Iš baltų kalbų gyvulininkystės terminologijos istorijos

IŠ LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS IR LEKSIKOGRAFIJOS LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA UR HISTORIEN OM BOSKAPSTERMINOLOGIN I DE BALTISKA SPRÅKEN* A. SABALIAUSKAS BENÄMNINGAR PÅ BOSKAPSHJORDAR Indoeuropeiska språk har ingen gemensam eller ens mer allmänt spridd benämning på en hjord av tamdjur. Oftast har de enskilda språkgrupperna egna benämningar, som uppkommit på olika semantiska sätt, och ibland skiljer sig benämningarna även mellan närbesläktade språk. Inte heller de baltiska språken har någon gemensam benämning på en boskapshjord. Lit. bandà Den vanligaste benämningen på en boskapshjord i litauiskan är bandà. Det är ett mycket intressant ord inom boskapsterminologin. Dess betydelser återspeglar, kan man säga, på ett särpräglat sätt olika skeden i boskapsskötselns historia och utgör goda semantiska paralleller när man förklarar ursprunget till ord med liknande betydelse i andra indoeuropeiska språk. I den akademiska litauiska ordboken anges sju betydelser av detta ord: 1) boskapshjord, hjord; 2) gröda (lin) sådd av en dräng, en bondes son eller en yngre bror; sådd; 3) mark där bandan sås; 4) naturaförmån som ges till en dräng som tillägg till lönen; 5) lön som förr betalades till en dräng in natura; 6) nytta, egendom, förmögenhet, andel; pengar; 7) ett ganska litet bröd, en liten limpa (LKŽd., I, 519—20; i den andra utgåvan av ordbokens första band delas betydelserna in något annorlunda). När man betraktar denna betydelserad väcks tanken att den ursprungliga betydelsen av lit. bandà måste ha varit ’djur, nötkreatur’, eftersom den nämnda betydelseutvecklingen bara då är möjlig. En sådan betydelse hos lit. bandà kan fortfarande skönjas i äldre litauiska skrifter, jfr: giwen kaip banda bei neischmintingoses kiaules (1579 m. W₂₁), tauczîamus ir assîamus ir kitai bândai (1599 m. DP 340₃₃), Daug jaunimo kaip banda labai piggei tapo pardûta (Br P, II, 346) m.fl.1 Ur denna betydelse uppkom betydelserna ’boskapshjord’ och ’nytta, pengar, egendom’, och ur den senare ’sådd gröda’ samt ’mark där denna gröda sås’. Bland alla dessa betydelser står betydelsen ’liten limpa’ på ett särpräglat sätt vid sidan av de övriga. Denna betydelse bör uppenbarligen knytas till betydelsen ’naturaförmån som ges till en dräng som tillägg till lönen’. Sannolikt *Plg. anksčiau paskelbtus šios srities autoriaus darbus: Названия безрогового скота, „Проблемы индоевропейского языкознания“, Москва, 1964, p. 59—65; Baltų kalbų naminių gyvulių pavadinimai, „Lietuvių kalbotyros klausimai“, X, Vilnius, 1968, p. 101—190. 1 K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 664. 7 bandà var ursprungligen inte bara en liten limpa, utan en rågbröds- eller brödlimpa som gavs bland andra saker. Lit. bandà har en gammal skriftlig tradition – ordet är belagt redan före de första skriftliga minnesmärkena på litauiska. I betydelsen ’egendom’ förekommer ordet banda redan i Kazimirs rättsordning från 1468: ”А коли чи паробъкы украдуть што у кого, а (пакъ) у семь листу верху писано, какъ за которую татбу казнити: коли первое украдеть, ино его не вешати, а заплатити бондою его; а не будетъ бонды, ино господарь его за него заплатить, є паробъка сказнити и пробити...”². Ordet används i denna betydelse också i Litauens första stadga (1529): ”Jestli hge parobki kradut’ w okolicy a z licom ich pojmajut’, kotoroje lico budet stojati poltiny hroszej: tohdy majet’ karan byti jako zlodej; a jestliż poltiny lico stojati ne budet’: tohdy majet’ z bondy jeho szkoda placzona byti (=tunc debet solvi damnum ex rebus eius) abo lice wernuti, a z naviazku puhami biti...”³. Lit. bandà i betydelserna ’egendom’ och ’naturaförmån som lön’ förekommer ofta också i andra litauiska dokument från senare tid, skrivna på främmande språk⁴. Ur lit. bandà har även många andra ord bildats, vilkas betydelser nära hänger samman med betydelserna hos detta ord: bandýkštis ’boskapsdjur, nötkreatur’ (ordet finns både i äldre skrifter – M. Mažvydas, J. Bretkūnas, M. Daukša – och i dialekterna – Akmenė, Bars-tyčiai, Betygala –; LKŽd., I(2), 640), bandystis (i ”Žiwate”, utgiven 1787: LKŽd., I(2), 641), bandinga ’dräktig’ (LKŽd., I(2), 640), bandaūti ’tjäna (valla boskap)’ (LKŽd., I(2), 639), bandinė ’inhägnad för boskap; betesmark belägen längre från gården; herdefest vid pingst; sammankomster’ (LKŽd., I(2), 640), bandininkas ’boskapsfålla, ladugård’ (LKŽd., I(2), 640), bandininkas ’boskapsskötare, herde; jordbrukarens tjänare’ (LKŽd., I(2), 640), bandišius ’herde’ (LKŽd., I(2), 641), bandiskas ’som kännetecknar en boskapshjord, boskapslik’ (LKŽd., I(2), 641), bandótis ’så en boskapshjord; dra nytta av något’ (LKŽd., I(2), 642), bandúotis ’göra vinst på skörden, dra nytta av boskapshjorden’ (LKŽd., I(2), 643), bandìnis ’egen’ (LKŽd., I(2), 641), liúosbandė ’unga nötkreatur som inte binds i ladugården, betande nötkreatur’ (LKŽd., VII, 620). Av de ord som nämnts här tycks bandìnis ’egen’ ha en betydelse som skiljer sig något från de andras (används i Dusetos). Betydelsen ’egen’ uppstod uppenbarligen ur ’bandinis, dvs. sådd i en boskapshjord’; jfr Gaspadarnus linus pabai̇gėm braukt, liko tik bandiniai (Dusetos). Vid sidan av bandinių linų ’egensått lin’ och råg uppkom också uttryck som bandinis puodas, bandinis botagas ’egen gryta, egen piska’ osv. Lit. bandà har i vissa betydelser också trängt in i grannspråken (inte bara i skriftspråken utan även i talspråken). Lett. bānda ’det åkerstycke eller den sådd som husbonden tilldelade tjänaren som lön; bisyssla, extra inkomst; vinst, affär, profit’, bānds (EM, I, 261–2; EH, I, 204) används i lettiska folkvisor och förekommer också … ² K. Jablonskis, Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje, I, Kaunas, 1941, p. 15. ³ K. Jablonskis, Litauiska ord i det gamla Litauens kanslispråk, I, s. 15–17; J. Jurginis, Livegenskapens etablering i Litauen, Vilnius, 1962, s. 135–136. ⁴ K. Jablonskis, Litauiska ord i det gamla Litauens kanslispråk, I, s. 307–308, 330, 337–341. 8 i några andra språkminnesmärken och dialekter⁵. Ordet bañda kan ibland också ha kommit in i lettiskan via kuronerna. Eftersom det emellertid inte finns några tydligare spår av detta ord bland lämningarna av kuriska (om vi inte möjligen skulle förbinda det med ortnamnet Bandowe6), är det lämpligare att betrakta lett. bañda som en litauism. Slutligen är till och med en sådan möjlighet tänkbar, att en del letter kan ha lärt känna ordet genom litauerna och en annan del genom kuronerna. I lettiskan finns det också fler ord som inte kan skiljas från lett. bañda, jfr lett. bañdnieks ‘en dräng som husbonden har upplåtit en jordbit åt som lön’, bañdenieks, femininum bandniece, bañduoties ‘arbeta för egen räkning, förvärva genom bisyssla’ (EM, I, 262), bándāties ‘syssla med att så löneåkrarna (bandas)’, bandžuot ‘försöka skaffa mat eller extrainkomster’, bandžēris ‘en som brukar supa bort sina bandas’ (EH, I, 204). Lett. bañda har också lämnat tydliga spår i lettisk toponymi, jfr Bañdas-kalns, Bañdas-plava, Bañdu-purvs, Bandu lauks, Bandu-sils, Bandulauks, Bañdaiņis, Bañdene, Bañdenes, Bañdenīcas, Bañdenieki, Bañdnieki, Bañdenieku-vējsudmalas, Bañdēņi7. I Lettland finns det ortnamn som kanske skulle kunna tyda på att letter en gång också haft en egen form som fonetiskt exakt motsvarar litauisk bandà, *buoda eller *buode. Sådana ortnamn är lett. Buōdes, Buōdel-purvs, Buōdīte, Buōdnieki. I övrigt brukar dessa ord förbindas med lett. buōde ‘bod’ (< medellågty. bōde), buōdnieks ‘köpman, krämare’, men ibland kan de också ha bevarat det gamla lett. *buoda eller *buode, som motsvarar litauisk bandą8. Litauisk bandà används med olika betydelser också i belarusiskan, jfr belarus. бонда ‘platt bröd, horn, småfranska; limpa, litet bröd; slaktgåva (det som bärs till släktingar eller bekanta när ett djur har slaktats)’⁹. I vissa belarusiska dialekter (i Brestregionen, i triangeln mellan Kobryn, Ivacevičy och Luninec) används ordet бонда i betydelsen ‘kor som ges till bruden som hemgift’. Ordet används i denna betydelse också i närliggande ukrainska dialekter¹⁰. I de fornpreussiska språktexterna finner vi inget ord som motsvarar litauisk bandą. Det finns emellertid flera fornpreussiska ort- och personnamn som vittnar om att ordet kan ha funnits i språket, jfr ortnamnen Bandadis, Bandeynen, Bandeln, Banduken11, personnamnen Bandeyke, Bandiko, Banduke, Bandupe, Bandush12. I fornpreussiska språkminnesmärken är ett annat ord belagt, vilket sannolikt bör förbindas med en baltisk benämning på ett djur eller en djurhjord med samma rot — nämligen fornpreuss. nienbon-den ‘onyttigt (=unnützlich)’ (ord i den andra katekesen), ni enbāndan ‘förgäves (=vergeblich)’ (ord i den tredje katekesen)¹³. Den fornpreussiska kontexten skulle tyda på att fornpreussiskans bokstavliga ⁵ K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 665; E. Fraenkel, Et. Wb., 34; V. Urbutis, LKK, VI, p. 297. ⁶ K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 168. ⁷ J. Endzelīns, Latvijas PSR vietvārdi, I, 1, Rīgā, 1956, p. 84. ⁸ J. Endzelīns, ten pat, p. 152–153. ⁹ K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 665; V. Urbutis, Baltistica, V(1), p. 50–51. ¹⁰ Д. С. ТеленТЮК, Диалектологічний бюлетень, вип. IV, Київ, 1953, p. 58–59; А. П. Непокупний, Мовознавство, 1968, 6, p. 35. ¹¹ G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig, 1922, p. 16. ¹² R. Trautmann, Die altpreussischen Personennamen, Göttingen, 1925, p. 16, 17. ¹³ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, Göttingen, 1910, p. 11, 23; Prūsų kalbos paminklai, parengė V. Mažiulis, Vilnius, 1966, p. 101, 139. 9 ni enbāndan kan betyda ”inte till gagn”, jfr Tou ni tur sten emmen twayse deywas nienbandan westwey (= Du solt den namen Gottes nicht unnützlich führen); Tou turri stan Emnan twaisei Deiwas ni enbāndan westwei (= Du solt den Namen des Herren deines Gottes nicht vergeblich führen). Många forskare ansluter sig till denna etymologi för det preussiska ordet14; beträffande semantiken, jfr lit. nauda, lett. naūda ’pengar’: fornisländ. naut ’stycke boskap’, forneng. neat ’stycke nötkreatur, djur’15. Vidare förbinds lit. bandà med ord från den indoeuropeiska roten *bhendh- ’binda’, jfr skr. bad-hnāti ’han binder’, avest. bandayai-ti, skr. bāndhuḥ ’släkting’, got. bindan ’binda’, gr. πεῖσμα ’rep’, lit. bendras med flera16. Lit. bandà tycks skilja sig betydelsemässigt från dessa indoeuropeiska språkordsformer. Den ursprungliga betydelsen av lit. bandà måste ha varit ’djur som binds eller hålls i ett hägn (”fastbundna”)’. Foneti[s]kt sett råder det inget tvivel om att lit. bandà hör samman med ord i denna grupp, men semantiken väcker en viss tvekan, eftersom historiska belägg saknas för ett sådant sätt att valla djur. Betydelsen ’inhägnad för djur’ står mycket nära orden från den indoeuropeiska roten *bhendh- (jfr gr. φάτνη ’krubba’, kelt. berne ’vagnskorg’). Den ursprungliga betydelsen av lit. bandà kan alltså ha varit ’inhägnad för djur (på mark eller betesmark)’, varifrån betydelsen ’djurhjord’ sedan kan ha utvecklats. En motsvarande betydelseförändring ser vi i lit. gardas ’inhägnad på mark eller betesmark’, som i våra äldre skrifter, vilket vi ska se, används i betydelsen ’djurhjord’. Det är också möjligt att förklara den ursprungliga betydelsen av lit. bandà på ett annat sätt: ordet kan ha betytt ’gemensamma djur, djur som ägs gemensamt’. Betydelserna hos ord från den indoeuropeiska roten *bhendh- motsäger inte heller ett sådant antagande. Dessutom skulle ursprunget till det litauiska ordet kaimenė delvis stödja denna tolkning av den ursprungliga betydelsen hos lit. bandà. J. Endzelīns försökte förklara lit. bandàs ursprung på ett annat sätt. Han förband balt. *bandā med lit. bandyti ’försöka, pröva’ och preuss. perbanda ’försökt’, och angav som semantisk parallell got. kiusan ’pröva, sätta på prov’, gr. γεύσθαι ’smaka, försöka, äta’, lat. gustāre ’smaka, njuta’17. B. Jäger, som instämde i denna tanke hos J. Endzelīns, förbinder vidare lit. bandà med indoeuropeiska *bhen- ’slå, såra’. Enligt B. Jäger utvecklades lit. bandàs betydelser därifrån på följande sätt: ’slå’ (lett. beride ’bödeln’, beñdēt ’plåga, behandla grymt’) > ’försöka’ (preuss. perbanda ’försökt’, lit. bandyti) > ’smaka’ (lit. bandyti, lett. bandas dzīt). Enligt B. Jäger kan betydelsen ’stycke mark’ ha uppstått direkt ur betydelsen ’slå’ (lit. bandà, lett. bānda) (”det uthuggna stycket mark”); ur ’stycke mark (överlämnat som lön)’ kan betydelsen ’nytta’ ha uppstått (preuss. ni enbāndan, lit. bandà, lett. bānda); ur betydelsen ’nytta’, via *’nyttodjur’, uppstod betydelsen ’hjord’ (lit. bandà)18. 14 R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 384; K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 665; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, Rīga, 1943, p. 215; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 34. 15 J. Pokorny, Et. Wb., p. 768. 16 J. Pokorny, Et. Wb., p. 127; M. Mayrhofer, Et. Wb., II, p. 406; det verkar som om Grynberger (Grienberger) var den förste som förklarade lit. bandàs ursprung på detta sätt, Sbb. Wien Nr. 142, VIII (1900), p. 43, jfr B. Jägers, KZ, 80, p. 125. 17 EM, I, p. 262; Izglītības Ministrijas Mēnešraksts, 1921, Nr. 2, p. 194–195 (undertecknat Pēteris Liepiņš, jfr bibliografin över J. Endzelīns verk, Rakstu krājums…, Rīgā, 1959, p. 672). 18 B. Jēgers, KZ, 80, p. 128–129. 10 B. Jägers förklaring förefaller oss svår att tro på. För det första är förhållandet mellan lett. bėnde och ie. *bhen- ’slå’ mycket oklart: lett. bėnde är sannolikt något slags lånord. En semantisk utveckling i motsatt riktning är ändå betydligt mer sannolik: ’boskap’ > ’nytta’ > ’jord’. Lit. kaimenė Lit. kaimenė ’grupp av boskap; hjord’ (LKŽd., V, 55) är ett ord som används ganska allmänt både i skriftspråket och i dialekterna. Det används mest i de västliga höglandsmålens dialekter. Ordet var också mycket utbrett i de litauiska dialekterna i det forna Ostpreussen. Ordet kaimenė förekommer även i äldre litauiska språkminnesmärken, främst i sådana vars författare hade anknytning till de dialekter vi nämnt – i J. Bretkūnas bibelöversättning, M. Daukšas postilla, evangelierna som utgavs i Kėdainiai år 1653 och S. Bitneris bibelöversättning. Vid sidan av formen kaimenė används också formen kaiminė i dialekterna (Kapsukas, Bartininkai). I de litauiska dialekterna tycks utbredningsområdet för orden kaimenė, kaiminė nästan sammanfalla med utbredningsområdet för orden kaimas (Kalvarija, Kapsukas, Kazlų Rūda, Šakiai, Vilkaviškis), kaima (Eržvilkas, Jurbarkas, Raseiniai, Vilkija) och kaimė (Dotnuva, Gudžiūnai, Kėdainiai, Krekenava)¹⁹. Lit. kaiminės ursprung råder det inget tvivel om: det bör förbindas med lit. kaimas20. Den ursprungliga betydelsen av lit. kaimenė var sannolikt ’bygdens boskap, boskap som betades gemensamt av byborna’. Lit. kaimenės geografiska utbredning inom själva litauiskan, liksom avsaknaden av spår av detta ord i andra baltiska språk, skulle tyda på att det är ett relativt sent ord. Till lit. kaiminė bör man också hänföra ordet kaimina ’hög, skara’ som A. Juška upptecknat (Jag växte upp bland kaiminas barn, LKŽd., V, 55). Lit. guotas På litauiska används också ordet guotas i betydelsen ”en hjord”, ’hjord, grupp, skara; en liten grupp av träd, svampar, buskar eller grödor; en tofs’ (LKŽd., III, 740). Vid sidan av formen guotas finns även formerna guotas och guostas ’tofs, guotas’ belagda i den akademiska ordboken över det litauiska språket (LKŽd., III, 739). Ordet guotas används främst i södra delen av Litauen (Alytus, Aukštadvaris, Birštonas, Daukšiai, Leipalingis, Liškiava, Rumiškės). Det är också väl belagt i äldre litauiska språkmonument – det förekommer i J. Bretkūnas postilla, M. Daukšas postilla, B. Vilentas Enchiridion, S. Bitneris bibelöversättning, Knyga Nobažnystės från 1653 med mera. K. Būga förbinder lit. guotas med den gamla indoeuropeiska benämningen på nötkreatur (jfr lett. guovs ’ko’, sanskr. gāuh ’nötkreatur’, fornhögty. chuo ’ko’ m.m.) och menar att ordets ursprungliga betydelse var ’en hjord av kor, en kobesättning’²¹. 19 En handritad karta sammanställd av E. Grinaveckienė har använts (Litauens SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiskt språk och litteratur). 20 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 251; P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba. Vilnius, 1941, p. 236. 21 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, Vilnius, 1959, p. 353. 11 E. Frenkelis förbinder lit. guõtas inte direkt med den indoeuropeiska benämningen på nötkreatur, utan med grekiska ord från samma rot: βόσκειν ’beta’, βοτήρ ’herde’, βοτόν ’nötkreatur’22. Men knappast vinner vi något på detta; enligt vår mening är K. Būgas förklaring mer sannolik, särskilt eftersom den gamla indoeuropeiska benämningen på nötkreatur har bevarats i de baltiska språken (jfr lett. guovs). Förmodligen vore det, i anslutning till K. Būgas förklaring, mest realistiskt att rekonstruera lit. guõtas som indoeur. *gūō(u)-to-m ’en hjord av nötkreatur’ och direkt förknippa denna urform med indoeur. *gōu- ’nötkreatur’23. En mycket komplicerad fråga är förhållandet mellan lit. guõtas och lit. gaujà ’hög, grupp, flock; folkmassa, skara; stort antal’ (LKŽd., III, 168), gõveda ’flock, skara, folkmassa, hop’, gõveda, goveda, govena, govežda, gõvija, govija (jfr även den lilla byn Góvija), gova, gõvada (LKŽd., III, 487). Lit. gova har naturligtvis uppstått ur lit. gõvada. Vi finner ett helt likartat fenomen i en belarusisk dialekt, där formen гаўя ’hjord av boskap’ har uppstått ur belarusiska гаўяда (Staryja Darohi, mellan Slutsk och Babrujsk)24. Vissa forskare betraktar lit. gõveda och därmed naturligtvis även andra varianter av ordet som slaviska lån; enligt deras uppfattning har lit. gõveda ’flock, skara, folkmassa, hop’ utvecklats ur pol. gawiedź25. K. Būga26, liksom P. Skardžius27, E. Frenkelis28 och F. Slavskis29, som instämmer med honom, betraktar däremot lit. gõveda som ett ord av litauiskt ursprung och förbinder det med lit. gaujà. Det är svårt att avgöra om lit. gõveda är ett lånord eller ett inhemskt ord. Formen govezda (belagd i F. Kuršaitis ordbok, men okänd för Kuršaitis själv) skulle exempelvis tyckas visa att det rör sig om ett lån från polskan, men då vore det mycket svårt att förklara hur formerna gõvija, govena, gova uppkommit. Därför bör kanske både ordet gõveda och govija samt dess övriga former betraktas som inhemska ord, medan formen govezda är ett lån från polskan eller en form som ombildats ur lit. gõveda under inflytande av pol. gawiedź. En mycket hypotetisk, men ändå möjlig, är också en förbindelse mellan dessa ord och lit. guõtas30. Om denna förbindelse vore riktig, skulle den ursprungliga betydelsen hos både lit. gaujà och gõveda ha varit ’en hjord av nötkreatur’. Liet. kėltuva Liet. kėltuva har den grundläggande betydelsen ’nötkreatur, husdjur’, men detta ord (dess singularform) används också tämligen ofta i betydelsen ’en hjord nötkreatur, en boskapshjord’. I denna betydelse används lit. kėltuva i levande språkbruk i den allra östligaste delen av Litauen (Adutiškis, Dysna, Tverečius), liksom på de litauiska språköarna på belarusiskt territorium. Ordet förekommer också i betydelsen ’en hjord nötkreatur’ i våra gamla skrifter (M. Mažvydas, J. Bretkūnas). Jfr: „...Jobui kialtuwa atymta“, Mž, 433. 22 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 177. 23 J. Pokorny, Et. Wb., p. 483. 24 Дыялекталагічны атлас беларускай мовы, Мінск, 1963, zemėlapis Nr. 293. 25 LKŽd., III, p. 487; J. Otrębski, LP, 4, p. 39; J. Otręmbskis hävdar att lit. gaujà kan ha utvecklats ur lit. govijà. 26 K. Būga, Rinktiniai raštai, I, sudarė Z. Zinkevičius, Vilnius, 1958, p. 328. 27 P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 82, 231. 28 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 140. 29 F. Slawski, Sl. et., I, p. 262. 30 K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 867; J. Pokorny, Et. Wb., p. 483. 12 „…ir arti manęs bū[fi, tu ir tawa waikai, … tawa maʃas ir didis Pekús (paraš-tėje: keltuwa“, BrB 1 Moz 45, 10 (LKŽd., V, 551). Lit. kėltuva kan förbindas med lit. kėlti31. Lit. pėkus, preuss. pecku I betydelsen ’boskapshjord’ används också lit. pėkus, vars ursprungliga betydelse, liksom ordet kėltuva, är ’nötkreatur, husdjur’. Ordet pėkus används mycket ofta i betydelsen ’boskapshjord’ i våra gamla skrifter (M. Mažvydas, J. Bretkūnas, M. Daukša, S. Chilinskis). Ibland används det där helt enkelt som synonym till banda, kėltuva ’boskapshjord’. Jfr: ”…var mycket rik på boskap (hjord)”, BrB 1 Moz 13, 2. ”…medan han drev på sin boskap (i marginalen: hjord)”, BrB 1 Moz 18, 7. ”…hade… mycket boskap”, BrP, II, 194. ”…vallande Pekus åt herdarna”, Mž, 193. ”…hans boskap bestod av sju tusen får”, Ch Job I 3. På liknande sätt används lit. pėkus även i K. Širvydas ordboksutgåva från 1642: ”Bydle, bydło, skot. Pecus, udis, et pecus, oris. Pekus, kieltuwą”. ”Bydlecy. Pecuarius, Pecorinus. Pekaus, kieltuwu” (Dic., 26). ”Nápáść bydło, Pascerebene. Prigánit, pripenet peku” (Dic., 192). ”Pasę bydło, Pasco, bubulcitor, feruo pecudes. Ganau peku” (Dic., 286). I modern litauiska är pėkus belagt i betydelsen ’boskapshjord’ endast i Zietela-dialekten. Exemplen från den preussiska tredje katekesen tyder på att ordet pecku (genitiv singular) också användes i preussiskan i betydelsen ’boskapshjord’: „…Preįstan rūkans bhe kurpins īst bhe pūton buttan bhe burwalkan Gannan bhe Malnijikans Laukan Pecku bhe wissans labbans… …Dessutom kläder och skor, mat och dryck, hus och gård, hustru och barn, åker och boskap och alla ägodelar… Wissan ka prei kermenes maitāsitan prewe rīsnan perlánkei kaigi stwi ast Ist Pout Rūkai Kurpi Buttan Burwalkan Laukan Pecku Penningans… Allt som hör till kroppens försörjning och nödtorft, såsom mat, dryck, kläder, skor, hus, gård, åker, boskap och pengar… …kas wis̄mu mensen landen dāst kas stesmu Pecku swajan pērdin dāst… …Han som ger föda åt allt kött, han som ger boskapen dess foder…“32 I lettiskan finns inga motsvarigheter till lit. pėkus, preuss. pecku. Om ursprunget till lit. pėkus finns det två uppfattningar: vissa betraktar ordet som ett gammalt lån från germanska språk, andra som ett gammalt baltiskt ord. Den senare uppfattningen förefaller mer godtagbar33. Lit. boskap, gyvīs med flera I litauiskan används också pluralformen gyvulys gyvuliai i betydelsen ”en boskapshjord”; jfr även formerna gyvolis, gyvulis, gyvuolis (LKŽd., III, 383, 384, 385, 387)34. 31 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 238; A. Sabaliauskas, LKK, X, p. 136–137. 32 R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 28, 29, 36, 37, 52, 53; Prūsų kalbos paminklai, p. 152, 153, 164, 165, 196, 197. 33 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 564–565; A. Sabaliauskas, LKK, X, p. 136. 34 K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 122–123. 13 I de sydöstra litauiska dialekterna används ytterligare ett ord med denna rot, gyvīs, i betydelsen ”en boskapshjord”; jfr Pro kur varo gyvį, varykla vadinas (Lazūnai): Visi dudena, kad jo vaikas jau gyvį gano (Dieveniškės); LKŽd., III, 383. Ordet gyvīs används i stor utsträckning i olika litauiska dialekter och i äldre skriftliga källor i betydelsen ”en levande sak, en levande varelse” och i liknande betydelser, men i betydelsen ”en boskapshjord” är det belagt endast i de nämnda dialekterna. Benämningar på ”en boskapshjord” med denna rot (ie. *gṷi-, lit. gy-, slav. ži-) finns också i de slaviska språken: vitry. жывёла, жывина, pol. żywina, żywizna, żywioła, fornryska животина, serb. живо, slov. živina³⁵. Det är tydligt att en sådan betydelse hos ord med denna rot kan ha uppstått helt självständigt såväl i litauiskan som i enskilda slaviska språk (jfr serb.-kroat. живина ’tamfåglar’, ukr. живина), men i vissa fall kan det också röra sig om lån, till exempel vitry. жывина, som enligt den vitryska dialektatlasens uppgifter används mer allmänt endast i trakten kring Grodno och utan tvivel är ett lån från polskan. Särskilt intressant är förekomsten av benämningar med formanten -l-, vilka bildar ett helt sammanhängande område som omfattar litauiskan, nästan alla vitryska dialekter och delar av de polska dialekterna som direkt gränsar till det litauiska språkområdet³⁶. Den mer intensiva användningen av lit. gyvulys, gyvuliai tyder på att vitry. жывёла och pol. żywioła kan ha uppkommit under litauiskt inflytande. Gyvīs används i betydelsen ”en boskapshjord” i Dieveniškės och Lazūnai och är tydligen inte någon nybildning i dessa dialekter, utan en kvarleva av den äldre användningen av lit. gyvis, eftersom detta ord används ganska brett i äldre skrifter i betydelsen ”boskap”; jfr Avis yra romus, … nekaltas gyvis DP 209: Ta ranka penį visus gyvius, kiekvienam tikrą penukšlą duodama SP I 242; Anoji kančia, ir nebylius gyvius galėtų pajudint galėjimop DP 176; Gyvis, išėjęs išg girų, staugimu, kaukimu, baubimu teip baisus bus DP 7 (LKŽd., III, 383). Beträffande användningen av ordet gyvis i singular i betydelsen ”en boskapshjord”, jfr bruket av lit. kėltuva, pėkus. Varken i fornpreussiskan eller i lettiskan finner vi ord med ie. *gṷi-roten i betydelsen ”en boskapshjord”. I lettiskan finns visserligen orden dzīvnieks ’ein lebendes Wesen, ein Tier’, dzīvuonis, dzīvīte ’ein Haustier’ (EM, I, 560), men de tycks ha uppkommit relativt nyligen och det finns ingen tendens att använda dem i betydelsen ”en boskapshjord”. I lettiska dialekter förekommer benämningen živats för ett husdjur med ie. *gṷi-roten: ’ein Tier; ein Haustier’, ”sīkluops” (ein Schaf, Schwein)’. Den är dock ett lån från ryskan (EM, IV, 814). Lett. luopi Lit. gyvulys motsvarar i fråga om betydelse och bruk ungefär lett. luōps. Ordet luōpi i pluralform används i lettiskan också i betydelsen ’boskapshjord’, jfr. Laid luopus ārā!; Jādzen luopi ganųos; Luopus ganīt (EM, II, 528). Lett. luōps är ett helt isolerat ord i de baltiska och slaviska språken, som sannolikt bör förbindas med alb. lopē ’ko’³⁷. 35 O. N. Trubatjov, Hushållsdjurens benämningars ursprung i de slaviska språken, Moskva, 1960, s. 100; Dialektologisk atlas över det belarusiska språket, karta nr 293. 36 O. N. Trubatjov, Hushållsdjurens benämningars ursprung i de slaviska språken, s. 100–101. 37 J. Pokorny, Et. Wb., p. 654; A. Sabaliauskas, LKK, X, p. 137. 14 Lett. bars I betydelsen ’boskapshjord’ används ordet bars mycket ofta i lettiskan; ordets diminutivform bariņš används, liksom också uttrycken luõpu bars, luõpu bariņš. Ordet bars används i lettiskan i olika betydelser. I K. Miülenbachs ordbok anges hela sex betydelser (i själva verket skulle ännu fler kunna urskiljas) av ordet: 1) die Schwade; 2) ein bestimmter Strich Feldes bei der Flachsraufe; 3) die Mast; 4) der Haufe, die Menge, die Schar, Herde, 5) die Sandmassen in der Flussmündungen, die das Fahrwasser seichter machen; 6) atberi (klātpieduotuo barības tiesu sauc par beriem, baru, biežāk atberiem; jfr. atberes ’Wiedergabe des aus dem Gemeindemagazin geliehenen Getreides; das Getreide, das bei der Wiedergabe gleichsam als Prozent mehr abgegeben wird’) (EM, I, 150, 264–5). I litauiskan används ordet bãras, som motsvarar lett. bars, också i liknande betydelser: ’ett fältavsnitt som upptas vid ett arbetstillfälle (vid skörd, linryckning eller slåtter); en grupp människor (i denna betydelse förekommer ordet endast i S. Gimžauskas (Linkmenys) skrifter och i A. Juškas ordbok)’ (LKŽd., I(2) 651–2). I nutida litauiska har ordet bãras på senare tid använts mycket ofta i betydelsen ’verksamhetsområde, areal’. Som vi ser varierar betydelserna av lit. bãras och i synnerhet lett. bars avsevärt. Detta gav J. Endzelīns anledning att misstänka att lett. bars hade flera olika ursprung. Betydelserna 1–3 av lett. bars ville han förknippa med medelir. berraim ’schere’, avest. tiži-bāra ’mit scharfer Schneide’, lat. ferīre ’hauen’, forus ’Gang um ein Beet’, urgerm. bara ’eingehegtes Land’, rus. забор ’Zaun’, gr. φόρος ’ein Stück Land, Furche’. Betydelserna 4–5 av lett. bars ville J. Endzelīns förknippa med ie. *bher- ’tragen’, och endast med den sjätte betydelsen förknippade han lett. bars med lett. bērt, lit. berti; han medgav dock att dessa verb möjligen även kan förbindas med den fjärde betydelsen av lett. bars38. J. Endzelīns hade dock knappast rätt när han ansåg att lett. bars var ett ord med hela tre olika ursprung. Det förefaller oss som om samtliga betydelser hos både lit. bãras och lett. bars kan förklaras genom att förbinda dessa ord med verben lit. berti och lett. bērt. Ursprunget till lit. bãras och lett. bars förklarades redan på detta sätt av A. Leskien39. Många senare forskare anslöt sig till A. Leskiens förklaring. K. Būga hävdade att ”bãras är den jordyta som man kan beså genom att sprida utsädet över den i ett enda svep”40; P. Skardžius41, E. Fraenkel42 och J. Otrębski43 hade samma uppfattning. Det som sannolikt framför allt fick J. Endzelīns att betvivla en sådan etymologi var det faktum att ett annat gammalt ord används i de baltiska språken i betydelsen ’sådd jordyta’: lit. biržė, lett. birze, vilket förbinds med fornkyrkoslav. brazda ’fåra’, rus. борозда, pol. brózda44 (i själva verket förefaller denna etymologi ganska tvivelaktig). De ursprungliga betydelserna hos dessa ord (lit. biržė, lit. bãras) kan dock ha varit olika — att de kommit att likna varandra är resultatet av en senare utveckling. 38 EM, I, p. 265. 39 A. Leskien, Der Ablaut der Wurzelsilben im Litauischen, Leipzig, 1884, p. 321; Bildung der Nomina im Litauischen, Leipzig, 1891, p. 167 (pastarajame veikale teigia kiek abejodamas). 40 K. Būga, Samlade skrifter, II, s. 294. 41 P. Skardžius, Litauisk ordbildning, s. 26. 42 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 34–35. 43 J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, II, Warszawa, 1965, p. 33. 44 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 44–45; EM, I, p. 299. 15 Betydelsen ’hjord’ kan knappast direkt förknippas med verbet bérti, men betydelserna ’mängd’, ’grupp’ kan i allmänhet förknippas med detta verb (jfr. Liepų šakos nubertos pumpurais; Dangus buvo aiškus, nubertas spindinčiomis žvaigždėmis, LKŽd., I(2), 773; lett. biru birām ’in Scharen’, birum birumiem, EM, I, 298). Betydelsen ’hjord, flock’ uppstår mycket enkelt också från betydelsen ’mängd’, ’grupp’; jfr. lit. guõtas ’hjord – grupp’, lit. kaĩmenė ’hjord – grupp’, lit. gyvìs ’hjord – mängd’ m.fl. Som nämnts var J. Endzelīns benägen att knyta lett. bars i betydelserna 4–5 till ie. *bher- ’tragen’. Men även lit. bérti och lett. bērt förknippas med den nämnda ie. roten. J. Endzelīns tycktes visserligen hysa vissa tvivel om denna förbindelse och påpekade att K. Būga, J. Mikola, A. Brückner och R. Trautmann förde lit. bérti och lett. bērt till ie. *bher ’tragen’ ”ohne sich über die Entwickelung der Bedeutung zu äussern”45. Vi menar att lit. bérti skulle kunna knytas närmare till ie. *bher- genom sådana betydelser hos verbet som ’kasta sig ut (om ett djur)’, ’föda, föda fram’, jfr. Išsibėrusi kiaũlė; Jei dabosi kiaulę, kol subìrs, gausi paršiuką LKŽd., I(2), 773, 847. Dessa betydelser kan dock även vara litauiska nybildningar; jfr. liknande betydelser hos verben griūti, irti. Lett. ganeklis m.fl. I lettiskan finner vi flera benämningar på ’hjord’, bildade av verbet ganīt (lit. ganýti): ganeklis (vīrs ganekli aizdzen mājā), ganekles (ordet förekommer i Glucks bibelöversättning från 1689), ganība (uz mūsu ganībām vesela ganība luopu), ganīkla (šur un tur luopu ganīklas ganās), ganāmais (būs viens gans, viens ganāmais), ganāmie (EM, I, 599, 600; EH, I, 382). I J. Žemaitės skrifter förekommer ordet gãniava i betydelsen ’hjord’ (Tokias gãniavas gyvolių negal tose ganyklose išganyti, LKŽd., III, 102). Men gãniava är här knappast ett belägg från levande språkbruk, utan snarare ett ord som uppkommit genom ett missförstånd av gõniava, som används i Žemaitės hemtrakt (troligen ett ingrepp av utgivarna av Žemaitės skrifter). Lit. gõniava, gonà m.fl. I litauiska dialekter finner vi benämningar på ’hjord’ som bör knytas till verbet ginti ’driva, föra hjorden till betesmarken’: gõniava ’hjord, flock, mängd’, gonà ’grupp, mängd’ (Góną karvių varo piemuo J. Tokios gonõs gyvulių nebuvau dabar matęs Als.), gõna, gõnas, gõnė (Tok ia gõnė kiaulių kažką suėstų Kair.), gonìa (Atidaryk stonią, parveju gõnią Vlk.), gonyčia (LKŽd., III, 482)46. Liet. gárdas I betydelsen ’boskapshjord’ används detta ord endast i våra äldre skrifter — så använder J. Bretkūnas, M. Daukša, S. Chilinskis m.fl. det. Jfr: ”...och det skall bli en hjord och en fålla”, BrP, II, 209. ”...en god herde, som så inte låter sitt förlorade får ligga på sina axlar, utan för det till sin egen fålla”, DP, 174. ”...och de drev då samman alla fållorna”, Ch 1 Moz 29,3. 45 EM, I, p. 292. 46 P. Skardžius, Litauisk ordbildning, s. 47. 16 ”...de drev samman alla fållorna”, Ch 1 Moz 29, 8. ”...och hans bröder gick bort för att valla sin fars hjord”, Ch 1 Moz 37, 12. ”...vem vallar hjorden och äter inte av hjordens mjölk? Bt 1 Pv K 9,7 (jfr även LKŽd., III, 120). På litauiska används ordet gardas, som vi vet, i betydelsen en viss typ av inhägnad (’avskild del av ett stall’, ’inhägnad på en åker eller betesmark’, ’låda byggd av brädor för transport av grisar’, LKŽd., III, 120). Den sistnämnda betydelsen – inhägnad – är utan tvivel äldre. Betydelsen ’boskapshjord’ har tydligen uppstått ur betydelsen ’inhägnad på en åker eller betesmark’. Litauiska gardas är besläktat med fornslaviska gradъ ’borg, stad, trädgård’, ryska город ’stad’, sanskrit grháḥ ’hus’, gotiska gards, gotiska garda ’inhägnad’, albanska garth ’häck’ m.fl.47 Motsvarigheten till litauiska gardas finns också i lettiskan, jfr lettiska gards ’en avbalkning vid eller i stallet’ (belagt i J. Janševskis skrifter). J. Endzelīns är benägen att betrakta detta lettiska ord som en litauism (Anscheinend aus li. gãrdas dass., wenn wirklich mit kurzem a; vgl. gārds 1, EH, I, 384). Vi anser att även lettiska gārds ’en avbalkning för gödboskap, särskilt för grisar’ bör betraktas som en litauism (EM, I, 618; EH, I, 390). Av materialet i K. Mühlenbachs ordbok och dess supplement att döma används ordet nämligen nästan uteslutande vid Litauens gräns (Dunika, Gruobinia, Lazduona, Nyca, Nygranda, Rucava). Förlängningen av rotens a i det lettiska ordet bör förklaras med det litauiska uttalet i det lettiska gränsområdet: litauerna där (Akmenė, Klykoliai, Mažeikiai), från vilka ordet måste ha tagits upp i lettiskan, uttalade litauiska gardas som gãrc. Även om lettiska gārds inte vore ett lån från litauiskan, har åtminstone litauiskan hjälpt ordet att överleva i dessa lettiska dialekter. Litauiska gardas i betydelsen ’inhägnad’ har också lånats in i de finska språken kring Östersjön, jfr finska karsina, karelska karžina m.fl.48 Liet. stōdas Liet. stōdas används också i betydelsen ”en flock boskap”, men endast i äldre skrifter – denna betydelse förekommer hos J. Bretkūnas, M. Daukša, K. Širvydas m.fl. Jfr: „...nuneche awi ich Stodo (paraštėje: Gardo)...“, BrB 1 Sam 17, 34. „...stōdai ir kaimenės, tawos...“, DP, 290. „...piewos, łakos, kãimenes, stōdai...“, DP, 306. „Paweýksłu tieġ tapi stōdo... (Wžormi, movi, bėdac stāda...)“, SP, II, 136. „...piemenimus, Stodą ganantiemus...“, KN, 130. Vid sidan av formen stodas används i äldre skrifter även formen stoda49. Om ursprunget till lit. stōdas finns det olika uppfattningar. A. Brückner antog att litauerna lånat ordet från polskan50. K. Būga, som länge tvivlade på om det var ett inhemskt ord eller ett lånord51, betraktar det som ett lån från ryskan52, medan P. Skardžius betraktar det som ett lånord 47 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 135–136; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 297; J. Pokorny, Et. Wb., p. 444. 48 Y. H. Toivonen, Suomen kielen etymologinen sanakirja, I, Helsinki, 1955, p. 165; A. Sabaliauskas, LKK, VI, p. 118. 49 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 592. 50 A. Brückner, Die slavischen Fremdwörter im Litauischen, Weimar, 1877, p. 137. 51 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, 92, II, p. 591–592. 52 K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 46. 2. Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos 17 LKI BIBLIOTEKA från det vitryska språket53. Kategoriskt kan sannolikt ingen av uppfattningarna förnekas. P. Skardžius påminner emellertid bland annat om den mycket likartade användningen av lit. stōdas och vitry. cmado i skriftliga dokument från Litauen på vitryska (jfr кони, стада и животина князя Лит. Мет. (1520). РИБ. XX 1434). Slutligen är det möjligt att en sådan benämning på en djurhjord kan ha kommit in i litauiskan från slaviska språk på olika vägar. Lit. armuõ Lit. armuõ i betydelsen ’djurhjord’ är belagt en enda gång, nämligen i A. Baranauskas bibelöversättning: Iš armen(i)ės patiną nesutemptą apieravos, 3 Mos 1,3 (LKŽd, I (2), 310). Det förefaller oss som om det var lat. armentum (...si holocaustum fuerit ejus oblatio, ac de armento...3 Mos 1, 3), som på latin betyder ’stora arbetsdjur (hästar, tjurar); hjord av arbetsdjur’, som gav A. Baranauskas impulsen att använda lit. armuõ i detta sammanhang. Annars används lit. armuõ ’plöjd jordyta; åkermark; plöjning, jord’ (: lit. árti) ingenstans i betydelsen ’djurhjord’. Lit. gaibjė Lit. gaibjė i betydelsen ’djurhjord’ är belagt i följande litauiska språkminnesmärken: ”Clavis Germanico-Lithvana”, J. Brodovskis ordbok, F. Neselmanns ordbok och F. Kurschats ordbok (med uppgiften att F. Kurschat själv inte kände till ordet från talspråket). Ordets struktur tyder på att det inte är ett levande faktum i litauiskan, eftersom ord av denna typ av ordbildning över huvud taget inte förekommer i litauiskan. Frågan uppstår på vilket sätt det kan ha dykt upp i dessa språkminnesmärken. F. Kurschat hämtade ordet ur F. Neselmanns ordbok. F. Neselmann skrev av det från J. Brodovskis ordboksmanuskript. F. Neselmann skrev av det korrekt, eftersom den aktuella passagen i J. Brodovskis ordboksmanuskript är mycket tydligt läsbar: ”Gótas Awju. Gardas, Stodas. Gauje, Gaibje” (B, 613). Ordet gaibjė kom sannolikt in i J. Brodovskis ordboksmanuskript från 1600-talsordboken ”Clavis Germanico-Lithvana”, där det också är mycket tydligt nedskrivet: ”Heerde Vieh. Kaimene, ės. F. Gúta, ôs F. Gaibje, ės. F. Gáuje, ęs. F.” (C, I, 873). Man kan till och med gissa att J. Brodovskis, när han skrev av detta ord från den nämnda källan, kastade om ordningsföljden med ordet gauje, eftersom han kände till det, medan han flyttade gaibje till slutet som något han inte hade hört. J. Lebedys54 har tydligt bevisat att J. Brodovskis verkligen använde ”Clavis Germanico-Lithvana”. Men hur ordet gaibjė hamnade i det sistnämnda manuskriptet kan man för närvarande inte säga. 53 P. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen, Kaunas, 1931, p. 206. 54 J. Lebedys, Smulkioji lietuvių tautosaka XVII—XVIII a., Vilnius, 1956, p. 23. 18 Lit. pūlkas, lett. pulks I både litauiskan och lettiskan används ordet pūlkas (lett. pulks) i betydelsen ’en flock boskap’. Betydelsen ’en flock boskap’ hos ordet pūlkas återfinns redan i K. Širvydas ordboksutgåva från 1629: „Stado, grex, armentum. pulkas“ „Stadko, grex pusillus, pulkelis“ (Dic., 174). Även i K. Širvydas ordboksutgåva från 1642 finner vi: „Stādo bydla, Armentum, grex pulkas“ (Dic., 421). I betydelsen ’en flock boskap’ används pūlkas ofta även i litauiska dialekter. Här används det dock oftast inte som synonym till bandos eller kaimenės, utan snarare i den allmänna betydelsen ’en grupp, en mängd (främst om levande varelser)’ och sägs vanligen tillsammans med ett bestämmande ord, jfr avių pulkas, pulkas kiaulių, pulkas karvių osv. I vissa litauiska dialekter används pūlkas ändå nästan som synonym till bandos eller kaimenės, jfr Prie pulko ganydavo (Pumpėnai); Per du pulku ganydavo gyvulius (Linkuva). En mycket likartad användning finns också hos det lettiska ordet pūlks ’den (levande) hopen, skaran, en mängd i allmänhet’, ganāms pulks ’hjorden’, ganāmpulks, ļopu pulks, ļopu pulciņš, pulks, pulciņš (Kur tu dzīsi savu pulciņu?) (EM, I, 600, III, 407; EH, I, 382)55. Lit. pūlkas och lett. pūlks är lån från fornöstslaviska, jfr fornöstslav. pъlkъ ’regemente, här, krigsmakt, härståg, läger’56. Ordet kom uppenbarligen in i de baltiska språken med betydelsen av en militär term, medan de övriga betydelserna uppstod senare inom de baltiska språken. En liknande betydelseutveckling kan iakttas i vissa slaviska språk, jfr rysk dial. полок ’grupp (av flickor)’, serbokroat. nyk ’folk, människor, folkmassa’, tjeck. pluk ’hop’. Slaverna lånade detta ord från urgermanskan (*fulkaz), jfr fornhögty. folk, forneng. folc ’här, skara’57. Lit. tabūnas I dialekter av litauiska förekommer ibland även ordet tabūnas i betydelsen ”en hjord av djur”. I litauiska används ordet i allmänhet i flera betydelser: ”en hjord av djur (oftast hästar)” (Kurtuvėnai, Liškiava, Ukmergė, Salamiestis), ”en grupp, en mängd” (Alytus, Anykščiai, Druskininkai, Dusetos, Jurbarkas, Južintai, Laukuva, Lazdijai, Rudamina, Ukmergė, Utena), ”en betesmark som är inhägnad på alla sidor” (Kurtuvėnai, Radviliškis, Šiauliai). Ordet tabūnas kom in i litauiskan från slaviska språk. Ett sådant ord används i betydelsen ”hästhjord” i de östslaviska språken, jfr ryska табун, vitryska табун, ukrainska табун. Därifrån kom det också in i polskan, jfr polska tabun58. Östslaverna lånade detta ord från 55 Exemplen, som saknas i K. Mühlenbachs—J. Endzelynas ordbok, har författaren fått av fil. mag. D. Zemzarė. 56 P. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Alt litauischen, s. 183; E. Fraenkel, Et. Wb., s. 665–666; EM, III, 407. 57 M. Vasmer, Et. Wb., II, s. 393–394; F. Kluge, Et. Wb., s. 825; E. Klein, Et. Dic., I, s. 607. 58 A. Brückner, Sł. et., s. 563. 2* 19 turkisk-tatariska språk, jfr kazantatariska tabun ”hästhjord”, chagataiska tabun, krimtatariska tabum ”hjord, grupp”59. Det är svårt att säga från vilket slaviskt språk lit. tabūnas har sitt ursprung; mest sannolikt är kanske att litauerna fick ordet från ryskan. Betydelserna ”en grupp i allmänhet, en mängd” och ”inhägnad betesmark” uppstod först i själva litauiskan. Lett. pūlis Detta ord används i lettiskan med flera betydelser: ‘der Haufe; die Menge’ ‘die Herde; die Kette (von Jungwild)’, ‘das Nest’, ‘der Strichregen’ (EM, III, 446–7). Betydelsen ’boskapshjord’ har utan tvivel utvecklats ur betydelsen ’hög, mängd’. J. Endzelīns är benägen att förbinda lett. pūlis med lett. pauna ’der Schädel; das Maul’, lett. paũna ’eine kleine Mütze; ein Ranzen; Bündel’ (EM, III, 128). Dessa ord bör vidare förbindas med ord från den indoeuropeiska roten *pū-, *peu-, *pou- ’aufblasen; aufgeblasen, angeschwollen’, jfr sanskr. phuphusah ’lungor’, arm. (h)ogi ’lukt, andning, själ’ m.m.60. * * * De baltiska språken har många benämningar på ’boskapshjord’, särskilt många sådana benämningar finns i litauiskan. Dessa benämningar är oftast ord av baltiskt ursprung, bildade från olika rötter. Den semantiska utvecklingen ’mängd, skara’→’boskapshjord’, ’djur, boskap’→’boskapshjord’ förekommer ofta. Enstaka benämningar på ’boskapshjord’ har också kommit in i de baltiska språken från de slaviska språken. PIEMENŲ PAVADINIMAI I de indoeuropeiska språken finns ingen gemensam, mer utbredd benämning på herde. Däremot har de enskilda indoeuropeiska språkgrupperna oftast gemensamma benämningar, som har uppstått genom liknande semantiska processer, ibland till och med ur samma indoeuropeiska rot, jfr lat. pāstor ’herde’: lat. pāscō, -ere ’beta, bedriva boskapsskötsel’, rus. пастух ’herde’: rus. пасти ’beta’, arm. hoviv (< *ou̯i-pā-) ’herde’; ty. Hirt ’herde’: ty. Herde ’hjord, flock’, eng. (shep)herd ’herde’; eng. herd ’hjord, flock’, lit. ker džius ’äldre, till åren kommen herde’ m.m. På liknande sätt uppstod herdebenämningar också i de baltiska språken. Lit. piemuo Denna benämning är mycket gammal, och det finns skäl att tro att den rentav är av urindoeuropeiskt ursprung. Visserligen finner vi för närvarande en sådan herdebenämning bland de baltiska språken endast i litauiskan, men det finns tillräckliga belägg för att den har funnits gemensamt i de baltiska språken. Lit. piemuõ har direkta motsvarigheter endast i grekiskan, jfr gr. ποιμήν ’herde’, ποιμνή ’hjord, flock’. Det råder visserligen oenighet om den exakta överensstämmelsen mellan lit. piemuõ och de grekiska orden vad gäller rotvokaliseringen. Men oavsett om vi förbinder baltiskt ie direkt med 59 M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 66. 60 J. Pokorny, Et. Wb., p. 847. 20 ide. *oi, eller förklarar vi baltiska ords rotvokalism som förändrad under påverkan av andra ord? Sambandet mellan lit. piemuo och gr. ποιμήν råder det ingen tvekan om. Benämningarna på herden i litauiska och grekiska bör föras samman med den indoeuropeiska roten *pō(i), vars grundbetydelse var ’valla boskap’. Senare utvecklades ur denna betydelse även den nya, mer allmänna betydelsen ’skydda något’. Ord med denna rot finner vi, förutom i litauiska och grekiska, också i andra indoeuropeiska språk, jfr skr. pāti ’han skyddar, vallar’, av. pāiti, skr. gōpāḥ ’herde (ursprungligen herde för boskap, kor; jfr skr. gauḥ ’nötkreatur, tjur, ko’)’, pāyuḥ ’beskyddare’, pālāḥ ’väktare, herde’, nṛpaḥ ’kung (folkets beskyddare)’, fornpers. xšāθrapāvan ’provinsguvernör, satrap’1. Man har också försökt föra samman en grupp ord i de germanska språken med indoeuropeiska *pō(i), jfr got. fōdr ’slida’, forneng. fōdor, ty. Futter ’foder’2. Semantiskt förklaras de germanska ordens samband med indoeuropeiska *pō(i) med att got. fōdr och de övriga kan föras samman med betydelsen ’skydda genom att täcka över’. Man har försökt föra samman indoeuropeiska *pō(i) med indoeuropeiska *pā- ’utfodra, föda, valla’3, varifrån de indoeuropeiska benämningarna på herden som redan nämnts har uppkommit (lat. pāstor, ry. пастух, arm. hoviv). Dessa försök var dock inte framgångsrika. Även sambandet mellan hett. paddar ’korg, säck’4 och indoeuropeiska *pō(i)5 är mycket tvivelaktigt. De slaviska språken har inte alls ärvt ord med den indoeuropeiska roten *pō(i). Visserligen har ryska och ukrainska benämningen чабан på en fåraherde. Men den kom in i ryskan från de turkisk-tatariska språken (jfr krimtatariska čōban ’herde’6), som i sin tur fått denna benämning på herden från persiskan, jfr pers. šūban ’herde’, afgh. špūn < *fšu-pāna- ’boskapsh herde’, jfr skr. pāṇāḥ ’beskyddande’7. I lettiska och fornpreussiska finner vi ingen benämning på en herde som motsvarar lit. piemuo. Vissa spår av detta ord kan dock skönjas i några ortnamn och personnamn. I fornpreussiska finner vi ortnamnet Paymekopo (belagt i dokument från 1311). Det förefaller som om detta ortnamn, om det härleds från Paymenkopo, skulle kunna föras samman med lit. piemuo. Beträffande bildningen av fornpreussiska Paymekopo, jfr fornpreussiska Auctacops, Auctukape: lit. aukštas ’hög’ + lit. kāpas8. Man har också försökt föra samman det lettiska personnamnet Paim och ortnamnet Paimis med lit. piemuo9. Som vi ser stämmer rotvokalen i dessa exempel inte överens med rotvokalen i lit. piemuo, men den motsvarar vokalen i gr. ποιμήν. Det är möjligt att det i de baltiska språken fanns två varianter av denna herdebenämning — *peim- ir *poim-. Den senare varianten kan rentav ha varit äldre. Detta skulle framgå av en herdebenämning av baltiskt ursprung i de finska språken kring Östersjön, jfr fi. paimen ’herde’, paimen 1 J. Pokorny, Et. Wb., p. 839; M. Mayrhofer, Et. Wb., I, 348, II, 251, 262. 2 J. Pokorny, Et. Wb., p. 839; F. Kluge, Et. Wb., p. 226—227. 3 M. Mayrhofer, Et. Wb., II, p. 251; J. Pokorny, Et. Wb., p. 787. 4 F. Kluge, Et. Wb., p. 227. 5 J. Friedrich, Hethitisches Wörterbuch, Heidelberg, 1952, p. 166. 6 M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 297. 7 M. Mayrhofer, Et. Wb., II, p. 251. 8 G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 12, 112. 9 E. Blese, Latviešu personu vārdu un uzvārdu studijas, I, Rīgā, 1929, p. 333; E. Blese tokį (šaknyje su -ai-) latvių kalbos piemens pavadinimą linkęs laikyti sekundariniu skoliniu iš Pabaltijo suomių kalbų. 21 iaa ‘valla’, est. paimendama ‘valla, vakta’, karel. paimen ‘herde’, lyv. paimēn ‘herde’, paimentta ‘valla, vakta’, veps. paimen ‘herde’, paimenta ‘valla, vakta’ m.fl.10 [Det baltiska namnet på herde införlivades i de finska språken tillsammans med andra ord som rörde boskapsskötsel och jordbruk, sannolikt under de sista århundradena före vår tideräkning. I de finska språkens språkmiljö bildades också ett verb av det, med betydelsen ‘valla, vakta’, liksom andra besläktade ord, jfr finska paimentaminen ‘vallning, bete’, paimenkoira ‘vallhund’, paimenpilli ‘herdeflöjt’, paimenpoika ‘liten herdepojke’, paimentolainen ‘nomad’ m.fl.11 En ganska intressant fråga är varför lettiskan inte har bevarat detta herdenamn. Vi tror att prepositionen pie kan ha spelat en viss roll här. När i lettiskan ett pie hade utvecklats, kunde lettiska ord som började med ljudföljden pie- uppfattas som sammansatta ord med en preposition. Ord vars lexikala samband med prepositionen pie inte längre uppfattades passade på ett sätt illa in i systemet av nämnda sammansättningar och började så småningom försvinna, eller också förändrades deras fonetik genom påverkan från andra ord. Av denna anledning kan exempelvis lett. plāva ha trängt undan det äldre lett. pieva (EH, II, 278); av denna anledning finner vi kanske inte någon fonetisk motsvarighet till lit. pieštūs i lettiskan. Denna hypotes av oss kan naturligtvis inte gälla lettiska ord där ie < en, liksom inte heller ord som blivit enstaviga när ändelsen förkortats. Lett. gans, lit. gānas m.fl. I lettiskan slog sig ett herdenamn av en annan rot igenom, jfr lett. gans ‘herde’, diminutivformerna ganiņš, ganelis, ganēns, gane, gaņa, ganiene, ganikis ‘ein Hirt (ein kleiner, nichtssagender Hirt)’, gantājs ‘der Hüter’ (EM, I, 599, 600; EH, I, 382). Dessa ord förknippas med lett. ganīt, lit. ganyti. Herdenamn som härletts från det sistnämnda verbet används även i litauiskan, jfr lit. gānas ‘herde, vallare’, ganýtojas, ganikas, ganūkas, ganė ‘herdeflicka, vallerska’ (LKŽd., III, 96, 100, 107, 108). Det finns också ett stort antal sammansatta herdenamn, där den andra komponenten är ett ord av denna rot. Jfr: Lit. ančiāgonis ‘ankherde’ (LKŽd., I(2), 131) < lit. ántis + ganýti. Lit. arklāganis ‘den som vallar hästar’, arklāganis, arkliaganỹs, arkliāgonis, arkliiganis, arkliūganis (LKŽd., I(2), 301, 303, 305, 307) < lit. arklys + ganýti. Lit. aviganis ‘fårherde, vallare av får’, avigonis, aviāgonis, avēliaganis (LKŽd., I(2), 521, 523, 525) < lit. avis + ganýti. Lit. galvijagonis ‘herde, boskapsherde’, galvijagonis (LKŽd., III, 83) < lit. galvijas + ganýti. Lit. jautaganỹs ‘oxherde; herde’, jaučiāgonis (LKŽd., IV, 295, 322) < lit. jautis + ganýti. Lit. karvāganis ‘koh herde’ (LKŽd., V, 352) < lit. kárvė + ganýti. 10 Y. H. Toivonen, E. Itkonen, A. J. Joki, Finsk etymologisk ordbok, II, Helsingfors, 1958, s. 459; J. Kalima, Baltiska lånord i de östersjöfinska språken, Helsingfors, 1936, s. 145; V. Thomsen, Förbindelser mellan de finska och de baltiska (litauisk-lettiska) språken, Köpenhamn, 1890, s. 208. 11 A. Sabaliauskas, LKK, VI, p. 130. 22 Lit. kiaulāganis ’svinaherde’, kiaulāgonis, kiaūlganis, kiauliāganis, kiauliāgonis (LKŽd., V, 687, 691, 693) < lit. kiaũlė + ganýti. Lit. ožkaganỹs ’getherde’, ožkāganis¹² < lit. ožkà + ganýti. Lit. žąsigonis ’gåsherde’ < lit. žąsìs + ganýti. Lit. bandāganis ’boskapsskötare, boskapsherde’, bandganis (LKŽd., I(2), 639) < lit. bandà + ganýti. Lit. diēnaganis ’den som bara vallar boskap på dagen, en undermålig herde’ (LKŽd., II, 346) < lit. diēnā + ganýti. Lit. naktigonis ’den som vallar boskap om natten (vanligen hästar)’ < lit. naktis + ganýti. Lit. rytāgonis ’den som vallar boskap på morgonen’ < lit. rytās + ganýti. Sammansatta herdenamn av liknande ursprung används också i stor utsträckning i lettiskan. Jfr: Lett. āitgans ’fåraherden’ (EH, I, 5) < lett. āita ’får’ + gans ’herde’. Lett. cūkgans ’svinaherden’, cūkganis (EM, I, 398; EH, I, 280) < lett. cūka ’svin’ + gans. Lett. giòvgans ’koh herde’ (EM, I, 692; EH, I, 424) < lett. giòvs ’ko’ + gans. Lett. luōpgans ’boskapsh herde’ (EM, II, 527) < lett. luōps ’boskap, djur’ + gans. Lett. zīrgans ’hästherden’ (EM, IV, 726; EH, II, 808) < lett. zīrgs ’häst’ + gans. Lett. zùosgans ’gåsherden’ (EM, IV, 759) < lett. zùoss ’gås’ + gans. Lett. dižgans ’den store (äldre) herden, överherden’ (EH, I, 324) < lett. dižs ’stor, storslagen, ädel’ + gans. Lit. ganýti, lett. ganīt förknippas vidare med lit. gìnti ’driva, fösa; driva en hjord, boskap till betesmark’, lett. dzīt, ry. гнать ’driva, mana på, förfölja, jaga bort’, pol. gonić, fornir. gonim ’jag sårar, dödar’, sanskr. hanti ’han dödar, dräper’, arm. gan ’slag, piskning’, gr. φόνος ’mord’ m.m.13 För dessa ord rekonstrueras den indoeuropeiska urformen *gu̯hen -(ə)-, vars ursprungliga betydelse sannolikt var ’slå’. I de baltiska språken finns också ord med denna rot vars betydelse inte har avlägsnat sig lika långt från den ursprungliga betydelsen; jfr lit. genėti ’beskära grenar; hugga buskar’, lett. dzenēt, lit. genys, lett. dzenis, preuss. genix. I de slaviska språken finner vi ord med denna rot vars betydelse kommer helt nära betydelserna hos lit. ganýti, lett. ganīt, lit. gìnti, lett. dzīt; jfr ry. вгон ’betesmark, bete, boskapsväg; utdrivning’, pol. wygon. I litauiskan finns benämningar på herdar som direkt bildats av verbet gìnti; jfr lit. genùlis ’liten herde’ (LKŽd., III, 239), gìnikas ’den som driver (boskap)’ (LKŽd., III, 319), gintėjas (LKŽd., III, 327). Lit. hästskötare, fåraherde m.fl. Det förekommer också benämningar på herdar som direkt bildats av beteckningarna på de motsvarande djuren. Jfr: Lit. arklininkas ’nattlig hästvakt, hästskötare; hästentusiast, hästkännare’, arklinȳkas (LKŽd., I (2), 305), arklinis ’nattlig hästvakt, hästherde, fodrare’ (LKŽd., 12 De litauiska språkexempel där ingen källa anges är i regel hämtade ur excerpteringssamlingen till den akademiska Litauiska språkordboken. 13 E. Fraenkel, Et. Wb., s. 152—153; M. Vasmer, Et. Wb., I, s. 293; J. Pokorny, Et. Wb., s. 491—493. 23 I(2), 306), arklìčius ’en usel herde’ (LKŽd., I (2), 305; beträffande semantiken, jfr lit. arklìnis ’odåga’), jfr lit. arklỹs. Lit. avininkas ’fårherde; den som sköter, föder upp och håller får’, avinýkas (LKŽd., I(2), 528), avinorius ’fårherde’ (med slavisk suffix, LKŽd., I(2), 529), jfr lit. avis. Lit. galvìjininkas ’boskapsskötare’ (LKŽd., III, 83), galvininkas (LKŽd., III, 84), jfr lit. galvijas. Lit. jautìnininkas ’oxherde; en person som arbetar med oxar’, jautìnis ’oxdräng, herde, köpman; oxherde’ (LKŽd., IV, 324), jaučius ’oxherde; boskapsherde’, jautìčius (LKŽd., IV, 295), jautìšius ’oxskötare’ (LKŽd., IV, 325), jfr lit. jautis. Lit. karvininkas ’herde, skötare och uppfödare av kor’ (LKŽd., V, 357), karvišius ’nedsättande: koh herde’, karviškus (LKŽd., V, 358), jfr lit. karvė. Lit. kiaulininkas ’svinaherde, svin skötare, svinfodrare’, kiaulininkas (LKŽd., V, 696), kiaulinis ’svinaherde; någon som sysslar med svin’, kiaulinis (LKŽd., V, 697), kiaulišius ’svinaherde’, kiauliušis (LKŽd., V, 699), jfr lit. kiaulė. Lit. ožkininkas ’någon som sysslar med getter, getherde’, ožkininkas, jfr lit. ožka. Lit. avinvedis ’fårherde’ (LKŽd., I(2), 529), avinvedỹs < lit. ávi̇̀nas + vesti. Lit. kiauliapiemenis ’svinaherde’ (LKŽd., V, 694), kiauli̇̀piemenis (LKŽd., V, 700) < lit. kiaulė + piemuo. Lit. harvherde, pojke, gelčius m.fl. I litauiskan förekommer också enstaka andra herdebeteckningar av olika ursprung, oftast använda i en viss specifik betydelse eller med någon emotionell nyans. Jfr: Lit. akėčpiemenis ’en herde som passar för harvning, en ung dräng’ (LKŽd., I(2), 51), akėtpiemenis (LKŽd., I(2), 55) < av lit. akėčios + piemuo. Lit. berniukas ’liten herdepojke, yngre dräng (anställd)’ (LKŽd., I(2), 770), jfr lit. berniukas. Lit. gelčius ’barn, liten herdepojke’ (LKŽd., III, 213), jfr lit. geltónas, geltas; beträffande semantiken, jfr lit. geltonsnāpis ’omogen person, mjölkmun, pojkspoling’. Lit. naktininkas ’nattvaktare’, naktinis, jfr lit. naktis. Lit. naktigulis ’nattvaktare’ < av lit. naktis + gulėti Lit. avčiorius Lit. avčiorius ’fårägare, fårherde’ (LKŽd., I(2), 520) < pol. owczarz. I det litauiska ordet kan man dock känna av en lexikal koppling till lit. avis. Att ordet skulle vara lånat från polskan antyds möjligen av dess källa — J. Brodovskis ordbok. Lett. šēperis, šēruks Lat. šēperis ’en herde, herden på en gård; herden på en gård’ (EH, II, 626) är ett ord av tyskt ursprung, jfr ty. Schäfer, jfr även lat. šēperis ’Schäferhund’, šēperītis (EM, IV, 17)14. 14 J. Sehwers, Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen, Leipzig, 1936, p. 130. 24 Lat. šeruks ’en (gift) boskapsvårdare och herde (särskilt på gods)’ (EM, IV, 17) förekommer i de lettiska dialekter som talas vid Litauens gräns; enligt J. Endzelīns uppfattning kan det ha lånats från litauiskan, jfr lit. šėrti, lat. šėrt < < lit. šerti. Lit. kerdžius I litauiskan används flera särskilda beteckningar för den äldre herden. Den mest utbredda benämningen är kerdžius, som också används i standardspråket. Vid sidan av formen kerdžius finner man i dialekterna och i olika språkminnesmärken även andra former av herdebenämningen med samma rot, jfr kerdeninkas (kerdenykas), kerdis, kerdžys (LKŽd., V, 600). Från denna benämning har också många andra ord bildats, knutna till herdens arbete eller till boskapsskötsel i allmänhet, jfr kerdystė ’herdens arbete’, kerdžystą, kerdžuvis ’en som har varit herde’, kerdūkas ’liten herde’, kerdžianka ’kvinna som vallar boskap’, kerdžiauti ’utföra en herdes uppgifter, vara herde’, kerdžinė ’herdefest’, kerdžinyčia ’herdens stuga’, kerdžiuvienė ’herdens hustru’ (LKŽd., V, 600), kiaulkerdis ’svinaherde’, kiaulkerdžius (LKŽd., V, 699). I litauiska dialekter och även i standardspråket används också formen skerdžius mycket frekvent, liksom ord som bildats därav (skerdžiauti, skerdystė, skerdžiuvienė). Formen skerdžius är nyare — den uppstod genom att konsonanten s- lades till formen kerdžius. Ett liknande tillskott av konsonanter är ett tämligen vanligt fenomen i litauiskan (det förekommer även i lettiskan), jfr lit. keterà: sketerà, kregždė: skregždė, kremzlė: skremzlė m.fl.15 Det tillagda s- i ordet kerdžius förklaras på olika sätt. E. Fraenkel påpekar att lit. skerdžius inte bör förknippas med lit. skersti ’slakta en gris’ och förklarar uppkomsten av s- med påverkan från orden sérgėti, sárgas16. J. Otrębski förklarar däremot uppkomsten av lit. skerdžius just med påverkan från ordet skersti, eftersom den äldre herden också skulle ha varit boskapsslaktare17. Av dessa två förklaringar förefaller J. Otrębskis förklaring mer övertygande. Det förefaller oss emellertid som om s- i benämningen på den äldre herden också kan ha tillkommit utan påverkan från något särskilt ord. Hur som helst går det inte att förklara alla tillagda s- i vare sig litauiskan eller lettiskan enbart etymologiskt som resultat av påverkan från ett visst ord. Tillskottet av s- i ordet kerdžius är ett gammalt fenomen. Z. Zinkevičius förknippar även hydronymerna Skerdžius, Skérdžia18 med ordet skerdžius. Dessa hydronymer kan emellertid också förknippas med ord i gruppen lit. skardis, skardžius, jfr lit. Skerdupis vid sidan av Skardupis och andra mycket vanliga hydronymer19. Den senare möjligheten förefaller oss mer sannolik, särskilt eftersom det inte finns några hydronymer som skulle kunna förknippas med lit. kerdžius. 15 J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, I, Warszawa, 1958, p. 376–378; J. Endzelins, Latviešu valodas gramatyka, Rīga, 1951, p. 238–239; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 190–191. 16 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 242. 17 J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, I, p. 378. 18 Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, Vilnius, 1963, p. 148; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 190. 19 Litauiska SSR:s förteckning över floder och sjöar, s. 147–148. 25 Lit. kerdžius har en tämligen säker etymologi — det förbinds med ord ur urformen ie. *kerdho-, vars ursprungliga betydelse var ”rad; hjord, flock”. Den semantiska utvecklingen hos orden ur denna urform återspeglas mycket väl i de slaviska språken och delvis också i de baltiska; jfr ryska череда ”rad, tid, stund; hjord”, ukrainska череда ”hjord, skara, folkmassa; rad”, vitryska чарада ”följd, rad; folkmassa, skara; hjord”, polska trzoda ”hjord, boskap”, tjeckiska třída ”ordning, rad, klass, växling; gata, boulevard”, slovakiska črieda ”hjord, flock”, övre sorbiska črjoda ”hög” osv.20 När lit. kerdžius, pr. kėrdan och ryska череда förbinds med ie. *kerdho väcker konsonantismen i början av ordet i de baltiska och slaviska språken vissa tvivel — velar i stället för förväntat palatalt ljud; jfr skr. śárdha- ”hjord, skara”, av. sarəða. I de baltiska språken förekommer emellertid ett sådant ”oregelbundet” velarljud ganska ofta, och denna beteckning i de baltiska och slaviska språken bör sannolikt inte betraktas som ett lån från någon västlig ie.-dialekt. B. Jēgers försöker förbinda dessa ord i de baltiska och slaviska språken med ie. *(s)ger- ”schnei-”21. Av de baltiska språken har litauiskan och fornpreussiskan bevarat ord ur denna ie.-rot. I litauiskan betecknar ett ord ur denna rot, som vi har sett, en äldre herde, medan det fornpreussiska ordet kėrdan, ack. sg. (en form belagd tre gånger i den tredje katekesen), kerdan (en form belagd en gång i samma katekes), har bevarat betydelsen ”tid”; jfr prei swaiam kerdan (= zu seiner zeit), en kėrdan (= bey zeit), Enstan kėrdan (= Zu der zeit)22. De baltiska språken har alltså bevarat liksom två betydelsepoler hos ie. *kerdho-. Därför förefaller det rimligt att anta att ett ord ur samma rot med betydelsen ”hjord, flock” måste ha använts i de baltiska språken innan betydelsen ”äldre herde” eller ”herde” i allmänhet uppstod. Vi kan till och med anta att beteckningen på en äldre herde kerdenykas, belagd i handskriften till Wolfenbüttelpostillan från 1573, på ett sätt återspeglar den gamla litauiska betydelsen ”hjord, flock” hos *kerda; jfr bandà: bandininkas ”herde”, bandùlis ”äldre herde; kerdžius”. I betydelsen ”herde” används ett ord ur ie. *kerdho--roten i de germanska språken; jfr got. hairdeis, fht. hirti, ty. Hirt, eng. (shep)herd, vilket också utvecklats ur den germanska beteckningen för en hjord; jfr got. hairda, fht. hërta, ty. Herde, eng. herd osv.23 Att ett ord ur ie. *kerdho--roten tidigare användes i betydelsen ”rad, tid” inte bara i fornpreussiskan utan också i andra baltiska språk framgår av att ordet upptagits i de östersjöfinska språken; jfr finska kerta ”lager, rad; gång” (jfr sådana ordkombinationer eller sammansättningar som ainoa kerta ”en gång”, vaatekerta ”byte av linne, kläder”, elämänkerta ”biografi”, vuosikerta ”årsbok”, avledda ord som kerros ”lager”, kertoa ”berätta; multiplicera (i matematik)” osv.), estniska kord, karelska kerda, liviska kērda osv.24. På senare tid har dock vissa forskare (J. Ka- 20 M. Vasmer, Et. Wb., III, s. 320; R. Trautmann, B.-sl. Wb., s. 127–128; О. Н. Трубачёв, Происхождение названий домашних животных в славянских языках, s. 105. 21 B. Jėgers, KZ, 80, p. 46–48. 22 R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 53, 61, 63, 69, 356; Prūsų kalbos paminklai, p. 195, 209, 211, 223. 23 F. Kluge, Et. Wb., p. 304, 310; J. Pokorny, Et. Wb., p. 579; E. Klein, Et. Dic., I, p. 722. 24 Y. H. Toivonen, Suomen kielen etymologinen sanakirja, I, p. 184–185; V. Thomsen, Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauiske-lettiske) Sprog, p. 185–186; J. Kalima, Itämerensuomalaisten kielten balttilaiset lainasanat, p. 115–117. 26 limą, L. Hakulinen) tvivlade i viss mån på dessa ords baltiska ursprung. Deras tvivel saknar dock knappast grund. Såväl ordens betydelse som deras fonetik tyder på att de verkligen är lån från baltiska språk. I lettiskan finner vi inga spår av ide. *kerdho-. Visserligen har formen kėrdzis ‘hästkarl på en herrgård’ belagts i lettiska dialekter (Rucava) (EM, II, 375). Men som J. Endzelīnas har påpekat har den sannolikt uppkommit ur lit. kerdžius. De litauiska orden kerdžius, skerdžius förekommer också i dokument på vitryska, ryska och polska som berör Litauen, jfr vitry. кердъ, скердъ, ryska кердъ, pol. skierdź25. H. Hirt försökte helt grundlöst betrakta lit. kerdžius som ett ord av germanskt (gotiskt) ursprung26. Lit. dieninis Lit. dieninis ‘herde’ (LKŽd., II, 347), jfr lit. dienà. Som vi ser påminner semantiken hos denna litauiska beteckning för den äldre herden starkt om betydelseutvecklingen hos ide. *kerdho-. Lit. dieninis används inom ett jämförelsevis litet dialektområde (Bagaslaviškis, Gelvonai, Pabaiskas, Paberžė). I östra Litauen förekommer även efternamnet Dieninis, som ursprungligen betecknade den berörda personens yrke. Lit. viršininkas Lit. viršininkas ‘herde, äldre herde’, jfr lit. viršus. Lit. viršininkas i betydelsen ‘äldre herde’ förekommer oftast i den norra delen av centrala Litauen (Akmenė, Eriškiai, Gruzdžiai, Grūžiai, Klykoliai, Linkuva, Papilė, Pušalotas, Rozalimas, Skaistgirys, Šeduva, Upytė, Žagarė). I betydelsen ‘äldre herde’ förekommer lit. viršininkas också i dokument från trakterna kring Šiauliai och Žagarė, skrivna på polska i mitten av 1700-talet. Vid sidan av ordet viršynik förekommer i dessa dokument till och med termen viršynikostvo, bildad av detta ord, ‘herdens ämbete, uppgifter’27. Ordets fortsatta öde är intressant. Redan i slutet av 1800-talet tog J. Jablonskis in det i det litterära språket, dock inte i betydelsen ‘äldre herde’ utan ‘person som har någon form av överordnad ställning gentemot andra människor (Vorsteher, Vorgesetzter, начальник)’28. Främst tack vare J. Jablonskis insatser slog ordet fast rot i sin nya betydelse i det litauiska litterära språket. Ur lit. viršininkas ‘äldre herde’ bildades också flera andra ord med anknytning till boskapsskötsel, jfr lit. viršininkė ‘herdens hustru, herdinna’, viršininkai ‘dagen då den äldre herden, dvs. viršininkas, kommer till herdens gård för att äta och herden inte behöver valla’ (Lauksodis, Linkuva). 25 K. Jablonskis, Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje, s. 212, 323, 358; E. Fraenkel, Et. Wb., s. 242. 26 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, s. 92. 27 K. Jablonskis, Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje, s. VIII–IX, 356–358. 28 Jablonskio raštai, IV, Kaunas, 1935, p. 17; P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 601. 27 Lit. bandùlis m.fl. Lit. bandùlis ’herde’ (LKŽd., I(2), 643), bandžius (LKŽd., I(2), 644), bandūnis (LKŽd., I(2), 641), jfr även bandinininkas ’hjordens herde, vallare’ (LKŽd., I(2), 640), bandišius ’herde, fodrare’ (LKŽd., I(2), 641), jfr lit. bandà ’hjord’. Lit. tvarklas I den lingvistiska litteraturen omnämns sedan A. Bezzenbergers tid ordet tvarklas, som används med betydelsen ’herde’ i J. Bretkūnas bibelöversättning²⁹. I senare litauiska bibelöversättningar från Ostpreussen motsvaras J. Bretkūnas tvarklas av kerdžius (.... och som en hjord utan herde, Jes. 13, 14)³⁰. Man skulle alltså kunna anta att ordet tvarklas även i J. Bretkūnas bibel används i betydelsen ’herde’. Tyvärr kom ordet i fråga in i den lingvistiska litteraturen med betydelsen ’herde’ genom ett misstag. Vi nämnde att J. Bretkūnas ord tvarklas i den ovan nämnda frasen i nyare litauiska bibelöversättningar från Ostpreussen motsvaras av kerdžius. I nyare tyska översättningar lyder frasen: …und wie eine Herde ohne Hirten (Jes., 13, 14)³¹. Men i Martin Luthers bibelöversättning från 1549 ser frasen ut så här: …und wie ein Herd on hürten³². Att det tyska hürten här inte betyder ’herde’ utan ’inhägnad’, framgår tydligt av en annan fras från samma bibelkapitel: …die Hirten keine hurten da auffschlahen (Jes., 13, 20), som J. Bretkūnas översätter: …Piemens… Twarklu ne tajis. Således betyder J. Bretkūnas tvarklas både i den första frasen (som J. Bretkūnas översätter: … ir kaip Gūtas be Twarklių) och i den andra ’inhägnad (= tyska Hürde, medelhögtyska hurt, plural hürte), inte ’herde’. Lit. pastyrius, pulkaunýkas, ustovas Lit. pastyrius ’överherde, hjordvaktare’ (Daugėliškis, Dūkštas, Ignalina, Mielagėnai, Rimšė, Tverečius), jfr ryska пастырь ’herde, präst, vallare’, vitryska пастыр, ukrainska пастир. Ordet kom sannolikt in i litauiskan från ryskan. Ett ord gemensamt för alla slaviska språk, troligen besläktat med ryska пасти ’valla’ m.fl. På grund av det för slaviska språk ovanliga suffixet har det dock till och med betraktats som ett lånord³³. Lit. pulkaunýkas ’överherde, hjordvaktare’ (Karsakiškis, Ukmergė), pulkaunykas < ryska полковник ’herde’ (В. Н. Добровольский, См., 652). Lit. ustōvas (užstōvas) ’överherde, hjordvaktare; tillsyningsman’ (Anykščiai, Balninkai, Daugailiai, Kupiškis, Kupreliškis, Pandėlys, Pasvalys, Rokiškis, Salakas, Sudeikiai, Svėdasai, Tauragnai, Ukmergė, Utena, Užpaliai, Vyžuonos, Zarasai); ordets ursprung är något osäkert. E. Frenkel återställer sannolikt med rätta formen užstōvas och förbinder denna benämning på en överherde med lit. užstōti ’försvara, stödja någons sak; utgöra ett hinder, 29 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1150; A. Bezzenberger, Beiträge zur Geschichte der litauischen Sprache, Göttingen, 1877, p. 333. 30 Biblia, Tai esti: Wissas Szwentas Raßtas… Karalauczuje, 1816; Biblija, tai esti Visas Šventas Raštas, Berlynas, 1931. 31 Die Bibel oder die ganze Heilige Schrift, Berlin, 1907. 32 Biblia: Das ist: die gantze heilige Schrifft: Deutsch. Auff's new zugericht. D. Mart. Luth., Wittemberg, 1549. 33 M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 322. 28 hålla tillbaka någon; börja, užstojis ‘skydd, skyddande täckning’, užstolis ‘frälsare’ (ett ord i M. Daukšas skrifter) m.fl.34 Det förefaller oss emellertid som om betydelseskillnaden gör en sådan koppling betydligt svårare. Är det alltså inte riktigare att betrakta lit. ustòvas (užštòvas) som en sorts ombildning av lit. pristòvas ‘övervakare, tillsyningsman’ (< ryska пристава, vitryska прыстаў eller polska przystaw)? Lit. paganìkas, pūganas m.fl. I litauiskan finner vi också benämningar på särskilda herdebiträden, medhjälpare till kerdžius. Jfr: Lit. paganìkas ‘biträde till kerdžius eller herde’ (Girdiškė, Karklėnai, Laukuva, Nemakščiai, Šilalė, Švėkšna, Upyna, Žarėnai). Formen paganìkis förekommer ganska ofta även i de östpreussiska litauiska ordböckerna: „Hirten=Knabe Paganikkis, -io“, C, I, 952. „Paganikkis, -io, m. en hjälppojke åt boskapsh ärden (Niederung, Prökuls)“, G. H. F. Nesselmann, Wb., 256. Diminutivformen paganikėlis finns i de litauiska folkvisor som upptecknats av F. Nesselmann: „Birbiń wamzdelį Paganikelis“35. Lit. paganìkis ursprung har A. Leskynas försökt förklara; enligt honom ”paganikis oder pagunikis Hülfjunge für den Viehhirten, ist wohl sicher das nach paganyti lituanisierte ru. pogonok Viehtreiber, obwohl man sich für die Form mit u auf pr. guntwei inf., gunnimai 1. plur. treiben berufen könnte”36. Det går nog inte att kategoriskt avvisa A. Leskynas förklaring. Det finns dock goda skäl att betvivla den. För det första skiljer sig betydelsen hos ryska погонок ‘Sūdrussl. 1. den som driver plogoxarna; boskapsdrivare’ (И. Я. Павловский Р-н. сл. 1082) betydligt från betydelsen hos lit. paganìkas. För det andra finner vi i de litauiska dialekterna en synonym till lit. paganìkas, vars bildning inte alls liknar ryska погонщик, men som kan förbindas med lit. ganýti. Jfr: Lit. pāganas ‘biträde till kerdžius’ (Kretinga, Palanga, Salantai, Šateikiai), pāganaitis ‘liten herde’ (Palanga), jfr lit. paganyti37. Lit. paganìkas betraktas som ett inhemskt ord, med koppling till lit. paganyti, av P. Skardžius38 och J. Otręmbskis39. Lit. pavàrniṅkas, pìrmininkas, šalininkas Lit. pavàrniṅkas ’herde, som går sist i hjorden och driver den tillsammans med herden’, Akmenė, pavarinis (Žemaitkiemis), pavarinys (Lyduokiai), jfr lit. varyti. 34 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1175. 35 Littauische Volkslieder, gesammelt kritisch bearbeitet und metrisch übersetzt von G. H. F. Nesselmann, Berlin, 1853, p. 20; plg. t. p. V. Kalvaitis, Prūsijos Lietuvių dainos, Tilžė, 1905, p. 341. 36 A. Leskien, Die Bildung der Nomina im Litauischen, p. 510. 37 P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 444. 38 P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 128. 39 J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, II, p. 277. 29 Lit. pirmininkas (oftast använt i plural) vid drivning tillsammans med kerdžius, en herde som går längst fram i hjorden (”framför ögonen”) (Akmenė), jfr lit. pirmas. Lit. pirmininkas har en gång registrerats i excerpter från den akademiska ”Litauiska ordboken” också med den allmänna betydelsen ’herde’ (Lazūnai, upptecknat av J. Senkus)40, med anmärkningen att ordet hörts en enda gång från en gammal människa. Lit. šalininkas (oftast använt i plural) vid drivning tillsammans med kerdžius, en herde som går vid sidan av hjorden (Akmenė), jfr lit. šalis. I litauiska dialekter betecknas den äldre herden ibland också med andra ord, som oftast används för att beteckna högre rang eller auktoritet: piemenų karalius, galvà, tėvas, vyresnybė41. Dessa benämningar har dock oftast en viss emotionell klang. * * * Efter att ha gått igenom benämningarna på herde i de baltiska språken kan vi konstatera att endast litauiskan har bevarat den gamla indoeuropeiska benämningen på herde (lit. piemuo). Det finns dock skäl att anta att en sådan benämning också funnits i andra baltiska språk. Från de baltiska språken kom denna benämning in i de östersjöfinska språken. I litauiskan finner vi också en mycket gammal benämning på den äldre herden (lit. kerždžius). I de baltiska språken finns det många herdebenämningar av olika ursprung som används längre norrut, och särskilt många sådana benämningar finner vi i litauiskan. BENÄMNINGAR PÅ BYGGNADER FÖR DJURHÅLLNING De indoeuropeiska språken har ingen gemensam benämning på en byggnad för djurhållning. En gemensam benämning saknas också i många indoeuropeiska språkgrenar. Benämningarna på detta begrepp har i de enskilda språken oftast uppkommit självständigt, och det finns många fall av lån. Även de baltiska språken saknar en gemensam benämning på denna byggnad. Som vi ska se finns det dock i litauiskan och lettiskan ett par gemensamma benämningar på detta begrepp. Det finns mycket få historiska uppgifter om de forntida baltiska byggnaderna för djurhållning. De korta omnämnandena i historiska dokument räcker inte för att rekonstruera en mer ingående bild av byggnadens utveckling. Såväl i Litauen som i Lettland fanns byggnader för djurhållning av olika typer1. Något mer detaljerade uppgifter om de litauiska böndernas ladugårdar finns i dokument från 1500-talet. I en anteckning av Jakob Łaskowski, revisor för de samogitiska distrikten, daterad den 31 oktober 1562, står det exempelvis i inventariet över Karšuvos distrikt: ”För gödselns skull ska de nödvändigtvis hålla boskapen inte i huset, utan anlägga öppna gårdar och inhägna dem ordentligt, såsom i Podlasie. Och förvaltaren ska som föredöme låta uppföra en sådan nära sig i något av fogdedömena; och om någon aldrig har sett en sådan, då måste man göra så 40 Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, s. 29. 41 Lietuvių etnografijos bruožai, red. A. Vyšniauskaitė, Vilnius, 1964, p. 93. 1 Lietuvių etnografijos bruožai, red. A. Vyšniauskaitė, Vilnius, 1964, p. 262–269; Iz. Butkevičius, Lietuvių valstiečių ūkiniai pastatai, — Iš lietuvių kultūros istorijos, II, Vilnius, 1959, p. 237–256; K. Čerbulėnas, Namas („numas“ pirmasis lietuvių gyvenamojo pastato tipas, — Iš lietuvių kultūros istorijos, I, Vilnius, 1958, p. 104–145; Latviešu konversācijas vārdnīca, 10, Rīga, 1933–1934, sklt. 19235–43; A. Bielenstein, Die Holzbauten und Holzgeräte der Letten, I–II, St. Petersburg, 1907–1918; Latviešu etnogrāfija, red. kolēģija: A. Bīrons, S. Cimermanis, A. Krastiņa, I. Leinasare, H. Strods (atb. red.), Rīga, 1969, p. 134; S. Cimermanis, Latviešu tautas dzīves pieminekļi, Celtnes un to iekārta, Rīga, 1969, p. 81–88. 30 välja en sådan plats att vattnet inte rinner bort från den, därefter sätta upp en port med ett inte alltför högt stängsel på södra sidan, bygga ett stall eller en lada på östra sidan, inte högt och skyddat från vinden, och skydda det väl genom att åtminstone bygga två väggar, fylla på jord mellan väggarna och på så sätt uppföra byggnaden; i fägårdens bortre ände, på norra sidan, uppföra en andra byggnad, likaså en tredje på västra sidan, och lämna ett tomt utrymme i mitten, så att djuren själva fritt kan gå ut ur stallen och in i dem; dessutom lägga halm och annat i mitten, så att boskapen trampar ner det; på så sätt får man tillräckligt med gödsel för att gödsla jorden…2 En av de första mer detaljerade beskrivningarna av litauiska stall har getts av S. Daukantas3. Lit. tvártas På litauiska är den mest spridda benämningen på en byggnad där djur hålls tvártas. I dag används ordet i det litterära språket och inom ett stort område av de litauiska dialekterna (delar av södra, mellersta och östra Litauen: Ariogala, Daugai, Dūkštas, Ignalina, Jurbarkas, Kapsukas, Kėdainiai, Lazdijai, Raseiniai, Simnas, Švenčionys, Varėna, Veisiejai, Vilkaviškis, Vilkija; litauiska språköar inom Vitryska SSR:s territorium: Lazūnai, Zietela)4. Ordet förekommer redan i våra äldre skrifter. Så finner vi i S. B. Chilinskis bibelöversättning: ”Pabudawosim čia awiu twartus pekuy musu...”, 4 Moz 32, 16. ”... ir padarė twartus pekuy sawo...”, 1 Moz, 33, 17. J. Bretkūnas översätter dessa bibelställen så här: ”Mes tiktai Awiu Twartas schicze darisim delei mūsų Bandos...”, 4 Moz 32, 16. ”... ir pabūdawoia saw Namus ir padarė pėkui sawam Būdas...”, 1 Moz 33, 17. Det verkar dock som om både S. B. Chilinskis med formen tvartas och J. Bretkūnas med formen tvarta (?) här använder ordet inte i dess nuvarande betydelse ”byggnad där djur hålls”, utan i betydelsen ”inhägnad”. Detta kan särskilt säkert sägas om J. Bretkūnas. Antagandet bekräftas också av den tyska bibeltexten; jfr M. Luthers bibelutgåva från 1549: ”Wir wollen nur Schafhürten hie bawen für unser Vieh...”, 4 Moz 32, 16. ”...und bawet jm ein Haus, und machet seinem Vieh hütten...”, 1 Moz. 33, 175. Ordet tvártas används endast i betydelsen ”inhägnad” i de litauiska ordböckerna från Ostpreussen: ”Twártas, to, m. ein abgezäunetes Ställchen”, P. Ruhig, Lex., I, 166. ”Stall, Staldas, do, m. nur bezäunt Twártas, to, m.”, R. Ruhig, Lex. II, 336. ”Twartas, to, m. en stallbyggnad, en inhägnad stallbyggnad. Pennukßlū Twartas, en gödselstall som är inhägnad”, Chr. Mielcke, Wb., I, 303. 2 Källor till Litauens SSR:s historia, I, redaktionskollegium: K. Jablonskis (ansvarig redaktör), J. Jurginis, J. Žiugžda (chefredaktör), Vilnius, 1955, s. 178—179. 3 Budą Senowęs — Letuwiu Kalnienų ir Žamajtių išsraše... Jokub’s Łaukys, Petropilie, 1845, s. 22—23. 4 När författaren anger utbredningen av olika benämningar på ladugårdsbyggnader i litauiska dialekter stöder han sig huvudsakligen på en handritad karta till Litauiska språkets atlas, sammanställd av B. Vanagienė. För exemplen från lettiska dialekter tackar han fil. kand. E. Šmite. 5 Biblia: Das ist: die gantze heilige Schrifft: Deudsch. Auff's new zugericht. D. Mart. Luth., Wittemberg, 1549. 31 ”Stall, Staldas, do, m. endast inhägnad, Twārtas, to m.”, Chr. Mielcke, Wb., II, 450. ”twārtas, -o, substantivum maskulinum, inhägnaden, avbalkningen, en fålla”, F. Kurschat, Wb., 472. ”kiaũltwartis, -čio, substantivum maskulinum, en inhägnad för svin”. ”kiaũlstaldīs, -džio, substantivum maskulinum, svinstallet”, F. Kurschat, Wb., 181. Att F. Kursaitis tydligt skiljer tvārtą ’inhägnad’ från begreppet ’byggnad för att hålla boskap’ framgår särskilt tydligt av följande exempel: ”… avgränsa ett utrymme i stallet för kalvarna, twārtą weŕbiams staldē nukalti (eller padaryti; även aptwērti)”, F. Kurschat, Wb., I, 25. ”… avgränsa en plats i stallet för en kalv, staldē weŕbiui twārtą padaryti…”, F. Kurschat, Wb., I, 36. Ordet twārtas används i östpreussiska litauiska skrifter även om en särskild del av en kyrka, jfr: ”För kvinnorna var en särskild Twartas avsedd för att de skulle utföra sin gudstjänst”, K. Jurkšaitis, Jeruz. Išp., 1901, 97. Således började tvārtas, som ursprungligen i allmänhet betecknade en inhägnad, det vill säga en särskilt avskild plats i ett stall, senare användas i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’. Det råder inget tvivel om ordets etymologi – det hör samman med lit. tvērti, tvrtas, tvorà, tvārštis och andra ord med samma rot6. I vissa delar av Žemaitija (Kvėdarna, Plungė, Rietavas, Salantai, Viekšniai) används ordet tvārtas i betydelsen ’förband, liten duk att binda om ett sår’. Betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’ är ny på dessa orter och har kommit från litteraturspråket. Det verkar som om det även i fornpreussiskan har funnits ett ord med denna rot, använt i betydelsen lit. tvārtas ’byggnad för att hålla boskap’, jfr ”Coaris Banse” (ord 232 i Elbingglossariet)7. Ty. Banse kan betyda ’vidare utrymme i ladan vid sidan av tröskgolvet, platsen på båda sidor om tröskgolvet i ladan för uppläggning’8. A. Fick förknippade detta fornpreussiska ord med lit. kárti. A. Bezzenbergers förklaring förefaller dock betydligt mer tillförlitlig: han rättar fornpreuss. coaris till formen toaris och förbinder den senare med lit. tvārtas, tvorà, tvērti9. Vid jämförelsen av dessa ord väcker även vokalismen i roten fornpreuss. toaris vissa frågor. Här kan det röra sig om ett liknande fall som med det fornpreussiska ordet aloade (ord 541 i Elbingglossariet) ’Haspe’, som man försöker härleda ur *al(v)ōde eller *alvadē. R. Trautmann10 och J. Endzelīns11 anslöt sig till A. Bezzenbergers etymologi för fornpreuss. toaris. Lettiskan har inga benämningar med samma rot för en byggnad där boskap hålls. Däremot förekommer ord med denna rot i liknande betydelser, jfr lett. tvarts ’skydd, värn, tillflykt; fiskspärr’ (EM, IV, 289), tvertiņš ’tillflykt’, tvertne ’skydd för människor; behållare, bassäng’ (EM, IV, 291). Lett. tvāra ’en 6 E. Fraenkel, Et. Wb., s. 1151. 7 Fornpreussiska språkminnesmärken, s. 63; när exempel ur fornpreussiska ordlistor citeras anges vanligtvis det fornpreussiska ordet först. 8 D. Sanders, Wörterbuch der deutschen Sprache, I, Leipzig, 1860, p. 81; F. L. K. Weigand, Deutsches Wörterbuch, I, Giessen, 1909, p. 153. 9 A. Bezzenberger, BB, 23, s. 232. 10 R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, s. 361. 11 J. Endzelīns, Senprūšu valoda, s. 140, 266. 32 ”Stängsel av horisontellt liggande stänger”, tvāre ”ett stängsel; bommen” (EM, IV, 289) — kan dessa möjligen inte vara lån från litauiskan, eftersom de, vilket K. Miülenbachs ordboksuppgifter visar, förekommer främst alldeles vid Litauens gräns (Gridzgalė, Mėmelė). Lit. gūrbas, lett. gūrba Lit. gūrbas används i betydelsen ”byggnad för att hålla husdjur” i det nordöstra hörnet av Litauen (Anykščiai, Debeikiai, Dusetos, Kamajėliai, Kavarskas, Obeliai, Rokiškis, Troškūnai, Utena, Vyžuonos). Utöver den betydelse som just nämnts används ordet gūrbas också med andra betydelser i litauiska dialekter: ”korg, väska”, ”överdelen på en vagn, flätad av vidjor; en släde med medarna sammanfogade i ändarna (på åk- och högtidsvagnar)”, ”krubba”, ”en bur för tamfåglar (duvor, gäss, höns...) flätad av vidjor eller hopsnickrad av bräder; en plats där ägg läggs; ett rede”, ”hundkoja”, ”en avskild del av ladugården för mindre djur (får, smågrisar, kalvar); fålla; en avskärmad del av källaren där andra rotfrukter läggs upp”, ”inhägnad”, ”bur (för vilda djur)”, ”en viss sorts bikupa täckt med halm”, ”en viss sorts bur för transport av djur till försäljning, vanligen svin”, ”en haspel för att nysta eller tvinna garn” (LKŽd., III, 741–2). Ordet gūrbas i betydelsen ”byggnad för att hålla husdjur” förekommer redan i K. Širvydas ordbok: ”Chlew, bara, Stabulum. gurbas”, C. Szyrwid, Dic. (utgåvan från 1629), 11. ”Chlew. Stabulum, caulae. Pune, gurbas”, C. Szyrwid, Dic. (utgåvan från 1642), 29. ”Obora, Stabulum, pecuaria loca. Gurbas”, C. Szyrwid, Dic. (utgåvan från 1642), 233. ”Swinnik, Suilehara. Kiaulu gurbas”, C. Szyrwid, Dic. (utgåvan från 1642), 430. Exemplen ur K. Širvydas ordbok visar att östlitauerna sedan länge har känt till ordet gūrbas i betydelsen ”byggnad för att hålla husdjur”: K. Širvydas kom just från den del av Litauen där ordet ännu i dag används i denna betydelse. Det finns olika uppfattningar om ursprunget till ordet gūrbas. K. Alminauskis ansåg att lit. gūrbas, liksom formen kūrbas, hade sitt ursprung i ty. korb ”korg, flätad korg”, korv, och hävdade att ordets betydelser hade utvidgats i litauiskan12. Växlingen mellan konsonanterna g- och k- är verkligen mycket vanlig i litauiskan, jfr gėmbė: kėmbė, glėbys: klėbys, griaūnos: kriaūnos, glusnūs: klusnūs m.fl.13 Tyskans korb kommer i sin tur från latinet, jfr lat. corbis ”flätad korg, korg”14. E. Frenkel höll med om att lit. kūrbas ”flätad korg, korg” är ett lån från tyskan, men betraktade lit. gūrbas som ett inhemskt ord och förband det med ie. *ger- ”fläta”, jfr gr. ῥέρεον ”geflochtene Verzäunung der Bude auf dem Marktplatz in Athen, geflochtener Wagenkorb, länglicher mit rohem Rindsfell überzogener leichter Schild”, γυργαθός ”aus Weide geflochtener Korb, Fischreuse” m.fl.15 12 K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, Kaunas, 1934, p. 55, 76. 13 J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius, 1957, p. 54; J. Otrębski. Gramatyka języka litewskiego, I, p. 324. 14 F. Kluge, Et. Wb., s. 393; J. Pokorny, Et. Wb., s. 387. 15 E. Fraenkel, Et. Wb., s. 178. 3. Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos 33 K. Būga förde även lit. gūrbas till ett inhemskt ord och försökte knyta det än till germ. kurba, ty. Korb16, än till slav. grъb ’kulle, puckel, rynka’, serb. грба17. Med tanke på att ty. Korb är ett lån från latin faller K. Būgas första förslag. Det andra förslaget förefaller oss inte heller särskilt tillförlitligt, eftersom de slaviska orden bör jämföras med pr. garbis ’berg’18. K. Būga förband lit. gūrbas med de nämnda slaviska orden och sökte semantiska paralleller: ’hög (куча)’: ’ladugård’. Sannolikt är både K. Alminauskis och E. Fraenkels förklaringar delvis riktiga. Det förefaller oss som om man, när man förklarar ursprunget till lit. gūrbas, bör skilja mellan ordets olika betydelser. Östlitauiska gūrbas i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’ (vilket, som vi har sett, förekommer redan i de första utgåvorna av K. Sirvydas ordbok) och närbesläktade betydelser bör betraktas som ett inhemskt baltiskt ord. Som vi ska se förekommer ett sådant ord också i lettiskan. Gūrbas i betydelsen ’flätverk, korg’ och betydelser som ligger närmare denna bör betraktas som ett lån från tyskan. Eftersom betydelserna ’ladugård’ och ’korg’ semantiskt står varandra ganska nära (’fläta’), är det svårt att i dagens litauiska dra en skarp gräns mellan dem: det kan ha skett en sammanblandning av både ett inhemskt och ett inlånat ord. Argumenten för de antaganden vi just har lagt fram är följande. Ordet gūrbas har två helt åtskilda förekomstområden i litauiskan – ett i nordöstra Litauen, där gūrbas används i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’, och ett annat i sydvästra Litauen, där ordet främst används i betydelsen ’korg, flätad korg’. I den senare betydelsen används ordet gūrbas i vissa delar av samogitiskan och vissa delar av västaukštaitiskan, just de litauiska dialekter som haft mest kontakt med tyskan (Alksnėnai, Alvitas, Barzdai, Batakiai, Gražiškiai, Jurbarkas, Kybartai, Kudirkos Naumiestis, Lauksargis, Liudvinavas, Pilviškiai, Slavikai, Sudargas, Tauragė, Vilkaviškis)19. Det har redan nämnts att lit. gūrbas också används i betydelsen ’en viss typ av bikupa’. Ordet med denna betydelse har belagts i Bartininkai (Vilkaviškis distrikt). Formen kuṙbas i betydelsen ’bikupa’ förekommer också i östpreussiska litauiska ordböcker. Jfr: ”Bienenkorb, der, bičių kūrbas”, F. Kurschat, Wb., I, 239. ”bitkurbis, -io, Subst. m. der Bienenkorb”, F. Kurschat, Wb., 49. ”Bitinnis kurbėlis, ein Bienenkorb”. ”Bitkurbas, o, m. ein Bienenkorb”, G. H. F. Neselmann, Wb., 212. Jfr även betydelsen av tyska Korb: ’geflochtne Behältnisse für die Bienen zur Wohnung’20. Det är svårt att föreställa sig att betydelsen hos lit. gūrbas ’en viss sorts bikupa täckt med halm’ skulle ha uppkommit utan tyskans inverkan. Formen gūrbas i betydelsen ’den flätade överdelen på en vagn, tillsammans med käpparna; flätverket med ändarna’ påminner mycket om betydelsen av ty. Korb: ’der hintere geflochtne Teil eines Leiter- oder Rüstwagens u. überhaupt ein Korbgeflecht auf solchem Wagen’21. Lit. gūrbas är belagt i denna betydelse i Garliava, Lekėčiai och Kretinga (LKŽd., III, 741). 16 K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 331. 17 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 526. 18 M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 294. 19 Uppgifterna är hämtade ur kartoteket till Litauisk språkatlas. 20 D. Sanders, Wörterbuch der deutschen Sprachen, I, p. 995. 21 D. Sanders, ten pat, p. 995. 34 I betydelsen ”hundkoja” används i litauiska dialekter, vid sidan av formen gurbas, även formen gurbà (Alytus, Leipalingis, Liškiava, Merkinė, Seirijai, Simnas, Veisiejai; LKŽd., III, 741). Både lit. gurbà och gurbas har motsvarigheter i lettiskan. I lettiskan används dessa ord också i ganska varierande betydelser: Lett. gùrba ”en bur för starar; häck; ett brädskjul i stallet; en trälåda för värpning åt tamfåglar; en trälåda där man transporterar höns till marknaden; ett fågelhus; ”cūku aizgalda”, gurbs, gurbes ”aizgalds, kur luopus ievietuo” (EM, I, 683; EH, I, 420). Som vi ser sammanfaller de lettiska ordens betydelser antingen helt med betydelserna hos de litauiska orden med samma rot, eller ligger mycket nära dem. Här saknar vi emellertid, skulle man kunna säga, de grundläggande betydelser som kännetecknar det litauiska ordet, nämligen ”byggnad för att hålla boskap” och ”korg, flätad korg”. Alla betydelser hos lett. gùrba, gurbs tycks vara övergångsbetydelser mellan ”korg, flätad korg” och ”byggnad för att hålla boskap”. Frågan om de lettiska ordens utbredning är också ganska intressant. Enligt uppgifterna i K. Mīlenbachs ordbok och dess tillägg används lett. gùrba, gurbs endast i den sydvästra delen av Lettland, alldeles vid gränsen till Litauen (Asytė, Barta, Gruobinia, Kaletai, Nyca, Nygranda, Saka, Ventspilis). Det lettiska ordets geografiska utbredning tyder på att lett. gùrba också kan ha uppkommit ur litauiskan. Även ordets accentuering i lettiskan talar för detta antagande. Det finns inte heller några spår av lett. gùrba i lettisk toponymi. På Litauens territorium finns flera ortnamn som kan sättas i samband med lit. gùrbas, jämför Gùrbai (Gruzdžiai), Gurbmiškis (skogsn namn, Gruzdžiai), Gurbšilėlis (Pilviškiai), Gùrbšilis, Gurbùkelis (liten väg, Gruzdžiai), Gurbų miškas (Dūkštas), Pagùrbė (Dūkštas)²². Sambandet mellan dessa ortnamn och lit. gùrbas ”byggnad för att hålla boskap; flätad korg” är emellertid mycket osäkert. Exempelvis har Gurbšilėlis förklarats som ”höjd”; på en litauisk språkö inom Vitryska SSR:s territorium (Stanišiai, trakten kring Varenavas) finner vi ortnamnet Gùrbos, som förklaras som ”gravar (som små kullar)”. De nämnda ortnamnen bör alltså troligen knytas till lit. gùrbautas ”liten upphöjning i marken, jordklump”, preuss. garbis ”berg” (så korrigeras ord 28 i Elbingglossariet, grabis; jämför preussiska ortnamn Lulegarbis, Mantegarbs, Ladegarbe, Swentegarben m.fl.)²³, ryska горб ”varje utbuktning på en plan yta”, polska garb ”sjuklig utbuktning på människans bröstkorg eller rygg; höjd, ojämnhet i terrängen”, serbokroatiska грба osv. Som vi har sett försökte K. Būga också sätta lit. gùrbas ”byggnad för att hålla boskap” i samband med dessa ord. Lit. kūtė, lett. kūts I norra delen av Litauen används allmänt benämningen kūtė för en byggnad där boskap hålls (Biržai, Joniškis, Kuršėnai, Linkuva, Mažeikiai, Radviliškis, Salantai, Skuodas, Šeduva, Šiauliai, Žagarė). Vid den västligaste respektive östligaste delen av detta område 22 Lietuvos TSR administracinis-teritorinis suskirstymas, Vilnius, 1959, p. 716, 851. Duomenys, kurių nėra minėtame darbe, paimti iš Lietuvių kalbos ir literatūros instituto Vietovardžių kartotekos. 23 R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 82, 341; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 175; G. Gerullis, Die altpreussischen Ortsnamen, p. 80, 92, 94, 178–179. 3* 35 används formen kūtys (Kretinga, Pasvalys, Vabalninkas). Även singularformen kūtis är känd (LKŽd., VI, 1006). Formen kūtė används också i betydelsen ”gammal, dålig stuga, liten koja” (LKŽd., VI, 1000; Skaudvilė, Viduklė), jfr även kūta ’hus’ (Vilius Bruožis, LKŽd., VI, 999). Ord som används i denna betydelse ingår dock inte i det område där kūtė används om en byggnad för att hålla boskap. Ordet kūtė tycks saknas i de gamla litauiska skriftminnesmärkena. M. Valančius och S. Daukantos skrifter är sannolikt de äldsta källorna till detta ord. Ordet kūts (vid sidan av det förekommer ofta även formen kūte) används mycket allmänt i lettiskan i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’. Formen kūts är också den normerade benämningen på detta begrepp i standardspråket. Formen kūts (resp. kūte) används i hela dialektområdet Vidzeme (Ainažiai, Aluoja, Cēsis, Limbaži, Mazsalaca, Rūjiena, Sigulda, Smiltene, Valka, Valmiera) och Zemgale (Auce, Bauska, Dobele, Eleja, Jelgava). I detta dialektområde används knappast några ladugårdsbenämningar med andra rötter. I västra Lettland — i Kurlands dialekter — används formerna kūts, kūte vid sidan av andra ladugårdsbenämningar (laidars, stallis). Former­na kūts, kūte används nästan inte alls bara i den allra östligaste delen av Lettland — Latgale — där en ladugårdsbenämning av slaviskt ursprung används. Någon exaktare gräns mellan dialekterna där formen kūts används och dem där kūte används går inte att dra. Det finns fall där båda formerna används på samma ort (Alaži, Aluoja, Inčukalns, Padure, Plāņi, Sigulda, Taurkalne). Båda formerna används också i dialekter vid Litauens gräns. Lett. kūts (resp. kūte) används tillsammans med motsvarande benämningar på husdjur och fåglar, jfr lett. aitu, guovju, luopu, putnu, zirgu kūts. Ibland förekommer också andra varianter av ladugårdsbenämningar med denna rot, jfr kūtene ’ladugården’, kūtenis; čūku, zuosu kūtene, diminutivformen kūtiņa, nedsättande kūtele (EM, II, 338; EH, I, 684). Lett. kūts förekommer redan i de lettiska evangelietexterna från 1500-talet24. Ursprungsfrågan för lit. kūtė och lett. kūts, liksom för de nyss behandlade lit. gurbas och lett. gurba, är mycket komplicerad. Det finns flera förklaringar, men alla väcker den ena eller andra invändningen. Hittills är kanske A. Becenbergerios etymologi den allra populäraste25. Han hävdade att detta ord kom in i litauiskan och lettiskan från det preussiska språket. Preussiska *päls (där u < a efter en guttural) skulle härstamma från medellågtyska hus, skjul ‘Hütte, Schuppen, Stall’. P. Person, som betraktade lit. kūtė och lett. kūts som inhemska baltiska ord, förband dem med lit. kutỹs ’penningpung’, preuss. keuto ’skinn’, fornhögtyska hūt, latin cutis, fornhögtyska hutta ’Hütte’26. Så förklarade även E. Berneker ursprunget till lit. kūtė27. J. Endzelīns var till en början benägen att instämma i A. Becenbergeris förklaring (… wohl eher… nebst oder durch li. kūtis aus einem apr. *kūtis (mit. ū aus ā) aus mnd. kate od. kotte… als zu li. kutỹs ‘Beutel’, apr. keuto, ahd. hūt…)28. 24 J. Endzelīns, Filologu biedrības raksti, XI, Rīgā, 1931, p. 201. 25 A. Bezzenberger, KZ, 44, p. 291. 26 P. Persson, Beiträge zur indogermanischen Wortforschung, Uppsala, 1921, p. 181, 183. 27 E. Berneker, Et. Wb., I, 602. 28 EM, II, p. 338. 36 E. Frenkelis29 anslöt sig utan några som helst tvivel till A. Becenbergerios förklaring och angav även J. Endzelynas som anhängare av denna etymologi. Han uppmärksammade dock inte att J. Endzelynas senare ändrade uppfattning och ägnade ett särskilt arbete åt etymologin till lett. kūts30. J. Endzelynas lutar i denna artikel, där han påpekar såväl kronologiska som fonetiska brister i A. Becenbergerios etymologi, åt P. Personos etymologi. En sådan etymologi är dock möjlig, enligt J. Endzelynas, om lit. kūtis är ett inhemskt, icke-lånat ord. Samtidigt framför den lettiske forskaren ett mycket starkt argument för att denna litauiska benämning på en byggnad för att hålla boskap kan vara ett lån från lettiskan; i så fall kan den lettiska ordstammen ū härstamma från un, och då blir en helt ny etymologi för ordet möjlig: lett. kūts kan förbindas med fornkyrkoslav. kašta ”σκηνή”, ukr. куча ’svinstia’, bulg. къшта ’hydda’, vilka E. Berneker vidare förbinder med bulg. кътам ’berge’, ryska кутать ’verhüllen’ osv.31 Vi anser att J. Endzelynas förklaring är ganska rimlig. För det första är det mycket möjligt att lit. kūtė har lånats från lettiskan. En sådan hypotes skulle helt bekräftas av den geografiska utbredningen av lit. kūtė ’byggnad för att hålla boskap’. Som Lietuvių kalbos atlaso kartoteka visar används ordet i denna betydelse endast vid gränsen mot Lettland. I slutet av sin artikel tycks J. Endzelynas ha tvivlat på möjligheten att lit. kūtė lånats från lettiskan, eftersom han efter att artikeln skrivits fick information om att lit. kūtės ’fähus’ också förekommer i Suvalkija. Kartotekets uppgifter bekräftar dock inte att denna information är riktig. Som nämnts finner vi inte heller ordet kūtė i äldre litauiska språkminnesmärken — ordet förekommer endast i skrifter från mitten av 1800-talet, vilkas författare kom från det område i Litauen där kūtė än i dag används i betydelsen ’byggnad för att hålla nötkreatur’. Den geografiska utbredningen av lit. kūtė är också ett starkt argument för att ordet inte kan ha kommit från fornpreussiskan. Om man betraktar lit. kūtė som ett lån från lettiskan och beaktar J. Endzelynas påpekande om möjligheten att lett. kūts kan ha utvecklats ur formen *kunt-, skulle man kunna förbinda benämningen på denna byggnad för boskap inte bara med fornslav. kašta osv., såsom J. Endzelynas gör, utan också med ryska кут ’угол, зауголок, закоулок, тупик; вершина или конец глухого захода, залива, заводи, мыса; угол крестьянской избы, придверный угол и прилавок, коник’ (В. Даль, Сл., II, 227—8), baltiska кут, ukr. кут (i dialekter används det också i betydelsen ’svinstia’, Б. Д. Гринченко, Сл., II, 332), bulg. кът, serb.-kroat. кут, slov. kat, tjeck. kout, slovak. kut, pol. kąt32, jfr även ryska закут ’olika slags hydda, hundkoja eller jordkoja; halmhydda; varmt (mössbebott) litet vinterfähus för småboskap; kammare, klädkammare, förråd, särskilt en avskild del’, закута, закутка (В. Даль, Сл. I, 594—5)33. Möjligheten att förbinda den baltiska benämningen på ett fähus med dessa slaviska ord påpekades redan av A. Briukner, som i sin ordbok fogar följande anmärkning till pol. kąt: ”znaczenie pierwotne w lit. kutis, „dół wyryty przez świnie“34. Man kan naturligtvis inte instämma i A. Briukners förklaring av det litauiska ordets ursprungliga betydelse. 29 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 322. 30 J. Endzēlins, Filologu biedrības raksti, XI, p. 200—201. 31 E. Berneker, Et. Wb., p. 602—603. 32 M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 705; F. Slawski, Sl. et., II, p. 121—122. 33 M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 440. 34 A. Brückner, Sl. et., p. 225. 37 Som vi har nämnt används ordet kūtė i de litauiska dialekterna också i betydelsen ”gammal, dålig stuga”. Eftersom ordet kūtė i denna betydelse påträffas i en annan del av Litauen än beteckningen på den lada som behandlas här, tycks det oss att man kanske borde skilja det från lit. kūtė ”byggnad för att hysa boskap” och anta att det har uppkommit ur ty. Kote ’die Hütte’. Lit. staldas, lett. stallis, pr. staldis I den södra delen av Samogitien och i några västlitauiska dialekter närmare det forna Ostpreussen används beteckningen staldas för en byggnad där boskap hålls (Kelmė, Pagėgiai, Rietavas, Skaudvilė, Slavikai, Sudargas, Šilalė, Tauragė, Užventis, Vainutas, Varniai); formen staldis förekommer också (Endriejavas, Judrėnai, Juodkrantė, Nida, Sakučiai, Šilutė, Veiviržėnai). Detta ord förekommer redan i våra äldre skrifter. Formen staldoie finner vi till och med i M. Daukšas ”Postilė” (”Kaip iūsu ne pažėidę dargūs giwēnimas staldoie ir grînas guleimas prakarte”, DP, 425), vars författare kom från trakter där ordet staldas inte längre används i dag. Lit. staldas används annars framför allt i de ostpreussiska litauernas skrifter: i J. Bretkūnas ”Postilė” (II, 23, 101), D. Kleins ”Giesmynas” (32), i 1600-talshandskriften ”Lexicon Lithuanicum” (”Stale Staldas, Twartas”, 82 a), så gott som i alla senare lexikografiska verk från Ostpreussen (i ordböcker av P. Ruigys, K. Milkus, G. H. F. Nesselmann, F. Kurschat m.fl.), och det förekommer ganska ofta i folkdiktningen hos traktens litauer35. Vid sidan av formerna staldas, staldis förekommer i de litauiska dialekterna också formerna stalnė (Padvarėliai, Tirkšliai), stalnis (Zastaučiai, Mažeikiai kommun). De sistnämnda formerna används emellertid, tycks det, endast om stora häststallar, vanligen sådana som hör till en herrgård. Av dessa former har även adjektivet stalninis (arklys) (Šatės, Viekšniai) bildats. Sådana beteckningar för häststallar, särskilt diminutivformer, förekommer ganska ofta också i samogitisk folkdiktning: ”Isz — ein ir brolelis Isz naujos stalnelės Bierą žirgą wesdamas Pas seselę ejdamas”, S. Daukantas, D. Ž., 1236. ”Neįšzkoki berneli Sawo bierō žirgėlio, Tawa yra žirgėlis Mąno tiewo stalnelie”, S. Daukantas, D. Ž., 27. ”Bene buwaj stalnelie? Bene łankėj berneli? Bene tawo wajnikėlis? Stalnie ant gembelę?”, S. Daukantas, D. Ž., 89. 35 Smulkioji lietuvių tautosaka XVII—XVIII a., paruošė J. Lebedys, Vilnius, 1956, p. 418, 426, 472. 36 Žemaičių dainos pagal „Žodį dainininkų“, išrašytos, Petrapilis, 1846. 38 ”En i stallet, den andra i trädgården, a a a dza dza dza den andra i trädgården”, S. Daukantas, D. Ž., 91. I de citerade stroferna ur de žemaitiska folkvisor som S. Daukantas nedtecknat används orden stalnelė, stalnė där andra varianter av dessa visor har stainėlė, stainė, stainia. Därför förefaller det oss som om E. Fraenkel37, som endast kände till formen med -ln- genom S. Daukantas, utan anledning förbinder dessa ord med lit. staldas: formerna stalnelė, stalnė har uppkommit i stället för formerna stainėlė, stainė. Även formen staldas kan ibland ha påverkat förändringen. Det är värt att notera att endast formen stainė förekommer i de žemaitiska folkvisor som S. Stanevičius utgav 182938. Former av typen stalnė, stalnīs förekommer, som vi senare ska se, också i nutida žemaitiska dialekter, belägna just i närheten av S. Daukantas födelseort. Ett liknande fall, där den andra leden i diftongen i ersätts med konsonanten l, förekommer också i lit. kūlnas ’dålig häst’ (Giedraičiai, Videniškiai, LKŽŽd., VI, 844), vid sidan av formen kūinas. Källan till lit. staldas är medellågtyska stall39; beträffande ll > ld jämför lett. meldēris <med lågty. möller, est. mölder ’Müller’, kelder ’Keller’ m.fl.40 Liksom i litauiskan används detta ord för lada med formanten -ld i danskan; jämför dans. stald ’lada’. Överlag används en sådan beteckning för lada i många germanska språk, och från de germanska språken har den lånats in även i några andra europeiska språk. Ordets ursprungliga betydelse är ’plats att stå på’ — det hör samman med preuss. stallīt ’stå’, gr. στέλλειν ’ordna’, skr. sthálati ’han står’ m.fl.41 På semantiskt motsvarande sätt har beteckningar för lador uppkommit i olika indoeuropeiska språk; jämför skr. gosthānam ’ladugård för kor’, avest. goostānō, fornhögty. ewi-st ’fårstall’, lat. stabulum (det sistnämnda ordet är källa till fr. étable, sp. establo, rum. staul, nygr. στάβλος, eng. stable, ir. stábla m.fl.): indoeur. *stā- ’stå, ställa’42. Även i preussiskan finner vi en germanskt betingad benämning på en byggnad för att hålla boskap, som fonetiskt motsvarar lit. staldīs; jämför ord 226 i Elbingordlistan: ”Staldis Stal”43. Preuss. staldīs har, liksom lit. staldas, lånats från tyskan, sannolikt från den medellågtyska formen stall44. I lettiskan finns flera former av denna benämning på lada; jämför lett. stallis ’der Stall, vorzugsweise der Pferdestall’, stalis, stale ’der Stall’ (EM, III, 1042; EH, II, 569), stalle, stēļis. 37 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 894. 38 S. Stanevičius, Dainos žemaičių, paruošė J. Lebedys, Vilnius, 1954, p. 14, 78, 122. 39 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 591; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 894. 40 J. Endzelīns, Latviesu valodas gramatika, p. 247–248. 41 F. Kluge, Et. Wb., p. 737; J. Pokorny, Et. Wb., p. 1019–1020. 42 C. D. Buck, Dic., p. 150–151; J. Pokorny, Et. Wb., p. 1004–1010; M. Mayrhofer, Et. Wb., I, p. 350. 43 Prūsų kalbos paminklai, 63; R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 85. 44 W. Prellwitz, Die deutschen Bestandteile in den lettischen Sprachen, Göttingen, 1891, p. 49; R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 435; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 254. 39 Lat. stallis i betydelsen ’byggnad för att hålla husdjur’ bildar två särpräglade områden inom det nuvarande territoriet för Lettiska SSR. För det första används det vid sidan av benämningarna på ladugård kūts (resp. kūte), laidars i den allra västligaste delen av Lettland – i Kurlands dialekter och i en del av de zemgalliska dialekterna (Aizpute, Alsunga, Barta, Blīdene, Dunika, Grobiņa, Kuldīga, Nīgranda, Piltene, Saldus, Talsi). Det andra området för denna benämning, som inte gränsar direkt till det första och ligger ganska långt från det, är den södra delen av de så kallade seliska dialekterna, som gränsar till Lettiska SSR:s territorium (Aknīste, Asare, Birži, Līvāni, Sauka, Subate, Zalve). I detta område är formen stallis inte heller den enda benämningen på ladugård: här används den vid sidan av benämningarna kūts (resp. kūte) och klēvs (i områdets östra del). Formen stellis förekommer i Kurland (Piltene, Ugāle, Užava, Varve, Zlēkas, Žūras). Formen stalle har noterats endast en gång (i Virbi, norr om Sabile). Ordet stallis finns redan i G. Mancelius ordbok (1638), där det används vid sidan av ordet kūts. Förutom bland andra benämningar på ladugård finns stallis även i J. Langijs handskrivna ordbok från 1685: ”Stallis (Kuhts, Klähws) en ladugård. Sirgo=Stal= lis, ett häststall. Gohwo=st. ett kreaturs=stall. Zuhko=stallis, ett svinstall”, J. Langijs ordbok, 286. Det bör noteras att denna germanism också förekommer i den estniska ordbok som H. Stahl gav ut 1637, jfr est. tall45. Den avvikande fonetiska formen hos det lettiska ordet skulle möjligen kunna tyda på att letterna lånade ordet vid en annan tidpunkt än litauerna och preussarna. I övrigt är dess källa, liksom est. tall, medellågtyska stall, stal46. Lit. pūnė, lett. pūne Det litauiska ordet pūnė används i betydelsen ’byggnad för att hålla husdjur’ i ett förhållandevis litet område med östaukštaitiska dialekter (Gelvonai, Neveronys, Pabaiskas, Siesikai, Šašuoliai, Širvintos, Ukmergė, Vepriai). Benämningen förekommer även på litauiska språköar i Vitryska SSR (Geliūnai, Gervėčiai). Med denna betydelse finns lit. pūnė redan i 1642 års upplaga av K. Širvydas ordbok: ”Chlew. Stabulum, caulae, pune, gurbas”, C. Szyrwid, Dic., 29. ”Koźiarnia, Caprile, caprilis casa, haedile. Obkinė pune”, C. Szyrwid, Dic., 126. ”Obara, aliter: Claustrum, septum, dimitere pecus è claustris. Pune, namas”, C. Szyrwid, Dic., 233. Lit. pūnia i betydelsen ’byggnad för att hålla husdjur’ förekommer också i äldre litauiska dokument skrivna på andra språk. Jfr: ”Дворец, где рикуния мешкает: у дворцы гридня с присенкомъ и ку тому клетка, пуня на быдло...” Panevėžiukas, Vilkijos kommun (dokument från 1563)47. 45 Anführung zu der Estnischen Sprach… av M. Henrico Stahlen, Revall, M.DC. XXXVII, jfr D. Zemzare, Latviešu vārdnīcas, Rīgā, 1961, s. 49–50. 46 J. Sehwers, Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen, s. 118; EM, III, s. 1042. 47 K. Jablonskis, Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje, s. 200. 40 ”Inte långt från detta hus finns en träbyggnad för boskap, täckt med halm, en port av plankor på gångjärn”, 1604 års inventarium över Kėdainiai gods och stad⁴⁸. I litauiskan används ordet pūnė (liksom andra former av det) också i andra betydelser, jfr pūnė ’halmbod, del av en loge där agnar samlas’ (Kupiškis, Naujamiestis, Vabalninkas), pūnis, -ies ”мякиница” (K. Jaunis, Ponėvežysdialekter II 27), pūnia ’byggnad för förvaring av säd, loge’ (Dubingiai, Rimšė), pūnė (Viekšniai, Kossarzewski Lituanica 117 a)⁴⁹. I M. Valančius och S. Daukantas skrifter används detta ord i betydelsen ’koja, tält’. Jfr: ”Petras grävde först på våren en pūnė, byggde upp den med träd, lämnade ett hål för att krypa in i grottan och slog sig ned”⁵⁰. ”… av trasor gjorde de åt sig täcken, pūnės och lövkojor, och band ihop dem med humlestjälkar och rep samt med flätverk”⁵¹ En liknande betydelse av ordet förekommer även i ett manuskript med litauiska hymner som dateras till början av 1700-talet, jfr: ”För att undersöka detta, utan att förneka berättelsen, ger vi oss av till Betlehem. I en sådan punia (?) träffar de Jesus, Josef och Maria”⁵². I M. Mažvydas och J. Bretkūnas skrifter finner vi ordet i betydelsen ’grotta, håla’. Jfr: ”… liksom lejonet i sin håla och river sönder det utmattade när det drar det in i sitt nät” (Gesmes Chriksconiskas, II, Psalmas X.)⁵³. ”Som ett lejon i hålan…” (BrB, Psal. X, 9). ”… de… vilar i en klyfta (i marginalen rättat till: håla, grotta (puneie), BrB, Job. 38, 40; i J. Bretkūnas manuskript 39 (början). Jfr den tyska texten i M. Luthers bibel från 1549: ”… som ett lejon i hålan…” (Psal., X). ”… de… och lurar i hålan….” (Hiob., 39 (början). Jfr den latinska bibeltexten: ”… liksom ett lejon i sin håla” (Psal., X, 9). ”Quando cubant in antris…” (Hiob., 38, 40). I äldre litauiska inventarier och andra dokument skrivna på andra språk än litauiska används ordet punia oftast i betydelsen ’en byggnad för förvaring av säd, hö och halm’. Jfr: ”Zyta w puni dersowatego y miotliastego kop piętnascie…”, år 1600, Kraukėnai, Upytės distrikt. „…punia zrobiona na zboze słomą krita, wrota proste z desk, wrzeciądz y klotka w niej; druga punia nowa ieszcze nie stawiona…“, 1598 m. Breslauja. ”... och de gav oss två koljepengar för den där punia”, år 1516, Mstislavis? 48 Lietuvos inventoriai XVII a., sudarė K. Jablonskis ir M. Jučas, Vilnius, 1962, p. 19. 49 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 525. 50 M. Valančius, Paaugusių žmonių knygelė, Tilžė, 1902, p. 102; Valančiaus raštai, red. J. Balčikonis, Kaunas, 1931, p. 244. 51 Budą Senowęs – Lietuwiu Kalnienų ir Žamajtių išraszę… Jokūb’s Laukys, Petropilie, 1845, p. 16. 52 V. Biržiška, Tauta ir žodis, VII, p. 259. 53 Mažvydas seniausieji lietuvių kalbos paminklai iki 1570 metams, spaudai parūpino J. Gerullis Kaunas, 1922, p. 524. 41 ”Fyra lador för att lägga in hö, byggda, och sviren för att hälla upp agnar och boss, uppförd i rad…”, år 1756, Tradevičiai, Polotsks vojvodskap. ”En stor sjusidig punia för att lägga in halm, med furudörrar, utan portar…”, år 1775, Letcas, Vitebsks distrikt.54 ”I änden av denna lada står en stor, ny punia av timmer för att förvara spannmål, täckt med halm, med portar på gångjärn och en hasp… Denna punia har sammanlagt sju väggar, varje vägg fem famnar lång. När man går rakt från denna punia till den andra står nya portar mellan logens skiljeväggar; på högra sidan är de täckta med spån och sitter på gångjärn. Bortom dessa portar finns en punia av timmer, täckt med halm, med bås på båda sidor invändigt för förvaring av spannmål och ett tröskgolv för att tröska spannmål, trettio famnar på längden och sju på bredden; två portar i ändarna på trägångjärn, ett plankstängsel på åttio gärdesgårdssektioner”, år 1619, Šiaulėnai, Viduklės distrikt. ”Längre bort ligger den gamla, förfallna logen och en stor, dålig punia”, år 1645, Žalava, Ašmenas distrikt. ”Två logar, den ena med en ås, den tredje en punia för halm”, år 1651, Palušė, Drevינinkai, Vilnius vojvodskap. ”Intill denna lada står en träpunia|| för att lägga in råg…”, år 1700, Papalčiai55. I lettiskan – såväl i dialekterna som i olika skriftliga källor – finner vi motsvarigheter till litauiska pūnė som används i liknande betydelser. Lett. pūne ’en lada; en hö- eller halmlada (som också byggs till som en tillbyggnad); en tillbyggnad till klēts eller kūts för att förvara hö, till rian (för att förvara agnar och halm); en tillbyggnad eller en fristående liten lada för att förvara boss’, pūne ’en lada’, pūnis, pūnis, pūnis, pūnis ’en agnlada; en liten ladliknande byggnad vid havs- eller sjöstranden för förvaring av fiskeredskap; en liten lada för hö, halm och boss (som tillbyggnad till rija); höbod i skogen; en liten lada för fiskeredskap; en bondkoja’, pūna ’en lada vid kreatursstallet; nätbod hos fiskarna’, pūnite ’en lada’, pūnītis, pūnelis ’en (nedsättande) diminutivform av pūnis’, pūnite ’en liten koja’ (EM, III, 413, 447; EH, II, 342). Lett. pūnis finns redan i G. Mancelis ordbok från 1638, jfr: ”en lada, Schkunis, Wallh. Puhnis”, G. Mancelis, Lettus, 34156. Om ursprunget till lit. pūnė och lett. pūne finns det två uppfattningar. Vissa forskare menar att ordet kom in i litauiskan och lettiskan från de slaviska språken. A. Brückner framförde först denna tanke och påpekade att pūnė ’stall, skjul för kreatur’ förekommer i K. Širvydas ordbok; eftersom ordet är ”okänt i Ragnit” (här hänvisar han sannolikt till G. H. F. Neselmanns ordbok) betraktar han ryska eller vitryska пунья57 som källa till lit. punė. J. Endzelīns instämde i A. Brückners tanke (…efter Brückner…. från r. пунья58), liksom P. Skardžius (På grund av betydelsen sannolikt från vitryska пунья…59); samma uppfattning hade också E. Frenkelis, författaren till den etymologiska ordboken över litauiska60. 54 K. Jablonskis, Litauiska ord i det gamla Litauens kanslispråk, s. 65, 83, 90, 225, 236. 55 Litauiska inventarier från 1600-talet, s. 86, 141, 170, 436. 56 D. Zemzare, Latviesu vārdnīcas, s. 440. 57 A. Brückner. De slaviska låneorden i litauiskan, s. 123. 58 EM, III, p. 447. 59 P. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Alt-litauischen, p. 183. 60 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 667. 42 I alla närliggande slaviska språk finner vi faktiskt detta ord använt med nästan samma betydelser. Jfr: rys. пуня ’sädeslada, agnladan, agnmagasin; öppen lada, höskulle; skjul; ett separat litet förråd, ett flätverksbås där man förvarar allehanda saker och där husbonden sover på sommaren; västligt: ladugård’, пунька, V. Dal, Sl., III, 538. (Enligt V. Dals vittnesmål används ordet i trakterna kring Novgorod, Tver [Kalinino], Rjazan, Orjol, Tambov, Kaluga och Smolensk.) rys. пуня ’ladugård; höskjul’, V. Dobrovolskij, Sl., 749. vitrys. пуня ’ladugård; skjul för hö eller halm’, I. I. Nosovitj, Sl., 538. pol. punia ’liten träbyggnad för hö; skjul, höbod’, punka, J. Karłowicz, A. Kryński och W. Niedźwiedzki, Sł., V, 433, 435. Som uppgifterna i den vitryska dialektatlasen visar, används vitrys. пуня i betydelsen ’byggnad för förvaring av hö (ibland även halm och spannmål)’ i hela norra och östra Vitryssland; i den västra delen av detta område förekommer även formen пунька, och söder om Mogiljov har även formen пуніма61 belagts. I västra Vitryssland används ordet пуня också i betydelsen ’fårfålla’62. Pol. punia används mycket sällan och är utan tvekan lånat från ryskan eller vitryskan. Utöver litauernas och letternas direkta grannar har de övriga slaviska språken inte detta ord. Som vi nämnt betraktar A. Brückner, J. Endzelīns, P. Skardžius och E. Fraenkel lit. pūnė, lett. pūne som slavism. En annan grupp forskare menar att lit. pūnė och lett. pūne är inhemska ord och att de i stället har lånats in i de slaviska språken från de baltiska språken. A. Potebnja63, E. Karski64, A. Preobrazjenskij65 och K. Būga66 betraktade rys. пуня och vitrys. пуня som baltismer. M. Vasmer67, författaren till den bästa etymologiska ordboken över ryskan, betraktar också ordet som en baltism, huvudsakligen med stöd av ordets geografiska utbredning i slaviska språk. Det är i själva verket mycket svårt att säga vilken sida som har rätt. Vid lösningen av detta problem är frågan om ordets etymologi och dess ursprungliga betydelse av stor vikt. Lingvister som betraktar lit. pūnė och lett. pūne som slavism har, såvitt det verkar, hittills inte försökt förklara det slaviska ordets ursprung. Förespråkarna för den andra hypotesen har lagt fram två etymologier för ordet. För det första försöker man knyta lit. pūnė till sanskrit pūnáti ’renar, förfinar, rengör’, pá-vanah ’vind (gud)’, forn högtyska fowen ’sålla’. Den ursprungliga betydelsen av lit. pūnė skulle alltså vara ’plats där spannmål rensas’68. Denna etymologi är naturligtvis svår att bevisa. Det är knappast troligt att forntidens balter kan ha haft en byggnad särskilt avsedd för rensning av spannmål. K. Būga försökte förklara ursprunget till lit. pūnė, lett. pūne med hjälp av material från de baltiska språken. Han förband lit. pūnė med lit. pūnė ’den tomma änden av ett ägg (пужка, тузка яйца), 61 Dialektologisk atlas över det belarusiska språket, karta 236; Dialektologisk atlas över det belarusiska språket, inledande artiklar och kommentarer till kartorna, Minsk, 1963, s. 794—797. 62 Där. 63 А. А. Потебня, К истории звуков русского языка, III, Этимологические и другие заметки, Варшава, 1881, p. 90. 64 Е. Ф. Карский, Белоруссы, I, Варшава, 1903, p. 135. 65 А. Преображенский, Эт. сл., II, p. 153. 66 K. Būga, Samlade skrifter. I, s. 582, II, s. 524—526. 67 M. Vasmer. Et. Wb., II, s. 464—465. 68 А. Преображенский, Эт. сл., II, p. 153; M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 465. 43 lett. paũna ’skalle, huvud, nos’, lett. puns ’knöl, upphöjning, böld’. Enligt K. Būga var den ursprungliga betydelsen av lit. pūnė ’hög, stack av halm, agnar, gödsel’. Liknande semantiska paralleller anför han: lett. gubenis ’lada (för halm, hö); tillbyggnad till en ria’, gubens, gubene, gubezis: lett. guba ’hög, stack (av hö)’, lit. gubà, gubė; lit. kūginỹs ’ladugård’: lit. kūgis ’stack, hög, hop’; lit. gūbas ’ladugård’: slov. grb ’liten kulle, höjd, puckel, veck’⁶⁹. Om den tredje semantiska parallell som K. Būga anför kan väcka tvivel, är de två första helt tillförlitliga. I allmänhet är K. Būgas etymologi tillförlitligare än den första etymologin för lit. pūnė (: sanskr. pūnāti). Semantiskt är sambandet mellan lett. paũna, lett. puns, lit. pūnė ’den tomma änden av ett ägg’ och betydelsen ’hög’ fullt möjligt; jfr ryska куча ’hög, stack’: lit. kaukas ’utväxt, böld’, kaukaras ’liten kulle, höjd, hög’, got. hauhs ’hög’⁷⁰; lit. gumbas ’utväxt på ett träd (en växt), förtjockning på något ställe; ömmande svullnad, böld, knöl’, lit. gumburas ’upphöjning, jordkulle’: lett. gumba ’böld; höjning, hög’, och från betydelsen ’hög’ kan betydelsen ’ladugård’ uppstå, vilket de nämnda parallellerna visar (kūginys: kūgis; gubenis: guba). K. Būgas etymologi kan dock väcka vissa tvivel, eftersom vi i de baltiska språken inte finner ord som kan förknippas med lit. pūnė ’ladugård’ och lett. pūne, som används i betydelsen ’hög’; dessutom kan steget från betydelsen ’böld, upphöjning’ till betydelsen ’ladugård’ vara alltför stort. Enligt vår mening är det endast denna omständighet som hindrar oss från att betrakta K. Būgas etymologi som helt godtagbar. Frågan om betydelserna hos lit. pūnė är också ganska komplicerad. Betydelsen ’hyddor, tält’ hos de ord som M. Valančius och S. Daukantas använder kan utan tvivel lätt ha uppstått ur betydelsen ’ladugård, lada’, men uppkomsten av betydelsen ’håla, grotta’ i M. Mažvydas och J. Bretkūnas skrifter är mindre självklar. Naturligtvis kan betydelsen ’håla, grotta’, som ’lejonets hemvist’, också ha uppstått ur betydelsen ’djurens boning’ hos en ladugård. Kanske skulle denna mångfald av betydelser hos de baltiska orden kunna utgöra ett visst argument för att lit. pūnė, lett. pūne är ord av genuint baltiskt ursprung. Hur det än må vara finns det ändå fler belägg för att slaverna lånade detta ord från balterna än för det motsatta. Men än så länge kan man inte hävda det kategoriskt. Lit. nãmas, lett. nams I ett visst område i mellersta Litauen (Dotnuva, Ėriškiai, Krakės, Kulva, Surviliškis, Šlapaberžė, Vadaktai) används ordet nãmas i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’. Ordet lit. nãmas förekommer i denna betydelse också i 1642 års upplaga av K. Širvydas ordbok, jfr: „Obora, aliter: Claustrum, septum dimitere pecus è claustris. Pune, namas“, C. Szyrwid, Dic. 233. Ordet namas (och dess olika former) förekommer ofta också i äldre dokument från de litauiska kanslierna, skrivna på andra språk än litauiska. Jfr: ”För gödselns skull måste man absolut hålla boskapen inte i namas, utan uppföra fähus och befästa dem väl på podlachiskt vis…”, år 1562, Karšuva. 69 K. Būga, Samlade skrifter, II, s. 525–526. 70 M. Vasmer, Et. Wb., I, 708; F. Kluge, Et. Wb., p. 311; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 229–230. 44 ”När man går från gården till trösklogen står ett torn avsett för boskapen, täckt med halm, och vid tornets ände finns en byggnad av risvirke, uppförd under ett och samma tak …”, år 1597, Biliūnai, Raseinių valsč. ”Ett nãmas för förvaring av säd, byggt av stockar och täckt med halm …”, år 1599, Žarėnai. ”Ett nãmas för boskap …”, år 1600, Dubiniai, Beržėnų valsč. ”Ett torn, på litauiska nams, av granvirke, med tre väggar …”, år 1619, Joku-biškiai nära Šiaulėnai, Viduklės valsč. ”Ett nãmas, det vill säga ett torn för boskap, med allt som hör till …”, år 1639, Sokmedžiai Višutaičiai, Tendžiogalos valsč. ”Ett nãmas för att hålla boskap …”, år 1650, Kretkampis, Vilkijos valsč. ”Ett nãmas, eller snarare ett žemaitiskt torn för att hålla boskap …”, år 1675, Plungė. ”En liten ladugård för boskap; … på denna gård finns ett nãmas för boskap; trösklogen bakom nãmaset är gammal, halmtäckt och inhägnad med ett staket …”, år 1676, Laukuva. ”En ny ladugård för boskap, halmtäckt, tillsammans med ett nãmas; ett svinhus är tillbyggt och halmtäckt …”, år 1676, Smilgiai. ”En ladugård med nãmas för boskap, vars dörrar hänger på gångjärn …”, år 1678, Dikta-riškis, Viduklės valsč. ”En byggnad och vid dess bortre ände en nyuppförd förrådsbyggnad av trä, täckt med halm. De byggnader avsedda för boskap som kallas numa är byggda av väggar; vid änden har ett stängsel fogats till, och de är täckta med halm …”, år 1705, Laukuva71. ”Två numy. En ladugård för boskap, och vid dess bortre ände en annan för får, mittemot en för svin …”, år 1667, Biržėnai72. Av exemplen framgår att ordet nãmas i dessa dokument oftast används i betydelsen ”en viss byggnad för att hålla boskap”. Betydelsen ”en byggnad för att förvara spannmål” förekommer också. Enligt etnograferna var den nãmas som nämns i dessa dokument, liksom friskluft, ”troligen också bland de tidigaste, det vill säga byggnader med en utdragen fyrkantig plan, uppförda med flera utrymmen för att hålla hästar, kor och mindre boskap. I ena änden bodde ibland också människor, naturligtvis endast de fattiga, eftersom välbärgade bönder redan vid den tiden (1500-talet, A. S.) bodde i boningshus”73. I de nämnda dokumenten förekommer lit. nãmas ofta också i sammansatta ord som betecknar särskilda delar av ett ”hus”. Jfr: ”....ett torn byggt av stockar för boskap,...en ladugård byggd av stockar, vid änden med ett tillbyggt svinhus....”, år 1602 (1603), Miminiai, Ukmergės p. ”Ett torn med ett tillbyggt rum och ett namakgalas, vilket kostade åtta kopor pengar...”, år 1584, Padubysys, Raseinių valsč. „....torn med ingång av bräder och med en stråhatt, av flätad kvist...“, 1603 m. Karklėnai Bukantai, Karklėnų valsč.74 71 K. Jablonskis, Litauiska ord i det gamla Litauens kanslispråk, s. 129, 130, 131, 132; där ges också fler exempel. 72 Litauiska inventarier från 1600-talet, s. 266. 73 Drag i litauisk etnografi, s. 262; jfr även Iz. Butkevičius, Ur den litauiska kulturhistorien, II, s. 243; K. Čerbulėnas, Ur den litauiska kulturhistorien, I, s. 137—145. 74 K. Jablonskis, Litauiska ord i det gamla Litauens kanslispråk, s. 134, 135. 45 Lat. nams används inte i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’, men vissa betydelser av detta ord ligger faktiskt mycket nära den nämnda betydelsen. Jfr: Lat. nams ’ett konformat sommarkök, sammansatt av raka stänger (även av de båda halvorna av en genomtvärs sågad, inte längre sjöduglig båt); ett sommarkök; en liten byggnad där all mat lagas under sommaren (på vintern endast vid högtider); en liten träbyggnad där man lagar mat åt boskapen (förr även åt människor), med en härd och en gryta i mitten; den mellersta delen av bostadshuset, köket; ”plats i husbyggnaden där ugnen stod”; i vissa trakter är husets mittre rum avdelat med en vägg i kök och förstuga; en förhall; en utbyggnad utan övervåning framför badstugan, med en stor gryta för att koka vatten; ”framför badstugan”, ”badstugans främre rum där man klär av sig”, ”tillbyggnad vid badstugan där man tvättar”; en koja för rökning av strömming; en nätkoja sammansatt av de båda halvorna av en genomtvärs sågad, inte längre sjöduglig båt; en liten byggnad; huset i staden” (EM, II, 692–3; EH, II, 4). När man betraktar dessa betydelser kan man nog få uppfattningen att den äldsta betydelsen av lett. nams var ’byggnad med en anordning för uppvärmning av ett rum, matlagning eller dylikt’. Sannolikt användes även lit. nãmas ursprungligen i en liknande betydelse. Naturligtvis kan man inte hävda att litauerna och letterna med detta ord betecknade byggnader som var helt identiska: deras konstruktion och ändamål kan ha varierat i viss mån även inom olika områden i Litauen och Lettland75. I äldre lettiska skrifter används lett. nams ofta i betydelsen av lat. domus (’hus, bostad, familj, hushåll’); jfr användningen av ordet nams i G. Elgers ”Evangelien und Episteln” (1640),76 där ordet översätter lat. domus: „Vnd te egaja ekszan to nammu, vnd attradda to baernu a Maria sauwa mata…“, G. Elger, 17. „Et intrantes domum, invenerunt puerum cum Maria matre eius…“, Mat. 2, 11. „…vnd pepildia wyssu to nammu…“, G. Elger, 86. „…et replevit totam domum…“, Ap D, 2, 3. „…ka mans nams tôp pepildits…“, G. Elger, 92. „…ut impleatur domus mea…“, Luk., 14, 23. „…vziaem ekszan sauwems nammems“, G. Elger, 98. „…recipiant me in domos suas“, Luk., 16, 4. „Mans nams ir wens ludzamu nams…“, G. Elger, 99. „Quia domus mea domus orationis est…“, Luk., 19, 46. „…wena auksta Pharisaera namma…“, G. Elger, 106. „…in domum cuius dum Pharisaeorum…“, Luk., 14, 1. „Vnd tas tycceia ar wyssu sauwu nammu saimu“, G. Elger, 111. „…et credidit ipse et domus eius tota“, Jon., 4, 53. Även det latinska paterfamilias översätter G. Elger med tas Nammukungs (G. Elger, 92; Luk., 14,21). Litauiska nãmas används såväl i de äldre skrifterna som i det nutida språket också i betydelsen av latinets domus. 75 Om lettiska namss användningsområde, jfr Latviešu konversācijas vārdnīca, 14, Rīgā, 1936, spalt 28400–6. 76 Evangelier och epistlar översatta till lettiska av Georg Elger, jämte ett register över hans andliga sånger från omkring 1640, utg. K. Drāviņš, Lund, 1961. 46 När det gäller lit. nāmas och lett. namss ursprung finns det två uppfattningar. Vissa forskare förbinder det med fornkyrkoslav. domъ ’hus’, ry. дом, sanskr. dāmah, gr. δόμος, lat. domus, arm. tun och förklarar förändringen i de baltiska ordens konsonantism genom dissimilation77. Andra tenderar att förbinda lit. nāmas och lett. nams med gr. νομός ’betesmark; bostadsort, hemvist’, gr. νέμω ’bebor, brukar, förvaltar’, gr. νομεύς ’herde’78. J. Endzelīns anslöt sig till en början också till den senare etymologin79, men senare var han benägen att ansluta sig till att lit. nāmas och lett. nams hör samman med fornkyrkoslav. domъ m.fl.80 Det är tills vidare svårt att bevisa vilken uppfattning som är riktig. Det förefaller oss mer sannolikt att lit. nāmas hör samman med det gamla indoeuropeiska ordet för hus. Växlingen mellan ordinitialt d- och n- är hur som helst ett tämligen vanligt fenomen i indoeuropeiska språk, jfr lit. devyni, lett. deviņi, fornkyrkoslav. devętь: fornpr. newints, sanskr. nava, lat. novem, got. niun; lit. debesìs, lett. debess ’himmel’; fornkyrkoslav. nebo, dgs. vard. nebesą, sanskr. nābhah ’dimma, töcken, himmel’, gr. νέφος ’moln’ m.fl. Lett. laidars, lit. laidaras Lett. laidars används i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’ i västra delen av Lettland — Kurland (Aizpute, Arlava, Blīdene, Dobele, Dunika, Kandava, Matkule, Praviņi, Saka, Tadaiki, Tume, Užava, Vandzene, Zvārdē). Benämningen är inte den enda som används i det nämnda området: där används den oftast sida vid sida med andra lettiska benämningar på ladugård (kūts, kūte, stallis, stēllis). Ibland avser ordet laidars endast en stor ladugård (Kandava, Laidze, Upesgrīva). Ibland uppfattar dialekttalarna laidars som ålderdomligt (Kazdanga, Skaistkalne). Lett. laidars används, utöver betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’, även i andra betydelser, jfr ’ein eingefriedigter Platz vor dem Viehstalle, wo das Vieh hineingelassen wird; die Düngerstätte innerhalb des Stallkarrees; der von ringsum gebauten Viehställen gebildete Platz; eine Hürde fürs Vieh auf dem Felde’ (EM, II, 402; EH, I, 711). Vid sidan av formen laidars förekommer i lettiska dialekter också formerna laidaris, laiders, lāideris, lāideris, lāideris, leīdars, leideris (EM, III, 402, 403, 446; EH, I, 711, 712). Vi finner även formerna laidārzs, leidārzs, som uppkommit genom folketymologi när dessa ord förbundits med lett. dārzs ’trädgård, köksträdgård’ (EM, II, 402). Även sammansatta former används: ārlāidars ’Hürde für das Vieh auf dem Felde’ (EM, I, 243; EH, I, 195), laūklāidars (EM, II, 426; EH, I, 722). Lett. laidars förekommer redan i G. Mancelis skrifter. Lit. laidaras används inte i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’. I övrigt ligger dess användning dock mycket nära lett. laidars, jfr lit. laidaras ’inhägnad intill ladugårdar där boskap drivs samman, gårdsplan; inhägnad plats på betesmark där boskap samlas’, laidaris, laidarỹs, lāideris (LKŽd., VII, 15, 16). Formen laidaris är också belagd i betydelsen ’gödselgrop; gödselstad, avskrädesplats’ (A. Bezzenberger, Lit. Forsch., 132; LKŽd., VII, 16). En liknande betydelse är belagd även för formen lāideris (G. H. F. Nesselmann, Wb., 351; LKŽd., VII, 16). 77 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 483; V. Mažiulis, LKK, II, p. 14; J. Pokorny, Et. Wb., p. 199. Enligt J. Pokorny är ursprunget till lit. nāmas, lett. nams ganska oklart: på ett ställe i ordboken hävdar han att ”lit. nāmas... ist aus *damas dissimiliert” (p. 199), medan han på ett annat ställe förbinder detta ord med gr. νέμω (p. 763–764). 78 R. Trautmann, B-sl. Wb., p. 193; P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 31; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 361. 79 EM, II, p. 693. 80 J. Endzelīns, Filologu biedrības raksti, 12, p. 175–176. 47 Som Lietuvių kalbos atlaso kartoteka visar används litauiska la ūdaras (la ūdaris, la ūdarỹs, la ūderis) i Samogitien och i en liten del av de västra höglandsmålens område (Joniškis, Kriukai, Šakyna, Žagarė)81. F. Kuršaitis kände inte till detta ord från levande språkbruk. Bland äldre litauiska författare tycks det endast vara S. Daukantas som använder ordet la ūdaras. Lettiska la ū daras i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’ är en nyare betydelse. Den ursprungliga betydelsen av lettiska la ū-dars och litauiska la ūdaras är ’inhägnad för boskap’. Ur denna betydelse uppstod betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’. En motsvarande utveckling skedde, som vi sett, även med betydelserna hos litauiska tvãrtas. Litauiska la ūdaras och lettiska la ū dars förbinds med litauiska leisti, lettiska la īst, litauiska palãidas och andra ord med denna rot82. Litauiska daŋgtis På ett ganska litet område i centrala Litauen (Darsūniškis, Kaišiadorys, Kruonis, Palomenė, Užuguostis, Viev is, Žasliai) används ordet daŋgtis i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’. Att döma av kartoteket till den akademiska Lietuvių kalbos žodynas användes ordet tidigare sannolikt i denna betydelse över ett något större område (det har belagts i trakten kring Balbieriškis, Daugai, Šilavotas och Valkininkai). I denna betydelse förekommer litauiska daŋgtis redan i den så kallade J. Morkūno Postilė från år 1600, jfr: „…tiktay biedname danktiia, kurime pekus sudariti buvo“, Post., 26. Litauiska daŋgtis används också i betydelsen ’loge, lada’ (LKŽd., II, 176). Ordets ursprung råder det inget tvivel om. Litauiska daŋgtis används, utöver de redan nämnda betydelserna, i betydelserna ’övertäckning, lock, ovansida’ och ’tak’. Det är ur den sistnämnda betydelsen som betydelserna ’stall’ och ’loge’ har uppstått; jfr litauiska stõgas ’byggnadens täckning’: litauiska stõginė ’skjul för förvaring av halm eller hö; lada’. I de övriga baltiska språken finner vi inga benämningar med denna rot för byggnader där boskap hålls. Lit. kūginys I ett begränsat område av de östliga höglandsdialekterna (Alizava, Jutkonys, Kupiškis, Salos, Skapiškis) används ordet kūginys i betydelsen ’byggnad för att hålla djur’. Tidigare var området där detta namn på ett stall användes troligen större, men nu håller det på att trängas undan av de mer allmänt brukade orden gurbas, kūtė eller till och med tvãrtas, som har lånats från litteraturspråket. Lit. kūginys i betydelsen ’byggnad för att hålla djur’ förekommer redan i M. Daukšas Postilla. Jfr: ”…och vad värre är, Guds hus har verkligen blivit era kūginys…”, DP, 412. ”…till ett skjul eller till ett omvänt kūginys…”, DP, 534. Det faktum att ordet kūginys förekommer i M. Daukšas Postilla tyder också på att ordet tidigare användes i större utsträckning. Ursprunget till lit. kūginys råder det heller inget tvivel om: det hör samman med lit. kūgis ’stor hög eller stack av hö, halm eller annat; liten hög av räfsat hö eller vårsäd; vedstack, vedtrave’ (LKŽd., VI, 775–6); beträffande semantiken, jfr lett. gubenis 81 Författaren använde material sammanställt av E. Grinaveckienė. 82 EM, II, p. 402; P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 302; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 330. 48 ”lada (för halm, hö); tillbyggnad till en ria”: lett. guba, lit. gubà, och kanske även lit. pūnė: lit. pūnė ’den tomma änden av ett ägg’, lett. puns ’knöl, utbuktning, böld’83. Lit. abārēs I ett visst område i mellersta Litauen, ungefär mellan Dotnuva och Kražiai (Kiaunoriai, Kubiliai, Kušleikiai, Tytuvėnai), används benämningen abārės för ’byggnad för att hålla boskap’; även formerna abārai (Krakės, Pakražantis), abārios, abāros, abariškas förekommer (Merkinė), LKŽd., I(2), 2–3. Benämningen bildar inget sammanhängande område, utan används oftast vid sidan av andra benämningar på ladugård. Dessutom avses vanligen en stor ladugård med den. Här och där har dessa ord också upptecknats på orter utanför det område vi angett (Garliava, Liškiava, LKŽd., I(2), 2). Utöver betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’ används dessa ord också i betydelserna ’gårdsplan, gård’ (abarà, ābaras) och ’stor lada’ (abārės) (LKŽd., I, (2), 2)84. Källan till lit. abārės och andra former av detta ord är pol. obora ’byggnad för nötboskap; gårdsplan; plats framför en ladugård eller ett stall för boskap eller hästar’85. Pol. obora har motsvarigheter också i andra slaviska språk, jfr ryska обора ’inhägnad, fålla’, обвора (В. Даль, Сл., II, 585), bulg. обор ’ladugård’, serb.-kro. обор ’inhägnad, fålla, gård vid ett hus’, slov. obor ’inhägnad’, tjeck. obora. Vidare kan dessa ord knytas till fornkyrkoslav. воръ ’inhägnad’, ryska вергать ’stoppa in, lägga in något, gömma, begrava; gräva, rota’, fornkyrkoslav. върети ’sticka in’, pol. wrzeć ’stänga’, tjeck. otevriti ’öppna’. Även lit. vērti tillhör samma indoeuropeiska rot86. Lett. klēvs Lett. klēvs används i betydelsen ’byggnad för att hålla boskap’ i östra Lettland – Latgale (Balvi, Daugavpils, Ilūkste, Kārsava, Krāslava, Preiļi, Rēzekne, Viļāni, Zilupe). Vid sidan av formen klēvs förekommer ibland även formen klāvs (Atašiene, Līvāni, Pilda, Pruodi). Benämningen på en ladugård från denna rot används mycket koncentrerat i den nämnda delen av Lettland – endast i den allra västligaste delen av området förekommer den ibland jämsides med benämningen kūts (resp. kūte), medan den i den sydvästra delen (kring Līvāni, Subate, Viesīte) vid sidan av klēvs förekommer inte bara kūts (resp. kūte), utan också stallis. Benämningen på en ladugård från denna rot finns redan i äldre lettiska språkminnesmärken. Där används dock inte en o-stamsform, utan en form med ā-stam, klēva. Jfr: „Stall, Stallis, Kuhts, Wallh. Seelb… Klähwa“, G. Mancelis, Lettus, 173. „Ochsenstall, Wehrsckuhts, klähwa, Wallh.“, G. Mancelis, Lettus, 134. „Kuhts (klähwa) ein Stall“, J. Langija Vrd., 125. I sin ordbok från 1761 karakteriserar G. F. Stender lett. klahwa som ett östlettiskt ord. 83 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, s. 525–526. 84 K. Būga, Rinktiniai raštai, III, s. 284–285. 85 A. Brückner, Die slavischen Fremdwörter im Litauischen, p. 66; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1. 86 A. Brückner, Sl. et., p. 371; M. Vasmer, Et. Wb., I, 184; II, 243; V. Machek, Et. sl., p. 332; K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 285. 4. Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos 49 Formerna klahws, klehws finns i K. Ulmanis ordbok från 187287. G. Mancelis hänvisning Wallh. (=Wallhof, på lettiska Valle, senare Taurkalne (öster om Jaunjelgava)) skulle tyda på att utbredningsområdet för denna rot i betydelsen ‘lada’ tidigare sträckte sig något längre västerut än dess nuvarande utbredningsområde. I Nereta är lett. klēvs belagt också i betydelsen ‘trösklada (kluons)’ (EH, I, 616). Detta namn på en lada kom in i lettiskan från de slaviska språken, jfr ryska хлеб, vitryska хлебу, gen. хлява, ukrainska хлів, polska chlew etc. Det är svårt att säga från vilket slaviskt språk letterna fick ordet. J. Endzelīns anser att det kommer från ryska хлеб. Även själva ordets uppkomst i de slaviska språken är ganska oklar. De flesta forskare menar dock att slaverna fick ordet från gotiskan, jfr got. hlaiw ‘grav, håla’89. Som vi ser skiljer sig betydelserna hos de gotiska och slaviska orden avsevärt. Den ursprungliga betydelsen av ordet i de slaviska språken kan ha varit ‘grotta, jordkoja’. I de baltiska språken finns många särskilda benämningar på lador avsedda för olika djurslag. Stall för hästar Lit. arklidė (Gaižūnai, Gudaičiai, Kriaušiškiai, Kriukai, Žagarė; ordet har från standardspråket också spritts till andra litauiska dialekter), arklūdė (ett ord som inte har belagts i levande språkbruk; jfr LKŽd., I (2), 307; bildat efter ordet pelūdė), arklinis (Dūkštas, Kazitiškis, Luodžiai, Šešuolėliai), arklinė (Alanta, Antalieptė, Ažytėnai, Daugailiai, Dubingiai, Giedraičiai, Lyduokiai, Skudutiškis, Šašuoliai, Videniškis, Želva), arkliniñkas (Alsėdžiai, Budriai, Girdiškė, Kaltinėnai, Lauko Soda, Pakražantis, Skuodas, Šakiai, Tirkšliai, Varduva), arklinýkas (Alovė, Barzdai, Butrimonys, Daugai, Kuršiai, Marijampolis, Mauručiai, Medeišiai, Nedingė, Nemaniūnai, Rimšė, Tverečius, Varėna, Žagarai), arklinýkė (Kruonis, Liškiava, Mašnyčia, Panošiškis, Pašlavantis, Savilionys, Šklėriai, Valkininkai, Vydeniai), jfr även LKŽd., I (2), 305–7): lit. arklỹs90. Lit. arkliatvartis (Lazdijai, LKŽd., I (2), 305) < arklỹs + tvártas. Lit. stainia (ett ord som används i nästan alla litauiska dialekter), stainė (Aukštadvaris, Daugėliškis, Eriškiai, Girkalnis, Gražiškiai, Kurtuvėnai, Pabaiskas, Raguva, Ramygala, Tytuvėnai, Troškūnai, Užventis, Venpriai), stainis (Gaižūnai), staininė (Kražiai, Sereikonai) < pol. stajnia ‘stall’91. Lit. stonia (Alunta, Garliava, Jurbarkas, Kalvarija, Kamajai, Kapsukas, Liudvinavas, Pandelys, Rokiškis, Švėdasai, Šalčininkai) har utvecklats ur en äldre polsk ordform stania92. Polska stania är ett ord av polskt ursprung, besläktat med verbet stać ‘stå’93. I de östpreussiska litauiska språkminnesmärkena förekommer formen stonė. Jfr: 87 D. Zemzare, Latviešu vārdnīcas, p. 439. 88 EM, II, p. 225. 89 M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 245–246; F. Sławski, Sl. et., I, p. 66. 90 Vid angivandet av ordens geografiska utbredning har material från Atlas över det litauiska språket, sammanställt av B. Vanagienė, använts. 91 A. Brückner, Die slavischen Fremdwörter im Litauischen, p. 136; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 892. 92 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 912; S. Reczek, Podręczny słownik dawnej polszczyzny, Wrocław–Warszawa–Kraków, 1968, p. 469. 93 A. Brückner, Sl. et., p. 512, 513. 50 ”Stónė, ės, f. ett täckt stall”, P. Ruhig, Lex., I, 142. ”Pferdestall, gebrückt, Stónė, ės. f.”, P. Ruhig, Lex., II, 277. ”Pferdestall, gebrückt, Stónė, ės, f.”, Chr. Mielcke, Wb., II, 370. Troligen förekommer även en form med ė-stam i sånger publicerade av L. Rėza: ”Dūsu Stonę kloti, Beram mano Žirgáczui” (Upptecknad i trakten kring Isrutis)94. I M. Nyderman, A. Sen, F. Brender och A. Salis ordbok återfinns formen staunià (Wb., IV, 93). Formen är inte belagd i samlingsmaterialet till Litauiska språkets akademiska ordbok, men där finns adjektivet staũnas ”välutfodrad, avsedd för körning (om en häst)” (Debeikiai), jfr lit. staininis: stainia, stóninis: stonia, vilket skulle visa att formen staunià är ett tillförlitligt språkbelägg. Lit. strãje i betydelsen ’häststall’ förekommer i östpreussiska litauiska språkminnesmärken. Där är olika former av detta ord belagda. Jfr: ”Straja, ós, f. ströet, ströhalmen (Ragnit); därefter även stallet, särskilt häststallet (ofta i dainos). Jfr Sztrajus.” Straje, ės, f. samma betydelse (Ragnit). Strajus, aus, m. samma betydelse. Strajélė, ės, f. diminutiv med samma betydelse. Strajùžė, ės. f. Dim. dito. Strajininkas, o, m. stallknekt, hästskötare; en stallhäst”, G. H. F. Nesselmann, Wb., 505. ”strāja, -os, subst. f. ett häststall med trägolv och strö av halm”, F. Kurschat, Wb., 407. I de litauiska folkvisor som publicerats av V. Kalvaitis finner vi också formen stragelė (upptecknad i trakten kring Ska...)95. Att ordet brukats med -g- framgår också av ordformen i Chr. G. Mielckes ordbok stragininkas: ”Stallhäst, Arklys Stóninink's, Straginink's”, Chr. G. Mielcke, Wb., II, 450. Man finner också former av denna beteckning för häststall med ordinitialt št-. Jfr: ”Stig upp, lille far, stig upp, gamle, Ge mig nyckeln till stallet … Jag gick in i stallet, Jag lutade mig mot hästen” (Litauisk folkvisa upptecknad i Klaipėdaområdet)96. Som vi ser har även rotens vokalism förändrats i dessa exempel. Formen strėja finns också belagd i M. Nydermans, A. Sens, F. Brenders och A. Salis ordbok (Wb., IV, 116). 94 L. Rėza, Lietuvių liaudies dainos, I, Vilnius, 1958, p. 226; V. Kalvaitis, Prūsijos Lietuvių dainos, Tilžė, 1905, p. 296. 95 V. Kalvaitis, Prūsijos Lietuvių dainos, s. 13. 96 Tautosakos darbai, VII, Kaunas, 1940, p. 34. 4* 51 Det finns två uppfattningar om ursprunget till lit. strājē. Redan J. Šmits97 och P. Personas98 (om än med vissa reservationer) ansåg att lit. strāja var ett eget ord och förband det med ord som härstammar från den urindoeuropeiska roten *ster-, *steru-: *streu- ’bre ut, strö ut’; jfr sanskrit strṇāti ’strör (ut), beströr; kastar bort, kastar ned’, latin sternō, -ere ’strö ut, breda ut; slå ned’, fornkyrkoslaviska prostrěti ’bre ut’, ryska споръ ’ordning’ m.fl. Ursprunget till lit. strājē förklaras på samma sätt i de etymologiska ordböckerna av M. Fasmer99, J. Pokorny100 och A. Walde (det bör dock sägas att det i den andra upplagan av A. Waldes ordbok, med hänvisning till ett brev från H. Hirt, anges att lit. strāja också kan vara en germanism)101. En sådan förklaring av ursprunget till lit. strājē är naturligtvis felaktig. K. Būga hade redan kritiserat den med goda skäl i sina anmärkningar och tillägg till A. Preobrazjenskijs etymologiska ordbok över ryska språket. K. Būgas arbete publicerades emellertid först 1959, och därför kunde forskarna inte utnyttja det dessförinnan. Som K. Būga102 med rätta påpekade kommer den som noggrant har läst förklaringen av lit. strājē i F. Nesselmanns ordbok inte att jämföra det med slav. strojiti och andra ord. Förklaringen av detta ord i F. Nesselmanns och F. Kurschats ordböcker visar faktiskt dess semantiska utveckling och ursprung. Källan till lit. strājē är alltså ty. Streu ’strö’, jfr formerna štraie, štrei av detta ord i östpreussisk tyska103. I litauiskan var den semantiska utvecklingen hos detta lånord följande: ’strö, halm till strö’ → ’stall med utströdd halm’ → ’häststall’. Att lit. strājē kommer från tyskan framgår också av de parallellformer strāgē, štrajus som vi redan har nämnt104. Även ordets geografiska utbredning stöder detta antagande: detta litauiska ord förekommer endast i östpreussiska litauiska språkminnesmärken och i folkloren hos litauerna i detta område samt i trakten kring Klaipėda. K. Būga påpekar att formen strāja är omöjlig i litauiskan: den form som anges i F. Kurschats ordbok är endast en grafisk, inte en fonetisk återgivning av ordet, eftersom strājē > strājē uttalas så i Kurschats dialekt, och i stället för obetonat -e i ordslut skriver han ganska ofta -ia. Ursprunget till lit. strāja, štraja, štrajus ’Streu’ hade K. Alminauskis105 redan korrekt angett. Även i E. Fraenkels ordbok tenderar man att betrakta lit. strāja som en germanism. Bland annat framförs där argumentet att ordet inte förekommer i betydelsen ’strö’ i de slaviska språken106. Ty. Streu ’strö’ hänger samman med verbet streuen ’strö, sprida, lägga ut strö’107, som i sin tur är besläktat med sanskrit strṇāti och andra ord i denna grupp. I lettiskan finner vi orden streija, pl. streijas ’strö (för hästar och boskap)’, streijāt ’strö, strö ut, breda ut strö’, strejāt (EM, III, 1085; EH, 97 Joh. Schmidt, Zur Geschichte des indogermanischen Vokalismus, II, Weimar, 1875, p. 258. 98 P. Persson, Beiträge zur indogermanischen Wortforschung, Uppsala, 1912, p. 787. 99 M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 29. 100 J. Pokorny, Et. Wb., p. 1030. 101 A. Walde, Et. Wb., II, p. 590–591. 102 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 606. 103 K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, p. 137, 138. 104 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 606. 105 K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, p. 120, 137, 138. 106 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 917. 107 F. Kluge, Et. Wb., p. 758. 52 II, 586), vars källa är lågtyska strei, streu ’allehanda avfall’, strei(g)en ’strö’¹⁰⁸. Men lettiska streja används inte i betydelsen ’häststall’. Litauiska kaniušnia (Miežionys, Vigutėnai, Zarasai), kaniukštė (Aukštadvaris, Jotainiai, Ramygala); denna benämning på häststall förekommer också ganska brett i våra äldre skrifter: kaniukšlė (DP, 39), kaniukšne (MP, 202), kaniukštė (MP, 375; DP, 373, 534), jfr LKŽd., V, 210). Formen kaniukšne återfinns också i den första upplagan av K. Sirvydas ordbok: „Staynia, stabulum, equile, bouile, kaniukšne“, Dic., 175. I den tredje upplagan av K. Sirvydas ordbok används formen kaniušne (Dic., 422). Denna benämning på häststall har kommit in i litauiskan från de slaviska språken, jfr vitryska канюшня, ryska конюшня, polska koniusznia. Litauerna lånade den sannolikt från vitryska¹⁰⁹. Former med inskjutet -k- har uppkommit på litauisk mark. I litauiska dialekter skjuts k ganska ofta sporadiskt in mellan en vokal (diftong) och s eller š, särskilt om en konsonant följer efter dessa¹¹⁰. Formen kaniukšlė har också uppkommit i litauiskan, jfr litauiska šermukšlė bredvid šermukšnė, šermukšnis, krūmokšlis bredvid krūmokšnis m.fl.¹¹¹ Litauiska kaniukšlė (Notėnai, Židikai), kaniukštis (Gudeliai) används också i betydelsen ’svinstall’ (LKŽd., V, 210). Lettiska zirgstallis (EM, IV, 727) < zirgs ’häst’ + stallis. Lettiska zirgsklēvs (EH, II, 808) < zirgs+klēvs. I lettiskan används, som nämnts, ofta ordet stallis i betydelsen ’häststall’. Svinhus Lit. kiaulidė (Aukštadvaris, Dotnuva, Kėdainiai, Nemajūnai, Pabiržė, Pakruojis, Saločiai, Šeduva, Šilalė, Šiluva, Švėkšna, Utena, Žagarė; utbrett från det litterära språket även i andra dialekter), kiaulininkas (Alsėdžiai, Girkalnis, Kelmė, Kražiai, Kriukai, Kudirkos Naumiestis, Kuršėnai, Kvėdarna, Lieporiai, Papilė, Raudonė, Rietavas, Salantai, Sintautai, Skuodas, Šakiai, Šakyna, Tirkšliai, Užventis, Vegeriai, Veiviržėnai, Viduklė); formen kiaūlininkas; kiaulinýkas förekommer också (Alytus, Alksnėnai, Alvitas, Barzdai, Garliava, Igliauka, Jieznas, Kalvarija, Kapsukas, Kazlų Rūda, Lekėčiai, Liubavas, Mauručiai, Medeišiai, Pilviškiai, Rudamina, Rumšiškės, Skriaudžiai, Tverečius, Vilkaviškis); formen kiaulinýkas; kiaulinis används också (Balčiai, Dūkštas, Inturkė, Kazitiškis, Puvočiai, Širvintos, Videniškis), liksom formen kiaūlinis; kiaulinys (Minkūnai, Molėtai, Vilūčiai); kiaulinė (Balninkai, Dūkštas, Giedraičiai, Markutiškiai, Okainiai, Skudutiškis, Šimonys), kiaulinėčius (Antalieptė, Dubičiai, Kaniava, Paditvys, Pelesa, Plikiai, Rudnia, Vydeniai, Zarasai); kiaulinýčia (Kapsukas, Parovėja), och formen kiaulinýčia; kiaulynas (LKŽd., V, 696), kiaulinės ’svinhus’ (LKŽd., V, 696), jfr LKŽd., V, 695–7): lit. kiaulė. Lit. migis (Aukštadvaris, Ažytenai, Čiobiškis, Daugėliškis, Eriškiai, Kulva, Okainiai, Palomenė, Pašušvys, Surviliškis, Šlapaberžė, Vepriai, Žeimys), nämn- ¹⁰⁸ J. Sehwers, Sprachlich - kulturhistorische Untersuchungen, p. 123. ¹⁰⁹ P. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen, p. 95. ¹¹⁰ Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, p. 194–195; J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, I, p. 383–384. ¹¹¹ P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 293. 53 I dessa trakter förekommer ibland även formen migys; migelis (Gelvonai, Pociūnėliai, Pašušvys, Siesikai): lit. migoti, jfr migis ’ett djurs liggplats’. Ur denna senare betydelse uppstod också betydelsen ’svinhus’. Lit. namėlis (Aukštadvaris): lit. namas. Lit. namas används, som vi har sett, även i betydelsen ’ladugård’. Lit. svinárnykas (Šklėriai, Vievis, Žietela) < vitry. свінарнік, jfr även ryska свинарник: свинья ’gris’. Lit. kiaulmigys (Alanta, Anykščiai, Dusetos, Gražiškiai, Karsakiškis, Krakės, Krekenava, Musninkai, Pabaiskas, Panevėžys, Pociūnėliai, Raguva, Siesikai, Sodeliai, Šašuoliai, Želva); formerna kiaūliamigis, kiāulamagis, kiāūmigis används också (LKŽd., V, 688, 693, 701) < kiaulė+migis. Lit. kiaūlatvartis (LKŽd., V, 688), kiaulėtvartis (LKŽd., V, 691), kiauliatvartis (LKŽd., V, 695), kiaūltvartis (LKŽd., V, 701), keltvartis (LKŽd., V, 552) < kiaulė+tvartas. Lit. kiaulākūtė (Šatės, LKŽd., V, 688) < kiaulė+kūtė Lit. kiaūliagurbis (Dusetos, LKŽd., V, 693) < kiaulė+gurbas. Lit. kiaūlstaldis (LKŽd., V, 700) < kiaulė+staldas. Lett. cūkkūts (EM, I, 398; EH, I, 281) < cūka ’gris’+kūts. Lett. cūkklevs (EH, I, 281) < cūka+klēvs. Lett. cūkstallis (EH, I, 281) < cūka+stallis. Benämningen på en svinstia finns också belagd i fornpreussiska språkminnesmärken: Seweynis Sewstal (ord nr 229 i Elbingordlistan)112. Pr. seweynis, vars notering det är oklart i vilken mån motsvarar det verkliga fornpreussiska ordets form, bör förbindas med motsvarande benämningar på svin i de baltiska språken, jfr pr. swintian, lett. suvens, sivens113. Fårstallar Lit. avidė (Derveliai, Gadūnavas, Gaižūnai, Kėdainiai, Kietaviškės, Kupiškis, Raginėnai, Surviliškis, Svobiškis; från det litterära språket har detta ord också spridit sig till andra dialekter, och slutligen kan avidė inte heller på de orter som anges här alltid vara ett gammalt språkbelägg), aviniūkas (Alsėdžiai, Barčiai, Drobūkščiai, Dubičiai, Girdžiai, Lauko Soda, Laužai, Pakražantis, Rėkščiai, Sintautai, Skirpsčiai, Slavikai, Šiauduva, Varduva), avinykas (Dailidės, Mauručiai, Miežionys, Onuškis, Palomenė, Pavinkšniai, Rimšė, Sekonys, Tverečius), avinykė (Birštonas, Butrimonys, Čiobiškis, Darsūniškis, Daukšiai, Igliauka, Kalvarija, Kapčiamiestis, Kruonis, Liškiava, Marijampolis, Nauja Ūta, Paparčiai, Pašlavantis, Simnas, Vievis), avinė (Armališkės, Kaniava, Širvintos), avikinė (Giedraičiai, Minkūnai, Musninkai, Naujamiestis, Pagiriai, Šašuoliai, Vaiskūnai, Žeimelis), avikinis (Radžiūnai, Raguva), avikė (Darsiškiai, Kableliai, Lukštai), avėlinis (Dūkštas, Želva), avinyčia (Alksnėnai, Dotnuva, Juknaičiai, Smalininkai), se även LKŽd., I (2), 523, 525, 527, 528): lit. avis. Lit. jāuja (Lazūnai, LKŽd., IV, 299): lit. jāuja ’byggnad för torkning och bråkning av lin’. 112 De fornpreussiska språkminnesmärkena, s. 63. 113 A. Sabaliauskas, LKK, X, s. 171–172. 54 Lit. avītvartis (Kaniava, LKŽd., I(2), 530) < avis + tvārtas. Lett. āitstallis (EH, I, 5) < āita ”får” + stallis. Lett. avikūts (EH, I, 190) < avs ”får” + kūts. Kofållor Lit. karvidė (Gaižūnai, Kapčiūnai, Lieporiai, Lukošaičiai, Nairiai, Noriūnai, Rūdupiai, Salamiestis, Sodeliai, Telšiai; från standardspråket har detta ord också kommit in i olika andra litauiska dialekter. Dessutom kan karvidė även på de här angivna orterna ibland vara ett ord som uppkommit helt nyligen), karvini̇ṅkas (Alsėdžiai, Eidżiotai, Salantai, Skripščiai, Vardūva), karvinẏkas (Biržiniškė, Mauručiai, Medeišiai, Rimšė, Sekonys, Tverėčius, Vištytis), karvini̇ṅkė (Ratnyčia, LKŽd., V, 357), karvinis (Kazitiškis, Luodžiai), karvinỹs (Molėtai, LKŽd., V, 358; jfr även LKŽd., V, 357–8): lit. kárvė. Lit. bandini̇ṅkas (Drobūkščiai; jfr även LKŽd., I(2), 640): lit. bandà. Lit. galvijinė (Joniškis), galvininkas ”fähus” (LKŽd., III, 84): lit. galvijas. Lit. gyvulini̇ṅkas (Šakiai): lit. gyvulỹs. Lit. abārės användes också i betydelsen ”herrgårdens kofållor” (Kaunatava, Pakšteliai, Papilė, Raudėnai). Lit. jautidė ”stall för oxar” (LKŽd., IV, 323), jautini̇ṅkas ”fähus; stall för oxar” (LKŽd., IV, 324), jautinyčia (LKŽd., IV, 324): lit. jautis. Lit. veršidė ”kalvstall” (Laukuva, Utena; sannolikt ett nybildat ord), veršini̇ṅkas (Kurtuvėnai, Skripščiai): lit. veršis. Lit. kárviatvartis (Ratnyčia, LKŽd., V, 357) < kárvė + tvārtas. Lett. gùovskūts (EM, I, 693) < gùovs ”ko” + kūts. Lett. gùovstallis (EH, I, 424) < gùovs + stallis. Vid en jämförelse mellan de särskilda benämningarna på djurstallar i litauiskan och motsvarande benämningar i lettiskan slås man av den stora variationen bland de litauiska benämningarna. I lettiskan finner vi inte benämningar med samma ordbildningstyp som de litauiska benämningarna av typerna -idė, -inin-kas. I lettiskan är sammansatta benämningar mest spridda: aitu kūts, guovju kūts, teļu kūts, cūkkūts, zirgu kūts (vid sidan av stallis). I litauiskan används däremot benämningar av denna ordbildningstyp betydligt mer sällan. I de litauiska dialekterna har benämningar av typen -idė på senare tid blivit mycket spridda. De har kommit från standardspråket i samband med kolchosväsendet och tränger undan äldre benämningar med annan ordbildning. * * * Överlag finner vi i litauiskan och lettiskan ett stort antal benämningar på byggnader där djur hålls. En del av dessa benämningar används både i litauiskan och i lettiskan. Förutom ord av inhemskt ursprung förekommer även lånord från de närbelägna slaviska språken och från tyskan. 55 NAMN PÅ REDSKAP FÖR ATT DRIVA BOSKAP Inom den baltiska boskapsskötselterminologin kan man urskilja namnen på redskap för att driva eller slå boskap som en självständig semantisk grupp. Dessa redskap är utan tvivel mycket gamla – de uppkom tillsammans med den mer intensiva boskapsskötseln, när människan började valla boskap och använda den till olika arbeten. Särskilda benämningar på redskap för att driva boskap är dock jämförelsevis inte särskilt gamla ord i de baltiska språken; dessutom är de oftast lån från grannfolk, dit de i sin tur ofta har kommit från avlägsnare trakter där boskapsskötseln bedrevs intensivt. Det finns naturligtvis också ord av inhemskt ursprung som används i snävare eller vidare bemärkelse, men även dessa är tämligen sentida bildningar. De indoeuropeiska språken har ingen mer allmän terminologi inom detta område. Det brukar framhållas att de slaviska språken har en särskilt rik terminologi på detta område1. En stor del av benämningarna på redskap för att driva boskap kom från de slaviska språken också in i de baltiska språken. Lit. botāgas, lett. pātaga m.fl. Man menar att de forntida indoeuropéerna till en början drev boskap genom att sticka den med särskilda käppar, och att de senare genom östliga folk kom i kontakt med piskan2. Balterna kom i kontakt med detta redskap genom slaverna. Detta framgår tydligt av de språkliga beläggen. Lit. botāgas redskap för att driva boskap; piska (en rem; en rem med skaft)3 (LKŽd., I(2), 976–7) förekommer redan i de allra första litauiska språkminnesmärkena – i skrifter av M. Mažvydas, M. Daukša, K. Širvydas m.fl. Jfr: ”Botagais ghi iſch plake...”, Mž, 443. ”...ir pláka ij kaip’ botāgais, paſmirdųſeis liežuwieis... Nėſſą botāgai io yra nūdemes mūſu...”, DP, 105. ”...terp tu buvo wirwes, lynčiugay, botagay, rikßtes...”, SP, II, 163. ”nahayka, scutica, flagellum, mastix. botagas”, C. Szyrwid, Dic. (utgåvan från 1629), 86. ”Jr padaręs botagą iß dirželu...”, Ch 1, II, 150. Vid sidan av formen botagas förekommer i äldre skrifter också formen batagas. Jfr: ”korbácz, scutica. flagrum, flagellum, mastix. batagas”, C. Szyrwid, Dic. (utgåvan från 1629), 60. ”...ſmarki batagai”, WP, 21. I litauiska dialekter och olika skriftliga källor finns också andra former av namnet på denna piska: botēgas (LKŽd., I(2), 978), botaga (LKŽd., I(2), 976; belagt i ”Clavis Germanico-Lithvana”, i D. Sutkevičius ordbok), botas (LKŽd., I(2), 978; ett ord rekonstruerat av F. Nesselmann utifrån formen botkotis, där botkotis < anses vara sammansatt av botas + kotas). I den samogitiska dialekten används denna benämning allmänt med v- i början av ordet, jfr votāgas (Kuršėnai, Pagėgiai, Raudėnai, Viekšniai, Žarėnai, Židikai), votēgas (Girdiškė, Kalnalis, Salantai, Smilgiai, Šilalė; M. Valančius och S. Daukantas skrifter). Former med v- är nyare och har uppkommit på litauisk mark. Sådana former förekommer ibland även i äldre litauiska skriftliga källor: 1 O. Schrader, Reallexikon der indogermanischen Altertumskunde, II, Berlin, 1929, p. 154. 2 O. Schrader, samma verk, II, s. 154. 56 ”Daug ir wotągu ant žmoniu grieβnuj...”, KN, 36³. Beträffande v: b, jfr lit. bėbras: vėbras, byškupas: vyškupas, vėlybas: vėlyvas osv.⁴ Det är sannolikt inte lämpligt att förknippa lit. botāgas med lit. botarainis ’lång piska’ (LKŽd., I(2), 978; belagt i Žemaitės skrifter), jfr botarainis ’krokig, knotig, knölig, vindlande’ (Skuodas; LKŽd., I(2), 978). Ett sådant exempel som Tavo lazda tikra botarainė skulle kanske visa att även i Žemaitės skrifter används botarainis inte i betydelsen ’piska’, utan ’någon sorts käpp’ (jfr den mening av Žemaitė som citeras i ordboken: O aš — akloji švaistau botarainiu šunis, net kaukdamį į šalis sklinda). Jfr även sam. bōteris ’stor, grov’, bōterinis, bōterainas, bōterainis (LKŽd., I(2), 978), som de ovan nämnda orden skulle kunna förknippas med. Lit. bataška ’spö, piska, vidja; en sådan piska; käpp’ bör härledas direkt ur pol. batożek, diminutivform av batog ’piska’ (J. Karlowicz, A. Kryński W. Niedźwiedzki, Sł, I, 105), jfr även pol. batożkować ’piska med batożki’, varifrån lit. bataškuoti ’slå, prygla med en bataška’ sannolikt också har uppstått. Källan till lit. botāgas är vitryska батога⁵. Även några andra slaviska språk har denna benämning på en piska: ukr. батіг ’piska’, батяг, pol. batog ’kort piska’, tjeck. batoh ’piska’, ry. батог ’käpp’, dial. потог, fornr. ry. batogъ⁶. Hur detta ord uppkom i de slaviska språken är ganska oklart. Vissa forskare betraktar det som ett lånord och anger som källa antingen turk. budak ’gren’, kazan-tatariska botak eller ital. batacchio ’käpp’; andra anser att ordet är av slaviskt ursprung och förbinder det med slav. bat ’käpp, ekkäpp’, batati ’slå, banka’ (jfr ry. ботать⁷). Den första hypotesen (lån från turkisk-tatariska språk) är fonetiskt mindre sannolik, även om boskapsskötselns historia generellt sett talar för den. Den andra hypotesen har i alla fall fler anhängare. Från de slaviska språken kom denna benämning på en piska även in i lettiskan: Lett. pātaga ’die Peitsche’, pātega, pātega (EM, III, 190, 191; EH, II, 217), pātags (EH, II, 217), pārtaga (EM, III, 182; EH, II, 214). Som vi ser skiljer sig de lettiska exemplen från de litauiska genom ordens initiala konsonantism. J. Endzelīns⁸ var benägen att anta att slav. batogъ på detta sätt förändrades av estländare eller livländare som blivit lettiserade. I själva verket är växlingen b: p mycket typisk för lettiskan. Man försöker just förklara dess orsaker med inflytande från de baltisk-finska språken⁹. Formen pārtaga är en nybildning i lettiskan. Infogning av konsonanten -r- mellan en lång vokal (eller diftongerna ie, uo) och en konsonant är ett ganska vanligt fenomen i lettiska dialekter, särskilt i lånord; jfr lett. kārkis: kākis ’der Haken’ (EM, II, 196), lett. mērtelis: mētels ’der Mantel’ (EM, II, 620), lett. pērlis: pēlis ’der Pfühl’ (EM, III, 209), lett. stērķis: stēķis ’der Stachel-fisch’ (EM, III, 1063) m.fl.¹⁰ ³ P. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen, p. 240. ⁴ J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, I, p. 326. ⁵ P. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen, p. 45; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 53. ⁶ M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 62. ⁷ F. Slawski, Sł. Et., I, p. 28; A. Brückner, Sł. et., p. 18; H. M. Шанский, Эт. сл., I, p. 56. ⁸ EM, III, p. 190. ⁹ V. Kiparsky, Scando-slavica, 14, s. 73–97. ¹⁰ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, s. 237–238; M. Rudzīte, Latviešu dialektoloģija, Rīga, 1964, s. 100–101, 194, 313–314. 57 Lit. bižūnas, lett. bižūne Lit. bižūnas ’kort piska, flätad av remmar eller snören; en piska med rådjursfot’ (LKŽd., I(2), 871), bižūnas är också av slaviskt ursprung (de former som nämns av E. Frenkelis (Et. Wb., 45), bišūnas, bežūnas, är inte tillförlitliga belägg för litauiskan). Dess källa bör anses vara pol. bizun eller vitry. бізун11. Hur ett sådant ord uppstod i dessa slaviska språk har ännu inte slutgiltigt klarlagts. A. Briukner12 hävdade att pol. bizun (han anger också formen bizon) kommer från ungerska bizony ’jo, visst, verkligen’; så ska, enligt uppgift, den som blev slagen eller den som slog ha ropat. Ordet kom in i polskan via slovaker från Ungern, som tjänade de litauiska och polska herrarna under 1600- och 1700-talen. Som semantisk parallell till ett sådant ursprung för pol. bizun anför A. Briukner ursprunget till pol. harapnik (jfr lit. rāpninkas). Andra forskare tenderar att tro att källan till pol. bizun är medellat. bison ’bison’ (gr. βίσων), jfr lat. taurus ’tjur’: lat. taureus ’läderrem’. Det har också framförts att källan till det nämnda polska ordet är turk. biston – en piska som tiggande muslimska munkar slog sig själva med för att väcka medlidande13. Alla etymologier är osäkra. Ändå är A. Briukners förklaring kanske den mest övertygande. Den följs också i den nya akademiska ordboken över polska14. Lett. bižūne ’klubba, slagkäpp’, bizuns ’redskap för att slå’, bizuons ’pålyka, zigenarpiska’ har också sitt ursprung i polska eller vitryska, eller kanske rentav i en dialekt av grannspråket ryska (EM, I, 303). I lettiska folkvisor förekommer också formen bizuls ’med kast- och slagredskap’ (EH, I, 222), som sannolikt är en ombildning av bizuns. Till lett. bizuns, bizuls bör sannolikt också lett. bizuns ’en som driver omkring utan att arbeta och samtidigt driver andra till arbete’ knytas (nasājas kai bizuns aplīk, nikā nestrādā, EH, I, 222), och kanske också lett. bizulis ’kringströvande människa’ (EM, I, 302; EH, 222), om det senare skiljs från lett. bizulis ’brunstig boskap’: lett. biz̄uot ’vara brunstig (särskilt om boskap), ströva omkring, springa’. Beträffande semantiken, jfr betydelsen hos lit. bižūnas (Han går omkring som en bižūnas utan att ta sig an något arbete, LKŽd., I(2), 871). Lit. dāndaras, lett. dāndala Lit. dāndaras ’piska (med många knutar)’ (LKŽd., II, 171) geografiska utbredning (Joniškis, Šakyna) tyder på att ordet kommit in i litauiskan från lettiskan. Visserligen tyder ordets fonetik på att det snarare är ett litauiskt än ett lettiskt ord, men i litauiskan står det helt ensamt, medan lettiskan har flera varianter av det och fler ord med samma rot. Lett. dāndala ’en zigenarpiska’, danda, dandara ’en zigenarpiska, en piska’ (EM, I, 437), dāndele ’zigenarpiskan’ (EH, I, 306), jfr även lett. dandalāties ’svänga med en piska’, dandalhot ’slå med zigenarpiskan’ (EM, I, 437), dāndēlet (EH, I, 306). 11 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 45; A. Brückner, Die slavischen Fremdwörter im Litauischen, p. 72. 12 A. Brückner, Sł. et., p. 28. 13 J. Karłowicz, A. Kryński i W. Niedźwiedzki, Sł., I, p. 160; Lietuviškoji enciklopedija, III, Kaunas, 1935, skilt. 1361. 14 W. Doroszewski (red.), Słownik języka polskiego, I, Warszawa, 1958, p. 539. 58 Till dessa lettiska ord bör också lett. dañdala ’en lång, ganska tjock, slät käpp; ett ouppfostrat, rastlöst barn (används endast sällan om vuxna), även ett sådant djur’, dañdalēties ’gräla vid hästbyte; föra oväsen vid hästköp’ (EH, I, 306), dañdars ’en kantig, klumpig människa’, dañdariski ’brådskande, med hals över huvud’ (EM, I, 437) knytas. Beträffande de sistnämnda ordens semantik, jfr lit. bizūnas och andra betydelser; jfr även lett.: iet kā dañdala kuzu kuzām (EM, I, 437). Detta lettiska ord för ’piska’ är sannolikt av ljudhärmande ursprung. Lit. kančiukas, lett. kančuka Lit. kančiukas ’läderpiska, ridpiska, rådjursdriven’, kančukas (LKŽd., V, 200), anses enligt P. Skardžius och E. Fraenkel ha sitt ursprung i vitryska канчук15. Det är dock minst lika sannolikt att formen kańczuk i polska också kan ha varit källa till lit. kančiukas; i dialekterna används den vid sidan av den i övrigt mer utbredda formen kańczug. Formen kańczuk förekommer också i skrifter av de polska författarna A. Mickiewicz och I. Chodźko, vilka hade anknytning till Litauen16. Vid sidan av formerna kančiukas, kančiukas används även formerna kańčius, kańčas, kańčas i litauiskan (LKŽd., V, 200). Dessa former förklaras på två sätt. M. Niedermann hävdade att formerna uppkommit i själva litauiskan genom att avleda dem från skenbara diminutivformer; jfr lit. baršas vid sidan av baršiukas (<pol. borsuk eller vitryska барсук), lit. kāpšas vid sidan av kapšiukas (<pol. kapczuk eller vitryska канчук) m.fl.17 P. Skardžius framförde tanken att lit. kańčius kan ha lånats direkt från polskan, eftersom formen kańcz också finns där vid sidan av formerna kańczuk, kańczug18. F. Sławski invänder dock mot denna möjlighet, eftersom pol. kańcz används i polska dialekter långt från Litauen. Enligt honom uppkom såväl lit. kańčius som pol. kańcz självständigt i respektive språk19. Till de slaviska språken (ryska камчук, камчуге, ukrainska канчук, bulgariska камшик) kom denna beteckning på piskan från öster; jfr turkiska kamčy, krimtatariska kamčy, karaimiska kamčū20. Ordet används ganska allmänt även i andra europeiska språk (grekiska, ungerska). Från de slaviska språken härrör också tyska Kantschu, Kantschuk. Lett. kančuka ’den tjocka läderpiskan, kosackpiskan’, kančuks, kančaka, kaņčūklis (EM, II, 154; EH, I, 583), kančiklite (EH, I, 583) har också ett slaviskt ursprung, sannolikt från ryska eller vitryska. I lettiskan förekommer även kortare former av dessa ord – kańce ’en piska’ (EH, I, 583) och kańka ’zigenarpiskan’ (EM, II, 154). A. Zumentas (Summent) ansåg att formen kańce härstammar från pol. kańc21. Av samma skäl som för lit. kańčius kan lett. kańce dock knappast ha lånats direkt från polskan. Såväl formen kańce som kańka uppkom sannolikt i lettiskan. 15 P. Skardžius, Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen, p. 95; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 215. 16 W. Doroszewski (red.), Słownik języka polskiego, III, p. 525. 17 M. Niedermann, StB, III, p. 108–110. 18 P. Skardžius, APh, III, p. 50. 19 F. Sławski, Sl. et., II, p. 48. 20 M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 515–516; A. Brückner, Sl. et., p. 217; K. Lokotsch, Et. Wb., p. 84. 21 A. Summent, Unbeachtete slavische Lehnwörter im Lettischen, Göttingen, 1950, p. 143 (mašinraštis), plg. E. Fraenkel, Et. Wb., p. 215. 59 Lit. karbãčius, lett. karbãča Lit. karbãčius ’en sådan piska, en gissel’ (LKŽd., V, 266), karbãčius (LKŽd., V, 267) är huvudsakligen belagda i de litauiska folkvisorna från Ostpreussen samt i andra litauiska språkminnesmärken från detta område: i K. Donelaitis skrifter, L. Rėzas bibelöversättning och F. Nesselmanns och F. Kurschats ordböcker. A. Brückner22 och E. Fraenkel23 anser att dessa ord har sitt ursprung i pol. karbacz, korbacz (A. Brückner även i vitry. карбач). Med tanke på utbredningen av lit. karbãčius, karbõčius, och särskilt på omständigheten att en sådan benämning på en piska inte förekommer i andra litauiska dialekter, kan man emellertid anta att litauerna fick ordet från tyskan; jfr ostpreussisk tyska Karbatsch(e) ’piska, läderpiska flätad av remmar’, karbatschen ’piska, prygla med en Karbatsch’24. En sådan benämning på en piska förekommer redan i tyska språkminnesmärken från 1600-talet25. Pol. korbacz är belagt redan i polska språkminnesmärken från 1500-talet. Där kom det från turkiskan; jfr turk. kyrbaç. Egentligen kan ordet också ha kommit in i polskan via ungerskan; jfr ungerska korbács. Denna piska av turkiskt ursprung används i många europeiska språk26. Lett. karbãča ’ett slags piska, karbasch’, dimin. karbacina (EH, I, 588), karpaciņa (EH, I, 589), kārbacā (EH, I, 602), kārpača (EH, I, 603), jfr även lett. karbacuôt ’slå med en karbacā’. Denna lettiska benämning på en piska förekommer oftast i lettiska folkvisor, i J. Janševskis skrifter och i några ordböcker. Den tycks vara belagd för första gången i J. Langijs ordboksmanuskript (1685): ”Karbatsch’. ein Carbatſch”, J. Langijs Vrd., 41. I lettiska ordböcker från 1700-talet förekommer redan det tyska ordet Karbatsche (G. F. Stender, Lex., II (1789), 349), men ännu inte någon lettisk form av ordet. Den dyker upp först i ordböcker från andra hälften av 1800-talet (Kr. Valdemars och K. Ulmanis)27. Det är ganska svårt att säga på vilken väg denna benämning på en piska kom in i lettiskan. J. Endzelīns konstaterar endast: ”Lånat på samma sätt som lit. karbãčius etc.”28 D. Zemzare betraktar det som en slavism.29 Lettarna kan dock också ha fått ordet från tyskan. Lit. knūtas, lett. knute Lit. knūtas ’piska, ridpiska’ förekommer i vissa av våra dialekter och i 1800-talets språkliga monument — i M. Valančius och V. Kudirkas skrifter (LKŽd., VI, 279). Formen kniūtas förekommer också (LKŽd., VI, 272). Detta namn på en piska kom in i litauiskan från ryskan eller polskan. Oftast spreds det via ryskan (rys. кнут) också till andra slaviska språk: vitry. кнут, 22 A. Brückner, Die slavischen Fremdwörter im Litauischen, p. 90. 23 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 220. 24 F. Frischbier, Preussisches Wörterbuch, I, Berlin, 1882, p. 337. 25 F. Kluge, Et. Wb., p. 351. 26 A. Brückner, Sl. et., p. 256; F. Slawski, Sl. et., II, p. 474–475; K. Lokotsch, Et. Wb., p. 102; V. Machek, Et. sl., p. 192–193. 27 D. Zemzare, Latviešu vārdnīcas, p. 88–89. 28 EH, I, p. 588. 29 D. Zemzare, Latviešu vārdnīcas, p. 88. 60 ukr. кнут (används redan under första hälften av 1700-talet), pol. knut (belagt i skrifter från 1500–1600-talen), tjeck. knuta, knut, slovak. knuta, bulg. кнут, serb.-kroat. књма, књм, slovak. knuta, knut, övre sorb. knut, knuta. Till ryskan kom en sådan benämning på en piska sannolikt från Skandinavien, jfr fornisl. knútr ‘knöl, bula, knut’, fornsvenska knuter30. Från början avsåg ordet en särskild piska försedd med knutar. I allmänhet används denna benämning på en piska i många europeiska språk, jfr ty. Knute (från denna form kan också några av de slaviska former vi redan nämnt ha uppkommit), fr. knout, eng. knout. Lett. knute ‘eine Peitsche’ (EH, I, 634) har enligt J. Endzelīns lånats in från ryskan i denna betydelse. I lettiskan förekommer också formen kņ uote ‘Peitsche’, jfr lett. uzkņūotet ‘mit einer kņ uote Schläge verabfolgen’ (EH, II, 725). Vid sidan av lett. knute ‘eine Peitsche’, kņ uote finner vi också orden knuta ‘ein Knüttel’, knutka, kņute ‘ein Knüttel zum Schlagen’ (EH, I, 637), knute ‘eine dünne Stange, zur Befestigung des Strohs auf dem Dache gebraucht’, knutele, knutiņa (EM, II, 250), knuta, kņute, knutele (EM, II, 253; EH, I, 637). Lett. knuta ‘ein Knüttel’ kan, enligt J. Endzelīns31, ha uppstått genom avledning från det antagna diminutivet knutele, vilket i sin tur skulle vara ett lån från tyskan. Vi menar att två ord har sammanblandats i de nämnda lettiska exemplen (knute, kņute, knutele, knutele m.fl.): det ena har sitt ursprung i ty. Knüttel ‘käpp’, det andra i ry. кнут ‘piska’ eller ty. Knute ‘piska’. I själva verket är både ty. Knüttel ‘käpp’ och de nämnda benämningarna på en piska ord med samma rot; den ena hade betydelsen ‘knölig käpp’ (= Knotenstock), medan den andra, som vi nämnde, betydde ‘piska försedd med knutar’ (jfr ty. Knottpeitsche32). Lit. matāras, lett. mātara Lit. matāras ‘redskap för att slå (piska, rep, ris, käpp)’, mātaras, mātaras, matar inis, mataryš (LKŽd., VII, 907): frågan om ordets ursprung är mycket komplicerad. För det första används ordet matāras i litauiskan i flera betydelser: ‘redskap för att tvinna rep, snurra fotbojor, en tvinna, en haspel’, ‘redskap för att tvinna tråd, en härvel, en trådrulle’, ‘en lång trådända, en famn’, ‘käpp vid nätet’, ‘pratmakare, pladder’, ‘snabbtalare’, ‘en som ständigt är i rörelse; en bångstyrig person’; jfr även matarāklas ‘redskap för att nysta tråd till härvor; en varpa; en som talar snabbt och skämtsamt; en lättsinnig, pratsam person’, matarėlis ‘list för att hålla halmen på plats vid taktäckning’, mataraila ‘en mycket livlig, rastlös person; pratmakare, pladder’, mat ar uoti, māt ar uoti. Den ursprungliga betydelsen av lit. matāras var sannolikt ‘redskap för att driva eller snurra något’, och ordet bör förbindas med lit. mėšti33. Av ordet matāras bildades verbet mataruoti, och från detta verb (jfr även ljudhärmande ord matarai, matar, matary) uppstod också matāras ‘redskap för att slå’. 30 F. Slawski, Sl. et., II, p. 290–291; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 580–581; A. Brückner, Sl. et., p. 240; F. Kluge, Et. Wb., p. 385; E. Klein, Et. Dic., I, p. 850. 31 EM, II, p. 250. 32 F. Kluge, Et. Wb., p. 385. 33 K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 465; P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, p. 302, 489; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 414. 61 Ett liknande ord används också i lettiskan, men där används det i betydligt snävare bemärkelse. Lett. matara ‘en (smäcker) käpp, en vidja; en tunn stång’ (EM, II, 566; EH, I, 784), matars ‘en klubba’ (EM, II, 566), matars ‘en rejäl hane’ (EH, I, 784). Som vi ser används ordet i lettiskan inte i betydelsen ‘redskap för att slå eller driva på någon’, vilken enligt vår mening är den äldsta och gör det möjligt att förbinda ordet med verbet mėsti. Ordet matar ‘tjock käpp, klubba’ förekommer också i estniska. Därför var det troligen framför allt denna omständighet som gav A. Zumentas34 anledning att hävda att letterna, liksom esterna, kan ha lånat ett sådant ord från ryskan; jfr rys. мотор ’batong’ (В. Даль, Сл., II, 351). A. Zumentas uppfattning förefaller oss ganska övertygande. Även den litauiska betydelsen av matāras ‘påle, käpp’ kan ibland ha kommit från ryskan. Rus. motor används också i andra betydelser, som ibland även påminner om betydelserna hos lit. matāras, jfr. rus. motor ’en skicklig person’, мотopa ’slösare’, моторный ’snabb, skicklig’. M. Fasmer är benägen att förbinda dessa ryska ord med rus. мотать ’linda, böja (trådar), vifta, skaka’, метать ’kasta’, och anger en semantisk parallell till dem i lit. matāras: lit. mėsti35. Lit. nagáika, lett. náika Lit. nagáika ‘redskap flätat med kort skaft för att slå; piska, ridpiska’, náika (Laižuva, Mažeikiai, Palanga, Vieksniai, Veiviržėnai; G. H. F. Nesselmann, Wb., 416, F. Kurschat, Wb., 266), naikas (G. H. F. Nesselmann, Wb., 416), niaika (F. Kurschat, Wb., 266) är ord av slaviskt ursprung. Formen nagáika har uppstått ur den ryska formen нагайка, medan formen náika, som sannolikt är äldre, har uppstått ur belarusiska нагайка; jfr lit. paūbelis < belarus. погц-бель, lit. blovieščius < belarus. благовещие37. Förutom i ryska och belarusiska finns en sådan benämning på ett slaginstrument även i vissa andra slaviska språk; jfr ukr. нагай, нагайка, pol. nahajka, nahaj, tjeck. nahajka. Ordet kom in i de slaviska språken från tatariskan; jfr krimtatar. ногой ‘namnet på en sådan tatarisk stam’, kazantatar. ногой, vilket i sin tur härstammar från namnet på en tatarisk hövding38. Lett. náika ‘en rem, en käpp, en smidig vidja’ (EH, II, 112), lett. naikas ‘prygel’ (EM, II, 689) har sannolikt lånats från litauiskan, vilket den geografiska utbredningen av lett. náika (Dunika, Nyca) skulle tyda på. J. Endzelīns ansåg att lett. naikas (ordets geografiska utbredning anges inte) eventuellt kunde härledas från belarus. нагайка. Men även denna form kan ha lånats från litauiskan; eftersom ordets geografiska utbredning inte är känd kan detta naturligtvis inte hävdas kategoriskt. Att lit. náika, náikas användes inte enbart i betydelsen ‘slaginstrument med kort skaft’ framgår av F. Nesselmanns förklaring av betydelsen hos lit. naikas: ”en zigenarpiska, en kort piska för att aga, även ridpiskan; skämtsamt även om en rejäl vidja av pil, med vilken man hotar att slå någon” (G. H. F. Nesselmann, Wb., 416). 34 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 414. 35 M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 165. 36 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 478. 37 K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 348–349; P. Skardžius, Die slavische Lehnwörter im altlitauischen, p. 137; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 478. 38 M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 192; A. Brückner, Sl. et., p. 353–354; V. Machek, Et-sl., p. 317. 62 Med lett. naikas bör man kanske också förknippa lett. naicēklis ’das männliche Geschlechtsglied’ (EH, I, 2); beträffande semantiken, jämför lett. stute ’eine Rute zum Prügeln’: lett. stute ’das männliche Glied’, pol. pyta ’kort piska’: pol. pyta ’penis’ (J. Karłowicz, Sł., IV, 460). Lit. pastarānka, lett. pastrunkis Lit. pastarānka ’en tjock piska flätad av flera snören’ (Gudелiai) har sitt ursprung i slaviska språk. I litauiskan används detta ord ganska brett i andra betydelser: ’rep som förbinder seldonen med stången, en töm’ (Bagotoji, Krekenava, Kruonis, Pabaiskas, Pušalotas, Skaudvilė, Ukmergė, Upninkai), ’snöre med vilket piskan fästs vid piskskaftet’ (Užventis). Formen pastrāngas förekommer också (G. H. F. Nesselmann, Wb., 506 (Ragnit) ’eine Peitschenschnur’. F. Kurschat, Wb., 297), liksom pastrānka (Švenčionys). Formen med -g- kan ha påverkats av lit. strāngas < och ty. Strang ’der Strick, ein Strang’³⁹. Detta slaviska lånord kan ha kommit in i litauiskan på två vägar: källan till formerna pastrāngas, pastrānka är sannolikt pol. postronek, medan formen pastarānka kommer från rys. посторонка ’ременная или ворвяная пристяжь, в конской упряжи: идет от валька или от ваги к гужу, в оглобельной упряжи только у пристяжных, а в дышловой у всех лошадей’ (В. Даль, Сл., III, 346). I övrigt används detta ord tämligen utbrett i de slaviska språken; jämför rys. постромка, постронка, ukr. посторонок, посторомок, vitrys. постронка, посторонок, tjeck. postranek, postraněk, pol. postronek, övre sorb. postronk, nedre sorb. postronk, kasjub. poestronk. Om det slaviska ordets ursprung finns det många olika uppfattningar. Den mest övertygande förklaringen är dock att ordets ursprungliga betydelse var ’an der Seite’ (=*po stornē)⁴⁰. Lett. pastrunkis ’eine Peitsche, mit der an einigen Orten die Bauern gestraft werden; eine Strafe auf den Hintern mit der Peitsche; ein halberwachsener Knabe’ återfinns i G. F. Stenders (1789) och K. Ulmanis (1872) ordböcker (EM, III, 109). J. Endzelīns uttalade sig inte om ursprunget till lett. pastrunkis, utan nöjde sig med att återge A. Brückners uppfattning (Nach Brückner… aus wruss. посторонок ’Strang’, EM, III, 109). A. Brückner anger visserligen efter den vitryska formen även ryska och polska ordformer⁴¹; man kan alltså förstå det som att ordet enligt hans mening kan ha kommit in i lettiskan såväl från vitryska som från ryska och polska. Det förefaller oss dock som om -un- i det lettiska ordet talar för att letterna lånat ordet från östlitauerna, där an > un. Lit. pitkā, lett. pitka Lit. pitkā ’kort piska, ridpiska’ (Kalvarija, Kapsukas, Karklėnai, Kupiškis, Punskas) är ett lånord från polskan; jämför pol. pytka, pyta ’rep, läderrem, tygstycke tvinnat till ett snöre, använt som redskap för att slå; mer allmänt: piska, läderrem, rep’. 39 K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, p. 120. 40 M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 416—417; A. Brückner, Sł. et., p. 432. 41 A. Brückner, Die slavischen Fremdwörter im Litauischen, p. 179. 63 Pol. pyta, pytka bör knytas till pol. pytać ’vända sig till någon i en form som kräver svar, för att få någon information, upplysning eller tillåtelse till något’, rus. nůmamь ’plåga, fråga’. Källan till lett. pitka ’eine Peitsche, Hundepeitsche, Zigeunerpeitsche’ (EM, III, 229; EH, II, 239) är sannolikt också polska; jfr även lett. pitkainis ’ein Randalist, der mit einer pitka bewaffnet ist; ein grausamer Mensch, der das Vieh schlägt’, pitkat ’mit einer pitka schlagen’ (EM, III, 229). I lettiska källor är denna benämning på en piska belagd också med ett tillagt s-: spitka (župam pa juokam ar spitku (Peitsche?) iecirta pa biksēm, EM, III, 1000), jfr även lett. spitka ’eine kleine Rute’ (EH, II, 552). I tilläggen till K. Mühlenbachs ordbok (EH, II, 552) citeras en mening av R. Blaumanis: ”...barouns... gaisā spitku šmikstināj(a)”, vilket möjligen skulle visa att spitka här används i betydelsen ’piska’ och inte ’liten vidja’. Beträffande det tillagda s- jfr lett. spikis: lat. piķis, lat. skaste: lat. kaste m.fl.42 Lit. pletnià, lett. pletne, plītne, plete Lit. pletnià ’piska, rem’, plētnē ’vidja’ (Eržvilkas), plētnē ’redskap för att slå flugor’ (Kapsukas) bör härledas från pol. pletnia ’redskap för att slå med, bestående av flätade delar av remmar, stänger o.d.; disciplin; slag utdelade med en piska’. Pol. pletnia bör knytas till rus. плеть ’piska, spö, ridpiska’, pol. pleść ’fläta’, rus. плести m.fl.43 Lett. pletne ’eine Plette, Kosakenpeitsche’ (EM, III, 338; EH, II, 292), plētne (EM, III, 342) förklarar J. Endzelīns tveklöst ha uppstått genom kontamination av plete (= pletne) och plene ’die Flechte’. Det är ändå mer sannolikt att lett. pletne, liksom lit. pletnià, har uppkommit ur pol. pletnia. Även verbet plet nēt ’mit einer pletne schlagen’ har uppkommit från lett. pletne (EM, III, 338). Lett. plekne ’die Kosakenpeitsche’ (EM, III, 334) har enligt J. Endzelīns uppfattning uppstått ur formen pletne (wohl mit kn aus tn); jfr även lett. saplek nēt ’mit einer plekne verprügeln’, saplek nīt (EM, III, 702). Från dessa lettiska benämningar på piska kan inte heller lett. blētne ’bred sak (läderrem)’ (EH, I, 228) skiljas. Lett. plītne ’die Peitsche’ (EM, III, 350) bör sannolikt också knytas till lett. pletne, medan rotvokalismen förändrades under inflytande av lett. plītēt ’schlagen; klatschen’. Lett. plete ’eine Plette, Kosakenpeitsche’ (EM, III, 337; EH, II, 292), plete (EM, III, 370) har, enligt J. Endzelīns, sitt ursprung i rus. плеть; jfr även lett. pletēt ’prügeln, ar paplatu sitamuo per’t’ (EM, III, 337), pletēt ’mit einer plete schlagen’ (EM, III, 370). Lett. pletka ’die Plette, Kosakenpeitsche’, pletka (EM, III, 337) har uppstått ur rus. плётка ’liten piska, spö’. 42 J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, p. 239; M. Rudzīte, Latviešu dialektoloģija, p. 99, 193, 313. 43 M. Vasmer, Et. Wb., II, p. 371. 64 Lit. vytinis, lett. vītine Lit. vytinis ’redskap för att driva på, flätat av tunna vidjor; flätad piska, piskhandtag’ (Biržai, Dusetos, Kuliai, Liškiava, Plungė, Vaškai, Viduklė) är ett ord av inhemskt ursprung; jfr lit. vyti ’snurra ett rep, linda, vrida’, vytelė ’vidjeskott att fläta med’, vytis ’spö, piska’, vytinė ’spö, käpp’. Lett. vītine ’piska tvinnad av tre lager’ (EH, II, 794), vitene ’eine (gewundene) Peitsche; ein aus gespaltenem Holz geflochtener Peitschenstiel’ (EM, IV, 646), vītinis ’ein aus Holz geflochtener Peitschenstiel’ (EM, IV, 647) har samma ursprung som lit. vytinis; jfr lett. vīt ’winden, flechten’, vītene ’das Gewinde, die Guirlande; das Flechtwerk’. Formen vītinis kan ibland också ha kommit in i lettiskan från litauiskan. Det lettiska ordets geografiska utbredning (Liepāja, Rucava) motsäger inte ett sådant antagande. Vi finner ett stort antal benämningar på redskap för att driva på eller slå djur som är karakteristiska för endast ett av de baltiska språken: Lit. ákštinas ’spetsig pinne för att driva på lugna djur’, akstinyčia (LKŽd., I (2), 86), ákštinas (LKŽd., I (2), 87): lit. ákštinas ’tagg, tornar’, akstis ’spetsig pinne, käpp; udd’, ákštis. Detta litauiska ords semantiska utveckling påminner mycket om utvecklingen hos lat. stimulus; jfr lat. stimulus ’spetsig stav för att driva på djur’: lat. stimulus ’hetsning; uppmuntran, maning’, lit. ákštinas ’redskap för att driva på djur’: lit. ákštinas ’uppmuntran, stimulans’. Lit. arimnykas ’plogpiska’ (LKŽd., I(2), 300): lit. ariminis ’som används vid plöjning’, jfr ariminis botagas ’plogpiska’. Lit. barbarō ’slagträ; en sådan käpp; läderrem; rep (av vide) för att binda ihop flottar’, barbaras ’läderrem’ (Aš turėjau barbarėlį, plonai režtą, tankiai pintą) (LKŽd., I (2), 655) är ett lån från slaviska språk; jfr pol. barbara ’bicz, lina’ (A. Brückner, Sł. et., 15), barbara ’gruba, długa lina, używana przy przewozach na rzekach’ (J. Karłowicz, A. Kryński i W. Niedźwiedzki, Sł., I, 97). Benämningen kommer från ett kvinnonamn; jfr pol. Barbara, lit. Barbora. Lit. bim̃bilas ’piska’, bimbieras ’livrem, slagpiska’ (LKŽd., I(2), 824), bimbiras ’läderlivrem, slagpiska’, jfr lit. bimbti, bimbti ’ge ifrån sig ett visst ljud’, bimbilas ’broms’, bimbalas, bimbyti ’slå’, bimblỹs ’skrikare’, bambalas ’broms; fet unge; liten och tjock person’. Lit. bimbilas och bimbiras används också i betydelsen ’membrum virile’. Lit. bindza ’piskhandtag flätat av 4, 8 eller 12 vidjor, med en ögla för att fästa piskan; flätad piska, vytinis’ (LKŽd., I(2), 829–30), binza (LKŽd., I(2), 834), bėndžė ’piska; tjock piska’ (LKŽd., I(2), 752), bindžikas ’ihoprullad trasa med en knut att slå med (i en viss lek); i allmänhet ett slagredskap’, bindžikas, bindžiukas (LKŽd., I(2), 831) är också sannolikt av ljudhärmande ursprung; jfr lit. bindz ’interj. stinkt, bidz (för att beteckna långsam gång med glesa steg)’, bindzi, bindzi, bindži. Av samma ursprung är även lit. bindzinėti ’gå omkring utan att arbeta, gå sysslolös, lufsa’, bindžinėti, bindžikuoti, bindza ’sysslolös, lat, luffare, naken’, bindzakas, bindzolas m.fl. Beträffande det semantiska sambandet mellan dessa ord, jfr lit. bizūnas betydelser (’lösdrivare, luffare’; Kaip bizūnas liko (nusigyveno)), pol. bizun ’łobuz, próżniak, wałkoń, leń’ (Goły jak bizun), lit. vėjo botagas ’vindpust’, lett. nabaga pātag a ’der Lump, Bettler – ein Schimpfwort (eig. die Peitsche des Bettlers)’ (EM, III, 190). 5. Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos 65 Liet. biržūklė ’piska att slå med’ (LKŽd., I(2), 852), biržūklis (LKŽd., I(2), 853): liet. bėržas, biržlis ’björkkvist’. Liet. blakštas ’redskap att ge ett slag’ (LKŽd., I(2), 880): liet. blakštas ’ribba för att hålla fast halm vid taktäckning; blad eller kvist för att pressa lin i rötgropen eller lägga under den säd som lagras i ladan’, liet. blókšti ’slå råg- eller vetekärvar mot något för att tröska säden’. Liet. bričius ’piska, ridpiska’ (LKŽd., I(2), 1039) – av ljudhärmande ursprung, jfr liet. bric ’interj. duns, falla’, brýc, brinks, brinkt, brinkšt ’interj. smäll’, bričinti ’göra något med ett visst ljud’, bričyti, bricas ’latmask, slyngel’, bričė ’skämts. svans’. Liet. bruikštas ’kvist, käpp att driva på eller fösa med’ (LKŽd., I(2), 1078), bruīžtas (LKŽd., I(2), 1079): liet. bruikšti ’driva, fösa’, brūžti44. De sistnämnda orden bör sannolikt snarare föras samman med verbet braūkti45. Liet. brūklis ’kraftig käpp, kvist, ris; något slags slagredskap’, brūklis, brūklis, brūklinis ’redskap att piska med; spö’ (LKŽd., I(2), 1082), brunkletas ’käpp, påk’ (LKŽd., I(2), 1093): liet. braūkti, brūkti46. Liet. dratinis ’en sådan piska’47: liet. dratas ’tråd; en grov, hårt tvinnad tråd’ < mellannedertyska drāt, jfr dratinis ’grov, hårt spunnen (om tyg); hårt tvinnad’ (Jag har en liten ridpiska, jag har en trådpisk; när jag piskar den grå hästen hoppar hästen, LKŽd., II, 446). Liet. džala ’redskap, piska’ (LKŽd., II, 723) – av ljudhärmande ursprung, jfr liet. džā ’interj. tjo’, džālyti ’slå’, džābyti, džābā ’hällregn’, džābas m.fl., eller också direkt lånat från lett. dzala. Liet. džendžiūras ’redskap, piska’, džendžiūras (LKŽd., II, 724), džindžiras ’liten piska med tjockt, kort skaft’ – av ljudhärmande ursprung, jfr džin ’interj. däng’, džēn ’interj. pang, smäll’, džēn, džēmsterėti ’ge ett slag, slå till’, džengsėti ’skramla’. Liet. džiolas ’ett slags slagredskap, piska, ridpiska’ – sannolikt också av ljudhärmande ursprung, jfr džiolė ’interj. sägs när man driver på grisar’, džiolio, džiōbinti ’hugga, hacka, slå’, džiōboti ’hugga med kraftiga slag’, džioryti ’piska, slå’. De ljudhärmande orden med denna rot kan ha påverkats av pol. dziób ’näbb’, dziobać ’picka’. Liet. džiungāras ’slagredskap, ris’, džiungara, džiumbaras (Det finns ingen som sätter på barnen en ordentlig džiumbāra, LKŽd., II, 742) – av ljudhärmande ursprung, jfr liet. džiūmt, džiung ’interj. duns’, džiumbāryti ’slå’, džiungāryti ’slå, prygla (med repbälte)’. Liet. gairinė ’lång käpp för att driva boskap’ (LKŽd., III, 33), jfr liet. gairė ’ribba, plugg, spets’, jfr även gairėti ’blåsa’, pagairė ’plats som vinden blåser på’. Den ursprungliga betydelsen av liet. gairė var således sannolikt ’vindvisare, vindflöjel’. Liet. gylýs ’en sådan käpp för att driva oxar eller tröga hästar’ (LKŽd., III, 301), jfr liet. gylýs ’gadd’, gilti ’sticka med gadd, hugga, gräva’. 44 K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 392. 45 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 60. 46 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 54–55. 47 Drag i litauisk etnografi, s. 96. 66 Lit. gìngiras ‘piska’ (LKŽd., III, 318) är sannolikt av ljudhärmande ursprung; jfr lit. gingla ‘lång, långbent person; någon som går med bara ben’, ginglinėti ‘gå som en gingla’, gingāras ‘lång, stor person eller djur’, gingaras. Lit. gyslinis ‘piska, gissel’ (LKŽd., III, 355), jfr lit. gysla. Lit. įnagis ‘spö, piska, klubba, rep’, įnagė, įnaginis (LKŽd., IV, 103) har den ursprungliga betydelsen ‘verktyg, föremål med vilket något görs’. Det är också i denna betydelse som ordet įnagis används allra mest i litauiskan. Det kan föras samman med lit. nãgas; jfr nagingas ‘händig, skicklig i handarbete’ (< ‘som har naglar, med naglar, nagelförsedd’), panagingas, nagnūs48. Vad gäller ordbildningen, jfr också lit. įrankis (: rankà), lett. ieruocis (: ruoka). Även lett. inagis ‘parasiterare, lus, människa’ (Gramzda, EH, I, 501) är ett lån från litauiskan. Denna betydelse hos det lettiska ordet har sannolikt utvecklats ur betydelsen ‘piska, gissel’. Vad gäller semantiken, jfr betydelserna hos lit. bizūnas, botāgas, bindza. Lit. ýpas ’flätad piska, ridpiska’ (LKŽd., IV, 129), ýpsas (LKŽd., IV, 133), jfr lit. ýpas ’slag, rapp; ärr, märke (på huden efter ett slag)’ <östpreussisk ty. híp ’slag, rapp’49. Lit. jautāgyšlis ’ridpiska (gjord av oxsenor)’ (LKŽd., IV, 322) < av lit. jautis + gysla. Lit. kanapinis ‘piska’, kanāpinis (LKŽd., V, 197): lit. kanãpė. Lit. kiettenius ‘läderpiska med en bit bly eller järn fäst i änden’ (LKŽd., V, 755) är belagt i K. Širvydas ordbok från 1642: ”Bafayk. Plumbata. ac. flagellum plumbum annexū in extremo habes. Botagas šikßnynis galy šwinu turis kießtenius” (Dic., 8, 102). Källan till denna benämning är pol. kiescien, som i sin tur har kommit från de turkisk-tatariska språken; jfr Kazantatariska kistān ‘klubba, käpp, redskap för att kärna smör’50. Lit. kiškóje ’piska, redskap fäst vid ett kaninben’ (LKŽd., V, 887) < av lit. kiškis + koja, jfr lit. stirnakojis. Lit. kliūbinis ”ett redskap av vide eller en piska att slå med” (LKŽd., VI, 113), kliūbinis, kliūbinis (LKŽd., VI, 161): lit. kliūbas ”vidja att fläta med; en vriden gren eller vidja för att sätta upp ett staket eller binda ihop något”. Lit. kliūbas har sitt ursprung i polska51, jfr pol. dial. kluby ”vidjor för att sammanfoga timmer till en flotte”. Det polska ordet är i sin tur lånat från tyskan52. Lit. kurklyš ‘gissel, piska, ridpiska’ är belagt i den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas” endast från en enda källa, nämligen S. B. Chilinskis bibel (1660): ”Min far pryglade er med piskor, men jag ska prygla er med kurkliai” (Ch 2 Krn 10, 14, LKŽd., VI, 955). Denna bibelpassage återges på liknande sätt även i andra senare litauiska bibelöversättningar, men där motsvaras ordet kurkliais av andra litauiska synonymer till botagas ‘piska’: dygeis karbočiais (Königsberg, 1816), dygliuotais rimbais (Kaunas, 1921). Ordet kurklys används i äldre litauiska språkminnesmärken med andra betydelser – ‘liten duva, turkduva; skorpion’ (LKŽd., VI, 955). I den nyare 48 E. Fraenkel, Et. Wb., s. 478; P. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, s. 112, 224. 49 K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, s. 57; E. Fraenkel, Et. Wb., s. 186 50 F. Slawski, Sl. et., II, p. 175–176; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 562. 51 E. Fraenkel, Et. Wb., p. 273. 52 F. Slawski, Sl. et., II, p. 233–234. 5* 67 Betydelsen ’piska, ridspö’ hos lit. kurklys har uppkommit under inflytande av den latinska bibeltexten. Den latinska texten på detta ställe lyder: ”…pater meus cecidit vos flagellis, ego vero caedam vos scorpionibus“. I kyrkolatinet används ordet scorpio i flera betydelser: ”1. Skorpion, giftig insekt (även som stjärnbild). 2. Krigsmaskin för att slunga pilar. 3. taggig havsfisk (Apoc. 9, 5). 4. tortyrredskap: gissel med hullingar (Quat. Coronat. 8. Nov.)”⁵³. Följaktligen fick i den litauiska bibelöversättningen den första betydelsen av lat. scorpio i praktiken ersätta den fjärde, och lit. kurklys fick den nya betydelsen ’gissel, piska’. Lit. linkstinis ’böjligt spö; gissel’ (LKŽd., VII, 546): lit. linkti, lankstus, linkstis ’böjlig stång för att hänga upp vaggan; bladfjäder’. Lit. makãras ’gissel, piska, käpp att slå med’, mãkaras, mãkaras (LKŽd., VII, 771), makãiras (LKŽd., VII, 767), makõras (LKŽd., VII, 781) — kan förklaras på två sätt. E. Frenkel förknippar det med lit. mãkaluoti ’röra om, svänga, vifta’, mãkaruoti och andra litauiska släktingar till mõti. Om man enbart utgår från det litauiska språkstoffet vore en sådan förklaring invändningsfri. Tyvärr förekommer ett liknande namn på piska också i polskan: makarami kilka wycięli, makarem kolejno weźmiecie (omkring år 1700), gdy go z kolka makarym wychłostał (F. Bohomolecas, 1720–1784)⁵⁴. A. Briukner förklarar att pol. makar i denna betydelse har uppkommit ur personnamnet Makar. Förutom det polska piskenamnet barbara, som vi redan nämnt och som också har sitt ursprung i ett personnamn, påpekar A. Briukner att även det ryska personnamnet Сергей (przydatku dam sergiejem po plecach, apie 1730 m.) används i betydelsen ’piska’. Följaktligen kan även lit. makãras ha lånats in från polskan. Senare kan detta namn på en piska genom folketymologi också ha förknippats med verben mãkaruoti, mãkaruoti, makaruoti m.fl. Till såväl dessa verb som piskenamnet kan även lit. mãkaras ’en lättsinnig person, en slarver, en virrpanna; någon som ständigt rör sig, krumbuktar sig och lägger sig i allt’, mãkaris förknippas. Att lit. makãras skulle vara av polskt ursprung betvivlas av omständigheten att pol. makar i betydelsen ’piska’ används mycket begränsat: ett sådant ord förekommer inte alls i de stora polska ordböckerna (S. B. Lindes, J. Karlowiczs, J. Karlowiczs — A. Krymskis — V. Niedzviedzkis, V. Doroszewskis). Följaktligen är också den motsatta låneriktningen möjlig (i så fall bör pol. makar inte förknippas med personnamnet). Eftersom pol. makar ’piska’ inte har någon känd geografisk utbredning är det naturligtvis svårt att hävda detta. F. Bohomolecas, som A. Briukner nämner, studerade och arbetade under en längre tid i Vilnius; därför kan ett sådant ord ha kommit in i hans skrifter via den lokala polskan även från litauiskan. Även lit. makãras kan vara ett inhemskt ord; detta skulle möjligen också styrkas av lit. matãras, vars betydelse och användning märkligt nog överensstämmer med lit. makãras. Lit. mėtena ’gissel, piska’ (Joniškis), mėtenas (Mažeikiai, Šatės), mėtamasis ’rem, spö eller över huvud taget något man slår med’ (Šakyna, Vegeriai) är lån från lettiskan; jfr lett. mėtamais ’käpp att slå med’, lett. mest ’kasta, slå’⁵⁵. Lit. myžinis ’gissel, piska’, myžinis (Kairiai, Pociūnėliai), myžeklės ’redskap att slå med, spö, gissel, piska’ (Grūžiai), myžeklinis (Skaudvilė), myžõklis (Gargždai): lit. myžėklis ’penis’, myžti ’kissa’, beträffande semantiken jfr lit. biž- ⁵³ A. Sleumer, Kirchenlateinisches Wörterbuch, Limburg a. d. Lahn, 1926, p. 703. ⁵⁴ A. Brückner, Sl. et., p. 15. ⁵⁵ A. Sabaliauskas, LKK, VIII, p. 104. 68 balas, lett. metamais ’en käpp att slå med’; lett. metamais ’det manliga könsorganet’, pol. pyta ’penis’: pol. pyta ’kort piska’ etc. Lit. pavarõklis ’piska’ (Rumšiškės): lit. pavarýti. Lit. rãpnykas ’lång piska med kort skaft, ridpiska’ (Gizai, Kapsukas, Liudvinavas, Pandėlys, Raseiniai, Veiveriai), rãpningas (Višakio Rūda) är ett lån från polskan, jfr pol. harapnik ’piska med lång rem’. Formen rãpnikas uppkom i litauisk språkmark på grund av parallell användning av suffixen -inyka- och -ininka-. Från polskan spreds benämningen på detta slagredskap också till några andra slaviska språk, jfr ry. арапник, ukr. гарапник, vitry. арапнік, tjeck. harapnik. I polskan används vid sidan av formen harapnik även formerna harap, herap, vilkas ursprungliga betydelse var jägarnas tillrop till hundarna när de drev dem att hämta bytet. Pol. herap (även formen herab är belagd) anses av många forskare ha sitt ursprung i högty. herab ’ned’⁵⁶. Vissa betydelser av det polska ordet (’byte, plundring’, jfr pol. już po harapie ’nu är allt över, för sent’) väcker dock tvivel om denna förklaring, och därför har F. Slawski kanske rätt när han hävdar att några av ordets polska betydelser lätt skulle kunna förklaras om dess källa antogs vara turk. harap ’förstörelse, ödeläggelse, härjning’⁵⁷. Lit. rìm̃bas ’piska, grov piska, repände, piskrem, spö’ (Griškabūdis, Kapsukas, Merkinė, Naumiestis) är ett ord av litauiskt ursprung, besläktat med lit. rem̃bti ’bli lat’, rémbėti ’bli lat; hårdna, växa samman’, rùmbas ’ärr (när ett sår har läkt eller efter ett slag)’ och rambùs ’klumpig, osmidig’⁵⁸. Lit. stirmakojis ’piska med skaft av ett hjortben’, stirnakojis (Mažeikiai, Raseiniai, Rokiškis, Šiluva), stirninis (Dusetos, Kupiškis), stirninė (Baisogala), stirninas (Skrebotiškis), stirnõkas (G. H. F. Nesselmann, Wb., 502; F. Kuršaitis skriver stirnõkas och anger samtidigt att han inte hört ordet i levande språkbruk, Wb., 406) < lit. stirna ’hind’ + koja ’ben’. De obildade formerna är sannolikt yngre och har uppkommit ur den sammansatta formen stirnakojis. Lit. šmikis ’piska’ (Klaipėda, Upyna), jfr lit. šmikis ’remmen längst ut på piskan’ (Chr. Mielcke, Wb., I, 279; F. Kurschat, Wb., 391; G. H. F. Nesselmann, Wb., 528); ’änden av en linflätad pisksnärt’ (Dovilai, Gaurė) är ett lån från tyskan, jfr ty. Schmicke ’änden på pisksnärten’⁵⁹. Betydelsen ’piska’ hos lit. šmikis uppstod redan i litauiskan. I de litauiska dialekterna används ordet šmikis mycket brett i betydelsen ’s l a r v, d u m h u v u d, oseriös person’. I E. Fraenkels ordbok antas det att denna betydelse kan ha påverkats av det polska ordet smyk ’pojke, slyngel’. Men med tanke på den semantiska utvecklingen hos benämningar på piskor och begrepp som hör samman med dem kan betydelsen ’slyngel’ i litauiskan ha uppstått även utan någon yttre påverkan. I lettiskan finns många benämningar på driv- och slagredskap av olika ursprung som är typiska endast för detta språk: Lett. ādainica ’läderpiska’, ādenica, ādunica (EM, I, 236; EH, I, 192), jfr lett. āda ’skinnet, lädret’, lit. óda ’hud’. ⁵⁶ A. Brückner, Sl. et., p. 168; M. Vasmer, Et. Wb., I, p. 22. ⁵⁷ F. Slawski, Sl. et., I, p. 402–403. ⁵⁸ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, p. 111; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 696. ⁵⁹ K. Alminauskis, Die Germanismen des Litauischen, p. 130; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1013. 69 Lett. atvītene ’en pisksnodd som flätats tillbaka; en kosackpiska’ (EH, I, 181), jfr lett. atvīt ’fläta upp, skilja åt’. Lett. baīce ’en kort, tjock piska’, baīcene (EM, I, 249) är enligt J. Endzelīns uppfattning sannolikt en ombildning av det tyska Peitsche (wohl eine Umbildung von d. Peitsche). Beträffande förhållandet mellan b- och p- i ordets början, jfr lett. brusaks ’preussare’, lett. bakškis: lett. pakš(k)is, lett. bęka: lett. pęka, lett. bires: lett. pires, lett. blakts, lit. blākė: lett. plakts m.fl.60 Det tyska Peitsche är i sin tur ett lån från slaviska språk (belagt redan i 1300-talets tyska språkminnesmärken)61. Lett. bembele ’en piska, särskilt en zigenar piska’ (EM, I, 278), bèmbele ’en klubba (att slå med)’ (EH, I, 212), jfr lett. bèmbelis ’ett skällsord (om människor [små, fula, tjockmagade barn], djur [tjockmagade kalvar och hästar] och missbildade träd)’, bემბere ’en kortväxt flicka’, bemberis ’ett knotigt träd; en krokig, dåligt vuxen björk’, jfr även lit. bimbìlas. Lett. biktala ’zigenarpiskan’ (EM, I, 295), biktiņš ’stryk’, nùobiktalât ’prygla ordentligt’ kan vara ljudhärmande ord, jfr lett. bika, biku ’interjektion som betecknar en stöt eller ett slag’, bikât kājas ’slå fötterna mot marken’ (EH, I, 218). Lett. cùcine ’en piska för svinvallning’ (EH, I, 280), jfr lett. cūka ’grisen’. Lett. čūnčurs ’en alltför kort piska’ (EM, I, 421), jfr lett. čūnčurs ’något trassligt, rufsigt, en härva, en klump; en person som brukar klä sig mycket varmt’, čūnčuris ’någon som inte får arbetet gjort’, čūnčuriski ’krökt’. Lett. derža ’en kort piska vars skaft består av en get- eller hartass; en stor piska, en zigenar piska’ (EM, I, 458); enligt J. Endzelīns (med frågetecken) betydde ordet ursprungligen en läderpiska, jfr lit. diržas. Lett. dimbā ’oxpiska’ (EM, I, 467) bör sannolikt förbindas med lett. timbā ’göra något långsamt’ (nu timbā, timbā! säger man för att driva på en lat och svag häst); bära med möda’, timbā ’ett tyg som är tjockare än vanligt’. Lett. diņķene ”en ridpiska av en oxpisk”, diņķavniea, diņķenice ”en oxpisk; en ridpiska av en oxpisk” (EH, I, 321), jfr lett. diņķis ”det manliga könsorganet (särskilt hos en oxe)” < medellågty. dink ”penis”. Lett. dratka ”en piska; tillrättavisningen” (EM, I, 491) bör sannolikt förbindas med lett. drāte ”tråden” < medellågty. drāt, jfr lett. drātēt ”skälla”, drātīt ”slå, prygla”, drātējens ”tillrättavisningens=bärande” (EH, I, 331), jfr även lit. dratinis. Lett. dūrtēne ’en tjock, vass ridpiska; prygling’ (EM, I, 520): lett. dūrt ’sticka, stöta’, lit. dūrti. Lett. dzenamais ’något man driver på med, en käpp, en piska m.m.’ (EM, I, 544): lett. dzīt ’driva, jaga’. 60 J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, p. 251–252; V. Kiparsky, Scando-slavica, 14, p. 73–97. 61 F. Kluge, Et. Wb., p. 537. 70 Lett. džala ‘?’ (čigānam brenga džala BW. 33554, 6, EH, I, 365) är sannolikt < lett. džāndžala. Lett. džāndžala ‘zigenarpiskan’, džandala (EM, I, 563), džandželīte (EH, I, 365), džendžala (EM, I, 563), džendžele (EH, I, 365), džīndžala (EM, I, 564; EH, I, 365), džindžauska (EM, I, 564), džīndža ‘en vide- eller björkkäpp eller en piska’ (EH, I, 365), jfr. även lett. džandžalāt ‘slå’, džāndžalēt, džendžalāt, džindželēt, džindžuot, džindžalāt, džindžalēt, džindžināt ‘svinga piskan’, džindžalnieks ‘en zigenare’. Orden är sannolikt av ljudhärmande ursprung; jfr lett. džindž ‘interjektion för att beteckna ett klingande ljud’, džindžēt ‘klinga’, džindžulis ‘en dålig klocka; ett fickur’, jfr även lit. džendžioras. Lat. elvete ”en herdeskäpp, käpp att slå med” (EM, I, 569), jfr. lit. elvytōs ”en björkkäpp till en gunga”, alvytà ”en tvinnad videkvist”, lat. elvede ”en ung, armstjock gran, vars tunna ände, omvandlad till en klūga, används för att fästa flottarna vid stranden”, möjligen även preuss. alodde ”hasp=dörrgångjärn, med vilket dörren hängs på gångjärnen” (ord 541 i Elbings ordlista)62. Lett. ganeklis ‘herdekäppen’ (EM, I, 599), ganenīca (EM, I, 600): lett. gans ‘herden’, ganīt ‘valla, beta’. Lett. grīndža ‘en zigenarpiska’ (EH, I, 406) kan ibland ha uppstått genom dissimilation ur lett. džindža. Lett. kaltine ‘den tjocka läderpiskan för kosacker’ (EM, II, 145): lett. kalt ‘smida; slå; beslå’. Lett. kaūka ‘en zigenarpiska’ (EM, II, 173): lett. kāukt ‘ylla’, jfr även lett. kaūka ‘ylandet, stormvinden; skrikhalsen, den som ylar, en gråtmild människa’. Lett. kazāčene ‘kosackpiskan’ (EM, II, 183): lett. kazāks ‘kosacken’. Lett. līcene ‘piskan’ (EM, II, 476) – J. Endzelīns förbinder det med lett. līkt ‘böja sig, bli krum, sjunka, knäckas’. Lett. liētēne ‘en kort piska’ (EM, II, 507) – J. Endzelīns förband det tveksamt med lett. liēt ‘hälla; slå, prygla’. Sambandet är mycket sannolikt, jfr lit. liēt kam par galvu; liēt kam ar riksti pa pakauļ (EH, I, 757). Lett. lūnte ‘piskan’, lūntaga (EM, II, 514) – ett lån från tyskan63, jfr ty. die Lunte ‘stubin, lunta; svans (i jägares språkbruk)’. Formen lūntaga uppstod sannolikt efter mönster av formen pātaga. Lett. luot̄ega ‘en piska; en käpp, en stav, en stor käpp’ (EH, I, 768), luōtaga ‘käppen, något att slå med (ett rep, en piska)’ (EM, II, 528–9, EH, I, 768), lūtaga (?) ‘en böjlig, smidig käpp’ (EM, II, 520): lett. luotāt ‘slå’. Här kan det ibland också röra sig om egenartade, ”lettifierade” former av lett. lūntaga. Lett. miseklis ‘en zigenarpiska’ (EH, I, 818) bör kanske förbindas med lett. mizeklis ‘urinröret’, mizeknis ‘det manliga könsorganet (hos hingstar, tjurar, baggar)’, mislis ‘det manliga könsorganet, särskilt hos hästar’, jfr lit. myžėklis. Å andra sidan är det möjligt att förbinda lett. miseklis med lett. mizuot ‘hugga, slå, prygla’, vars grundbetydelse är ‘barka av, skala av’ (jfr lett. misuot (?) = mizuot). Beträffande betydelseförändringen hos lett. mizuot, jfr lit. 62 K. Būga, Rinktiniai raštai, III, p. 429; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 120–121; J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 140. 63 J. Sehwers, Sprachlich - kulturhistorische Untersuchungen, p. 74. 71 lūpti ’ta bort bark, bast, skal’ → ’slå, ge någon stryk’. Den första förklaringen verkar dock vara mer sannolik. Lett. peizere ’piskan’ (EM, III, 193; EH, I, 219), jfr lett. pēizēt ’slösa’, peizāt ’håna, vålla materiell skada’, peiza ’tunt öl’, peizeris ’en lättsinnig, dum människa’, peizums ’en som väsnas och för oväsen’. Lett. pempe ’en kort piska’ (EM, III, 199), jfr lett. pempe ’svinens korta svans, hästarnas stubbsvans’, pempele ’en liten, tjock flicka; en kortväxt person’ (EH, II, 222), pempis ’magen, en tjock person’, pimpis ’manligt könsorgan’. Vidare bör dessa ord förbindas med lett. pempt, pampt, lit. pañpti. Lett. pička ’en piska; ett smidigt spö’, pička (EM, III, 230) — är ett ord som förekommer i äldre lettiska språkminnesmärken (i G. Mancelius, G. Elgers och J. Langijs skrifter) och ganska ofta även i dialekterna. Dess källa är lågtyska pietske ’piska’⁶⁴. Även estniska piitsk har lånats från lågtyska pietske. Lett. pikene ’ett redskap att slå med; en kort (beckad) piska’ (EM, III, 214), den sistnämnda betydelsen skulle tyda på att pikene ursprungligen betydde en med beck insmord (”beckad”, lett. pikis, lit. pikis, est. pikk < medellågty. pik) piska; jfr även lett. pjikenēt ’slå med piskan’. Lett. pipa ’piskan’ (EM, III, 221), pipka ’piskan; ett hoprullat tygstycke som man kan slå med’ (EM, III, 222) bör sannolikt förbindas med lett. pipis ’hörnet, spetsen på en säck med spannmål; det manliga könsorganet’, pipiņš ’en diminutiv benämning på det manliga könsorganet’, pipaste ’en ko med kort svans’, jfr även lett. pipāt ’piska’, lett. pipka ’en suput, drinkare’. Lett. pleņica ’en platt läderpiska’, pleņica, pleņice (EM, III, 336), plemiča ’ett redskap att slå med på slavarnas tid’ (EH, II, 291) < rys. плетеница ’fläta’: rys. плести (В. Даль, Сл., III, 123). Lett. riņguotne ’ett slags piska med kort skaft’ (EM, III, 528), jfr lett. riņgalts ’sadelgjord, ringgjord’, ringuts < lågtyska Ringgurt⁶⁵. Lett. sipsna ’ett kraftigt spö, även — en rem att piska med (= siksna)’ (EM, III, 842). K. Būga förband det med lit. šipulys, šipti⁶⁶, J. Endzelīns var benägen att förknippa det med sanskrit śiphā ’tunn rot, spö’ eller śepáḥ ’penis’. Det förefaller oss som om ordet sipsna, om dess betydelse antas vara ’en rem att piska med’, skulle kunna förklaras som uppkommet ur siksna (= lit. šìkšna). Lett. sislis ’en käpp, i allmänhet ett redskap att slå med’ (EM, III, 849): lett. sist ’slå’. Lett. sitamais ’något att slå med, en klubba’ (EM, III, 849, 850): lett. sist ’slå’. Lett. skabene ’något som används för att slå med = sitamais’ (EM, III, 863). J. Endzelīns är benägen att förknippa det med lett. skabīt ’hugga av grenar, kapa’, jfr lett. atskabene ’en utsliten bastukvast’ (EM, I, 191). Lett. strūpene ’ett herdespö’, strūpene (EM, III, 1098). J. Endzelīns är benägen att förknippa det med lett. strupjs ’kort avstympad, kortbunden’. ⁶⁴ J. Sehwers, Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen, s. 89. ⁶⁵ Ibid., s. 101. ⁶⁶ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, s. 600, II, s. 316, 618. 72 Lett. škęste ‘en (lång) käpp; en herdekäpp (med smala grenar); en käpp till halmtak’ (EM, IV, 29) försöker man förbinda med lit. sketerà ‘djurets rygg, puckel; puckelns borst’, ry. щетина ‘borst’⁶⁷. Lett. škina ‘en käpp, en herdekäpp, en tunn och lång stång, ett metspö, en käpp till halmtak’, škinaga ‘en herdekäpp, en lång käpp för att binda kärvar eller fläta korgar, ett metspö’ (EM, IV, 41; EH, II, 636) är J. Endzelynas benägen att förbinda med lett. škīt ‘avblada, skala av, plocka av’. Lett. šmīkšenica ‘en käpp eller piska’ (EH, II, 649): lett. šmīkstēt ‘smälla, klatscha, smacka, vissla’ (jfr braucuot pātaga pa gaisu (gar ausīm) vien šmīks-tēja), šmīkšēt. Lett. švaka ‘en käpp, en böjlig stav att slå med’ (EM, IV, 113) – har sannolikt ljudhärmande ursprung; jfr lett. ledus saka: brika braka; zuobeniņi švika švaka (BW. 31971 var., EM, IV, 113). Lett. vebikis ‘smällare’ (EM, IV, 514), jfr lett. vebe ‘ett fingerbrett band vävt av snören’. Lett. vembele ‘en käpp; en tjock käpp; en kort, tjock käpp att slå med; en herdekäpp’, vembelis (EM, IV, 536), vembele ‘en kortare klubba’ (EH, II, 770) – är ett lån från de finska folken i Baltikum; jfr est. vemmal (gen. vemble) ‘prygel, klubba’, finska vempele⁶⁸. Lett. zeliga ‘en stridsklubba; piska med en järnklubba’ (EM, IV, 704) bör sannolikt förbindas med lett. zelēt ‘tugga, prygla’. Lett. zipsna (skrivs också med -b-) ‘en kraftig käpp; remmen, ett läderbälte=siksna’ (EM, IV, 725), jfr även lett. zipât ‘slå’, zipene ‘en käpp’, zipsnât ‘slå’. Kanske bör lett. zipsna härledas ur lett. sipsna, och det senare förbindas med lett. siksna. Lett. žebenica ‘en lång herdekäpp’ (EM, IV, 799), jfr lett. žebeklis ‘en grenig träbit, en grenig käpp’, žābeklis ‘den lilla käppen eller taggarna med vilka man spärrar munnen på ett ungt djur så att det inte kan dia’, vilka i sin tur bör förbindas med lit. žābas, žābōti⁶⁹. Ett namn på ett slagredskap återfinns också i de fornpreussiska språkminnesmärkena – ord nr 315 i Elbingglossariet – Brusgis Geysel. Ordet står efter benämningarna på rep och betyder sannolikt ‘piska’. Fornpreuss. brusgiss ursprung är ganska oklart; sannolikt bör det, såsom R. Trautmann⁷⁰ och J. Endzelynas⁷¹ gör, förbindas med lit. brūzgai ‘täta, små buskar’, brūžgas ‘kvist, käpp, gren’, bruzgōtas ‘käpp, gren’, brūzgulys ‘käpp; en snara med en pinne för att dra åt kring en gris tryne; en käpp för att binda halmkärvar’ osv. Den ursprungliga betydelsen av fornpreuss. brusgis skulle alltså ha varit ‘stav’; vad gäller semantiken, jfr ty. die Geissel ‘piska’: fornnord. geisli ‘stav’⁷². ⁶⁷ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, p. 599, II, 315, 617; E. Fraenkel, Et. Wb., p. 803–804; M. Vasmer, Et. Wb., III, p. 450–451. ⁶⁸ V. Thomsen, Beröringer mellem de finske og de baltiske (litauisk-lettiske) Sprog, p. 286. ⁶⁹ E. Fraenkel, Et. Wb., p. 1282–1283. ⁷⁰ R. Trautmann, Die altpreussischen Sprachdenkmäler, p. 314. ⁷¹ J. Endzelīns, Senprūšu valoda, p. 154. ⁷² F. Kluge, Et. Wb., p. 242. 73 Som vi ser finns det i de baltiska språken (litauiska och lettiska) mycket stora mängder benämningar på redskap som används för att driva på eller slå djur, med både snävare och vidare användning. En stor del av dessa benämningar har kommit in i de baltiska språken från slaviska språk (lit. botagas, lett. pātaga, lit. bižūnas, lett. bižūne, lit. kančiūkas, lett. kančūka, lit. knūtas, lett. knute, lit. nagaika, lett. naika, lit. pastarānka, lett. pastrunkis, lit. pitka, lett. pitka, lit. pletnìa, lett. pletne, lit. barborā, lit. kiestenius, lit. rāpn ykas, lett. plenica). Enstaka lånord av detta slag kan också ha kommit in i lettiskan via litauiskan. Bland benämningarna på slagredskap i lettiskan finner vi även lån från tyskan (lett. baice, lunte, pīcka, ringuotne). I litauiskan förekommer de nästan inte alls (lit. šmikis). I de baltiska språken finns det ett stort antal benämningar på slagredskap av ljudhärmande ursprung (lit. bimbilas, lit. bindza, lit. bričius, lit. džendžioras, lit. džiungāras, lett. biktala, lett. dañdala, lett. džandžala, lett. šmikšenica, lett. švaka). Det finns ett nära semantiskt samband mellan benämningar på slagredskap och benämningar på membrum virile. En del benämningar på slagredskap används i betydelsen ”olämplig, lättsinnig person, luffare”. FÖRKORTNINGAR I APh – Archivum Philologicum, I–VIII, Kaunas, 1930–1939. B – Lexikon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum, darinnen… von Jacobo Brodowskij (XVIII amž. pradžios rankraštis, du tomai). BB – Beiträge zur Kunde der indogermanischen Sprachen, herausgegeben von A. Bezzenberger, I–XXX, Göttingen, 1877–1906. E. Berneker, Et. Wb. – Slavisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1908–1913. BrB – Biblia tatai esti Wissas Schwentas Raschtas Lietuwischkai pergulditas per Janą Bretkuną Lietuwos Pleboną Karaliauczuię (1590 m. rankraštis). BrP – Postilla tatai esti Trumpas ir Prastas Ischguldimas Euangeliu… Per Jana Bretkuna… Karaliauczuię… 1591. A. Brückner, Sł. et. – Słownik etymologiczny języka polskiego, Kraków, 1927. Bt. – S. Bythner, Naujas Testamentas… Karaliaučiuj’ Métu MDCCI. C. D. Buck, Dic. – A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages, Chicago, 1949. C – Clavis Germanico-Lithuana, rankraštis, parašytas tarp 1673–1701 m. Ch – S. B. Chilinski, Biblio su didžiu dabojimu perguldita Lietuwos žmonėms…, išspaudsta Londone 1660 m. Ch¹ – Biblia litewska Chylińskiego. Nowy Testament. Tom II – Tekst, Poznań, 1958. В. Даль, Сл. – Толковый словарь живого великорусского языка, I–IV, Москва, 1955. В. Добровольский, Сл. – Смоленский областной словарь, Смоленск, 1914. DP – Postilla Catholicka… Per Kūnigą Mikalojiv Davkszą… Wilniui… 1599. EH – J. Endzelīns un E. Hauzenberga, Papildinājumi un labojumi K. Mühlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai, I–II, Rīgā, 1934–1946. EM – K. Mühlenbachs lettiska ordbok, redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns, I–IV, Riga, 1923–1932. E. Fraenkel, Et. Wb. – Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg–Göttingen, 1955–1966. Б. Д. Гринченко, Сл. – Словарь украинского языка, I–IV, Киев, 1907–1909. J. Karłowicz, Sł. – Słownik gwar polskich, I–VI, Kraków, 1900–1911. J. Karłowicz, A. Kryński i W. Niedźwiedzki, Sł. – Słownik języka polskiego, I–VIII, Warszawa, 1900–1927. 74 E. Klein, Et. Dic. – A Comprehensive Etymological Dictionary of the English Language, I–II, Amsterdam – London – New York, 1966–1967. F. Kluge, Et. Wb. – Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, unter Mithilfe von A. Schirmer bearbeitet von W. Mitzka, Berlin, 1957. KN – Kniga Nobaznistes Krikščioniškos… antra karta perdrukavota… Kiedaynise… 1653. F. Kurschat, Wb. – Littauisch-deutsches Wörterbuch, Halle a. S., 1883. F. Kurschat, Wb., I, II – Deutsch-littauisches Wörterbuch, I–II, Halle a. S., 1870–1874. KZ – Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, begründet von A. Kuhn, I–XXVIII, Berlin, 1852–1885; XXVIII–XL, Gütersloh, 1887–1907; XLI tt., Göttingen, 1907 t. t. J. Langija Vrd. – E. Blese, Nīcas un Bārtas mācītāja Jāņa Langija 1685. gada latviski – vāciski vārdnīca ar īsu latviešu gramatiku, Rīgā, 1936. LKK – Lietuvių kalbotyros klausimai, Vilnius, 1957 tt. LKŽd. – Lietuvių kalbos žodynas, I, red. J. Balčikonis, Vilnius, 1941; II, red. J. Balčikonis, Kaunas, 1947; III–V, atsak. red. K. Ulvydas, Vilnius, 1956–1959; VI–VII, atsak. red. J. Kruopas, Vilnius, 1962–1966; I, 2 leid., atsak. red. J. Kruopas, Vilnius, 1968. K. Lokotsch, Wb. – Etymologisches Wörterbuch der europäischen (germanischen, romanischen und slavischen) Wörter orientalischen Ursprungs, Heidelberg, 1927. LP – Lingua Posnaniensis, Poznań, 1949 tt. V. Machek, Et. sl. – Etymologický slovník jazyka českého a slovenského, Praha, 1957. M. Mayrhofer, Et. Wb. – Kurzgefasstes etymologisches Wörterbuch des Altindischen, I–III, Heidelberg, 1956 tt. G. Manceli̇s, Lettus – Lettus, Das ist Wortbuch, Sampt angehengten täglichem Gebrauch der Lettischen Sprache, Erster Teil, Riga… M.DC.XXXVIII. Chr. Mielcke, Wb. – Littauisch-deutsches und Deutsch-litauisches Wörter-Buch…, Königsberg, 1800. MP – Postilla Lietuwiszka… Wilnivy per Jokubą Morkuną… Metuose… 1600. Mž – Mažvydas. De äldsta minnesmärkena på litauiska fram till år 1570, utgivna för tryckning av J. Gerullis, Kaunas, 1922. G. H. F. Nesselmann, Wb. – Wörterbuch der Littauischen Sprache, Königsberg, 1851. И. И. Носович, Сл. – Словарь белорусского наречия, Санктпетербург, 1870. И. Я. Павловский, Р.-н. сл. – Русско-немецкий словарь, Рига, 1900. J. Pokorny, Et. Wb. – Indoeuropeisk etymologisk ordbok, I, Bern och München, 1959. А. Преображенский, Эт. сл. – Этимологический словарь русского языка, Москва, 1910 – 1914. P. Ruhig, Lex. – Litauisk-tysk och tysk-litauisk ordbok, Königsberg, 1747. F. Sławski, Sł. et. – Słownik etymologiczny języka polskiego, I–II, Kraków, 1952–1965. SP – Šȳrwyds Punktay sakimu… Teil I: 1629. Teil II: 1644… herausgeg. von F. Specht, Göttingen, 1929. StB – Studi Baltici, Rom, 1931 ff. C. Szirwyd – Ordbok på tre språk… Femte upplagan… Vilnius… M.DCC.XLII. Н. М. Шанский, Эт. сл. – Этимологический словарь русского языка, I, Москва, 1963–1968. M. Vasmer, Et. Wb. – Russisches etymologisches Wörterbuch, I–III, Heidelberg, 1953–1958. A. Walde, Et. Wb. – Latinsk etymologisk ordbok, I–II, Heidelberg, 1938–1954 II irl. – iriska av. – avestiska afg. – afghanska vitry. – vitryska alb. – albanska bulg. – bulgariska eng. – engelska kroat. – kroatiska arm. – armeniska tjeck. – tjeckiska höglt. – högsamogitiska dial. – dialektal 75 est. — estniska germ. — germanska got. — gotiska gr. — grekiska het. — hettitiska ide. — indoeuropeiska isl. — isländska isp. — spanska karel. — karelska kaš. — kasjubiska lat. — lettiska lenk. — polska liet. — litauiska lyv. — liviska lot. — latin lūž. — låg-sorbiskt n. — ny pers. — persiska pr. — fornt preussiska pranc. — franska rus. — ryska sen. — forntida serb. — serbiska serb.-chorv. — serbokroatiska skand. — skandinaviska skr. — sanskrit slav. — slaviska slov. — slovenska slovk. — slovakiska suom. — finska tarm. — dialektal tot. — tatariska ukr. — ukrainska veps. — vepsiska vid. — mellan- vok. — tyska žem. — samogitiska UR BOSKAPSTERMINOLOGINS HISTORIA I DE BALTISKA SPRÅKEN А. САБАЛЯУСКАС Sammanfattning Benämningar på hjordar. I de baltiska språken, särskilt litauiskan, finns det mycket många benämningar på hjordar: litauiska — bandā, kaimenė, guotas, kėltuva, pėkus, gyvuliai, gyvis, goniava, gonā, gardas, stōdas, armuo, gaibjė, pūlkas, tabūnas, lettiska — luopi, bars, ganeklis, pulis m.fl. Oftast är det gamla ord av baltiskt ursprung. Särskilt intressant är litauiska bandā, som i litauiska dialekter och skriftliga källor används i följande betydelser: ”hjord”, ”spannmål (även lin) som en dräng, en bondes son eller yngre bror har sått för egen räkning”, ”mark där bandā har såtts”, ”naturatillägg till en drängs lön”, ”drängens lön in natura”, ”nytta, egendom, tillhörighet, ägodel, pengar”, ”limpa”. Ursprungligen betydde litauiska bandā sannolikt ”djur”, och ur denna betydelse utvecklades gradvis de övriga, senare betydelserna. Litauiska bandā finns belagt i dokument skrivna på andra språk än litauiska redan före de litauiska skriftliga källornas tillkomst. Ordet har i olika betydelser lånats in i lettiskan och även i slaviska språk. I slaviska språk förekommer ordet också i betydelser som är okända i litauiskan; till exempel används ordet бонда i vitryska och ukrainska dialekter i betydelsen ”ko som är avsedd att ingå i brudens hemgift”. Vissa fornpreussiska ortnamn och personnamn tycks vittna om att det en gång även i fornpreussiskan fanns ett ord motsvarande litauiska bandā. Många forskare förbinder litauiska bandā med indoeuropeiska *bhendh- ”binda”. Den semantiska aspekten av denna etymologi väcker dock vissa tvivel. Litauiska kaimenė ”hjord” bör förbindas med litauiska káimas ”by, bondby”. Det är intressant att notera att även de geografiska utbredningsområdena för dessa ord i stora drag sammanfaller. Litauiska guotas ”hjord” har ett mycket oklart ursprung. Dess samband såväl med litauiska gan- jā ”band, liga, flock” och góvėda ”slödder, folkmassa” som med indoeuropeiska *guou- ”boskap; nötboskap” är mycket hypotetiskt. Litauiska kėltuva ”boskap; nötboskap” används i östra litauiska dialekter även i betydelsen ”hjord”. Så användes det också i den äldre skriftliga litteraturen. Litauiska kėltuva: litauiska kėlti ”lyfta”. 76 Litauiska rėkus betydde ursprungligen också ’boskap; kreatur’, men i äldre skrift, och ibland även i dialekter, används ordet i betydelsen ’hjord’. Särskilt intressant är det faktum att litauiska gyvuliai ’boskap, hjord’ bildar ett ganska sammanhängande språkområde tillsammans med belarusiska жывіла och polska zwierzęta. Det är möjligt att belarusiska жывіла i denna betydelse uppkom under inflytande av litauiska gyvuliai. I äldre skrift, liksom i litauiska språköar på belarusiskt område, används ordet gyvis i betydelsen ’hjord’. Båda dessa benämningar på hjord är oupplösligt förbundna med indoeuropeiska *gʷi- (litauiska gy-, slaviska ži-). Litauiska gōniava ’hjord’, gonà: litauiska ginti ’driva’. Litauiska gardas används i betydelsen ’hjord’ endast i äldre skrift. Ordets ursprungliga betydelse är ’inhägnad, inhägnad plats; stall’. Ur denna betydelse utvecklades även betydelsen ’hjord’. Litauiska stodas, tabūnas, pulkas (lettiska pulks) är lån från slaviska språk. Litauiska artimo ’hjord’ är belagt endast i den bibelöversättning som gjordes av A. Baranauskas, där det uppkom under inflytande av latinets armentum ’nötkreatur; hjord, flock’. Litauiska gaibje beläggs för första gången i en handskriven ordbok från 1600-talet. Därifrån kom det in i J. Brodovskis handskrivna ordbok, och därifrån vidare till F. Nesselmanns ordbok. Men ordets struktur tyder på att det inte är ett belagt faktum i litauiskan. Lettiska lūpri ’hjord’: lettiska lūprs ’kreatur, djur’ (jfr albanska lopē ’ko’). Lettiska bars ’hjord, flock, skara’: lettiska bērt ’strö’, litauiska berti, litauiska bāras ’stycke, remsa’. Lettiska ganeklis ’hjord’: lettiska ganīt ’valla’, litauiska ganyti. Lettiska pulis fick betydelsen ’hjord’ från betydelsen ’hög, mängd, folkmassa’. Över huvud taget är följande betydelseutvecklingar ganska vanliga i baltiska benämningar på hjord: ’mängd, folkmassa’→’hjord’, ’djur; boskap’→’hjord’. Benämningar på herdar. I litauiskan har en forntida indoeuropeisk benämning på herde bevarats — piėtuō (: forngrekiska ποιμήν m.fl.). Denna benämning på herde användes sannolikt även i fornpreussiska och lettiska. Den baltiska benämningen på herde trängde in i de finsk-baltiska språken, jfr finska paimen ’herde’ m.fl. I litauiskan och lettiskan används benämningar på herde som härstammar från litauiska ganyti ’valla’ och lettiska ganīt. Dessa ord bör vidare förbindas med litauiska ginti ’driva’, lettiska dzīt, ryska гнать m.fl. I litauiskan finner vi en hel rad benämningar som härstammar från motsvarande beteckningar på husdjur, jfr arklininkas ’hästherde’: litauiska arklys ’häst’, avinininkas ’fåraherde’: litauiska avis ’får’, jautininkas ’herde för tjurar’: litauiska jautis ’tjur, oxe’, karvišius ’koh herde’, kārvinininkas: litauiska kārvė ’ko’ m.fl. Litauiska avčiorius ’fåraherde’ < polska owczarz. Lettiska šēperis ’fåraherde’ < tyska Schäfer. I litauiskan finner vi flera benämningar på den främste herden. Vanligast är benämningarna kerėdžius och skerdžius (med ett tillagt s, jfr litauiska kregždė ’svala’; skregždė, keterà ’nackkam’: sketerà m.fl.). Benämningen på den främste herden har en säker etymologi: den förbinds med indoeuropeiska *kerdh- ’tur, led; hjord’. I fornpreussiskan har ett ord med denna rot bevarats, kērdan (ackusativ singularis) ’tid’. I forntiden användes detta ord uppenbarligen i betydelsen ’tur, lager’ i alla baltiska språk. Detta beläggs av finska kerta ’lager, skikt; gång, en gång’, som lånats från de baltiska språken. Litauiska kerėdžius, skerdžius förekommer ganska ofta i ryska, belarusiska och polska dokument som rör Litauen. Semantiskt ligger litauiska kerėdžius, skerdžius mycket nära litauiska dienìnis ’främste herde’ (: litauiska dienà ’dag’). Denna benämning används endast i ett litet område av de östlitauiska dialekterna. 77 Litauiska viršininkas ’främste herde’: litauiska viršus ’över’. I slutet av 1800-talet införde den litauiske språkforskaren J. Jablonskis (1860–1930) detta ord i skriftspråket och gav det en ny betydelse: ’chef’. Litauiska bandìlis ’främste herde’, bandìžius, bandìnis: litauiska banda ’hjord’. I den språkvetenskapliga litteraturen förekommer litauiska tvarklas i betydelsen ’herde’ redan från A. Bezzenbergers tid. Ordet anges med denna betydelse även i E. Fraenkels etymologiska ordbok över litauiska. A. Bezzenberger hämtade ordet tvarklas ur handskriften till Bretkūnas bibelöversättning. Men som vi har kunnat fastställa kom tvarklas i betydelsen ’herde’ in i den språkvetenskapliga litteraturen genom ett missförstånd. Som framgår av den tyska bibelutgåvan från 1549 misstolkades frasen: „und wie ein Herd on hirten“. I denna fras motsvarar ordet hirten tyska Hürde. Följaktligen används även Bretkūnas tvarklas i denna fras inte i betydelsen ’herde’, utan i betydelsen ’fålla’. Litauiska pastýrius ’främste herde’, pulkavnykas och sannolikt även ustòvas är lån från de slaviska språken. I litauiskan finner vi också en rad benämningar på den främste herdens särskilda medhjälpare — paganìkas, pàganas: litauiska ganýti ’valla’, pavarininkas, pavarinis: litauiska varyti ’driva’, pirmininkas: litauiska pìrmas ’första’, šalininkas: litauiska šalis ’land’. Benämningar på bröd. I de baltiska språken finner vi ganska många benämningar på bröd av olika ursprung. Den vanligaste benämningen i litauiskan är tvártas. Ordets ursprungliga betydelse är ’inhägnad plats’. Ordet förekommer i denna betydelse i äldre litauiska skrifter och även i ordböcker över litauiskan i det forna Ostpreussen. Litauiska tvártas ’ladugård’: litauiska tvérti ’inhägna’. Litauiska tvártas bör förmodligen även förbindas med fornpreussiska coaris (toaris). Litauiska gùrbas används i betydelsen ’ladugård’ i en del östliga litauiska dialekter. Litauiska gùrbas är belagt i denna betydelse redan i K. Širvydas ordbok (utgåvan från 1629). I de litauiska dialekterna har ordet överlag många betydelser — ’korg, flätverk’, ’överdelen av en vagn, flätad av kvistar’, ’krubba (för boskap)’, ’bur för tamfåglar’, ’bo’, ’hundkoja’, ’avskild del av ladugården (för får, kultingar)’, ’ladugårdsplan; fålla’, ’bur för vilda djur’, ’en särskild sorts bikupa täckt med halm’ m.fl. Ursprunget till litauiska gùrbas är ännu inte slutgiltigt klarlagt. Vi menar att betydelserna måste skiljas åt för att ordets ursprung ska kunna fastställas. Litauiska gùrbas ’ladugård’, som används i östra Litauen, är ett inhemskt baltiskt ord; däremot har gùrbas ’korg, flätverk’, som främst används i västra Litauen, liksom andra betydelser nära förbundna med gùrbas ’korg, flätverk’, kommit in i litauiskan från tyskan. Lettiska gùrba, gùrbs används inte i betydelsen ’ladugård’. Det kan inte uteslutas att ordet kommit in i lettiskan från litauiskan. Litauiska kùtė ’ladugård’ används i norra Litauen. Formen kùts är allmänt använd i lettiskan. Frågan om ordets ursprung är mycket komplicerad. J. Endzelin har sannolikt rätt i antagandet att litauiska kùtė kan vara ett lån från lettiskan. Även det litauiska ordets geografiska utbredning talar för denna möjlighet. Den äldre lettiska formen kùts kan ha varit *kunt; i så fall skulle denna benämning på en ladugård sannolikt kunna förbindas med ryska кут ’hörn, vrå; spetsen eller änden av en blind gång; hörnet i en bondstuga, hörnet vid dörren’, ukrainska кут ’hörn, svinstia’ m.fl. Litauiska stalùdas, lettiska stallis och fornpreussiska staldìs är lån från tyskan (jfr lågtyska stall). E. Fraenkel förband även det litauiska samogitiska stalnė, stalnėlė med dessa benämningar på ladugård. Vi menar dock att litauiska stalnė, stalnėlė bör förbindas inte med litauiska staldas, utan med litauiska stainė ’stall’, stainėlė (beträffande fonetiken jfr litauiska kùinas ’krake’: litauiska kùlnas ’krake’). Vår hypotes får särskilt starkt stöd av litauiska folkvisetexter, där formerna stalnė och stainė förekommer nästan exakt lika ofta. Litauiska pìlė ’ladugård’ används i ett litet område i östra Litauen. Ordet förekommer redan i denna betydelse i K. Širvydas ordbok (utgåvan från 1642). Litauiska pìlė används också i betydelserna ’håla, grotta; tält, hydda, koja’. I de litauiska 78 I inventarier skrivna på ryska, polska och belarusiska används litauiska pūnia oftast i betydelsen ’byggnad för skördad spannmål, hö och halm’. I liknande betydelser används även lettiska pūne, pūnis. Lettiska pūnis återfinns redan i G. Mancels ordbok (1638). Ordets ursprung är mycket oklart. En del forskare anser att ordet lånats in i de baltiska språken från de slaviska språken, medan andra tvärtom menar att det kommit in i de slaviska språken från de baltiska. Det förefaller oss som om den sistnämnda uppfattningen är mer sannolik. Litauiska pãtas används i betydelsen ’ladugård’ inom ett litet område i mellersta Litauen. Ordet pãmas återfinns i denna betydelse också i K. Širvydas ordbok (utgåvan från 1642). Det används i liknande betydelse även i litauiska inventarier skrivna på polska, belarusiska och latin. Lettiska pams används inte i betydelsen ’ladugård’, även om vissa betydelser av ordet ligger mycket nära denna betydelse. Den ursprungliga betydelsen av det lettiska ordet pams är ’byggnad med en anordning för uppvärmning och matlagning’. I dag används såväl litauiska pãmas som lettiska pams oftast i betydelsen ’hus’. Lettiska laidars används i betydelsen ’ladugård’ i västra Lettland. Den ursprungliga betydelsen av lettiska laidars och litauiska laidaras var ’inhägnad’. Ur denna betydelse utvecklades betydelsen ’ladugård’. Litauiska laidaras, lettiska laidars: litauiska leisti ’släppa in, låta gå’ och lettiska laist. Litauiska dāngtis används i betydelsen ’ladugård’ endast i en liten del av mellersta Litauen. Ordet återfinns i denna betydelse även i några fornminnen. Den huvudsakliga betydelsen av litauiska dāngtis är ’lock, täckelse; tak’. Ur den sistnämnda betydelsen uppstod betydelsen ’ladugård’. Litauiska dāngtis: litauiska dengti ’täcka, skyla, lägga över’. Litauiska kūginys används i betydelsen ’ladugård’ endast i en liten grupp östliga dialekter. Ordet återfinns i betydelsen ’ladugård’ redan i M. Daukšas skrifter. Litauiska kūginys ’ladugård’: litauiska kūgis ’stack; höstack’; beträffande semantiken, jfr lettiska gubenis ’höskjul, lada’: lettiska guba ’stack; hög’, litauiska gubà ’stack’. Litauiska abarės används i betydelsen ’ladugård’ inom ett mycket litet område i mellersta Litauen. Ordet är lånat från polska, jfr polska obora. Lettiska klēvs ’ladugård’ används i östra Lettland. Ordet förekommer redan i den äldre lettiska skrifttraditionen. Det kom in i lettiskan från de slaviska språken, jfr ryska хлев, belarusiska хлеў, polska chlew. I de baltiska språken finns ganska många benämningar på ladugårdar avsedda för olika djurslag. Litauiska arklidė ’stall’, arklinis, arkline, arklininkas, arkliņykas, arkliņykė: litauiska arklys ’häst’. Litauiska stainia ’stall’, stajnė, stainis, staininė < polska stajnia; litauiska stonià < polska stania. Litauiska strājė ’stall’ < tyska Streu ’strö, halm’. Litauiska kaniūšnia, kaniūškė, kaniūškė är lånat från de slaviska språken, jfr belarusiska канюшня m.fl. Litauiska kiaulidė ’svinstia’, kiaulininkas, kiaulinykas, kiaulinis, kiaulinys, kiaulinė, kiaulinčius, kiaulinyčia: litauiska kiaulė ’gris’. Litauiska migìs ’svinstia’, migėlis, jfr litauiska migìs ’lya’: litauiska miegoti ’sova’. Litauiska svinárnykas < belarusiska сві́нарнік. Fornpreussiska seweynis ’svinstia’; fornpreussiska swintian ’gris’, lettiska sivens. Litauiska avidė ’fårhus’, avininkas, avinynkas, avinykė, avinė, avikinė, avikinis, avikė, avinyčia: litauiska avis ’får’. Litauiska karvidė ’ladugård för kor’, karvininkas, karvinykas, karvininkė, karvinis, karvinys: litauiska kárvė ’ko’. Benämningar på redskap som används för att mana på djur. I de baltiska språken finner vi många benämningar på piska, gissel och ridpiska. Många benämningar på dessa red- 79 skap har kommit in i de baltiska språken från närliggande slaviska språk. Vi ska nämna några mer typiska benämningar. Litauiska botāgas ’piska’, lettiska pātaga, pārtaga < vitryska батог; jfr även fornryska batogъ. Litauiska bizi̇̀nas ’gissel, ridpiska’, lettiska bizūne < polska bizun eller vitryska бізун. Lettiska dāidala ’zigenarpiska’, dandara är sannolikt av onomatopoetiskt ursprung. Ordet kom från lettiskan in i litauiskan; jfr litauiska daīd aras ’piska med knutar’. Litauiska kančiukas ’gissel, ridpiska’, lettiska kančuka < vitryska канчук eller polska kańczuk. Litauiska karbāčius och lettiska karbāča kan vara lånade från såväl tyskan som de slaviska språken; jfr tyska Karbatsch, polska korbacz. Litauiska knūtas, lettiska knute < ryska кнут eller polska knut. Litauiska matāras ’piska, rep, käpp, spö’; litauiska mėsti ’kasta, slunga, väva’. Lettiska matars är troligen lånat från ryskan. Litauiska nagāika, nāika är lånat från de slaviska språken; jfr ryska нагайка, vitryska нагаіка. Lettiska paika, paikas kan ha lånats såväl från litauiskan som från de slaviska språken. Litauiska pastarānka ’tjock piska, tvinnad av flera rep’, pastrānka < ryska посторонка, polska postronek. Lettiska pastrunkis har sannolikt lånats från de östliga dialekterna av litauiskan. Litauiska pitkā ’kort piska, ridpiska’, lettiska pitka < polska pytka. Litauiska pletniā ’gissel’, lettiska pletne < polska plełnia. Litauiska vytinis ’flätad piska’, lettiska vitine: litauiska vyti ’fläta, tvinna’, lettiska vit. Det är möjligt att ordet kom in i lettiskan från litauiskan. Litauiska ákstinas ’spetsig käpp som används för att driva på djur’: litauiska ákstinas ’tagg’, akstis. Detta litauiska ord påminner genom sin semantiska utveckling mycket om latinets stimulus, jfr latin stimulus ’spetsig käpp med vilken man drev på djur’: latin stimulus ’stimulans, impuls, uppmuntran’, litauiska ákstinas ’spetsig käpp’: litauiska ákstinas ’impuls, stimulans, stöt’. Litauiska barbora ’en sådan käpp, en rempiska, ett rep för att binda ihop flottar’ ≤ polska barbara. Litauiska bimbilas ’piska’, bimbiras: litauiska bimti ’surra’. Litauiska bindza, bendže ’piska’ är av onomatopoetiskt ursprung. Litauiska bričius ’piska, ris’ är av onomatopoetiskt ursprung. Litauiska džāla ’ris, nagaika’ är av onomatopoetiskt ursprung eller inlånat från lettiskan. Litauiska džīolas ’ris, piska’ är av onomatopoetiskt ursprung. Litauiska glỹs ’spetsig käpp som används för att driva på djur’: litauiska gylys ’gadd’, gilt ’sticka’. Litauiska gīngīras ’ris’ är sannolikt av onomatopoetiskt ursprung. Litauiska įnagis ’piska, ris’: litauiska įnagis ’redskap, verktyg’, nāgas ’nagel; klo’, nagingas ’skicklig, händig’. Litauiska ūpas ’flätad piska, ris’: litauiska ūpas ’slag’ < tyska Hieb. Litauiska kiestienius ’rempiska med en bly- eller järnbit i änden’ < polska kiescień. Litauiska kurklys ’ris’ är belagt endast i S. B. Chilinskis bibelöversättning (1660). Litauiska kurklys betecknar ’skorpion’ i den äldre skriftliga traditionen. Som den latinska bibeltexten visar översatte Chilinski latinets scorpio med kurklys, men det latinska scorpio betyder inte bara ’skorpion’ utan också ’speciell piska’; därför fick litauiska kurklys genom Chilinskis misstag en ny betydelse. 80 Litauiska makāras ’piska, käpp’ — antingen ett ursprungligen litauiskt ord (: makaruoti ’vifta, svinga’), eller lånat från polska. Litauiska mētena ’piska, spö’ — lånat från lettiska. Litauiska myžinis ’piska’, myžeklis: litauiska myžeklis ’penis’, myžti ’kissa’. Litauiska rāpnykas ’piska, ridpiska’ < polska harapnik. Litauiska rīm̄bas ’piska’: litauiska rēmbėti ’bli hård; ärras; bli lat’, rambus ’lat’. Litauiska stīrnakojis ’ridpiska, piska’ < stirna ’rådjur’ + kōja ’ben’. Lettiska dadainīca ’läderpiska’: lettiska dada ’hud, skinn’. Lettiska baice ’kort piska’ > tyska Peitsche. Lettiska bembele ’piska’: lettiska bēmbelis ’skällsord (om tjockmagade människor eller djur)’. Lettiska biktala ’zigenarpiska’ — av onomatopoetiskt ursprung. Lettiska diņķene ’piska’: lettiska diņķis ’penis (oftast tjurens)’ < tyska dink ’penis’. Lettiska dūrtēne ’spö, piska’: lettiska durt ’sticka’. Lettiska dzārdžala ’zigenarpiska’ — sannolikt av onomatopoetiskt ursprung. Lettiska kaltine ’piska’: lettiska kalt ’smida; hugga’. Lettiska kazācene ’kosackpiska’: lettiska kazāks ’kosack’. Lettiska liētene ’kort piska’: lettiska liēt ’hälla; slå’. Lettiska lunte ’piska’ < tyska Lunte. Lettiska pempe ’kort piska’: lettiska pempe ’kort svans’. Lettiska piska ’piska’ < tyska pietsке ’Peitsche’. Lettiska piķene ’piska’: lettiska piķis ’tjära, beck’ < tyska pik. Lettiska plenīca ’läderpiska’ < ryska пленица. Fornpreussiska brūzgās ’piska’ bör med all sannolikhet förbindas med litauiska brūzgas ’ris, käpp’. Som vi ser finns det i de baltiska språken ganska många benämningar på piskor av onomatopoetiskt ursprung. Det finns ett ganska nära semantiskt samband mellan benämningar på piska (gissel) och benämningar på membrum virile. En betydande del av benämningarna på piska (gissel) används också i betydelsen ’skurk, dagdrivare, luffare’. Denna del av boskapsskötselterminologin vittnar om ganska nära förbindelser mellan de baltiska och de slaviska språken. 6. Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos