Kalbotyrinės pastabos

SPRÅKVETENSKAPLIGA ANMÄRKNINGAR 1. Lit. gaibjė Lit. gaibjė ”hjord” hör kanske till samma semantisk-derivationsmodell ”få, förvärva, ta” → ”(erhållen, förvärvad) egendom” → ”husdjur (|| hjord)” som många andra benämningar på nötkreatur (och deras hjordar) i olika språk1. Ett motsvarande verb skulle kunna vara ap-giėbti (-ia) ”omfatta, slå armarna om” Mielagėnai (jfr även den fortsatta semantiska utvecklingen hos nu-, su-giėbti, -ia ”ha viss kunskap, vara insatt, kunna” Mielagėnai, Skirsnemunė)2. Dess släktingar i de germanska språken är tydligen norska dial. keiva ”vänster hand”, keiv ”krokig, vriden” (ie. *geibh-). Till samma rot, men utan format, hör synbarligen också lit. į-gyti (-gyja) ”få, skaffa sig”, nu-gyti (-gyja) ”få” LKŽ III 357–8. Att gaibjė ”hjord” sannolikt inte var ett påhittat utan ett levande ord i litauiska dialekter (även om det användes i begränsad omfattning), framgår redan av att det finns belagt i de äldre preussisk-litauiska ordböckerna: Gaibje, ės (kaip Gauje, ės)3. Det är helt klart att ordet här har skrivits ned så som det uttalades, dvs. gaibjė, gaibjės, gaibjei etc. (som gauje, gaujės, gaujei etc.). Därmed har gaibjė (liksom gaujė, jfr gaujė Kretinga) övergått till ė-stammen på grund av den neutralisering av skillnaden mellan ǽ- och ē-stammar efter palatala konsonanter som är karakteristisk för flera västlitauiska dialekter4. Följaktligen tillhör ordet i själva verket ǽ-stammen (dvs. gaibja <*gaibjā), där det även förekommer ord med kollektiv betydelse (t.ex. gaujā). 2. Baltiska *galvā Det semantiska sambandet mellan den baltiska benämningen på huvud *galvā och balt. *gala(n) ”änden”, vilket också återfinns i andra indoeuropeiska och icke-indoeuropeiska språk5, är ganska tydligt. Mindre tydligt är ordens morfologiska förhållande (stamslutet -ā, elementet -v-, lång rotvokal respektive akut). Man kan anta att benämningen på huvud i ur-baltiska dialekter var ett femininum av u- (eller ū-)stam, substantivet *galus (eller *galūs), liksom många benämningar på kroppsdelar i andra indoeuropeiska språk (jfr fem. lat. manus ”hand”, got. handus ”d.s.”, gr. γένυς ”käke”, sanskr. bhruḥ ”ögonbryn”). Att det vid sidan av o-stamsordet *gala(n) ”änden” också fanns ett u-stamsord *galu- ”ände, topp, huvud” i ur-baltiska dialekter, kan man sluta sig till av prepositionen galū och de många sammansatta orden (galūardis, galūdaržė, galūdienis, galūdirvis, galūgalvis, galūkai-mė m.fl.6), där det första ledet galū- sannolikt är en ren u-stam. För denna stam var det karakteristiskt att i paradigmen för feminina substantiv, särskilt i kasusformerna på sekundära kasus, förekom vid sidan av *-eu- / -ou- även stamslutets ablautgrad *-ue- / -uo-; jfr t.ex. sanskr. gen., abl. sing. dhenoḥ, dhenvāḥ, dat. sing. dhenāve, dhenvāi m.fl. (nom. sing. fem. dhenūḥ ”ko”). Att den senare 1 Этимология 1971, Москва, 1973, p. 281 tt. 2 LKŽ III 286. 3 Se närmare A. Sabaliauskas, Iš baltų kalbų gyvulininkystės terminologijos istorijos, LKK XII 18. 4 Plg. J. Gerullis ir Chr. Stangas, Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, Kaunas, 1933, p. 31. 5 В. Н. Чекман, Балтийское и славянское *galvā, — III Sąjunginė baltų kalbotyros konferencija. Pranešimų tezės, Vilnius, 1975, p. 154–5; jfr även ”Baltistica”, VI, 1970, p. 47–8. 6 LKŽ III 72 tt. 207 Att det även i protobaltiska dialekter fanns böjningsformer med u- (eller ū-)stam av typen u framgår av sådana infinitiver i preussiskan som dātwei ”ge”, girtwei ”berömma” osv.7 När den feminina u-stammen (och ū-stammen) försvann i de baltiska språken var det enklast för det feminina substantivet *galus (eller *galūs) att övergå till ā-stammen, eftersom även andra beteckningar för kroppsdelar hade ā-stam (jfr. rankà, rùoka, rancko, nagà, pr. nage ”fot”, sl. noga, kója, kàja osv.) och u-stamsformer av typen *galua- / *galue- existerade och blev grunden för generaliseringen. Under tematiseringen ledde motsättningen mellan grundordet och derivatet uppenbarligen också till att vokalen i avledningens rot förlängdes (*galu- / *galua- / *galue- → *gā-luā) (eller, om detta skedde efter att intonationerna uppkommit, att roten fick akut accent) och att ordet hänfördes till den mobila paradigmen. Eftersom substantiv med feminin u-stam inte heller har bevarats i de slaviska språken kan man tänka sig att en liknande process ägde rum även i protoslaviska dialekter. 3. Preuss. — karkis Det finns inget nödvändigt skäl att rätta den andra delen -karkis i det preussiska sammansatta ordet birga-karkis ”kelle (ein grösserer Schöpflöffel, kaušas, samtis)” vare sig till *karikis8 eller till *kartis9, eftersom det kan motsvaras av litauiska kárka ”grisens eller fårens skenben, benets led; benet från knäet till den tjockare delen; skinkbenet, i vilket den hängs upp vid rökning; djurets häl”10. En liknande semantisk relation finns exempelvis i litauiska káušas ”en träslev med kort skaft för att ösa upp blandsäd, vatten, säd, mjöl osv. …; utsprånget på bakbenen vid böjen; häl, fotknöl” (jfr. kojų káušas i Alsėdžiai) LKŽ V 445–6 (jfr. även krãjus ”sållens eller siktens sidor, kant; fotens hålfotsbåge, vrist; skons del vid vristen”; lettiska puõds ”der Topf; der Kessel” puõdikis9 ”ein Spann (kojos keltis)”). 4. Preuss. baytan För att få preuss. baytan ”zeeb (Sieb, sietas)” att stämma överens med litauiska sietas och lettiska siēts rättar V. Mažiulis det till *saytan11. Det är fullt möjligt med tanke på de ofta förekommande skrivfel och till och med misstag i de preussiska skriftliga källorna. Ändå bör det påpekas att, för det första, den polysemi som kännetecknar levande språk har gått helt förlorad i preussiskan på grund av texternas fragmentariska karaktär, och att, för det andra, ordets (grundläggande) betydelse ofta har uppkommit ur en betydelse som historiskt inte har något gemensamt med ordets kända betydelse (jfr. exempelvis betydelserna hos litauiska rėtis, rėtỹs: ”sikt”, ”korg” (i K. Sirvydas ordbok), ”rustning”, samt deras besläktade former litauiska rėtis, rėtis, rėtỹs ”märke efter ett läkt sår, ärr; skada efter ett knivhugg, flisa, avbrutet stycke”, lettiska rēta, rēte ”die Narbe, Wunde”, rēsti, reñta, retēti, -ēja ”bli glesare; bli mindre tätt, med mellanrum …”, rēsti, rēta, -ē, retēti, -ēja ”läka och bli starkare; växa ihop under läkning; bli glesare, bli knölig”12). Kanske representerar då även preuss. baytan ”sikt, såll”, liksom preuss. -karkis en semantisk kedja, som- 7 Plg. V. Mažiulis, Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai, Vilnius, 1970, p. 272 tt. 8 J. Endzelīns, Senprūšu valoda, Rīgā, 1943, p. 151. 9 V. Mažiulis, Prūsų etimologijos, „Baltistica“, XI, 1975, p. 84. 10 Se vidare om detta hos E. Fraenkel, LEW 222. 11 V. Mažiulis, op. cit., s. 85. 12 E. Fraenkel, LEW 724–5. 208 …ändelsen skulle vara lett. biete ”ein Kalk-, Lehmschlägel” ME I 306. Förhållandet mellan vokalismen i dess rot skulle vara sådant som det exempelvis har i preuss. playnis: lit. plienas, lett. pliens, medan den semantiska länken mellan dem kanske utgörs av lett. bite ”der Proviantsack, die Speisepaudel” ib. 304 (jfr vidare verben bit ”schieben”, bi-d-id ”schieben, rücken, schiebend stossen”). S. KARALIŪNAS OM TOLKNINGEN AV TVÅ FONETISKA FENOMEN 1. Motsvarigheter till litauiska standardspråkets ie, uo i dünininkai-dialekten Att dünininkai-dialektens i˙ ~ y och i˙ ~ ie redan på 1500-talet hade sammanfallit i uttalet framgår tydligt av uppgifterna i J. Sprogias ordbok¹. Här återges ortnamn från dünininkai-området, nedtecknade på ryska, ofta både med žemaitiska former med u (=žem. i˙, lk. ie) och med e, ie (=lk. ie), exempelvis: Сетова (s. 289), Ситова (s. 290) ’en flod som förbinder Paršėžeris med Lūkstas’; Скабя пиева (s. 290) (Pavandenė socken), Кявлес пивас мишкас (s. 159) (Karšuva socken), Жардинветис (s. 112) ’en åker i Kražiai socken’, Жардинвиты (s. 112) ’en åker i Karšuva socken’ m.fl. Former med e, ie (=lk. ie) är troligen ett resultat av ortnamnens högaitisering. Att det sannolikt verkligen förhåller sig så visas av de hyperkorrekta ortnamnsformer som förekommer i denna ordbok, dvs. att e (=ie) skrivs i stället för i˙ ~ y, exempelvis: Ежня (s. 108) = Ėžnė ’en flod i Karšuva socken’ vid sidan av Поижни (s. 246) = Payžnys ’en herrgård i Karšuva socken’; Пекойти (s. 225) = Pykaičiai ’en herrgård i Pajūris socken’ vid sidan av Пикойти (samma socken) m.m. Följaktligen kunde talarna av dünininkai-dialekterna redan på 1500-talet inte skilja mellan litauiska standardspråkets y och ie (liksom ū och uo), vilka hade sammanfallit i dessa dialekter. De första antydningarna om att diftongerna ie, uo motsvaras av į, ū i de žemaitiska dialekterna finns redan i A. Schleicheris litauiska grammatik². Senare preciserade och utvecklade J. Juška³ detta påstående. Det beläggs tydligt också i arbeten av alla de språkforskare som undersökt žemaitiska dünininkai-dialekter – K. Jaunius, A. Salys, J. Gerulis, P. Jonikas, V. Grinaveckis, Z. Zinkevičius, A. Balašaitis, V. Vitkauskas med flera – samt i texterna på dessa dialekter i publikationen ”Lietuvių kalbos tarmės”, vilka har återgivits relativt sakkunnigt⁴. Språkforskaren A. Girdenis godtar emellertid inte detta sammanfall. I artikeln ”Vad har dünininkai i stället för standardspråkets ie, uo”⁵ försöker han undersöka om ”motsvarigheterna till standardspråkets ie, uo i den žemaitiska dünininkai-dialekten är långa monoftonger į, ū, som inte skiljer sig från de långa į, ū = y, ū” (s. 143). För detta ändamål valdes, enligt artikelns författare, ”ordpar som i standardspråket och högaitiska dialekter skiljs åt endast av oppositionerna ie: i, uo: ū: grūodas: grūdas, kuodas: kūdas ’mager’, liėti:” 1 Se Географический словарь древней жомойтской земли XVI столетия, Составленный Иваном Яковлевичем Спрогисом, Вильна, 1888, 363 стр. 2 Žr. Handbuch der litauischen Sprache von August Schleicher, I, Grammatik, Prag, 1856, p. 5. 3 Se Jon’s Juszka, Kalbos lėtuviško ležuvo’oir lėtuviškas statrazimas arba ortografija, Peterburge, 1861, s. 12, 14. 4 Se LKT, s. 93–129. 5 Se A. Girdenis, Ką turi dünininkai vietoj literatūrinės kalbos ie, uo, ”Baltistica” VI(2), 1970, s. 143–146. 14. Užs. Nr. 1026 209