Socialinių faktorių įtaka tarminei leksikai

SOCIALINĖS LINGVISTIKOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XIX (1979) Vytautas VITKAUSKAS SOCIALA FAKTORERS INVERKAN PÅ DIALEKTAL LEXIK De traditionella litauiska dialekterna och talspråksvarieteterna formades och levde i bygemenskaper, där de var så gott som det enda kommunikationsmedlet både med omvärlden och inom den egna gruppen. Under påverkan av vissa lagbundenheter förändrades våra dialekter och talspråksvarieteter, de finslipade sin fonetiska och morfologiska struktur och ändrade och utökade ständigt det ordförråd som hade formats för att tillgodose sina behov. Frågor om lexikala förändringar skiljer sig i grunden från morfologiska och fonetiska förändringar. Varje språks eller dialekts ordförråd är nära förbundet med livet och olika företeelser, och detta liv förändrar i hög grad lexikonet, det så kallade mest rörliga språkelementet. De litauiska dialekterna, alla talspråksvarieteter, genomgår för närvarande ett av de viktigaste skedena i sin historia. I och med att Litauens ekonomi och kultur utvecklas i en hittills osedd takt har förhållandena på landsbygden förändrats avsevärt. Befolkningsmigration, städernas tillväxt (ungdomarna flyttar till städerna) och den allmänna skolgången tränger undan dialekterna ur livet; de lever kvar av tradition bland den äldre landsbygdsbefolkningen, oavsett var de bor. Omgivningen förändrar också deras talspråk och suddar ut viktiga dialektdrag. Den ekonomiska och kulturella situationen har nu blivit sådan att det i praktiken inte längre finns något samhällsskikt som tar över talspråksvarieteterna och dialekterna som system och talar dem konsekvent överallt. Barnbarn lär sig en del drag från mor- och farföräldrarna, men skolan med sitt intensiva liv påverkar ungdomarna och ger dem ganska väl normerna för standardspråket. Yngre invånare i byar och småstäder börjar tala en ny dialekt, skulle jag säga, som kännetecknas av en viss sammanjämkning av standardspråkets och den lokala talspråksvarietetens regler1. Situationen för dialekternas och talspråksvarieteternas lexik är ännu mer komplicerad. Ordförrådet består här av ord som är gemensamma för hela folket och av dialektismer, det vill säga ord som är typiska endast för en viss dialekt, talspråksvarietet eller del av en dialekt [Филин Ф. П., 1965, 5]. I takt med att standardspråket får fäste i det offentliga livet och talspråksvarieteten blir ett språk som bara används hemma, börjar de särskilda dialektorden användas passivt. Dessa dialektismer som kännetecknar dialektens lexik [Филин Ф. П., 1961, 15] förlorar sin kommunikativa betydelse när befolkningen på landsbygden blir mer heterogen (på vissa håll är de lokala, gamla invånarna i den ena eller andra byn till och med i minoritet2), eftersom människor som flyttat dit från andra håll inte förstår dem. Ett exempel: i byn Urkuvėnai i Šiauliaiområdet inträffade följande: agronomen förklarar för en kollektivgårdsarbetare att man ska förvara en hökärra i kluone (det vill säga i ladan), men samtalspartnern säger rakt ut: a mùn gaivuo nèbgerà’ | šīna aš sáuguoju | ne un klùna laikâu — för henne betyder kluonas en liten äng vid ladugården, på gårdsplanen. Sådana missförstånd är många; talspråkets auktoritet har uppenbart ”vacklat” — de som talar dialekt måste, vare sig de vill eller inte, anpassa sig till användarna av standardspråket, kollektivgårdsledarna, specialisterna och maskinförarna. Befolkningens blandning och standardspråkets intrång genom olika kommunikationsmedel, skolor och kulturinstitutioner är de faktorer som gör att talspråksvarieteterna, även när de fortfarande har bevarat sitt fonetiska och morfologiska system väl, lever lexikalt som om vid sidan av 1 Pirmą kartą lietuvių dialektologijoje tai yra iškelta Grinaveckio V. (1974, 129—139). Kuršėnų m. kaip tik buvo vienas iš V. Grinaveckio tyrinėjimo objektų. 2 Till exempel bodde år 1975 i byn Akminaičiai i Šiauliaiområdet lokalbefolkning i endast 5 av 12 gårdar; i de övriga hade människor redan köpt gårdarna efter att ha flyttat dit från andra orter. Numera har antalet ensligt belägna gårdar minskat ytterligare. 111 bendrinės kalbos leksikos [Филин Ф. П., 1965, 5]. Ypač tai matyti klausinėjant šnektų atstovus konkrečių žodžių — daiktų pavadinimų, būdvardžių. Pasakę tarmišką žodį, šnektų atstovai tuoj pat imasi jį aiškinti, manydami jo nesuprasiant. Tokių atvejų, šių eilučių autoriui tiriant žemaičių šnektas, teko patirti ypač daug. Štai, nykstant Kuršėnų apylinkėse būdvardžiui smagūs i betydelsen ”tung”, hörde någon säga: diel parduosa liną sunkesnį | smagesnį Krš (DūnŽ 336). Det innebär att det gamla ordet ännu inte har bleknat bort i talarens medvetande; med det vill man uttrycka en viss tanke, men man räknar inte med att samtalspartnern ska förstå ett enstaka semantiskt dialektord som man använder, så man infogar också ett ord från standardspråket. Jfr även tas prė:kọs | pale:stə̂us kẽik mē.rgū: îr abđė:rbęs Jdr (Lėlenų k.); primel̃a va | privepẽzuoje višā p Krš (DūnŽ 436); ravėjom nuvīn | be sustojima | nuplėšiem šava Krš (DūnŽ 226); pašōndzas tūokęs | blā:kas ā:udeklę Pvn (DūnŽ 247); pėlėšėja: onćē.ded Vieks̆naliai (Dūn Ž 252); pū'rū | kvī-cū: nabsie pi'mūsa Šv; pi'les niuor ōndē.ns | sāusā: ō:ntes nala:kki:si Jdr; tieva tariejē pi'leva | ešimtēne ešerāše'n Pvn; lī'n e lī'n | išpis upika: ištyinc nepārēisma Krš och många andra exempel. Denna parallellism i talet är oftast besvärlig. Därför börjar dialekttalarna, övertygade om att deras samtalspartner kanske inte förstår något, undvika att inför främmande människor använda karakteristiska ord som hör till en viss varietet eller dialekt. Ännu för inte så länge sedan användes dialektordet perėnė ”bastu” ofta kring Pāvandėnė, Vieks̆naliai, Upyna (Telšių distrikt) och Vidsodis. Som kulturterm trängdes det undan av pirtis. Endast olika ordspråk och kvicka uttryck bevarade det äldre ordet perenė: kā:rštā kā: perēnė (Upyna), lūp sakīs | vė'rūn a perēnė sū'dege | a patē mē.re Pvn (DūnŽ 254). Detsamma gäller ordet lielė ”strupe”, som numera ibland förekommer i fraseologismen lėlė palēisti ”ropa”: žēnā buobas | biškieli kas | palēid lī:le Pvn (jfr DūnŽ 175) osv. Varje litauisk dialektolog stöter på sådana företeelser³ [Jonaitvtė A., 1967, 183—184]. Detta är den grundläggande förutsättningen för och förloppet i dialektordens tillbakagång: när man börjar undvika ett visst ord i samtal med obekanta, börjar man också låta bli att använda tydliga dialektord, eller använder dem allt mer sällan, när man talar med sina egna bybor. Till sist, när standardspråket i allt högre grad blir en del av vardagen för en stor del av landsbygdens befolkning, övertas dialektordet inte längre av den yngre generationen och försvinner i praktiken ur bruk. Så har till exempel orden mėdė ”skog”, ašvienis ”arbetshäst”, rejā ”torkria”, varstas ”vårsäd” och andra ord försvunnit i trakten kring Kuršėnai. De användes mer aktivt (och då bara i vissa byar) fram till 1920-talet. Senare etablerades orden miškas | girė, jāuja, vasarōjus som kulturtermer genom skolorna, kommun- och distriktsämbetsmän, industriföretagare, kringresande hantverkare och drängar. De hade kanske tidigare funnits här, i den perifera samogitiska dialekten, som synonymer (arklys användes troligen sedan gammalt), men eftersom de också förekom i standardspråket började de användas allmänt. En sådan process kan omfatta ett större dialektområde. Exempelvis är mėdė numera endast passivt ihågkommet i trakten kring Užventis, Pāvandėnė och Vieks̆naliai, ända bort mot Tryškiai, trots att det, som vi vet från Žemaitės och Lazdynų Pelėdas skrifter, användes ganska aktivt där i början av seklet. Det fanns till och med en yrkesbeteckning (som naturligtvis användes i talspråket), mēdininks ”skogvaktare” // mē'dēni.nks, som snabbt glömdes efter 1920, eftersom standardspråkets norm för giriniṅkas⁴ hade blivit fast etablerad. Ibland undviker man semantiska dialektord när samma ord är vanliga i standardspråket och har en nästan motsatt betydelse: gerbti ”rengöra, städa”: gerb vaikā Krš — numera säger även de äldre: nėger vi'rešnū ju jaunī'je Krš; kamštis ”en sötsak insvept i tyg, som barnet får suga på” — numera säger man ofta būtele kamštis Krš, utan att ungdomarna ens känner till dialektbetydelsen. Efter 1920 började betydelsen ”boskapsherde” hos ordet viršininkas snabbt försvinna, eftersom ordet viršininkas i standardspråket betydde något annat — ”person som leder en institution”. 3 På liknande sätt etablerar sig ord från vitryska som de vanligaste och officiella benämningarna på föremål och företeelser i de litauiska dialekterna i Vitryska SSR (se Vidugiris A., 1974, 123—124). 4 Medės arealą žr. Lietuvių kalbos atlasas. 1977, t. 1. 113 žem. (Komentarai, p. 191—192) (žr. dar Vitkauskas V., 1977, p. 58). 112 När man på detta sätt ”ordnar” lexikala frågor i samhällslivet är det i regel svårt att urskilja de regelbundenheter som styr hur dialekternas ordförråd förändras och som får vissa ord att försvinna, falla i glömska eller övergå till passivt bruk. Livet har ordnat det så att en betydande del av dialekternas ordförråd lever kvar liksom i minnena. Endast då och då, när man behöver beskriva något mer exakt eller formulera något livfullare och mer oväntat, hämtas sällan använda ord och bildningar fram ur den äldre generationens människor, som ur avlägsna strömmar i det undermedvetna — ord som man lärt sig av sina föräldrar och förfäder och ärvt från urminnes tider. Ibland markeras ett ord i litauisk lexikografi endast med en streckad linje och anges från bara en enstaka dialekt, men om man fortsätter att fråga vidare visar det sig att samma form förekommer på flera håll utanför det kända utbredningsområdet. A. Nepokupniui (1976, 185) behandlar till exempel ordet goštauta, som enligt LKŽ endast förekommer i västlitauiska höglandsmål (längs Nemunas), i östlitauiska mål och i dzūkiska mål, och drar vissa slutsatser utifrån detta. Men när man helt tillfälligt frågade kvinnor från Kuršėnai sommaren 1976—1977 vad en viss liten blomma hette, hörde man följande: guoštauta· rauduoņa· ži·d | dau.k smułkų· ži·dėlių; daržūkuo guoštautas įsti· pusės. När andra dialektologer (t.ex. A. Jonait yte) också har upptecknat ordet på andra håll förändras bilden i grunden — goštauta(s) används på många håll i Litauen, men är något mer passivt och upptecknas därför mer sällan i talspråket. Sådana och liknande överraskningar, former och ”nyheter” i fråga om betoning hörs varje år, varje gång man på nytt kommer i kontakt med någon dialekt eller lokal talform. Detta är ett allvarligt problem för vår språkvetenskap, eftersom dialekternas passiva ordförråd kan aktiveras endast genom längre tids observationer. Tidigare skulle man inte heller ha kommit att tänka på att det kring Kuršėnai finns ord som švinė [Būga K., 1908, 174]: ta švinė ”skvallrare”; tig människor ied, šāryti ”äta girigt”, šėkštė ”lång stång”: tūokes šė·kštės utsträckt; šilūenti ”föda upp, göda”: prašulė·nusi redan, paršūka; šlaptrydą ”en människa som tycker om att dricka slask”: tūoks šlaptrī·dā biėdū į biėdū; šliōparnis ”slarver”: šluōparnis | apsilė·idusi; šnarva ”en som lägger sig i överallt”: tūoks šnarva | kad biėda; tapnoti ”vicka, vagga”: ū·dega nulė·idis (en fågel) | tik tapnūo tapnūo snapėli; taškūs, -i ”slösaktig”: taškė briūolieni | nieka netūr; tratūs, -i: uoį traũ bioba | pipirų melni·če; tūlas ”folksamling”: tū·la tuokį žmuonių; žiu-bulys ”något som glimmar”: tuokų žubulūku prisakstīta į suknikį; žiurkšlynas ”plats full av skräp”: tuokį žurkšlinā· un skardže pri kuršėnų; žlábena ”gråterska”: žlā·bena mā·uk sā·u | neįešk mūn niervų; isibā·isėti: isibā·isiejį ana·m tī· darbā och så vidare. En betydande del av dialekternas ordförråd försvinner under inflytande av standardspråket och förändrade levnadsförhållanden; orden används inte längre alls eller sägs någon enstaka gång av äldre, men övertas inte alls av den yngre generationen6. Det är mycket svårt att urskilja några lagbundenheter här, till skillnad från exempelvis inom fonetik och morfologi. Ordförrådet, som bäst återspeglar livet genom sina förändringar, väcker rentav gåtor. Det är till exempel i dag svårt att förklara varför sådana ord som apėnt ”igen”, atmatā ”träda”, atskalā ”reserv”, aukštkaupais ”i mängder”, blākštas ”slag, stöt”, dēinauti ”uppvakta en flicka”, diginiūoti ”göra sig i ordning”, drežti ”slöa”, dūlbis ”lat person”, dumblūoties ”mulna”, kārdyti ”störa”, krēistis ”vara stolt”, maigūs ”sömnig”, mazīyti ”plåga, besvära”, preikšas ”älskare” [Vitkauskas V., 1972a, 438; 1972b, 82, 13 išn.] och så vidare håller på att försvinna ur bruk i de östliga varniškiai-målen, liksom på många håll i Samogitien. Om detta beror på någon intern utveckling i dialekternas ordförråd eller på en viss påverkan från standardspråket är i dag nästan omöjligt att säga. Eftersom dialekternas ordförråd först nu börjar undersökas och ordens geografiska utbredning börjar kartläggas, har vi inte heller någon mer ingående historia över forskningen om dialekternas ordförråd, 5 Hon har upptecknat detta ord i trakterna kring Akmenė och Šakyna. I dialektologernas materialarkiv har man hittat en uppteckning av goštauto även nära Kelmė (byn Kuslėkiai). 6 Att dialektord också försvinner i andra dialekter har redan nämnts i vår språkvetenskapliga litteratur (se Grinaveckienė E., 1967, 165—170; Vidugiris A., 1970, 255 m.fl.). 8. Užs. Nr. 1554 113 vi har inga belagda anteckningar om hur och när vissa dialektismer började försvinna. Slutligen gör den numera mycket snabba upplösningen av talspråkssystemen det svårt att urskilja något regelbundet mönster för ords försvinnande och att fastställa vilka ord som glöms bort och varför. Här skulle särskilda systematiska terminologiska ordböcker kunna bidra till att lösa mycket. De gör det möjligt att fördjupa sig i talspråkssystemet och bättre förstå lexikalt differentiering. En så detaljerad lexikal undersökning visar talspråkets ordförråd, ordens stilistiska bruk och särdragen i deras konkreta liv. Ett gott exempel på detta är den utförliga terminologiska ordbok som den polske dialektologen M. Kucala (1957) sammanställde, med särskilda lexikala grupper (utifrån tyska, svenska och andra folks språkforskares arbeten). Ordböcker utarbetade enligt M. Kucalas princip skulle göra det möjligt att granska litauisk dialektal lexik mer ingående och grundligt och fastställa exakt vilka dialektismer som håller på att falla ur bruk. M. Kucalas indelning av dialektal lexik i grupper och mindre undergrupper (przyroda — praca — życie fizyczne człowieka — życie umysłowe i psychiczne — życie społeczne) [Kucała M., 1957, 340] har många gemensamma drag med R. Halligs och W. von Wartburgs schema för en universell ideografisk ordbok (citerat efter Принципы, 1976, 340) och kan därför utan tvivel bidra till förståelsen av särdragen och själva kärnan i ordförrådet i vilket talspråk som helst i olika språk, alltså även i våra dialekter; det skulle kanske till och med göra det möjligt att se särdragen i dialektismernas försvinnande. För detta behövs ett omfattande förberedande arbete, åtminstone en ideografisk ordbok över standardspråket, med vars hjälp även dialektens lexik skulle kunna delas in i vissa grupper. Alfabetiska ordböcker presenterar bara hela eller delar av det lexikala materialet. Dialektismer (lexikala, arbetsspråkliga och accentuella) trängs vanligen ut ur bruk av två sådana faktorer: 1) termer som kommer från standardspråket och har hög auktoritet, och som redan används av hela folket; 2) realiteter som försvinner och olika företeelser i livet. Detta är axiom som är kända för alla språkforskare i alla folk och som tydligt kan bekräftas genom studier av vilket talspråk eller vilken dialekt som helst. Dialektlexikens beroende av standardspråket är stort. Dialektismer bevaras därför bättre i sådana talspråk vars hela språksystem skiljer sig mycket från standardspråket och där traditionen överlag består (de kretingiska nordvästsamogitierna, de västliga varniškiai och de panevėžysiska östaukštaitiska talspråken). Detta framgår också av materialet i band I av ”Litauiska språkets atlas”, där det tydligt syns att olika lexikala dialektismer kūlis, pūrā, pvlē, črulis med flera (jfr Vitkauskas V., 1966, 155—168) har bevarats väl i västra Samogitien. Generellt bevaras namn på företeelser, ting och tillstånd ganska väl när standardspråket antingen saknar sådana namn eller när de hör till en traditionell hushållsmiljö — olika maträtter: patarmāsas ”sås att doppa i”, putrā ”gröt”, kastinys, spirgutis ”rostade hampfrön”, šližikai ”en sådan julrätt” (även om šautas ”bladgröt” redan är ett nästan helt bortglömt ord, DūnŽ 366; meisa ”kött” och kiaūšis ”ägg” håller på att falla ur bruk — det sistnämnda ordet försvinner också av andra skäl: när en gammal kvinna som åkte med bil till marknaden råkade säga nespā’usketes | trā’uketes | kaūšus su-trā’iški-ste, blev det mycket skratt — nästa gång vågar en sådan gammal kvinna inte säga så, utan tar sig, vare sig hon vill eller inte, till standardspråkets ord, trots att många fortfarande använder formerna kiaušynė ”äggröra”, kiaušpir kis ”äggköpare”, kiaušininkas ”detsamma” och kiauš-geris, -ė ”en som dricker ägg”, jfr DūnŽ 134). Sjukdomsnamn lever fortfarande kvar: blusinės | blusiniai ”mässling”, krūopas ”difteri”, diegliai ”en sådan hästsjukdom”, gerstėklis ”rosslande i bröstet”, landuonīs | landuonė ”nageltrång (Panaritium)”, liepėlė ”en sådan böld vid nageln”, pārauga ”böld”, sintis ”astma”, pūtminys ”svullnad”, slōgos ”snuva”, slūogtis ”lindrig snuva”, vilkis ”grå starr” (men det finns också sådana som håller på att försvinna eller redan har försvunnit: žibinkščiai ”en sådan barnsjukdom, påssjuka”, kādugas ”kramper”, kaškis ”skabb”) och så vidare. Standardspråkets benämningar är ofta obegripliga för talspråkets talare; medicinen och matlagningen benämner dessa saker helt annorlunda, och därför är påverkan mindre, även om det också förekommer förändringar. Naturligtvis är det i sådana fall ibland det ord i talspråkets synonymrad som i grunden sammanfaller med standardspråket som avgör. Exempelvis sade man sedan gammalt i dessa talspråk kaškis, šū.skis och ni’žas, žibinkštė | žib’iŋkštė· och kaulkes | kaulė.kes. Former i dessa synonymrader, som bygger på standardspråkets ord niežas och kiaulytės, har nu blivit allmänt etablerade, medan de andra bara används av den äldre generationen eller förekommer oftare i jämförelser: 114 prisikabina kap kažkis Krš, nanų sekretà’u kãp nu šọ.skę Pvn och liknande. När man börjar undersöka leksiken i de östliga varniškiai-talspråken (de nordöstra samogitiska dūnininkai-talspråken) enligt R. Halligs och W. von Wartburgs universella lexikala schema, vill man här granska endast några sådana underavsnitt: delen ”Universum”, avsnittet ”Himlen och himlakropparna” med underavsnitten ”Himlen och himlakropparna” och ”Väder och vindar”, samt avsnitten ”Kroppsdelar” och ”Beskrivning av människan (livet) i allmänhet” under ”Människan som levande varelse”. Även om dialektismerna inom temat ”himlen och himlakropparna” inte är särskilt varierade, har de bevarats ganska väl i det traditionella talspråket: sietnis ”sietynas”, grigo ratai ”grįžulo ratai”, aušros žvaizdė ”aušrinė”, žvaizdės ”stjärnor”. Den yngre generationen tar inte längre över dem utan använder oftare standardformer, även om nästan alla använder namnen på månens faser pilnijà ”fullmåne”, tárpijos ”tiden mellan gammal och ung måne”, dėlčius ”nymåne”. Benämningarna på atmosfäriska fenomen – dialektismer – varierar ganska mycket. Vissa används av de flesta (áudra, brēkšma, brēkšti, drabna, graustinis, pėtvėjis, pašvīstė, vėšulas, žáibas / žėibas), andra börjar uppvisa variation (gydrė och pagadà, orarykštė och vaiorykštė / vaiorykštė), och ytterligare andra håller så småningom på att glömmas bort (dujà ”duggregn”, dujòti ”duggregna”, gaidryties ”klarna upp”, apyžlėja, žlėja ”skymma”). Olika dialektismer inom underavsnittet ”Människans kroppsdelar” i denna lexikala klassificering håller sig ganska väl. Även om vårdpersonal särskilt kan påverka talspråket genom den nu utbyggda sjukvården, faller de särpräglade benämningarna på människans kroppsdelar inte ur bruk. Till exempel hör man numera ofta medicinska benämningar som žarnù, skraũdis, smilkinys, men de egna orden gròbas, pilvūkas, plónimas / plónyma lever kvar stadigt; ibland säger man bara skrañdis, smilkýs (?), och det nya organet för landsbygdsbefolkningen, aklōji žarna (med ändrad betoning). Orden bùlė ”ena skinkan”, čiùrnis ”handled”, dugnõlis ”tjocktarm”, mómūnė ”bröstvårta”, nugárkaulis ”ryggrad”, smágenės / smágenys ”hjärna”, kulkštinas ”litet ben i benet”, kráuklas ”revben”, stáibulas ”armben”, uõstai ”mustascher”, används stadigt, även bland yngre. En annan betoning bevaras i gerklė, gerklę, subinė, och stammen har ändrats i dėlna ”handflata”, nósė ”näsa”, kùlšė ”lår”. Särskilt populära är de målande och humoristiska benämningarna på huvud, mun, ögon, hals, ben och läppar, som även används av talare av interdialekten i småstäder och städer: krámė, mùržė, putrálakė, rùkė, veizolai, gamarinė, vėpšlos, žábtai, žióplos, piñkaulis, pyškaulis, stibýnas, stibýnkaulis ”vadben”. Vissa fonetiska särdrag ”jämnas” något ut: giñsla ersätts med gysla, niñkštis (omkring Pãvandenė) med nykščiu (1), skingsrōbis med skygrobiù; ibland väljer man standardspråkets stam: ausė — ausis och så vidare. En stor del av de dialektismer som beskriver människor, särskilt de målande, bevaras väl. Många av dem används fortfarande även av talare av interdialekten (Kuršėnai, Užventis): badvìšà ”fattiglapp”, bėbis, -ė ”dumbom”, blérbynė ”pratkvarn”, cỹpynė ”en som tjuter och fnissar”, érgla ”skojare”, gàgris ”tjockis”, gargãras ”en som är påträngande”, girmakšlỹs, -ė ”skrytmåns”, gribìšas, -ė, krùčas, -ė ”tjuv”, išpėpa, ištìža ”misslyckad person”, knėpšė ”oduglig kvinna”, lėderga, lėrva ”skamlös slarver”, mautùvas ”en som äter mycket”, lùtis, -ė ”en som har korta ben”, miegrágtis, -ė ”sömntuta”, mùgulis, šùtulis ”en som beter sig tramsigt”, paližókas, -ė ”smickrare”, smùrglažė, snarglėda ”snorunge”, snópa ”dumhuvud”, stýpla ”en mycket lång person”, stumtùvas, šliaužtùkas / šliaužtùvas ”en som utför alla slags arbeten”, šatrijà ”vild kvinna”, šaválka ”driftare”, škrãbalas ”en uttorkad gammal människa”, tepėrna ”en som talar långsamt”, terliūzas ”tjockis”, užmiršoklis, -ė ”en som glömmer allt”, vėbra ”dumhuvud”, žlebérna ”en som äter motvilligt” och många andra. Viljan att tala… 7 Svyruavęs šio žodžio kamienas jau K. Donelaičio laikais (žr. Donelaitis K., 1977, 174; plg. Kabelka J., 1964, 120). Apie i-kam. perėjimą į ē-kamieną žr. Zinkevičius Z., 1966, 224—225. 8* 115 Att tala bildligt och bitskt tillåter tydligen inte att man glömmer dessa lexikala dialektismer, även om en och annan numera används sällan, till exempel lūbis, -ė ”dumskalle”, pludungis, -ė ”lösaktig person, slarver”; fonetiken förändras: malāgis, -ė – melāgis. En liknande situation råder i många andra semantiska grupper. Även om gamla dialektismer lever kvar på vissa håll, är standardspråkets inflytande stort: många synonymer faller ur bruk, och ord som bildats på avvikande sätt eller med oregelbunden fonetik ersätts av motsvarigheter i standardspråket. Särskilt snabbt försvinner ord från den gamla folktron (gabija ”helig eld”, indėvė ”ond ande” etc.), liksom benämningar på tidigare hantverk, olika redskap och föremål, som numera bara är kända av de allra äldsta eller inte längre används alls. Dialektismernas fortbestånd beror alltså på många faktorer: kulturens utveckling, standardspråkets etablering inom olika livsområden samt interna processer och behov i det lokala talet eller dialekten. Av särskild betydelse är också det passiva dialektordförrådet, som måste registreras för vetenskapen. Det håller snabbt på att försvinna i takt med att den äldre generationen på vår landsbygd går ur tiden, men lever ännu kvar i expressiv användning och i överförda betydelser. Så har till exempel den samogitiska verbformen kaitėti ”bekymra” försvunnit ur de här beskrivna lokala talspråken, men en av dess former har börjat användas substantiviskt i det stelnade uttrycket kas ne kaitė ”det är lätt för den som inte har det så” (kas ne kāiti vi'nā buoba: gi'vėnti Krš DūnŽ 118⁸). När sambandet med det tidigare verbet har brutits uppstår helt obegripliga former: kas ne kāitra | ka miotin'na vai.kùs prīvė'iz DūnŽ 118. Ordet dóbstė ”trasigt, utslitet plagg” håller nu på att försvinna, medan det mer frekventa, bildliga uttrycket diopštį senį ”en fullständig krympling” har dykt upp. Till och med kyrkan har slutat med kyrktagningsriten och termen för den, men den som kommer dit för första gången säger lätt: pė'rma kārta | če mõ.na į'vedi'bas Pvn, če mūna į'vedi'bas | vešk par u.t.ra pūsi Krš. Tydligen slår ingen längre brūžo, eftersom leken och frasen i praktiken inte längre finns; men när det talas om promiskuitet hör man ofta mūša brūža su blėdi'nums į negražė' susi'ga Krš (i byn Urkuvėnai), dār vė'plšas pi'ni'utas | puo krū'mus brūža mūš Krš (i byn Akminaičiai). Ingen slår längre ripkos heller, men liknelsen nūosi kā'p ripkas keini's ”andfådd” kan fortfarande höras. Vissa ord lever bara kvar i liknelser och ordspråk: nelīka nieka ne spā'ga ”inte det minsta” (för L. Ivinskis var detta däremot ett vanligt substantiv med betydelsen ”en droppe”), dọ kā'p vī'ne | kā'p saulā' brūolė' Pvn (DūnŽ 315) etc. Förr använde man de litauiska orden mergvaikis ”barn fött utom äktenskapet”, kalinys ”fängelse”, skārda, mišlius | mišīnys ”en viss sorts säd”, dvilinikės ”påslakan”; numera säger man oftast beikartas, turmā (som ofta ersätts med kalėjimas), blēka, miešānas, cikōlas. Inte heller standardspråket råder bot på detta. Dialektismernas funktion och tillbakagång i dagens lokala talspråk följer inga tydliga lagbundenheter. Mycket beror på nationens sociala och kulturella liv, på själva talspråkssystemet (mindre skillnader försvinner ännu snabbare i talspråk som står i kontakt med sådana som ligger närmare standardspråket) och slutligen på talarnas behov av att tala dialekt (det expressiva ordförrådet lever kvar längre). En sak är dock klar: vi språkvetare måste nu alla rikta blicken mot det dialektala ordförrådet, som måste dokumenteras i snabb takt. Literatūra Būga K. Aistiški studijai. Peterburgas, 1908. Donelaitis K. Raštai. V., 1977. Grinaveckienė E. Lietuvių literatūrinės kalbos ir tarmių sąveika. — Kn.: Lietuvių kalba tarybiniais metais. V., 1967. Grinaveckis V. Žemaičių miestų interdialektų fonetinės ypatybės. — Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. Serija A, 1974, t. 1 (46). Jonaitienė A. Tarmių sąveikos ir niveliacijos reiškiniai šiaurės vakarų aukštaičių šnektose. — Kn.: Lietuvių kalba tarybiniais metais. V., 1967. Kabelka J. Kristijono Donelaičio raštų leksika. V., 1964. Kučala M. Porównawczy słownik trzech wsi Małopolskich. Wrocław, 1957. ⁹ Paulausko J. (1977, 117) padaryta veiksmažodžio forma: kas ne kaitėja, bet tai jau išvertimas į bendrinę kalbą, o ne transponavimas: kaitėja šnektoje skambėtų *kā.atie. 116 Paulauskas J. Lietuvių kalbos frazeologijos žodynas. K., 1977. Vidugiris A. Dainavos šalies žmonių tarmė. — Kn.: Merkinė. V., 1970. Vidugiris A. Gervėčių tarmės leksiniai dialektizmai. — Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. Serija A, 1974, t. 1(41). Vitkauskas V. Apie kai kurių žemaitiškių žodžių vartojimą. — Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1966, t. 7. Vitkauskas V. Pastabos dėl Žemaitės raštų kalbos. — Kn.: Žemaitė. V., 1972. Vitkauskas V. Šnektų grupės žodyno sudarymo principai. — Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1972, t. 13. Vitkauskas V. Žodyno turtai žemėlapiuose (rec.) — Kultūros barai. V., 1977, Nr. 12. Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966. Непокупный А. П. Балто-славянские языковые связи. — Киев, 1976. Принципы описания языков мира. М., 1976. Филин Ф. П. Проект „Словаря русских народных говоров“. — М.—Л., 1961. Филин Ф. П. Словарь русских народных говоров. Л., 1965, ч. 1. Lietuvos TSR Mokslų Akademijos Lietuvių kalbos ir literatūros institutas ВЛИЯНИЕ СОЦИАЛЬНЫХ ФАКТОРОВ НА ДИАЛЕКТНУЮ ЛЕКСИКУ Резюме В настоящее время литовские народные говоры быстро нивелируются. Ускоренными темпами из употребления выходят лексические, семантические и другие диалектизмы. Основные причины этого процесса: а) наплыв в говоры слов литературного языка; б) отмирание реалий, явлений. Как показывает лексический материал жемайтских говоров (окрестности Куршенай, Ужвянтис, Павандяне, Видсодис), относительно хорошо сохраняются в этих говорах названия специфических предметов, явлений, экспрессивная лексика, часто употребляемая даже представителями интердиалекта (г. Куршенай, г. Ужвянтис).