Несколько замечаний о балтийских глаголах на «-sta» в связи с происхождением этого форманта (индоевропейская перспектива)

БАЛТУ КАЛБУ ВЕИКСМАЖОДЖИО ТЫРИНЕЙИМАИ ЛИЕТУВОС ТСР МОКСЛУ АКАДЕМИЯ V. N. TOPOROV NÅGRA ANMÄRKNINGAR OM BALTISKA VERB PÅ -sta I SAMBAND MED DETTA FORMENTS URSPRUNG (ETT INDOEUROPEISKT PERSPEKTIV) Under de senaste åren har många forskares uppmärksamhet riktats mot baltiska presensstammar med elementet -st(a). Dessa bildningar har analyserats både synkront1 och historiskt2, vilket har lett till att ett omfattande material samlats, som gjort det möjligt att dra betydande slutsatser om denna typ av presensstammars karaktär. För närvarande är det lämpligt att åter ta upp frågan om själva formanten -st(a)s ursprung, särskilt som det inte bara råder oenighet i frågan, utan också finns ett helt spektrum av konkurrerande ståndpunkter, ofta av helt motsatt karaktär. Svårigheten att fastställa den mest tillförlitliga lösningen beror sannolikt på att det på grundval av baltiska data är svårt, eller rentav omöjligt, att göra en intern rekonstruktion av det block i verbalsystemet där formanten -st(a) fick sin utformning. När man däremot vänder sig till det indoeuropeiska stadiet finner man inte sällan en bild som, hur paradoxalt det än kan förefalla, kronologiskt sett är senare än det baltiska stadiet. Därav följer talrika missförstånd, förvrängningar av den relativa kronologiska perspektivbilden och en tydlig önskan att bevisa inte bara att denna typ av presensstambildning är sekundär, utan också att den över huvud taget har ett sent (nyligen uppkommet) ursprung. I detta avseende är det lämpligt att särskilja— 1 J. Otrębski, Gramatyka języka litewskiego, II, Nauka o budowie wyrazów, Warszawa, 1965, s. 320—326; A. Senn, Handbuch der litauischen Sprache, Heidelberg, 1966, s. 266—268; Lietuvių kalbos gramatika, II, Morfologija, Vilnius, 1971, s. 226—228; Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, I, Fonētika un morfoloģija, Rīga, 1959, s. 673—675 m.fl. 2 См. J. Kazlauskas, Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius, 1968, стр. 316—336; J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīga, 1951, стр. 751—763, — в том, что касается отдельных балтийских языков, и также: Chr. S. Stang, Das slavische und baltische Verbum, Oslo, 1942, стр. 131—138; его же, Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen, Oslo—Bergen—Tromsö, 1966, стр. 338—349; J. Endzelīns, Baltu valodu skaņas un formas, Rīga, 1948, стр. 190—192; E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen, Ihre Beziehungen zueinander und zu den indogermanischen Schwesteridiomen als Einführung in die baltische Sprachwissenschaft, Heidelberg, 1950, стр. 90 и след., — в том, что касается сравнительно-исторического анализа этих образований. Ср. также обращение к глаголам на -st(a) в работах по индоевропеистике — прежде всего: J. Kuryłowicz, The Inflectional Categories of the Indo-European, Heidelberg, 1964, стр. 50—51; В. В. Иванов, Общеиндоевропейская, праславянская и анатолийская языковые системы (сравнительно-типологические очерки), М., 1965, стр. 154 и след. 151 fram den äldre ståndpunkten hos K. F. Johansson, som var benägen att se den baltiska formanten -sta som en reflex av det gamla suffixet -s-tо för tredje person singularis i mediopassiv sigmatisk aorist3, liksom från alla övriga ståndpunkter, vilkas kärna är påståendet att denna typ4 har sekundärt och sent ursprung (*-st- < *-sk- eller *-st < *-t-t- osv.). Innan vi går över till frågan om de möjliga källorna till baltiskt -st(a) i presensstammarna, är det lämpligt att besvara två frågor: vad avses när man talar om denna typs sekundära och sena ursprung, och vilken plats intar denna stamtyp i det baltiska systemet för verbal ordbildning och böjning? Att formanten -st(a) är sekundär i baltiska kan man tala om endast i den meningen att den uppenbarligen består av element som kan förekomma var för sig, dvs. obundna, samtidigt som de behåller någon grammatisk eller ordbildningsmässig betydelse. Jfr verb på -soti av typen murksōti, vēpsōti, snopsōti osv., där -s- genom sitt nominala ursprung (jfr murksà och mùrksa, vēpsà, snòpsa osv.) och intransitivitet (beteckning av ett tillstånd) har beröringspunkter med -s- i ilgsta eller sénsta (jfr de ursprungliga nominaltyperna ìlgas och sēnas och motsvarande verbs intransitiva betydelse), å ena sidan, och verbbildningar med elementet -t- (jfr predikativa typer, exempelvis kárvē pašērta eller pēdos pālikta, eller verb med betydelsen av en momentant utförd engångshandling på -telēti: žvilgtelēti5, čiūptelēti, báubtelēti osv.). Förekomsten av paren rot + telēti och rot + stelēti (dvs. -t-: -st-), där dessa formanter i ett stort antal fall förekommer vid en och samma rot (jfr dùrtelēti och dùrstelēti osv.), kan också betraktas som ett argument för att urskilja sammansatta element i -st-. Slutligen talar man ofta om sekundärt och sent ursprung för typer på -st(a) med tanke på denna typs expansion bland verb som tidigare uttryckte samma betydelse på andra sätt6. En sådan föreställning om sekundaritet är inte fruktbar, eftersom den endast tar hänsyn till den givna mängden fakta och inte till alla möjliga fall där den aktuella formanten används. Med andra ord vederlägger ett sådant angreppssätt endast förekomsten av— 3 См. К. F. Johansson, Eine analoge Neubildung der Verbalflexion im Altindischen und Baltisch-Slavischen, — KZ, Bd. 32, 1893, стр. 476; ср. также H. Hirt, Indogermanische Grammatik, Bd. IV, Heidelberg, 1928, стр. 236. 4 En översikt över dessa ståndpunkter finns i: Chr. S. Stang, Das slavische und baltische Verbum, s. 134 ff.; J. Kazlauskas, Op. cit., s. 330 ff. 5 Jfr žvilgtelēti i Daukšas „Postilla“ (335, 44) och liknande bildningar i dialekterna. 6 Jfr J. Kazlauskas, Op. cit., s. 324—325: „Att formanten -sta- i dessa verb är senare framgår inte bara av att deras presensformer bildas på två sätt (med infix och med -sta-), utan också av att dessa verb ofta har formanten -sta, i vissa dialekter, medan de i andra endast förekommer med infix, jfr glęžta och glęžta; gęsta och gęnsa, gęsa;... glūžta och glūna osv. Det råder inget tvivel om att de infixbildade formerna är äldre; formanten -sta är ett senare tillskott, särskilt om man betraktar fallen. Även Chr. S. Stang, Vergl. Gramm., s. 342: „Det förhållandet att det (nämligen suffixet -sta-) uppträder som ett supplement till nasalinfixet, dvs. att dess spridning huvudsakligen styrs av huruvida nasalinfixet är brukligt eller inte, tyder på att suffixets produktivitet inte går särskilt långt tillbaka. I samma riktning pekar också det faktum att s efter r och k inte återges som š: vi har alltså att göra med en expansion av suffixet i formen -st-…“ 152 …lighet -st(a) inom en bestämd grupp av verb, men själva det faktum att -st(a) används bestrids inte. När man dessutom säger att -st(a) uppträder först när nasalinfikset har gått förlorat eller — vilket är särskilt viktigt — i verb där nasalinfikset var omöjligt på grund av rotens ljudstruktur, bortser man från frågan om hur denna betydelse uttrycktes i verbstammen när den inte kunde uttryckas med ett infix. Slutligen bör man, när frågan om en viss formants sekundära och sena ursprung behandlas med avseende på sådana unikt arkaiska språk som de baltiska, komma ihåg att många processer som redan hade upphört att verka vid tiden för de äldsta indoeuropeiska språkminnesmärkena fortfarande är verksamma i de baltiska språken och omfattar nya faktagrupper⁷. Lika lite som det vore rimligt att betrakta -i-stammarna i litauiskan som sekundära, eftersom denna metod länge förblev produktiv och genom sin verkan omfattade en hel rad nya substantiv, har vi skäl att betrakta -st(a) som sekundärt och uppkommet först relativt sent. Man får anta att skillnaden i tolkningen av dessa två formanter förklaras av att det stammbildande -i är välkänt i vitt skilda indoeuropeiska språk, medan -st-(a) betraktas som en uteslutande baltisk bildning, varav man drar den orimliga slutsatsen: baltiskt, alltså efterindoeuropeiskt. Men mer om detta nedan. Hur som helst bör den här accepterade tolkningen av sekundaritet inte på något sätt hindra sökandet efter indoeuropeiska motsvarigheter till denna formant. Med motsvarigheter bör man dessutom (och detta är också mycket väsentligt) inte bara förstå fall där formanten används isofunktionellt (i förhållande till de baltiska beläggen), utan också fall där formanten (eller till och med dess beståndsdelar) uppträder med andra betydelser och rentav ändrar status (rotutvidgning, morfologiskt eller ordbildande element, beståndsdel och så vidare). Allt detta gäller naturligtvis under förutsättning att man kan konstruera en hur lång rekonstruktionskedja som helst, vilken till sist gör det möjligt att sammanföra de jämförda formanter som förekommer i olika indoeuropeiska språk. Den andra frågan, vars lösning har stor betydelse för problemet med ursprunget till -st(a), gäller fastställandet av vilken plats denna formant intar i systemet av baltiska verbtyper. I detta sammanhang måste vi erinra om några mer eller mindre välkända fakta och ge vissa av dem en mer specifik betoning eller placera dem i ett något annat sammanhang. En av de senaste årtiondenas landvinningar inom indoeuropeistiken bör anses vara insikten att uppkomsten av denna grupp av stambildande formanter i presens vid en viss rot inte är … 7 Detta förklarar naturligtvis bland annat de många fall där stammar på -st- samexisterar med andra stammar i ett antal dialekter (jfr i de övre lettiska dialekterna: l’ēpiri och lēpstu av l’īpt’, tÿuki och tÿukstu av mukt, klÿuri och klÿupstui av klupt’ med flera) eller förekomsten i vissa dialekter av stammar på -st- i verb vars presens bildas på andra sätt i andra dialekter eller i standardspråket (jfr lett. dial. izsmōkstu, smokstu, apsūpst med flera (Kalupē). Se M. Rudzīte, Latviešu dialektoloģija, Rīga, 1964, s. 360; jfr delvis K. Draviņš, V. Rūķe, Verbalformen und undeklinierbare Redeteile der Mundart von Stenden, Lund, 1958, s. 14–15. 153 …inte är tillfälligt; att detta fenomen (samexistensen av stammar) i princip följer tillräckligt strikta regelbundenheter av systemisk karaktär; och att man följaktligen utifrån förekomsten av dessa formanter med större eller mindre sannolikhet kan dra slutsatser om förekomsten av andra, systemiskt förbundna formanter. Det faktum att ett ganska stort antal verbrotter har identifierats i olika indoeuropeiska språk, vilka med hjälp av en rad formanter (-n-, -s-, -sk-, -io- och så vidare) bildar serier av likartade presensstammar, bör tolkas som ett praktiskt bevis för att sambanden mellan olika typer av presensstammar är verkliga, och för det andra som ett belägg för att dessa regelbundenheter kan förläggas till en tillräckligt tidig period, då kontakterna mellan olika delar av det indoeuropeiska språkområdet fortfarande var verksamma. I detta sammanhang bör man med all eftertryck betona de säregna relationer som råder i de baltiska språken8 mellan presensstammar på -st(a) och presensstammar med nasalinfix. Baltiska presensstammar på -st(a)- och med nasalinfikset (-n-, -m-) går tillbaka på mycket gamla bildningar och har fått stor spridning under de baltiska språkens historia9. Trots att de förvärvat en rad nya egenskaper (särskilt semantiska) bevarar de vissa mycket arkaiska drag, som gör det möjligt att, åtminstone i stora drag, rekonstruera vissa relationer av äldsta typ, till exempel sådana som hör till tiden före bildandet och aktualiseringen av temporala motsättningar. Dessa två typer av presensbildning står i komplementär distribution till varandra, varav följer deras gemensamma drag, vilka gör det möjligt att på en högre nivå förena de två typerna till en (på den grammatiska semantikens nivå), och deras skillnader på nivån för formella kännetecken. Bland de drag som förenar dessa två typer bör först och främst deras intransitivt-ingressiva betydelse nämnas. Det finns emellertid ingen anledning att betrakta just dessa två sätt att bilda presensstammar (-st(a)- och nasalinfikset) som det ursprungliga eller enda medlet för att uttrycka denna betydelse, eftersom den uttrycks på andra sätt utanför presenssystemet. I detta sammanhang är det också lämpligt att nämna ytterligare ett gemensamt drag hos de två nämnda typerna av presensbildning: båda bildar preteritum med elementet -ā, som vanligen just förknippas med intransitivitet (till skillnad från … 8 Det är just de litauiska beläggen som är särskilt talande, i synnerhet dialekterna där nasalinfikset inte har gått förlorat, till skillnad från exempelvis lettiskan. De fornpreussiska beläggen är alltför få för att självständiga slutsatser ska kunna dras på grundval av dem (jfr: wiršt, polinka, sindats / syndens, jfr poprestemmai / issprestun). 9 Det bör noteras att den ovanligt höga produktiviteten hos presenstypen med nasalinfix i de baltiska språken utgör ett slags pendant till den lika stora spridningen av stammar på -sta. Liksom i det senare fallet förekommer nasalinfikset hos ett stort antal litauiska verbrotter, trots att motsvarande rötter i andra indoeuropeiska språk (även i språk som fornindiskan, hettitiskan och tokhariskan, vilka har bevarat denna typ av presensstammar väl) saknar infixbildade presensstammar. Den litauiska expansionen av stammar med nasalinfix är desto mer anmärkningsvärd eftersom den är mycket sällsynt i slaviskan (sed̑a, leģa, b̑eḑe, jfr got. rēsti med transitiv betydelse), medan den i germanskan bara är belagd i ett enda exempel (jfr got. standan-stop). 154 … som hör till -ē, vilket har samband med transitivitet)¹⁰; undantagen är få och kan förklaras¹¹. En tredje aspekt som är värd att nämna här är den i stort sett gemensamma uppsättningen fonem som avslutar den rot till vilken -st(a) fogas eller i vilken nasalinfikset infogas. Här kan man dock också skönja avvikelser, vilka bör tillskrivas fonetiska företeelser. Jfr å ena sidan åtminstone tvåtydiga fall av typen gel-sta (men: gelto), nīrsta (men: nīrto), výsta (men: výto), výsta (men: výdo), žýsta (men: žýdo), skýsta (men: skýdo) och liknande, och å andra sidan fall av typen džīuva, lýja, drýska, tīška, dīna och liknande, där ett nasalinfiks antas¹². Ur rekonstruktionens synvinkel är dock skillnaderna mellan stammar på -st(a) och stammar med nasalinfiks viktigare. Bland dessa skillnader bör man särskilt nämna förekomsten av intonationsmotsättningar i roten hos stammar på -st(a); jfr ė: ė̃ (drėksta, plėksta, men: šėlsta); ó: õ (nóksta, slópsta, sprógsta, men: blõgsta, lóbsta); ū: ũ (džīūsta, rīgsta, slūgsta, trāksta, men: dūksta, rūksta); ý: ỹ (dýgsta, klýsta, men: dýksta, klýpsta, krýpsta, nýksta, pýksta, výksta); il: il (ilgsta, tvilksta, men: silpsta, smilksta); ir: ir (tvirksta, men: mirksta, sirpsta, tirpsta); in: in (brinksta, stingsta, tiñsta, tvinsta, pažįsta: pažinti, men: dingsta, linksta, sprīngsta, tvinksta); im: im (kimsta, rimsta, men: gimsta, klim̄psta); ul: ul (smūlksta, men: stulbsta); al: al (ālksta, men: alpsta). I presensstammar som bildas med nasalinfiks saknas intonationsskillnader, och cirkumflex förekommer överallt: aīka, teīka, krīnta, jūnka; taīra, leīra, līt́ra, kluītra; bāla, skāra, glēra, kȳla, bȳra, skȳla, svȳra, gūra; drȳska, mȳzga, īȳska osv. Denna relation mellan fri och ofri intonation i presens, som förekommer hos stammar på -st(a) och stammar med nasalinfiks och skiljer dem åt, tar sig ett annat uttryck i andra delar av verbsystemet. Stammar på -st(a) kännetecknas av samma intonation hos det aktuella verbet i presens, preteritum och infinitiv (jfr ālksta, ālko, ālkti; alpsta, alpo, alpti; kimsta, kimo, kimti osv.)¹³. Stammar med ett nytt infiks står, som om de kompenserade för att det saknas ett val mellan intonationsmönster i presens, i relation till sådana preteritum- och infinitivstammar där intonationen i regel skiljer sig (åtminstone i en av dessa stammar) från presensformen. Jfr presens – preteritum, men infinitiv: raīnda, rādo, men rāsti; senka, ¹⁰ Se Chr. S. Stang, Das slavische und baltische Verbum, s. 98, 189; P. Arumaa, Von der Eigenart des Ablauts und der Diathese im Baltischen, — ZfsIPh, Bd. 26, 1957, s. 118—149. ¹¹ Jfr: „sta-stammarna har i preteritum alltid också stamfinalt -ā, med undantag för gimsta, gimė och miršta, mirė. Verbet gimsta fick dock stammen -sta först nyligen, jfr gėma: gimė, medan preteritumformen med ē-stam mirė uppenbarligen uppstod när preteritumets ē-stam upphörde att vara en markör för transitivitet“. Se J. Kazlauskas, Op. cit., s. 319. Intressant nog utgör miršta också ett undantag från övergången s till š efter r; se Chr. S. Stang, Vergl. Gramm., s. 342—343. En helt annan lösning är dock också möjlig (-š- i miršta från -sk’-); se J. Endzelin, Über den slavisch-baltischen Reflex von idg. sk’, — ZfsIPh, Bd. 16, 1939, s. 114; J. Kazlauskas, Op. cit., s. 330. ¹² Jfr även: bāla, būra, glīma, kīrža, bīzga osv. ¹³ Undantagen är få och kan förklaras; jfr sēnsta, sēno, sērti; tēnsta, tēmo, tēnti. I lettiska stammar på -st- ser man samma mönster; jfr tirpstu, tirpu, tirpt; klistu, klidu, klīst; tūlstu, tūlzu, tūlzt; rīgstu, rīgu, rīgt osv. 155 sėko, men sėkti; šlam̃pa, šlāpo, men šlāpti; stẽmba, stẽbo men stẽbti; sãla, sãlo, men sálti; gvẽra, gvẽro, men gvẽrti osv.; presens, men preteritum – infinitiv (med rotvokalerna -in-, -un-, -im-, -um-, -y-, -ū-): kiñta, men kito, kisti; buñka, men būko, būkti; kiñba, men kibo, kibti; grūmba, men grūbo, grūbti; dỹla, men dilo, dilti; žiūra, men žiūro, žiūrti; rỹzga, men rizgo, rizgti osv. Ännu en skillnad, som på ett eller annat sätt hänger samman med de redan nämnda, är att kretsen av rotvokaler i presensstammar på -st(a) är vidare (i praktiken obegränsad) än i stammar med nasalinfiks, där -i- och -u- tydligt dominerar (drīñka, kiñta, kriñka, kriñta, miñga, miñta, driñba, kiñba, liñpa, stiñpa, šim̃pa; juñta, kruñta, pluñka, puñta, siūñta, buñda, buñka, guñda, šūñta, truñka, čiūñpa, duñba, grūmba, kluñpa, skuñba osv.)14 och -a- och -e- förekommer betydligt mer sällan och kanske sekundärt (añka, kañka, rañda, šlam̃pa, tam̃pa, bãla, sãla, skãra, šãla; geñda, señka, smeñga, teñka, gleñba, kneñba, leñpa, skrem̃ba, šeñpa, glẽra, gvẽra15. Dessa skillnader i utformningen av vokalcentrum och intonationsparadigm mellan verb som bildar presens på -st(a)- och verb som bildar presens med hjälp av ett nasalinfiks är framför allt betydelsefulla därför att de vittnar om dessa typers gamla isofunktionalitet och om deras formella motsättning (under en viss period). Möjligheterna som kännetecknar helheten (alla slag av rotvokalism, alla typer av intonationsmönster — såväl inom presens som inom hela uppsättningen av verbstammar) realiseras endast inom dessa båda klasser sammantagna. Med hänsyn till dessa särdrag kan man lägga fram en hypotes om vilka typer som är ledande och i vilket avseende (dvs. vilka som i högsta grad bidrar till att skilja mellan de olika möjligheterna)16 Men här och nu är det viktigare att understryka att såväl de gemensamma elementen som skillnaderna mellan typen på -st(a) och typen med nasalinfiks otvetydigt vittnar om ett mycket nära samband — både aktuellt och historiskt — mellan dessa två typer av presensstammar, och om deras så utvecklade korrelation och balans att den i många fall närmar sig komplementär distribution och framför allt helt utesluter möjligheten att anta att denna korrelation är tillfällig och uppkommit helt nyligen. Att det finns möjligheter att utforma presensstammar på olika sätt i dialekterna (jfr glẽta, stam på -st(a): gleñza, stam med infiks; gẽsta: geñsa, kiūžta: kiuñza, gniūžta: gniuñža, dūžta: 14 Jfr lett. tirpstü, gibstu, atzilstu, vīstu, atbilstu, klīstu, svīstu, nīstu, škīstu, likstu, mirstu, nikstu, slīkstu, trīkstu, digstu, ligstu, sirgstu, atspirgstu, stingstu, birstu, irštu, mirstu, silstu, svilstu, dilstu, pazīstu, grimstu, rimstu, dzimstu, bīstos, [dzīst; skurbstu, stulbstu, plūstu, trūkstu, tū̄kstu, kūstu, listu, skumstu, grīstu, klūstu, pūstu, žīstu och liknande 15 Jfr lett. pampstu, slāpstu, skābstu, kalstu, alkstu, sprāgstu, vārģstu, salstu osv. 16 Expansionen av stammar på -st(a) i presens kan särskilt förklaras av att de erbjuder maximala möjligheter för verb med vitt skilda typer av rotvokalism och intonation att införlivas i presenssystemet (vilket dock inte utesluter möjligheten att uttrycka andra motsättningar, till exempel intransitivitet–transitivitet beroende på rotvokalens grad; jfr lit. dỹgsta: diegia, lett. digstu: diẽdzu osv.). Verb som i presens får ett nasalinfiks lämpar sig däremot bäst för att skilja mellan verbstammar (i synnerhet tempusstammar) med hjälp av intonation. 156 duñža, priñsta: pruñsa, gniñsta: gniñsa, dūsta: duñsa, čyžta: čiñža, šąžta: šañša, sūsta: suñsa, dvýsta: dviñsa, gyžta: giñža, glyžta: gliñža etc.),17 förutsätter strikt talat inte bara diakronisk samförekomst mellan infixet -n- / -m- och de stamformande formanten -st(a) av typen (dūsti) du-n-ś(a): *dūs-sta, utan också en synkronisk samtidig förekomst av dessa formanter av typen *du-n-s- + sta > dūsta, ofrånkomlig för alla stammar med infix som får formanten -st(a). Därtill kommer att former av typen dūsta eller grýsta < *gris-sta < *grins-sta utan tvivel under den inledande perioden av deras bildande måste uppfattas inte som enkla stammar på -sta: dus-sta eller gris-sta, utan just som presensstammar à deux termes — -n och -st(a), särskilt som ū och y̆ i dessa verbs rot (liksom för övrigt i andra liknande fall) är arkifonem, där ū och un (um), y och in (im) neutraliseras på motsvarande sätt. Med tanke på det nära och långvariga sambandet mellan stammar med nasalinf фикс och stammar på -st(a), för att inte tala om beläggen från andra forntida indoeuropeiska språk, måste förklaringen till uppkomsten av -st(a) som J. Kurylowicz nyligen framfört18 betraktas som omtvistad, eftersom den inte beaktar sambandet mellan dessa två stambildningstyper. Det vore högst märkligt om den baltiska bilden, som förutsätter ett samband mellan stammar på -st(a) och stammar med nasalinfix, endast av en tillfällighet skulle efterlikna det indoeuropeiska tillståndet. Däremot har J. Kurylowicz utan tvivel rätt när han skisserar de allmänna principerna för formantbildning och spridning med hänsyn till förhållandet mellan primära och sekundära semantiska funktioner. Särskilt betydelsefullt är att detta schema innebär en principiell rörlighet hos de semantiska värdena hos detta fonetiska komplex — från nollvärde till ordbildande och formbildande värden. I olika indoeuropeiska språk, däribland de baltiska, markerar elementet -s- just olika semantisk-grammatiska rangordningar och övergångar från en rang till en annan. Det kan för övrigt nämnas att dessa övergångar underlättades av det ålderdomliga böjningssystem i konjugationen som blir allt tydligare genom den senaste forskningen (jfr verbets oböjda tredje person, sammanfallandet av ändelserna för andra och tredje person i konjugationen, sambandet mellan ändelserna i den andra konjugationsserien (hitt. -ḫi) och mediopassivum och perfektum, upptäckten av ett omfattande lager av injunktivbildningar osv.). 17 Se J. Kazlauskas, Op. cit., s. 324—325. Lettiska exempel av denna typ, se: J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, s. 762—763. 18 Se J. Kuryłowicz, Op. cit., s. 50—51. Som källa till denna formant anges participformer på -tas från verb vars rot slutar på -d, -t, -s, -š, -z (-sk, -šk). Dessa former ger anledning till en dubbel tolkning, till exempel vìrstas = 1. virt-tas (primär form) eller 2. virt-stas (sekundär form). Jfr vidare (s. 51): ”This possibility is exploited if the respective verb shows a double function, e. g. if, fundamentally transitive, it has in certain contexts an intransitive value or if it is a verb of state with a secondary durative function. Thus a participle like vìrstas having the primary passive meaning ”which has been turned over“ and a secondary intransitive meaning „which has turned (over)“, can be split into vìrt-tas (primary semantic function) and vìrt-stas (secondary function). Purely virtual in the participle and in the infinitive in -ti, the split is actualized in the corresponding present tense: vìrt-tas: vìrt-st-as=vert’ù: virt-st-ù. According to § 36 we get the subtraction of -t- in virt-t-(as) entailing the restitution of the full grade vert’ since the zero-grade of the root is only a corollary of the addition of -tas, hence participle vert’-: virt-st-= presence vert’-: virt-st- representing a correct proportion…” osv. 157 I samband med den kompletterande relationen -n-/-m-: -st- i baltiska presensstammar ligger flera paralleller och analogier nära till hands. Med tanke på att de baltiska, slaviska och germanska språken av de tre typerna av indoeuropeiskt presens med nasalformant (1. *linekʷ-: *linkʷ-, 2. *k’l̥neu-: *k’l̥nu-, 3. *kʷrineH₂-: *kʷriṇ₂) endast övertog en typ var (de baltiska den första, de slaviska den andra, de germanska den tredje), och behöll dess allmänna betydelse av intransitivitet, måste man dra slutsatsen att det finns en viss grund för att jämföra den baltiska infixtypen och den slaviska suffixtypen av presensstammar med elementet -n-. I detta sammanhang är det mycket talande att de ursprungligen protoslaviska stammarna på -ne- (*dvignoti, *dvigneši) uteslutande bildade en asigmatisk aorist (*dviǵō), vilket exempelvis också är belagt i fornkyrkoslaviska monument. För en viss period kan man således rekonstruera följande fördelning av aoristformer: presensstammar med nasal (-n-)suffix → asigmatisk aorist; presensstammar utan nasalsuffix (dock inte alla) → sigmatisk aorist, dvs. *dvigneši — *dviǵō, men *znaješi — *znaxъ. Om man beaktar det stadium då stammar med särskild formbildning började avskiljas ur injunktiven, kan man även för protoslaviskan skissera en samexistens och balans mellan dessa båda typer — med -n- och med -s-. Det är karakteristiskt att man även i de slaviska språken måste räkna med den sigmatiska typens expansion; jfr de sena sigmatiska aoristformerna av verb med -n- i presens, dvigoхъ, vid sidan av det äldre dviǵō. Därtill måste man, liksom i de litauiska formerna, konstatera att naturelementet och -s-(-x-, -š-) förekommer tillsammans inom en och samma ordform i sigmatiska aorister bildade från presensstammar med nasal, såsom: КОСНѦХЪ, ПО-МѦНѦХЪ, ОУСЬКНѦХЪ och dylika¹⁹ (dvs. i sista hand *-šek-non-s-). Dessa paralleller gör naturligtvis antagandet att -s- i baltiska presensstammar har samband med den slaviska aoristmarkören ännu mer sannolikt och leder fram till hypotesen om ett samband mellan -t- i -st- i de baltiska formerna och -t- i aoristformerna i andra och tredje person singular av typen ritō, jetō, kanske även dadtō, om man inte ser en reduplikation här. Eftersom uppfattningen att denna form är enkel (*da-stō) på senare tid har vunnit allt större gehör, är det lämpligt att jämföra den med preussiska dāst, forn-litauiska dūosti, liksom med en rad andra bildningar, jfr hettitiska daš (andra–tredje person singular av preteritum i hi-konjugationen), albanska dhashë (första person singular av aorist, ’jag gav’), venetiska dona.s.to och dylikt.²⁰ Av exemplen ovan framgår redan att -s- uppträder än som markör för presensstammar, än som aoristmarkör, än som ändelse (eller del av en ändelse) för person i verbböjningen. Man måste naturligtvis ta hänsyn till denna ”rörlighet” hos -s- när man försöker fastställa dess ursprung. Om vi lämnar ytterligare resonemang om den slaviska aoristen därhän, är det ändå lämpligt att påminna om att fördelningen av dess former betingades av 19 См. Н. Ван-Вейк, История старославянского языка, М., 1957, стр. 342—345. 20 Se В. Rosenkranz, Historische Laut- und Formenlehre des Altbulgarischen, Heidelberg, 1955, s. 129; В. В. Иванов, Указ. соч., s. 82; samme författare, Отражение двух серий индоевропейских глагольных форм в праславянском, — „Славянское языкознание“, М., 1968, s. 257; В. Н. Топоров, К вопросу об эволюции славянского и балтийского глагола, — ВСЯз, 5, 1961, s. 69. 158 inte bara typen av stammar, utan också verbets accentparadigm. Jfr den accent- och morfologiska regel som fanns redan före de fornkyrkoslaviska skriftliga monumentens tillkomst och förklarade fördelningen av aoristformer21: obildade baritoniska verb med jämnstaviga stammar bildade enkel aorist om stammen slutade på en konsonant, och sigmatisk rot-aorist om stammen slutade på en vokal eller sonant. Obildade oxitoniska verb av samma typ bildade sigmatisk aorist av typen ВѢСЬ — ВЕДЕ om stammen slutade på en konsonant, och sigmatisk dental aorist om stammen slutade på en vokal eller sonant (se V. A. Dybo, anf. arb., s. 37—38). Därav: pirъ, men bi eller idъ, men věsъ osv. Om elementen -n- och -s- i baltiska och slaviska verb konkurrerar med varandra och endast sällan förekommer samtidigt i en och samma form (varvid sådana bildningar antingen är av instabil, mellanliggande karaktär eller förutsätter att de kombinerade elementen har förlorat sina tidigare betydelser), har vissa andra indoeuropeiska språk utvecklat regelbundna bildningar som kännetecknas av kombinationen av nasala och sigmatiska element. Framför allt bör här nämnas de tokhariska A-verben i klass VIII och de tokhariska B-verben i klass X, vilka kännetecknas av suffixen -nās-, -nās- respektive nāšk-, -nāsk-. Jfr tokh. A yār- ’bada’ — yārnāssi (Inf.), wäl — ’dö’ — wällāstār (< *wäl-nās-tär) osv.; tokh. B yāp- ’gå in’ — yänmaskau (< *yäp-naskāu), päk- ’ämna’ — päknās-tär, käm- ’komma’ — kämmaššäm (mm < mn), täm- ’födas’ — tänmastär (nm < mn) osv., för att inte tala om ett antal verb med rotutljud på -n: klin- ’vara skyldig’ — klinassäm, aun- ’börja’ (i med.) — aunastär, pin- ’blåsa’ — pinasle (Ger. I), rin- ’lämna’ — rinastär, sain- ’försvara sig’ — sainaskentär osv.22 Segmenteringen av det tokhariska formativet -nās- (-nās-), -nāšk- (-nāsk-) möjliggörs av förekomsten av ett antal presensstammar som kännetecknas av endast ett av de båda nämnda formativen, eller där dessa formativ ingår i andra kombinationer. Det räcker att erinra om exempelvis sådana klasser som tokh. B VIII (-s-: -s-): er-: ersām, aip-: aiyesem, kāil-: kāilsām, kau-: kausām osv.; IX (-sk-: -ss-): yām-: yamskau, we-: wskau, ai-: aiskau osv.; XI (-s-…sk-: -s…ss-): auk-: auksāsšām, tu(twā-): twāssām osv. (sammanblandning av klasserna VIII och IX), å ena sidan, och klasserna VII (nasalt infix): kätk-: kättankām, pik-: pinkām osv.; VI (-nā-): alp-: alpanam, rap-: rapanam osv.; XII (-ññ-): käsk-: käskannitär, klänts-: kläntsannī osv., å andra sidan. Mot bakgrund av dessa förhållanden får bildandet av klass X i tokhariska B (och klass VIII i tokhariska A) en fullständig förklaring. 21 Denna regel formulerades av V. A. Dybo; se hans artikel: Slavisk verbaccent och formerna i fornöstslavisk aorist, — ”Краткие Сообщения Института Славяноведения”, häfte 30, Moskva, 1961, s. 33—38. 22 Se W. Krause, Westtocharische Grammatik, Bd. 1, Das Verbum, Heidelberg, 1952, s. 96 ff.; W. Krause, W. Thomas, Tocharisches Elementarbuch, Bd. 1, Grammatik, Heidelberg, 1960, s. 214; E. Sieg, E. Siegl i ng, W. Schulze, Tocharische Grammatik, Berlin, 1931, s. 357 ff. 159 Bland de anatoliska faktorer som hör hit23 bör framför allt nämnas hettitiska verb vilkas presensstam bildas genom kombinationen av ett suffix med ett nasalt element och suffixet -šk- (-šš-); det första har vanligen kausativ betydelse och det andra iterativ betydelse. Jfr arnušk- ’föra tillbaka upprepade gånger’ vid sidan av ar- ’vistas’, ’nå fram’ och arni- ’föra’, ’leverera’; jfr också: huš-nu-šk- osv., eller verb på -nešk- (de luwiska på -nešš-): jfr hett. ti-ia-ni-eš-ni-mi mot luw. ti-ia-ni-eš-šu-i, jfr hett. tešḫannešk- osv. Av särskilt intresse är de fall där -šk- fogas till en presensstam med nasalt infix; jfr ḫarninkisk- ’fördärva upprepade gånger’ vid sidan av ḫarnink- ’fördärva’ och ḫark- ’gå under’. Liksom i de tokhariska språken bör man, när man betraktar bildningar med ett komplext formativ bestående av ett nasalt element och -š(k)- i hettitiskan, även beakta andra typer av presensstammar (-annai-, -nu-, -nin-, -eš-; jfr denominala verb av typen parkueš- ’bli ren’ vid sidan av parkui- ’ren’, šalleš- ’öka’ vid sidan av šalli- ’stor’ osv.). Sekvensen -n-s- antas också ligga till grund för det luwiska ↑e-n-s ’ställa’, ’viga’. De anatoliska beläggen, särskilt de hettitiska, är mycket upplysande bland annat därför att suffixet -šk-s utbredning kan iakttas redan under den hettitiska skriftliga historiens gång och är förbunden med att suffixet *-šša- (från *-so-) trängs undan. Därför kan äldre presensstammar rekonstrueras med ett formativ som kombinerar ett nasalt element med -š- (och inte -šk-). Suffixets -šk- specialisering i hettitiskan (främst för att uttrycka iterativitet) och dess universalisering (möjligheten att foga det till vilken verbstam som helst) minskar dock i någon mån det heuristiska värdet hos denna bildning för rekonstruktionen av den ursprungliga grupp fall där ett komplext formativ av denna typ användes. Detsamma kan med fog sägas om forngrekiska verb av typen ἀλύσκάνω ’undvika’, ’rädda sig’ (redan hos Homeros och Hesiodos), vid sidan av ἀλύω ’vara förvirrad’, ’irra’, ἀλύσσω (hos Homeros), eller äldre bildningar av typen αὐξάνω ’öka’, ’växa’ osv. vid sidan av αὔξω ’odla’ osv., där elementens ordningsföljd är omvänd jämfört med de hittills behandlade exemplen. Samma omvända ordningsföljd förekommer också i armeniska verb av typen harç-an-em ’jag frågar’ (i stället för det väntade harçem), där den ursprungliga sekvensen *-sk’- + *-n- kan urskiljas (jfr ved. prcchámi, lat. poscō). I samband med de armeniska beläggen är det dock viktigt att understryka två särdrag — elementet -n-s mediala betydelse i presensstammar (jfr melkel ’försvaga’ [aktiv] — melkanal ’försvagas’ [medium]24) och bildandet av aoristmarkören ç (jfr sireac av sirem ’jag älskar’ eller gorceaç av gorce 23 О них подробнее см. И. Фридрих, Краткая грамматика хеттского языка, М., 1952, стр. 82 и след.; G. Bechtel, Hittite Verbs in -sk-, Ann Arbor, 1936; В. В. Иванов, Общеиндоевропейская, праславянская и анатолийская языковые системы, стр. 139 и след., особенно стр. 147—148. О соотношении носового форманта и форманта *-sk- в индоевропейских языках см. W. Couvreur, Les dérivés verbaux en -ske/o- du hittite et du tokharien, — „Revue des études indoeuropéennes“, t. 1, fasc. 1, 1938; см. также C. Watkins, Indogermanische Grammatik, Bd. III: Formenlehre, Heidelberg, 1969, стр. 70 и след. 24 Se E. G. Tumanyan, Drevnearmyanskiy yazyk, Moskva, 1971, s. 334—335; A. A. Abrahamyan, Uchebnik grabara, Jerevan, 1964, s. 116 m.fl. (på armeniska). 160 ”jag gör”) ur indoeuropeiskt -sk-²⁴а. Det faktum att -sk- fungerar som aoristformant vid -s- i aoristen i andra indoeuropeiska språk bör sannolikt beaktas i samband med förhållandet mellan baltiskt -st- och -s- i ett antal andra besläktade språk. Med tanke på att -sk- trängt in i preteritumsystemet i tokhariskan (och, som vissa efter Karsten antar, i slaviskan: -ахъ < *-ā-ske-) kan man för övrigt tänka sig att motsättningen mellan grundverb och verb med markören -sk- var känd i de så kallade ”pontiska” språken (anatoliska språk, tokhariska, armeniska, slaviska)²⁴⁶. I samband med den baltiska problematiken är dock exemplen med sekvensen -n- + -s- viktigare. Bland dem förtjänar förhållandet mellan homeriska χνέω: ἔχυσσα uppmärksamhet, eftersom det tillåter rekonstruktionen *χu-vε-σ-μ²⁵, liksom vediska former av typen gr-niṣ-e (av gir-) eller pu-niṣ-e (av pū-)²⁶, där markören -niṣ- förbinds med medialändelser; eller venetiska former som zonasto, där -nas- tydligt kan urskiljas tack vare parallellformen zoto. Jfr mexo zona.s.to re.i.tiia.i. ner.ka lemeto.r.na ”Nerka, Lemetors dotter, har vigt mig åt Reitia” (PID 26. Este) eller mexo zona.s.to sahnate.i re.i. tiia.i porah ”Porah har vigt mig åt Reitia Sanatis” (PID 31. Este), men: vhremah.s.tna zoto re.i.tiia. i ”Vhremastna har vigt (mig) åt Reitia” (PID 19. Este); jfr lydiskt ↑ens vid ↑es- ’viga’, ’lägga’ (liksom lykiskt tas-: ta- eller hettitiskt zikk- [t-sk-] av tehhi ’lägga’, ’ställa’)²⁷, för att inte tala om en rad andra fall²⁸. Efter genomgången av detta material är det lämpligt att erinra om den oomtvistliga slutsatsen att hettitiska verb på -s- (liksom vissa andra sigmatiska former) har samband med ḫi-konjugationen och följaktligen med den andra serien av indoeuropeiska verbformer²⁹. Därav följer de mediala betydelserna hos motsvarigheterna till de hettitiska formerna i andra indoeuropeiska språk, vilket förklarar sambandet ²⁴а Se R. Godel, Les aoristes arméniens en -ć-, — ”Studia classica et orientalia Antonio Pagliaro oblata”, II, Roma, 1969, s. 253—258. ²⁴⁶ Se B. Rosenkranz, Zur Entstehungsgeschichte der indogermanischen Verbalflexion, — ”Arbeitspapier”, N 16. Institut für Sprachwissenschaft — Universität, Köln, 1971, s. 5—7. Rosenkranz påpekar där också att det i de nämnda språken finns bildningar av just -l-ursprung som införlivats i verbsystemet, och att perfekt av indoeuropeisk typ saknas. ²⁵ Jfr analogt: dvigneši — dvigoxъ — dvignoxъ (jfr КОСНЖЖХЪ). ²⁶ См. об этих формах Т. Я. Елизаренкова, Аорист в Ригведе, М., 1960, стр. 29. Следует также напомнить, что в древнеиндийском, помимо трех презентных классов с носовым элементом, существовали многочисленные глагольные образования на -s-: сигматический аорист разных видов (в частности, на -sa- и даже на -ṣiṣ-; последний тип — результат неправильного анализа существовавших сигматических форм и аналогических выравниваний), будущее время, прекатив, дезидератив и даже презентные основы, см. F. B. J. Kuiper, Zur Geschichte der indoiranischen s- Präsensia, — „Acta Orientalia“, 12, 1934. ²⁷ Jfr även frygiska ε-δαες ’ställde’. ²⁸ Jfr till exempel avestiska činas ’han kommer att tilldela’ (ur det antagna *ki-na-s-t?). ²⁹ Se В. В. Иванов, Указ. соч., s. 173—174; jfr även hans Отражение двух серий..., s. 257 m.fl. 11. 902 161 -s- med mediopassivum i tokhariska, medial diates i vediska30 och – och i detta fall är denna slutsats central – med intransitiva inkoativa verbbildningar på -st(a) i de baltiska språken. Det är rimligt att även litauisk preteritum av intransitiva verb på -o (ur *-ā)31 kan relateras just till den andra serien av indoeuropeisk konjugation. Enligt vår mening kan baltiskt -st- som formant i presensstammar jämföras – mot bakgrund av allt som sagts ovan – med ändelsen -st-, som förekommer i flera indoeuropeiska språk. Först och främst gäller det ändelsen i andra och tredje person preteritum i konjugationen på -ḫi (medan denna ändelse saknas i preteritum av verb på -mi), jfr dāišta, av dāi- ‘ställa’, ‘lägga’ (första person singularis presens -teḫḫi) och andra person pluralis imperativ dāišten; temišta, av tema- ‘tala’ (första person singularis presens — temaḫḫi) och andra person pluralis imperativ temišten; eš(š)ešta, av ešša- ‘utföra’ (första person singularis presens — eššaḫḫi); aušta, av au(š)- ‘se’, ‘titta’ (första person singularis presens -uḫḫi) och andra person pluralis imperativ aušten samt andra person pluralis presens aušteni, ušteni (och autteni)32, vilket direkt kan jämföras med litauiska aušta (: aušo, aušti) och lettiska àust (: àussa, àust)33. Samma ändelser förekommer i flera blandade paradigm som förenar drag från konjugationerna på -mi och -ḫi; jfr dalešta, av dala-, daliia- ‘lämna’ (första person singularis presens dalaḫḫi och daliiam(i)) och andra person pluralis presens dalešteni, etc. Ännu intressantare är att det vid sidan av ändelsen -šta i andra och tredje person singularis preteritum också finns vanligare ändelser, som så att säga utgör delar av den nämnda ändelsen, nämligen -š och -ta, jfr: dāš (andra och tredje person singularis preteritum av dā- ‘ta’), dāiš (tredje person singularis preteritum av dāi- ‘ställa’, ‘lägga’, vid sidan av dāišta och till och med dāitta i andra person), paiš (tredje person singularis preteritum av pāi- ‘ge’, med pešta i samma form och pāišta och till och med pāitta i andra person), nāiš (tredje person singularis preteritum av nāi- ‘styra’, ‘sända’, med nāešta i samma form), zāiš (av zāi- ‘gå över’), ḫalzāiš (av ḫalzāi- ‘kalla’), tarnaš (andra och tredje person singularis preteritum av tarna- ‘lämna’, 30 Det handlar inte bara om former av typen puniše eller griṇiše, utan också om det nyligen uppmärksammade faktum att medialformerna av aorist på -s- (aorist 4) klart dominerar i indikativ. Forskare som studerar vedisk aorist tenderar att knyta denna tendens till att de sekundära medialändelserna framför allt är ändelser som börjar med en vokal. Karakteristiskt nog är flertalet av de former där -s- står före en konsonant också medialformer. Därav den rimliga slutsatsen att detta element -s- över huvud taget kom att förknippas med medialparadigmet. Se Т. Я. Елизаренкова, Указ. соч., стр. 78. 31 I lettiskt standardspråk, liksom i de flesta dialekter, generaliserades preteritum på -ā, även om preteritum på -ē också är känt från texter på mellanska lettiska från 1500- och 1600-talen och från vissa nutida dialekter (sydvästra Kurland, större delen av de övre lettiska dialekterna). Se J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, стр. 863 и след.; M. Rudzīte, Op. cit, стр. 367 и след. Det preussiska materialet (preteritum på -ā och -ē) är alltför sparsamt för att man ska kunna hoppas på en tillförlitlig tolkning. 32 För indoeuropeiska paralleller, se В. В. Иванов, Общеиндоевропейская…, стр. 153 и след. 33 Jfr även J. Endzelīns, — FBR 17, 1937, стр. 164; densamme, — ZfslPh, Bd. 16, 1938, стр. 107 и след. med flera. 162 ‘ställa’, ‘släppa’ med tarništa i tredje person — en dubbel form), šarraš (tredje person singularis preteritum av šarra- ‘dela’, ‘bryta sönder’, med šarratta i andra person), uaštaš (andra och tredje person singularis preteritum av uašta- ‘synda’), temaš (tredje person singularis preteritum, med temišta i andra och undantagsvis tredje person), dališ (tredje person singularis preteritum) — vad gäller ändelsen -š, samt: šakta (andra och tredje person singularis preteritum av šak- ‘veta’), datta (andra person singularis preteritum, med dāš i tredje och ibland andra person), dāitta (andra person singularis preteritum, med dāiš i tredje person och ibland dāišta i andra person), daliiat (tredje person singularis preteritum, vid sidan av de konkurrerande formerna dališ och dalešta), hašta (tredje person singularis preteritum av haš ‘alstra’), etc. — vad gäller ändelsen -ta. Det är intressant att dessa -š och -ta kan relateras till ändelserna i motsvarande former av konjugationen på -mi, jfr hatraēš och hatraīt (även hatraiš förekommer), av hatrai- ‘skriva’; daškēš och daškit, av dašk- ‘säga igen’; harši (oftare ḥarti) och ḥarzi, av har(k)- ‘hålla’, ‘ha’ och liknande. Jfr dock även de utjämnade ändelserna i andra och tredje person singularis preteritum i konjugationen på -mi, -t (-ta): epta av ep- ‘gripa’; kuenta av kuen- ‘slå’, ‘döda’; puništa av puniš- ‘fråga’; uuatet av uuate- ‘föra med sig’; iijat av iia- ‘göra’ etc. Följaktligen visar formerna i andra och tredje person singularis preteritum på ett särskilt tydligt sätt hur ändelsen -šta uppstod i hettitiska, hur lätt och tydligt dess beståndsdelar kunde urskiljas och till och med i vilken riktning denna ändelse spred sig (jfr imperativformerna)³⁴. Allt detta är relevant för historien om hur baltiskt -st(a) bildades. Tokhariska fakta rörande imperfektum, preteritum, konjunktiv och preteritumoptativ påminner i mycket om de hettitiska. Jfr bara några exempel: tokh. A — wolkašt (andra person singularis preteritum av wätk- ‘befalla’, med tredje person wotäk); kakläšt (samma form, liksom nedan, av käl- ‘bära’, ‘uthärda’, med kakäl i tredje person); tokh. B — yamassit (andra person singularis imperfektum 34 Det ankommer på hettitologen att fastställa den ursprungliga situationen och spridningsförloppen för ändelserna -š, -ta och -šta i andra och tredje person singularis preteritum. Det är ännu svårt att säga något bestämt om detta, eftersom de bevarade texterna uppvisar två motsatta varianter: en enhetlig form i tredje person (dāš, dāiš) men konkurrerande former i andra person (dāš och datta, dāišta och dāitta), respektive en enhetlig form i andra person (tarnaš, temišta) men konkurrerande former i tredje person (tarnaš och tarništa, temaš och temišta). Det naturliga antagandet att det en gång fanns en fördelning av typen: andra person singularis preteritum -š, tredje person singularis preteritum -ta (som tydligen i hieroglyfisk hettitiska: -sa/-s och -ta; luviska: -s (?) och -ta; möjligen i palaiska: -si och -til-i samt lykiska, där former i andra person singularis preteritum dock inte är belagda), varifrån en gemensam ändelse -šta sedan utvecklades för andra och tredje person, kräver naturligtvis rent hettitologiska argument. Det tycks däremot vara möjligt att med större säkerhet säga något om den gradvisa spridningen av ändelsen -šta som den mer uttrycksfulla (bland annat genom att den förenar enskilda personmarkörer). Något liknande iakttogs för övrigt i historien om ändelserna i enkla (sigmatiska) preterita i de slaviska språken, särskilt under den period då detta tempussystem upplöstes (jfr orienteringen mot den mest karakteristiska formen). Om ändelserna i andra och tredje person singularis preteritum, se И. Фридрих, Указ. соч., стр. 106 и след.; H. Kronasser, Vergleichende Laut- und Formenlehre des Hethitischen, Heidelberg, 1956, стр. 190–193; C. Watkins, Indo-European Origins of the Celtic Verb, I, The Sigmatic Aorist, Dublin, 1962, стр. 90 и след., 97 и след.; jfr även hans Indogermanische Grammatik, Bd. III med flera. Ю. Курилович betraktar också hettitiska -š i andra (och tredje) person singularis preteritum som resultatet av en sen, rent hettitisk utveckling (detsamma gäller -š i fornpersiska akunaus ‘han gjorde’ och liknande), se J. Kuryłowicz, Op. cit., стр. 156 и след. 11* 163 från yām- ’göra’, vid yamaṣṣi, 3:e person); śälasta (2:a person singularis av preteritum av käl- ’bära’, vid śala-, 3:e person); yamit (2:a person singularis av optativ av yām-, vid yami, 3:e person)³⁵ osv. Böjningar av denna typ kan på ett eller annat sätt även ha återspeglats i andra språk (jfr venetiska zonasto eller vhaxṣδo, latinets -īstī osv.). En fortsatt uppräkning av dessa i detta sammanhang är överflödig. Däremot bör följande fakta av två slag betraktas som synnerligen viktiga och relevanta för en möjlig historia bakom det baltiska verbformantet -st(a). För det första gäller det den i skriftliga källor belagda utbredningen av -s- i formerna av fornindisk precativ (aoristoptativ)³⁶. Jfr motsvarande fragment av precativformer i vediskan (aktiv): 1:a pers. sing. bhūyām 1:a pers. dualis bhūyāva 1:a pers. plur. bhūyāma 2:a pers. sing. bhūyās 2:a pers. dualis bhūyātam 2:a pers. plur. bhūyāta 3:e pers. sing. bhūyās 3:e pers. dualis bhūyātām 3:e pers. plur. bhūyur och i den senare klassiska sanskriten (aktiv): 1:a pers. sing. bhūyāsam 1:a pers. dualis bhūyāsva 1:a pers. plur. bhūyāsma 2:a pers. sing. bhūyās 2:a pers. dualis bhūyāstam 2:a pers. plur. bhūyāsta 3:e pers. sing. bhūyāt 3:e pers. dualis bhūyāstām 3:e pers. plur. bhūyāsur Som jämförelsen mellan dessa paradigmer visar utgjorde just de sigmatiska formerna av 2:a och 3:e person singularis utgångspunkten för spridningen av detta -s-, först som en beståndsdel av precativändelsen i 1:a person singularis och därefter även i formerna för andra numerus. Det är inte alls otänkbart att något liknande kan ha ägt rum i utvecklingen av detta formant i de baltiska språken³⁷. För det andra är det, när det gäller den antagna omsegmenteringsprocessen i samband med att det ursprungliga (eller, mer exakt, tidigare) lokuset för -st- förändrades i baltiskan, av stor betydelse att beakta sådana former där -st- strikt taget inte längre kan betraktas enbart som en ändelse, men ännu inte har fått status som markör för en verbklass inom en och samma tempusform (till exempel presens), utan intar en mellanliggande ställning. Jfr forngrekiska λέκτο, för vilket en äldre form *λέχ-στο mycket plausibelt rekonstrueras, jämte det sekundära λέξατο, vediska a-tam-sta (=avestiska mə-sta) osv.³⁸. ³⁵ Jfr motsvarande former i tocharianska A: *kälñāsiṣt – *kälñāsi och liknande. ³⁶ Se T. Burrow, The Sanskrit Precative, — „Asiatica. Festschrift Friedrich Weller“, Leipzig, 1954, s. 35—42. ³⁷ Jfr till exempel följande hypotetiska schema: I: 1:a pers. sing. -ō→ II: 1:a pers. sing. -ō → III: 1:a pers. sing. -ō→ IV: 1:a pers. sing. -stu 2:a pers. sing. -s 2:a pers. sing. 2:a pers. sing. -st(i) 2:a pers. sing. -sti 3:e pers. sing. -(t) 3:e pers. sing. -st (-s, -t) 3:e pers. sing. -st(a) 3:e pers. sing. -sta Om detta schema (i sina allra mest allmänna drag) kan anses plausibelt blir frågan om omfördelningen, som ledde till att en presensmarkör skapades av ändelsematerialet, central. ³⁸ Jfr H. Kronasser, Op. cit., s. 193. 164 Om man antar att det var just 2:a och 3:e person singular som var de former där omanalysen kunde börja, vilken resulterade i att -st- omvandlades till ett presensstambildande formant39, är det viktigt att erinra sig de många fall där ändelserna i 2:a och 3:e person singular inte skiljs åt i olika indoeuropeiska språk, något som delvis berörts ovan och som det har skrivits om vid upprepade tillfällen, i synnerhet under senare år40. Samtidigt måste man också komma ihåg fall där ändelserna i 2:a och 3:e person avviker från det vanligare mönstret (jfr. -s i 3:e person, ved. dhās och dylikt41, eller -t i 2:a person, hett. datta osv.)41а. Dessa förhållanden bidrog naturligtvis både till att själva omanalysprocessen inleddes och till att det var just dessa former som framkallade spridningen av -st- i böjningsparadigmet i de baltiska språken. Det är karakteristiskt att närbesläktade typer i de slaviska språken, i synnerhet den sigmatiska aoristen och imperfektum, inte skiljer mellan ändelserna i 2:a och 3:e person och kanske i åtminstone vissa fall aldrig har gjort det (se andra arbeten av författaren)42. I allmänhet bör man medge att de många rekonstruktionerna av ändelser i 2:a och 3:e person med -s- fogat till rotens ursprungliga konsonant, av typen... (t)-s-s- (jfr. hett. daiš < *dejk’-s-s) eller (t)s-t, som en gång hade heuristiskt och metodologiskt värde, numera i allt högre grad hindrar oss från att urskilja ett äldre och mer specifikt mönster, som senare övertäckts av analogiska tendenser. Hur paradoxalt det än kan låta bör forskaren över huvud taget inte binda sig vid strikta ramar när frågan om ursprunget till -st- diskuteras. Svaret kan ligga i andra delar av ordet (till exempel i ändelsen, inte i det stambildande elementet) och i andra delar av paradigmet (till exempel i aoristen, inte i presens). Ett karakteristiskt exempel är böjningen av det atematiska verbet dati i presens och aorist i fornkyrkoslaviska samt dúoti på litauiska43. 39 Strängt taget den stam som senare kännetecknade presens. Det vore kanske mer exakt att tala om injunktivstammar, vilka i de baltiska språken övergick till presenssystemet, i andra språk till (den sigmatiska) aoristens system och i åter andra till både presens- och aoristsystemet. 40 Se T. Burrow, An Archaic Verbal Termination in Early Indo-Iranian, — „Indo-Iranian Journal“, vol. 1, 1957, s. 61—76; A. S. C. Ross and R. A. Crossland, Supposed Use of the 2nd Sg. for the 3rd Sg. in „Tocharian A“, Anglo-Saxon, Norse and Hittite, — „Archivum Linguisticum“, vol. 6, 1954, s. 112—121; jfr. även — KZ, Bd. 69, 1951, s. 150—164. 41 Об этих формах ср. J. N. Narten, Die sigmatischen Aoriste im Veda, Heidelberg, 1964, стр. 18 и след.; C. Watkins, Indogermanische Grammatik, Bd. III, стр. 53 и след. 41а På senare tid har Rosenkranz pekat på överensstämmelsen mellan hettitiska preteritumändelser och elamitiska personändelser (jfr. 1:a person singular -h, 2:a person -t, 3:e person -š osv.). Det är möjligt att mycket kan klargöras i detta sammanhang genom att undersöka andra ”nostratiska” språk, vars verbböjning uppvisar tydliga paralleller till de nämnda ändelserna. 42 Förhållandet tycks vara något annorlunda när det gäller exemplen på sammanfallande verbändelser i fornpreussiska. 43 Om böjningen av dúot på lettiska, se J. Endzelins, Latviešu valodas gramatika, s. 723—725; M. Rudzīte, Op. cit, s. 359 m.fl.; jfr. fornpreuss. dāst osv. 165 Presens Singular 1:a pers. datь dasi 3:e pers. dastъ Dual 1:a pers. (davē) 2:a pers. dosta 3:e pers. daste, dosta Plural 1:a pers. datь 2:a pers. daste 3:e pers. dadētъ Aorist daxъ dastъ, da dastъ, da daxovē dasta daste, dasta daxomъ daste daše Presens duomi duosi⁴⁴ duosti, duost duova duosta duosti, duost duome duoste duosti, duost I denna jämförelse är framför allt två särdrag värda att uppmärksamma (om man utgår från artikelns syfte): för det första den så att säga homonymiska karaktären hos -st- (jfr. -stъ som ändelse i 3:e person singular, dastъ — da och -sta i 2:a person dual som resultat av omkodningen… d-ta, jfr. ideta eller sukata, till -sta och dylikt); för det andra den tvärtemporala förekomsten av detta -st- (jfr. dasta, 2:a och 3:e person i presens och aorist), vilket tillsammans med många andra förhållanden ger grund för att rekonstruera ett tillstånd före tidssystemets framväxt ur injunktivformernas kontinuum, något som tycks vara särskilt sannolikt för det baltiska verbet. Slutligen är det viktigt att lägga märke till att -st- i de anförda paradigmen förekommer just i formerna för 2:a och 3:e person. Det sista som bör sägas när man diskuterar hur -st- införlivades i systemet av presensindikatorer i baltiska språk är skillnaderna i villkoren för -st- där det uppträder som ändelse (hettitiska eller tokhariska) och där det är ett stambildande formant (baltiska språk). I det första fallet föregås -st- alltid av en vokal (jfr. tarništa, pahhašta, dāišta; šälästa, wotkast; dastъ och dylikt), i det andra alltid av en konsonant (jfr. alpsta, dȳksta och dylikt). Denna skillnad i villkor måste ha varit avgörande för -st-:s fortsatta utveckling i baltiska språk: det kunde inte förbli en ändelse, eftersom rotens slutkonsonant och -st- då skulle bilda trekonsonantkluster i ordslut: … p-st, … k-st, … t-st osv. Strukturer av typen … a-st och dylikt saknades däremot i praktiken (med undantag för enstaka exempel från den atematiska böjningen, där sambandet mellan -s- och -d- dessutom var tydligt, jfr. kliest, 3:e person singular av kliedeti; nusėst av nusėdėti, giest av giedoti och dylikt). Frågan om -st- som markör för presensstammar kan naturligtvis inte skiljas från frågan om den avledda böjningen hos verb på -styti (barštyti: berti, dūrstyti: durti, dāigstyti: dėgti och dylikt)⁴⁵; jfr. den typologiskt likartade användningen av -s- dels för att bilda presens eller aorist, dels för avledd böjning (desiderativ) i for forntida indiska. Det är karakteristiskt att -st- i den avledda böjningen också kan fogas till en vokal i rotens slut (klōbyti: klōti, krāustyti: krāuti, kāustyti: kāuti osv.), vilket kontrasterar denna grupp av former mot presensstammar med samma element⁴⁶ och därmed ger ytterligare grund för att bestämma den ursprungliga- 44 Jfr. i Daukšas ”Postilla”: duosi, duosi, duost, — former av särskilt intresse i samband med de slaviska parallellerna. 45 Se P. Skardžius, Op. cit., s. 537—539; J. Otrębski, Op. cit., bd. 2, s. 388—390 osv. 46 Jfr. även den vanliga transitiviteten (eller reflexiviteten) hos verb på -styti. 166 de ursprungliga förutsättningarna för differentieringen mellan dessa två typer47. Man måste anta att även verb på -soti, som uttrycker varaktighet48, delar ett antal gemensamma drag såväl med de redan nämnda typerna som med andra som innehåller formanten -s-, men som inte behandlas här. Om man beaktar alla dessa bildningar och håller i minnet de inte ovanliga processerna i det baltiska verbets historia, där den grammatiska och semantiska statusen hos ett och samma ljudsegment eller en kombination av sådana förändrats49, kan man hoppas på en gradvis lösning av hela den problemkrets som gäller ursprunget till verbformer med elementet -s-, särskilt -st-. Det är svårt att förutsäga detaljerna i helhetsbilden, men allt som hittills är känt om den relativa kronologin för det baltiska verbets utveckling tycks tala för antagandet att en rad verbformer på s och framför allt stammar med elementet -st- bildades under väsentligt andra förhållanden än liknande företeelser i de flesta andra indoeuropeiska språk, nämligen i en typologiskt tidigare situation. Vilken denna situation var, dvs. vilka grammatiska kategorier och enskilda grammem den bestämdes av, är ännu svårt att säga. Dessutom utgör denna oklarhet för närvarande det främsta hindret för att tolka de betydelser som en gång var förbundna med -st-. När K. F. Johansson jämförde baltiska verb på -st(a) med tredje person singularis mediumformen av den sigmatiska aoristen hade han rätt endast såtillvida att de två formanter i princip och ytterst sett är jämförbara. Av denna slutsats följer ändå inte på något sätt att uppkomsten av balt. -st(a) förutsätter att det i systemet fanns en (sigmatisk) aorist eller ett medium av den forn­grekiska eller fornindiska typen (eller någon annan konkret form som förklarar detta -t-: particip på -to-, verbändelser på -tha, demonstrativpronomenets stam *-to-, stammar av typen -to, såsom lat. plecto: explicāre, forn­grek. πέπτο: πέλω, hett. mant-: forn­grek. μένω, osv.). 47 Den formella identiteten hos sådana genetiskt besläktade ord som lit. māsto ”han tänker”, ”han funderar” (av *man-stā, jfr māstyti: manȳti: mīnti, jfr P. Skardžius, op. cit., s. 538), ved. a-mam-sta (jfr a-mam-sata) ”han tänkte”, avest. māsta ”han tänkte” (*man-sta) är mycket belysande, trots att -sta i de indo-iranska exemplen inte kan förbindas betydelsemässigt med lit. -sta. 48 Jfr iterativa verb på -sa i hettitiska hieroglyftexter: pipas(a)- ”ge” av pi(a)- ”ge”, aias(a)- ”behandla något” av aia- ”göra” (jfr -s(a)- i luviska) osv., medan ett suffix -sk- saknas, till skillnad från i hettitiska. I detta sammanhang är de hotan-sakiska verben med suffixet -s- av särskilt intresse (vilket antas återgå på samiranskt -sa-, i sin tur ur *-ske-/*-sko*); de har intransitiv-inkoativ betydelse (liksom baltiska verb på -sta), jfr stās- ”förbli”; sta- ”stå”, pars- ”bli fri”; parrij- ”rädda” osv.; en liknande typ är belagd även i shughni. Bland andra belägg från hotan-sakiska kan nämnas stammar på -sta av typen sūh-: śūsta ”utrusta”, pyū-: pyūšta ”höra” osv., där s svarar mot den motsvarande konsonanten i rotens utljud (jfr även bai-: basta ”binda”, ur *bad-, samt dessutom perfektparticip på -sta). Jfr L. G. Herzenberg, Hotan-sakiska språket, Moskva, 1965. 49 Naturligtvis kan detsamma sägas om ett antal andra språk. Om uppkomsten av -s i ändelsen för tredje person singularis och i aoristen, se C. Watkins, Indo-European Origins of Celtic Verb, s. 90 ff.; jfr även hans Indogermanische Grammatik, bd III, s. 53 ff.