Lietuvių kalbos bevardės giminės įvardžių kilmė

GRAMATINĖS KATEGORIJOS IR JŲ RAIDA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XVIII (1978) A. VALECKIENĖ URSPRUNG TILL PRONOMEN I NEUTRUM I LITAUISKAN 01. Demonstrativa pronomens neutrumformer har i litauiskan ett specifikt formant -ai (tai, tatai etc.), som saknas i andra indoeuropeiska språk. Det finns olika uppfattningar om detta formant, men dess ursprung är fortfarande oklart. De nämnda formerna med formantet -ai används inte bara som pronomen i neutrum, utan även som partiklar och konjunktioner. Många anser att partikeln tai och neutrumpronomenet tai har olika ursprung. Här vill vi undersöka om formerna i båda funktionerna kan ha samma ursprung och på vilket sätt de har bildats. Förutom tai och tatai finns det i litauiskans dialekter också fler former med samma stam: ta, to, tei, te, vars användning mer eller mindre motsvarar formerna tai, tatai. Formernas identifikation och användning har redan behandlats (se förf. 1977:55—75). Här vill vi tala mer ingående om deras ursprung1. FORMER MED FORMANET -ai 02. Bland de första som försökte förklara litauiskans neutrumformer av pronomen med -ai var G. H. Mahlow och J. Schmidt, grundarna av läran om det indoeuropeiska kollektivet. De (Mahlow 1879: 49, 81; Schmidt 1883: 364; 1885: 391; 1889: 228—231) härledde den litauiska formen tai tillsammans med maskulinum plural nominativ -ai (vilkai), liksom konjunktionen kai (preussiska kai ”hur”) och adverbformantet i adjektiv -ai (gerai), från indoeuropeiskt neutrum plural nominativ-ackusativ *ā (jfr latin loca vid sidan av loci), med partikeln -i. Enligt J. Schmidt (1889: 228—230) blev formen tai indifferent i fråga om numerus på grund av analogi med de likformiga singular- och pluralformer som bildade mellanledet. Tai buvo betyder både ”hoc fuit” och ”haec fuerunt”, liksom Tai negalima— ”hoc fieri non potest” och ”haec fieri non possunt”. J. Schmidts uppfattning om ursprunget till de nämnda litauiska formerna med formantet -ai fick till en början många anhängare2. J. Endzelīns godtog inte denna uppfattning. I sin diskussion med A. Meillet påpekade han (Эндзелинь 1911: 138; 1916: 295 ff.) att ändelsen i litauiskans neutrum plural nominativ-ackusativ var *-ā (mamōn), inte -ai. J. Schmidts förklaring av de nämnda formerna kritiserades fullständigt i E. Nieminens särskilt åt ämnet ägnade arbete (1922)3. 1Artikelns huvudtankar presenterades i författarens föredrag vid den tredje konferensen i baltisk språkvetenskap i Vilnius 1975. 2Med hänvisning till J. Schmidt förklarade de: 1) litauiska tai, kai, preussiska kai ”hur” — K. Brugmann (1890: 57; 1911: 692; 1916: 616); P. Kretschmer (1892: 353); F. Fortunatov (Фортунатов 1895: 269—270); R. Gauthiot (1909: 356 ff.); 2) maskulinum plural nominativ -ai (vilkai) — O. Wiedemann (1897: 64, 82); H. Hirt (1899: 49); K. Mühlenbach (1902/3: 238); A. Meillet (1908 / 9: 73; 1914 / 16: 81—82); R. Trautmann (1910: 218) m.fl. 3 Plg. K. Būgos ir F. Spechto nuomonę apie E. Niemineno darbą. K. Būga (1961: 684) pritaria E. Niemenui, kad vilkai nėra bevardės giminės daugiskaitos vardininko-galininko forma. F. Spechtas (1924: 51—53), plačiau recenzavęs E. Niemineno darbą, dėl minimųjų formų kilmės lieka prie J. Schmidto nuomonės. 69 Pastaruoju metu baltistai vyr. g. dg. vard. -ai (vilkai) veda iš ide. *oi (Stang 1966: 66 t.t., 184; 1970: 25; Mažiulis 1970: 170), o bevardės giminės įvardžio formas tai kilmės ieškoma lietuvių kalbos dirvoje. 03. Många baltologer och indoeuropeister (J. Endzelin, A. Meillet, J. Otrębski, Chr. S. Stang m.fl.) anser att de neutrumformerna av pronomenen tai, tatai har uppkommit efter maskulinum singularis nominativ tasai, gerasai. A. Leskien (1903: 90–91) och W. Streitberg (1892: 267) var de första som uppmärksammade detta. Denna förklaring är vid första anblicken ganska övertygande, eftersom partikeln -ai är vanlig i pronominalformer, men den har också sina svårigheter: det dentala t:et i formerna tatai, šitai, toktai m.fl. är svårt att förklara. Alla som förklarar formerna tai, tatai som bildade med partikeln -ai anser att den första delen är den gamla neutrumformen *ta < *tod|t. Enligt A. Meillet (1897/8: 135 ff.) bildades neutrumformen tai först efter att det dentala t:et hade fallit bort i de baltiska språken, nämligen *ta (< *tod|t) + ai, medan tatai bildades tidigare, då det dentala t:et ännu inte hade fallit bort, nämligen *tat (< *tod|t) + ai⁴. Denna förklaring saknar också en fast grund, eftersom det över huvud taget är tveksamt om baltiskt *ta < *tod|t. Materialet från de baltiska språken ger inga belägg för spår av ett dentalt t i denna form. Den baltiska neutrumformen *ta < *tod|t rekonstrueras traditionellt med stöd av andra indoeuropeiska språk, där det vid sidan av neutrumformer av nominala ord med *-om finns neutrumformer av pronomen med *-od, jfr sanskrit yugám ”ok” och tat ”detta”. Man antar att motsvarande adjektivformer med -a (lit. gera) också bildades efter pronominalformen *ta < *tod|t. Jau F. Sommeris (1914: 345–346) abejojo, ar yra buvęs dentalinis t lietuvių bevardės giminės formose (*ta, visa, žalia). Tikrai jis manė, kad bevardės giminės formos su -a lietuvių kalboje yra naujos, analoginės pagal atitinkamas u-kamieno formas su -u (gražu), kuris yra iš senovės⁵. Įtikinėmė yra S. Agrellio (1926: 21, 26)⁶ nuomonė, kad baltų, slavų ir kitų ide. kalbų bevardės giminės formos su *-o yra gryni kamienai iš senovės, net senesnės už vardažodines formas su *-on. Pastaruoju metu šią nuomonę plačiau pagrindžia V. Mažiulis (1970: 84 t.t.)⁷. Ett viktigt argument för att neutrumformer med rent stamslut -a (utan nasalt -n eller dentalt -t) har funnits i de baltiska språken sedan gammalt är äldre finska lånord på -a från baltiska språk, t.ex. finska silta ”bro” (sanskrit tīrthám ”vadställe”). Redan K. Būga (1961: 592) påpekade med stöd av finska lånord att litauiska och lettiska hade -a där neutrumsubstantiv i preussiska hade ändelsen -an (jfr preuss. assaran ”sjö”). K. Būga härleder dock också denna ändelse -a ur ide. *-od, som kom in i substantiven via adjektiven från pronomen. J. Kazlauskas (1968: 124) drar däremot, med stöd av finska lånord på -a från baltiska språk, slutsatsen att litauiska neutrumformer på -a, liksom slaviska -o, sedan gammalt utgör en ren stam, liksom -u i motsvarande former av u-stammar (jfr gera, gražu). Således är rekonstruktionen av neutrumformen *ta < *tod|t i de baltiska språken mycket tveksam, om man utgår från materialet i litauiskan och särskilt beaktar de senaste årens forskning. Därmed förlorar även A. Meillets förklaring av tatai < *tat-ai m.fl. sin grund. Det är betecknande att J. Endzelin endast förklarar pronominalformen tai i neutrum som bildad ur *ta-ai. Formen tatai förklarar han inte alls. Som argument för tai < ta-ai anför J. Endze- 4A. Meillet anser också, liksom J. Schmidt, att *ta, *ka < *tā, *kā, jfr fornslav. dualis nom.-ack. ta. (Jfr även Meillet 1902 / 5: 329) 5Den motsvarande ändelsen -o i slaviska neutrumformer i singularis nominativ-ackusativ förklarar även S. Szober (1927: 570) genom analogi med motsvarande former av andra stammar med ren stam; han förlägger dock denna analogi till den tidiga urgermanska perioden, och hans hypotes ligger därför nära S. Agrells hypotes. 6 Plg. rec. B. Rosenkranz (1928: 627), kur S. Agrellio nuomonė laikoma įtikinama, ir O. Hujer (1928: 354–358), kur S. Agrellio nuomonė nepriimama. S. Agrellio nuomonę taip pat remia: A. B. Десницкая (1947: 495–496); Э. А. Якубинская-Лемберг (1958: 10) ir kt. 7 Plg. rec. Jörundur Hilmarsson (1974: 96), kur linkstama manyti, kad *-on yra sena galūnė. 70 lynas (1913/14: 125; 1957: 152) påpekar följande: enligt det ofta använda det där bildades pronomenformen det i neutrum, men inget neutrumpronomen *vilken bildades, eftersom formen *vad där inte fanns. Att litauiskan saknar en regelbunden neutrumform av pronomenet vilken vid sidan av det beror dock sannolikt inte på analogisk ordbildning, utan på funktionella faktorer. Helt enkelt övertog maskulinformerna vem, vad, motsvarande den, den, funktionen hos neutrumpronomenet. (Se för en utförligare behandling förf. 1974: 69—73.) J. Otrębski och Chr. S. Stang förklarar formerna tai och tatai på olika sätt. J. Otrębski (1956: 150) härleder formen tai ur *ta-di, liksom J. Endzelin, medan han i formen tatai ser en upprepning *ta-ta-di. Chr. S. Stang (1966: 232–233; 235; 241–242) förklarar att tatai, liksom koktai, toktai, antai, har bildats med -ai ur *tat-ai, *kokit-ai, *tokit-ai, *and-t-ai, liksom A. Meillet, medan han anser att tai är en sammandragen form av tatai, liksom E. Nieminen (om denna kontraktion, se nedan). En så olikartad förklaring av likartade former väcker också tvivel. E. Nieminenas (1922: 40), kuris baltų *ta taip pat veda iš *tod, kritikuoja tai, tatai formų darybos aiškinimą su dalelyte -ai pagal tasai, gerasai, remdamasis šių formų funkcijų neatitikimu. Dalelytė -ai paprastai prisideda prie įvardžių vyriškosios giminės vienaskaitos vardininko formų, suteikdama joms įvardžiuotinių formų deiktinio išskyrimo funkciją, tuo tarpu bevardės giminės įvardžių formoms tokio išskyrimo nereikėję. E. Niemineno iškeltas funkcinis argumentas, kritikuojant minimųjų formų darybos su -ai aiškinimą, nėra labai stiprus, nes parodomųjų įvardžių formos su -ai: tasai, šitasai ir kt. aiškios deiktinio išskyrimo reikšmės ir neturi, be to, dalelytė -ai prisideda ir prie asmeninių įvardžių tujai, jisai ir kt. Silpniausia minimųjų formų aiškinimo su -ai vieta yra tai, kad, taip aiškinant formą tatai, reikia remtis baltų kalbose neįrodoma forma su dentaliniu t. 04. Formen tatai delades upp i ta-tai. K. Brugmann (1911: 346) och K. Būga (Byga 1912: 33) jämför formen, uppdelad i ta-tai, med slav. *tōtō > ryska тотъ. E. Nieminen (1922: 44, 46, 47) delar också formen tatai i ta-tai. E. Nieminen betraktar traditionellt den första delen av formen som neutrumformen *ta < *tod. Till denna form har partikeln tai fogats (ty. ”så” eller med lokal betydelse ty. ”där, på den platsen”, från femininum singularis lokativ *tai), på liknande sätt som -ai till tasai. Skillnaden mellan tas-ai och ta-tai skulle då bara vara att den konsonantfinala formen tas förstärktes med -ai, medan partikeln tai fogades till den vokalfinala formen *ta för att undvika hiatus. Delningen av formen tatai i ta-tai är enligt vår mening den mest träffande. Endast förklaringen av den första delen av formen, *ta < tod, är oacceptabel. Enligt E. Nieminen är även orsaken till att formen tatai uppkom oklar. Formą tai E. Nieminenas (1922: 32—35, 43) laiko nauja, atsiradusia iš tatai tik istoriniu lietuvių kalbos laikotarpiu. Šią išvadą jis (Nieminen 1922: 49, 52) grindžia tuo, kad pirmuosiuose lietuvių kalbos paminkluose tai forma arba visai nevartojama,— yra tik tatai (M. Mažvydo),— arba vartojama palyginti retai šalia tatai (J. Bretkūno, B. Vilento). Forma tai gausiau pradedama vartoti vėlesniuose šaltiniuose (M. Daukšos ir kt.), o yra vyraujanti K. Sirvydo raštuose. Forma tai buvusi perdirbta iš tatai dėl skiemenų skaičiaus išlyginimo pagal vienskiemenę tas paradigmą. Šnekamojoje kalboje tatai buvusi per ilga ir todėl abstrahuota į tai. Eftersom E. Nieminens tolkning av neutrumpronomenformen det stöds av en detaljerad analys av fakta i de äldre skrifterna, övertog även Chr. S. Stang den (1966: 232, 242). Enligt vår mening bör man dra andra slutsatser av E. Nieminens analys av äldre skrifter. En undersökning av dialektmaterialet visade att endast samogiterna numera använder tatai; högaiterna saknar denna form, medan tai är allmänt känd bland högaiterna men inte används av samogiterna, med undantag för raseiniai-dialekten (se aut. 1977, kartorna). Den dialektala fördelningen av dessa former motsvarar deras bruk i äldre skrifter. I de skrifter som innehåller mer eller mindre samogitiska inslag används formen tai inte, eller så förekommer den sällan (hos M. Mažvydas, B. Vilentas, J. Bretkūnas och S. Vaišnoras), 71 i de texter som skrivits på grundval av höglandsmål är detta vanligt vid sidan av tatai eller dominerande (hos K. Sirvydas, M. Daukša, M. Petkevičius)8. Fördelningen av formerna tai och tatai i de äldre skrifterna bör alltså sättas i samband med den dialektala differentieringen av dessa former, inte med skrifternas publiceringskronologi. F. Specht (1924: 51), som recenserade E. Nieminens arbete, har samma uppfattning. Eftersom det inte går att bevisa utifrån materialet i de äldre skrifterna att litauiska tai uppkom senare än tatai, saknar E. Nieminens uppfattning att tai är en kontraktion av tatai grund. Att tai emellertid slog igenom, medan tatai trängs undan ur bruk i det moderna litteraturspråket, berodde utan tvivel på att formen tai bättre passade in bland de övriga enstaviga formerna för obestämd utpekning, med vilka tai bildar ett paradigm: nominativ tai, tas, genitiv to, dativ tam, ackusativ tą, instrumentalis tuo, lokativ tame (se för en mer ingående behandling författaren 1974: 61). 05. Till skillnad från det neutrumpronomenet tai förklaras partikeln och konjunktionen tai. Den senare formen härleds ur femininum singularis lokativ *tāi, liksom kai < *q̄ʷāi. F. Solmsen (1911: 189—190) lade grunden till denna förklaring: i sin kritik av J. Schmidts ”Neutrum”-teori jämförde han litauiska kai och fornpreussiska kai ”hur”, liksom adverbformanten -ai (ilgai), med fornslaviska čь (a čě, čě i) och -ě (dobrě) och härledde dem ur femininum singularis lokativ. R. Trautmann (1920: 251—252) kritiserade till en början F. Solmsens uppfattning och pekade på att accenten i dessa former inte överensstämmer med motsvarande dativformer (F. Solmsen betraktade lokativ-dativ som ett enda kasus), jfr tai och tāi. F. Solmsens uppfattning fick emellertid stöd när J. Endzelīns (1922: 467) lade fram lettiska språkdata. I lettiska finns singularis lokativ tai och adverben (i höglandsmålet) tāi, kāi (med fallande tonaccent), och detta är det bästa beviset för att dessa adverb har samma ursprung som femininum singularis lokativ av ā-stammen *tāi (jfr litauiska toj-ė), *q̄ʷāi (Nieminen 1922: 42—43), vars -āi uttalades med akut accent (Эндзелинь 1916: 309). Lettiska höglandsmålens tāi, kāi motsvarar litauiska kai⁹, fornpreussiska kai¹⁰ (Endzelīns 1957: 209) och den litauiska partikeln och konjunktionen tai (Nieminen 1922: 41). Det råder inget tvivel om att dessa former är protobaltiska och till sitt ursprung förbundna med femininum singularis lokativ (jfr Rosinas 1967: 177). Hittills har dock ingen försökt att direkt knyta det litauiska neutrumpronomenet tai till den nämnda singulara lokativformen. J. Endzelīns och E. Nieminen (och efter den senare även Chr. S. Stang), som betraktade de baltiska partiklarna, konjunktionen eller adverbet tai, kai som gamla singulara lokativformer, ansåg att neutrumpronomenet tai hade ett annat ursprung – att det var en ny analogibildning (se ovan). Antra vertus, E. Nieminenas (1922: 47), be tai aiškinimo kaip kontrakcijos iš tatai, vienoje vietoje mini ir tokią galimybę, kad liet. tai bevardės giminės įvardžio funkciją taip pat galėjusi gauti ir iš lokalinės reikšmės dalelytės tai (jos reikšmę atstato su žvaigždute vok. *, „da“), panašiai kaip angl. there, dan. bei norv. der, kurie dabar atlieka subjekto funkciją. Ši E. Niemineno užuomina, mūsų supratimu, yra arčiausiai tiesos. Tačiau plačiau šios idėjos E. Nieminenas nevysto. Remdamasis kitų kalbų analogijomis, jis tiesiogiai nesieja bevardės giminės įvardžio tai su dalelyte bei jungtuku tai (pastarąją jis aiškina vok. „so“). Enligt vår uppfattning är det inte omöjligt att den litauiska partikeln och konjunktionen tai och neutrumpronomenet tai har samma ursprung, det vill säga att de ursprungligen har samband med samma femininum singularis lokativ *tāi. För att bevisa detta måste man först förklara hur femininum singularis lokativ *tāi utgör grundvalen för tai och hur formen tai, utöver funktionen som partikel och konjunktion, kunde få funktionen av neutrumpronomen. 06. Som bekant var *ā/e-stammen ursprungligen inte ett kännetecken för femininum (den fick denna betydelse senare, när uppdelningen i maskulinum, femininum och neutrum ägde rum), utan hade en abstrakt och kollektiv betydelse (Brugmann 1908: 8 Om sambandet mellan språket i de litauiska äldre skrifterna och de motsvarande litauiska dialekterna, se J. Palionis (1967: 51 ff.). 9 E. Nieminenas (1922: 20—21), pagal jį ir Chr. S. Stangas (1966: 287), liet. kai laiko nauja forma vietoj kaip vėl remdamasis šių formų vartosena senuosiuose lietuvių paminkluose. 10 Chr. S. Stang härleder fornpreussiska kai ur *kai (1966: 287). 72 70; 1911: 286; 1922: 361–362), jfr denna stams kollektiva betydelse i banda, manda, tauta med flera. De indoeuropeiska neutrumformerna i plural nominativ-ackusativ på *-ā hade också ursprungligen kollektiv betydelse (grekiska μήρα jämte μηροί, latin loca jämte locī), och användes med predikat i singularis. Det finns olika uppfattningar om dessa formers förhållande till andra former. J. Schmidt (1889: 12, 37), som först identifierade de indoeuropeiska neutrumformerna i plural nominativ-ackusativ på *-ā som kollektivformer, betraktade dem som identiska med femininumformerna i singularis nominativ med samma *-ā. Redan N. van Wijk (1902: 12–13) påpekade att neutrumformerna i plural nominativ-ackusativ på *-ā med kollektiv betydelse föregick bildandet av femininumklassens *ā/*e-stam. A. Meillet (1908: 257–258, 261) betraktar neutrumformerna i plural nominativ-ackusativ på *-ā som identiska med neutrumformerna i singularis nominativ-ackusativ. Övertygande är Chr. S. Stangs (1970: 18 ff.) hypotes att neutrumformerna i plural nominativ-ackusativ på *-ā ursprungligen bildade en egen kategori – kollektivum (genus collectivum, ā-collectivum) – som i genussystemet (systemet av nominalklasser) stod i motsats till icke-kollektivum (innan systemet ”maskulinum: femininum: neutrum” uppstod). På senare tid har W. P. Lehmann (1958: 189 ff.), med stöd i laryngalteorin, även betraktat den urindoeuropeiska formen med kort vokal och laryngal, ur vilken formen på *-a utvecklades (senare femininum singularis nominativ och neutrum plural nominativ-ackusativ), som ursprungligen kollektiv. Före laryngalernas försvinnande bildade den nämnda urindoeuropeiska formen ett symmetriskt system med andra former som slutade på konsonant: en form på -s (senare maskulinum singularis nominativ), som ursprungligen hade individuell betydelse för ett aktivt objekt, och en form på -m (senare maskulinum singularis ackusativ och neutrum singularis nominativ-ackusativ), som ursprungligen hade betydelsen av ett handlingsresultat och ett inaktivt objekt¹¹. Om formerna på *-ā bildade en egen substantivklass med kollektiv betydelse, så utvecklades även motsvarande attributiva klasser (demonstrativa pronomen och adjektiv), eftersom kongruens var av särskild betydelse för utvecklingen av genussystemet. Detta påpekas av många forskare (jfr Pedersen 1913: 68; Lehmann 1958: 194 ff. med flera). Med stöd i kongruensen rekonstruerar Chr. S. Stang (1970: 16 ff.) vid sidan av maskulinum singularis nominativ *newos, *so; femininum *newā, *sā; neutrum *newom, *tot|d en fjärde attributiv klass med singularis nominativ *newā, *tā. De sistnämnda formerna kongruerade med neutrumformerna i plural nominativ-ackusativ på *-ā, vilka ursprungligen var singularformer med kollektiv betydelse. Pronomenstammen *tā|*te (till skillnad från dagens femininum *sā) hade alltså också ursprungligen kollektiv betydelse och betecknade ”eine undifferentiierte Sammlung, ein undifferentiertes Kontinuum”, liksom tyskt neutrum ”das” gör i dag. 07. Det har länge uppmärksammats att de indoeuropeiska pronominalstammarna *-(i)ā (*iā, *tā) har adverb med sekundära kasusändelser (instrumentalis, ablativ, lokativ-dativ). K. Brugmann (1908: 63) betraktar dessa adverb som substantiverade neutrumformer. Chr. S. Stang (1970: 25) härleder dem ur stammar med kollektiv betydelse. En stam med kollektiv betydelse kunde också bilda formen *tāi (med den sekundära singulara lokativändelsen -i¹²), som ligger till grund för den litauiska partikeln och konjunktionen tai och det lettiska höglandsadverbet taî. Chr. S. Stang (1970: 25) rekonstruerar också adverbet *tāi ur den indoeuropeiska stammen *tā|*te med kollektiv betydelse, men förbinder det inte med litauiska tai, eftersom han i enlighet med E. Nieminen betraktar det som en nybildning (se 04). När kollektivum försvann som en självständig kategori och omgruppering ägde rum i genussystemet, fick formerna av stammen *tā med kollektiv betydelse feminin- ¹¹ Iš senųjų tyrinėtojų G. H. Mülleris (1898: 312) vienas iš pirmųjų, remdamasis K. Brugmannu, formas su *-ā iš kilmės laiko abstraktų klasės formomis ir priešina jas konkrečios reikšmės formoms su -s. ¹² Om att singularis dativ-lokativ-ändelsen -i (< *-i) i litauiska adverb (iki vakari) från *o | *e--stammen är urindoeuropeiskt gammal, se Mažiulis (1970: 145–146). 73 nens betydelse. Därför utgör samma form *tāi grunden för litauiska femininum singularis lokativ tojē (< *tāi + *-ēn), liksom för det lettiska höglettiska adverbet tāi och femininum singularis lokativ i litterär lettiska. Med tanke på att lokativ singularis i de baltiska och indoeuropeiska språken i allmänhet var en icke-paradigmatisk form (Топоров 1961: 285, 298—299), kan den litauiska partikeln och konjunktionen tai och det lettiska höglettiska adverbet tāi rentav ha varit äldre än motsvarande former av femininum singularis lokativ, dvs. de nämnda formerna kan ha utvecklats innan lokativ singularis blev ett paradigmiskt kasus. 08. När man förklarar ursprunget till tai bör man nämna den hypotes som V. Georgiev på senare tid har postulerat (1965: 81 ff.; 1974; 1975: 3—9), enligt vilken stammen *ā- har uppkommit genom sandhi ur en äldre stam med diftongen *eH₂y, vilken också hade kollektiv betydelse. V. Georgiev ser en reflex av stammen *-ay- < *eH₂y i många indoeuropeiska former, bland annat i litauiska femininum singularis lokativ toj-ē, fornpreussiska femininum singularis nominativ quai. Kamieno pasikeitimą fonologiškai aiškina W. R. Schmalstiegas (1973: 101, 143 t.t.): prieš prie balsį gale žodžio dvibalsis virto ilguoju balsiu (*-ay- > *-ā), o prieš balsį išliko sveikas. W. R. Schmalstiegas įžiūri papildomą distribuciją *ā- kamieno paradigmoje: kamiengalis *-ay- prieš balsines galūnes ir *-ā- prieš priebalsines. Atskirose ide. kalbose *ā- kamieno paradigmoje yra nemaža formų su -ay-, kurias būtų patogu aiškinti, suponuojant *eH₂y- > *ā- kamieną (Rasmussen 1973: 90 t.t.). Tačiau kol kas *ā- < *eH₂y- raida tera nepamatuota hipotezė (Szemerényi 1970: 173). Todėl mes čia liekame prie senos *ā- < *eH₂- kamieno interpretacijos ir baltų minėtą formą tai laikome kolektyvinės reikšmės *tā kamieno ir vn. lok. -i junginiu. 09. Om vi förbinder den litauiska partikeln och konjunktionen tai med den forntida formen med kollektiv betydelse *tāi (liksom femininum singularis lokativ toj-ē), bör vi i än högre grad förbinda pronomenet i neutrum tai, eftersom det fortfarande bevarar en generaliserad, eller kollektiv, betydelse. För att visa detta måste vi kort beröra funktionerna hos neutrumpronomenet tai och ange det förhållande enligt vilket de kontrasterar mot maskulina och feminina former. I litauiskan är pronomenet tai, kan man säga, den enda tydligt framträdande neutrumformen, vilken i samma syntaktiska position kontrasterar mot motsvarande maskulina och feminina former¹³. De maskulina och feminina formerna tas, ta används på två sätt: 1) substantiviskt – de står i substantivets position och 2) attributivt – de står i adjektivets position. Neutrumformen tai används däremot enbart substantiviskt – i substantivets position. Därför kan kontrasten mellan maskulinum och femininum (å ena sidan) och neutrum (å andra sidan) endast förekomma i substantivisk position. I denna position står de nämnda formerna i semantisk kontrast på följande sätt: a) de maskulina och feminina formerna tas, ta (deras funktion är densamma) syftar på konkreta, individualiserade företeelser (ofta personer); deras antecedenter är vanligen enskilda substantiv; b) neutrumformen tai syftar på företeelser, handlingar eller ting på ett generaliserat, ospecifikt sätt; dess antecedenter är vanligen inte enskilda substantiv, utan hela satser eller till och med större textavsnitt. Exempel: a) Alla pengar gick till hans son, och han började leva glatt. BalčAP 199. Han (Pranaitis) svarade ingenting, utan slog bara märren med piskan, så att hon satte av i galopp längs vägen. Myk-PutS19. Alla tog på sig skor, men de bar dem bara tills de gick ut ur kyrkan. ValPJ 30. b) Här minns han att man ännu inte hade talat med Darata själv i den saken, men detta kunde inte ändra smedens planer. VencĮR III 108. Mikodemas min var så fånig att man kunde ha målat en tavla av den … Detta (= att minen var fånig) övertygade till slut Vizgirda om att hans undergångens stund hade kommit. VaižgP I 201. 13Motsvarande former av adjektiv och adjektiviska ord (maža, gera) används vanligen i en helt annan position än de maskulina och feminina formerna av motsvarande ord, jfr: Barnet är snällt och Barnet mår bra här. 74 Den generaliserade, eller kollektiva, betydelsen hos formen tai framträder särskilt tydligt i sådana fall där den syftar på flera föremål av liknande slag som en helhet av föremål inom en viss sfär. Exempel: Vad spelar det för roll att ladan dessutom är full av spannmål, fläsk, lin och ull? För den där Tamsa är det struntsaker, men för Ansas en frestelse, något att avundas. VaižgP I 74. Hon kunde inte föreställa sig lyckan och tillvarons fullhet utan ett jollrande spädbarn, en älskande make och sitt hemtrevliga hörn av hemmet. Detta är den ursprungliga länken i den mänskliga tillvaron. KubSNL 314. Den litauiska neutrumformen tai har alltså bevarat en generaliserad, eller kollektiv, betydelse, genom vilken den kontrasterar mot maskulina och feminina former tas, ta, vilka har en icke-kollektiv, konkret och individuell betydelse. 10. Att det inte finns någon oöverstiglig gräns mellan partikeln och konjunktionen tai och neutrumpronomenet tai, och att de kan ha ett gemensamt ursprung, framgår av en jämförelse mellan deras funktioner. Neutrumformen tai används substantiviskt i substantivens nominativ- eller ackusativposition som anaforiskt pronomen – den syftar generaliserat på det som nämnts tidigare eller sägs omedelbart efter formen. Han talade med mig som med en vuxen, och det tyckte jag mycket om. VenclPU 436. Adomukas förstod ännu inte riktigt vad det betyder – din farbror är borta. VaižgRR I 154. Du lade grunden till ett badhus och vill nu bygga en kyrka på den! Vem kan göra det? ŽemR I 50. Partikeln och konjunktionen tai står ofta i början av en sats, bisats eller fras, och bildar inte sällan inledande grupper tillsammans med andra partiklar, konjunktioner eller adverb. – Ska du alltså inte ens gå ut i dag? – Det säger jag ju. – Petras reste sig. – Nåväl, adjö. PaukštAK 154. – Ska ni redan ut på åkern och plöja? – Jo då … jag plöjde i går eftermiddag, stammade han fram. – Sjöng ni kanske medan ni plöjde där? – Jo då, det gjorde jag. PaukštAK 194. – Jag vill inte ha bröd. – Jaså, vad vill du ha då – en töm? PaukštAK 6. – Såg du hurdan du är! Det är bara att sticka ner det i jorden, så är det klart, men var är mässan? ŽemR I 147. – Jag har inte tid att prata mer med er. Och smäll igen som ni gör. Hör ni – va? Nå, ni ska få höra mer av mig. SruogR II 141. Bara där borta, ser du, där det är sandjord, där odlade man också rovor och sådde råg. SimonR I 213. Här fungerar tai, när det står i början av en sats eller fras, på sitt eget sätt som en förbindelselänk mellan frasen eller satsen och den föregående kontexten; det är som en katalysator. Det tycks vara lättare att inleda en ny fras med sådana partiklar. Detta är särskilt typiskt för talspråk och dialog. Partikeln tai har en särskilt tydlig sammanbindande funktion i sådana fall då en ny mening inleds med dessa partiklar och är förbunden med det föregående sammanhanget genom kausala och förklarande relationer14. – Ona, du gick i kyrkan. Be då åtminstone en gång till Gud att han inte längre gör sådana dårar åt världen som Santeklių Sviestavičius. VaižgP I 106. – Och du är ändå stolt? Då har du ju inte mer vett än en djävul! ŽemR I 175. Jag reste mig från min plats och gick fram till en vän som satt längre bort. Då skrek han åt mig. VaižgP I 96. Sådana sammanbindande partiklar, som fungerar som katalysatorer, kan alltså lätt närma sig anaforiska pronomen, vilka också syftar på ett tidigare sammanhang, särskilt de anaforiska pronomenens neutrumformer, vars syftning är mycket allmän och ospecifik. I litauiskan är övergångsfall vanliga, då partikeln tai närmar sig det anaforiska pronomenet i neutrum tai – den intar inte substantivens nominativ- eller ackusativposition, dvs. den fyller inte pronomenets syntaktiska funktion, men har en sådan utpekande betydelse som anaforiska pronomen (det föregående sammanhanget eller den föregående situationen anges). Exempel: När det blåser till där, då slår yxskaftet till, och hon säger: ”Då är det min far som hugger ved”. Auk (LKT 362). En natt vaknar hela hotellet. Först trodde Alfonsas att det, som vanligt, var någon av de högre befälen som hade kommit. VienPD, 14Under vissa kontextuella betingelser har formen tai också utvecklat en konjunktionell funktion, exempelvis: Den förste som dog sade att det var en mask. Om rösten nu är sådan, så har han väl också ett sådant hjärta. Kbl (LKT 107). Om rösten nu är sådan, så har han väl också ett sådant hjärta. PaukštAK 169. När han kom tillbaka hade han alltid med sig något nytt påfund: än att harva potatisen vid fel tid, än att plöja den gång på gång. VaižgP I 84–85 (se för en utförligare diskussion aut. 1977). 75 K 177. Tusentals små gräshoppor börjar spela. Det verkar vara miljontals. Men när han börjar följa efter dem för att se var de stannat och gnider vingarna så att ett så starkt ljud uppstår, ser han ingenting. Och han börjar tycka att det inte alls är smådjur som spelar, utan att själva jorden klingar… VaižgP I 222. Sådana övergångsfall visar tydligt att det i vissa sammanhang är mycket lätt för den utpekande partikeln tai att få betydelsen hos en anaforisk pronomenform i neutrum. 11. Frågan är när tai kan ha etablerats som ett pronomen i neutrum. I de litauiska dialekterna används formen det ganska brett, men har vanligtvis funktionen av en partikel och en konjunktion. Den senare funktionen är utbredd i hela det hög­litauska dialektområdet, med undantag för panevėžiškiai; den är också känd bland de žemaitiska raseiniškiai. I de angivna dialekterna är formen det sällsynt som pronomen i neutrum. Den förekommer något oftare i de hög­litauska dialekterna, men även där oftast endast i övergångsfall. Det är karakteristiskt att även de former som motsvarar det – žemaitiska ta, panevėžiškiai-formerna tę, te, ti – också används som partiklar och konjunktioner. De har endast en potentiell möjlighet att bli pronomen i neutrum. Av detta kan man dock ännu inte dra slutsatsen att det som pronomen i neutrum är en mycket sen företeelse. Denna neutrumfunktion hos det har helt enkelt inte blivit särskilt utbredd, eftersom de maskulina formerna i singularis nominativ och singularis ackusativ tas, tą i de litauiska dialekterna, liksom i lettiskan, har etablerat sig i denna funktion och intar positionen för substantiv i nominativ respektive ackusativ. I litauiskt skriftspråk har pronomenfunktionen i neutrum däremot uppenbarligen blivit mer etablerad för det än för tas, tą, sannolikt eftersom det bättre passar in i hela det grammatiska systemet; se aut. 1974:58 (tabell 2), 62 (tabell 3). En form med samma bildning som litauiska tai återfinns i fornpreussiska källor som kai (jämte ka, kan); den förekommer tre gånger i ackusativposition med funktionen av pronomen i neutrum: Kai bille dineniskes geits? ”Was heißt denn teglich Brodt?“ Ench 37₁₀. Tīt dāti teinu erainesmu, kai ious skellānts astai ”So gebet nu jederman, was jr schuldig seid“ Ench 57₂₃. bhe waditi kai erains, labban segge, stan wirst tans pogawns ”Vnd wisset, was ein jeglicher gutes thut, das wird er empfahen“ Ench 61₃ (Trautmann 1910: 267, Nieminen 1922: 14, Schmalstieg 1974: 135), jfr Endzelin (1944: 124–125), som betraktar litauiska tai som en ny form ur ta-ai och samtidigt anser fornpreussiska kai vara oäkta, skrivet med -i i stället för -n (kan). I litauiska dialekter förekommer ibland också kai med neutrumfunktion i ackusativposition, exempelvis: Už k a i tu ji mušį? Lp (LKŽ V 361). Det kan vara en analogisk form efter tai, men den kan också vara gammal; enligt lingvisten B. Savukynas uppgift används den i denna dialekt av äldre människor jämsides med ką (dialektalt kū). Det är möjligt att formerna med -ai (tai, kai) redan under den ur-baltiska perioden hade förutsättningar att få pronomenfunktion i neutrum. Att litauiskan etablerade pronominalformer i neutrum med -ai, fornpreussiskan former med ren stamfinal (ka, sta, se Endzelin 1944: 111, 123) och lettiskan helt saknar särskilda neutrumformer beror inte på formerna själva, utan på dessa språks grammatiska system. 12. Som nämnts tidigare (se 04) är det lämpligt att dela upp formen tatai i ta-tai. Den andra delen av formen är sannolikt samma partikel tai som behandlats tidigare. Det är oklart vad den första delen av formen ursprungligen var. E. Nieminen (1922: 44) anger att partikeln tai har fogats till den äldre neutrumformen *ta < *tod. Även lettiska tā-tā15 förklarar E. Nieminen (1922: 46) som neutrum singularis nominativ–ackusativ *ta (< *tod) + lokativ *tā. En sådan förklaring vore godtagbar om det vore helt säkert att det i litauiskan och lettiskan fanns ett neutrumpronomen *ta när tatai bildades. Formen *ta rekonstrueras för litauiskan och lettiskan utifrån fornpreussiska sta, slaviska to och de litauiska adjektivens neutrumformer på -a (gera) (Mažiulis 1970: 85). Hittills har zemaitiska ta inte förts samman med dessa former, eftersom den har återställts som tati. Av det som 15 K. Mūlenbacho – J. Endzelyno žodyne (1932: 120) ši forma traktuojama kaip pakartota ta ta (rašoma atskirai). 76 Den nämnda formen i södra samogitiska ger grund för att identifiera ta (se 17). Samogitiska ta har emellertid inte funktionen av ett pronomen i neutrum; det används endast som partikel och konjunktion. Samma form ta finns också i lettiskan, men även där används den endast som partikel och konjunktion. Lit. samog. ta och lett. ta motsvarar helt till sin användning hettitiska ta-, som också används som en sammanbindande partikel i början av en mening och inte har någon funktion som pronomen i neutrum. Det finns alltså all anledning att anta att lit. samog. och lett. ta, liksom hett. ta-, ursprungligen var gamla partiklar och saknade neutrumfunktion, även om de etymologiskt sannolikt är besläktade med neutrumpronomen i andra språk, jfr sl. to (se 17). Å andra sidan är det oklart varför det litauiska och lettiska ta skulle ha förlorat denna funktion, om det hade haft funktionen av ett pronomen i neutrum. J. Schmidt (1889: 229) förklarade att neutrumpronomenet *ta försvann ur litauiskan därför att formen sammanföll med femininum singularis nominativ ta < *tā efter förkortningen av akuta slutstavelser. Men den lettiska femininformen i singularis nominativ har långt -ā (tā), och formen av neutrumpronomenet *ta saknas även här. Slutligen har tas, tą numera neutrumbetydelse i litauiskan och lettiskan, samtidigt som formerna också förekommer i maskulinum. Formsammanfall är alltså inte en nödvändig förutsättning för att den ena formen ska försvinna, om de används på olika sätt. Med samma formant -d (ie. *-o) anges de fornpreussiska neutrumpronomenformerna sta, ka. J. Endzelin (1944: 116) betvivlade dock att sta är äkta, eftersom den förekommer sällan (och endast i början av en mening!) vid sidan av stan. ka används i större utsträckning. Funktionen hos de nämnda fornpreussiska formerna har inte undersökts närmare. Å andra sidan kan de fornpreussiska neutrumpronomenformerna med -a ha haft den funktionen (liksom de slaviska formerna m.fl.), medan motsvarande former med -a i litauiskan och lettiskan kan ha saknat den (som i hettitiskan). Det beror på språkets grammatiska system som helhet. Med hänsyn till det som har anförts är det tvivelaktigt att lit. tatai har bildats av neutrumformen *ta med partikeln tai. Enligt vår uppfattning är en tillförlitligare förklaring av formen tatai att den har bildats av två partiklar. Med partiklarna ta och tai kan även tatai ha bildats. Denna tanke stöds av att litauiskan har många bildningar av denna typ, bestående av två eller fler partiklar. Exempel: ana-va: Anavà kiškis bėga. Ilg. ana-ve: Anavè ir jis ateina. Gs. be-ne: Bene tu matei, kad pasakoji. Jnš. be-ta-g16: Betag čia reikia, idant visokid lomà būtų išpildyta. DP 30. be-tai: Id kožnas, kursai tiki, neprapultų, betai amžiną žyvatą turėtų. SE 129. be-tai-g: Betaig tave baisiai pažaidė ir negali keršto nuleist. DP 37. tai-gi: Taigi kad nežinai. Skp. ta-pat: Kaipgi nedirbu, tapat (= juk) aš viena namuos visa padarau. Ps. tik-tai och liknande. (Fler exempel finns längre fram vid de relevanta formerna.) Bildningen av sådana ord, liksom tatai, kan också ha initierats av vissa syntaktiska komplex bestående av två eller fler partiklar, konjunktioner och adverb, vilka än i dag inleder en mening eller en satsdel, till exempel: Det är inte längre något skämt när benet svullnar. Drg. När man gick för att plocka blåbär…, ja då (= där) finns det ormar. Pšš (LKT 159). Han stack och drog ut [fisken] ur nätet och gick därifrån, så stor var den [alltså]. Kk (LKT 188). Nå, det är ju svårt, så då dricker han en flaska. Pvk (LKT 181). Nå, här sedan kommer jag inte ihåg vart de förde dem. Ktč (LKT 167). Om det vore lagat så att man slapp binda — då vore det minsann livet. Stkn (LKT 164). I litauiskan finns partiklar och adverb som bildats genom reduplikation, med en upprepad demonstrativ pronominalstam. Stamkonsonanten förblir densamma i båda leden, medan vokalerna kan förändras. Exempel: 16 Iš čia sutrumpinta bet. Kad bet nėra iš beti (taip teigia J. Otrebskis 1956: 360), rodo dzūkų bet su išlaikytu sveiku t (Zinkevičius 1966: 436). 77 ši-šia: Kiur tjänar mer än šišia (= šičią). Pgg. tan-ta-jėg: Han slaktade en sådan bagge, tanta jėg (= genast) och åt upp den. Vdk. tas-ta-ja: När han började med paldienikę, tasta ja (= också) och det regnar på lördagen. Trgn. ta-tiaug: Det gör så (också)... även vid sjukdomar. DP 80. ta-tieg: De gjorde så och skavde benen. DP 176. te-te: ”ta, ta” Dglš. Jfr också tučtuojau, ničnieko, vičvienas, -a etc. På liknande sätt kan även tatai ha bildats (lett. tā-tā). K. Būga och K. Brugmann hade alltså rätt när de jämförde lit. ta-tdi med den reduplicerade slaviska formen *tъ-tъ > rys. momъ¹⁷. 13. I litauiskan är formerna tai och tatai fria varianter. Från början hade de samma betydelse (jfr analoga bildningar med samma betydelse: šičia och čia, šišia och šia). Därför håller tatai på att försvinna ur det litterära språket och lämna plats åt den kortare formen tai, som bättre passar ihop med de andra formerna av tas. I dialekterna har tai och tatai fördelats territoriellt: där tatai förekommer finns vanligen inte tai (samogiter), medan där tai förekommer finns inte tatai (aukštaiter). Det är karakteristiskt att samogiternas tatai liksom aukštaiternas tai vanligen används som en partikel, ofta står i början av en mening eller sats och tillsammans med andra partiklar och konjunktioner bildar inledande grupper. Exempel: Han [fadern] säger: riv av taken — då blir det halm; tröska den halmen och så den utan att rensa den på fälten. Tatai besådde alla fälten. Strb (LKT 104). Att kasta sten på en gammal människa — är tatai bra? Skl Nu tatai, barn, måste jag i kväll gå hem till mig. Bdr. Och tatai är en ära att klättra på andras nackar. Šauk. Vid sidan av tatai används i samma partikelfunktion också den samogitiska formen ta (se 17). Den sistnämnda formen fungerar också som konjunktion, medan tatai vanligen inte används som konjunktion. Samogiternas tatai och ta motsvarar alltså tillsammans aukštaiternas partikel och konjunktion tai. tatai används nästan inte alls i funktionen av ett pronomen i neutrum; det förekommer endast i övergångsfall. Så vackert det där balkonghuset är, tatai! Det går så bra, tatai! De byggde sådana hus — det är inte att skratta åt, tatai! Vg (LKT 102). Det fanns inga plogar när tatai dök upp! Škl (LKT 65). Formen tatai håller också på att stelna i den samogitiska dialekten. Efter mönster av andra liknande bildningar läggs -s till formen, till exempel: Vinterdahlian är tatais. Vkšn (VitŽ 393). I äldre skrifter, särskilt i texter av författare med samogitiskt ursprung, används formen tatai i stor utsträckning även som pronomen i neutrum (se 04). I lettiskan är tā-tā belagt endast i partikelfunktion, till exempel i utrop och uttryck för förvåning: Den där flickan! Det där glömmer jag! De där slåss! LV IV 120—121. Liksom lat. ta utvecklade inte heller lat. tā-tā funktionen hos ett pronomen av neutrum. 14. Förutom tai och tatai finns det i litauiskan också fler former av samma bildningstyp, bildade av demonstrativa och med dem relaterade interrogativa-relativa, ibland även andra, pronominalstammar. Enligt samma förhållande har följande former bildats: I tas — tai šitas — šitai itas — itai anas — anai šis — šiai kas — kai kie­kas — kiekai tiekas — tiekai visas — visai vienas — vienai kitas — kitai 17 På senare tid har även den indoeuropeiska singulara nominativ-ackusativformen av neutrum *tod (fornind. tad) < *tot förklarats som bildad av det för emfasens skull upprepade *to-t(o) (Szemerényi 1970: 189). Det är intressant att notera att pronominalstammar också redupliceras i de finsk-ugriska språken, t.ex.: dä-dät, duo-duot, dö-döt (Kont 1975: 446). 78 II tas – tatai šitas – šitatai katras – katratai III toks – toktai šitoks – šitoktai koks – koktai IV šis – šitai anas – antaiJfr från stammen *:io/*:ie tiekas – tiek tai kiekas – kiek tai jái-b Rm. Formanten -t- i formerna tai, šitai, itai i den första modellen är en del av pronominalstammen. I formerna i den andra, tredje och fjärde modellen tillhör -t- inte stammen; i dessa former bildar -tai en partikel som är skild från pronominalstammen (med undantag för tatai, som består av två stammar från samma pronomen), jfr: šita-tai (:šitas), katra-tai (:katras), tok-tai (:toks), šitok-tai (:šitoks), kok-tai (:koks), š-tai (:šis), an-tai (:anas), tiek-tai (:tiekas), kiek-tai (:kiekas). När tai, tatai, šitai, itai hade uppkommit generaliserades partikeln -tai som ett formbildande element, och många former med -tai bildades analogiskt. Formen š tai behöver exempelvis inte vara bildad av šitai (Stang 1966: 242); den är bildad direkt av š-is med partikeln -tai, likaså antai av anas, tiektai av tiekas osv. Formerna i den tredje modellen, toktai, šitoktai, koktai, är också tydligt analogiska. Formerna i den första modellen utan formanten -t- (anai, šiai, kai, kiekai, tiekai, visai, vienai) är bildade precis på samma sätt som formerna i samma modell med -t- i stammen (tai, šitai, itai). Former utan -t- bildades när -tai ännu inte hade generaliserats som en ordbildande partikel. Som vi senare ska se används dessa former också på olika sätt. 15. Av formerna i den första modellen har, förutom tai, även šitai funktionen av en partikel och ett pronomen av neutrum i standardspråket. Formen šitai skiljer sig tydligare från tai när den används som partikel (stark närhetsdeixis), t.ex.: Vad är det för mask som kryper här? Brs. Det här är min bror. Brsl. (Jfr. Det är min bror.) Det här är tredje året han arbetar på fabriken. BiIR I 66. När šitai används som pronomen av neutrum skiljer det sig inte tydligt från tai eller tatai, eftersom de lexikala nyanserna mellan stammarna šitas, šis (närhetsdeixis), tas (neutral deixis), anas (fjärrdeixis) numera i många fall har bleknat. Vad skulle de ha att ta från mig här? Dgls. Nu är det här ingenting för oss. Mrc. Säg det här till chefen, tack. KudR I 122. Jfr. parallell användning av šitai och tai: — Jag måste erkänna för dig att också jag mer än en gång har funderat över detta. Jag har också talat om det mer än en gång. PietA 91. Dialektformen itai (som används av dzuker jämsides med tai) fungerar oftast som en partikel, men förekommer ibland också med en funktion som liknar den hos ett pronomen i neutrum. Det var itai just under pingsten. Brsl. Vad är itai? Gžl. Det var en gång ett träd där, men det höggs också ner. Dln. (LKT 357). Detta är redan en ung människas hushåll. Vrn. Jag vet inte vad det blir av den där kylan. Vrn. Det slog ut, slog ut hela sommargrödan. Vsn. Alla övriga former av den första modellen utvecklade inte en funktion som pronomen i neutrum. I dialekter eller i äldre skrifter används de endast som adverb eller partiklar. Exempel: anai: Och han kommer också. Brž. šiai: Väcka inte folk med detta (= på detta sätt), du väcker alla i huset. Jrk 26. Men på detta vis (= så där) finns det överallt helt gott om gömda tillgångar. BP I 159. Šiai förekommer tillsammans med tai också i funktionen som pronomen i neutrum, till exempel: Det här, det där gör de (= det här, det där gör de). Žt. Kai används i standardspråket som konjunktion, men i dialekter och äldre skrifter förekommer det också med partikel- och adverbfunktion (jfr höglettiska kaĩ, fornpreussiska kai). Om kai i funktionen som pronomen i neutrum, se 11. 79 Sjaletten är ibland brun, ibland gul (= än brun, än gul). Dkšt. Man blir förtjust när getterna bräker. Pnn. För mig är det som det är (= som det är, så är det bra). Rod. – Jaså! (= jaså) – sade Nemunėlis. A 1885, 329. Jfr Jaså (= jaså), och han måste också klä upp sig. Kair. Dessutom bildas många sammansatta pronomen och adverb med partikeln kai, t.ex.: kai kas; kai kuris, -i; kai katras, -a; kai koks, -ia; kai kada; kai kaip; kai kur m.fl. I litauiskan används också motsvarande förbindelser med kaip: kaip kas, kaip kur m.fl., men de har en annan betydelse. Jfr även adverbet niekai (Materialet är fint, men det blir skrynkligt. – Det är ingenting (= dåligt). Skp. kiekai: Kiekai (= hur många) har de då ägg? Ds. Hur många människor har kokat frukost i dag? – Så många som det finns. Ds. tiekai: Och så mycket sömn! Pnm. Så mycket av det. Slk. visai: Hon lade sig alldeles på golvet. Dt. vienai: Alla är dumma, bara inte jag. Skr. Deras klockor går på ett sätt, våra på ett annat. Grdž. Jag bor här ensam i skogen. Kp. kitai: I Seredžiai talar man annorlunda (= på annat sätt). Vl. Jag kan inte på annat sätt, jag måste gå. VoL 291. Det är utmärkande att många former betonar -ai med en cirkumflex: kiekái, tiekái, vienái, visái liksom i höglandslat. tai, kai (med akut accent). Formen šitatai i den andra modellen motsvarar betydelsemässigt šitai (jfr tatai och tai); i den samogitiska dialekten förekommer den vid sidan av tatai i partikelfunktion. I äldre skrifter har den också funktionen av ett pronomen i neutrum. T.ex.: Jag kan ge dig lite mjölk, det här har jag. Tv. Här måste vi veta varför Jonas ber om att få fråga just detta. BP I 30. När detta hade hänt prövar Gud Abraham. BBI 1 Mos 22, 1. Sådan är hans gärning. MT XV. Former av den tredje modellen, toktai, šitoktai, koktai, är kända från äldre skrifter eller folklore. I nutida skrifter är de arkaismer. Dessa former är bildade av adjektiviska pronomen toks, -ia, šioks, -ia, koks, -ia, men används i neutrum som pronomen i substantivens nominativ- och ackusativposition, såsom tai, šitai m.fl. Därför har de också försvunnit. Toktai motsvarar nu tai, tatai; šitoktai – šitai eller tai; koktai – kas, ką, eftersom inga särskilda neutrumformer bildades av pronomenet kas. T.ex.: De började förebrå Jonas för att han hade gjort detta utan deras vetskap. BP I 44. Eftersom du gjorde detta, må du då vara förbannad. BB 1 Mos 3,14. Berättelsen om många martyrer och fiendernas hårda förföljelse – allt detta upptar fromma tankar. MT3b. Det barnet såg detta och började tala. Sch 197. Lantarbetarna uppgav i sin anmälan att de hade gjort detta för att de blivit uppretade. prš. Ni har inte hört detta, men jag har hört det. Simon VK 86. Ty de berättade inte för sig själva, utan för oss, vad som nu har blivit förkunnat för er. Bb I Ptr I,12. Užeždas brukade se... små flickor springa omkring på trädgårdsstaketet, vilket han alls inte tyckte om. Bs Mt II 136. Formerna i den fjärde modellen används vanligen som partiklar, konjunktioner eller adverb. Antai är numera känd som partikel, men i äldre skrifter har den också funktionen av ett pronomen i neutrum eller en närliggande funktion, t.ex.: Där borta slår han hö på ängen. Gr. Och då ska det ske, vad profeten sade. DP7. Allt där borta måste brännas upp. BB 3 Moz 6,22. Det var förfärligt då, när... han dränkte hela världen, men långt förfärligare blir det när han bränner upp hela världen med eld. DP 8. Jfr: Och sade nu – varken det här eller det där (= varken den här eller den där). Skr. Štai används som en partikel och skiljer sig inte i funktion från šitai, till exempel: Štai kommer redan solen att gå ned. Stan P 30. Tiektai är känt endast från äldre skrifter och motsvarar tiktai, till exempel: Vad ni än binder på jorden ska vara bundet också i himlen. MŽ 588. Ingen känner Fadern, endast Sonen. DP 340. 80 Kiek tai-formen fick ingen vidare spridning, eftersom formen kieką ”hur mycket” används med denna betydelse. (Jfr tieką och tiek tai, vars betydelser skiljer sig åt.) Till exempel: Om de ändå hade en tunga, hur mycket skulle de då kunna säga till oss! Gmž. 16. Som det undersökta materialet visar har nästan alla former som behandlas här adverb-, partikel- eller konjunktionsfunktion. Funktionen som neutrum utvecklades av merparten av formerna med stam- eller generaliserat formant -t- (formerna i den första modellen tai, šitai, itai, formerna i den andra och tredje modellen). Neutrumpronomenens formant i litauiskan generaliserades således till -tai. Till en början var bildningen av dessa former med -tai tämligen produktiv. Det fanns till och med flera former med samma betydelse, jfr tai – tatai, toktai; šitai – šitatai, šitoktai och andra. Senare försvann dock många av dem på grund av olika faktorer (samma betydelse, samma position, utplåningen av betydelseskillnaden mellan tas och šitas, šis osv.) och lämnade åter plats åt den grundläggande formen tai. Formanten -ai utan -t- utvecklade inte någon funktion som neutrumpronomen. Former med -ai: kai, anai, šiai och andra förblev partiklar, konjunktioner och adverb, jfr höglettiska tai, kai 05. När -ai blev ett avledningsformant för adjektiviska adverb fick adverb bildade från pronominalstammar postpositionen -p(o-s), jfr: anai – anaip, kai – kaip, niekai – niekaip, kitai – kitaip, šiai – šiaip, šitai – šitaip, tai – taip, vienai – vienaip, visai – visaip.¹⁸ Utan formanten -p(o-s) används numera i standardspråket endast visai som adverb, och dess betydelse skiljer sig från visaip ”på olika sätt”. Formanten -ai anslöt sig också till maskulinum singularis nominativ av demonstrativa pronomen och adjektiv med bestämd form, till olika former av pronomen utan genus, vissa verbformer med mera. FORMER MED FORMANTEN -a Formen ta 17. I den samogitiska dialekten används formen ta som småord och konjunktion, t.ex.: Han kör, kör; vid vägen finns en liten stuga, nå, säger han. Žd (LKT 48). Han utfodrar själv, mjölkar själv, och så — prövar han. Lc (LKT 43). Eftersom samogitiska ta används precis på samma sätt som höglettiska tai i motsvarande funktion (se förf. 1974: 64; 1977:70), återställdes den därför vanligen som tai (Bezzenberger 1887: 31, 35). E. Nieminen (1922: 51) kände till denna form från S. Daukantas skrifter och skilde den inte heller från tai. Formen ta har kort -a, medan den samogitiska diftongen ai i slutet av ord vanligtvis blir ett långt ā. Endast telšiai- och på vissa håll kretinga-dialekterna förkortar den till en kort vokal (Zinkevičius 1966: 90, III). Formen ta finns emellertid även i varniai-dialekten. Formen ta kan alltså inte ha uppkommit genom en regelbunden förkortning av tai i hela det samogitiska området. Det är inte heller särskilt troligt att samogitiska ta skulle ha förkortats oregelbundet från tai genom haplologi. Numera används formen tai inte i den samogitiska dialekten (utom i raseiniai-dialekten), men den har stelnat i adverbformen užtaipernai i Šlnt (jfr med avseende på betoningen lett. höglett. adv. tāi), užtaipernai i Kal ’för två år sedan, för ännu längre sedan, för mycket länge sedan’, t.ex.: Förra året och året dessförinnan hade vintrarna alltid varit kalla. Šts. Barnet började gå i skolan året dessförinnan. Slnt. Det korta -a i de samogitiska formerna ta kan antingen vara ursprungligt eller härröra från *-ā. I det senare fallet borde formernas -a (< *-ā) förbindas med neutrum dualis nominativ -gal. eller femininum singularis nominativ *-ā, men detta är svårt att bevisa. Troligen är denna form med kort -a ursprunglig, närmare bestämt urindoeuropeiskt *to (ren stam, utan ändelse, jfr neutrumformerna sl. to, preuss. sta), och har inte förkortats eftersom den är enstavig. Även i lettiskan finns den motsvarande formen ta belagd med samma användning, t.ex.: 18 Jfr den tidigare förklaringen att former utan formanten -p (kai, tai, šitai, anai, kitai) kan ha generaliserats från en position före p, b (Nieminen 1922: 21). 6. Gramatinės kategorijos ir jų raida 81 Om du vill, kom då! LV IV 120. Varje vecka måste du älska den som är en vecka; då måste du också älska den. BLG 401. Hur det fryser, så fryser det. BLG 395. (För fler exempel, se Bielenstein 1863: 395 ff.) Vargu ar lat. ta šiais atvejais yra sutrumpinta iš tad (Nieminen 1922: 31, Mülenbach – Endzelins 1932: 120–121). J. Endzelynas dėl to nėra visai tikras. Jis nurodo, kad lat. ta tokiais atvejais, kaip ir liet. ta (sakinyje Kas ta oro kaitris) gali būti iš kilmės taip pat bev. g. vn. vard.-gal. forma (plg. sl. to, gr. τό). A. Bielensteinas (1863: 98) lat. ta laiko bevardės giminės įvardžio forma. Varken i litauiskan eller lettiskan används ta som pronomen i neutrum. En liknande situation har konstaterats i hettitiskan, där formen ta- (vid sidan av šu-, nu-) också används som satsinledande element (Фридрих 1952: 53), men den har inte heller funktionen av ett pronomen i neutrum, även om den till sitt ursprung sannolikt är besläktad med ie. *to (Sturtevant 1933: 199 ff.; Kronasser 1956: 153; Иванов 1963: 140; 1965: 188–189; 1974: 115; Kurylowicz 1958: 244). V. V. Ivanov (Иванов 1965: 188–189) jämför också lett. ta och fornkyrkoslav. to ревь > ryska теперь med hett. ta-. Alltså kan lit.-lett. ta ursprungligen, liksom hett. ta-, ha saknat funktionen av pronomen i neutrum, även om det som demonstrativ partikel, liksom tai med samma funktion, står mycket nära demonstrativa pronomens neutrumformer. 18. I litauiskan har samma form ta bevarats i många sammansatta bildningar. När partikeln ta stod i början av en sats tillsammans med andra partiklar, konjunktioner och adverb, och även anslöt sig till självständiga ord (medan den själv var obetonad), växte den med tiden samman med dessa ord. Sammansättningar med partikeln ta kan bestå av två eller till och med tre eller fler stammar. Partikeln tas placering i sådana bildningar varierar. Ofta står den först, men den kan också stå sist eller mellan två andra led (i bildningar med tre stammar). 1) Bildningar med ta-: tāgi ”alltså” Kv, Šv (Tāgi yr duonos — tai pasiimk. Jrb. Tāgi, ką dirbt? Žg. Tāgi, tāgi, persenęs esi. Vn); tāgatēs ”alltså, se där” Slnt (Tāgatēs, toks menks tes. Štk. Vakar tagatēs Plungė(j) buvau. Als); tajā ”likaså, samma” (Tajā žygis (=žygis tuo pradėjimu). Ds, Skp. Tajā ir par mum. Sv. Čia šiltas daiktas, apsivelki — vis tajā kaip an pečiaus. Plš.) (om -ią, se 19); tagā ”detsamma” (Mums tagāg tikis, kas tam tamui smarkiam tikos. DP 361); tajēg, tajēk ”genast, omedelbart” (Pinigus gauna, tajēg ir išleidžia. Snt. Vyrams bepjaunant, mes pradalges tajēk ir išdaužysime. Slv); tapagaliaus ”slutligen” KlG 142; tapagaliausias, -ia (Duok tapagaliausią dieną teisi už griekus gailėti. MŽ 53); tapaldčiai ”i tur och ordning” Pmp; tapalatos ”oavbrutet” Ps; tapasukai ”ofta” Trgn; tapāt ”ju” (Jeigu jis būtų gyvas, tapāt jau ką nors parašytų. Kair. Kur jis dabar tapāt galėjo prapulti. Lnkv); tapatčios ”utan uppehåll, oavbrutet” Nm; tapėdžio ”efter, bakom” (Tapėdžio tuoj paskui mane ir atsivijo. Upn); tapirmiaus (Melskiam tapirmiaus. Mž 135); taprādž ”ständigt, ofta” (Uošvis pas mus taprādž atvažiuoja. Trgn); taprādžia ”detsamma” Lkm (Taprādžia važinėja. Ktk); taprādžiai ”detsamma” (Anas taprādžiai gera. Blnk); taprādžios ”detsamma” (Taprādžios neklauso, kad ir sakai. Grž); tavien ”lika mycket” (Ar man žąsis, ar antiena — vis tavien. Grž); taviena ”detsamma” (Tu kniškis po tuos geležgalius, vis taviena jie te yra. Rd); tavienātos ”ständigt” Lnkv. Med samma partikel ta- har sannolikt formen tada (förkortat tad) bildats, jfr kada, šiada m.fl. Bildningen är gammal; motsvarande former finns också i andra indoeuropeiska språk, jfr sanskr. tadā, ved. tadānim, av. tāba. M. Fasmer (Фасмер 1973: 68) förbinder också den första delen av dessa bildningar med ie. *to. Den andra delen är oklar. På grund av -g- i slaviska former (jfr ryska тогда, fornpolska tegdy m.fl.) och lett. tagad ”nu” har den förbundits med *godo (Mülenbach — Endzelins 1932: 122–123). Snarare bör denna del förbindas med ie. *do/*de-pronominalstammen (jfr din ”han”) (Walde — Pokorny 1930: 771; Pokorny 82 1949: 182; Топоров 1975: 343). Jfr lit. partikel do (Kas dė (=per) žmogus? Dv. Kv. Kas dō par paukštelis kūko vyšnių sodely. JD 859). Kombinationen av två partiklar är sannolikt den nämnda formen. Jfr varianterna: tadaġi BB I Moz 48,5; taddajenos Ad; tadėjenai Brsl; tadāk Lz; tadakai Lz, tadai Nj, Bgs; tadaik Zt; tadaikik Zt; tadōs Pc, Skp; tadam (> tadum) Brž, Ps, Kur, Azr, Jnšk; tadan-gi SD 423 (jfr kadangi, se 22); tadang DP 224; tadangel MT 34ᵇ. Jfr en variant utan -da: tagāčiaus Ggr, jfr tagatės ”alltså” ovan. Varianten tagada Ms, M (lett. tagad, ryska тогда) kan innehålla samma -ga- som tágdačiaus och samma -d- som tada. En bildning av samma slag är också tačiau, jfr ta-gačiaus, ta-tiaug DP 80¹⁹. 2) Avledningar med -ta: anta ”på” (Hon sitter på bänken. Bd; förkortad ant; jfr antajėg ”strax” Šmk, Btg; antaryt ”nästa dag” Pls, Btrm; antarytój Dbč); kartuntà ”någon gång, en gång” Up, Skr (Du kommer att fastna vid änden av landgången. Sch 87); kiekunta ”lite, hur mycket” (Om … arbetet och förvaltaren sade vi en liten smula. BP II 122) (jfr Hermann 1926: 388); neta ”inte ens” Vln¹ 70 (förkortad net). 3) Avledningar med -ta-: betàg ”men” DP 30 (förkortad bet); tantajėg ”genast” Erž, Vdžg, Nmk; tastaja ”likaså, oavbrutet” Trgn. Som exemplen visar har avledningar med ta vanligen funktionen av en partikel, ett adverb och ibland en preposition eller konjunktion. Latvių kalboje taip pat yra atitinkamų su ta sudarytų formų, žr. Bielenstein (1863: 395—409). Utöver ta finns det också fler former med motsvarande avledning och samma formant -a (< *-o) bildade av demonstrativa, interrogativa-relativa och andra pronominalstammar. Formen ją 19. Formen ją VI (< *jo med kort -a20) förekommer i litauiskan som konjunktion med betydelsen ”om” och som partikel. T.ex. Och om jag inte får den önskade, väntar jag på den växande. JV 851. Kom hit, lilla flicka, rädda mig, en ung man, om inte mig, så åtminstone (=åtminstone) den lilla mössan vill du ha. RD 137 (LKŽ IV 289). I lettisk litterär språkform används konjunktionen ja ”om” (Om du ville, skulle jag ge dig), som J. Endzelīns (1922: 825) också förbinder med formen av nominativ-ackusativ singularis neutrum av stammen *jo-. 20. Liksom med ta har även sammansatta konjunktioner, partiklar och adverb bildats med ją. Som postposition fogas -ja (-ia) också till pronomen. I sammansatta bildningar kan formen ją stå i början, slutet eller mitten. 1) Avledningar med ją-: jåb ”men” (Eik jåb su kuomi. J (LKŽ IV 290) (jfr. jab som bildande partikel: jabkåip, jabkås, jabkòks, -ià, jabkur J); jabėnte (Jabente, nei teip buvo, nei ko. Šts); jāg ”om” Zt (Zinkevičius 1966: 438), jfr. jeg, se 44. 19 Plg. ankstesnius aiškinimus: tačiau < *tat-jau (Skardžius 1932: 52; Otrębski 1956: 368); tačiau < *tad-čiau (Endzelin 1922: 544; Fraenkel 1962: 1048—1049). 20 Jā (su ilguoju ā) gali būti iš jāi (žr. Zinkevičius 1966: 437), plg. formas su -ai 14, 15. 6* 83 2) Avledningar med -ja, -ia: ansja ”han” (O ansja pats kėlęs nuėjo namuosna savo. Ch Mt 9, 7; kiekagia ”hur mycket” Lel (se kieka 28); tądž ”likaså, samma” Ds, Skp (för ta- se 18); tasia ”likaså, samma, ändå, med den utgångspunkten att redan, så mycket, lika mycket som” (Anas tasia mokytas. Dgč. Tai aš važiuosiu. Tasia žygis bus. Užp. Įdėk ir savo parašytą laišką vienan vokan – tasią siuntimams. Pnd. Tasią ką man duosi – ar vištytę, ar gaidžiuką. Ds. Tasią (= när du väl) pradėjai, tai ir baik. Tvr. Tasią ėjus, tasią nėjus. Rz. Tasią paritus, tasią pastūčius (storas žmogus). Skp. Ir nuo Dūkšto, ir nuo mūsų tasia bus kilometru. Smal. Samdinys tasia dievo dukštis: kur sumojo, ten nuplūšnojo. Balt PV I 152. Ji ar girsi, ar peiksi – vis tasią. Slm. Tasią pat kuriuo arkliu važiuosim. Ds); teipoja ”så” Ds; tiekaja ”så mycket” Ut (se tieka 28); vis toja ”likaså, lika mycket” Ds, Sk (för to- se 31)22. 3) Avledningar med -ja, -ia: kajakas ”någonting” SD 121 (för ka- se 22). I äldre skrifter fogas -ja-g(i), -ia-g(i) som en postposition till de demonstrativa pronomenen tas, -a, anas, -a och andra, i alla kasus, t.ex.: Tasiag metas DP 27; tamedag kūne DP 584; tieiag patys sąnariai DP 8; išg tųjadg kraštų DP 59; su tajdagi merga DK 20; anosiag dienos (gen. sg.) DP 268; tokiadg išeiga DP 33. Formen ka 21. Formen ka < *qu används i litauiska dialekter som konjunktion med betydelsen ”att” och som en partikel, till exempel: För mig är det redan alltför sött med ka, då smakar det inte längre gott. Pd. Jag sade ju till dig, ka det regnar ute. Jrb. Om du inte lyssnar, så ska jag slå dig. Grž. Tjuven som rånade lämnade åtminstone väggarna kvar, men när elden kommer lämnas ingenting kvar. Plt. Lille Syotukai, fick du mycket fett? – Varken för mycket eller för lite. JV 536 (LKŽ V 8). I lettisk litteraturspråklig form används konjunktionen ka ”att”, vilken A. Bielenstein (1863: 396) och J. Endzelīns (1951: 541) också betraktar som den neutrumform i singularis, nominativ–ackusativ, av pronomenet kas, som motsvarar preussiska ka23. Formą ka bevardės giminės įvardžio funkcija yra duodama P. Ruhigo (1747: 57): Ká būwo cзonaу? „Was war da?“ Neaišku, ar čia ka yra tikra, ar tik korektūros klaida vietoj kas. E. Nieminenas (1922: 50) -ka aiškina kaip bevardės giminės formą M. Daukšos Postilės formoje nieka: Nes’ tatái bilót ner’ nieka kito tiektái W. Chrystų praminti ne piemenimi, bet Sąmdinikų (208). Šiame pavyzdyje nieka gali būti korektūros klaida vietoj vyr. g. vn. vard. niekas, plg. kitais atvejais vartojamą net niekas kito: moterįte nėft niekas kito, tiektái… DP 69. wilſos nudžios… nė est niekas kito… DP 8. Kas niekas kito ner’ tiektay meláy regimieji. DP 59. Jfr i en jakande sats singularis nominativ kas kito: Dābar yr kas kito. DP 9; singularis ackusativ ką kito: žada… ką kito eller pluralis. DP 30. I ackusativposition har neutrumformen nieka bevarats i dialekterna i vissa uttryck, till exempel: Eina visa par niekada. Skp. Om detta vore en maskulinumform i singularis ackusativ, skulle den östra höglitauiska långa vokalen -ū från tautosyllabiskt -un stå i stället för slutvokalen -a. 21 Šios formos -ja K. Būga (1961: 448) taip pat veda iš įvardžio kamieno *jo-, kaip ir įvardžiuotinių būdvardžių -ja (sausója). 22 Ulvydas (1969: 14) darinius su vis: vis tasią, vis tiekaja, vis toja nurodo prie vienaskaitos vardininko prieveiksmių. 23 Z. Zinkevičius (1966: 438) liet. ka laiko apibendrinta iš kad ar kat pozicijoje prieš t; E. Hermannas (1912: 76, 79) lat. ka identifikuoja su liet. kai (iš vn. dat.-lok.). 84 22. Med partikeln ka har på samma sätt som med ta och ja bildats olika sammansatta former, vilka också vanligen fungerar som partiklar, konjunktioner och adverb, ibland som pronomen. a) Liksom tada (se 18) är kadà (förkortat kad) och dess varianter bildade på samma sätt: kadài Ds, Svn, kadái Kv, Pgr; jfr kadài kąs, kadài kadà, kadài kadė, kadài kãdžių osv. (LKŽ V 41). Jfr också kadàise Dkš, kadaìse Ktv från samma grupp och deras varianter: kadàin Brsl, kadàis Mrp, kadàisčia Rdm, kadaìščia Vdš osv. Troligen hör även kadàngi (med postpositionen -gi) och dess varianter till samma grupp: kadang DP 225, kadangel MT 98 (om -l, jfr tol, tole, toleg, se 31). b) Partiklarna kàna Užv och kane (partikeln ka med partiklarna na, ne) är troligen gamla bildningar av samma slag, till exempel: Jag fick ur mig orden kana meiliausia. TDr IV 2. Hon började sy kana puikiausias drapanas. Tvr, jfr: kan kadà, kana kaip, kand kàs, kand kelì osv. LKŽ V 193. Jag hann knappt uttala ordet (= nästan), så förstod han. J. Var är du, min dotter, kanė (= eftersom inte) hos mor? Ds, jfr: kàne kas, kàne koks -ia osv. LKŽ V 207. Jfr. även kajaks av samma betydelse, SD 121 (med -ja- i stället för -na-, -ne-, se 20) och kono, se 33. Atitinkami dariniai yra s. ind. kāś cana, kadā cana (Specht 1932: 271)²⁴. c) Liksom kaip har bildats av kai, har kãp ”hur” troligen bildats av ka; det används i många dialekter (Zt, Nč, Vrn, Brt, Tvr, Vlkv), till exempel: Hur mår din bror? Klvr. Såsom du behandlar mig, så behandlar jag dig. Lp. Jfr tep (39), teip (47), keip (51). Kāp härleddes ur neutrumformen i singularis nominativ–ackusativ *ka < *q̑od med postpositionen -po av J. Schmidtas (1889: 230)²⁵. d) Med samma form -ka- är följande former i äldre skrifter bildade: anskat ”där borta” (Anskat atėjo Sunamitienė. BB 2 Kung 4, 25); taskat ”här är” (Taskat sūnus tavo. Mž 447); šiskat ”detsamma” BP I 84. K. Būga (1961: 448; 1958: 447) šio tipo dariniuose taip pat išskiria -ka-: tas-ka-t, šis-ka-t, ans-ka-t²⁶. Plg. dar to paties tipo darinius: taskajau, takajau „tasi-au, tajau“ N, tankajėg (Mes dabar tankajėg valgom, nieko nepariduodam (= kiek pasigaminam, tiek ir suvalgom). Erž. Formen ana 23. Formen ana (< *ono) förekommer som partikel, t.ex.: Anà ten, ant kalnelio mūsų trobos. Al. Anà, eina! Lp. Av an(a) har sammansatta partiklar bildats, t.ex.: anàkur ”där borta, var” Vlkv, Kt, Gs (Ieško, nemato. — anàkur, pasiimk. Grž); anavà ”där borta” Gs, Ilg (Anavà ta šakė. Kps); anavė ”detsamma” (Anavė ir jis ateina. Gs); anavàt ”där borta, se där” (Anavàt da jis čia mane mokys! Gs); anaurė ”se där, där borta var” (Anaurė kai nuėjau pas kaimyną, kad pradėjo lyti! Kėd.); Andurė kur mūsų arkliai. Jž); anauriai ”detsamma” Jnšk; anaūridis ”detsamma” Jnšk. Formen šia 24. Formen šia (< *šo) förekommer i dialekter och äldre skrifter som adverb i betydelsen ”här”, t.ex.: Eik šią artyn. Grl (LB 219). Sudiev, bernuži, duok šia žiedužį. JD 558. Duoka šią. Skp. ²⁴ F. Spechtas laiko kana (s. ind. cana) kilusiu iš vn. įnagininko. E. Fraenkelis (1935: 54 t. t.) kritikuoja šių formų sąsają su vn. įnagininku ir liet. kana kas, neigdamas šios formos ryšį su s. ind. kāś cana, veda iš vn. iliatyvo, plg. Z. Zinkevičius (1966: 439). ²⁵ Jfr den traditionella förklaringen att kãp möjligen är en oregelbunden förkortning av kaip (Nieminen 1922: 24; Otrebski 1934: 452 ff.; Skardžius 1937: 212; Fraenkel 1962: 199; Zinkevičius 1966: 411). ²⁶ J. Endzelynas (1911: 291) šiuose dariniuose išskiria -skat, siedamas ją su lat. skatīt. 85 Iž tenai negalia suima, ižg šia tikėjimas pastiprina. DP 550. Gå upp här, herre. BB 2 Moz 24, 1. Se här. SD 236. Sätt ditt finger här. Ev 68. Tydligen skilde sig betydelsenyansen mellan čia och šia tidigare, eftersom de används tillsammans, t.ex.: När den kungliga skrivelsen kom fram, hade biskopen här inte [några] stycken, eller bitar, som han kunde ta loss. Valž 114. Med šia finns sammansatta adverb och prepositioner, t.ex.: šiada Km, Ds, Krš (jfr tada, kada); šiādai Mž; šiandien; (Deras sockerbetor var sådda mer åt det här hållet. Jnš); šisią ”här” (Fick ett slag över låret. Vl. Där borta och här. R 102. Här finns inget annat än Guds hus, och här är himlens dörr (öppning, port). BB 1 Moz 28, 17). Formen šita 25. Formen šita förekommer, till skillnad från andra -a-former med demonstrativa pronominalstammar, i östaukštaitiska dialekter i funktionen av ett neutrumpronomen, t.ex.: Jag vet ingenting om det här. Kp. För det här kunde jag inte få ut något ur bakugnen. BsP II 219. Formen čia 26. Formen här (< *čio) används som adverb och som partikel samt som upprepat konjunktion, t.ex.: Här hade det lagts. Skp. Vad hände här? Rm. Som vatten i en brunn: ös här, så är det fullt här. Lp. Jfr čia med olika postpositionella partiklar: čiagi (Iž čiagi daug tokių. DP 510); čiajau (Veselija jau čiajau. Nm); čianai Kp; čianai Jnšk (Lägg pengarna čianai. Er); čianakios Grv; čianainos Krd; čianáis Er; čianáktės Rdm; čiangja (Vi vallade här. Mrc); čianojonis Jnšk; čianájos Er. (Om partikeln na, nai se 53.) Med čia har bildats ičia (jfr itas, -a), t.ex.: Sådana gäster brukar inte vara här. Dglš. Forman va 27. Liksom i andra indoeuropeiska språk har också litauiskans va (< *vo) endast betydelsen av en demonstrativ partikel (jfr sanskrit va, i-va, ryska э -ба, serbiska ē-vo, se Būga 1959: 46—47). Jfr också partiklar bildade med va: văgi Skp, văkur Skp, varėkur Tvr, dnava, Gs (om and- se 23). I dialekterna fogas partikeln va ofta till demonstrativa pronomen: va tas, va ta, va šitas, va šita osv. 28. Förutom de nämnda används i litauiskan också följande former med samma formant -a: tieka ”så mycket” (Man tai t i e k a žirnius į sieną bert, tieka poterius kalbėt. Grz. Delto naktis tieka šalta. Ds, jfr vis tieka Ds) samt former bildade med den: tiekaja (Aš tiekaja padirbu, kaip ir Bronius. Ut) (om -ja se 20); vis tiekaja (Vis tiekaja mes dar arkliais mainysma. Sdk); tiekjau (Kiti netikę gaspadoriai tiekajau ten gano. Don). kieka ”hur mycket” (Kieka gi tu davei man pinigų? Slm) samt en form bildad med den: kiekaja (Kiekaja gi vištos kiaušinių sudėjo? Lel.). katra: katra kadė ”några” (Jau k a t r a k a d ė, kaip blynų ir burnoj neturėjau. Vk (LKŽ V 414). kokia ”hurdan, vad” (Kokia čia dabar durim, kad girgžda. Trgn. Kokią dabar čia tau užėjo, kad pradėjai švilpt? Trgn. Kadžin lauke kokią. Skr. kitokia ”annorlunda” (Kad dabar kitokia virstu, vėl dvarai susivertų. Skr). 86 ”i alla fall” Lz, jfr. katra (Pds mus vientara, – jaunikis ar jaunas. Dv). 29. Alla ovan angivna former med formanten -a utgör stammen hos rena demonstrativa, relativa-interrogativa och andra pronomen. Som exemplen visar används dessa former vanligen som partiklar, konjunktioner och adverb. Funktionen som pronomen i neutrum är inte typisk för formanten -a. Av alla demonstrativa pronomen är det endast formen šita som har en neutrumfunktion i vissa dialekter, där den vid sidan av också används tillsammans med šitai. Dessutom används formerna visa, viena, kita, vilka liknar adjektiviska pronomen i neutrum och har formanten -a, i stor utsträckning.27 Formerna taja, tasia, toja, tavien ”samma, likaså” och kokia ”hur, vad” ligger i vissa enskilda fall något nära pronomen i neutrum. Men dessa formers betydelse närmar sig betydelsen hos pronomen i neutrum endast i ett visst sammanhang, och betydelsen är alltså kontextuell. Hittills har många av de ovan anförda demonstrativa och interrogativ-relativa pronominalformerna med formanten -a behandlats som fossiliserade neutrumformer av pronomen. Det är dock tveksamt om de någonsin alls hade en pronominell neutrumfunktion. Funktionen som konjunktion eller adverb hade dessa former sannolikt redan sedan gammalt. Detta bekräftas bland annat av de många sammansatta bildningarna där de nämnda formerna ingår som beståndsdelar. Endast om man behandlar dem som konjunktioner eller adverb sedan gammalt kan bildningen av de ovan anförda sammansatta formerna förklaras på ett rimligt sätt (tada, kada, ši dada, tačiau, kadangi, ant, bet, kanda, anskat, taja, tasia, toja m.fl.). Ursprunget till denna typ av ordbildning går sannolikt tillbaka till en äldre tid än bildandet av adverbiella kasus (instrumentalis, illativ), till vilka några av de nämnda formerna har förknippats. Till exempel kommer partikeln kana sannolikt inte från illativ, utan illativ kan själv ha bildats med samma partikel -n(a), jfr.: miška-n(a), galvo-n(a), žemė-n(a), pili-n(a) m.fl.28 FORMER MED FORMANTEN -o Formen to 30. I litauiska dialekter förekommer formen to (< *tā med förlängt -ā som neutrum dualis nominativ-ackusativ *-ā). Växlingen mellan kort *-o och även *-i, *-u (iđe, neutrumstammar) och långt *-ā och även *-ī, *-ū (indoeuropeiska stammar med kollektiv betydelse) är indoeuropeisk till åldern (Kuryłowicz 1968: 315). Det har länge påpekats att neutrum dualis nominativ-ackusativ *-ā har bevarats i litauiskan i enskilda ord, t.ex.: namõ, namõn (Эндзелинь 1916: 300), ko-ks, to-ks, jo-ks, viso-ks m.fl. (Meillet 1902 / 5: 329; Stang 1970: 20), keturiolika… devyniolika (Mažiulis 1965: 620) m.fl. Formen to används även som partikel, på samma sätt som ta, t.ex.: Hon vill visst gifta sig. J. Du kom upp i gryningen i morse. Jrb. Men till skillnad från ta motsvarar formen to i vissa uttryck betydelsen hos neutrumpronomenen tai och tas, även om den samtidigt ligger nära ett adverb, t.ex.: To ir yr, kad tu nebuvai. Dgļš. Jau jam ne to rūpi. Skp. Čia ne to: ne dėl pyktinių jie dalijas. Trgn. Jfr. Vis to viena (= vis toja). Ds. Även formen tonai (med postpositionen -nai) har belagts: Vienas tiktai tera blogumas ant svieto, o tonai yra tai griekas. ŠD 133. Plg. lat. to: Kad es tö bütu tinäpis „wenn ich das gewusst hätte“ (Bilenstein 1863: 399). 31. Med to finns sammansatta former bildade på samma sätt som med ta. Sådana sammansatta former fungerar vanligen som adverb. Exempel: 27 För att inte avvika från det ämne som behandlas tas användningen av formerna visa, viena, kita inte upp närmare i denna artikel. 28 I de gamla skrifterna kan singularis illativ varda-ne vid sidan av varda-na även ha bildats med den parallella partikeln -ne, jfr. § 38 ff. (Jfr. Zinkevičius 1966: 213.) 87 toja ”...lika mycket, lika stor del, också” (Tojà lazda šersi, tojà pagaliu, vis tas pats so-pėjimas. Ds. Tojà ilgio, tojà skersio. Ds. Aš toja ilgai laukiau. Ut. Jo močia toja pikta buvo. Ut. Girdėjau tója. Nmč (Balč). Tai da ne tója (= ändå inte lika mycket)? Šv (Būg). Vis tója lietuviškai niūkiam. Aps. Gali kalbėt, kaip nori, man vis tojà. Ktk. Aš toja pat nelengviai gyvenu. Ut. Vis tojà pat, ar šiandien, ar ryt nuveisi miestan. Ds (beträffande -ja, se 20); tojag ”också” (tojag mokė est (Cyprionas, Origenas). DP 540); tolydžio Gs; tolygu; tolygus, -i; topaliovos (Topaliovos barasi. Tat); totieko ”i alla fall” (Kad avižas jau ryja, tai mani totieko suris. Tvr); totiekos ”i alla fall” (Pirma neėmei, tai dabar ir totiekos nebegausi. Ds); tovienio ”ofta” (Jis tovienio į Kazlų Rūdą atvažiuoja. KzR). Till denna typ av bildningar hör också tól, tól’ (likaså kól, kól’, šiòl, šiòl’) och deras varianter: tólei Nm; tóleg Nm, Rm, tóle Tvr; tóleig PnmŽ; tólig Grl. De har bildats av partikeln to²⁹ och partiklarna -le, -li, -lei, jfr lett. lai ”låt”, lit. a-liai ”ensam”, namõ-lei, namõ-lio, li-gi (Būga F 7-2: 31–40). Det är möjligt att to i bildningarna dėlto, delto ”men, trots allt” inte är genitiv utan en partikel. Att det inte är genitiv skulle också framgå av varianterna med -tai(s) i stället för -to: dėltais Rm, dėltai Skp, Dsn, dėltais Ėr. I detta fall bör det första ledet dėl-, del- (liksom prepositionen dėl, del, jfr varianterna dėlei Pgg, deleig DP 328, dėles BB1Moz 38, 29, delgi Ds, delia KN 19, delig DP 315; LKŽ II 390 ff.) förbindas med det anaforiska pronomenet *do | *de (pr. din, digi, delli ТОПОРОВ 1975: 327, 335, 341 ff.), liksom ta-da, ka-da som nämndes ovan (se 18), och med den enklitiska partikeln -lei, -le, -li, lett. lai, som i tol, tolei, och som i många språk hade possessiv betydelse (jfr het. app-el-, lyd. -li (adjektiv på -li som ersättning för genitiv) ТОПОРОВ 1975: 327). Samma form förekommer också utan -l, t.ex.: jos dè ”på grund av henne” Jrk 44 (Zinkevičius 1966: 393), jfr även kód ”varför” J, Rs, Trs, kodė Skr, Jrb, kódė Klvr, Dkš, kódi Kair (LKŽ VI 285 ff.), dèkó ”varför” End, Sint (LKŽ II 388); det är knappast fråga om förkortningar, jfr också den lettiska formen labad ”på grund av” utan -l i formatet (beträffande det senare lab- jfr lit. vislab ”allt” av visa laba), och omvänt, en bildning utan de-, dė- men med -l’, t.ex.: kol’, ”varför”. I litauiskan har flera former samtidigt partikelfunktion och prepositionsfunktion, t.ex. be (Be nesergi? och be jo), ant (Ant ir atjoja šimtas brolelių (d.) och ant stalo) m.fl.³⁰ Å andra sidan kan dėl to, del to, todėl, todel (likaså dėl ko, del ko, kodėl, kodel) senare ha bildats av prepositionen dėl, del och dess styrda genitiv. Dessutom finns det fler former med motsvarande bildning och samma formant -o (*<ō), bildade av demonstrativa och relativa-interrogativa pronominalstammar. Formen ko 32. Formen ko (< *qu̯a) används som partikel eller konjunktion, t.ex.: Och jag har nog vunnit. Jrk 36. Om det ändå vore så! Ds. Välj åtminstone den bästa räfsan. Kt. De utsvultna fåglarna smiter ofta undan rovfåglarnas blickar och, =i stället för att dela med sig till fåglarna, äter de själva upp allt. Blv. (LKŽ VI 279). 33. Partikeln ko bildar tillsammans med andra partiklar sammansatta partiklar eller adverb, t.ex.: konė ”nästan” Erž (Pamatė, atlėk paukštė, kone kaip kumelė didumo. BM 156); kono (Sodýkim sodėlį kono tankiausią. TŽ I 209; jfr kana 22 b); kotik ”nästan” (Kótik nenumyniau tau kojos. Kair); ²⁹ Kad šio tipo darinių to- yra bev. g. dg. vard.-gal. *-tā žr. Stang (1970: 19). Plg. Zinkevičius (1966: 125), kad tól, kól gali būti sutraukta iš todel, kodėl. ³⁰ Jfr tidigare förklaringar av lit. dėl, del, lett. dēļ, fornsl. dělja, dėljoma ”på grund av”, där de förbinds med substantiv och adjektiv: fornsl. dělo, lit. dalė; dėti, padėlys (Эндзелин 1905 / 6: 82–83, Berneker 1908: 195–196, Trautmann 1923: 48, Walde 1930: 829, Pokorny 1949: 238, Fraenkel 1962: 87, Фасмер 1964: 497). I detta fall misslyckades alltid förklaringsförsöken att tolka de slutliga formanten -ei, -i, -e som ändelser för ordstammar. 88 mažko ”knappt, just“ Pc; nėko ”än“ (Šūnus geriau rašo, nekõ tėvas. Kv); nėko ”ingenting“ (Nėko sau ta mergė. Vkš); nieko (Niekõ žmogus (= hälften så illa) Skp). På samma sätt som tol, tol (se 31) har kõl ”till vilken tid” bildats, med sina varianter: kóla Krok; kolai Prng; kõlaig Zt; kolaik Vvs; kõlaik Lz; kõldais Zt; kolak Žž; kõle Kč; kõleg J; kõlei Vkv; koléi Mrk; kolei Švnč; kõleik Rm; kõleis Skr; kõlek Ar; kõlik J, kolói J, Š (LkŽ VI 313); även kõl ”varför” Mrs, Skdt, Trgn, Ut; kõl’gi ”också” Ut, Rk, Jž. Formen šito 34. På liknande sätt förekommer, i samma dialekter som to, en funktion hos šito som ligger nära den hos ett pronomen av neutrum, till exempel: Det är också så att de inte går någonstans: de har inget att ta på sig. Trgn. Den ene har bekymmer, den andre besvär: det är också slutet för modern. Trgn. Det är också så att de inte vet. Skp. Med formen šito och partiklarna -lai, -lei har adverben šitol, šitol’ bildats Skp; šitolai, šitolei ”fram till den tiden, fram till den platsen” (Šitolai išark (iki tos vietos). Ds. Vajė, šitõlei buvai nevalges! Kps). Formen vo 35. Formen vo (<*vã) används som partikel, till exempel: Kas ten vo stukso? Ds. Yra ana vo (krautuvė). Rtn. Vo kur. Dsn. Vo iš ko garsingi mums Trakai iš seno, kad mūsų čion tėvų karaliai gyveno. Gmž. Av vo har bildats: vogi (Atbėgo vogi basi. Sch 67); vojai Kv; även partikeln vos31. 36. Motsvarande former av andra pronomen med formanten -o finns i olika sammansatta avledningar, vilka också används som partiklar, konjunktioner och adverb. Till exempel: jo- (<*jā): jolygus, -i ”likvärdig” (Sergėkitės jolygiõs palaidos. Rp (LKŽ IV 355). Av jo- har sannolikt också konjunktionen jóg bildats; den används även som partikel, till exempel: Jog (= ju) ir aš esu ne iš kelmo išspirta. M. Jfr varianterna av jog: jógei BM 87; jógeis J; jógel Val (LKŽ IV 352). Jog laiko kilusiu iš įvardžio kamieno *jo- taip pat J. Endzelynas (1957: 229)32. ano- (<*onā): anõt med sina varianter: anóte K; anotè K; anotióš Trgn, Lkm; anõts Mrs. šio- (<*kā): šiól, šiól’, šiolai Skp; šišio ”här” (: Dabbar da šišio turėsiu darbo. Jrk 138. Eik šišio. Šts); šišiontės ”detsamma” Dov; šišios ”detsamma” Jdr; jfr pronomenet šišioks, -ia; ši šioks, -ia Als. čio- (<*t’ia): čiõn ”här” (Ka te nėr vietos, sesk čiõn. Gs); čiõnai Brsl, Skp; čiõnai Gs; čiõnai K; čionai Š; čionai DP 384; čionaikai Lz; čionainos Lkm; čionáis VD 358; čionaitės Gž, Brt; čionaja Rod; čionajos Šd; čionai Švnč; čiõntais Klp; čiõnui Str; čiõnuis Šil; čiõnuitės VIkv. 37. De ovan nämnda formerna med formanten -o är den förlängda stammen (*-ā) hos demonstrativa och relativa pronomen. Liksom formerna med formanten -a används också formerna med -o vanligen som partiklar, konjunktioner och adverb. Endast to och šito har en funktion som ligger nära den hos ett pronomen av neutrum. 31 Att vo inte är ett lån från slaviska och tillhör demonstrativpronomenets stam *vas ”den där”, se Būga (1959: 46–47; 1961: 826). 32 Fraenkelis (1962: 194) jo-g laiko įvardžio *jo | *je vn. kilmininku (iš kilmės abliatyvų) arba įnagininku. 89 Former med formanten -o hade, liksom de ovan behandlade formerna med formanten -a, sannolikt sedan gammalt en partikels eller adverbs betydelse. Deras sammanfall med genitiv är formellt. Partikelfunktionen hos avledningar med formanten -o kan ha funnits redan under den tid då inte ens genitiven själv hade tagit form. När former med formanten -o förenades med andra partiklar eller självständiga ord bildades olika sammansatta partiklar, konjunktioner och adverb. Till ord med sådan bildning hör sannolikt också: tòl, tól, kòl, kòl’, šiòl, šiò, šitol, šitòl, dėlto, dėlto ”trots allt, ändå”, jog, vos, čionai m.fl. FORMER MED FORMANTEN -e Formen te 38. I litauiskan används partikeln te tämligen allmänt (när något räcks fram), till exempel: Tė – ta. Gs. Tė, jei nori. Lp. Tė va itas. Dv. Te, laikyk žirgą, te kamanužėlės. JD 445. Tai tė ir šita... nunėšk. LB 183. Dessutom fogas te- till som prefix, motsvarande inledande partiklar, i permessivformer, till exempel tėneša. Samma form finns kanske också i panevėžysdialekterna och närbesläktade dialekter: te, te, ti (vokalerna är korta, förträngningen ökar från norr till söder), om dessa former inte fonetiskt har utvecklats ur tai, tei (författaren 1977: 60–62). I sin användning motsvarar panevėžysformerna te, te, ti helt partiklarna och konjunktionerna tai, tei, ta, to, till exempel: Nå, jag var där i tre år. Žml (LKT 239). Men mina föräldrar, sade de, att (en orm) hade bitit. Bsg (LKT 219). Jag är rädd för de där oxarna. Škt (LKT 159). En motsvarande form, te, finns i lettiskan, till exempel: Där har du det! Där har du det! bara ut, bara länge. Där har du nu för dina sju systrar! Där var du, du kom hem. LV IV 151. Jau seniai liet. tė imk siejama su ide. *to | *te (Brugmann 1911: 346); taip pat su šio įvardžio kamienu siejama te- permisyvo formose (Būga F 7–2: 32; Иванов 1965: 233). Tos pačios kilmės būtų ir panevėžiškių minėtosios formos bei latvių te (Endzelin 1922: 478). Galima manyti, kad baltų te yra išlaikiusi *to | *te kamienų *e vokalizmą. Kamieno *a | *e kaita plg. ko-l: ke-li (Stang 1970: 20). 39. Med te har sammansatta ord bildats, främst partiklar, till exempel: tegi ”låt” (Tėgi parod tai pravedvis. DP 205); tejau ”det är redan” (Tejau taip, geriau mirti, neką metus an lovos gulėti. Pvn (VitŽ 394); tetė ”varsågoda, ta” Dglš (upprepat te-te); jfr tėkit ”ta” (Tėkit šituos obuolius. Kt). anotė K (förkortat anot, se 36); pirmote ”först” Sy (Būga F 7–2: 60); nete ”inte ens” PK 98, DP 416 (förkortat net, jfr neta, se 18). Liksom tai har gett upphov till taip, kan te ha gett upphov till tep ”så”, som används i många dialekter (Lp, Dkš, Brt, Krt, Azr, Pns). Till denna grupp av ord hör också tečiau (Jabl RR I 536) med vokalismen *e (jfr Zinkevičius 1966: 441). Kamieną te iš formų tep, tečiau taip pat išskiria F. Spechtas (1932: 270)³³. Be formos te, yra ir daugiau formų su tuo pačiu formantu -e iš parodomųjų bei santykinių įvardžių kamienų. Formen še 40. Formen še (< *še), liksom te, används som en partikel när något räcks över. Exempel: Varsågod och ät. Šk. Här, vad mer jag har tagit med. Vdžg. Här, smaka på det. Vkš. Här, så bra de har det nu. Pš. Här är det åt dig, om du vill! Varför sa du inte det tidigare?! Rm. Här, om du vill, kom han tillbaka ³³ P. Skardžius (1937: 212), pagal jį taip pat E. Fraenkelis (1962: 1051) tep formą (kaip ir kap, žr. 22ᶜ) aiškina sutrumpėjus per tep iš teip, o pastarąją iš taip. 90 utan någonting. Skp. I år sa vi att när sommaren kommer ska vi baka, men nu håller vi på att frysa ihjäl. Slm. Här har du, din hund, din fastlagsgåva. Kp. Av partiklarna še och te har šėte ”ta, varsågod” bildats, VlkV, Dglš. Jfr också šėkit, ”ta, varsågod” (Šėkit, vaikai, pyrago. Gl); eik-še, eik-še-nai Skp (förkortat še); eik-še-šė-kita Jrb. Formen šite 41. Formen šite är känd både som partikel och som adverb (jfr šitei, se 49). Exempel: Den här snodden, vi ska knyta ihop den. Arm. Här är Abraham begravd tillsammans med Sara, sin hustru. BB 1 Moz 25. Jag har vant mig vid att det är så här litet (= så här). Dglš. När började ni gräla så här? Sld. Varför kommer du så sent? Aps. Jfr šiteva (Šiteva stovi išsicekavojus (uppklädd). Krok). Formen ite 42. Formen ite (jfr itas, -ą) används med samma adverbfunktion som šite, till exempel: Hur ska jag stå? A ite, a va ite. OG 428. Hos oss svor man ofta ite. Ad. Formen ve 43. Förutom va, vo, vei finns också partikeln ve, till exempel: Vė kiek išbuvau — jau keturias savaites. Jd. Vė kaip šuo šoka. Šv. Vė šis kelio meist ras. Brt. Vė žiūri į mane. Lkš. Šiteip, šiteip, da ir ve kaip aguonėles seja. (d.) Kps. Jfr: anavė (Andavė ir jis ateina. Gs); vėkur Gs. 44. Med formanten -e finns former från stammen *je, till exempel med den postpositionella partikeln -g-: jęg Ds, Ppl, jęgu Vl, Šauk (Zinkevičius 1966: 437). Partikeln beję har bildats med -je. Av samma typ av ordbildning som tep finns även visėp Sn (Būg). 45. De ovan nämnda formerna med formanten -e visar att det i litauiskan, utöver former med vokalismen *o (förlängt *ā), också har bevarats partiklar, adverb och konjunktioner med vokalismen *e. Dessa former kan inte förklaras genom analogi med motsvarande former med vokalismen *o (tep efter tep och taip). FORMER MED FORMANTEN -ei Formen tei 46. Med samma funktion som tai används i vissa dialekter och äldre skrifter formen tei. Formen kan inte överallt identifieras som tei. På vissa håll har den uppkommit fonetiskt ur tai (se Nieminen 1922: 35; Zinkevičius 1968: 114; 1975: 26, 60). Förutom på andra orter används formen tei bland de central- och nordvästlitauiska högdialekterna, och den förekommer även på vissa håll i samogitiskan. I dessa dialekter kommer den sannolikt inte från tai utan bör identifieras som tei (se Vitkauskas 1976: 394). Även E. Nieminen (1922: 41), F. Specht (1924: 48–53) och Chr. S. Stang (1966: 287) betraktar formen tei(p) som skild från tai(p). Motsvarande former är lettiska tei-tan ”här”, fornpreussiska tei-nu ”nu”. R. Trautmann (1910: 447) och Vondrak (1928: 462) jämför litauiska tei med fornkyrkoslaviska ti och gotiska þei. Tei har sannolikt bildats på samma sätt som tai med lokativ singularis -i (Endzelin 1922: 467–468). E. Nieminen och Chr. S. Stang betraktar denna form 91 av stammen *to / *te i singularis lokativ, medan F. Specht — stammen *tjo- i singularis lokativ. Det är möjligt att det i baltiska språk, vid sidan av singularis lokativ tai från stammen *-ā / *e, också fanns en singularis lokativ tei från stammen *o / *e (med vokalismen *e). Formen tei, liksom tai, har i dialekterna vanligen funktionen av en partikel och konjunktion. Min ko ger så mycket mjölk. Klm. (LKT 107). Men jag säger ju att man måste skära löken frisk. Vg. Och alla kommer inte fram till honom för att spänna för. Pgg. Bättre än en djävul (är mannen), då kan vi leva tillsammans. Rdn (LKT 74). Jag bad ju mamma att hon skulle sy skjortan så snart som möjligt. Stak. Denna form förekommer också i adverbiell betydelse ’så’, t.ex.: Vad du än söker är det långt borta. Vdžg. En dag så här, en dag så där, en dag på det viset, man lever, och det är bra. Jrb. 47. Liksom tai har gett upphov till taip, och te — tep, så har tei gett upphov till teip34, som används i många dialekter (jfr: Ape tay teyp Dienas bilo. SP I 151), jfr. teipoja Ds (om -ja, se 20); jfr. även tejaul (Antra metą vėl teijau padarė. Jrk) Med samma ordbildning som tei finns det också fler former bildade av demonstrativa, interrogativa-relativa och andra pronominalstammar. Formen jei 48. Formen jéi (jei) är singularis lokativ av stammen *jo / *je (Fraenkel 1962: 192). Formen har etablerats i litauiskt standardspråk med konjunktionell funktion. Jfr. varianter med postpositiva partiklar -b-, -g-: jéib35 Grl; jeib LB 48; jéiba Kp; jeibė Š; jeibeg MŽ 187; jéiben KlvrŽ; jeibént BŽ 468; jéibent Grs; jéibentais Slnt; jéibo Šd; jéibom Grž; jéibos Grž; jéibu Pc; jéibum Jnsk; jfr. jeib kąs Ky, jeib kaip Užv, jeib kur Dauk; jeibi kas J; jeig Vaižg; jéigi K, Kps; jeigum Skp; jéigut Kv (LKŽ IV 336–337). I samogitiskan används jéi som partikel i uttrycket jéi i betydelsen ”liksom”, t.ex.: Aš gyvenu kaip jéi kiti žmonės. Kv. Jis toks pat, kaip jéi tu. Slnt. Med samma form jei bildas: jék (Jėik grūdelį sušlavė. Sly); jeikvienas, -ą Sly (jfr. alią vienas, -ą); jeinè ”kanske” (Reik eiti jeinè paveizėti, kas ten yr. Pln). Formen šitei 49. Formen šitei används i vissa östaukštaitiska dialekter som adverb, t.ex.: Visst var det förr šitei (= på det här sättet) som nu. Smal. Gå inte klädd så här, du kommer att frysa. Ds. Där man inte blir sjuk – arbetar man så här. Mlt. Av šitei har šiteip bildats; jfr fler former med -eip(os) (se 51). Formen vei 50. Be va, vo, ve, yra ir dalelytė véi Grl, K, MŽ 439, SD 7, BūgRR I 328; II 46; III 817. Pvz.: Se, ni människor som stojar. RD 189. Men se vad han gjorde. Dauk. Men se, vad är det här? Mit I 65. Nå, se, lilla barnbarn, titta hur de här begraver fyllot. LB 171. Se vilka fina små skor … från herr doktorn (fick jag). BsP I 87. 51. Med formanten -ei(p-) finns även följande former: keip, keipõs Kp; kiteip Aly; kiteipõ Bt Mr 9, 29; kiteipõs Ds, Skp (LKŽ V 904); anei ”nei” Gr, Vb; aneip Grg; 34 Plg. tradicinę nuomonę, kad teip iš taip pagal šiaip (Leskien 1919: 176; Būga 1958: 102; Skardžius 1937: 212; Fraenkel 1962: 1051; Zinkevičius 1966: 411). Ši analogija jau anksčiau yra nurodyta kaip abejotina, nes šiaip rečiau ir vartojama, negu teip (Nieminen 1922: 28–29; Stang 1966: 287). 35 Dėl varianto jei-b žr. Stang (1970: 153). 92 viseip Šts; vienep (Zinkevičius 1966: 411). Plg. dar tokėi-jei(s) „taip pat“ Kv. Formos šei, šėip = šiai, šiaip, žr. 15, 16. 52. Som materialet visar bildades former med formanten -ai vid sidan av former med formanten -ei, liksom det vid sidan av former med formanten -a finns former med formanten -e. Former som teip, kaip osv., vilka härletts från taip, kaip osv., bör alltså betraktas som parallellbildningar. Den postpositionella partikeln -ei, som fogas till olika pronomenformer (ašei), och som hos östaukštaitiska dialekttalare från Utena är en formant för maskulinum singularis nominativ av pronominella adjektiv (gerdasei), har troligen inte heller ombildats från -ai (ašei enligt tujei), utan är också en parallellbildning vid sidan av -ai; jämför också partikeln -nai (se 53). Former med formanten -ei har också vanligen partikelfunktioner, konjunktionella funktioner och adverbiella funktioner. 53. Det anförda materialet visar att litauiskan hade parallella former med formanter -ai, -a, -e, -ei bildade av demonstrativa och interrogativa-relativa pronomenstammar, ibland också av andra pronominalstammar (tai, ta, to, te, tei; šitai, šita, šito, šite, šitei osv.). Ursprungligen hade de partikelfunktion samt konjunktionell eller adverbiell funktion. Vissa av dessa former fick också funktionen av pronomen i neutrum. Partiklarna na, no, ne, nei och ba, bo, be, bei. är troligen bildade på samma sätt. Partikeln -nai förklaras numera vanligen som en generalisering från sådana kasusformer som hade -n (singularis genitiv, singularis instrumentalis, pluralis genitiv) + ai. P. Arumaa lade grunden till denna förklaring (1933: 13 ff.). De andra partiklarna -na, -no förklaras då som ombildningar av -nai (Zinkevičius 1966: 432 ff.). Parallellbildningar med -na, -no vid sidan av bildningar med -nai samt bildningar med två partiklar visar emellertid att -no, -na vid sidan av -nai sannolikt är självständiga parallella partiklar med de ovan nämnda formanterna. Exempel: čia-nai, čia-nai-no-s, čia-na-ja, čia-na-jo-nai-s; čio-nai, čio-nai-no-s, čio-nai-s, čio-na-ja osv. Formanten -s har här lagts till enligt andra adverbs former (jfr Ulvydas 1974: 17—18). Jämför också pronomenformer: singularis nominativ jisai-no, jisai-no-s, jisai-nai-nos; ji-nai, jy-nai-no, jy-nai-no-s, ji-na-jo-s. SAMMANFATTANDE ANMÄRKNINGAR Pronomenet tai i neutrum och partikeln samt konjunktionen tai är funktionellt nära besläktade och kan ha samma ursprung. Formen tai är urbaltsk och har sannolikt utvecklats ur *tāi (en stam med kollektiv betydelse *tā- | *te- med substantivisk ändelse för singularis lokativ -i). Sedan gammalt används även andra pronominalformer med samma formant -ai i adverbiell och partikelbetydelse: antai, kai, šiai, kiekai, tiekai, visai, vienai, kitai osv. Först senare fogades postpositionen -p(o-s): anaip (o-s), kaip (o-s) osv. dessutom till dessa former, till skillnad från adverb bildade av adjektiv. När tai hade etablerats som pronomen i neutrum i nominativ- och ackusativposition kunde formanten -ai också fogas till maskulinum singularis nominativ tas-ai (efter detta bildades i motsvarande kasus av pronominella adjektiv gėrasai) och till andra former, liksom även i femininumparadigmet. På motsvarande sätt bildades, efter tai, tatai, šitai, itai, där -t- ingår i stammen, former med den generaliserade partikeln -tai: šita-tai, tok-tai, kok-tai, šiok-tai; an-tai, š-tai, kiek-tai, tiek-tai osv. Alla dessa, med undantag för de tre sistnämnda, har betydelsen av pronomen i neutrum. Av samma demonstrativa och interrogativa-relativa pronomenstammar bildas former med vokaliska formanter -a, -o, -e (ta, to, te; šita, šito, šite osv.), vilka troligen är rena stammar: -a < *-o; -o < *-ā (förlängd stam såsom neutrum pluralis nominativ-ackusativ *-ā, lat. loca vid sidan av loci), -e < *-e (troligen bevarad *e-vokalism). Dessa former har sedan gammalt varit adverb och partiklar. Endast vissa av dem har betydelsen av pronomen i neutrum (to, šito, šita). Formen ta utvecklade inte funktionen av pronomen i neutrum i litauiskan; den har sedan gammalt varit en sammanbindande partikel (jfr hettitiska ta-). 93 Formanterna -a, -o, -e i de nämnda formerna återspeglar sannolikt en äldre differentiering av det indoeuropeiska vokalsystemet än det nuvarande genussystemet. Former med formanten -ei (tei, tei-p, šiteĩ m.fl.) har samma singularis lokativ -i som former med formanten -di och återspeglar sannolikt vokalismen *e i *o/*e-stammen. Former med de olika formanterna -di, -ei, -a, -o, -e har samma betydelse; de används parallellt eller är geografiskt fördelade (tai, ta, to, tei; va, ve, vo, vei, šite, ”på det här sättet”, šitei ”detsamma”; ta-ja, to-ja; čia-nai, čio-nai; ja-g, jei-gu; del-to ”trots allt”; del-tai m.fl.), eller har utvecklat olika betydelser (jfr: an(a)-t(a) och ano-t(e); ja-g, jei-gu och jo-g; šia ”här” och še ”…ta”; na, ne, nei m.fl.). Pronominella partiklar med formanterna -a, -o, -e, -ai, -ei fungerar ofta som beståndsdelar i sammansatta partiklar, konjunktioner, prepositioner och adverb (be-je, be-ta-g, čia-na-jo-nai-s, čio-nai-no-s, ka-da, ka-dai-se, ka-dan-gi, ka-na, ko-l, ko-l’, nie-ko, še-te, ta-ka-jau, tas-ta-ja, te-te, vo-s m.fl.). Sådana bildningar har sannolikt uppstått ur syntaktiska komplex av flera partiklar, konjunktioner och adverb som användes i början av en mening (Na tai va... Va tada tai jau...). Tatai är också en sammansatt partikel av samma typ, bildad av de två partiklarna ta och tai. Ytterligare förkortningar för källor BLG – A. Bielenstein. Lettische Grammatik, Mitau, 1863. (Skaitmenys rodo puslapius.) Dln – Daulėnai, Eišiškių r. Drg – Dargaičių k., Šiaulių r. Gžl – Gražulių k., Švenčionių r. Kbl – Kubilių k., Kelmės r. Kk – Kriūkai, Šakių r. Krd – Kirdeikių k., Utenos r. LKT – Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija. Sud. E. Grinaveckienė, A. Jonaitýtė, K. Morrodo puslapius.) Pvk – Pavilnškių k., Kėdainių r. Skl – Skli austės k., Skuodo r. Stkn – Sutkūnų k., Kėdainių r. Strb – Stirbiškės k., Šiaulės r. ŠD – Szwendienis darbas arba skaitymai szwentosi dienosi del broļu Lietuwiu iszguldīta isz linkiszka letuwiszkaj par K. P. W. Wilnuje 1862. (Skaitmenys rodo puslapius.) Škl – Šaukių k., Skuodo r. VitŽ – V. Vitkauskas. Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodynas. V., 1976. (Skaitmenys rodo puslapius.) Vkšn – Vikšnalių k., Telšių r. Vsn – Vosiūnų k., Ignalinos r. LITERATŪRA Agrell S. Zur Geschichte des indogermanischen Neutrums. – In: Arsbärättelese. Bulletin de la Société Royale des Lettres de Lund 1925–1926. Lund, 1926, S. 17–64. Arumaa P. Untersuchung zur Geschichte der litauischen Personpronomina. Tartu, 1933. Berneker E. Slavisches Etymologisches Wörterbuch. Heidelberg, 1924. Bezzenberger A. Anmerkungen. – In: Mitteilungen der litauischen litterarischen Gesellschaft. Bd. II. Heidelberg, 1887. Bielenstein A. Lettische Grammatik. Mitau, 1863. Brugmann K. Zur Bildung des nom. acc. pl. neut. – In: Morphologische Untersuchungen auf dem Gebiete der idg. Sprachen. Bd. V. Leipzig, 1890. Brugmann K. Pronominale Bildungen der indogermanischen Sprachen. – In: Berichte über die Verhandlungen der Königlichen Sächsischen Gesellschaft der Wissenschaften zu Leipzig. Philologisch-Historische Klasse. Bd. 60. T. I. Leipzig, 1908, S. 11–84. Brugmann K., Delbrück B. Grundriss der vergleichenden Grammatik der idg. Sprachen, zw. bearb. Bd. II. T. 2. Strassburg, 1911; Bd. II. T. 3. Strassburg, 1916. Brugmann K. Kurze vergleichende Grammatik der idg. Sprachen. Berlin und Leipzig, 1922. Būga K. Rinktiniai raštai. T. I. V., 1958; T. II. V., 1959; T. III. V., 1961. Būga K. Lietuvių kalbos etimologiniai nagrinėjimai. Laiškas J. Endzelynui (be pabaigos). Rankraštis. Lietuvių kalbos ir literatūros institutas. Signatūra: F 7–2. Endzelin J. Litauisch-lettische Miszellen. – „Lietuvių tauta“, 1911, t. II. Endzelin J. Miszellen. – „Indogermanische Forschungen“, 1913/14, Bd. XXXIII. S. 119–127. 94 Endzelin J. Lettische Grammatik. Riga, 1922. Endzelin J. Altpreussische Grammatik. Riga 1944. Endzelins J. Latviešu valodas gramatika. Rīgā, 1951. Endzelīnas J. Baltų kalbų garsai ir formos. V., 1957. Fraenkel E. Zu den litauischen indefiniten Adverbien und Pronomina. — „Archivum Philologicum“, 1935, T. V, S. 54—58. Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Göttingen, 1962. Gauthiot R. À propos des nominatifs pluriels lituaniens. — „Indogermanische Forschungen“, 1909, Bd. XXVI, S. 352—359. Georgiev V. Die Indoeuropäische eH₂y- Klasse. — In: Symbolae Linguisticae in honorem Georgii Kurylowicz. Wrocław—Warszawa—Kraków, 1965. Georgiev V. Die luwischen Abstrakta auf -ahi, die hethitischen Nomina actionis auf -(a)ai und die ā Stämme. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung“, 1974, Bd. 88, H. 1. Hermann E. Über die Entwicklung der litauischen Konjunktionalsätze. Jena, 1912. Hermann E. Litauische Studien. Berlin, 1926. Hilmars(s)on J. [Rec.] V. Mažiulis. Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (Deklinacija). — „Baltistica“, 1974, t. X(1), p. 95—98. Hirt H. Akzentstudien. — „Indogermanische Forschungen“, 1899, Bd. X, S. 20—59. Hirt H. Über den Ursprung der Verbalflexion im Indo-germanischen. — „Indogermanische Forschungen“, 1904/5, Bd. XVII, S. 36—84. Hujer O. [Rec.] S. Agrell. Zur Geschichte des idg. Neutrums. — „Listy filologické“, 1928, T. 55, S. 354—358. Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. V., 1968. Kont K. Über die Demonstrativpronomina des Lappischen. — In: Congressus Tertius Internationalis Fenno-Ugristarum. Tallinnae habitus 17—23 VIII 1970. Pars I. Acta Linguistica. Tallinn, 1975. Kretschmer P. Indogermanische Accent und Lautstudien. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen“, 1892, Bd. XXXI. Kronasser H. Vergleichende Laut- und Formenlehre des Hethitischen. Heidelberg, 1956. Kuryłowicz J. Proceedings of the Eighth International Congress of Linguists. Oslo, 1958. Kuryłowicz J. Indogermanische Grammatik. Bd. II. Heidelberg, 1968. Lehmann W. P. On Earlier Stages of the Indo-European Nominal Inflection. — „Language“, 1958, V. 34, No 2, p. 179—202. Leskien A. Litauische Partikeln und Konjunktionen. — „Indogermanische Forschungen“, 1903, XIV, S. 89—113. Leskien A. Litauisches Lesebuch mit Grammatik und Wörterbuch. Heidelberg, 1919. Mahlow G. H. Die langen Vokale ā, ē, ō. Berlin, 1879. Mažiulis V. Skaitvardis. — Kn.: Lietuvių kalbos gramatika. Vyr. red. K. Ulvydas. T. I. V., 1965, p. 606. Mažiulis V. Baltų ir kitų ide. kalbų santykiai. V., 1970. Meillet A. Letto-Slavica. — „Mémoires de la Société de linguistique de Paris“, 1897/8, t. 10, p. 135—142. Meillet A. Études sur l’étymologie et le vocabulaire du vieux slave. Paris (2e), 1902/5. Meillet A. Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes. 2 éd. Paris, 1908. Meillet A. — „Mémoires de la Société de linguistique de Paris“, 1908/9, t. XV. Meillet A. Sur l’accentuation des Nomen indo-européen. — „Mémoires de la Société de linguistique de Paris“, 1914/16, t. XIX, p. 65—84. Mühlenbach K. Über die vereinzelichen Genetive oder Ablative auf -ū, -u im Lettischen. — „Indogermanische Forschungen“, 1902/3, Bd. XIII. Mūlenbach K. Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. T. IV. Rīgā, 1932. Nieminen E. Der urindogermanische Ausgang -āi des Nominativ-Akkusativ Pluralis des Neutrums im Baltischen. Helsinki, 1922. Otrębski J. Wschodnolitewskie narzecze twereckie. T. I. Gramatyka. Kraków, 1934. Otrębski J. Gramatyka języka litewskiego. T. II. Warszawa, 1956. Palionis J. Lietuvių literatūrinė kalba XVI-XVII a. V., 1967. Pedersen H. Vergleichende Grammatik der keltischen Sprachen. Bd. II. Göttingen, 1913. Pokorny J. Indogermanisches Etymologisches Wörterbuch. Bern, 1949. Rasmussen J. E. Zu den idg. *-eH₂i- Stämmen. — „Studia Linguistica“, 1973, t. 27, N 1—II. Rosenkranz B. [Rec.] S. Agrell. Zur Geschichte des idg. Neutrums. — „Slavia“, 1928, Roč. VII, Seš. 3, S. 625—628. Rosinas A. Kelios pastabos apie baltų parodomųjų įvardžių vietininko formas. — „Baltistica“, 1967, t. III(2), p. 175—184. Ruhig P. Anfangsgründe einer Littauischen Grammatik. Königsberg, 1747. Schmalstieg W. R. New Thoughts on Indo-European Phonology. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung“, 1973, Bd. 87, Hf. 1, 1. Schmalstieg W. R. An Old Prussian Grammar. The Pennsylvania State University and London, 1974. 95 Schmidt J. Das Suffix des Participium Perfecti Activi. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen“. 1883. Schmidt J. Indogermanisches ō aus ōi in der Nominalflexion. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen“, 1885, Bd. XXVII. Schmidt J. Die Pluralbildungen der indogermanischen Neutra. Weimar, 1889. Skardžius P. Lietuvių-latvių kalbos žodyno dalykai. — „Archivum Philologicum“, 1932, t. III. Skardžius P. [Rec.] F. Specht. Litunica. — „Archivum Philologicum“, 1937, t. VI, p. 211–213. Solmsen F. Zur Geschichte des Dativs in den indogermanischen Sprachen. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen“, 1911, Bd. 44. Sommer F. Die idg. -en iā- und io- Stämme im Baltischen. — In: Abhandlungen der philologisch-historischen Klasse der königlich sächsischen Gesellschaft der Wissenschaften, Bd. 30. T. IV. Leipzig, 1914. Specht F. [Rec.] Nieminen E. Der urindogermanische Ausgang -āi des Nominativ-Akkusativ Pluralis des Neutrums im Baltischen. — „Indogermanische Forschungen“, 1924, Bd. 42, S. 48–52. Specht F. Weiteres zur Geschichte der pronominalen Flexion. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen“, 1932, Bd. 60, S. 254–271. Stang Chr. S. Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo, 1966. Stang Chr. S. Opuscula Linguistica. Oslo, 1970. Streitberg W. Der Genetiv Pluralis und die baltisch-slavischen Auslautgesetze. — „Indogermanische Forschungen“. Strassburg, 1892, Bd. I, S. 259–299. Sturtevant E. H. A Comparative Grammar of the Hittite Language. University of Pennsylvania, 1933. Szemerényi O. Einführung in die vergleichende Sprachwissenschaft. Darmstadt, 1970. Szober S. Słowiański Nom. -Acc. sg. neutr. tematów na -o-, -es-. — „Prace filologiczne“, 1927, t. XII. Trautmann R. Die altpreussischen Sprachdenkmäler. Göttingen, 1910. Trautmann R. Die litauischen Adverbia auf -ai und die slavischen Adverbia auf -ē. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen“, 1920, Bd. 49. Trautmann R. Baltisch-slavisches Wörterbuch. Göttingen, 1923. Ulvẏdas K. Vienaskaitos vardininko kilmės prieveiksmiai. — Kn.: Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai („Lietuvių kalbotyros klausimai“, XI). V., 1969, p. 7–16. Ulvẏdas K. Vienaskaitos kilmininko prieveiksmėjimas ir prieveiksmiai su formantais -(i)o, -(i)os, -ės dabartinėje lietuvių kalboje. — Kn.: Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. VII). V., 1964, p. 11–46. Ulvẏdas K. Iš lietuvių kalbos prieveiksmio tyrinėjimų. — Kn.: Žodžių formos ir jų vartosena („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. XV). V., 1974, p. 7–34. Wackernagel J. Miscellen zur griechischen Grammatik. — „Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen“, 1890, Bd. 30. Walde A. Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen, herausgegeben und bearbeitet von J. Pokorny. Berlin und Leipzig, 1930. Valeckienė A. Bevardės giminės forma tai ir jos santykis su kitomis įvardžių formomis. — Kn.: Žodžių formos ir jų vartosena („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. XV). V., 1974, p. 35–75. Valeckienė A. Forma tai ir jos variantai lietuvių kalbos tarmėse. — Kn.: Lietuvių arealinės lingvistikos klausimai („Lietuvių kalbotyros klausimai“, t. XVII). V., 1977. Wiedemann O. Handbuch der litauischen Sprache. Strassburg, 1897. Wijk N. van. Der nominale Genetiv Singular im Indogermanischen in seinem Verhältnis zum Nominativ. Zwolle, 1902. Vitkauskas V. Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodynas. V., 1976. Vondrak W. Vergleichende slavische Grammatik. Bd. II. Göttingen, 1928. Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966. Zinkevičius Z. Apie 1605 m. katekizmo tarmę. — „Baltistica“, 1968, t. IV (1). Zinkevičius Z. Iš lietuvių istorinės akcentologijos. V., 1975. Буга К. Литовско-русский словарчикъ къ первымъ 20-ти литовскимъ сказкамъ въ издании „Lietuvių pasakos“. Петербургъ, 1912. Георгиев В. Индоевропейское языкознание сегодня. — „Вопросы языкознания“, 1975, № 5, с. 3–9. Десницкая А. В. К вопросу о происхождении винительного падежа в индоевропейских языках. — „Известия Академии Наук Союза ССР. Отд. литературы и языка“, 1947, т. VI, вып. 6. Иванов В. В. Хеттский язык. М., 1963. Иванов В. В. Общиндоевропейская, праславянская и анатолийская языковые системы. М., 1965. Иванов В. В. Реконструкция общеиндоевропейских синтаксических структур. — В кн.: Балто-славянские исследования. М., 1974. Топоров В. Н. Локатив в славянских языках. М., 1961. 96 Топоров В. Н. Прусский язык. М., 1975. Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. Т. I. М., 1964; Т. IV. М., 1973. Фортунатовъ Ф. Об ударении и долготѣ. — „Русскій филологическій вѣстникъ“, 1895, т. XXXIII. Фридрик М. Краткая грамматика хеттского языка. М., 1952. Эндзелинь И. Латышские предлоги. Т. I–II. Юрьевъ, 1905/6. Эндзелинь И. Славяно-балтийские этюды. Харьковъ, 1911. Эндзелинь И. Къ литовской акцентуации и именит. пад. множ. ч. основъ на -о. — „Извѣстія отдѣленія русскаго языка и словесности Императорской Академіи Наукъ“, 1916, т. XXI, кн. 2, с. 295–312. Якубинская-Лемберг Э. А. Проблема образования форм среднего рода в славянских языках. — „Ученые записки Ленинградского ор. Ленина гос. Университета им. А. А. Жданова. Славянское языкознание. Серия филологических наук“, 1958, вып. 44, № 250. А. ВАЛЯЦКЕНЕ ПРОИСХОЖДЕНИЕ МЕСТОИМЕНИЙ СРЕДНЕГО РОДА ЛИТОВСКОГО ЯЗЫКА Резюме Местоимение tai, а также частица и союз tai близки по своим функциям и, скорее всего, того же происхождения. Форма tai является прабалтийской и возникла, по всей вероятности, на базе формы *tāi (*tā- / *te- коллективного значения с окончанием лок. ед. ч. -i). Формы с формантом -ai (anai, kai, šiai, kiekai, tiekai, visai, vienai, kitai и др.) уже давно выступают в функции наречия или частицы. К формам вышеуказанного типа, в отличие от адъективных наречий, позже присоединился постпозиционный элемент -p(o-s): anaip(o-s), kaip(o-s) и др. По аналогии с tai, tatai, šitai, itai, в составе которых -t- является частью основы, были образованы формы с обобщенным элементом -tai: šita-tai, tok-tai, kok-tai, šitok-tai, an-tai, š-tai, kiek-tai, tiek-tai и др. Все указанные формы, за исключением трех последних, выполняют также функцию местоимения среднего рода. Продолжением и.-е. основ *to/*te являются еще следующие формы: ta — с чистой основой *-o, te — с сохранившейся основой на *e, to — с получившим долготу конечным гласным основы, соответствующим *-ā им.-вин. падежа мн. ч. среднего рода, tei — как и tai с окончанием -i (лок. ед. ч.), и, скорее всего, также отражает *e вокализм. Формы ta и te выступают лишь в функции частицы и союза, to и tei встречаются редко в обоих значениях (частицы и местоимения среднего рода). Формы на -a, -e, -o, -ei образуются и от основ других указательных местоимений, а также от соответствующих вопросительно-относительных местоимений (ja, jo-, je-, jei; ana, ano-, anei; šia, šio-, še; šita, šito, šite, šitei; va, vo, ve, vei и др.). Однако большинство из них не имеют значения местоимения среднего рода и выступают чаще всего в функции частицы, наречия, союза; ср. еще частицы ba, be, bo, bei; na, ne, no, nei. Создается впечатление, что гласные формы -a, -o, -e могут быть отражением дифференциации и.-е. вокализма более древнего периода, чем эпоха формирования грамматической категории рода. Мы полагаем, что местоименные частицы указанного типа с формантами -a, -o, -e, -ei выступают в составе многих слов (частиц, союзов, наречий, предлогов), напр.: ana-va, ano-te, an-ta, be-je, be-ta-g, čia-na-jo-nai, čio-nai-nos, ja-b, jei-ba, jei-bo-s, jo-g, ka-da, ka-dai-se, ka-dan-gi, ka-ja-kas, ka-na kas, ko-l, ko-l’, še-te, ta-ja, tas-ta-ja, ve-kur, vo-s и др. В основе таких образований лежат синтаксические структуры, составленные из нескольких частиц, союзов, наречий и выступающие в начале предложения (Na tai va… Tai jau taip… Na tada tai jau… и др.). Образованием такого рода является и форма tatai, которая содержит в своем составе две частицы ta и tai. A. VALECKIENĖ THE ORIGIN OF LITHUANIAN NEUTER PRONOUNS Summary The author discusses the origin of the neuter forms in -ai (tai, tatai etc.) and correspondences to them in -a, -o, -e, -ei (ta, to, te, tei etc.) and concludes the following: The neuter pronoun tai is functionally connected with the particle tai and can be of the same origin. The form tai is a proto-Baltic phenomenon, probably derived from the form *tāi (the *tā- / *te stems of the I. E. collective with the loc. sg. ending -i). The pronoun forms in -ai: anai, kai, šiai, kiekai, tiekai, visai, vienai, kitai etc. have the function of an adverb or a particle from 7. Gramatinės kategorijos ir jų raida 97 of old too. Later, differently from adjectival adverbs (gerai), the maker -p(o-s) was added to these forms to make anaip(o-s), kaip(o-s) etc. By analogy to tai, tatai, šitai, utai whose -t- belongs to the stems, there are the derived forms šita-tai, tok-tai, kok-tai, šitok-tai, an-tai, š-ō-tai, kiek-tai, tiek-tai etc. with abstracted -tai from the former forms. All of them, except the latter three, have the function of the neuter pronouns too. There are some more forms of the same *to / *te stems, i. e. ta — with the *o-stem vocalism, te — with the preserved *e- stem vocalism, to — with the lengthened stem vocalism, identical with the neuter nom.-acc. pl. *-ā, tei — of the same formation as tai with the loc. sg. ending -i, in all probability also reflecting the *e-stem vocalism. The two former forms are usually used as particles or conjunctions whereas the latter two occur rarely in both the functions. The forms in -a, -e, -o, -ei are made of the stems of other demonstrative or relative-interrogative pronouns (ja, jo-, je-, jei; ana, ano-, anei-; šia, šio-, še; šita, šito, šite, šitei; va, vo, ve, vei etc.) but most of them have no function of the neuter pronoun either. They are used as particles, conjunctions or adverbs too (cf. also the particles ba, bo, be, bei; na, no, ne, nei). It is possible to assume that the vowel makers -a, -o, -e we have mentioned above reflect an earlier period of the Indo-European vowel differentiation than the formation of the genders. We presume that the pronominal particles in -a, -o, -e, -ei appear as elements in compounds (particles, conjunctions, adverbs, prepositions), e. g.: ana-va, ano-te, be-je, be-ta-g, čia-na-jo-nai, čio-nai-nos, ja-b, jei-ba, jei-bo-s, jo-g, ka-da, ka-dai-se, ka-dan-gi, ka-ja-kas, ke-na kas, ko-l, ko-l’, še-te, ta-ja, tas-ta-ja, to-ja, ve-kur, vo-s, etc. Syntactic complexes containing several particles, conjunctions, adverbs, such as: Na tai va… Tai jau taip… Na tada tai jau… etc, which usually are used at the beginning of the sentence have given rise to the compounds of this type. Since the particle ta hasn’t developed the function of the neuter pronoun in Lithuanian (as well as in Latvian), it is reasonable to suppose that the form tatai has arisen from the two particles ta and tai too.