K. Būga – lietuvių onomastikos pradininkas

IŠ LIETUVIŲ KALBOTYROS ISTORIJOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XX (1980) A. VANAGAS K. BŪGA – DEN LITAUISKA ONOMASTIKENS GRUNDARE Vår store landsman K. Būgas liv och vetenskapliga verksamhet, den främste företrädaren för litauisk språkvetenskap, har redan fått en tillräckligt ingående översikt och en principfast bedömning. Framför allt och i första hand gäller detta Z. Zinkevičius och J. Kabelkas studieundersökning ”Kazimieras Būga”, publicerad i den första volymen av K. Būgas samlade skrifter1. I denna undersökning ägnas också betydande utrymme åt att belysa K. Būgas onomastiska verksamhet. Därför kommer vår artikel, i den mån det är möjligt, att försöka undvika att upprepa sådant som redan har tolkats mer utförligt av Z. Zinkevičius och J. Kabelka, och i första hand försöka bedöma K. Būgas onomastiska verksamhet i ljuset av dagens utveckling inom denna vetenskapsgren. Det är självfallet en ytterst svår och komplicerad uppgift. Detta beror framför allt på att K. Būgas undersökningar av namnmaterialet och hans slutsatser knöts till det avlägsnaste förflutna hos balterna och deras grannar, deras urhem och migrationsfrågor; kort sagt tjänade de etnogenetisk problematik. Bedömningsperspektivet vidgas alltså avsevärt och omfattar många problem som sträcker sig långt utanför den specifikt lingvistiska problematikens ramar. Bedömningen av K. Būgas onomastiska studier försvåras dessutom av att lösningen på problemen kring baltisk etnogenes även i dag befinner sig i sin linda och präglas av ett stort antal högst motstridiga hypoteser och antaganden. Det bör också tilläggas att utvecklingen av denna problematik har påverkats och fortfarande påverkas av K. Būgas egna arbeten. Det bör också hållas i minnet att K. Būgas enastående lärdom och kompetens inom baltisk onomastik skapade en situation där denne forskares arbeten mycket ofta än i dag utgör vetenskapens senaste ord, vilket ingen ens har försökt formulera på annat sätt. Å andra sidan har litauisk, baltisk, slavisk, germansk och den indoeuropeiska onomastiken i allmänhet inte stått stilla under de drygt fem decennierna – många nya undersökningar har tillkommit, samlingar och register över namnmaterial har vuxit (i Litauen, Lettland) och så vidare. Därför kan en del av det som K. Būga förklarade i dag tolkas något annorlunda, preciseras eller korrigeras. Trots de uppenbara svårigheterna och riskerna kommer vi här att försöka ge en mycket kort översikt över K. Būgas onomastiska verksamhet och sammanfatta den ur den ena eller andra synvinkeln, eller snarare försöka finna och definiera dess plats i den baltiska onomastikens utveckling. K. Būga skrev sina första genuint vetenskapliga arbeten inom litauisk onomastik för mer än sjuttio år sedan. Den 3 mars 1907 skrev K. Būga i Sankt Petersburg en artikel med titeln ”Efternamnsändelserna -eikia- och -eiko-”, som samma år publicerades i första volymen av ”Lietuvių tauta” (s. 82–84). År 1908 skrev han en serie korta artiklar om baltisk mytologi och liknande. Man kan alltså säga att K. Būga inledde studiet av namnmaterialet i Litauen (och i hela det baltiska området) omkring 1907. Från den tiden ägnade han sig intensivt åt ortnamnens och personnamnens problem. 1 Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958, t. 1, p. 13–100. Toliau cituojama sutrumpintai: RR I (V., 1958); RR II (V., 1959); RR III (V., 1961). 7 K. Būga intresserade sig mycket intensivt för namnmaterialet under hela sitt liv, det vill säga i knappt två decennier. Dessa dryga tio år i en humanistisk forskares, särskilt en språkforskares från den tiden, liv – då nästan allt måste börja från grunden – är en jämförelsevis kort period. Ändå åstadkom K. Būga under dessa år så mycket inom insamling och undersökning av namnmaterial att vi i dag utan minsta tvekan kan betrakta honom som den litauiska onomastikens fader. Det viktigaste villkoret och grunden för undersökningen av namnmaterial, liksom av andra språkliga företeelser, är språkligt material och språkets rikedomar. Deras två huvudsakliga källor är det levande folkspråket och skrifterna; i vårt fall framför allt historiska dokument. K. Būga insåg detta mycket väl och ägnade hela sitt liv åt att outtröttligt samla ortnamn och personnamn från folkspråket och historiska källor, både själv och genom att uppmana och mobilisera andra att samla in dem. Man kan alltså urskilja två huvudriktningar i K. Būgas onomastiska verksamhet – insamling och undersökning av namnmaterial. Det förefaller därför lämpligt att behandla K. Būgas arbete utifrån dessa två huvudriktningar. Insamling av namnmaterial K. Būga började samla namnmaterial, liksom språkets rikedomar i allmänhet, redan i sin tidiga ungdom. I ett brev till J. Basanavičius, skrivet den 27 september 1912, meddelar K. Būga: ”För att spåra det forntida litauiska hemlandet är namnen på floder och sjöar till störst hjälp. För detta ändamål måste jag samla inte bara namnen på vattendrag i Litauen, Preussen och Lettland, utan även i de vitryska områdena — Minsk, Mogiljov, Vitebsk, Smolensk (en del av området) och Grodno. Hittills har jag redan samlat mer än 3 000 vattennamn”2. Som bekant avslutade K. Būga universitetet 19123. Det innebär att K. Būga redan under studietiden och till och med något tidigare4 samlade namnmaterial intensivt. Senare, när han alltmer ägnade sig åt studier av ortnamn och personnamn, försökte K. Būga också påskynda insamlingen av onomastiskt material. Han antecknade namnmaterialet själv och genom medhjälpare. Detta arbete pågick, med längre eller kortare avbrott, i omkring 20 år. Under denna tid samlade K. Būga själv eller genom medhjälpare och assistenter en väldig mängd namnmaterial — hans nomina propria-kartotek omfattar omkring 75 000 kort. Omkring 35 000 av korten har skrivits med K. Būgas egen hand5. Hela detta kartotek har bevarats och förvaras vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet vid LSSR:s vetenskapsakademi. Det är skrivet på kort av ungefär samma storlek (format cirka 90 × 60 mm). Pappret är av skiftande slag — tidningspapper, ritpapper, vanligt lite tjockare papper och så vidare. Korten klipptes oftast ut av K. Būga själv eller hans medhjälpare ur anteckningsböcker, arkivakter eller helt enkelt större pappersark. Fram till de senaste åren var kartoteket ordnat efter bokstäver, men korten inom varje bokstav var inte alfabetiskt sorterade. På K. Būgas tid var endast bokstaven A helt i ordning, sorterad alfabetiskt. På senare tid har hela kartoteket alfabetiserats och därigenom blivit en rik och tillgänglig källa till namnmaterial. 2 RR III 806. 3 RR I 39. 4 Detta framgår av hans brev till bekanta, skrivna före 1905, det vill säga innan han började vid universitetet — se RR I 42. 5 Det antal på 47 000 nomina propria-kort som K. Būga samlat och som tidigare nämnts vid olika tillfällen är felaktigt. 8 Kartotekets vetenskapliga värde är mycket stort. Det sammanställdes med beaktande av de viktigaste kraven på metoder för insamling av namnmaterial, så långt det då var möjligt: ort- och personnamn som upptecknats ur det levande språket strävade man efter att accentuera och förse med lokaliseringsuppgifter samt övriga nödvändiga metadata. K. Būga publicerade visserligen inga särskilda instruktioner för insamling av namnmaterial eller liknande, men vid olika tillfällen talade han om för sina medhjälpare hur namnmaterialet skulle upptecknas. I ett brev till M. Grigonis den 8 april 1922 påminner K. Būga exempelvis: ”Vid varje ortnamn måste man ange var det förekommer (by och församling). På baksidan av varje kort ska upptecknarens namnteckning finnas (till exempel elev, manlig eller kvinnlig, vid Pan. gymnasium …) och insamlingsdatum (till exempel 119 21/x 20 m.).”6 Det fanns ganska många medhjälpare bland upptecknarna — när man bläddrar bland de något gulnade lapparna kan man räkna till tiotals olika efternamn, bland dem exempelvis den välkände språkforskaren A. Salys, ordsamlaren S. Dabušis med flera. Som nämnts finns det omkring 35 000 kort i kartoteket som K. Būga själv skrev för hand, det vill säga nästan hälften av hela kartoteket. K. Būga upptecknade namnmaterial ur det levande språket, särskilt ortnamn, huvudsakligen i sina hemtrakter, även om många uppteckningar också kommer från andra platser. K. Būga själv intresserade sig emellertid mer för ortnamn, personnamn, folkbeteckningar med mera som belagts i historiska dokument — utdrag ur dessa källor med K. Būgas egen hand är betydligt fler än uppteckningarna ur det levande språket. I kartoteket finns onomastiskt material från många skrifter och dokument. Särskilt många är dock korten med ort- och personnamn från sådana skriftliga källor som: W. Pierson. Altpreussischer Namenkodex, 1835; Scriptores rerum Prussicarum (Leipzig, 1861–1874, B. I–IV); Preussisches Urkundenbuch (Königsberg, 1882, 1909, B. I–II); A. Bielenstein. Die Grenzen des lettischen Volksstammes und der lettischen Sprache in der Gegenwart und im 13. Jahrhundert (St. Peterburg, 1892); Vaišgantas. Sąrašas geografiškųjų Lietuvos vardų (”Dirva–Žinynas”, Kaunas, 1904, nr 10, 11); Słownik geograficzny królestwa Polskiego i innych krajów słowiańskich (Warszawa, 1880–1895, t. I–XIV); ryska krönikor med mera. När K. Būga sammanställde kartoteket till den litauiska ordboken klippte han ut ord ur vissa äldre tryckta ordböcker och klistrade dem på standardkort7. Ortnamn som förekom i sådana ordböcker klipptes också ut, klistrades på kort och lades in i nomina propria-kartoteket. De är dock jämförelsevis få. Det bör framhållas att K. Būga sammanställde endast ett nomina propria-kartotek — i det ingick ortnamn, personnamn, etnonymer och allt annat som hör till namnmaterialet. Det omfattande namnmaterialskartotek som K. Būga samlade utgjorde en tillräcklig grund för att ta till pennan och studera litauiska och över huvud taget alla baltiska ort- och personnamn. Detta utförde K. Būga, som vi ska se, med stor framgång. 6 RR III 910. 7 A.a., s. 485. 9 Det arbete med att samla in namnmaterial som K. Būga bedrev med sådan entusiasm fick också ett annat gensvar: det skapade gynnsamma förutsättningar och en lämplig atmosfär för att fortsätta insamlingen även efter denne forskares död. En positiv opinion bland allmänheten formades och en tradition växte fram, vilket underlättade arbetet för de generationer av språkvetare som följde efter K. Būga. Vår onomastiks grundläggares förtjänst består naturligtvis inte bara i att han själv samlade in namnmaterial och värvade andra till hjälp. Här bör vi särskilt framhålla att K. Būga genom sina insatser visade hur viktigt det var att samla in namnmaterial, särskilt ortnamn: allmänheten insåg att namnmaterialet verkligen är hela folkets tillgång, inte bara enskilda språkvetarnas. Utan att närmare beskriva hur insamlingen av litauiskt namnmaterial senare gick till kan vi nöja oss med att erinra om att insamlingen, om än med ganska långa avbrott, fortsatte även efter K. Būgas död. Den var särskilt intensiv under fyrtiotalet och efter kriget i Sovjetiska Litauen. Under denna tid växte samlingarna av litauiskt namnmaterial kraftigt – nu har vi omkring en miljon belägg för ortnamn, personnamn, djurnamn och andra typer av namnmaterial. I det alfabetiska kartoteket över ortnamn insamlade ur levande språkbruk finns nu omkring en halv miljon kort. Det alfabetiska kartoteket över litauiska efternamn består av omkring 300 000 kort, med mera. Utdragen ur historiska dokument är än så länge inte lika omfattande, men även de uppgår nu till tiotusentals. Vad innebär detta? Det innebär att K. Būgas kartotek över nomina propria för närvarande inte längre är den viktigaste namnmaterialssamlingen – de nyare kartoteken och samlingarna är betydligt mer imponerande. Men K. Būgas kartotek har inte förlorat sitt värde heller i dag, både som en viktig, självständig del av K. Būgas efterlämnade material och som en källa där man finner sådana uppgifter som saknas i dagens samlingar eller har förändrats betydligt. K. Būgas kartotek över nomina propria har alltså ett bestående värde, och alla som får i uppgift att sammanställa ordböcker över litauiska ortnamn och efternamn eller utföra andra sammanfattande arbeten inom litauisk onomastik kan och bör använda det. Studiet av ortnamnsbeståndet K. Būga utnyttjade det insamlade namnmaterialet mycket intensivt – det kan var och en lätt övertyga sig om genom att bara bläddra i hans ”Samlade skrifter”. Det är dock nästan omöjligt att säga hur många onomastiska arbeten eller hur mycket onomastisk text K. Būga skrev, eftersom han använder och behandlar uppgifter om namnmaterial inte bara i särskilda arbeten ägnade enbart åt namnmaterialets problem, utan också i olika andra artiklar och liknande. K. Būga tog till exempel med både appellativ och egennamn i sin ”Ordbok över det litauiska språket”. Onomastikens och den appellativa lexikens ämnen flätas alltså ofta samman i K. Būgas arbeten och behandlas sida vid sida. Detta innebär naturligtvis inte att man inte alls kan tala om onomastik i dessa arbeten. K. Būga publicerade också många specialstudier och artiklar, kortare artiklar och recensioner som ägnades enbart åt namnmaterialets problem. De uppgår till omkring 60–70, däribland så omfattande studier som: ”Om litauiska personnamn”8, ”Studier av flodnamn och om forntiden hos aister och slaver”9, ”Litauernas bosättning i dagens Litauen”10, ”Kann man Keltenspuren auf baltischem Gebiet nachweisen?”11, ”Material om litauiska li- 8 RR I 201–269. 9 RR III 493–550. 10 Där, s. 551–583. 11 RR I 496–530. 10 den litauiska, lettiska och preussiska mytologin12 m.fl. Många frågor om namnskicket behandlas i kapitlet ”Det litauiska folket och språket samt dess närmaste släktingar”13 i inledningen till ”Litauiska språkets ordbok”, i artikeln ”Славяно-балтийские этимологии”14 m.fl. K. Būgas onomastiska undersökningar omfattar fyra huvudområden: antroponymi, etnonymi, teonymi och toponymi. Antroponymi Som nämnts publicerades det första vetenskapliga arbetet inom onomastiken 1907 i ”Lietuvių tauta”: artikeln ”Efternamnssuffixet -eikia- och -eiko-”15. I artikeln visade K. Būga mycket övertygande, i motsats till J. Spudulis uppfattning, att efternamnssuffixet -eik- inte är slaviskt utan baltiskt. I artikeln anförde författaren både appellativa och egennamn som visar att litauiska efternamn med -eik- (-eika, -eikis) har motsvarigheter även i andra baltiska språk — lettiska (Penn-ekie, Tad-aiki, Zaraiki) och preussiska (Argan-eyko, Bar-eyke, Drun-eike m.fl.). Avledningar med detta suffix är särskilt vanliga i litauiskan — Mažeikis, Drąseikis, Juodeikis osv. Avledningar med suffixet -eik- från otvivelaktigt litauiska ord (mažas, drąsus, júodas) lämnar inget utrymme för tvivel om själva suffixets litauiska ursprung, särskilt eftersom det också är vanligt i appellativa (atbul-eikis, neval-eika, živ-eika ”liten fisk” m.fl.). K. Būgas största verk inom antroponymiken är studien ”Om litauiska personnamn”16. Där undersöktes för första gången i vår språkvetenskapliga historia de gamla tvåledade personnamnens struktur, och äktheten hos personnamn med ändelserna -a och -as belades. Anledningen till att denna studie skrevs var artiklar av J. Spudulis och M. Venslovas, där man hävdade att sammansatta efternamn måste sluta på ändelserna -is eller -ys, medan sammansatta efternamn med ändelserna -a och -as skulle visa att de inte var litauiska. K. Būga insåg mycket väl att ”undersökningen av furstarnas namn och dagens efternamn inte får någon fast grund att stå på förrän vi har undersökt de sammansatta, tvåledade orden (appellativa) ordentligt”17. För detta ändamål samlade han från talspråket och skriftliga källor 220 sammansatta substantiv och några adjektiv med ändelsen -a eller -as. Dessa sammansatta appellativa ord skiljer sig, med en i viss mening oförändrad stamfinal i den andra leden, inte alls i fråga om bildning från sammansatta personnamn But-vilà, Dár-butas, Dàu-nora, Gėd-gaudas osv. Det bör noteras att ord av denna typ inte är nybildningar — de förekommer också i andra indoeuropeiska språk: latin (agricola, pari-cida, sangu-sūga), fornhögtyska (wâr-quèto), slaviska (voje-voda), lettiska (slep-kava), ryska (bemno-гон), grekiska (ὑδρο-φόρος osv.). I dag, när vi instämmer i K. Būgas uppfattning om åldern hos sammansatta ord och personnamn med ändelserna -a och -as, kan vi också tillägga att litauiska sammansatta personnamn med ändelserna -a och -as, 12 Samma ställe, s. 143—189. 13 RR III 85—282. 14 RR I 433—495. 15 Samma ställe, s. 140—142. 16 Samma ställe, s. 201—269. 17 Samma ställe, s. 206. 11 sannolikt inte yngre än bildningar av denna typ med ändelserna -is, -ys och, bör tilläggas, -ius (jfr Butnorius): Tvärtom finns det skäl att anta att de första är relikter av mycket arkaisk bildning, medan de senare rentav kan vara sekundära, vissa adjektiviska ”avledningar” av de första. Detta antagande stöds bland annat av sådana par av sammansatta personnamn – nutida efternamn (eller ortnamn som härletts ur dem): Daũ-baras: Dau-bãris, Kaũ-baras: Kam-barỹs (< *Kaũ-baras: *Kan-barỹs), Kĩm-baras: Kĩm-baris, Dar-butas: Dar-būtis, Eĩ-butas: Ei-būtis, Gĩm-butas: Gim-būtis, Nár-butas: Nar-būtis, Nár-būtas: Nar-būtis, Skir-butas: Skir-būtis, Sũ-daras: Sū-daris, Sĩ-daugas: Si-daugis, Gin-eitas: Gin-eitis, Bar-gãila: Bar-gailis, Min-gãila: Min-gailis, Skir-gãila (jfr Skir-gailãi k.), *Skir-gailis (jfr Skir-gailiai k.), Mãm-gaudas: Mam-gaũdis, Mém-gaudas: Mem-gaũdis, Mil-gaũdas: Mil-gaũdis, Mim-gaudas: Mim-gaũdis, Viz-gaudas: Vis-gaũdis, Daũ-gilas: Dau-gilis, Daũ-girdas: Dau-girdis, Eĩ-girdas: Ei-girdis (jfr Ei-girdžiai mstl.), Daũ-jotas: Dau-jõtis, Bù-kantas: Bu-kantìs, Daũ-kantas: Dau-kantìs, Der-kintas: Der-kintìs, Mil-kintas: Mil-kintìs, Skir-mantas: Skir-mantìs, Beĩ-noras: Beĩnoris: Beĩ-norius, But-noras: But-noris: But-norius, Ei-noras: Ei-noris: Ei-nõrius, Daũ-noras: Dau-noris: Daũ-nõrius, Sau-noras: Sau-noris: Sau-nõrius, Vaikš-nõras: Vaikš-noris, Vaĩ-noras: Vaĩ-noris: Vaĩ-nõrius, Vaĩš-noras: Vaĩš-noris: Vaĩš-nõrius, Beĩ-naras: Beĩ-naris: Beĩ-narỹs: Beĩ-narius, Daũ-naras: Dau-naris, Vỹ-tartas: Vi-tartis, Bù-tautas: Bu-tautìs, Gin-tautas: Gin-tautìs, Gõ-tautas, Gõ-tautis, Jõ-tautas: Jo-tautìs, Min-tautas: *Min-tautis (jfr Min-taũčiai k.), Bãr-vainas: Bar-vainis: Bar-vainius, Gird-vainas: Gird-vainis, Kánt-vainas: Kánt-vainis, Tár-vainas: Tar-vainis: Tar-vainius, Jõ-vaiša: Jo-vaišìs, Nár-vaišas: Nár-vaišis, Nór-vaišas: Nor-vaišis: Nor-vaišius, Tól-vaišas: Tol-vaišis: Tol-vaišys, Bar-vydas: Bar-vỹdis, Beĩ-vydas: Bei-vỹdis, Buì-vydas: Bu-vỹdis, Mil-vydas: *Mil-vỹdis (jfr [Mil-vỹdžiai k.), Réi-vydas: Réi-vỹdis, Sĩr-vydas: Sir-vỹdis, Tár-vydas: Tar-vỹdis, Ter-vydas: Ter-vỹdis, Ged-vilas: Ged-vìlius, Gend-vilas: Gend-vìlis, Ger̃d-vilas: Gerd-vìlis, Gĩrd-vilas: Gird-vìlis, Jãs-vilas: Jãs-vilis, Maž-vilas: Maž-vìlis, Nór-vilas: Nor-vìlis m.fl. Av de nutida sammansatta efternamnen av denna typ att döma verkar det ändå som om de flesta bara har varianter med ändelserna -a, -as, men inte med -is, -ys, -ius. Att bildningar där det andra sammansättningsledets stamslut är oförändrat är äldre har redan uppmärksammats av andra lingvister18. I sin studie betraktar K. Būga sammansatta personnamn som semantiskt motiverade. Han menar att ”Taut-gina, But-gina, Vaiš-nóra, etymologiskt sett, betecknar personer som ’försvarar folket’, ’försvarar hemmet...’, ’längtar efter festmåltider...’19. Vidare påpekar han: ”Men stammen i ett sammansatt ord som är ett verb kan också stå först, jfr čiūp-kula, kláus-žada, griau-medis. På så sätt uppstår i språket vid sidan av Taut-gina(s), Vaiš-nora(s), But-gina(s) även Gin-tauta(s), Nór-vaiša(s), Gin-buta(s)”20. 18 Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1941, p. 28; Balčikonis J. Rinktiniai raštai, 1978, t. 1, p. 259; Urbutis V. Daiktavardžių daryba. — Kn.: Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965, t. 1, p. 447—448; 457. 19 RR I 223. 20 Där. 12 Även om vi instämmer med K. Būga i att de gamla sammansatta personnamnen i litauiska och andra indoeuropeiska språk var semantiskt motiverade, det vill säga betydde något, också när deras led byter plats (Būt-vilas: Vil-butas, Gin-tautas: Taut-ginas, Mańt-vilas: Vil-mantas, Min-vydas: Vyd-mintas, Rim-tautas: Taut-rimas, Mańt-rimas: Rimantas < *Rim-mantas, Vytautas < *Vyd-tautas: Taut-vydas, Vil-tautas: Taut-vilas, Nór-vaišas: Vaiš-noras, Vid-mantas: Mańt-vydas m.fl.), måste man ändå tillägga att appellativer inte känner till någon sådan fri, eller över huvud taget fri, växling av leden som i sammansatta personnamn. Detta är en tydlig indikation på att den semantiska relationen mellan de båda leden i sammansatta personnamn kan vara försvagad eller rentav fakultativ, alltså inte alltid nödvändig. Visserligen ger K. Būga tre exempel där de första leden i sammansatta appellativer är verbiska — čiūp-kula, kláus-žada, griau-medis. Som bekant finns det otaliga sammansatta substantiv av denna typ med ett andra, verbiskt led. Men detta är långt ifrån detsamma som det vi ser i sammansatta personnamn, eftersom leden i sammansatta appellativer inte växlar plats i samma ord (vi har Gin-tautas och Taut-ginas, men vid sidan av čiūp-kula finns inget *kul-čiupa21). Sammansättningsbildningen hos appellativer förklarar alltså inte varför leden i sammansatta personnamn kan byta plats helt fritt. Utan att ens försöka lösa detta ytterst komplicerade problem vill jag för tillfället bara påminna om att fritt byte av plats mellan leden i sammansatta personnamn inte är något som enbart kännetecknar litauiskan. Detta fenomen har iakttagits i det gamla preussiska namnskicket: Buti-gede: Gede-buth, Gayle-minne: Mynne-gayle, Gawde-wis: Wisse-gawde, Monte-myle: Myle-munt osv. Leden byter ofta plats i gamla slaviska personnamn: Miro-liubov: Liubo-mir, Slavi-bor: Bori-slav, Slavo-liub: Liubo-slav m.fl. Ett liknande fenomen kännetecknade även många andra folks äldre namnskick — jfr fornhögtyska Bald-wig: Se-bald, Fridu-bert: Sieg-fried, iranska Vanhu-data: Aipi-van-hu, forhindiska Mano-rama: Vasu-manas, keltiska Boduo-gnatus: Ate-bodua, forngrekiska Διό-δωρος: *Εν-διος osv.22 Växling av leden i sammansatta personnamn är alltså inte bara vitt spridd, utan också en mycket gammal egenskap hos dem. Sannolikt är detta hur som helst ett särdrag som framför allt kännetecknar just gamla sammansatta personnamn. Men det är möjligt att detta inte är en genetiskt nedärvd arkaism hos sammansatta personnamn, eftersom alla gamla namn framför allt var semantiskt motiverade, betydde något och uttryckte önskningar för den som bar namnet. När leden bytte plats kunde hela namnets semantik inte förbli intakt. Därför finns det skäl att anta att växlingen av leden inte berodde på ordbildning, utan på helt andra orsaker, i viss mening till och med icke-lingvistiska. Låt oss ta ett klassiskt exempel — fornhögtyska sammansatta personnamn, där leden växlar plats helt obehindrat. Orsakerna till detta fenomen har sedan länge klarlagts av forskare i tyska personnamn. Det visade sig att en fornhögtysk tradition hade funnits, enligt vilken släktskap och tillhörighet till samma familj uttrycktes på följande sätt: ett led i ett sammansatt personnamn överfördes till en son, ett barnbarn eller liknande, det vill säga blev så att säga ärftligt, medan det andra byttes ut. Till exempel förekommer i Hildebrands sång 21 Ibland är det möjligt att växla leden i sammansatta appellativer som bildats av två substantiv — jfr gaīd-vīstis: vīst-gaidis, Ežerēt-šlaitis: Šlait-ežeris m.fl. 22 Pavyzdžiai iš Fick A. Die griechischen Personennamen. Göttingen, 1874. 13 en sådan namnserie: farfar Heri-brant, far Hilti-brant, son Hadu-brant²³. Barns namn kan också bildas av olika led ur faderns och moderns namn: far Gēr-hard, mor Gund-hild, son Hild-gēr, dotter Gēr-hild²⁴. Detta var ett utbrett fenomen²⁵. Men viktigast är att det inte bara var utmärkande för forntida germaner. Många sådana eller liknande exempel förekommer i de forntida grekernas namnbruk – jfr far Aipo-machos, son Antti-machlos, farfar Hippo-krates och hans sonsöner Hippias och Hipp-archos osv. Spår av detta fenomen har också påträffats i namn hos vissa andra folk. Det handlar tydligen om en indoeuropeisk tradition från en viss period. Den är naturligtvis något senare och sammanhänger med samhällets sociala och ekonomiska utveckling, med arvsrättens uppkomst, med behovet av att betona tillhörigheten till den ena eller andra familjen och släkten osv. Det finns inga direkta belägg för om denna tradition också var utmärkande för de forntida litauernas namnbruk. Den omständigheten att obehindrade ledväxlingar i sammansatta personnamn inte stöds av de appellativa ordens ordbildning, och att den indoeuropeiska traditionen bakom detta fenomen kan ha påverkat även litauernas namnbruk, gör det dock möjligt att misstänka att växlingar mellan leden i äldre litauiska sammansatta personnamn inte är en regelbunden fortsättning på appellativ ordbildning. De kan också ha betingats av orsaker liknande dem som nämnts ovan. Vi har tydligen att göra med ett fenomen som är svårt att isolera från ett betydligt vidare indoeuropeiskt sammanhang. Ledväxling är särskilt vanlig i slaviska namnbruk (utöver de personnamn som nämnts ovan, jämför även toponymiska och antroponymiska fall av ledväxling Мир-о-слав-: Слав-о-мир-; Добр-о-дом-: Дом-о-жир-; Жир-о-вит-: Вит-о-слав-; Мир-о-гощ-: Жит-о-мир- osv.); enligt vissa forskare är detta resultatet av ledens desemantisering – när de förlorat sin ursprungliga betydelse blir de vissa typiska formanter²⁶. I studien ”Om litauiska personnamn” undersökte K. Būga vilka ryska vokaler som ersätter vokalerna i litauiska namn i dokument från 1200–1400-talen. Denna del av studien hjälpte författaren att fastställa de verkliga, mest autentiska formerna av de litauiska furstarnas namn. De furstenamn han föreslog är än i dag allmänt erkända och används: Mindaugas, Vaišvilkas, Treniota, Traidėnis, Vytenis, Jogaila, Lengvenis, Vytautas, Švitrigaila. K. Būgas studie ”Om litauiska personnamn” lade en solid vetenskaplig grund för den fortsatta forskningen om äldre litauiska och i allmänhet alla baltiska personnamn. Den främste fortsättaren av detta arbete i vår tid är J. Jurkėnas, som skrev en kandidatuppsats i filologi om ämnet och publicerade flera artiklar. K. Būga lämnade inte efter sig några fler specialstudier som enbart ägnades åt analys av personnamn. Det betyder naturligtvis inte att han därefter inte behandlade personnamn. I ”Litauiska språkets ordbok”, i artiklar och i recensioner om ortnamn används personnamn ofta vid etymologiska tolkningar av ortnamn. I sådana fall är det undersökta objektet naturligtvis ortnamnen, medan personnamnen endast bidrar till att förklara deras ursprung. ²³ Fleischer W. Die deutschen Personennamen. Geschichte, Bildung und Bedeutung. Berlin, 1964, S. 18. ²⁴ A.a., s. 32. ²⁵ Dar žr. Gottschald M. Die deutschen Personennamen. Berlin, 1955, S. 8. ²⁶ Подольская Н. В. Восточнославянские типовые исходные топоосновы. – В кн.: Имя нарицательное и собственное. М., 1978, с. 112. 14 Etnonimika K. Būga är den främste forskaren av baltiska etnonymer. Han har förklarat ursprunget till de flesta litauiska, lettiska och preussiska etnonymerna eller, vilket är minst lika viktigt, fastställt de baltiska etnonymemas exakta, autentiska former. Grunden för K. Būgas framgångar i tolkningen av etnonymer var hans riktiga metodologiska ståndpunkt. Trots att det knappast fanns någon forskning om baltisk etnonymi före K. Būga, och att det var han som först fick bryta ny mark, insåg han en mycket viktig princip — nämligen att den mest karakteristiska modellen för bildandet av baltiska etnonymer är att etnonymer bildas från andra ortnamn. K. Būga skrev: ”Ett folk får ofta sitt namn från namnet på det land där det bor, eller från namnet på en flod eller sjö, vid vars stränder ett visst politiskt eller kulturellt centrum har vuxit fram”27. Senare forskning om baltisk och indoeuropeisk etnonymi har helt bekräftat denna hypotes av K. Būga28. Aisčiai, áistis. Först och främst var det K. Būga som fastställde dessa former och föreslog att de skulle användas. Han förklarade också att namnet aisčiai från början ”torde ha använts endast av den västligaste stammen av preussiska folket, besläktad med goterna, som bodde vid Wisłas mynning och Frisches Haff, som litauerna ännu för inte så länge sedan kallade Aismarėmis, det vill säga aisčiais-viken”29. Senare kan alla preussare ha kallats med detta namn. Från 900-talet nämns inte längre namnet aisčiai — i dess ställe uppträder etnonymen prūsai. Denna omständighet gjorde det möjligt för K. Būga att dra följande slutsats: ”Eftersom namnet aisčiai sedan 900-talet inte längre behövs för att beteckna det preussiska folket, skulle vi i dag kunna använda det som namn på hela den grupp vars medlemmar inte bara är preussare (de forntida, egentliga aisčiai), utan också litauer, letter, zemgaller, seler och kuroner”30. Följaktligen var det K. Būga som först föreslog termen aisčiai som beteckning för alla balter. Etnonymen används i denna betydelse inte bara i K. Būgas skrifter — länge var den ganska allmänt utbredd, tills den för bara några årtionden sedan slutgiltigt trängdes undan av termen báltai, rekommenderad i förordet till F. Nesselsmanns bok ”Die Sprache der alter Preussen”, utgiven 1845. K. Būga lade inte fram någon etymologi för etnonymen áisčiai. Senare forskare har försökt fylla denna lucka. Enligt vår uppfattning är den version som K. Kuzavinis framförde den mest övertygande; enligt den bör etnonymen áisčiai framför allt förbindas med floden Aistà (biflod till Širvinta, Bartninkai). Detta hydronym förekommer inte bara en gång i det litauiska namnmaterialet — jfr Aisetą, sjö (Labanoras), Éisra, flod (Pagėgiai), Jiesią < * Eisia, flod (Garliava), m.fl.31 Etnonymen áisčiai skulle alltså ha hydronymiskt ursprung. Prūsai, prūsas. Detta är en av de baltiska etnonymer som fått mest uppmärksamhet32. Trots många försök har ingen lyckats förklara dess ursprung på ett tillfredsställande sätt. Bland nyare förklaringar nämner vi J. Otrębskis, V. Mažiulis och S. Karaliūnas. J. Otrębski förband etnonymen prūsas med for nind. púruṣa-ḥ. Betydelsen av detta ord är inte helt klar, men kan likna den hos for nind. pú-mān ’människa’, 27 RR III 629. 28 Kuzavinis K. Lietuvos vardo kilmė — Kalbotyra, 1964, t. 10, p. 8; Суперанская А В. Групповые обозначения людей в лексической системе языка. — В кн.: Имя нарицательное и собственное. М., 1978, с. 74. 29 RR III 730—731. 30 A.a., s. 731. 31 Kuzavinıs K. Etymologica. I. Baltų etnonimų kilmės klausimu. — Baltistica, 1966, t. 1, p. 177. 32 Se litteraturen hos Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg. Göttingen, B. 1, S. 659; Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. М., 1971, т. 3, с. 389 (och i de artiklar som anges nedan). 15 man”33. Sådan semantik är verkligen kännetecknande för etnonymer34, men kopplingen till ord i fornindiska utan några mellanled är alltför långsökt. V. Mažiulis har framfört en uppfattning om ett möjligt hydronymiskt ursprung för etnonymen prūsas35, men hittills har ingen lyckats påträffa någon motsvarande hydronym. S. Karaliūnas var troligen den siste som etymologiserade denna etnonym genom att knyta den till litauiska prūsti, ”växa väl, frodas …”, lettiska prausties ”bli starkare, öka, bli grövre …” samt andra besläktade ord i de baltiska språken36. Formellt sett är denna koppling inte ny — tidigare forskare, däribland O. Trubačiov37 och i viss mån V. Mažiulis38, har redan jämfört etnonymen prūsas med litauiska prūsti, praūsti, prusna och liknande. Det nya i S. Karaliūnas etymologi är att han tämligen övertygande (sett ur etnonymikens metodologiska perspektiv) förklarar etnonymens prūsas semantik. Men även denna hypotes är inte invändningsfri. Enligt vår mening är dess svagaste punkt att det är svårt att förstå hur det rekonstruerade appellativet i fornpreussiska *prūsis eller *prūsas, varifrån adjektivet prūsiškan och adverbet prūsiškai bildades, skulle kunna ha fått betydelsen ”folk” eller ”nation”, om motsvarande appellativ i de baltiska språken saknar dessa betydelser. Och över huvud taget går dessa betydelser inte att bevisa ovedersägligt, vare sig genom intern rekonstruktion eller genom komparativ lingvistik. K. Būga etymologiserade inte själv prūso, men framförde olika andra anmärkningar om dess uppkomst, betydelseförändring och dylikt. En av dessa anmärkningar är enligt vår mening avgörande. Vi tänker på K. Būgas bestämda hävdande att prūsas är en jämförelsevis sen etnonym: ”Namnet Prūso kan inte vara äldre än 900-talet. Om namnet prūso hade uppstått redan på 500–700-talen, skulle polacker och ryssar i dag uttala formen Prusy som *Prysy, eftersom alla slaver då fortfarande uttalade det äldre u där man i dag har ljudet y (ryska ы)”39. I dag vore det för tidigt att hävda att K. Būgas uppfattning är obestridlig40, men det fonetiska argumentet förefaller tills vidare knappast kunna ifrågasättas. Tyvärr ägnade senare författare ringa uppmärksamhet åt denna K. Būgas uppfattning, som dessutom stöddes av andra forskare41 (med undantag för möjligen endast E. Frenkel42). Detta är i själva verket en grundläggande fråga — är etnonymen ny eller gammal? Om det till exempel skulle visa sig att K. Būga har rätt, skulle många hypoteser om etnonymens ursprung (däribland de som vi nämnt) falla av sig själva. Då skulle man förstås, vare sig man ville eller inte, behöva försöka söka efter 33 Otrębski J. Über die Herkunft des Preussennamens. — Lingua Posnaniensis, 1955, t. 5, S. 76—77. 34 Trubačev O. N. Tidiga slaviska etnonymer — vittnen om slavernas migration. — Voprosy jazykoznanija, 1974, nr 6, s. 54; Superanskaja V. A. A. a. verk, s. 73. 35 Prūsų kalbos paminklai. Parengė Mažiulis V. V., 1966, p. 15 (39 išnaša). 36 Karaliūnas S. Dėl prūsų etnonimo reikšmės ir kilmės. — Baltistica, 1977, t. 13, p. 372—373. 37 Trubačev O. N. Anteckningar om etymologi och onomastik. — I: Pytannia onomastyky. Kyiv, 1965, s. 16—24. 38 Mažiulis V. A. a. st. 39 RR III 731. 40 Man bör erinra sig om en visserligen tvivelaktig, men likväl redan föreliggande hypotes om en möjlig betydligt vidare etnonymisk, antroponymisk och toponymisk kontext för etnonymen prūsas — se Топоров В. Н. К фракийско-балтийским языковым параллелям. II. — В кн.: Балканский лингвистический сборник. М., 1977, с. 81—83. 41 Mažiulis V. A. a. a. verk, s. 13; Нелокучный А. П. Балто-северославянские языковые связи. Киев, 1976, с. 103. 42 Fraenkel E. A. a. verk, s. 659. 16 andra, kanske till och med principiellt nya sätt att lösa frågan om etnonymen prūsass ursprung, med särskild uppmärksamhet, vid sidan av appellativisk baltisk ordförråd, riktad mot det stora utbredningsområdet för ortnamn med prūs-, vilket även tidigare forskare har uppmärksammat43 och vars sammanfattande bild har presenterats av A. Nepokupnas44. Letter, lett. Enligt K. Būga härleds letterens namn från flodnamnet *Leta, *Latā45. Namnet ska ha uppkommit där floden Lat(v)os, Let(v)os rann46 (jfr Latavā, Latuvā, flod i Anykščiai, biflod till Šventoji). Litauer, litauer. K. Būga nämner denna etnonym många gånger i sina skrifter, tolkar den ingående, återger dess historiska beläggningar osv., men förklarar inte dess ursprung. Efter K. Būgas död avtog inte intresset för litauern. Av de många tolkningarna kan tre nämnas — J. Otrębskis, J. Ochmańskis och S. Tarvydas. J. Otrębski förband landsnamnet Lietuvą med flodnamnet Leitė (Šilutė) och andra besläktade egennamn och appellativ47. Även J. Ochmański anser att landsnamnet Lietuvą har hydronymiskt ursprung. Han hänvisar till flodnamnet *Letovia: som nämns i Mindaugas brev till Svärdsriddarorden: ”in ripam Lettoviae que dicitur de Lettawie (Lettowie)”48. J. Ochmański identifierar detta historiska flodnamn med det nuvarande flodnamnet Latavā, Latuvā (Anykščiai, biflod till Šventoji)48. S. Tarvydas kom närmast en lösning på problemet med ursprunget till namnet Lietuvõs. Han observerade att namnet Litauen måste ha uppkommit där en territoriell statsbildning, ett halvfeodalt furstendöme — det litauiska landet — tog form under 800–1100-talen. Enligt honom låg det litauiska landet söder om Neris nedre lopp, längs Nemunas högra mellersta lopp. S. Tarvydas skriver vidare: ”I detta område tycks det inte finnas någon liten flod Leitė, men en bäck med detta namn kan ha funnits där i forntiden, och människorna kan ha glömt dess namn”49. När ”Förteckningen över flod- och sjönamn i Litauiska SSR” utkom 1963 visade det sig att en sådan bäck faktiskt hade funnits — det var en bäck i Gelvonaiområdet, en högra biflod till Neris, Lietáuka, Liẽtauka. Senare upptäcktes ytterligare en variant av detta flodnamn — Letava. S. Tarvydas förmodan bekräftades alltså. Antalet varianter av flodnamnet Lietáuka utökades senare med ytterligare tre av K. Kuzavinis50: Letáuka, Letávka, Litávka. K. Kuzavinis är också upphovsmannen till förklaringen av ursprunget till Lietuvõs. Med utgångspunkt i dialektvarianterna och de historiska beläggen för detta flodnamn fastställde han att den äldre formen av namnet var Lietavā. Som bekant, 43 Se Bialatowicz J. Kilka uwag o szeskich i polskich nazwach miejscowych Prusy i t. p. — Slavia occidentalis, 1933, t. 12, s. 301—303; Антоневич Е. „Prussy“ в топонимике северной Польши и новгородской Руси. — В кн.: Феодальная Россия и всемирно-исторический процесс. М., 1972, с. 252—261. 44 Непокупный А. П. Указ. соч., с. 93—103 (čia ir tolesnė literatūra). 45 RR III 629. 46 Samma ställe, s. 737. 47 Otrebski J. Über die Vervollkommnung der Forschungsmethoden in der indoeuropäischen Sprachwissenschaft. — Lingua Posnaniensis, 1963, t. 9, s. 27. 48 Ochmański J. Noms des terres lituaniennes au XIIIe siècle — Lituanie, Nalszczany et Dziawoltwa. — Lingua Posnaniensis, 1963, t. 9, p. 171. 49 Tarvydas S. Lietuvos vietovardžiai. V., 1958, p. 22. 50 Kuzavinis K. Lietuvos vardo kilmė. — Kalbotyra, t. 10, p. 9 (ten ir išsami literatūros apžvalga). 17 Lietuvõs varianter av eller tidigare former av namnet var också Lietavà. Därmed hade nyckeln till etymologin hittats, och K. Kuzavinis avslutade mycket framgångsrikt de många forskares ansträngningar som, som vi har sett, syftade till detta mål. Kuršiai, kuršis. Först och främst och framför allt har vi K. Būga att tacka för att han slutgiltigt bevisade och befäste formerna kuršas, kuršiai, kuršis51. Dessutom förklarade han även etnonymens ursprung och knöt det till slav. korsto: ukr. kors ”röjning, plundring (nyodling), чищоба, новь”, tjeck. krs ”förkrympt, avbarkat träd”, pol. karślak ”lågt, grenigt, krokigt träd som inte duger till ved”. ”Kuršo-namnets grundbetydelse kan ha varit ’röjning’, ’skördande’, ’Rodeland’ eller ’land med låga, förkrympta träd’, ’buskland’, ’Buschland’.”52 Senare gjordes också andra försök,53 men enligt vår mening är de alla, däribland även J. Kazlauskas sannolikt senaste förslag,54 mindre lyckade än K. Būgas. Semigaller, semigall. Etnonymen och landsnamnet Semigallien fastställdes av K. Būga. Dessa former av orden används oftast även i dag. Den mest godtagbara av de föreliggande är också den etymologi till etnonymen som K. Būga föreslog. Enligt K. Būga är detta ett sammansatt ord vars första led vinter- kan förbindas med lit. žiémiai ”norr”, lett. ziemelis ”detsamma”, medan det andra ledet, kant-, betydde trakt, sida, jfr lett. galā ”i trakten” (han bor i vår trakt), lit. gãlas ”kant, sida”.55 Denna etymologi av K. Būga fick senare stöd av E. Frenkelis56. V. Grinaveckis publicerade 1968 en annan hypotes, enligt vilken det första ledet i semigallernas namn skulle kunna vara inte vinter- (norr), utan låg-. V. Grinaveckis härleder detta led ur lit. žemė, žemas och förbinder det med många andra litauiska och lettiska ortnamn och personnamn med roten žem- (Žemalė, Žemupis, Žemaičiai, Žemygala osv.)57. Denna hypotes kan dock enligt vår mening knappast konkurrera med K. Būgas, eftersom K. Būga ganska tydligt har bevisat att etnonymens rot var vinter-. Detta bekräftas helt av den skandinaviska inskriften från 1000-talet Seimgala, Seimgaler58 och den ryska krönikans Зимигола samt Зимгола. Rotvokalen i hos de sistnämnda formerna kan endast komma från ei (jfr eiti: ūmu). Det är svårt att tro att detta skulle vara så oregelbundna, tillfälliga skrivningar. Om man resonerar så måste man gå med på att diftongen ei i stället för lit. e kunde förekomma i historiska dokument. En annan sak är monoftongering av diftongen ei, som återspeglas i många senare skrivningar (Semigalli, Semegallen osv.). Som J. Šliavas undersökningar visar kunde diftongen ei > ie i dialekten ganska regelbundet övergå till e.59 Det faktum att roten žem- är vanligare i det baltiska namnskicket än žiem-, žeim- (beträffande de senare, jfr Žeimis, Žeimėlis, Žeimenà, Žeimikė, Žeimenys och Žiemiškis, Žiemragis, Žiembalės, Žiemgaraistis osv.), bevisar ingenting. Det viktiga är vilken rot (žem- eller 51 RR II 232–234; III 246–251. 52 RR III 234. 53 Se Фасмер М. Указ. соч., 1967, т. 2, с. 338; Frenkelis E. Baltų kalbos. V., 1969, s. 58. 54 Kazlauskas J. Dėl kuršių vardo etimologijos. – Baltistica, 1969, t. 4, p. 59–63. 55 RR III 253, 737. 56 Frenkelis E. a.a., s. 59. 57 Grinaveckis V. Dėl žemaičių vardo kilmės. – Kalbotyra, 1968, t. 19, p. 46, 48. 58 RR III 252–253. 59 Šliavas J. Kai kurios pastabos žiemgalių klausimu. – Kn.: Kraštotyra. V., 1967, p. 52 (ten ir kita literatūra šiuo klausimu). 18 žeim-) kan rekonstrueras utifrån historiska dokumentbelägg (etnonymen *žiemgalis eller liknande har inte belagts i det levande språket). Seler, sėlis. Etnonymen sėlis har, liksom žiemgālis, inte bevarats i det levande språket. K. Būga fastställde dessa former med stöd av historiska belägg och ortnamn som misstänks ha bevarat samma rot sėl-: Sėlpilis och Sėlė (eller Sėlė?). Han rekonstruerade också landets namn — Sėla (eller Sėluona)60. K. Būga förklarade emellertid inte själva etnonymens ursprung. Och även efter K. Būgas död ägnades sėlis föga uppmärksamhet61. Den mest ingående av de senare förklaringarna är K. Kuzavinis. Enligt denne författare finns det skäl att betrakta etnonymen sėlis och områdesnamnet Sėla som av hydronymiskt ursprung. Visserligen är ingen så tydlig hydronym känd som i fallet med, låt säga, Lietuvõs. K. Kuzavinis försöker rekonstruera den: från det nutida bäcknamnet Sėl-iupis, Sėl-iupỹs (Daugailiai, vänster biflod till Šventoji) återställs en hypotetisk protoform *Sėlia, *Sėlė, ur vilken, enligt författaren, etnonymen sėliai, sėlis och områdesnamnet Sėla kan ha uppstått62. Jótingiai, jótvingis. K. Būga härledde detta etnonym från namnet Ямба, belagt år 1516 för en flod som rann i Lidaområdet och som polackerna kallade Jatfa. Den baltiska formen kan ha varit *Jātvā > litauiska *Jótva. Senare forskare, däribland A. Nepokupnas63, anslöt sig till denna etymologi. Det verkar som om detta fortfarande är den mest sannolika förklaringen till jótvingiais ursprung. Efter K. Būgas forskning minskade inte intresset för jatvingerna, utan ökade tvärtom alltmer. Det räcker att erinra om den komplexa jatvingiska expeditionen, som nu har pågått i mer än trettio år, och om många andra lingvistiska undersökningar och studier av historisk inriktning64, däribland det internationella symposiet om jatvingernas frågor, som hölls i Białowieża 197365, med mera. Många av dem som undersökt jatvingernas problem har ofta på ett eller annat sätt också berört frågan om etnonymens ursprung. Bland de mest uppmärksammade originella hypoteserna bör framför allt J. Nalepas nämnas. Denne specialist på jatvingerna framför tanken, och försöker underbygga den mycket ingående, att jatvingerna fått sitt namn från floden Ančia. Enligt J. Nalepa var den äldsta stammen i jótvingiai *Ant-iv-ing-, där ant- är roten Ančia < *Antjā (eller *Antia) i flodnamnet ant-, medan -ing- är ett suffix. Vad elementet -iv- är, är svårt att förklara, även om författaren försöker göra det med stöd av material från fornpreussiskan66. Således skulle jótvingiai enligt J. Nalepa vara *Ant-iv-ing-ai. Denna etymologi är visserligen tilltalande och väl underbyggd, men kan ändå, åtminstone för närvarande, enligt vår mening inte göra anspråk på att slutgiltigt lösa frågan om ursprunget till etnonymen jótvingiai, eftersom svårigheterna med att förklara den fonetiska utvecklingen är mycket stora. 60 RR III 274. 61 Något uppehåller sig vid detta, till exempel E. Frenkel och O. Trubačiovas — Frenkelis E. Min. veik., s. 59—60; Трубачев О. Н. Ранние славянские этнонимы — свидетели миграции славян, с. 55. 62 Kuzavinis K. Etymologica, p. 179—180. 63 Непокунный А. П. Указ. соч., с. 109. 64 En mer övergripande bild av dem ges i följande senare arbeten: Kamiński A. Jaćwież. Łódź, 1953; Nalepa J. Jaćwięgowie. Nazwa i lokalizacja. Białystok, 1964; Burek K. Starożytnicy i archeolodzy. Z dziejów badań archeologicznych na Białostocczyźnie. Pojezierze... Olsztyn, 1977. 65 Simpoziumo medžiaga žr. Acta Baltico—Slavica, 1976, t. 9. 66 Nalepa J. Ten pat, p. 32—33. 19 Ännu mindre övertygande är O. Trubatjovs ganska kategoriska, men inte närmare underbyggda, uppfattning att jótvingiai betyder ”толпа, отряд”⁶⁷. Sūduviai, sūduvis. K. Būga var den förste som förband denna etnonym med flodnamnet Sūdonia⁶⁸ (Liudvinavas, vänster biflod till Šešupė). Senare forskare har i stort sett enhälligt ställt sig bakom K. Būgas etymologi⁶⁹. När det gäller den semantiska tolkningen råder dock oenighet. V. Mažiulis och J. Otrębski ansåg exempelvis att etnonymen har hydronymiskt ursprung, medan B. Savukynas och A. Nepokupnas snarare skulle vilja tolka Sūduvą som ett område med träsk, lågland eller dylikt. Enligt vår mening är den första tolkningen mer godtagbar. O. Trubatjovs antagande (omotiverat av författaren själv) att Sudowia betyder < ”свои“⁷⁰ lämnas därhän. Galindai, galindas. K. Būga förklarade etnonymen så här: ”Namnet Galindo härleder jag från galo ’ände’: galindas är ryska украинец ’en som bor i änden av (det preussiska landet)’⁷¹.” Senare forskare har stött denna etymologi av K. Būga⁷². P. Skardžius⁷³ och B. Savukynas⁷⁴ underbyggde den särskilt väl med nya fakta, framför allt från ordbildningen. J. Otrębski godtog inte denna etymologi av etnonymen galindai; enligt honom hade den etymologiska betydelsen av * Galindā varit ’kraft, folkmassa, mängd’⁷⁵. V. Mažiulis instämmer i huvudsak med K. Būga och B. Savukynas, men ställer också frågan: ”Har *Galind- kanske också hydronymiskt ursprung?”⁷⁶ Det verkar som om V. Mažiulis fråga har god grund — J. Nalepa tycks ha hört den och besvarade den⁷⁷. Denne forskare fann en sjö mitt i det tidigare galindiska området, och etnonymen galindai kan ha bildats av sjöns namn. I historiska källor skrivs sjönamnet på olika sätt: Galent, Galanten, Gellant, Gelland, Galland, Gieląd, Gehland -See med flera⁷⁸. J. Nalepas hypotes förefaller kunna göra anspråk på att vara en tämligen övertygande och välgrundad etymologi av etnonymen galindai. Daināviai, daināvis. K. Būga ansåg att även denna etnonym härstammar från ett flodnamn: ”Landsnamnet Dainuvà (pr. Dainavō), såsom floden och sjön med samma namn visar, är prae- 67 Трубачев О. Н. Указ. соч., с. 55. 68 RR III 156. 69 Mažiulis V. A.a., s. 18–19; Savukynas B. Om M. Rudnickis etymologiska tolkningar av Galinda, Prieglius och Sūduva. — I: Lietuvių kalbotyros klausimai, 1963, bd 6, s. 323–325; Otrębski J. Das Jatwingerproblem. — Die Sprache. Zeitschrift für Sprachwissenschaft, 1963, bd 9, s. 158; Непокупный А. П. Указ. соч., с. 111–112. 70 Трубачев О. Н. Указ. соч., с. 55. 71 RR III 117. 72 Endzelīns J. Senprūšu valoda. Rīgā, 1943, p. 8; Frenkelis E. Min. veik., p. 62; Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch, S. 130; Kiparsky V. Finnougrier und Slaven zu Anfang der historischen Zeit. — Ural-altaische Jahrbücher, Wiesbaden, t. 42, 1970, S. 5; Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. М., 1964, т. 1, с. 434. 73 Skardžius P. Lietuvių vandenvardžiai su -nt-. Jų daryba, kilmė ir reikšmė. — Kn.: Lituanistikos darbai, t. 3, p. 55–56. 74 Savukynas B. Min. veik., p. 322. 75 Otrębski J. Zagadnienie Galindów. — In: Studia Historica w 35-lecie pracy naukowej Henryka Łowmiańskiego. Warszawa, s. 40. 76 Mažiulis V. Min. veik., p. 18 (74 išnaša). 77 Nalepa J. Próba nowej etymologii nazwy Galindia czyli Gołę̨dzi. — In: Nalepa J. Opuscula Slavica. Lund, 1971, t. 1, s. 93–115 (arba Acta Baltico-Slavica, t. 9, s. 191–209). 78 Där, s. 95–96. 20 uppkallad inte efter invånarnas sång, utan efter invånarnas levnadssätt Dainavõs längs åstränderna79. K. Būga identifierade dock inte namnet på floden och sjön. Inte heller senare forskare lyckades lokalisera hydronymen närmare. Därför är ytterligare försök i denna riktning önskvärda. Det råder förvisso ingen brist på uppmärksamhet kring problemet Dainavõs – det räcker att erinra om de utförliga tolkningarna av A. Kamiński, J. Otrębski, J. Nalepa och i synnerhet A. Nepokupny80. Alla motsäger inte K. Būga i att dainãviai, Dainavà kan ha hydronymiskt ursprung. Endast J. Otrębski, som instämmer i att Dainavà härrör från ett flodnamn, betraktar detta områdesnamn som en avledning med suffixet -ava från flodnamnet *Daina eller *Deina, liksom, förmodligen, Léita – Lietuvà och liknande81. Men denna syn på områdesnamnet Dainavà är tydligen inte korrekt. För det första är, som vi har sett, Lietuvà inte en avledning med suffixet -uva (-ava, -va) från ett flodnamn, utan ett flodnamn som blev ett områdesnamn Lietuvà (* Lietava, *Lietva). Tydligen måste också Dainavà ha uppkommit ur flodnamnet *Dainava (dvs. en avledning med suffixet -ava eller liknande). Utan anspråk på ett slutgiltigt svar kan man ändå anta att det flodnamn som gav upphov till det motsvarande etnonymet bland annat kan ha varit namnet Dainavà på en bäck i trakten kring Varėna, som rinner ut i sjön Vard aunia. Geografin för bebyggelsenamn och andra ortnamn Dainavà tycks inte tala emot ett sådant antagande82. När det gäller jotvingar, dainavier och sudauer aktualiseras alltid frågan om dessa etnonymers innebörd. Utan att gå in på en mer detaljerad litteraturöversikt och utan att ta på mig ansvaret att försöka lösa detta ganska komplicerade problem83 vill jag här framhålla att det för att standardisera bruket vore ändamålsenligt att använda termen jótvingiai i två betydelser – en vid och en snäv. Jótvingiais i vid bemärkelse skulle vi genom en överenskommelse kunna kalla alla tre grupperna av etniska sammanslutningar, grupper (eller vad vi nu väljer att kalla dem) – själva jótvingius (dvs. jótvingius i snäv bemärkelse), sūduvius och dainavius. Dessa baltiska stammars etniska närhet är obestridlig. När det gäller dainãvių och jótvingių har det till och med framförts en uppfattning att dainãviai, Dainavà är så att säga litauiska, medan jótvingiai, Jótva är slaviska benämningar på samma etnos, vissa isoglosser i baltisk-slaviska etnoterritoriella kontakter84. Framtida forskning får visa om detta antagande bekräftas. Historiska belägg i frågan är särskilt viktiga. Sådana nedteckningar visar exempelvis en stor territoriell närhet eller till och med identitet mellan Dainavõs och Jótvos. Exempelvis: ”Denava tota, quam etiem quidem Jetwesen vocant”85; ”на лѣсу Дионова Ятвязь”86; ”на поущи Дионова Ятвеж”87 och liknande. Men det faktum att Traidenis kallade sig 79 RR III 144. Se även s. 143, 156. 80 Kamiński A. A. Min. verk, s. 80 ff.; Otrębski J. Dainavà — namn på en av de jatvingiska stammarna. — I: Voprosy slavyanskogo yazykoznaniya. M., 1963, häfte 7, s. 3—6; Nalepa J. Jaćwięgowe, s. 46 ff.; Непокупный А. П. Указ. соч., с. 105—111. 81 Otrębski J. Där, s. 4. 82 För geografierna, se Непокупный А. П. Указ. соч., с. 106; samma författare. Лингвогеографические связи литовских и белорусских форм названий г. Дятлово и его окрестностей. — I: Балто-славянские исследования. М., 1974, с. 147. 83 Непокупный А. П. Указ. соч., соответственно с. 108; 147—148. 84 Där, s. 108; där, s. 147—148. 85 Mindaugs brev från 1259 – se Preussisches Urkundenbuch. Königsberg i Pr., 1909, B. 1. Zweite Hälfte, S. 70. 86 Полное собрание русскихъ лѣтописей. С.-Петербургъ, 1907, т. 17, с. 368. 87 Där, s. 237. 21 ”sig till Jotvos och Dainavas storfurste” (Троцень… и прозовется великим князем Ятвезским и Доновским⁸⁸) visar att Jotva och Dainava inte kan identifieras helt med varandra. Därför finns det tills vidare grund för att tala om jótvingius, daina- viùs, sūduviùs, vilka alla vid behov för enkelhetens skull också skulle kunna benämnas med ett enda ord — jótvingiai. Här har de viktigaste baltiska etnonymerna nämnts, vilka K. Būga på ett eller annat sätt har tolkat. Men detta är långt ifrån allt som K. Būga har åstadkommit på detta område. Bland annat har han utförligt tolkat namnen på många andra delar, områden och länder i Lietuvos, Latvijos och Prūsijos samt liknande namn. Särskilt viktigt är att K. Būga fastställde namnformerna för delar av Prūsija, varav de flesta fortfarande används i dag i de former som K. Būga fastställde. Pamėdė — pr. Po-median: pr. po ”põ, unter” och median ”skog, skogsdunge, träd”⁸⁹. Pagudė — pr. Po-gudian: pr. po ”põ, unter” och pr. gudde ”buske”⁹⁰. De flesta senare forskare har instämt i denna etymologi⁹¹. V. Mažiulis, som håller fast vid K. Būgas etymologi, nämner visserligen mycket försiktigt att roten gud- i *Pa-gud- också kan ha hydronymiskt ursprung och förbinder den med lit. Gùd-upis (Gaūd-upis?). Enligt vår mening är en koppling till Gùd-upis i princip möjlig, men den litauiska hydronymiska roten gud- kan knappast ha något gemensamt med pr. gudde ”buske”. Eftersom apofonin är svår att förklara i detta fall är hänvisningen till Gaūd-upis knappast obehövlig. Utan att göra anspråk på ett slutgiltigt avgörande vill vi ändå fästa uppmärksamheten vid J. Endzelīns och i synnerhet R. Ekbloms⁹² åsikt, som enligt vår mening oförtjänt har fallit i glömska: det preussiska ordet gudde i betydelsen ”buske” kan vara helt oäkta, och dess genetiska samband med etnonymen gūdas ”vitryssar” är fullt möjligt⁹³. Bland annat bekräftas detta samband mycket tydligt av hela det baltiska namnskicket. Här avses de talrika (flera hundra) litauiska och ganska många lettiska toponymerna och antroponymerna, vars samband med etnonymen gūdas inte väcker minsta tvivel. Enligt vår mening vore det mycket riskabelt att skilja ut enbart det preussiska namnskicket ur detta sammanhang. Det finns ingen grund för att hävda motsatsen, nämligen att toponymer och antroponymer i Lietuvos och Latvijos på något sätt kan vara förbundna med det preussiska ordet gudde ”buske”, eftersom dessa två språk saknar ett sådant appellativ. Det går inte heller att anta att det en gång funnits, eftersom det är omöjligt att ett ord som gett upphov till så många ort- och personnamn skulle ha försvunnit utan vidare. Förr eller senare uppstår därför frågan om Pagudė (pr. Po-gudian) inte helt enkelt skulle kunna vara ”pagudė”, där gud- betydde ”gudar, vitryssar” eller rentav ”goter”. Det är självklart att ett slutgiltigt svar på denna fråga endast kan ges genom en mycket noggrann analys av alla baltiska nomina propria och nomina appellativa med gud-. Tills vidare kan man bara ställa frågan, med tanke också på att pr. gudde saknar en mer tillförlitlig etymologi och är ett mycket isolerat ord. ⁸⁸ Там же, с. 238. ⁸⁹ RR III 113. Dar žr. Mažiulis V. Min. veik., p. 16; Endzelīns J. Min. veik., p. 7; Frenkelis E. Min. veik., p. 60; Трубачев О. Указ. соч., с. 55. ⁹⁰ RR III 113–114. ⁹¹ Mažiulis V. Min. veik., p. 17; Endzelīns J. Min. veik., p. 7; Frenkelis E. Min. veik., p. 60; Трубачев О. Указ. соч., с. 55. ⁹² Endzelīns J. Min. veik., p. 182; Ekblom R. Balt. gudas und. schw. Gute „Gotländer“. — In: Rakstu krājums veltījums… Jānim Endzelīnam. Rīgā, 1959, S. 91–99. ⁹³ Jag skulle inte utan förbehåll vilja stödja R. Ekbloms hypotes om sambandet mellan pr. gudde och sv. Gute ”gotlänningar”. 22 Vārme – preuss. Vārme ”röd“: preuss. wormyan ”röd“94. Nōtanga – preuss. Nōtangō eller Nā tangō, Nōtungō95. K. Būga förknippade hastigt detta namn med litauiska nōtung-aris ”en storväxt, klumpig människa“. Det är förståeligt att denna koppling är otillräcklig för att förklara landskapsnamnets ursprung, särskilt som själva ordet nōtum-garis är en tydlig germanism; jämför även litauiska nōtangaris ”slarver, usling“ < och tysk dialekt Natanger96. Det tyska dialektordet kan i sin tur ha samband med landskapsnamnet Nōtanga (tyska Natanger betyder en invånare i Nōtanga, ”en Nōtanga-bo“), men betydelsen har förändrats. K. Būgas etymologi är alltså utan tvekan ett misstag. Nōtangas ursprung förklarades senare av V. Mažiulis. Enligt honom kan ”namnet Nōtanga (lat. Notangia, Nattangia), varifrån vi har nō tangus (lat. Nottangi), också ha uppstått ur ett flodnamn: *Not-ang-, jämför t.ex. litauiska Not-a och (med avseende på suffixet) Al-ang-a97. Det förefaller som om denna hypotes kan godtas. Det är uppenbart att namnet Nōtanga inte kan härledas vare sig från litauiska Notà (en flod i trakten kring Žasliai), eller från Nōtē || Notijà (en flod i trakten kring Salantai) eller liknande. Namnet på den flod (eller sjö) som gav upphov till Nōtanga måste ännu ”grävas fram“ ur det förflutnas namnmaterial. Att ett sådant namn är möjligt och kan ha funnits även i Preussen bekräftas bland annat av de preussiska ortnamnen Notis, Notkaymen och liknande98. Ortnamn, däribland hydronymer, som kan ha haft roten not-, förekommer också i jatvingernas namnmaterial; jämför till exempel sjön Načwidek (Noczwidok) nära Szłamy, i vars namn K.-O. Falk rekonstruerar roten *Nāt-99. Enligt vår mening bör särskild uppmärksamhet ägnas åt sjönamnet Notist100. Detta sjönamn har bevarats till våra dagar på polska – Notyst101. På tyska skrevs det Gross Notister See102. Senare bildades ett bynamn från sjönamnet (sjön är omkring 160 ha): polska Notyst (Dolny, Mały i Wielki)103. Sjön (och byarna) ligger i Olsztyns vojvodskap, i Mrągowo distrikt, det vill säga just i det område där K. Būga antog att Nōtangas område låg104. Sjönamnet Notyst, vars litauiska form kan ha varit *Not-istas eller liknande, bör betraktas som en avledning med suffixet -ist(as) från roten Not- <*Nāt-. Som jämförelse kan nämnas litauiska Sav-istas (en sjö i trakten kring Daugai), Ab-istà (en flod i trakten kring Daugai) samt Pekl-ystà (en flod i trakten kring Naujamiestis). 94 RR III 114. Se även Mažiulis V. Min. verk, s. 17. 95 RR III 114–115. 96 Lietuvių kalbos žodynas, vol. 8, s. 872. Det bör påpekas att några sidor längre fram i denna ordbok också förekommer ordet nōtungaris ”en klumpig människa, en luns“, hämtat ur K. Būgas skrifter (det citerade K. Būga-citatet lyder: ”Namnet Notanga kan ha samma ursprung som det litauiska ordet nō-tung-aris från Sūduva“); av någon anledning betraktas det inte längre som en germanism och förknippas inte ens med nōtangaris, trots att dess samband med det senare ordet nōtangaris är uppenbart. 97 Mažiulis V. Min. verk, s. 17. 98 Gerullis G. Die altpreussischen Ortsnamen. Berlin und Leipzig, 1922, S. 109–110. 99 Falk K.-O. Sammanfattning av vissa delar av arbetet ”Ze studiów nad nazwami wód suwalskich“. Lund. 1973 (maskinskrift), s. 28. 100 Gerullis G. Min. verk, s. 110. 101 Leyding G. Ortnamnsordbok över Masuriska distriktet. Del II. Fysiografiska namn. Poznań, 1959, s. 87. 102 Samma ställe. 103 Spis miejscowości Polskiej Rzeczypospolitej Ludowej. Warszawa, 1967, s. 749. 104 RR III 119. 23 Sémba – pr. Sembō; Sembō105. Om ursprunget till detta landskapsnamn skrev K. Būga: ”Jag härleder namnet Sembo från det numera obrukade ordet sembas ’en av de egna, Sippenangehöriger, socius’, som jag förknippar med det slaviska ordet sebr, ’detsamma’: ryska сябр...”. Denna etymologi får stöd av O. Trubačiovas106. Om denna ursprungsförklaring kan sägas att den teoretiskt sett är fullt godtagbar, men problemet är att, som V. Mažiulis riktigt påpekade, ”det inte går att fastställa kvaliteten hos ordets begynnelsekonsonant (om preussarna uttalade *s- eller *z-)”107. Av denna viktigaste anledning finns det nu helt enkelt ingen grund för etymologin. I så fall måste naturligtvis även de övriga förklaringarna betraktas som hypoteser, däribland V. Grinaveckis, som om landskapsnamnet Sémba säger att ”det baltiska folkets område, det så kallade Semba, Sambija, hette sannolikt Žemė (Žemija) fram till historisk tid”. Dess invånare bör ha kallat sig žemiai108. Nadruvā – pr. Nadravō109. K. Būga konstaterar att ursprunget till områdesnamnet inte är klart. Det kan, menar han, antingen förbindas med pr. nadruw-isman ’hopp, Hofnung’ <na ’på’ och druwit ’tro’ (nadruwjas skulle då betyda ’en som förlitar sig på, en människa med hopp’), eller betraktas som en avledning med prefixet na ’på’ från ordet *dravis ’dravis, борть’. Nadruvā skulle enligt K. Būga betyda ”På-Dravė”. V. Mažiulis betraktar namnet Nadruvā som ett namn med oklart ursprung, men antyder att det kan komma från ett hydronym: *Na-drav- < *Ne-drav-, jfr lit. Ne-vardā i dialektal form Na-vardā. V. Mažiulis jämför hydronymroten drav- med pr. Drew-ancz (Drav-anta)110. Enligt vår mening är det sannolikt mest möjligt att landskapsnamnet Nadruvā har hydronymiskt ursprung. I en undersökning av K. Kuzavinis, publicerad ungefär samtidigt som V. Mažiulis arbete, förklaras övertygande att den hydronym som gav upphov till landskapsnamnet Nadruvā kan ha varit flodnamnet Drūoja (Išrutis, en biflod till Pregolja). Förhållandet mellan den nuvarande formen Drūoja och den antagna äldre formen *Drava skulle likna Knituoja: Knituvā, Knitavā; Breslavia: lett. Braslava och liknande. K. Kuzavinis hävdar enligt vår mening med rätta att *Nadrava, Nadruvā betyder ”området vid Dravaflodens stränder” (pr. na ’på’)111. Skalvā – pr. Skalvō. K. Būga förklarade inte namnets ursprung. Enligt V. Mažiulis kan även detta landskapsnamn ha bildats från ett flodnamn, jfr lit. Skalvỹs (en flod i trakten kring Šiauliai)112. K. Kuzavinis underbyggde denna förklaring av landskapsnamnets ursprung och kompletterade den med nya fakta113. Bārta – pr. Bārtā. K. Būga lade märke till att ”namnet Bārta kan ha samma ursprung som flodnamnet Bārtuva i Kurland”114. Denna förbindelse skulle endast vara godtagbar om, 105 RR III 115. 106 Трубачев О. Указ. соч., с. 55. 107 Mažiulis V. Min. veik., p. 17–18. 108 Grinaveckis V. Min. veik., p. 47. 109 RR III 115. 110 Mažiulis V. Min. veik., p. 19–20 (91 išnaša). 111 Kuzavinis K. Etymologica, p. 179. 112 Mažiulis V. Min. veik., p. 20. Om flodnamnet Skalvỹs och dess förhållande till Skalā (en flod i trakten kring Žasliai), se Schmid W. P. Zur primären -u Ableitung in einigen baltischen Gewässernamen. – Donum Balticum. Stockholm, 1970, S. 476. 113 Kuzavinis K. Min. veik., p. 179. 114 RR III 118. 24 även om ortnamnet Bārta skulle vara av hydronymiskt ursprung, som V. Mažiulis115 antar. Enligt vår mening verkar dess ursprung i ett vattendragsnamn mycket möjligt — jämför exempelvis den sidoställda eller rentav äldre formen av flodnamnet Bārtuva, Bartwa116, flodnamnet Bārtis (i trakten kring Krekenava) och liknande. Sasna. K. Būga förband detta områdesnamn med preussiska sasnis ”hare” och antydde att flodnamnet Sasnā i Sudovien (i trakten kring Sasnava) och det därifrån härledda ortsnamnet Sasnavā bör betraktas som av preussiskt ursprung117. Även A. Nepokupnas118 instämmer i K. Būgas antagande. Kulmas. K. Būga anser att detta namn är polskt — polackerna kallar det Chełmno: slaviska хълмъ ”kulle”119. Liubavas. K. Būga anser även detta namn vara polskt — jämför polska Lubów, Lubowo120. Utöver Preussen förklarade K. Būga också namnen på många delar av Litauen och Lettland och fastställde vilka former som var mest lämpliga att använda. Han lade till exempel märke till att ”den västra delen av det litauiska folket, som med tiden förlorat namnet litauer, kallar sig i dag endast žemaičiai. Av historiska dokument vet vi att litauernas namn ännu levde kvar bland žemaičiai på 1400-talet.” K. Būga styrker denna tanke med fakta ur historiska dokument, bland dem ett brev från Vytautas till kung Sigismund121. Vidare skriver K. Būga att ”Aukštaičių och žemaičių är namn som litauerna gav för att beteckna områdets beskaffenhet (Wohnsitzbezeichnung), inte nationalitet (Nationalitätsbezeichnung) eller härkomst … Av historien vet vi att både aukštaičiai och žemaičiai är litauer av samma lera, eftersom de har samma språk och är samma folk, för att uttrycka det med Vytautas ord — unum idioma et uni homines122”. K. Būga menar att höglandets invånare (trakten Vilnius–Ukmergė–Zarasai) på 1200-talet fick namnet aukštaičiai, medan låglandets invånare (Nevėžis avrinningsområde, västerut till Dubysa och Venta, i norr nästan till Mūša) vid samma tid fick namnet žemaičiai123. K. Būga nämner också de historiska landskapen i Lettland och säger ibland något om deras ursprung124. När översikten över K. Būgas skrifter om etnonymi avslutas bör det också tilläggas att K. Būga intresserade sig inte enbart för baltiska etnonymer. Bland mer originella förklaringar av etnonymer för grannfolken kan nämnas exempelvis gūdą, vókietį, rūsą, lýbį. Gudai, gūdas. K. Būga bevisade ganska övertygande att etnonymen gūdas i betydelsen ”vitryss” härrör från den tid (omkring 400 eller 300 f.Kr.) då goterna själva, under vars herravälde en del av slaverna levde, uttalade sitt namn *gutaz som *ghudas (*ghudos). När goterna hade dragit bort och slaverna bodde kvar på deras plats överförde litauerna namnet gūdo ”got” till de senare125. 115 Mažiulis V. Min. veik., p. 18. 116 Žr. Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970, p. 105. 117 RR III 118. 118 Непокупный А. П. Балто-северославянские языковые связи, с. 104. 119 RR III 112. 120 Samma ställe. 121 Samma ställe, s. 85. 122 Samma ställe, s. 86. 123 Samma ställe. Väster om Venta bodde det enligt K. Būga fortfarande kuroner på 1700-talet — år 1250 gick gränsen mellan kuronerna och de litauiska žemaičiai längs Ventas övre lopp (samma ställe, s. 559). 124 Samma ställe, s. 556—559. 125 RR II 87—88; III 124, 782—783. 25 Vōkiečiai, vōkietis. Enligt K. Būga är vōkietis ett avlett ord från områdesnamnet Vōkia (lat. Vāca), liksom šiaulietis från Šiauliai eller liknande.126 Områdesnamnet Vōkia härleder han från namnet på ett folk i sydöstra Skandinavien, Vagoth, som omnämns i 500-talshistorikern Jordanes skrifter och som K. Būga menar kan ha bildats av *Wāk(ia)-goth127. Men här gör K. Būga ett förbehåll: ”Om min gissning … är möjlig, låter jag germanisterna själva avgöra.”128 Som undersökningarna av den framstående specialisten på området M. Schönfeld visar kan etnonymen Vagoth också ha ett annat ursprung — från *WagōR eller liknande.129 Vokias ursprung förblir alltså, som även E. Fraenkel påpekar, olöst130. Rūsai, rūsas. Detta är en etnonym som, när det gäller forskarnas intresse, har få jämlikar131. Med S. Rosponds ord har diskussionen om etnonymens ursprung pågått i 800 år, sedan ”Povestj vremennych let” sammanställdes132. K. Būga var en beslutsam förespråkare för teorin om etnonymen rūsas skandinaviska ursprung. Han skrev: ”I forna tider (800—1000-talen) kallades uppenbarligen endast de svenskar som bosatte sig bland novgorodslaverna, polotskkriverna (krivitjerna) och Kievs poljaner för ruso (finska ruotsi, ruossi, grek. ῥῶς). Men från 1000-talet överfördes namnet ’svensk’ ruso där även på alla slaviska folkstammar som levde under de svenska rusfolkens välde”133. Senare forskare har antingen stött den skandinaviska versionen av rūsas ursprung eller försökt söka etnonymens rötter i de slaviska språken134. Lýbiai, lýbis. K. Būga förklarade inte etnonymens ursprung. I detta fall är dock K. Būgas uppfattning om etnonymens litauiska form viktig, eftersom två konkurrerande varianter av etnonymen numera används i våra skrifter, även de lingvistiska — lybis och lyvis. K. Būga förespråkade den första formen — lybis. Han använde denna form i sina skrifter och hävdade otvetydigt i ett brev till M. Fasmer, med stöd bland annat av lettiska libietis och fornryska ли́бъ, att rotkonsonanten måste vara b, inte v. Vi anser att formen lýbis (med konsonanten b) skulle kunna godtas för fortsatt bruk, eftersom det inte finns några särskilt tungt vägande argument för formen med v (lyviai). Teonymik K. Būga är också en pionjär inom baltisk teonymik och en av dess främsta företrädare. Hans mest omfattande arbete på området är en serie artiklar som publicerades 1908—1909 i ”Lietuvių tauta” under den gemensamma titeln ”Material till litauisk, lettisk och preussisk mytologi”135. Bland andra artiklar där även de baltiska gudarnas namn behandlas kan nämnas ”Prū- 126 RR I 550—552; II 226—230; III 824. 127 RR II 229—230. 128 Där, s. 230. 129 Schönfeld M. Wörterbuch der altgermanischen Pesonen- und Völkernamen. Heidelberg, 1965, S. 250. 130 Fraenkel E. Min. veik., p. 1272. 131 Se de senaste arbetena: Rospond S. Namnet Rusbs ursprung. — Rocznik Slawistyczny, 1977, bd 38, del 1, s. 35—50; Трубачев О. Н. Den äldsta slaviskans språkliga periferi. Indoarierna i norra Svartahavsområdet. — I: Slaviskt språkvetenskap. Den VIII internationella slavistkongressen. M., 1978, s. 401—403. 132 Rospond S. Min. veik., p. 35. 133 RR II 88. 134 Se litteraturen hos Rospond S. Min. veik. 135 RR I 143—189. 26 …s gudar Pilvyžas och Zvaikgštias”, ”Panikas och Ukapirmas”136, ”Waidelotte”137, ”Gudarna Pikulas och Patulas”, ”Den preussiske guden Kurka”, ”Krivė”138, ”Patrimpas med släktingar”139, ”Den preussiske guden Aušautas”, ”Den preussiske guden Gardaitas”140, ”Žinčius”, ”Romuva”141, tryckta i ”Kalba ir senovė” (1922). K. Būga nämner eller behandlar enskilda gudanamn också i andra verk. I inledningen till ”Lietuvių kalbos žodynas” nämner han exempelvis, när han talar om jatvingerna, jatvingernas – preussarnas gudar Ockopirmus, Aws chawts, Peckols, Gardoyths, Puschenkayts142; i sin recension i ”Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung” analyserar han den preussiske gudens namn Sūaitix143; i studien ”Славяно-балтийские этимологии” förklarar han den preussiske gudens namn Curche144; i ”Aistiški studijai” behandlar han namnet på den preussiske guden (sjöfartens beskyddare) Gardaitas145, med flera. K. Būgas brev till R. Bertuleit är värt att nämna; i det analyserar han tämligen utförligt de flesta preussiska teonymer146. Efter K. Būgas död bedrevs inte forskningen om baltisk teonymi intensivt. Även under de senaste årtiondena har teonymikens utveckling gått märkbart långsammare än exempelvis den baltiska onomastiken i allmänhet. Därför är K. Būgas arbeten på detta område fortfarande av högsta betydelse. Bland de senaste undersökningarna bör framför allt nämnas V. Toporovs artikelserie om baltisk mytologi, och viktigast av allt studien ”Заметки по балтийской мифологии”, där man utifrån teonymers fördelning i de bevarade förteckningarna över preussiska gudar försöker rekonstruera en helhetsbild av det preussiska gudapantheonet147. De preussiska gudanamnen analyseras också ingående i V. Toporovs bok ”Прусский язык”148. En mer detaljerad litteraturöversikt och en utförlig bibliografi finns i de nämnda och andra verk av V. Toporov149 samt i N. Vėlius monografi ”Mitinės lietuvių sakmių būtybės”150. Toponymik Bland K. Būgas arbeten inom litauisk onomastik upptar studierna av ortnamn den största delen. Som det första klart vetenskapliga arbetet inom detta område kan vi betrakta hans artikel ”Воротута. Ариогала. Veredava”, skriven 1909151, där K. Būga mycket argument- 136 RR II 155—156. 137 Ibid., s. 139. 138 Ibid., s. 78—79. 139 Ibid., s. 77—78. 140 Ibid., s. 98—99. 141 Ibid., s. 32—33. 142 RR III 132—133. 143 Ibid., s. 674. 144 RR I 448—449. 145 Būga K. Aistiški studijai. Peterburgas, 1908, d. 1, p. 8. 146 RR III 808—810. 147 Топоров В. Н. Заметки по балтийской мифологии. — В кн.: Балто-славянский сборник. М., 1972, с. 289—314. 148 Топоров В. Н. Прусский язык. Словарь, А—Д. М., 1975. 149 Se även Иванов В. В., Топоров В. Н. Исследования в области славянских древностей. М., 1974. 150 Vėlius N. Mitinės lietuvių sakmių būtybės. V., 1977. 151 RR I 131—137. 27 Han bevisade därmed att Mindaugas borg Varuta inte kan identifieras med vare sig Ariogala eller Veredava. Något senare hävdade han i de skrivna ”Rättelserna och tilläggen” att Varuta bör sökas i östra Litauen mellan Medėnai (i trakten av Sudeikiai), Kalviai (6 km från Tauragnai), Maleišiai (4 km nordväst om Linkmenys), Latava (9 km från Anykščiai), Tauragnai, Užpaliai och Utena152. Senare skrev K. Būga ytterligare ett femtontal arbeten inom toponymiken. Bland dem kan följande nämnas: ”Apie senovės prūsų ir lietuvių tikrinius vardus”153, ”Kann man Kelten-spuren auf baltischem Gebiet nachweisen?”154, ”Upių vardų studijos ir aisčių bei slavėnų senovė”155, ”Aistiškos kilmės Gudijos vietovardžiai”156, ”Aisčių praeitis vietų vardų šviesoje”157, ”Zarasai (Ežerenai) ir jų įkūrėjai sėliai”158, ”Upių vardai – istorijos šaltinis”159, ”Lietuvių įsikūrimas šių dienų Lietuvoje”160, ”Dvina”161, ”Jotvingių žemės upių vardų galūnė -da”162, ”Sirinčia ir Страча”, ”Laukesa”, ”Утроя ir Вторая”, ”Spera, Kena, Gauja, Neris”, ”Palanga”, ”Jeznas”, ”Dūkštas”, ”Sožies paupio lietuviai”163, ”Vietų vardų šviesoje”164, ”Vietovardžių atsikartojimas”165, ”Upėvardžiai Adula ir Одла”166, recensioner av J. Endzelyns bok ”Latvijas vietu vārdi”167 och G. Gerulis bok ”Die altpreussischen Ortsnamen”168 m.fl. Många ortnamn behandlas i inledningsavsnittet ”Lietuvių tauta ir kalba bei jos artimieji giminaičiai”169 till ”Lietuvių kalbos žodynas”, i själva ”Lietuvių kalbos žodynas”170 (eftersom K. Būga, som bekant, tog med inte bara appellativer utan även egennamn i ordboken), i några artiklar som inte särskilt behandlar ortnamn (”Славяно-балтийские этимологии”171, ”Lituanica”172, ”Kalbų mokslas bei mūsų senovė”173, ”Priesaga -ng-”174 m.fl.). Mycket ofta diskuterar K. Būga frågor om ortnamnens ursprung och stavning i sina brev, särskilt i dem som skrevs till J. Basanavičius, J. Endzelynas och M. Fasmer. 152 Där, s. 132. 153 Där, s. 419—428. 154 Där, s. 496—530. 155 RR III 493—517. 156 Där, s. 518—550. 157 Där, s. 728—752. 158 RR II 19—23. 159 RR III 491—492. 160 Där, s. 551—583. 161 Där, s. 600. 162 Där, s. 601—602. 163 Samma ställe, s. 607—611. 164 Publicerad efter K. Būgas död i RR III 786. 165 Publicerad efter K. Būgas död i RR III 786. 166 Publicerad efter K. Būgas död i RR III 788. 167 RR, s. 612—648. 168 Samma ställe, s. 676—677; RR II 383—385. 169 Samma ställe, 85—282. 170 Samma ställe, s. 283—480. 171 RR I 323—338; 433—495. 172 Samma ställe, s. 339—383. 173 Samma ställe, s. 401—410. 174 RR III 789—797. 28 Det bör också påpekas att många ortnamns ursprung förklaras även i kortregistret till K. Būgas etymologiska ordbok över det litauiska språket175. I dessa arbeten behandlade K. Būga så många ortnamn och därtill hörande frågor, särskilt inom problemområdet baltisk etnogenes och etnisk historia, att det är omöjligt att ens överblicka alla, än mindre värdera dem, i denna artikel. Därför ska vi, i stället för att undersöka enskilda ortnamn och överblicka ortnamnens etymologi, försöka beskriva och fastställa K. Būgas bidrag till den litauiska och, mer allmänt, baltiska toponymiken i stora drag. I sina toponymiska arbeten undersökte K. Būga olika ortnamn – namn på byar, berg, skogar, ängar, kärr och andra företeelser. Utan minsta tvivel ägnade han dock störst uppmärksamhet åt hydronymer, framför allt flodnamn. Man kan säga att de flesta viktiga slutsatserna om baltfolkens förflutna, deras migration och deras tidigare bosättningsområden drogs ur analysen av hydronymer. K. Būga undersökte vattennamn, liksom andra ortnamn, huvudsakligen etymologiskt. Inom vattennamnens etymologi nådde K. Būga en sådan mognad som även nutida forskare sällan lyckas uppnå, trots att de har betydligt bättre förutsättningar, framför allt vad gäller mängden namnbeståndsmaterial och onomastikens utvecklingsnivå i allmänhet. K. Būga skrev inget särskilt arbete ägnat åt etymologiska principer för hydronymer eller ortnamn i allmänhet. Men redan hans etymologiska praktik låter oss få en tämligen tydlig bild av hur K. Būga uppfattade metoden för att förklara ortnamns ursprung. Viktigast är dock att han i sina arbeten ibland också diskuterar hur ortnamnsetymologi bör bedrivas. Den viktigaste redogörelsen för sådana etymologiska principer finns i artikeln ”Studier av flodnamn och fornåldern hos aister och slaver” (publicerad 1923). Där skrev K. Būga: ”I jämförande potamologi (flodnamnsforskning) måste man gå till väga på samma sätt som i en jämförande ordbok (över etymologier) för varje språk. I en etymologisk ordbok jämförs ord, det vill säga appellativa (appellativa) namn, medan man inom potamologin måste jämföra flod- (sjö-)namn med flod- (sjö-)namn, det vill säga proprier (propria). Och först när flodnamn av samma ursprung har jämförts med varandra och deras geografiska utbredningsområde har fastställts, får vi rätt att söka en etymologi för det undersökta flodnamnet; en sådan etymologi finner man genom att jämföra det egennamn som flodnamnet utgör med appellativa namn. När sjönamnet Мороги… ännu jämfördes med det litauiska appellativet márgas ’brokig’, Yca… med úosiu ’ask’, Уша… med ūžiu, ūžti ’brusa’ …, då fanns det ännu ingen jämförande potamologi. Den uppstår först när språkforskare börjar jämföra flodnamn med flodnamn176. Även K. Būgas i stora drag formulerade princip för etymologisering av appellativa ord, nära besläktad med den så kallade interna rekonstruktionens metodik, är fortfarande relevant för metodiken vid ortnamnsforskning: ’En litauer som fått lust att följa ett ords ursprung bör inte genast, så snart han plockat fram ett ord ur ordboken, utan något samband med andra, skynda vidare till det avlägsna Indien, Grekland och (detta är högsta mode i dag) ända till Armenien. Först och främst söker vi en förklaring till det ord som ska etymologiseras i det litauiska språkets ordbok. När vi har rett ut saken med vårt eget’ 175 Kortregistret förvaras vid LTSR MA:s Institut för litauiska språket och litteraturen. 176 RR III 510. 29 språkets ordböcker går vi vidare till våra språkfränder, letterna och preussarna. Därifrån beger vi oss till slavernas land. Först sedan vi rett ut saken där får vi rätt att kasta en blick även i sanskrits, grekiskans, latinets, de germanska och keltiska språkens samt andra språkfamiljers ordböcker”},{177. Dessa etymologiska principer är, kan man säga, klassiska och har inte förlorat sin aktualitet ens i vår tid. En korrekt metod för att förklara ortnamns ursprung, K. Būgas omfattande lingvistiska bildning och kompetens inom baltistik, slavistik och indoeuropeistik i allmänhet, liksom hans enastående vetenskapliga redbarhet, var de förutsättningar som möjliggjorde den sällsynta precisionen i förklaringarna av enskilda ortnamns ursprung. Även nu, mer än fem decennier efter K. Būgas död, är de flesta av hans etymologier fortfarande i stort sett okorrigerade och utgör en god grund för den fortsatta utvecklingen av etymologin för litauiska, lettiska, preussiska och delvis även östslaviska ortnamn, framför allt hydronymer178. För K. Būga var förklaringen av ortnamn inte ett självändamål – han hörde till de språkforskare som förstod att språkvetenskapen, vid sidan av sina immanenta uppgifter, också har betydligt vidare uppgifter som sträcker sig långt bortom den särskilda lingvistiska problematikens ramar och tjänar mer övergripande mål förbundna både med det litauiska folkets historia och med dess nuvarande ställning. K. Būga visade genom alla sina arbeten att språkvetenskapen, särskilt ortnamnsforskningen, kan bidra till lösningen av problem inom detta område. Han har också vid flera tillfällen särskilt betonat denna uppgift för lingvistiken: ”Språkforskarnas undersökningar har visat att språket är den bästa källan till historia. Man måste bara kunna använda det”179; ”vårt språk kan för språkforskaren som historiker ersätta ett arkiv, där historiska dokument utgörs inte bara av appellativa utan också av proprier. Jorden kan berätta var olika folk levde i forntiden: man måste bara kunna fråga den och förstå dess svar”180; ”Genom ortnamnen talar själva jorden till oss. Dess språkord är namnen på städer, byar, floder, sjöar, kärr, skogar, berg och annat”181; ”För studiet av folkens oskrivna historia, den så kallade förhistorien, har den jämförande språkvetenskapen två källor: den ena utgörs av människornas språk, den andra av jordens språk (toponomastiken). Till människornas språk hör appellativa namn (nomina appellativa). Jordens språk omfattar för sig orternas proprier (nomina propria), vilka getts åt bebodda och obebodda platser på jordytan. Namnen på länder, städer, småstäder, byar … skogar, öar och andra platser på jordytan utgör jordens språk”182 och så vidare.183 Vid sidan av ”människornas språk” undersökte K. Būga mycket ingående ”jordens språk” och kom fram till många olika och viktiga slutsatser. Det räcker att påminna om att K. Būga ofta, med stöd av studier av ortnamn (eller proprier i allmänhet), fastställde språkliga särdrag hos de baltiska stammarna – selonerna, jatvingerna, semigallerna och kuronerna – och deras tidigare 177 RR II 260. 178 ”Vi har Buga att tacka för talrika etymologier till hydronymer, och en betydande del av dessa etymologier kan räknas till de obestridliga landvinningarna.” — I: Toporov V. N., Trubatjov O. N. Lingvistisk analys av hydronymerna i övre Dnepr-området. Moskva, 1962, s. 7. 179 RR I 402. 180 RR III 491. 181 Samma ställe. 182 Samma ställe, s. 493. 183 Se även samma ställe, s. 560, 568, 633, 728, 743; II 547. 30 territorierna, deras migrationsriktning, vägar och till och med tidpunkt, förklarade de baltiska språkens relationer till andra grannspråk, däribland finsk-ugriska, samt de inbördes förbindelserna och kontakterna mellan de baltiska språken och dialekterna, tidpunkten för deras tillkomst osv. De flesta av K. Būgas påståenden och resultat av detta slag gäller fortfarande i dag, och därför är en mer detaljerad diskussion i många fall helt enkelt onödig — den intresserade behöver bara studera K. Būga. Det säger sig självt att den fortsatta utvecklingen av baltisk onomastik ofta har preciserat och korrigerat vissa av K. Būgas slutsatser och förklarat en del på ett något annorlunda sätt. Den lettiska språkforskaren V. Dambe visade exempelvis i sin studie ”Blīdene-ortnamn som vittnen om det förflutna” att de mjuka konsonanterna k’, g’ i semgalliska ännu inte hade utvecklats till affrikatorna c, dz före 1200-talet184, och att tautosyllabiskt n i blandade diftonger hade bevarats185. K. Būga ansåg att semgallerna uttalade c, dz i stället för k’, g’186 och redan hade förlorat det tautosyllabiska n:et187. Sådana större korrigeringar av K. Būgas slutsatser är emellertid inte vanliga i den senare litteraturen. När det gäller K. Būgas arbeten om toponymi är det uppenbarligen lämpligt att lyfta fram den del där han behandlar baltiska ortnamn utanför Litauen. Dessa arbeten utgör, utan överdrift, en hel epok i forskningshistorien om det baltiska toponymiska substratet i öst- och delvis sydslavisk namnbildning — de stimulerade inte bara fortsatt forskning på detta område188, utan påverkade också i hög grad sätten och vägarna att lösa problemet med baltisk etnogenes. K. Būga konstaterade189 och bevisade helt obestridligt att det långt öster och sydost om dagens Litauen, över hela den nuvarande Vitryska SSR:s territorium (med möjligen endast den sydvästra delen undantagen), finns ett betydande skikt av baltiska ortnamn, framför allt baltiska hydronymer. Med stöd av detta faktum drog K. Būga slutsatsen att baltarnas urhem måste ha legat på de platser där han konstaterade ett område med baltiska substratortnamn. K. Būga menade att den fortsatta historien för de ”östra” balterna hängde samman med slavernas ankomst till dessa trakter — detta ska ha skett omkring 500-talet e.Kr.190. Efter slavernas ankomst till de forna baltiska områdena drog sig balterna, pressade av slaverna, hela tiden västerut och besatte först under 500–600-talen de nuvarande litauiska och lettiska territorierna191. Innan de nådde de baltiska områdena bodde slaverna söder om balterna: ”slavernas urhem bör sökas i dagens polska land och Volynien (Волынь), ungefär i det landområde som ligger mellan Weichsel, Karpaterna och Dnjepr från Kiev till Pripjets mynning”192. Följaktligen kom slaverna enligt K. Būga in i de baltiska områdena söderifrån, från andra sidan Pripet193. Balterna, som trängdes undan av slaverna, drog sig västerut mot Östersjökusten, där ”ännu ända fram till Nemunas på 500-talet fortfarande bodde 184 Dambe V. Blīd(i)enes vietvārdi kā pagātnes liecinieki. — In.: Rakstu krājums veltījums… Jānim Endzelīnam. Rīga, 1959, p. 433. 185 Samma ställe, s. 438—439. 186 RR III 256—257; 266—267. 187 Samma ställe. 188 För en utförligare översikt, se Топоров В. Н., Трубачев О. Н. Указ. соч., с. 3 и след. 189 För en översikt över forskningen före K. Būga, se samma ställe. 190 RR III 551, 730. 191 Samma ställe. 192 Samma ställe, s. 730. På ett annat ställe skrev K. Būga att ”slaverna saknar egna namn på floderna Dnjepr, Dn(i)estr, Dunoj(a)us och bergen K(a)rpatų, och detta faktum visar att slavernas urhem inte sträckte sig ända till vare sig Dnjepr, Dn(i)estr, Dunoj(a)us eller de stora Karpaterna” (samma ställe, s. 716). 193 Se även samma ställe, s. 744, 103. 31 våra somer”194. K. Būga skapar en tämligen sammanhängande bild av alla baltiska folks förflyttning till Baltikum. Enligt honom: ”Av alla östliga aisterna måste litauerna ha bott längst österut. Väster om litauerna bodde då letterna... och semgallerna... Väster om letterna och semgallerna bodde seloner och kuroner... När slaverna började tränga in i det forntida Litauen tvingades litauerna dra sig västerut... Letterna och semgallerna drev litauerna, pressade av slaverna, in i Vilniusområdet, varifrån letterna–semgallerna kanske omkring år 550–650 (700) e.Kr. drog norrut och slog sig ned bortom Daugava i semernas land..., som senare fick namnet Latgale... Från Latgale gick letternas expansion till Vidzeme... Semgallerna hamnade, på en väg som är okänd för mig, väster om letterna redan före 800-talet, trots att deras namn skulle antyda att de borde bo norr om letterna... Före 800-talet nådde även kuronerna, till följd av litauernas framryckning, Östersjön vid Klaipėda, Palanga och Ventspils, och från hela det senare Kurland drev de bort eller assimilerade de gamla lokala somerna...”195. K. Būga försöker underbygga denna migrationsmodell för de baltiska folken bland annat med det som han kallar ”ortnamnens återkomst”. Han konstaterar exempelvis att invånarna vid Östersjökusten (kring Sloka och Riga) måste ha kommit från Vilniusområdet, eftersom det på dessa platser finns ortnamn som återkommer: lett. Speras – lit. Spėra (sjö i trakten kring Musninkai196), lett. Gaujinu purvs – lit. Gaujā (å i trakten kring Dieveniškės197), lett. Cena – lit. Kenà (å i trakten kring Šumskas198), lett. Neriņš – lit. Neris (Vilnius). Enligt K. Būga är de lettiska motsvarigheterna till litauiska ortnamn inflyttade från Vilniusländerna199. K. Būga betraktar även flodnamnen i Suvalkija, Siesartis och Širvintà, som inflyttade från Vilniusområdet, där det också finns både Siesartis och Širvintõs200. K. Būga skrev att ”Av flodnamnen som slaverna fört med sig från sitt urhem till aisternas och finnarnas land kan man rentav spåra från vilken del av urhemmet slaverna kom”201. Han menar exempelvis att flodnamnet Vilija202 och namnet på orten vid Vilija, Šumskas, förts dit av slaver från Volynien, där Hypatioskrönikan år 1232 nämner floden Белы и och staden Шюмьскъ vid den203. Enligt K. Būga finns det ganska många sådana ortnamn i de baltiska länderna som förts dit från områden bortom Pripet204. När det gäller de baltiska hydronymernas utbredningsområde och de etnogenetiska problem som hänger samman med detta fenomen bör det sägas att senare undersökningar av detta och angränsande områden i hög grad har kompletterat K. Būgas resultat, och även korrigerat en del av dem avsevärt. Framför allt visade V. Toporov och O. Trubačov i sitt välkända verk205 att de baltiska ortnamnens utbredningsområde är betydligt större än K. Būga antog206, och de balt- 194 Där, s. 744. 193 Där, s. 737–738. 196 K. Būga skriver, tycks det, inte helt exakt Spėra. 197 I dag känner man till betydligt fler ortnamn med gauji- i Lettland — Gauja, flod, m.fl. (se Endzelīns J. Latvijas PSR vietvārdi. A—J. Rīga, 1956, d. 1, s. 1, s. 303–304). 198 Dagens form Kenà är, tycks det, en senare utveckling av Kinė. 199 RR III 608–609. 200 Där, s. 513. 201 Där, s. 503. 202 Neris andra namn. 203 Där, s. 503, 741. 204 Där, s. 503–507. 205 Топоров В. Н., Трубачев О. Н. Указ. соч. 206 Jfr exempelvis: ”Öster om Sozj har det knappast bott några aister.” — RR III 550. 32 de baltiska ortnamnen är ojämförligt fler, sammanlagt omkring 700–800207. Det är sant att gränserna för det baltiska ortnamnsområdets utbredning fortsatte att preciseras, särskilt i nordostlig och östlig riktning, även efter att detta verk hade publicerats — här avses arbeten av V. Toporov, V. Sedov, A. Nepokupnas, E. Kotonova, R. Agejeva och andra sovjetiska lingvister208. För det andra visade V. Toporov och O. Trubatjov att slavernas ankomst till de forna baltiska områdena inte ledde till en massmigration av balter västerut, såsom K. Būga trodde, utan att de flesta balter gradvis assimilerades av slaverna på plats209. Överlag framstår bilden av baltisk förhistoria och migrationsschemat, såsom K. Būga föreställde sig dem, numera som alltför schematiska, skulle man kunna säga alltför strikta och exakta (även i kronologiskt avseende, till exempel påståendet att letterna och semgallerna drog norrut från Vilniusområdet omkring år 550–650 e.Kr., och så vidare). Det verkar tveksamt om man över huvud taget kan tala så reservationslöst om exempelvis seler, semgaller och kuroner på 500-talet, om deras tidigare områden långt från deras historiska länder och så vidare, särskilt om vi ska tro K. Būga och V. Urbutis på att även litauerna skildes från letterna relativt sent — på 600-talet e.Kr.210. Som nämnts hade semgallerna ännu före 1200-talet inte de fonetiska särdrag i sitt språk som senare skilde dem från litauerna och förde dem närmare letterna. Det verkar inte finnas någon grund för att helt instämma med K. Būga även i fråga om att litauerna och letterna kom till sina nuvarande områden relativt sent — på 500- eller 600-talet e.Kr. Mot K. Būgas uppfattning talar bland annat också omständigheten att det finns mycket gott om arkaiska hydronymer i Lettland och särskilt i Litauen211, vilkas förekomst i dessa områden knappast kan förklaras enbart med att de fördes med från tidigare hemtrakter. Trots dessa och vissa andra korrigeringar som den senare onomastiska utvecklingen har fört in i K. Būgas teorier måste vi nu, när vi sammanfattar hans toponymiska forskning, konstatera att vår store språkforskare på många punkter fortfarande har rätt även i dag. Med tanke på att baltisk toponymik under 1900-talets första årtionden bara tog sina första steg och att insamlingen av namnmaterial också befann sig i sin linda, kan man helt enkelt inte låta bli att förundras över de resultat som en enda person uppnådde under en relativt kort tid. Här har vi kunnat beröra, och då endast i förbigående, någon aspekt av K. Būgas toponymiska forskning. En del har lämnats åt sidan eftersom tolkningen inte heller i dag är helt klar. Ett exempel är frågan om det finsk-ugriska substratet i det baltiska namnmaterialet. Författaren har bland annat kunnat avstå från att behandla andra mer konkreta frågor, framför allt från att komplettera och korrigera etymologierna för enskilda hydronymer, eftersom detta åtminstone delvis är tänkt att göras i ett annat, mer specialiserat arbete. Även den etnogenetiska problematiken i K. Būgas skrifter har behandlats tämligen kortfattat. Så 207 Там же, с. 236. 208 För detta, se något utförligare: Ванагас А. П. Максимальный ареал балтийской гидронимии и проблема происхождения балтов. — В кн.: Проблемы этнической истории балтов. Тезисы докладов. Рига, 1977, с. 129 и след.; Агеева Р. А. Проблемы межрегионального исследования топонимии балтийского происхождения на восточнославянской территории. — В кн.: Этнолингвистические балто-славянские контакты в настоящем и прошлом. Предварительные материалы. М., 1978, с. 66—67. 209 Топоров В. Н., Трубачев О. Н. Указ. соч., с. 236. 210 RR III 103; Urbutis V. Kaip senos lietuvių ir latvių kalbos. — Kalbotyra, 1962, t. 4, p. 386. 211 Ванагас А. П. Указ. соч., с. 130—131. 2. 599 33 Detta var nödvändigt framför allt därför att själva problemet, som nämndes i början av artikeln, är så omfattande, komplicerat och intrikat att större precision och mer exakta slutsatser tills vidare ofta långt ifrån alltid skulle vara möjliga. Och över huvud taget vore det inom ramen för en enda artikel helt enkelt alltför svårt att ens i de allra mest allmänna drag försöka sammanfatta helheten av den nuvarande forskningen om de baltiska folkens etnogenes. Som bekant behandlade K. Būga frågor om de baltiska folkens ursprung, deras urhem och migration nästan uteslutande ur ett lingvistiskt perspektiv. I dag har flera discipliner (eller grupper av discipliner) engagerat sig i dessa frågor, framför allt arkeologi, historia, etnografi och antropologi; därför måste K. Būga bedömas i ljuset av många vetenskaper. Detta är uppenbarligen föremål för en särskild studie. Det kan bara tilläggas att specialister inom alla områden i vår tid bygger på K. Būgas arbeten när de undersöker de baltiska folkens mer avlägsna förflutna. Av den här presenterade, om än mycket kortfattade och fragmentariska, översikten över K. Būgas onomastiska verksamhet framgår det att denne son till en litauisk bonde från Pažiegė, som i förtid bröts ned av ett oerhört intensivt vetenskapligt och annat arbete samt svåra levnadsförhållanden, utförde en bragd som vi än i dag alla förundras över när vi kommer i kontakt med hans vetenskapliga arv. När man talar om K. Būga passar ordet ”arv” egentligen bäst inom citationstecken, eftersom K. Būgas arbeten i vetenskaplig mening inte är ett faktum från det förflutna, utan ett levande fenomen i vår tids vetenskapliga liv, med alla sina grenar och rötter djupt förankrat i detta och alltjämt stimulerande dess utveckling. Litauisk språkvetenskap och forskning om det baltiska förflutna vore helt enkelt otänkbara utan K. Būga. När vi hedrar den litauiska språkvetenskapens fader, den litauiska onomastikens grundare och främsta företrädare, Kazimieras Būga, på hundraårsdagen av hans födelse, bör vi inte heller glömma att hans arbeten liksom på nytt har fått liv i vår tids vetenskapliga verksamhet. Att de kunde införlivas så organiskt i den berodde också på att de, tack vare professor Zigmas Zinkevičius omsorg, samlades in med stor noggrannhet, försågs med en utmärkt hjälpapparat och gavs ut i den tredelade utgåvan ”Rinktinių raštų”. А. ВАНАГАС K. BŪGA – DEN LITAUISKA ONOMASTIKENS GRUNDARE Sammanfattning Två områden bör betraktas som de främsta inom K. Būgas onomastiska verksamhet: insamling och undersökning av litauiska och mer allmänt baltiska nomina propria. K. Būga samlade själv och med hjälp av en bred allmänhet en kartotekssamling över nomina propria, som omfattade omkring 75 000 kort. K. Būga antecknade personligen omkring 35 000 ortnamn, antroponymer, teonymer och andra onymer ur levande tal och skriftliga källor. I K. Būgas forskningsarv kan man urskilja antroponymik, etnonymik, teonymik och toponymik. Toponymiken intar den dominerande platsen i K. Būgas onomastik. Till de viktigaste resultaten av K. Būgas forskning inom litauisk onomastik, vilka helt har behållit sin betydelse även i dag, hör framför allt en mycket kvalificerad analys av strukturen 34 och ursprunget till ett stort antal baltiska onymer. Det välgrundade faktumet att det finns ett vidsträckt område med baltiska toponymer öster och sydöst om dagens Litauen har inte heller förlorat sin betydelse. Även K. Būgas iakttagelser om problemet med baltiernas etniska differentiering, huvudsakligen grundade på onomastiskt material, och mycket annat är fortfarande aktuella. 2*