Knyga apie žuvų pavadinimus

5. Den recenserade ordboken är ett efterlängtat och nödvändigt verk. Det finns bara anledning att glädjas åt att ingenjörerna vid Vilnius fabrik för beräkningsmaskiner och specialkonstruktionsbyrån för beräkningsmaskiner tog sig an ett så omfattande arbete. SKŽ ger en god bild av den nuvarande litauiska terminologin inom datateknik. Ordbokens omfattande material är dock ännu ganska bristfälligt normerat och systematiserat. Detta verk är bara en god början på arbetet med att utveckla datateknikens terminologi. För dem som utarbetar termordböcker inom andra tekniska områden kan det tjäna inte bara som ett exempel på entusiastiskt arbete att följa, utan också som en grund att börja bygga ännu fulländligare konstruktioner på. A. Kaulakienė EN BOK OM FISKNAMN B. Laumane, Zivju nosaukumi latviešu valodā, Rīgā, 1973, 307 p.1 Benita Laumanes monografi är mycket aktuell inte bara för lettiskan utan, eftersom många fisknamn har ärvts från forntiden, även för baltisk och indoeuropeisk språkvetenskap och etnogenes. Denna monografi är den första omfattande undersökningen av baltiska fisknamn. B. Laumanė påpekar att P. Tymė, med hänvisning till att laxar endast lever i Östersjöns avrinningsområde och att besläktade namn förekommer i slaviska, baltiska och germanska språk samt i tokhariska, försökte bevisa att det indoeuropeiska urhemmet låg i Östersjöområdet. Frågan om ursprungsbefolkningen vid Östersjökusten hänger samman med denna hypotes, och författaren nämner den på flera ställen. B. Laumanė utgår från arkeologernas uppfattning att balterna eller deras förfäder flyttade till trakten kring Östersjön omkring 1800-talet f.Kr.2 och här knöt kontakter med andra invånare på Östersjöns sydöstra kust — ursprungsbefolkningen, som enligt författaren3 kanske var indoeuropéer besläktade med balterna, samt med finsk-ugrier (s. 14). Hypotesen att de nämnda ursprungsinvånarna i Baltikum var indoeuropéer är mycket viktig för frågan om baltisk och indoeuropeisk etnogenes. För närvarande får den särskilt stöd av vissa4. Under mesolitikum kännetecknades östra Baltikum av två kulturella (och enligt Rimantienė även etniska) grupper: den mikrolitisk-makrolitiska och Kunda-gruppen. Den mikrolitisk-makrolitiska kulturen hörde hemma i Litauen och delvis i Belarus. Kundakulturen var spridd i områden som numera tillhör Estland och Lettland, medan den i Litauen bara nådde den allra nordligaste delen 1 På grund av sitt begränsade omfång behandlar recensionen endast frågan om ursprungsbefolkningen vid Östersjökusten, som tas upp i B. Laumanes bok. 2 Arkeologer hävdar numera att snörkeramikens bärare nådde Litauen mot slutet av det tredje årtusendet f.Kr.; se R. Rimantienė, Pirmieji Lietuvos gyventojai (XI—IV tūkstantmetis pr. m. e.), Vilnius, 1972 (hädanefter: Rimantienė PLG), s. 96. 3 Su nuoroda į: Л. В. Ванкина, Торфяниковая стоянка Сарнате, Рига, 1970, p. 140, 144—145, kur Sarnatės stovyklos radiniai datuojami III tūkst. pr. m. e. pirmą pusę ar vidurį, o gyventojai hipotetiškai laikomi indoeuropiečiais; plg. taip pat R. Rimantienės tvirtinimą, kad „apie kokį nors kultūrinį-etninį finougrų klodą Lietuvos akmens amžiaus medžiagoje, tuo labiau senųjų, vietinių, priešvirvelinės kultūros gyventojų priskyrimą finougrų gentims, negali būti nė kalbos“ (Žr. R. Rimantienė, Lietuvos akmens amžiaus šukinė puodų ornamentika ir finougrų klausimas, — Lietuvos istorijos metraštis. 1972 metai, Vilnius, 1973 (toliau: Rimantienė LIM), p. 26; plačiau žr. p. 5—26; taip pat žr.: Rimantienė PLG; Р. К. Римантене, Палеолит и мезолит Литвы, Вильнюс, 1971 (toliau: Римантене ПМЛ). 4 Se A. Seibučius populärvetenskapliga artiklar: Padavimai ir tikrovė, — Mokslas ir gyvenimas, Vilnius (hädanefter: MG), 1971, nr 5, s. 38—40; Vėlyvojo ledynmečio vietovardžiai, — MG 1971, nr 10, s. 16—20; Kaip Nemunas į Vyslą tekėjo, — MG 1973, nr 3, s. 28—30 m.fl. 260 området. Dessa båda kulturer förenas av element från Maglemosekulturen5. Enligt R. Rimantienė var ”Pabaltijos mesolitiska invånare tydliga europider”6. Ur den mikrolitiska-makrolitiska kulturen utvecklades den tidigneolitiska kulturen i övre Nemunasområdet, och ur Kunda–Narva–Nemunas-kulturen7. Litauens keramik, vars första föremål enligt R. Rimantienė sannolikt uppträdde i slutet av det IV årtusendet f.Kr., ”ingår i en väldig kulturell grupp i södra och östra Pabaltijo, som sträcker sig från västra Lettland till Jutland”8, medan den ”i många andra avseenden (åtminstone västra Litauens läger) […] ingår i det snävare Narva–Nemunas-kulturområdet, som existerade mellan dessa floder”9. Det finns övertygande språkvetenskapliga belägg till stöd för uppfattningen om nära släktskap mellan de nämnda kulturgrupperna. Den så kallade forneuropeiska hydronymiken (alteuropäische Hydronymie – H. Krajes term) är nämligen utbredd även i Skandinavien10. Pajūnenas, som funnit ett stort antal vattendragsnamn av detta ursprung i Finland, betraktar dem som specifikt baltiska11. V. P. Schmid påpekar en särart hos den forneuropeiska hydronymiken: denna hydronymik är koncentrerad till det tidigare och nuvarande baltiska språkområdet12. Enligt forskarna existerar en ”baltisk tonaccentueringsunion”, som utöver de baltiska språken omfattar liviska och estniska, nordkasjubiska, vissa tyska dialekter i Pabaltijo, dialekter i östra Schleswig och på närliggande danska öar samt svenska och norska. Det utmärkande för denna union är att den melodiska tonkorrelationen, utöver i de baltiska språken själva, är ett nytt fenomen för de övriga ”unionsmedlemmarna”13. Intressanta paralleller i ordbildning, semantik m.m. mellan skandinaviska och baltiska språk kan noteras14. B. Laumane anser, med stöd av andra forskares uppfattning, att flera fisknamn har ärvts från urbefolkningen vid Östersjökusten, eller är benägen att betrakta dem så. De viktigaste argumenten för denna uppfattning är de undersökta fisknamnens utbredning i många språk vid Östersjöns kust samt deras oklara etymologi. Det andra argumentet är enligt vår mening inte hållbart, och författaren använder det okritiskt utan anledning. Därför är behandlingen av vissa fisknamn i monografin mycket motsägelsefull. Exempelvis betraktar B. Laumane i avsnittet om avledningar lett. sapals ”leuciscus cephalus” som en avledning med suffixet -als och jämför med lit. šapalas ”detsamma” (s. 40), men i huvudavsnittet om fisknamn, efter att ha nämnt att lett. sapals, sapalis m.fl. skulle vara besläktade med lit. šapalas, vilka 5 Rimantienė ПМП 95–196. 6 Rimantienė PLG 95. 7 Rimantienė ПМП 196, plg. 176; Rimantienė PLG 95–96; plg. Rimantienė LIM 9–10. 8 Rimantienė LIM 20. 9 Där. 10 Se till exempel: W. P. Schmid, Zum litauischen Flußnamen Aitra, – ”Baltistica”, VII (1), Vilnius, 1971, s. 37–42; av samme författare, Aura und Aurajoki, – ”Baltistica”, IX (2), Vilnius, 1973, s. 189–194; Heikki J. Hakkarainen and Matti Ruoh tula (Finland), Das Auftreten indogermanischer (alteuropäischer) Gewässernamen in Finnland (nedan: Hakkarainen – Ru ohtula), – XIe Congres international des sciences onomastiques. Sofia, 28 juin–4 juillet 1972. Résumés des communications, Sofia, 1972 (nedan: XIe Congres), s. 89. 11 Hakkarainen – Ru ohtula, s. 89. 12 Wolfgang P. Schmid (BRD – Göttingen), Baltische Gewässernamen und das vorgeschichtliche Europa, – XIe Congres, p. 205. 13 Se Б. Лаумане, А. Непокупный, К постановке вопроса об атласе морской и рыболовецкой лексики Балтийского моря, – Baltistica, IV(I), Vilnius 1968 (nedan: Лау-мане – Непокупный, – Baltistica), s. 69 och den litteratur som anges där. 14 Se Лаумане – Непокупный, – Baltistica, s. 69–78; Б. Лаумане, А. Непокупный, Балто-славяно-финские языковые параллели из области мореплавания и рыболовства, – Взаимосвязи балтов и прибалтийских финнов, Riga, 1970, s. 189–202 samt den litteratur som anges i dessa artiklar. 261 Lingvisterna jämför med sanskrit s’aphara-h ”cyprinus sophore”15; längre ned skriver hon att A. Gėrdas hänvisar till liknande namn i slaviska, germanska och finsk-ugriska språk och betraktar dem alla som ett fenomen som uppstått ur ett gemensamt substrat i Östersjöområdet redan under den förindoeuropeiska perioden16 (s. 213). Den kvinnliga lingvisten försvarar alltså här inte ens sin ovan nämnda uppfattning att aboriginerna bör betraktas som indoeuropéer. B. Laumanė tog inte med lett. sapals och lit. šapalas i förteckningarna över gemensamma baltiska fisknamn (se s. 10–11 och 278). Enligt vår mening är namnet šapalo i själva verket förbundet med ett språk som existerade i ett vidsträckt område längs Östersjöns kust, men det finns ingen grund för att inte betrakta namnet som baltiskt. Låt oss granska ytterligare ett par exempel. B. Laumanė betraktar, liksom andra forskare, lett. salaka (salaks) ”osmerus operlanus” som ett lån från liv. salāk respektive est. salakas (s. 101), och eftersom dessa finska fisknamn saknar en tillförlitlig finsk etymologi är hon, med stöd av V. P. Šmids uppfattning, benägen att betrakta dem som av förfinsk-ugriskt ursprung (s. 18)17. E. Frenkelis betraktar lett. salaka som ett lån från de nämnda liviska och estniska motsvarigheterna och förbinder det dessutom med salata, -te ”aspius aspius” eller ”aspius rapax” samt lit. salatis, salotė, celatis ”detsamma”18. Men B. Laumanė instämmer inte i denna gissning: enligt hennes mening skulle man i så fall behöva medge att lett. salata skulle vara ett lån från de baltisk-finska språken, det vill säga från liviskan och estniskan. Visserligen förekommer liknande former i karelska dialekter och finska (jfr karelska dial. salat’t’i, finska salatti ”alburnus lucidus”). Men trots detta, och med en träffsäker användning av det lingvogeografiska kriteriet (lån från finska språk brukar vara spridda över ett mindre område än det namn som undersöks), förbinder B. Laumanė lett. salata, salate, salāta, salāts; saluonis, saluozis, lit. salotė, salatis ”aspius aspius” eller ”aspius rapax” samt det lettiska hydronymet salates upīte och de litauiska sjönamnen Salōtas, Salōtė, Salōtė, Salōtis med lit. dial. sālti ”rinna”, fornpreuss. salus ”bäck”, och anger även lett. upītis, upietis ”leuciscus indus” som en semantisk parallell (s. 209). Detta är författarens etymologiska upptäckt (andra lingvister har inte föreslagit den nämnda etymologin); det finns många sådana upptäckter i monografin, vilket visar att B. Laumanė överlag har en god språkkänsla. Från lit. dial. sālti, fornpreuss. salus eller liknande ord kan även lit. sėliavà ”coregonus albula”, seliavà ”detsamma”, sėliova ”en sådan sjöfisk” m.fl. härledas. B. Laumanė betraktar lett. sēlava som ett lån från grannspråken och hävdar att det är mycket svårt att fastställa lånekällan exakt, eftersom fonetiskt likvärdiga former, utöver den nämnda litauiska motsvarigheten, finns i de ryska trakterna kring Pskov och Novosokolniki – селёва – och i polska (belagt i skrifter redan på 1400-talet) – sielawa19. Enligt författaren är dessa ords vidare ursprung oklart: uppfattningar har framförts om att de slaviska namnen uppkommit ur litauiskan 15 Hänvisning till: K. Mūlenbachs, Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns (hädanefter: LVV), III, Rīgā, 1928, s. 696; E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg, 1962–1965 (hädanefter: LEW), s. 963. 16 A. Gėrdas uppfattning, se А. С. Г е р д (svar på frågeformulär), – Лексичные балтизмы ў беларускай мове, Мінск, 1969, s. 9–10. 17 Se även: Лаумане – Непокупный, – ”Baltistica”, s. 76. 18 LEW 759. 19 Detta lettiska namn skulle, trots sin begränsade utbredning, också kunna vara besläktat med det litauiska namnet – skillnaden mellan de litauiska och lettiska motsvarigheterna gäller endast rotvokalens kvantitet. Men e: ē är också karakteristiskt för litauiskan: utöver de nämnda sėliova, seliavà: sėliavà, jämför även hydronymerna – å ena sidan Seliovinaičiai (två sjöar), härlett från sjön Seliovinis (A. Vanagas, Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius, 1970 [hädanefter: Vanagas], s. 76), som i sin tur härletts från det ovan nämnda sėliova (Vanagas 158–159), och å andra sidan Šėliupis (Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, Vilnius, 1963 [hädanefter LUEV], s. 143). 262 och omvänt20. Men i själva verket är både roten och suffixet i lit. sėliavā, sėliavā osv. otvivelaktigt av baltiskt ursprung. Med slaviska språkdata går det inte att förklara det ryska селёва ”ukleja, cyprinus alburnus” (enligt Dahls ordbok), селёва ”aspus clupeoides” vid Svartahavskusten och i Kubanområdet, det vitryska селёва eller det polska sielawa ”ukleja”; däremot är suffixen ава (-awa) och -ява främmande för slaverna (de är karakteristiska för de baltiska och trakiska språken samt för den så kallade forneuropeiska hydronymien). M. Fasmer hävdar att litauiska ord salavā, selavā ”muräna” inte kan vara källan, eftersom det ryska ordet förekommer i söder; detta bör korrigeras så att селёва vid Svartahavskusten och i Kubanområdet kan ha uppstått genom påverkan från trakiska språk, som är nära släkt med de baltiska. Vi betraktar motsvarigheterna i geografiskt mer närbelägna slaviska språk — vitryska селёва, polska sielawa samt i ryska dialekter som ligger närmare de baltiska språken — som ett resultat av baltiskt inflytande, sannolikt ett substrat. Av exemplen ovan ser vi att det finns tillräckliga semantiska paralleller för att härleda lett. salaka (salaks) från lit. šalti ”flyta” och fornpreuss. salus ”bäck”. Uppfattningen att lett. salaka (salaks) inte är ett lånord stärks också av att motsvarande litauiska ortnamn finns: sjön Salakai, Salakas (Degučiai, byn Palivarkas)21, småorten (Zarasai distrikt) Šalkas, Šalko giria22. Följaktligen återfinns relikter av fisknamnet salaka inom det baltiska språkområdet långt från den lettiska Östersjökusten. Även bildningen av lett. salaka (salaks) är baltisk (jfr exempel på avledningar med suffixen -aka, -aks, -ėka, även om de är fåtaliga, på s. 39). Självfallet bör motsvarigheterna till finska salata och salaka i lettiska, liksom andra baltiska namn med roten sal-, betraktas som baltismer, eftersom de saknar en tillförlitlig finsk etymologi. Även de tyska dialektformerna (i det forna Ostpreussen) Salat, Zalat bör betraktas som baltismer; tillsammans med de nämnda lett. salate och lit. salotė bildar de en isogloss som förbinder Kurland via Litauen (Samogitien) med det forna preussiska språkområdet. B. Laumane har för övrigt fastställt flera sådana isoglosser. Man bör instämma i författarens påstående att sådana isoglosser är särskilt värdefulla (s. 278). I sammanhanget bör tilläggas att även de tyska dialektformerna (i det forna Ostpreussen) Perpel, Parpel och de kasjubiska parposz, pelpaże bör betraktas som baltismer; de motsvaras av lettiska dialektformer pērpele, perpele och lit. pērpelė ”alosa fallax” (s. 152–153). Detta synsätt stöds inte bara av lingvogeografiska utan även av etymologiska kriterier. Vissa lettisk–östslaviska isoglosser tolkar författaren däremot klart och korrekt: vitryska och ryska dialektformer курмель ”gobio fluviatilis” (s. 98), вягало, вягело ”lota lota” (s. 244), är baltismer. Men låt oss återvända till den så kallade aboriginala lexiken. Det finns ytterligare flera ord som man försöker hänföra till denna lexik men för vilka det också går att finna en god baltisk etymologi. Ett exempel är lett. leste, lekste ”pleuronectes flesus trachurus, skrubbskädda”. V. Thomsen förband helt riktigt detta namn med lett. lē̃sns, lēsns, lėss och lit. lėkštas, och betraktade est. lest ”skrubbskädda” som ett lån från de baltiska språken (s. 173). Det finns en utmärkt semantisk parallell till etymologin för nämnda lett. leste, lekste: lett. plekste, pleksta, plēkste; plekzde, plekzde och lit. plėkšnė, plėkštis, plėkštė, plėgždė ”skrubbskädda” förbinds med lett. plāškans ”platt, flat, bred” och lit. plókščias23 (s. 174). B. Laumane följer dock tydligen L. Kettunen och V. Zeps, som betraktar lett. leste som ett lån från liviska ļieštā 20 Jfr. LEW 774; М. Фасмер, Этимологический словарь русского языка (hädanefter: Фасмер ЭСРЯ), III, Москва, 1971, s. 594. 21 LUEV 141. 22 Mažoji lietuviškoji tarybinė enciklopedija, III (R–Ž), Vilnius, 1971, p. 148–149. 23 LEW 611, 628. 263 (est. leste) (s. 173), anser också att det lettiska fisknamnet är ett lån från de östersjöfinska språken (s. 17, 281). Föreställningen kan också ha påverkats av att est. lest finns i betydelsen ”Flaches, Plattes” och förbinds med de ovan nämnda finska namnen på skrubbskäddan (s. 173). Liksom de namn som nämnts ovan vill B. Laumane, med hänvisning till V. P. Schmids uppfattning, betrakta est. lest och liv. lestā ”skrubbskädda” som lån från ett förfinskt språk, eftersom de senare saknar en tillförlitlig finsk etymologi (s. 18)24. Enligt vår mening bör est. lest i såväl den nämnda fisknamnsbetydelsen som betydelsen ”Flaches, Plattes” betraktas som en baltism, med hänsyn till både etymologiska och lingvogeografiska kriterier: lit. lėkštas, lett. lēsns osv. har en god baltisk etymologi, medan est. lest i betydelsen ”Flaches, Plattes” bara används i estniska, ett språk som ligger nära det nuvarande baltiska området (och tydligen ingick i det forna området). Det finns också ord som hypotetiskt hänförs till den aboriginala lexiken, men för vilka man inte funnit någon tillförlitlig etymologi, vare sig baltisk eller indoeuropeisk. Betydelsen hos vissa namn kan ha fallit i glömska (kan man verkligen etymologiskt förklara alla sina egna ord?). Andra ord, som i större eller mindre utsträckning omfattar Östersjökustens område, kan ha uppkommit genom påverkan från ett annat språk (inte ett baltiskt) som börjat användas längs denna kust och påverkat de återstående språken i området. Sådana element har också påträffats25. Detta är resultatet inte av aboriginernas språk utan av senare påverkan. Fisknamnens uppkomst bör tydligen i första hand sättas i samband med mesolitiska fiskare från Maglemosekulturen, som dök upp i Östersjöområdet26. Detta antagande stöds också av det faktum att större delen av den mikrolitisk-makrolitiska kulturen fördes dit från Maglemosekulturen, och att en våg av denna kultur i norra Litauen, Lettland och Estland bildade en annan kultur — Kunda27. Man bör alltså anta att de nämnda fiskarna talade ett baltiskt språk eller ett språk nära besläktat med de baltiska. Enligt R. Rimantienė är ”Maglemosekulturen besläktad med den östersjöområdets magdalénienkultur”28. Och uppträdandena av representanter för den senare kulturen under paleolitikum är verkligen märkliga! Dessa ”kom vandrande från väster i små grupper och gav sig sedan av igen”29; de var alltså endast gäster i Östersjöområdet30. Det faktum att företrädare för den lokala — svidriska — kulturen sedan paleolitisk tid endast hade kontakt med företrädare för en kultur — den östersjöområdets magdalénienkultur — och att en enda våg av en kultur besläktad med den senare, Maglemosekulturen, visade sig under mesolitikum (som vi redan nämnt spelade huvudrollen i uppkomsten av den mikrolitisk-makrolitiska kulturen och Kunda), gör det möjligt att anta att det rådde särskilda relationer mellan den bofasta befolkningen och gästerna. Vi är benägna att betrakta dessa relationer som de äldsta baltisk-trakiska relationerna31, vilka fortbestod fram till de första århundradena e.Kr. Men undersökningen av dessa relationer är en uppgift för en separat studie, inte för en recension av B. Laumanes bok. Här återvänder vi endast till P. Tymes hypotes, som nämndes i början av recensionen. Tydligen hade indoeuropéerna, efter att ha lämnat Mindre Asien, sedan mycket lång tid inte längre ett enda hemland. 24 Dessutom, se Лаумане—Непокупный, — Baltistica, s. 76. 25 Se t.ex. Лаумане—Непокупный, — Baltistica, s. 70—71. 26 Римантене ПМЛ 118—125, 174—175, 196; Rimantienė PLG 57—65; 95. 27 Rimantienė PML 174—175, 196. 28 Rimantienė PLG 63. 29 Samma ställe, s. 95. 30 Samma ställe, s. 95; se även: s. 30—39. 31 Samma ställe, s. 63—65, 95. De baltiska och trakiska termerna är här relativa: med baltisk avser vi det nordliga baltisk-trakiska (eller baltiska i vid bemärkelse) språkområdet, medan trakisk avser det sydliga. 264 Men kontakterna upphörde inte. Tydligen spreds namnet lašišos från Baltikum till de indoeuropeiska språk som ännu inte hade glömt sin gamla släktskap och fortfarande kommunicerade med varandra. B. Laumanes monografi är en betydande framgång för baltisk språkvetenskap. Det kan knappast betraktas som någon större brist att det baltiska inflytandet på grannspråken inte har bedömts tillräckligt. Det finns ju fortfarande jämförelsevis få arbeten där det baltiska inflytandet på grannspråken förklaras bättre. V. Rimša K. DRAŠUTAVIČIUS (DRAŠUTIS): TERMINOLOGISKA ORDLISTOR OCH FÖRTECKNINGAR K. Dra­šutavičius var en framstående, men hittills mycket lite känd kultur-, litteratur- och pressarbetare under 1800-talets andra hälft. Han verkade i stor utsträckning även inom lexikografin och terminologin. I hans omfattande handskrivna kvarlåtenskap1 påträffades 13 terminologiska ordlistor och förteckningar. När K. Drašu­tavičius utarbetade program och frågor för läroböcker i naturvetenskap (botanik, zoologi, parasitologi m.m.), geografi, historia, litteratur och andra ämnen (en ”chrestomati” i flera delar), samlade material till dem, skrev enskilda avsnitt och översatte olika texter från polska, ryska och tyska samt sammanfattade dem, måste han ha stött på bristen på litauisk terminologi och ha sökt efter den i olika källor samt sammanställt ordlistor och förteckningar över termer inom olika områden. 1. Botaniska terminologiska ordlistor och förteckningar K. Dra­šutavičius sökte, samlade och dokumenterade framför allt naturvetenskaplig terminologi, särskilt botanisk sådan. Av de utarbetade programmen (F₁ – 2453, 2468, 2489, 2547) att döma, och som huslärarinnan J. Juškytė berättar i sina memoarer, funderade K. Dra­šutavičius på att sammanställa en ”chrestomati” i flera delar (mer exakt uttryckt: läroböcker), varav en skulle ge äldre barn grundläggande kunskaper i naturvetenskap2. Av prospektet ”Program för den andra delen” (F₁ – 2489) framgår det att den här naturvetenskapliga grundboken skulle behandla husdjur, gnagare, fiskar, skalbaggar, träd m.m. J. Juškytė skulle stå för utarbetandet av grundboken3, men även K. Dra­šutavičius bidrog, eftersom han skrev artiklarna ”Maskar” (F₁ – 2493), ”Växter utan frön” (F₁ – 2492), ”Växter i haven” (F₁ – 2941), ”Skalbaggar” (F₁ – 2490), ”Fiskar” (F₁ – 2488) m.fl. Här följer ett kort utdrag ur artikeln ”Växter utan frön”: ”Alla de växter som vi har lärt känna har blommor; ur blommorna bildas frukter, och i frukten uppstår alltid 1 Den förvaras vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet vid Litauens vetenskapsakademi (F₁ – 2324–2560, sammanlagt 230 mappar med mer än 6 400 handskrivna sidor i olika format). 2 Vårt förflutna, band II, nr 4(9), 1939, s. 11–614. 3 Ibid., p. 611. 265