Современное состояние социолингвистики в СССР и актуальные проблемы развития языковой жизни советского общества

SOCIALINĖS LINGVISTIKOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XIX (1979) Юнус Дешериевич ДЕШЕРИЕВ Sociolingvistikens aktuella läge i Sovjetunionen och aktuella problem i utvecklingen av det sovjetiska samhällets språkliv Under de senaste två årtiondena har sociolingvistisk forskning fått relativt stor omfattning i Sovjetunionen. Den är framför allt knuten till studiet av lagbundenheterna i hur Sovjetunionens folks språk fungerar, utvecklas och samverkar, till utarbetandet av frågan om ryska som språk för kommunikation mellan nationaliteter och som ett av världsspråken, till undersökningen av sociolingvistiska problem i utvecklingsländerna och i den världsomspännande lingvistiska (språkliga) processen samt till försöken att skapa en allmän teori om social lingvistik. För första gången i den sovjetiska språkvetenskapens historia har sektioner för social lingvistik inrättats vid Institutet för lingvistik vid Sovjetunionens vetenskapsakademi och Institutet för orientaliska studier vid Sovjetunionens vetenskapsakademi. Sociolingvistisk forskning bedrivs vid Institutet för ryska språket vid Sovjetunionens vetenskapsakademi, Moskvas statsuniversitet, A. S. Pusjkin-institutet och Leningradfilialen till Institutet för lingvistik vid Sovjetunionens vetenskapsakademi. Viktigt arbete med att studera sociolingvistiska problem bedrivs i flera sovjetrepubliker. Särskilt bör nämnas den sociolingvistiska forskning som genomförs i Ukrainska SSR under ledning av akademikern I. K. Beloded. Under de senaste åren har stor uppmärksamhet ägnats åt att organisera sociolingvistisk forskning i Litauiska SSR. På initiativ av direktören för Institutet för litauiska språket och litteraturen vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi, akademikern vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi K. P. Korsakas, bedrivs ett omfattande arbete med att utbilda unga sociolingvister. J. S. Grifonovas har avslutat forskarutbildningen vid Institutet för lingvistik vid Sovjetunionens vetenskapsakademi och lagt fram sin avhandling; stipendiaterna L. Grumadene, J. Karalekos och N. Mjarkene arbetar framgångsrikt med sina kandidatavhandlingar. Vid institutet har en sociolingvistikgrupp bildats under ledning av filologikandidaten S. S. Karaliunas. Gruppen deltog mycket aktivt i förberedelserna och det framgångsrika genomförandet av konferensen „Sociolingvistik och det litauiska språket“ (21—22 februari 1978). Sektionschefen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen, korresponderande ledamoten av Litauiska SSR:s vetenskapsakademi K. M. Ulvidas, deltar aktivt i vetenskapliga och organisatoriska aktiviteter inom sociolingvistiken. Institutet för litauiska språket och litteraturen vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi bistår i betydande utsträckning filologikandidaten och vetenskaplige sekreteraren för Vetenskapliga rådet för det övergripande problemet „Lagbundenheterna i de nationella språkens utveckling i samband med de socialistiska nationernas utveckling“ vid litteratur- och språkavdelningen vid Sovjetunionens vetenskapsakademi, V. J. Michaltjenko. Hon är författare till avsnittet „Utvecklingen av litauisk-rysk tvåspråkighet“ i det kollektiva verket „Utvecklingen av nationell-rysk tvåspråkighet“ (M., 1976); avsnittet bygger på konkreta sociolingvistiska undersökningar som genomförts i Litauen. V. J. Michaltjenko deltar aktivt i studiet av språklivet i Litauiska SSR. 7 Sociolingvistiska undersökningar bedrivs också i andra republiker. Det bör nämnas att sociolingvistiska problem bearbetas i Kazakiska, Moldaviska, Vitryska och Azerbajdzjanska republiken samt i vissa andra unionsrepubliker, autonoma republiker och regioner. Frågor inom social lingvistik behandlas vid ett antal universitet och pedagogiska institut (till exempel vid Saratovs statliga universitet under ledning av professor L. I. Barannikova och vid Penzas pedagogiska institut under ledning av professor V. D. Bondaletov) och så vidare. Med hänsyn till den stora praktiska och teoretiska betydelsen av sociolingvistiska undersökningar är det nödvändigt att ägna dem större uppmärksamhet. Sådana undersökningar bör organiseras vid landets alla vetenskapliga och lingvistiska institutioner och högre lärosäten. Större uppmärksamhet åt studiet av det ryska språkets problem som språk för mellannationell kommunikation och som ett av världsspråken, liksom inrättandet av särskilda enheter vid filologiska institutioner inom unionsrepublikernas vetenskapsakademier (filialer), kommer att främja en fortsatt utvidgning av de sociolingvistiska undersökningarna. Den socialt betingade tendensen till litteraturspråkens fria funktion och utveckling Det är allmänt känt att Sovjetunionens kommunistiska parti alltid har genomfört och fortfarande genomför Lenins nationella politik i praktiken, en politik för nationernas och folkgruppernas obehindrade utveckling, för deras kulturer och för att deras språk ska kunna fungera fritt. I motsats till sovjetologernas påståenden – dessa förfalskare av Sovjetlandets enastående landvinningar – om att Sovjetunionens folks språk och kulturer assimileras, har de sovjetiska folkens litteraturspråk aldrig tidigare nått en så hög utvecklingsnivå som i dag. Detta bekräftas av obestridliga fakta. Låt oss betrakta bara några av dessa fakta. Under läsåret 1914/15 fanns det i Ukraina inte en enda sekulär skola, inte ens en folkskola, där undervisningen bedrevs på ukrainska (”Соціалістична Україна”, s. 237). Efter den stora Oktobers seger övergick undervisningen av ukrainska barn omedelbart till deras modersmål. Redan till 50-årsdagen av sovjetmakten – under läsåret 1967/68 – gick över 3 420 000 elever i årskurs 1–4 i skolor i Ukrainska SSR, däribland över 2 093 000 med ukrainska som undervisningsspråk; i årskurs 5–8 var antalet över 1 997 000 och i årskurs 9–10 över 514 000. Under läsåret 1914/15 fanns det i Ukraina 27 högre läroanstalter med 35 204 studerande. Vid ingen av dem användes ukrainska som undervisningsspråk. Helt annorlunda såg det ut i Ukrainska SSR under läsåret 1974/75: där fanns 142 högre läroanstalter med 818 000 studenter; undervisningen bedrevs på ukrainska eller ryska, efter de studerandes önskemål. Redan från de första dagarna efter sovjetmaktens införande i Litauen vidtogs åtgärder för att stärka det litauiska språkets roll i det litauiska folkets samhällspolitiska och kulturella liv. Sovjetmakten utropades i Litauen den 16 december 1918. Redan ”den 13 mars 1919 utfärdades ett dekret om att upprätta ett universitet i de lokaler som hade tillhört Vilnius universitet, vilket tsarregeringen stängde 1832” (”Народное образование”, s. 430). Som bekant ”avbröts den mycket omfattande verksamheten för att skapa ett nytt, sovjetiskt utbildningssystem av den internationella 8 kontrarevolutionen, som 1919 krossade sovjetmakten i Litauen” (där, s. 430). Under läsåret 1939/40, det vill säga vid slutet av bourgeoisins herravälde i Litauen, ”uppgick antalet studenter vid samtliga högre läroanstalter till endast 3 500” (där, s. 431). Under läsåret 1974/75 fanns det däremot 12 högre läroanstalter i Litauiska SSR, med sammanlagt 60 800 studenter. I republiken fanns 3 000 allmänbildande skolor med 629 000 elever och 78 yrkesinriktade gymnasieinstitutioner med 67 700 elever (”Ежегодник...”, s. 102—103). Vid universitet, yrkesskolor och olika typer av skolor bedrivs undervisningen huvudsakligen på litauiska. Litauiska används också i stor utsträckning inom forskningen. Allt detta bidrog under sovjettiden till en aldrig tidigare skådad funktionell och internstrukturell utveckling av det litauiska språket. Georgien är en republik med en urgammal kultur. Trots detta var, enligt boken ”Народное образование”, tillägnad 50-årsdagen av den stora Oktoberrevolutionen, ”majoriteten av republikens befolkning före sovjetmaktens införande berövad möjligheten att få ens en grundläggande sekulär utbildning. Hundratusentals vuxna kunde inte läsa och skriva” (”Народное образование”, s. 401). År 1921 formulerades i Georgien uppgiften att övergå till undervisning på modersmålen i folkskolorna – georgiska, armeniska, azerbajdzjanska, abchaziska och ossetiska. Denna uppgift löstes framgångsrikt. Den nationella allmänbildande skolan i Georgien utvecklades snabbt. Under läsåret 1965/66 fanns det i republiken sammanlagt 2 959 georgiska, 287 ryska, 242 armeniska, 162 azerbajdzjanska, 39 abchaziska, 194 ossetiska och 372 blandade skolor. I 3 596 skolor i Georgiska SSR var ryska alltså inte undervisningsspråk utan studerades som ämne. Endast i 287 skolor fungerade ryska som undervisningsspråk. Om det före revolutionen inte fanns en enda allmänbildande mellanskola i Georgien med undervisning på georgiska, fanns det till 50-årsdagen av sovjetmakten 2 959 skolor i Georgiska SSR där undervisningen bedrevs på georgiska. Under läsåret 1967/68 var georgiska således undervisningsspråk för 312 794 elever i årskurs 5–10. Som framgår av de anförda uppgifterna skedde efter den stora Oktobers seger genomgripande förändringar i de sociala villkoren för språkens funktion och i utvecklingen av deras samhällsfunktioner. Litteraturspråkens användningsområden utvidgades i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den socialt betingade tendensen till en utbredd användning av nationellt-ryskt tvåspråkighet Som bekant förekommer olika typer av tvåspråkighet i Sovjetunionen. De viktigaste typerna av tvåspråkighet är till exempel i Litauiska SSR litauisk-ryska och rysk-litauiska; i Azerbajdzjanska SSR azerbajdzjansk-ryska, rysk-azerbajdzjanska, armenisk-ryska, armenisk-azerbajdzjanska, azerbajdzjansk-armeniska; i Tadzjikiska SSR tadzjikisk-ryska, rysk-tadzjikiska, uzbekisk-ryska, uzbekisk-tadzjikiska, tadzjikisk-uzbekiska osv. Således förekommer nationellt-ryskt tvåspråkighet i alla republiker som den främsta, grundläggande typen av tvåspråkighet, genom vilken kommunikationen mellan alla Sovjetunionens folk och det kulturella utbytet äger rum. Alla övriga typer av tvåspråkighet har 9 lokal, begränsad betydelse. Till exempel är tadzjikisk-rysk tvåspråkighet inte möjlig att använda i breda sociala syften i Litauen, Georgien och andra republiker där det finns mycket få tadzjiker och i allmänhet människor som behärskar tadzjikiska. Detsamma gäller möjligheten att använda litauisk-rysk tvåspråkighet i breda sociala syften i Turkmenien, Dagestan osv. (eftersom det bor få litauer där). Naturligtvis bör man ägna vederbörlig uppmärksamhet åt rysk-litauisk och andra typer av tvåspråkighet. Det är till exempel viktigt att hjälpa ryssar och företrädare för andra folk som stadigvarande bor i Litauen att tillägna sig det litauiska språket och litauisk-rysk tvåspråkighet. Med hänsyn till att den främsta och viktigaste typen av tvåspråkighet i Sovjetunionen är nationellt-ryskt tvåspråkighet ska vi främst uppehålla oss vid frågor som rör dess utveckling. Den socialt betingade tendensen till en utbredd användning av nationellt-ryskt tvåspråkighet i unionsrepubliker, autonoma republiker, regioner och distrikt har lett till att det ryska språkets roll i Sovjetunionens folks liv och i formandet och utvecklingen av ett moget socialistiskt samhälle har vuxit mer än någonsin. De nationella språken och ryskan som språket för mellannationell kommunikation kompletterar således varandra i sovjetmänniskornas gemensamma liv och verksamhet under den utvecklade socialismens förhållanden. Allt detta gör det nödvändigt att utveckla och allmänt sprida nationellt-ryskt tvåspråkighet i alla unionsrepubliker, autonoma republiker, regioner och distrikt. Som bekant anses följande vara de viktigaste av det ryska språkets många sociala funktioner: 1) funktionerna som det ryska folkets nationalspråk; 2) funktionerna som det gemensamma språket för mellannationell kommunikation mellan Sovjetunionens folk; 3) funktionerna som ett av språken för internationell kommunikation, ett av världsspråken; 4) funktionerna som ett språk som utgör en av de viktigaste källorna till berikning och utveckling av de sovjetiska folkens språk. Den mest allmänna lagbundenheten i det sovjetiska samhällets språkliga liv, som återspeglar alla folk i vårt lands sociala intressen och behov av högsta vikt, är den allt starkare tendensen till en ökad roll och fler funktioner för ryskan i alla sovjetmänniskors gemensamma produktionsmässiga och samhällspolitiska verksamhet. I de flesta av Sovjetunionens folks liv används ryskan inte bara som språk för mellannationell kommunikation utan också som det huvudsakliga språket för utbildning och kunskapsinhämtning (dvs. språket för allmän sekundärutbildning, yrkesutbildning och högre utbildning samt vetenskap och teknik), och för att tillägna sig den all­sovjetiska och världsomspännande kulturen. Samtidigt är det viktigt att notera att ryskan också fyller funktionerna som språk för det sovjetiska samhällets samhällspolitiska, vetenskapliga och kulturella liv som helhet, i hela landet. Allt detta har gjort ryskan till ett allmänt erkänt språk som för varje dag allt starkare befäster det sovjetiska samhällets enhet och monolitiska karaktär, ett språk för alla Sovjetunionens folks broderliga samarbete och ömsesidiga hjälp. I den allmänna spridningen av ryskan och i dess växande betydelse i sovjetmänniskornas vardagliga kommunikation spelar även det faktum en inte obetydlig roll att ryskan är ryssarnas modersmål; de utgör mer än hälften av vårt lands befolkning. Enligt folkräkningen 1970 behärskade dessutom 36,3% av ukrainarna och 49% av belarusierna ryska obehindrat, medan den övriga ukrainska och belarusiska befolkningen i varierande grad kunde ryska, som är nära besläktat med ukrainska och belarusiska. Samtidigt har ryskan blivit modersmål för mer än 13 miljoner företrädare för alla nationaliteter. 10 Allt det anförda innebär inte att de lokala språken skulle få mindre betydelse eller spela en mindre roll i sina talares liv (Белоед И. К., 1969; Дешериев Ю. Д., 1966). Det ryska språkets betydelse för utvecklingen av folken i Sovjetunionen kan inte begränsas till dess funktioner som språk för kommunikation mellan nationaliteter. Det är svårt att överskatta det ryska språkets framstående roll i utvecklingen och berikandet av alla sovjetiska folks kulturer och språk. Tack vare det ryska språket blir varje nationell kulturs landvinningar en tillgång för alla sovjetiska människor. Som bekant befann sig folken i det förrevolutionära Ryssland på olika nivåer i sin politiska, ekonomiska och kulturella utveckling: landet beboddes såväl av folk med en urgammal, högtstående kultur som av folkgrupper och etniska grupper som hade hamnat på efterkälken i sin utveckling. Att utjämna deras nivåer av social och ekonomisk, politisk och kulturell utveckling till en högre, modern nivå var en ytterst svår uppgift. De små folkgrupperna i norr gjorde enorma framsteg inom utbildning, vetenskap, kultur, litteratur och konst, främst genom det ryska språket (Увачан В. Н., 1971). De främsta företrädarna för de små folken skapar nya andliga värden med hjälp av det ryska språket. Till exempel skrev tjuktjen Jurij Rytcheu, som ingående kände sitt folks liv, levnadssätt och kultur, på ryska enastående skönlitterära verk där han skildrade sina gestalter i en nationell livsmiljö. På ryska har dikter av udegeern Djansi Kimenko, mansiern Juhan Sjestalov, nenetsen Nikolaj Vylka, nanajen Andrej Passar och andra poeter från Fjärran Norden, Sibirien och Fjärran östern getts ut. Många företrädare för andra folk i vårt land – författare, forskare, journalister och litteraturkritiker – skriver också sina verk på ryska. I detta avseende är den kirgiziske sovjetiske författaren Tjingiz Ajtmatovs vida kända verk, skrivna på ryska, talande exempel. Det ryska språket har bidragit särskilt mycket till processen av ömsesidigt berikande och samverkan mellan de sovjetiska folkens språk. Ryskan har frikostigt delat med sig av sina rikedomar till andra språk. I den sovjetiska språkvetenskapliga litteraturen har det vid upprepade tillfällen hävdats att ryskan är en av de främsta källorna till berikandet och utvecklingen av de sovjetiska folkens yngre och äldre skriftspråk. Det räcker att nämna att 70–80% av de samhällspolitiska och vetenskapligt-tekniska termerna har lånats in i yngre skriftspråk från ryskan eller via den från andra språk. I sovjetiska forskares arbeten framhålls att en publicistisk stil har formats i alla litterära språk i vårt land under direkt påverkan av den ryska publicistiken och V. I. Lenins verk. Detta ger den sovjetiska stilens språkliga material i hela vår union den enhetlighet och karakteristiska uttrycksfullhet som har gjort den till en epoks stil, som den framstående sovjetiske filologen L. A. Bulachovskij skrev. Det främsta bidraget till bildandet av de nationella språkens gemensamma ordförråd kommer från ryskan. Huvuddelen av de ord som ingår i detta ordförråd har sitt ursprung i ryskan eller har lånats in via den. Till dessa ord hör framför allt internationella och allmänsovjetiska termer: international, internationalism, humanism, sovjet, marxism, leninism osv. De ortografiska och, inte sällan, även ortoepiska normerna för många lånord som har utökat det gemensamma ordförrådet (exempelvis i yngre skriftspråk) formas ofta efter mönster som lånats från ryskan och via den från andra språk: kommunist, kosmonaut, satellit, raket, kulak, realism osv. 11 Sovjetiska forskare har övertygande visat att lån inte bara av enskilda ord utan också av fraser, ordbildningsmodeller och modeller för olika typer av fraser, liksom möjligheten för processen av ömsesidigt berikande att aktivt påverka de lexikal-semantiska systemen, språkens stilistiska differentiering och bildandet av komplexa meningar, utgör språkliga belägg för att processen där nationer, folkgrupper och deras andliga kulturer närmar sig varandra fördjupas ytterligare. Allt detta innebär naturligtvis inte att de nationella språken har förlorat sin särart eller utsätts för assimilering, såsom utländska förfalskare av den språkpolitik som förs i Sovjetunionen hävdar. Processerna av samverkan och ömsesidigt berikande mellan språken bidrar till att fylla på den litterära språkets främsta utvecklingskälla – dess interna resurser. Detta främjar en fortsatt framgångsrik lösning av en av de viktigaste sociologiska uppgifterna – att den icke-ryskspråkiga befolkningen i vårt land tillägnar sig ryska; skapandet av en gemensam terminologisk bas som stimulerar tendenser till internationalisering av vissa språkfenomen i en multinationell stat; samt vetenskaplig syntes och användning av allt värdefullt och progressivt i den månghundraåriga historien hos alla sovjetiska folks språk. Detta tjänar det allsidiga utvecklandet och närmandet mellan nationer, folkgrupper och deras kulturer samt målen och uppgifterna för språkens ömsesidiga berikande. Som bekant påverkade ryskan Rysslands folks språk i betydande grad även före revolutionen. Men, som akademikern V. V. Vinogradov påpekade, ”finns det en djup och principiell skillnad mellan ryskans tidigare, förrevolutionära påverkan på grannfolkens språk och ryskans påverkan på Sovjetunionens folks språk i vår tid”. Likheter och motsvarigheter i Sovjetlandets språk, som betingats av ryskans påverkan, visar sig: 1) genom att ryska uttryck, särskilt nya sovjetiska uttryck, får ett större inflytandeområde och kalkeras; 2) genom att sovjetismer sprids snabbt och rör sig från ett språk till ett annat; 3) genom att det grundläggande internationella ordförrådet tillägnas via ryskan; 4) överlag genom en förstärkt tendens till internationalisering, särskilt språklig internationalisering (Виноградов В. В., 1945). Även det ryska språket berikas genom talrika lån från landets andra folks språk. Före revolutionen berikades det främst med så kallade etnografismer – ord som återspeglar särdragen i olika folks levnadssätt samt materiella och andliga kultur i Ryssland. Under sovjettiden lånar ryskan, vid sidan av sådana ord, in olika termer som uppkommit i samband med utvecklingen av nationell konst, litteratur, vetenskap och teknik. Exempelvis skapade Armeniens forskare nya vetenskapliga termer: наррит, танглерон, сванеит osv.; de införlivades i den ryska och internationella terminologin inom det berörda kunskapsområdet. Ryskan lånar in nya, nödvändiga och specifika vetenskapliga och tekniska termer som skapats av forskare i Ukraina, Vitryssland, Azerbajdzjan, Georgien, Litauen och andra republiker. Allt detta visar att det ryska språket, för att använda A. S. Pusjkins träffande formulering (Полн. собр. соч. в 16-ти томах, 1949), är ”mottagligt och sällskapligt i sina förhållanden till främmande språk”. Sovjetiska människors strävan att fullständigt behärska ryska betingas av objektiva lagbundenheter i det sovjetiska samhällets utveckling och motsvarar alla folk i vårt lands behov i livet. Att obehindrat behärska ryska hjälper den icke-ryskspråkiga befolkningen att framgångsrikt lösa 12 frågor om medel- och högre utbildning samt landets samhällspolitiska, ekonomiska, vetenskapliga och kulturella liv. ”Själva den objektiva utvecklingen av det sovjetiska samhället har gett upphov till en ökning av tvåspråkigheten; i regel innebär detta att man behärskar inte bara sitt modersmål utan också ryska, språket för mellannationell kommunikation” (”Pravda”, 1971, 16 juli). Den grundläggande typen av tvåspråkighet i Sovjetunionen är tvåspråkighet där ryska fyller funktionen som ett gemensamt språk för vårt lands folk. Den ökande tvåspråkigheten ligger i alla Sovjetunionens folks intresse och är ett av uttrycken för den sovjetiska nationalpolitikens demokratiska karaktär (Bagramov E. A., 1971). I det mogna socialistiska samhället spelar ryska huvudrollen inte bara i språkens och kulturernas samverkan och ömsesidiga berikande, utan också i den allmänna spridningen av en enhetlig sovjetisk socialistisk kultur, såväl genom det dagliga ömsesidiga berikandet av Sovjetunionens folk som via tryckta publikationer. Utvecklingen av nationella litteraturer och konstarter på Sovjetunionens folks språk med ny skrifttradition och på ryska skapade gynnsamma förutsättningar för användningen av paralingvistiska medel (röstens modulationsomfång, nationella särdrag i uttrycket för ljudstyrka, pauskaraktär och talets klangfärg, som förmedlar olika expressiva och emotionella egenskaper etc.) samt stilfigurer som i kommunikationsprocessen ger yttrandet en ironisk, parodisk och liknande prägel. I det mogna socialistiska samhällets utveckling tar processerna för att skapa en ny typ av kommunikation fart — inte bara mellan företrädare för ett och samma folk, utan också över nationsgränserna. Det har stor vetenskaplig och praktisk betydelse att skapa en gemensam synkron och framtidsinriktad modell för denna nya typ av kommunikation, liksom lokala varianter som har införlivat inslag av den lokala nationella och kulturella särarten. Sociologer, filosofer, sociolingvister, psykolingvister och företrädare för pedagogisk vetenskap står inför den angelägna uppgiften att skapa sådana modeller för en ny typ av kommunikation, i linje med målen för den fortsatta utvecklingen av den nya historiska gemenskapen — det sovjetiska folket. I dessa modellers funktion är nationell-rysk tvåspråkighet avsedd att spela en viktig roll. När det gäller frågan om att undersöka lagbundenheterna i språkens funktion, utveckling och samverkan i samband med de socialistiska nationernas, folkgruppernas och deras kulturernas utveckling och närmande, begränsar vi oss till ett försök att kortfattat karakterisera de sovjetiska sociolingvisternas ämnesområden och forskning med anknytning till detta utvecklande och närmande. Här avses främst sociolingvistiska och tvärvetenskapliga studier som genomfördes under perioden 1967–1977. Vetenskapen har segern i den stora Oktoberrevolutionen och marxismen-leninismens ideologi att tacka för framväxten av en rad nya områden och problem inom lingvistiken: språkplanering, språk med ny skrifttradition, en stärkt roll för nationalspråken i deras talares liv samt ett praktiskt förverkligande av marxismen-leninismens klassikers idé om att samhällets medvetna påverkan på språken får allt större betydelse i takt med samhällets fortsatta utveckling, särskilt det socialistiska samhällets. År 1967, i samband med 50-årsjubileet av den stora Oktoberrevolutionen, uppmärksammades följande huvudsakliga inriktningar inom den lingvistiska forskningen och de resultat som uppnåtts inom dessa: 1) undersökning av den interna strukturen hos Sovjetunionens och utländska folks språk (det främsta forskningsarbetet är femvolymsverket ”Sovjetunionens folks språk”, i vars tillkomst en huvudroll spelades 13 vårt vetenskapliga råd för komplexa problem: ”Lagbundenheter i de nationella språkens utveckling i samband med utvecklingen av socialistiska nationer”); 2) allmän språkvetenskap; 3) jämförande-historisk och typologisk språkforskning. Vid den tiden kunde man endast tala om ett inledande skede i återupplivandet av sociallingvistisk forskning, nu på en ny nivå. Framför allt tack vare verksamheten vid det vetenskapliga rådet för komplexa problem: ”Lagbundenheter i de nationella språkens utveckling i samband med utvecklingen av socialistiska nationer”, vars arbete aktivt involverar filosofer, historiker, etnografer, litteraturvetare och företrädare för pedagogisk vetenskap, lyckades man under ganska svåra förhållanden organisera forskning inom en ny inriktning — sociallingvistik — som har direkt anknytning till utvecklingen av de nationella relationerna. Inom denna inriktning bedömdes följande problem vara de mest aktuella i praktiskt och teoretiskt hänseende: 1. Det första problemet är att undersöka lagbundenheterna i språkens funktion, utveckling och samspel i det sovjetiska samhället. I anslutning till detta problem tillkom ett grundläggande verk i fyra band, ”Lagbundenheter i utvecklingen av Sovjetunionens folks litterära språk under sovjettiden”, som för första gången i den sovjetiska språkvetenskapens historia gav en ganska tydlig bild av det sovjetiska samhällets språkliv och visade dess både positiva och skuggsidor. Detta verk hör till de studier som bidrar till att fastställa uppgifterna för genomförandet av den nationella språkpolitiken och lösningen av praktiska frågor som rör utvecklingen av det sovjetiska samhällets språkliv. Även andra verk har tillkommit kring detta problem, till exempel K. H. Khanazarovs bok ”Lösningen av den nationella språkfrågan i Sovjetunionen” (M., 1977), M. I. Isajevs ”130 jämlika” (om Sovjetunionens folks språk) osv. 2. Det andra problemet gäller den vetenskapliga motiveringen av det ryska språkets roll och betydelse som medel för kommunikation mellan nationaliteter i det sovjetiska samhället. I det nämnda kollektiva verket ägnades betydande uppmärksamhet åt att beskriva hur ryska används i de nationella republikerna och hur den nationellt-ryska tvåspråkigheten utvecklas. I anslutning till detta problem har verken ”Utvecklingen av den nationellt-ryska tvåspråkigheten” (M., 1976), ”Problem kring tvåspråkighet och flerspråkighet”, ”Ryska som medel för kommunikation mellan nationaliteter”, ”Ryska språket: dess roll i utvecklingen och stärkandet av det sovjetiska samhället och i det internationella samarbetet” m.fl. tillkommit. 3. Det tredje problemet gäller förhållandet mellan språkens och kulturernas utveckling, språkfrågor kring samspelet mellan och det ömsesidiga berikandet av nationer, folkgrupper och deras kulturer samt utvecklingen av en gemensam sovjetisk socialistisk kultur. Dessa frågor behandlas i böckerna ”Språkens och kulturernas utveckling i deras ömsesidiga samband och samspel”, ”Förhållandet mellan språkets och kulturens utveckling” (under tryckning), ”Nationellt språk och nationell kultur” (1978) och i vissa andra arbeten. 4. Det fjärde problemet gäller utvecklingen av språklivet i de socialistiska länderna och språkfrågor inom det mellanstatliga samarbetet mellan socialistiska länder, under förhållanden där den socialistiska integrationen fördjupas ytterligare. Ett antal artiklar har publicerats om detta problem, och arbete pågår med att utarbeta ett långsiktigt program för gemensam forskning inom målprojektet ”Nationella språk i det utvecklade socialistiska samhället”. 5. Det femte problemet gäller den globala språkvetenskapliga processen och dess utvecklingstendenser. Den marxist-leninistiska ideologin och Sovjetunionens roll i den globala utvecklingen ålägger oss att ägna även detta 14 problemet. Viktiga studier har publicerats: ”Den vetenskapligt-tekniska revolutionen och världsspråkens funktion”, ”Sociolingvistiska problem i utvecklingsländerna”, ”Ryska språket i den moderna världen” och andra. För närvarande pågår arbete med sådana viktiga problem som ”Språket i det utvecklade socialistiska samhället” (här avses det sovjetiska samhället) och ”Nationella språk under det utvecklade socialistiska samhällets förhållanden”, vilka är förbundna med genomförandet av huvuduppgiften – uppbyggandet av kommunismen. Ett betydande samordnande vetenskapligt-organisatoriskt och vetenskapligt undersökningsarbete har genomförts och pågår. Tyvärr utnyttjas långt ifrån alla möjligheter i detta arbete. Vi strävar efter att avhjälpa bristerna och förena vetenskaplig forskning och vetenskapligt-organisatorisk verksamhet med utarbetandet av vetenskapliga och praktiska rekommendationer. Jag vill uttrycka min stora tacksamhet till alla kamrater som samarbetar med oss och hjälper oss, engagerar oss i utarbetandet av övergripande problem samt stöder vår forskning och våra vetenskapliga ståndpunkter i sina arbeten. L. I. Brezjnevs rapport om den stora Oktoberrevolutionens 60-årsjubileum, materialet från det gemensamma jubileumssammanträdet med SUKP:s centralkommitté, Sovjetunionens högsta sovjet och RSFSR:s högsta sovjet samt annat material med anknytning till utvärderingen av det sovjetiska samhällets utveckling under 60 år och fastställandet av huvuduppgifterna för den fortsatta utvecklingen av det mogna socialistiska samhället kommer att tjäna som en ny sporre och kompass för oss i den framgångsrika utvidgningen av den vetenskapliga forskningen – vårt blygsamma bidrag till uppbyggandet av kommunismen. En av sociolingvisternas viktiga uppgifter är att utveckla en allmän teori om social lingvistik. (Som bekant ställdes, underbyggdes och löstes i marxism-leninismens klassikers verk på vetenskaplig grund, utifrån den dialektiska och historiska materialismens ståndpunkter, problemet om språkets sociala betingelse och lagbundenheterna i dess historiska utveckling. Sovjetiska språkforskare började visa ett betydande intresse för sociolingvistiska problem redan på 1920- och 1930-talen (N. A. Marr, I. I. Meščaninov, V. V. Vinogradov, V. M. Žirmunskij, E. D. Polivanov, R. O. Šor, N. F. Jakovlev, E. D. Jakubinskij m.fl.). Vid den tiden nåddes betydande resultat i lösningen av enskilda frågor, särskilt sådana som hade samband med språkutveckling och språkplanering. På 1940- och 1950-talen deltog O. S. Achmanova, I. K. Beloded, R. A. Budagov, V. V. Vinogradov, V. M. Žirmunskij, F. P. Filin, A. S. Čikobava m.fl. i arbetet med sociolingvistiska problem. Någon sammanhängande teoretisk uppfattning om social lingvistik skapades dock inte vid den tiden. Under andra hälften av 1950-talet ökade intresset i Sovjetunionen för sociolingvistiska problem och frågor om planering och prognostisering av språkens utveckling i Sovjetunionen (”Utvecklingen av unga skriftspråk”, 1958; ”Unga skriftspråk”, 1959 m.fl.). I början av 1960-talet vidtogs åtgärder i USA för att organisera sociolingvistisk forskning. Intresset för dessa problem ökade åter i Frankrike, England, Italien och Japan. Sociolingvistisk forskning bedrivs i de socialistiska länderna i Östeuropa (DDR, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern, Bulgarien, Polen och Jugoslavien). Även i utvecklingsländerna har intresse för dessa problem uppstått. Någon allmän teori om social lingvistik hade dock ännu inte utarbetats. 15 Sovjetiska sociolingvister bedriver ett omfattande arbete med att skapa en allmän teori om social lingvistik. Monografierna av J. D. Desjerijev, ”Social lingvistik. Till grunderna för en allmän teori” (M., 1977), L. B. Nikolskij, ”Synkron sociolingvistik” (M., 1976), och A. D. Schweitzer, ”Modern sociolingvistik. Teori, problem, metoder” (M., 1976), ägnas åt denna fråga. Detta arbete behöver fördjupas och fortsätta. Språkvetare i vårt land arbetar även med andra sociolingvistiska frågor: arbeten av I. K. Beloded, F. P. Filin, R. I. Budagov, G. V. Stepanov, I. F. Protjenko, O. S. Achmanova, V. G. Kostomarov m.fl., ägnade åt språkförhållandena hos folken i Sovjetunionen och i utlandet. Således studeras sociolingvistiska frågor i vårt land på grundval av språken hos folken i Sovjetunionen och i utlandet ur allmänteoretiska, synkrona, retrospektiva, prospektiva och tillämpade perspektiv samt med avseende på frågor inom interlingvistiken. Erfarenheterna från den särskilda konferens som ägnades åt sociolingvistiska frågor kring utvecklingen av den språkliga situationen i Litauiska SSR leder till viktiga slutsatser av teoretisk, praktisk och forskningsorganisatorisk betydelse. 1. Konferensen fick ta upp en aktuell och viktig problematik ur både teoretiskt och praktiskt perspektiv, som återspeglade det utvecklade socialistiska samhällets livsviktiga behov. 2. Föredragens höga professionella nivå visar att sociolingvistiska frågor i Litauen kommer att behandlas på en adekvat metodologisk och teoretisk nivå. 3. Det planeras att genomföra konkreta sociolingvistiska undersökningar i enlighet med de praktiska behoven i utvecklingen av den språkliga situationen i Litauiska SSR. 4. Den lyckade kombinationen av problemformulering och vetenskaplig belysning av frågorna om hur litauisk-rysk och rysk-litauisk tvåspråkighet fungerar och sprids, liksom om ryskans funktion i Litauiska SSR som medel för mellannationell kommunikation, förtjänar särskild uppmärksamhet. Samtidigt beaktas den primära betydelsen av att utveckla litauisk-rysk tvåspråkighet, eftersom nationell-rysk tvåspråkighet i Sovjetunionen är den grundläggande typen av tvåspråkighet och har en enorm social och praktisk betydelse. 5. I föredragen, presentationerna och inläggen uttrycktes tydligt en vilja att utveckla sådana frågor inom social lingvistik som kan leda till vetenskapligt grundade, praktiska rekommendationer, särskilt viktiga för republikens skolor och högre läroanstalter. 6. Inledningen till samordning av republikens språkforskares forskning inom sociolingvistik och ryska som språk för mellannationell kommunikation framstår som nyttig och lyckad. 7. Unga forskare – unga vetenskapskandidater, doktorander och praktikanter – engagerades aktivt i konferensens arbete. Allt detta ger anledning att hoppas att sociolingvistisk forskning, däribland forskning om ryska som språk för mellannationell kommunikation, kommer att utvecklas i Litauiska SSR i enlighet med det utvecklade socialistiska samhällets verkliga behov. 16 Литература Баграмов Э. А. Развитие и сближение социалистических наций. — Правда, 1971, 16 июля. Белодед И. К. Развитие языков социалистических наций СССР. — Киев, 1969. Виноградов В. В. Великий русский язык. — М., 1945. Дешериев Ю. Д. Закономерности развития и взаимодействие языков в советском обществе. — М., 1966. Ежегодник БСЭ. — М., 1975. Народное образование в СССР. 1917—1967. — М., 1967. Пушкин А. С. Полное собрание сочинений в 16-ти томах. — М., 1949. Соціалістична Україна. — Київ, 1937. Увачан В. Н. Путь многих народов Севера к социализму. — М., 1971. Институт языкознания АН СССР DABARTINĖ SOCIOLINGVISTIKOS PADĖTIS TSR SĄJUNGOJE IR TARYBINĖS VISUOMENĖS KALBINIO GYVENIMO RAIDOS AKTUALIOS PROBLEMOS Reziumė Straipsnyje analizuojamos svarbiausios TSR Sąjungos kalbinio gyvenimo raidos tendencijos. Pateikiama daug neginčijamų faktų, rodančių, kad tarybinių tautų literatūrinės kalbos turi tendenciją laisvai funkcionuoti ir plėtotis, kad po Spalio revoliucijos jų visuomeninis vartojimas iš esmės pakito ir kad jos savo visuomenines funkcijas negreitai išplėtė. Antroji raidos tendencija yra formavimasis ir plitimas nacionalinio-rusų bilingvizmo, kuris yra būtina socialinė įvairiakabės, daugnacionalinės tarybinės visuomenės gyvenimo prielaida. Brandžiojo socializmo visuomenėje nacionalinės kalbos ir rusų kalba, kaip tautų bendravimo priemonė, papildo viena kitą. Rusų kalbos vaidmens didėjimas tarybinės visuomenės — naujos istorinės žmonių bendrijos — gyvenime priklauso nuo objektyvių socialinių priežasčių. Rusų kalbos dėka vienos nacionalinės kultūros laimėjimai pasidaro prieinami visiems tarybiniams žmonėms. Rusų kalba padeda turinti ir plėtoti nacionalinių kalbų leksinę-terminologinę ir stilistinę sistemas, jas internacionalizuoja. Keliamos ir svarstomos pagrindinės tarybinės socialinės lingvistikos problemos: kalbų funkcionavimas, raida ir tarpusavio sąveika socialistinėje visuomenėje; rusų kalbos, kaip tarptautinio bendravimo priemonės, vaidmens ir reikšmės didėjimas tarybinės visuomenės gyvenime; kalbų ir kultūrų, tautų ir jų kultūrų savitarpio sąveika ir turtėjimas; bendrosios socialinės teorijos kūrimas ir kt. Pabrėžiama reikšmė ir perspektyvumas sociolingvistinių tyrinėjimų, ypač klausimų, kurie liečia lietuvių-rusų bilingvizmą ir rusų kalbos, kaip nacijų bendravimo priemonės, plėtimąsi mūsų respublikoje. 2. Užs. Nr. 1554