av inessivens bildning med postposition fungerade *en som postposition; med tiden smälte den samman med substantivet, deformerades eller föll bort. I det moderna litauiska språkets deklinationssystem har endast inessiv med postposition bevarats. Inessiver med postposition, bildade av substantiv och uttryckande allmänna rumsliga och tidsliga förhållanden eller betecknande ett sätt att handla, adverbialiseras oftare och lättare. Jfr adverben: vakarė ”på kvällen”, lauké ”på gården, på gatan, utomhus”, orė ”detsamma”, rytój (”rytóje) ”i morgon”, aplinkój ”runt omkring, omkring”, apčiūrėj ”på känseln”, intimpój (”itimpój) ”opartiskt”, apačioj ”där nere”, palaidžiój ”under tövädret”, pradžiojė ”i början”, dešinėj ”åt höger”, draugėj ”tillsammans”, kairėj ”åt vänster”, savėjė ”i den egna kretsen”, básiautėj ”barfota”, vienómarškinėj ”i bara en skjorta”, vienóplaukéj ”barhuvad”, šalyjė ”bredvid”, vidujė ”inuti”, viršujė ”där uppe”. I allmänhet omvandlas emellertid inte inessivändelser med postposition till adverbens ordbildningsformanter. 3. Ändelsen -ie, som kännetecknar inessiv utan postposition och föll ur deklinationssystemet redan i en avlägsen forntid, bevaras i den samogitiska dialekten, där den visar en viss tendens att utvecklas till en ordbildningsformant för adverb som motsvarar inte bara substantiv utan också adjektiv, pronomen och particip, t.ex.: ankstie ”tidigt”, artie ”nära”, namiė ”hemma”, toliė ”långt borta”, šaltie ”när det är kallt”, šiokiė ”i sådant (dåligt) väder”, dūlkantie ”när det är dammigt”, lynantie ”när det regnar”, pašalusie ”när det har frusit till”, jfr även fraserna tókie dárganotie ”i slask, i oväder”, tókie bláizdlaũziotie ”när det frusit till en aning och fötterna sjunker ner i leran (dvs. man kan bryta benet)”. Vid sidan av formanten -ie bör även formanten -i nämnas; den härrör likaså från ändelsen hos inessiv utan postposition, t.ex.: ankšti ”tidigt”, arti ”nära”, toli ”långt borta”. 41 Formanten -i är mycket improduktiv och har bevarats endast i några få adverb, men dessa adverb utmärks av exceptionellt frekvent användning och stor spridning i litauiskan. 4. I skriftliga källor från 1500- och 1600-talen, liksom i de moderna östliga icke-auksjtaitiska dialekterna, bevaras singularens illativ i deklinationssystemet. Den har uppstått ur singularens ackusativ och en postposition, vars form ännu inte är slutgiltigt fastställd (vissa forskare hävdar att postpositionen a har funnits, andra ai och ytterligare andra na). Illativformer förekommer ofta också i det moderna litauiska standardspråket, särskilt i skönlitterärt språk. Det finns ingen grund för att betrakta alla dessa former som adverb. Både i dialekterna och i standardspråket har endast ett fåtal illativformer blivit adverb. Som regel adverbialiseras bara de illativformer som bildats av substantiv och som uttrycker de mest allmänna rumsliga relationerna eller betecknar ett sätt att handla eller ett tillstånd, t.ex.: láikan ”ut på gården, ut”, ogañ ”ut i luften”, dešinėn ”åt höger (gå)”, kairėn ”åt vänster”, tiesėn ”rakt fram”, žemėn ”till marken, mot marken”, šalìn ”åt sidan; bort, iväg”, vidùn ”inåt”, viršùn ”uppåt”, linkañ ”i riktning mot”, aplinkùn ”runt, omkring”, atgalióp ”tillbaka”, atskirõn ”separat”, įrėdin ”lämpligt, i rätt tid, som sig bör”, paskūn ”efter, i spåren; senare”. 5. Om man ser till litauiskan som helhet håller illativen gradvis på att dö ut och övergår till adverb endast i ett fåtal fall. Båda dessa tendenser (illativens adverbialisering och dess utdöende) kan iakttas även i modern litauiska. Dessa tendenser bör tydligt åtskiljas när illativens utveckling undersöks. 6. Användningen av illativformer i skönlitterärt språk är stilistiskt motiverad: genom att ersätta konstruktionen med prepositionen į och ackusativ vidgar illativen möjligheterna till grammatisk synonymi i skönlitterära verk, berikar den versifierade språkets rytmisk-melodiska uttrycksmedel och ger personernas tal lokal färg. 7. I den östliga dzukiska dialekten och i den litauiska dialekten i Djatlovodistriktet (Zietela) i Vitryska SSR bevaras två kasus med postpositionen -p(i) i deklinationssystemet: adessiv och allativ. Dessa former, liksom illativformerna, håller snarare på att dö ut än att adverbialiseras. De trängs gradvis undan av prepositionskonstruktioner. 8. I standardspråket och i ett antal dialekter har adessiven med postpositionen -p(i) helt gått förlorad. Här förekommer ibland adverb med en fossiliserad adessivändelse, men dessa bildningar har ofta allativisk betydelse (jfr användningen av adessivformerna galiep, galyp i allativisk betydelse i stället för galóp ”till slut”. 9. Av alla lokalkasus är allativen den som bevaras sämst. De adverb som uppstått ur allativformer är dock stabila och används både i skriftspråket och i dialekterna. Vissa adverb av denna typ motsvarar substantiv (galóp ”mot slutet, till slut”, mirióp ”till döds”, namóp ”hem”, pavasarióp ”mot våren”, vakaróp ”framåt kvällen”), andra motsvarar adjektiv (amžinóp ”för evigt”, atgalióp ”bakåt”, atpakañiop ”detsamma”). 10. Lokalkasus med postpositioner och adverb som härletts ur dessa kasus är arkaiska språkdrag. Särskilt arkaisk bör betoningen i sådana av substantiv bildade allativer som miškóp ”mot skogen”, stalóp ”mot bordet” betraktas som, liksom i sådana allativiska adverb som galóp ”mot slutet, till slut”, namóp ”hem”. Som bekant bildades singularens allativ genom sammansmältning av postpositionen -p(i) med singularens genitivform. I modern litauiska har genitivformerna i singular av äldre oxytone ord betoning på första stavelsen, inte på ändelsen, t.ex.: miško ”skogs”, stalo ”bords”, galo ”sluts”, namo ”hems”. Av detta framgår att allativen bildades innan betoningen i de nämnda formerna flyttades från ändelsen till stammen (dvs. till första stavelsen). Betoningen flyttades från ändelsen i uråldrig tid, redan före det att den välkända lagen om Saussure–Fortunatov började verka – alltså före flyttningen, under vissa betingelser, av betoningen från stammen till ändelsen. 42