Palatvės vakarų aukštaičių nedėsningos fonetikos žodžiai ir jų kilmė

LEKSIKOS TYRINĖJIMAI LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA Ord från västaukštaitiska dialekter i Palatvė med oregelbunden fonetik och deras ursprung1 A. JONAITYTĖ Ibland förekommer det i dialekten ord som på något sätt inte riktigt passar in bland de andra. Vissa har en för dialekten främmande, ibland rentav oregelbunden ordbildning, andra bryter på sitt sätt mot dess vanliga fonetiska lagar, och ytterligare andra är svårbedömda: är det deras ”onormala” ordbildning eller fonetik – det är helt enkelt svårt att säga. Här görs främst ett försök att undersöka ett och annat fonetiskt mindre vanligt ord i PVA-dialekterna. Först måste det betonas att dessa ords fonetiska oregelbundenhet vanligtvis framträder endast när de jämförs med motsvarigheter i närliggande dialekter. I övrigt strider deras fonetik inte mot dialektens ljudsystem, det vill säga, de innehåller inga ljud eller ljudkombinationer som är helt främmande för dialekten. Detta fonetiska avvikande är dock ofta endast skenbart: så verkar det vid första anblicken, men om man undersöker sådana ords ursprung och ordbildning närmare kan allt förklaras med fakta från själva dialekten, ibland sådana som är ganska typiska, ibland sådana som kan godtas som ett visst undantag. Till exempel liknar vissa ord i PVA och i närliggande žemaitiska dialekter vid första anblicken varandra helt fonetiskt; jfr PVA nėvešuoklis Škn och kuršėnisk žemaitiska nė˙vešuoklis. Eftersom västaukštaitiska dialekter i detta områdes utkant mot Žemaitija innehåller en mängd olika žemaitiska drag, kan det verka som om vi även här har att göra med ett från žemaitiska lånat ord som inte fonetiskt har anpassats till aukštaitiska dialekter, särskilt som ordets geografiska utbredning inte motsäger detta2. I själva verket rör det sig emellertid om avledningar med två olika suffix: aukštaitiska -uoklis, -ė och žemaitiska -oklis, -ė (i dialekten -uoklis, -i). Jfr även följande avledningar med det aukštaitiska suffixet -uoklis, -ė: i Šakyna girtuokle ”växt eller bär av arten Vaccinium uliginosum”, pākaruoklis, -e, pašpiruoklis ”spark, en spark”, sapniūoklis, -ė || sapniūk-lis, -e ”en drömmare, en tankspridd person”, svi˙ruoklis (om en björk), užmirš(i)uoklis, -e ”1. en glömsk person, 2. den bortglömde”, i Gruzdžiai užmiršuoklis, och i själva gränsområdet för centrala aukštaitiska dialekter – i Skaistgirys, dit žemaitiska drag vanligtvis inte längre når – nėvešuoklis, užmirštuoklėlis. Jfr också avledningar med det kuršėnisk-žemaitiska suffixet -oklis, -ė: nē˙vešuoklis ~ nėvešoklis, pā˙karuoklis ~ pākaroklis, sausūoklis ~ sausōklis3. Dessa två olika suffix förenas av 1Med västaukštaitiska dialekten i Palatvė (nedan förkortad PVA) avses här dialekterna i trakten kring Kruopiai, Šakyna, Gruzdžiai, Žagarė och Skaistgirys. 2Att många tycks anse detsamma framgår exempelvis av den stora litauiska ordboken, där ordet nēvešoklis från Šakyna återges i en form som har rensats från ”žemaitiska drag”; se Lietuvių kalbos žodynas (nedan LKŽ), bd. 8, Vilnius, 1970, s. 755. 3Ord med sådan ordbildning förekommer också i PVA, t.ex.: ī˙kabo˙klis ”anordning, verktyg”, svajōklis, -ė ”en tankspridd person, en människa som är verklighetsfrånvänd”. Ord med suffixet -oklis, -ė har nyligen kommit från standardspråket in i dialekten; här ändras inte bara accentueringen, utan de förekommer ibland också i varianter med -uoklis, -ė, t.ex. stu˙mōklis || stu˙mūoklis. 31 endast en – den fast betonade accenten, som ofta förekommer i avledningar på -uoklis, -e i västaukštaitiska dialekter söder om Žemaitija. PVA kan troligen ha fått den från det žemaitiska suffixet -oklis, -ė, som också låter så i dialekten. Ord med suffixet -uoklis, -ė som lånats från Ik får också oftast fast betonad accent, till exempel namnet på en del av en traktor eller bil: važiuoklė. Att sådana PVA-ord som gárbanuoc, gárbanuota, kertúoc, kertúota ”fyrkantig” ytligt sett liknar de žemaitiska orden gárbanuoc ~ gárbanotas, kertúoc ~ kertotas Krš förklaras inte av lån, utan av olikartad ordbildning. De žemaitiska orden har bildats med suffixet -otas, -a (dialektalt -uoc, -uota), medan de närliggande aukštaitiska dialekterna har -uotas, -a. Jämför även följande PVA-ord, som bildats på samma sätt: garbanuóti lapė'lei Sk, gišluotas rankas Darg⁴, žemúotas kūrpes Darg, smalúoc Škn. En viss spridning av den något ovanliga användningen av suffixet -uotas, -a kan kanske delvis främjas av att PVA använder adjektivsuffixet -iniúoc, -inúota mycket brett. Med detta bildas vanligen ord som betecknar egenskaper hos ett föremåls yta, till exempel: druskiriúoc, -iúota ”saltad, täckt av salt”, minkliniúoc, -úota ”täckt av deg, nedsmetad”, pieniniúoc ”mjölkig”, plaukininiúoc ”hårig, luden”, plunksniniúoc ”täckt av fjädrar”, putriniúoc ”stänkt eller smutsad med gröt”, žeminiúoc ”jordig”. Visserligen förekommer då och då ord som uppstått genom dubblering av ordbildningselement. Till exempel finns det ett eget, mycket föga produktivt diminutivt och nedsättande suffix -okšlis, jfr: kru'mó'kšlei Škn, pievó'kšlis Dilb samt ordet peró'kšlis ”ruv, bo” (vågų peró'kšlei) Kyb, som har en annan betydelse men också tycks vara nedsättande. Vid sidan av ord med det aukštaitiska suffixet har man i dialekterna söder om Žemaitija, till exempel kring Šakyna, hört ord som bildats med samma suffix i dess žemaitiska form, exempelvis gi'vuokšlis och hybriden mú'žuokšlis ”en sådan ynklig varelse, ett litet kreatur”, jfr kuršėniska žemaitiska gi'vuokšlis ~ gyvókšlis. Verkligt fonetiskt ”onormala” ord tycks förekomma oftare i gräns- och övergångsdialekter, vars typiska företrädare också är den här behandlade västaukštaitiska dialekten vid gränsen till Žemaitija. Detta är naturligt, eftersom sådana ord oftast uppkommer genom dialektkontakt. Denna kontakt är emellertid mycket komplex och mångfacetterad, och därtill kan den ofta också hänga samman med olika företeelser inom själva dialekten: analogi med andra ord, egna ordbildningstendenser, ibland folketymologi och så vidare. Till exempel har de aukštaitiska talarna i Šakyna orden gilti'ne, ké'mpi'ne, má'lki'ne ”vedstapel”, tė'tervi'nc, medan deras grannar längre österut har giltine Dam, tėtervinu ~ tetervinų Kyb. Med kort i har dessa ord också de kuršėniska žemaitiska dünininkai-talarna, med undantag för má'lki'ni ~ málkynė ”hög, stapel”, men åtminstone några av dem förekommer hos de närliggande žemaitiska dounininkai-talarna med förlängt i under återflyttad betoning; jfr gė'ltė'n(e) Vkš, tėtervė'nc Akm. Det långa i i de nämnda Šakyna-orden har sannolikt först uppkommit genom analogi med sådana egna ord där i regel är långt, exempelvis: cí'pi'ne, grú'sti'ne, pálari'ne || pä'dari'ne, palá'idi'ne, šmírkšti'ne, tá'rški'ne, tri'ški'ne. Men även det förlängda i under återflyttad betoning hos de žemaitiska dounininkai-talarna kan ha påverkat generaliseringen av det långa i, särskilt eftersom det i själva området söder om Žemaitija och i aukštaitiska dialekter finns spår av återflyttad betoning. 4 I artikeln används för ortnamn förkortningarna i ”Lietuvių kalbos žodynas” (”Litauiska språkets ordbok”). Utöver dessa har följande förkortningar införts: Auks – byn Aukščiai, Šiauliai distrikt; Dam – byn Dameliai, Joniškis distrikt; Darg – byn Dargaičiai, Šiauliai distrikt; Dilb – byn Dilbiniai, Joniškis distrikt; Kyb – byn Kyburiai, Joniškis distrikt. 32 Dialektordet mẽːtuoge5 ”metūgė” Škn, Dam kan möjligen betraktas som ett resultat av folketymologi. En sådan gissning är möjlig eftersom dialekten själv saknar orden ūgis, ūgėjimas, -ūgėti, men har olika avledningar av roten aug-: á:ugums, ã:taugas och så vidare. Dessutom förefaller den, så vitt man kan bedöma utifrån det tillgängliga materialet, inte ha någon direkt koppling till andra dialekter som känner till denna form, med undantag för joniškiska bland de mellersta aukštaitiska dialekterna. Jfr Vegeriai á:ugõms ”metūgė” och Viekšniai mètū:g(e)s. De närliggande žemaitiska dünininkai-talarna uttalar mẽ:tu:gi Krš; det är okänt om formen motsvarar metūgė eller metūogę. Därför bör denna PVA-form sannolikt betraktas som en ombildning inom själva dialekten, där den andra delen av sammansättningen ändrats efter ordet ūoga. PVA mẽːtuoge kan visserligen också ha uppstått som hyperkorrektion genom att kuršėniska dünininkai-talares mẽːtu:gi dialektalt ”transponerats”. Således är omständigheterna kring uppkomsten av nästan varje enskilt fonetiskt avvikande ord inte bara komplexa utan också olika. Vilka fonetiska avvikelser hos sådana ord som är mest typiska för dialekten beror på dess grannar, eftersom fonetiken i dessa ord vanligtvis återspeglar särdrag hos de närliggande dialekterna. Den beskrivna PVA-dialekten skiljer sig från žemaitiska och mellersta (och i vissa avseenden även östra) aukštaitiska dialekter; därför uppvisar dess oregelbundna ord vanligen särdrag från dessa dialekter. I vissa fall kan dialektens ord också påverkas av lån från andra språk. Till exempel har hybrider med liknande betydelsetyp bildats efter slaviska lån som kõšel'na, ibland kõšeliena Sk ”syltat kött”⁶ och pãdli·na ~ padlynà ”kadaver” – nämligen dvẽ:šel'na, sprõ:geli-na || sprõ:geliena (sällsynt). (De närliggande žemaitiska dialekterna tycks sakna sådana hybrider; jfr kuõšali·na, men dvieseliena ~ dvėselėna Krš, kuõšalien(a), dvieselien(a) ~ dvėselėna Vks.) Ord med främmande fonetiska särdrag kommer in i dialekten av olika skäl. De viktigaste är troligen två: 1) lån av enskilda ord, 2) att de viktigaste fonetiska isoglosserna ibland inte är särskilt skarpa: endast den centrala delen av en fonetisk egenskaps utbredningsområde sammanfaller med en viss dialekts område, medan vissa belägg för egenskapen och till och med enstaka ord med denna egenskap tränger långt utanför kärnområdet. I PVA-dialekten är det tydligaste exemplet på en sådan gradvis ”utsläckning” av en isogloss fördelningen av /-hårdheten: gränsen för fullständig och regelbunden hårdhet (både före ė och före e, ei) sammanfaller med den västra gränsen för de mellersta aukštaitiska dialekterna; partiell hårdhet (före ė, ei) avtar gradvis och omfattar ett relativt brett gränsbälte bland de västaukštaitiska dialekterna, medan enstaka ord med hårt / når ända fram till den žemaitiska gränsen. I vissa fall hänger dessa båda huvudorsaker samman och är svåra att skilja åt. En tredje orsak till att oregelbundna ord uppstår är att olika lexikala utbredningsområden – žemaitiska och östaukštaitiska – ofta möts inom den beskrivna dialektens område. Ibland används ord från olika områden i dialekten som likvärdiga synonymer, men oftare specialiseras deras betydelser något. Till exempel används både bãla och pẽ·ke lika ofta i dialekten, men bãla betecknar vanligen en våt, dålig äng eller betesmark (som också kan ha glest utspridda träd eller buskar), medan pẽ·ke snarare betecknar glest växande buskar på våt, torvig mark, eller till och med en liten skog med gläntor som ofta är bevuxna med dåligt gräs och starr, en smal skogsdunge. Parallella— 5 E. Frenkel förbinder denna orddel -uogė med ūgiu. Se E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen, 1955–1966, p. 446. 6 Beträffande ursprunget, se E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, p. 283. 3. Leksikos tyrinėjimai 33 Här används rūpužė och krūpis, men när man talar om en padda som fångas och torkas för medicinskt bruk säger man alltid bara krūpis: krūpi padūrį ant šākes; krūpi sudžōvinį; dīot krūpe kāulė·m no naujō·ses ligos och liknande. Ibland når också ett ord från ett av de skilda utbredningsområdena PVA redan lösgjort från sitt fullständiga betydelsekomplex och används inte i någon större utsträckning annat än i en enda specifik betydelse. Exempelvis möts i dialektområdet det samitiska och det aukštaitiska namnet på brännässla. Det aukštaitiska — dilgi·ne — används om nässla och vitplister (baltoji dilgi·ne), och även när man talar om nässlor i allmänhet utan att skilja mellan arterna. Brännässla kallas med ett sammansatt ord vars andra led utgörs av det samitiska namnet, vanligen något förändrat, till exempel: gūdno·tere Žg, Dilb, Sk, Kyb, Škn, gūtno·tere Dilb, Grz, gūdmo·tere Dam, Škn, Siūpyliai och till och med Jnš, Rudiškiai (centrala aukštaitiska dialekter). Den minst förändrade formen har hörts endast i själva gränsområdet mot Samogitien — gūdnuotneres ~ gūdnōtnerės Auks. Jfr samogiternas närliggande former nuōtnier(e) ~ nōtnėrė Akm, Vgr, Vkš, nuōtn(i)erie ~ notnėrė Pp, nuōtnierė ~ notnėrė Krš. I det område som ligger allra närmast aukštaiterna, kring N. Akmenė, har formen nuōtner(e) ~ nōtnėrė. hörts. Ibland används ett sådant ord inte ens i sin bokstavliga betydelse utan endast bildligt, exempelvis samogitiska kėrė ”stubbe, buske”; i denna betydelse förekommer det numera sällan hos aukštaiterna i šaknyškiiområdet (kėre), men där används det i stor utsträckning om ett ovårdat — rufsigt, spretigt — huvud, och för många dialekttalare är detta den enda kända betydelsen. Ibland kan ordets betydelse förändras helt: utanför PVA-dialektområdet (och på vissa ställen in över områdets utkanter, till exempel kring Gruzdžiai) kallar närboende aukštaiter en kotte från gran eller tall för skujā. Ordet är också känt i PVA-dialekten, men här används det, åtminstone i šaknyškiiområdet, om gran- eller tallbarr eller till och med små kvistar med alla barr kvar (vid sidan av dialektens vanligare och mer konventionella ord spiglei, singularis spiglis). Samtidigt som betydelsen förändrats har också ordets grammatiska genus ändrats: i dialekten används vanligen maskulinformen skūjei (singularis skūjis). Drivkraften bakom denna förändring kan möjligen ha varit dialektens äldre ord spiglei — när betydelserna blev mer lika kan även ordens grammatiska form ha blivit mer likartad. I dialekten är skūjei ändå fortfarande förknippat med granar och tallar, eftersom man, såvitt jag kunnat konstatera, åtminstone i šaknyškiiområdet vanligen säger spiglei när man talar om en en. Det är dock fortfarande oklart om förändringen av ordets betydelse möjligen hänger samman med lettiskan, eftersom skuja (vanligen i pluralformen skujas) där också betyder barr från gran eller tall eller kvistar med alla barr kvar. När ett ord avlägsnar sig från sitt huvudsakliga utbredningsområde, förlorar sitt breda betydelsekomplex och blir isolerat, är det också mer benäget att förändras på olika sätt, särskilt som man ibland försöker anpassa ett sådant ord till något av dialektens egna ord. Detta kan också illustreras av det redan nämnda exemplet på hur gūdnōtnerių övergår till gūdmoterėmis⁷. 7Ibland sker också oregelbundna fonetiska förändringar i ett genuint dialektord. Exempelvis finns det kring Šakyna och Kruopiai ibland personer som uttalar det konventionella dialektordet liežūvis som leizūvis. I enskilda familjer har uttalet sal·klas observerats som sai·klas, pūsėvere ~ pūžereze. Det verkar som om ordets fonetik i detta fall förändras så att det blir lättare för en person att uttala ordet på grund av någon individuell talegenhet. Senare tar barn över detta uttal från sina föräldrar, men dialektens allmänna norm brukar så småningom dämpa sådana avvikelser. Då och då förekommer sådana oregelbundna fonetiska avvikelser i ljudhärmande ord, när man vill uttrycka särskild intensitet i en handling, exempelvis: tikš(t) (för att uttrycka ett lindrigt fall eller slag), tī·kš(t) (kraftigare) och teikš(t) (mycket kraftigt); (trėkš(t) (för att uttrycka ett lätt knäpp), trė·kš(t) (kraftigare), treikš(t) (mycket kraftigt). 34 Ord med fonetiska särdrag från närliggande dialekter förekommer i olika omfattning i PVA. Från vissa finns endast enstaka ord, från andra kan man samla ihop flera eller till och med ett tiotal. Här ska vi gå igenom de mest karakteristiska fallen av påverkan från närliggande dialekter. Vi börjar med ord med ett depalataliserat l före e. I dialekten finns åtminstone några sådana, exempelvis: abišala || abišals ”en tjock, stor brödskiva (inte nödvändigtvis skuren tvärs över hela limpan)”, dundūla ”en tjock, väl inpackad kvinna; en trög och hårdnackad kvinna, en stofil”, mėlėta || mėlata, ō·bela || ō·belė (sällsynt), pākela || pākelė, pundūla ”ett slags tjockbukigt kärl flätat av halm, för mjöl och liknande; en långsam, tjock och hårdnackad kvinna”, snīgule || snīgula (sällsynt), šālīkela || šāl-kelė Škn, tetūla. Dessa ord har inte alla samma ursprung: abišala (och dess ombildning abišals), dundūla, pundūla och tetūla är östaukštaitiska lån som kommit via de centrala aukštaiterna⁸. Ordet dundūla har kommit in i dialekten endast med en bildlig betydelse (i vissa östaukštaitiska dialekter är det en pundulės-synonym). Att ordet lever kvar i PVA-dialekten underlättas kanske också något av dialektens eget verb dūndė·t, som ursprungligen betydde ”försvinna, avta, vittra, förfalla”, men som ofta används även om ett förstånd som försvagas av ålderdom eller av andra skäl, eller om någon som allmänt är trögfattad. De övriga 5 är gamla ord från själva dialekten, men har varianter med depalataliserat l. Förekomsten av depalataliserat l i dessa ord beror naturligtvis på närheten till de centrala aukštaiterna, men även utan denna påverkan kan den delvis bero på dialektens egna särdrag, som skapar gynnsamma förutsättningar för påverkan från centrala aukštaitiska dialekter. Det gäller framför allt att dialekten har en hel del egna ord med den gamla, normala ändelsestavelsen -la, exempelvis: ā·nčāla Škn || ūškala ”en stång som fästs på slädens tvärslåar och löper längs med medarna”, drumbila ”en lång och tung, tjock och klumpig person”, dru(k)tvila || dru(k)tvila ”en tjockis”, lakštīnguola, pilkšāla, sāužgē·la, stī·pla, tābala ”en som gärna stryker omkring”, vādala ”luffare”, žō·pla och så vidare. Således passar ett ord som kommit från de östra grannarna, med depalataliserat l i ändelsen och ett a som utvecklats ur e, mycket väl in bland de inhemska orden med den normala ändelsestavelsen -la. Även vissa särdrag i PVA:s ordbildning kan bidra till att ord med depalataliserat l sprids ganska lätt. Här bildas nämligen gärna sammansatta ord med fogevokalen a. Om det första ledet i ett sammansatt ord slutar på l uppstår helt naturligt ord som exempelvis: arklādāntis || arklādāntis ”en person med stora, fula tänder”, arklāganis || arklīganis, arklāpalāikis || arklāpalāikis, arklā·ru·kšte || arklā·ru·kšte, arklāšeris || arklīšeris, arklāvagis || arklāvagis; grē·blā·dantis || grē·blā-dantis, grē·blā·ko·tis, grē·blāko·tis || grē·blā·ko·tis, grē·blāko·tis; kapladāntis || kapla-dāntis ”med utstående, stora tänder”; kailā·dirbis || kailādirbis, kaulasnūkis, kaulā-šeris || kaulīšeris, meilāmedis ”en prydnadsbuske med små rosa blommor som sitter parvis”, meilā·špuogis, meilā·žoles, varlāmūsis, varlāro·mis || varlāro·mis ”om en slö, sliten eller för liten kniv”, žvīrble rū·tas || žvīrblā·ru·tes. Nekal- 8För att fastställa det exakta utbredningsområdet för dessa och många andra ord som nämns i artikeln saknas material, eftersom de inte ingår i insamlingsprogrammet för Litauiska språkets atlas. Litauiska språkets ordbok och dess excerpter ger dock åtminstone en viss uppfattning om deras geografi, och därför brukar man här för detta ändamål hänvisa till dem. För utbredningen av abišalos || abišalės, se LKŽ, bd 1, Vilnius, 1968, s. 9. För betydelse och utbredning av dundūlės (dial. dundūla), se samma verk, bd 2, Vilnius, 1969, s. 855. Ordbokens excerpter innehåller belägg på pundulė (dial. pundula) från Joniškėlis, Vaškai, Pašvitinys, Lauksodis, Pušalotas, Pakruojis, Linkuva, Baisogala med flera. tetūla är i dialekten känt endast från olika visor och som ett hånfullt ord; i alla andra fall används lånordet čōce ~ čiōčė. 3* 35 åtminstone när det gäller sådana regelbundna sammansatta ord som: karklàvi·šnės ”sena körsbär, inte slånkörsbär”, mė·šlà·vežis, mė·šlàkabe, mė·šlàkrate (om en högaffel), sti·pla·kō·jis, -e m.fl. För att varianter av enskilda ord med hårt l skulle kunna etablera sig kan analogi med dialektord som låter likartat ha bidragit. Och överlag skapar det mycket gynnsamma förutsättningar för att dubbelformer ò·belà || ò·belė, pàkela || pàkele, šàlikele || šàlike·la m.fl. ska kunna förekomma, att olika former sida vid sida är ett helt normalt fenomen i PVA – detta betingas av dialektens egen övergångskaraktär. PVA känner också till ytterligare några ord med sidovarianter med hårt l, t.ex.: baid·kle || baid·kla, bezd·kle || bezd·kla, jo·dri·kle || jo·dri·kla ”en som tycker om att rida omkring och stoja”, paleistūvis || palaistūvis || palaistūnus, rūkšle || rūkšla, saulō·li·dis || saulē·leidis || saulē·laidzēi (pl.). Men det rör sig sannolikt inte om lån från de centrala eller östra aukštaitiska dialekterna, utan om ord med en annan avledning, och några kan till och med ha kommit från žemaitiska dialekter, jfr baidykla (4)⁹, Krš och Vidsodis, bezd·kla ~ bezdykla (2) Krš, palaistōnus ~ palaistūvas Akm, Vgr och till och med Žr, rūkšla Krš, rōkšla Vidsodis, saulēlaide Akm. Liksom ord med l depalataliserat framför e bildas från de centrala aukštaitiska dialekterna, får man från žemaitiska dialekter ord med diftongerna ie, uo i stället för ē och o. Men även här bör man skilja mellan verkliga lån och vissa ord med ljudhärmande ursprung, som trots att deras ie överensstämmer med žemaitiskt uttal ändå inte är lån, t.ex. piepsė·i o.d. Från žemaitiska har nėvieksla eller nėvieškļis, -e10 otvivelaktigt lånats in. Av materialet i ordbokens excerpter att döma når ordet i aukštaitiska dialekter ända till Joniškis¹¹. Ett annat žemaitiskt ord som mycket stadigt har införlivats i dialektens ordförråd är piēpī ”försvagas, bli kraftlös, tyna bort, avta, vara sjuklig”, med en hel rad avledningar – niōpiepa, nupīpē·lis, -e m.fl.¹² De former av ordet som förekommer i dialekten med -ei-: pēipī, nupēipē·lis, -e osv. är uppenbarligen kontaminationsformer, uppkomna genom att det žemaitiska piēpī associerats med det egna ordet gēipī ~ geibti., som har en mycket likartad betydelse. Vid sidan av verbet knē·pō·i ~ knēbčioti ”plocka, knuffa omkring, behandla illa” säger man ofta också kniepō·i i dialekten. Ordet kan vara ett žemaitiskt lån som fonetiskt inte har anpassats fullständigt, jfr kuršėnisk žemaitiska kniepčuoti med samma betydelse, men det kan också vara ett eget ord med en annan rotvokalism, jfr knō·pīt ~ knō·bti || kniepl ~ knie bti (rec.)¹³. Som žemaitiskt bör man också betrakta ordet triēkšī, nutriekšī ”trycka ned, trampa till”, från den västra delen av PVA-området, jfr žemaitiska triēkšti Krš. Det finns också några ord med žemaitiskt uo i stället för aukštaitiskt o. 9 För ungefärlig utbredning i mer avlägsna dialekter, se LKŽ, t. 1, Vilnius, 1968, s. 556. 10 I ordbokens excerpter finns från PVA-området även neviekšla, neviekšlis, vilka jag inte har hört i dialekten, även om former med denna accentuering kan förekomma i PVA, att döma av kuršėnisk žemaitiska neviekšla; från Šakyna återges i samma källa nevēkšla, vilket tydligen bör betraktas som en litterär anpassning, eftersom ordet inte används med -ē- i det området. 11 Om dess ungefärliga utbredning, se även LKŽ, t. 8, s. 753–754. 12 Materialet i ordbokens excerpter visar att ordet är žemaitiskt: det har med säkerhet belagts i levande språk från det žemaitiska dialektområdet, och från de aukštaitiska dialektområdena har det noterats i: Ž. Kalvarija, Tverai, Mosėdis, Ylakiai, Alsėdžiai, Skuodas, Veiviržėnai, Seda, Salantai, Plateliai, Gargždai, Mažeikiai, Viekšniai, Plungė, Užventis, Kuršėnai, Šaukėnai, Upyna m.fl. 13 För ungefärlig utbredning och betydelse av kniebti, se LKŽ, t. 6, s. 236–237. 36 I den västra delen av PVA-området används alltså, vid sidan av det egna ordet skaptuof, verbet skūopf ”tälja”, iskūopf. Jfr kuršininkai-dialektens samogitiska skūopf ~ skóbti. Det ord vābuols ”skalbagge”, som förekommer i hela PVA-området, har sannolikt också det samogitiska uo; jfr Škn, Žg, Sk (och även vābuole ”namn på en svart ko” Škn). Jfr orden i närliggande samogitiska dialekter: vā'buols ~ vābolas, šū'drabuolis ~ šūdavabolis Krš, vābiol(e) ~ vābole ”dyngbagge” Vkš. Via samogiterna har även orden krištuols ”kristall”, krišnuols ”en liten sten med blå ögon” och mikuols ”Mykolas” kommit in i dialekten; jfr samogitiska krištuols ~ krištolas Krš, mikuols ~ Mīkolas Krš. Ordet apāštuolss ursprung är inte särskilt klart, men i PVA har det ordet tydligt ett oregelbundet uo. De närliggande samogitiska dialekterna tycks numera inte ha en sådan form, men den är överlag känd bland samogiterna. Detta framgår exempelvis av samogiternas donininkai-dialekt i Laukuva och av det exempel ur Valančius skrifter som återges i den första upplagan av ordbokens första band14. Från samogiternas donininkai har den västra delen av PVA-området ordet vāmbuole || vāmbuolė med obetonat uo. Ordet är visserligen inte särskilt vanligt här, dess egentliga betydelse har bleknat, och det används vanligen i jämförelser och fraseologismer för att understryka hur stor någon liten skalbagge, ett frö eller liknande är. Särskilt gärna används det hyperboliskt om hur stor en lus är (ūtėles kai vāmbuoles; ūtėles ēin kai vāmbuoles och liknande). Bland samogiterna betyder ordet ollonborre eller dyngbagge. Vid första anblicken kan det verka som om PVA har ordet i en delvis höglandslitauisk form: am har omvandlats, medan uo inte har blivit o. I själva verket lånades det dock in helt oförändrat, eftersom ett stort område med östliga donininkai — ända bort till Mažeikiai, Luokė och ibland ännu längre — har ordet med den för dessa dialekter något ovanliga diftongen am: vā'mbiol(e) ~ vāmbole, medan endast den västra delen av donininkai har det förväntade om15. Även lettiska dialekter har ordet med -am-16. Det är inte helt klart hur PVA-adjektivet āpuols, -i ”rund” förhåller sig till motsvarande ord i närliggande samogitiska dialekter; jfr formerna i angränsande samogitiska dialekter: āpuōlūs ~ āpolus, āpuōlė ~ apolì || ā'puols ~ āpolas, āpuōlā ~ apolà Krš, āpūol(ō)s ~ apolūs, āpūol(e) ~ apolì Akm, men āpal(ō)s ~ apalus Vgr. Detta adjektiv med diftongen uo når ända till de östliga höglandslitauerna, exempelvis āpolė ~ āpuolio (gen.) i byn Bučiūnai, nära Pašvitinys, men apvāls i Žeimelis. I PVA kan det ha uppstått under samogitiskt inflytande, men det kan också vara en självständig ombildning inom dialekten: för att underlätta uttalet av ordet kan apvālus med tiden ha blivit apuolūs. Att en sådan ombildning av ordet är möjlig framgår av dialekter som inte alls gränsar till samogitiskan, exempelvis zanavykai: i ordboken anges denna form från Griškabūdis17. Jämfört med andra litauiska dialekter har PVA också orden lakštinguola18 och medūgalis ”glödbrand” med det ovanliga uo, men de har ingenting med samogitiskan att göra och är egna produkter av dialekten. 14 LKŽ, t. 1, Vilnius, 1941, p. 147. 15 I Lietauiska språkets atlasregister är ordet belagt med am i orterna Knabikai, Dapšiai, Žastaučiai, Purvėnai, Kivyļiai, Gėpaičiai, Padvarėliai, Sablauskiai, Avižiai, Luokė och Medingėnai, och med om i orterna Skliaustė, Židikai, Salantai, Gintališkė, Mišėnai, Babrungėnai, Lieplaukė, Plungė och Šakiniai. 16 Žr. K. Mülenbacha Latviešu valodas vārdnīca, t. 4, Rīgā, 1929—1932, p. 466—467. 17 Žr. LKŽ, t. 1, Vilnius, 1968, p. 267. 18 Detta ord förekommer med -uo- även i vissa andra litauiska dialekter; jfr LKŽ, t. 7, p. 97. 37 Hittills har vi gått igenom sådana små ordgrupper som uppkom i PVA antingen genom påverkan från östra eller från västra grannar. Det finns dock ett fall där dessa båda influenser ofta verkar i samma riktning. Det gäller ord med blandade diftonger am, an, em, en. Både vissa angränsande samogitiska dialekter och det inflytande från östlitauiska dialekter som i vissa fall når PVA via de centrala höglitauiska dialekterna främjar förändringen av enskilda ord med dessa diftonger eller förmedlar sina egna ord med för dialekten oregelbundet återgivna diftonger. Till denna ordkategori hör naturligtvis inte interjektioner av ljudhärmande ursprung och deras avledningar, som även i PVA regelbundet kan ha både <a>m och am och um, till exempel: būm(t) || bām(t), plūm(t) || plām(t), pūm(t) || pām(t) och liknande, samt būmsėˑt || būmsēˑt, bumbīnā || baˑmbīnā ’slå, banka’, pūmpinī || pāmpinī, tūmpinī || tāˑmpinī ’slå, dunsa’, bumbēˑt || bambēˑt ’mumla, knota’ och så vidare. Men den mycket stora spridningen av närliggande former med um hos dessa ord kan redan ha fått hjälp av angränsande samogitiska dialekter. Å andra sidan skapar närliggande former av sådana ord med um gynnsamma förutsättningar för att ord från andra dialekter med um också ska komma in och etableras som närliggande former. Till exempel används vid sidan av verbformerna skalāmptˑi || skalām(b)īˑt ’skälla, slå med tungan i onödan’ även formen skalūmpīˑt || skalūmbīˑt i stor utsträckning. Former med um kan redan ha sitt ursprung i samogitiska, jfr skalūnīpˑti ~ skalanyti Krš. Av samogitiskt ursprung är också den i dialekten spridda formen pumpēˑt, pumpēklis, -e, som förekommer oftare än pampēˑt ’mullra, mumla’ och pampēklis, -e, jfr pūmpieti ~ pampėti, pūmpėklis ~ pampėklis Krš. Till samogitiska kan också knytas den närliggande formen pūmti till verbet pām(t) ~ pāmpti ’svälla, blåsa upp, bli uppsvälld’. Det är svårt att fastställa förhållandet mellan vissa PVA-ord och deras samogitiska motsvarigheter, men ibland är det mycket uppenbart att ett ord med en samogitisk diftong som inte har återanpassats har lånats in. Till exempel heter gran- eller tallkottar i PVA-området kukūtis. Men den västra utkanten av PVA har också en samogitisk benämning, på ett ställe helt anpassad efter dialektens ljudlagar, till exempel kankōˑrēˑžis Šiupyliai, på andra håll med blandad anpassning: kankōˑrēˑžis || kunkōˑrēˑžis Škn, kankūorēžis ~ kankorėžis || kunkūorēžis ~ kunkorėžis Auks, och på ett tredje sätt med en helt otransponerad diftong an: kunkūorēžis ~ kunkorėžis Krp. Jfr samogitiska: kɔn-kūorēž(ė)s ~ kankorėžis Pp, kunkūorēžėˑ ~ kankorėžiai Akm, kunkūorēž(ī)s ~ kankorėžis Vkš, kunkūorēžis ~ kankorėžis Krš19. Ett och annat ord förekommer också med otransponerat in < en. Dit hör kimsas (ir kimsiˑns, kimsiˑne)20, som kommit från östlitauiska dialekter eller kanske ibland via skriftspråket. För övrigt förekommer ibland också kemsiˑns, kemsiˑne; det betyder våt mark. vingras ’en kringresande kvacksalvare och samtidigt gårdfarihandlare’ kan ha kommit både från östlitauiska och från samogitiska dialekter. Vid sidan av kēmī ~ kēmpti || kēmbti ’torka, förtvina, bli stel, stelna’ och kēˑmpēˑt ’torka, förtvina’ förekommer ibland också närliggande former med im: kīmī, kimpēˑt, men det är oklart varifrån de kommer: är de lån från andra dialekter eller uttrycker im helt enkelt större intensitet i handlingen? Ett intressant fall är ordparet péˑndēˑt och det mindre vanliga pindēˑt (kartais pindēˑf) ’försvinna, minska, torka, bli värdelös’. Som ordbokens excerpter visar förekommer varianten péndėti i de samogitiska dialekter som gränsar till PVA, medan pendėti (tarm. pindēˑt) förekommer hos östlitauerna. I PVA-området har båda dessa varianter mötts och flätats samman. Men så långt man kan dra slutsatser av 19 Material från excerpter ur Atlas of the Lithuanian Language. 20 Se LKŽ, bd 5, s. 563–564 och 803–804 för en ungefärlig uppfattning om ordets utbredning och bruk. 38 sett till spridning och användningsfrekvens är den äldre pėndė·t. Den förekommer vanligen också med ett regelbundet transponerat en. Den östliga varianten har däremot kommit in med ett i och ett övergånget en. När de båda blandades uppstod troligen formen pindė·t. Ett av de mer typiska fallen av lån av enskilda ord är ordet pō·stuvis ”middagsslummer”. För att uttrycka begreppet vila mitt på dagen hade dialekten sedan gammalt ett ord gemensamt med samogiterna: pō·kaiti·s || pō·kaitis || pō·kaite. Men genom de centrala höglandsdialekterna kom också ordet pō·stuvis från de östliga dialekterna. Eftersom det andra o i detta ord är obetonat uttalar de östliga höglandsdialekterna i Mūša-bäckenet det som ett otydligt ə (jfr Vos konių pō·stove laike21), det vill säga precis som deras ofta uttalade, genom assimilation vidgade u. De centrala höglandsdialekterna återgav detta obetonade o, som hos de östliga dialekterna sammanfallit med u, som u (jfr Bridų pō·stuve, gen. sg.22), och från dem fick även PVA ordet med u. Det skulle gå att hitta fler sådana ord som omformats i andra dialekter och sedan i färdigt skick förts över till PVA. Det är sant att svårförklarliga fonetiska förändringar i ord förekommer också i själva PVA-dialekten. Som exempel kan nämnas det ord gi·vali·s ”boskap”, som används allmänt över nästan hela dess område (Škn, Žg, Sk, Kyb). Det uppkom genom omformning av en form, troligen av samogitiskt ursprung, med ett icke-transponerat uo < o gyvuolys23, som fortfarande förekommer inom dialektområdet, till exempel: gi·vuole (gen. sg.) Žg, Auks; gi·vuolus (ack. pl.) Sk, gi·vuolų (gen. pl.) Škn24. Men på vissa håll i PVA-dialekten är även en tredje form av ordet med -u- känd, till exempel: gi·vule (gen. sg.) Darg, gi·vului (dat. sg.) Kyb, gi·vulu ~ gyvulių Dam. Denna form sammanfaller med ordformen i de närliggande centrala höglandsdialekterna, och det är utmärkande att den också inom PVA-området har belagts i den östra utkanten, närmare de centrala höglandsdialekterna25. För intressets skull kan också nämnas att dialektformen gi·vali·s har spridits till vissa närliggande små dialektområden med samogitisk dūnininkai-dialekt, till exempel gi·valis i Pakšteliai. Det verkar som om ordet nė·bė·lis har uppstått i själva dialekten i stället för nebylys, nebylis; jfr kuršėniernas nė·bi·lis och viekšniernas nėbi·l(i)s, även om sådana ombildningar förekommer i mer avlägsna samogitiska dialekter, jfr pavandeniernas nė·belis26. Vokalen é i stället för förväntat i finns också i ordet mūsmė·re || mūsmė·ris ”flugsvamp”. Och inte bara i hela PVA-området, utan också i närliggande och till och med mer avlägsna samogitiska och höglandsdialekter, fastän é där ofta växlar med e27. Det är sant att detta e här ibland också kan ha uppkommit till följd av att upptecknarna inte skilde det från ett vidgat i (uttalat e) och ett reducerat obetonat ė (även det uttalat e). I denna korta översikt har naturligtvis långt ifrån alla ”oregelbundna” dialektord tagits upp, utan endast de mer typiska, som lättare drar till sig uppmärksamheten. Vid undersökningen av dem har man försökt nämna- 21 Lietuvių kalbos tarmės (chrestomatija), Vilnius, 1970, p. 247. 22 Lietuvių kalbos tarmės, s. 217. 23 Att detta är en samogitisk form och inte ett PVA-avledningsord med suffixet -uolis framgår av betoningen. Egna avledningar med -uolis, -ė har betoning enligt accentklass II. Enda undantaget är ordet zi·duolis || zi·duoli·s (iet), med förväxlad betoning. I de närliggande samogitiska dialekterna har ordet följande former: gi·vuolis || gi·vuoli·s Krš, gi·vuo-l(i)s || gi·vuoli·s Pp, gi·vuol(i)s || gi·vuo·l(i)s Akm. 24 Formen av detta ord med -uo- från Šakyna finns också i A. Baranauskas dialekttexter; se Litauische Mundarten gesammelt von A. Baranowski, t. 1, Leipzig, 1920, s. 252. 25 Materialet om detta ords geografiska utbredning har hämtats från kartoteket till Lietuvių kalbos atlasas. 26 Se även LKŽ, band 8, s. 603. 27 Uppgifterna bygger på svaren i dialektologiska enkäter från de tidigare länen Šiauliai och Mažeikiai. 39 … och de viktigare fallen av förhållandet mellan egna ord och ord som lånats från andra dialekter, deras samspel, samt diskutera vilka ord som lånas, hur de lånas och hur de anpassas till dialektens normer. Det återstår att säga några ord om deras överföring till standardspråket. Det förefaller som om de av dem som redan har blivit fast etablerade i dialekten och en del av dess eget ordförråd bör behandlas på samma sätt som lånord från främmande språk eller dialektala former hos enskilda författare. Till exempel återges slaviska lånord i de samogitiska dialekterna griekas, svietas, vėryti i standardspråket med ie, inte med ė (det vill säga, de återges inte som grėkas, svėtas, vėryti). Ordboken över det litauiska språket återger den dialektala formen kviėkš-ti i Žemaitės skrifter med ie28; på samma sätt återges, utan att dialektens im överförs till standardspråket em, även ordet kimsas, som används i olika författares skrifter, samt dess avledningar29 och så vidare. Alltså bör inte heller lånorden i PVA gi'vuolis, nėvieklis, nupėpė, nūopėpa, vā-buols och så vidare återställas till formerna gyvalys (utan endast till gyvuolys), nėvėkšlis (= nėviekšlis), nuōpėpa (= nuōpiepa), nupėpti (= nupiepti), vābolas (= vābuolas), eftersom de redan har blivit en del av dialektens system. Enligt dialektens fonetiska lagar är en sådan återställning i detta fall omöjlig: ie, uo kan inte återställas till o, ė i dialekten. ORD MED OREGELBUNDEN FONETIK I VÄSTLIGA AUKŠTAITISKA DIALEKTER I GRÄNSOMRÅDET MOT LATVISKA SSR OCH DERAS URSPRUNG А. ИОНАЙТИТЕ Sammanfattning Artikeln konstaterar att ord med särskilda avvikelser från dialektens fonetiska ”normer” ibland förekommer i det undersökta området, och analyserar orsakerna till att de uppstår. Det betonas att dessa ords fonetiska oregelbundenhet endast framträder när de jämförs med motsvarande ord i angränsande dialekter, eftersom de inte innehåller några ljud eller ljudkombinationer som över huvud taget är främmande för dialektens vokal- eller konsonantsystem. Det anges att fonetiskt ”oregelbundna” ord framför allt kännetecknar dialekter av övergångstyp i gränsområden, eftersom deras uppkomst oftast beror på samspelet mellan angränsande dialekter. Ibland bidrar även olika faktorer inom den undersökta dialekten själv: analogi med andra ord, särskilda tendenser i ordbildningen, folketymologi med mera. Ibland bildas sådana ord också under påverkan av ett främmande språk. Det konstateras att ord med främmande fonetiska egenskaper huvudsakligen uppträder i den undersökta dialekten av två skäl: 1) dialekten lånar enskilda ord, 2) de viktigaste fonetiska isoglosserna är ibland ganska diffusa, och enskilda ord med den aktuella fonetiska egenskapen tränger inte sällan långt bortom dess huvudsakliga utbredningsområde. Ibland är dessa båda orsaker nära förbundna med varandra. 28 Se LKŽ, bd 6, s. 1084. 29 Se LKŽ, bd 5, s. 803–804. 40 En annan orsak till att ord med avvikande fonetik uppstår är att ord från två olika lexikala områden – det samogitiska och det östaukštaitiska – sammanträffar inom det undersökta dialektområdet. Ibland används ord från dessa motsatta områden i dialekten som likvärdiga och betydelsemässigt likställda synonymer, men ibland kommer de in i den undersökta dialekten isolerade, avskilda från hela det gemensamma komplexet av sina betydelser. Då är de mycket mottagliga för olika slags förändringar. Artikeln ger konkreta exempel på ord med olika fonetiska avvikelser.