Dėl lietuvių kalbos kauzatyvinių konstrukcijų semantikos

LIETUVIŲ KALBOS SINTAKSĖS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXV (1986) GERTRŪDA SAVIČIŪTĖ OM SEMANTIKEN HOS LITAUISKA KAUSATIVA KONSTRUKTIONER § 1. Problemet med asymmetrin mellan innehåll och form inom lingvistiken (när en form har mer än en betydelse och en betydelse uttrycks med mer än en form) har länge varit känt och är nära förknippat även med studiet av semantiken hos litauiska kausativa verb. Litauiska morfologiska kausativer, dvs. verb som får kausativ betydelse genom suffixen -(d)inti, -(d)y­ti och/eller vokalväxling i roten, har, utöver sin kategoriska betydelse, även andra betydelsenyans­er. De är närmast förknippade med betydelserna orsak, följd och ändamål. De flesta forskare betraktar kausativa verb som ett uttrycksmedel för orsak–följd-relationer. Å andra sidan beskrivs deras betydelse vanligen med en parafras som sammanfaller med en sammansatt bisats av ändamålstyp: ”göra så att + konjunktiv”. Nyansen av ändamålsbetydelse framträder också i vissa definitioner av kausativa verb. Jfr: ”Kausativa verb … betecknar en handling som utförs för att en handling uttryckt av det motiverande verbet ska äga rum (с целью, чтобы совершалось): auginti ’göra så att det växer’ (: augti), deginti ’göra så att det brinner’ (: degti)” (Якайтене 1968, 11; jfr även: Paulauskienė 1967, 11; Jakaitienė 1968, 227; Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976, 110 m.fl.). Den nämnda parafrasen används också i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodyne” (1972) (hädanefter — DŽ), när verbet av vissa skäl inte kan märkas med förkortningen prž., som används för att beteckna kausativa verb, men en eller flera av dess betydelser är kausativa. Exempel: ištekinti 1. få något att rinna ut: Tappa sav; blizginti 1. göra så att det glänser: Putsa skor. I ”Lietuvių kalbos gramatikoje” (1971, 25) (hädanefter — LKG) definieras kausativa verb med hänvisning till den semantiska komponenten ändamål. Verb som bildats med suffixet -inti av ljudverb beskrivs däremot med betoning på orsak–följd-relationer: ”Dessa verb betecknar en handling som är orsaken till den handling som uttrycks av grundverben (vår kursivering — G. S.)” (LKG 1971, 264). Den semantiska beskrivningen av kausativer är relevant inte bara för litauisk lingvistik. Den nämnda parafrasen, som sammanfaller med en sammansatt bisats av ändamålstyp, används också av forskare inom andra språk (Недялков 1969, 106; Золотова 1973, 290 m.fl.). A. Filipov påpekar, när han beskriver denna parafras för ryska kausativa verb, att de inte bara har betydelsen att framkalla en handling, utan också betydelsen av en handling som är följden av denna framkallan (Филиппов 1978, 90). V. Nedialkov och G. Silnitskij 157 betraktar kausation som synonymt med kategorin orsak–följd. Dessutom anger de att det kauserade tillståndet också är det slutliga målet för den kauserande situationen (Наделков, Сильницкий 1969, 6–7). Inom amerikansk lingvistik transformeras kausativa verb vanligen till analytiska konstruktioner med verben to make, to cause. Ur den abstrakta strukturen It makes S ”Det får S att …” härleder N. Chomsky strukturen It makes John afraid ”Det får John att bli rädd”, och därifrån meningen It frightens John ”Det skrämmer John”. Symbolen S betecknar här subjektet och dess tillstånd, dvs. John is afraid ”John är rädd” (Хомский 1972, 173). Företrädare för generativ semantik härleder alla kausativa yttranden ur en enda djupstruktur som innehåller det djupa kausationselementet CAUSE. Å andra sidan framför de dock tanken att det också finns vissa skillnader mellan slutna och öppna kausativer (dvs. mellan kausativa verb och de parafraser som används för att beskriva dem) (Partee 1971, 7–8; Cruse 1972, 520–528; jfr även Арутюнова 1976, 167). A. Wierzbickas förslag till beskrivning av kausativa konstruktioner är intressant: de delas upp i flera fraser, sammanbundna med konnektorer som uttrycker orsak–följd, och ett modalt verb används. Exempelvis beskrivs meningen Adomas gjorde hålet i väggen större med en kniv på följande sätt: (1) Hålet i väggen blev större, (2) därför att, (3) Adomas kropp vidrörde kniven, (4) och, (5) rörde sig, (6) så att, (7) kniven vidrörde väggens yta, (8) därför att, (9) Adomas ville det (Wierzbicka 1969, 74). En sådan beskrivning visar att subjektets vilja och önskan — subjektet är en särskild mänsklig varelse — är orsaken till dess aktiva handling. Även andra forskare uppmärksammar nyanser av modalitet i kausativa konstruktioner (jfr Золотова 1973, 280). Vår analys har emellertid visat att en beskrivning av kausativer med parafrasen ”göra så att + konjunktiv” eller med ett modalt verb är möjlig endast när det kausativa subjektet medvetet kan eftersträva resultatet, dvs. när det uttrycks med ett substantiv som betecknar en medveten varelse, vanligen en person. När meningen Regnet fick väggen att ruttna beskrivs, är det onaturligt att säga Regnet gjorde så att väggarna skulle ruttna, och helt omöjligt att säga Väggarna ruttnade därför att regnet ville det. § 2. Med detta i åtanke ska vi här kort beröra några egenskaper som avgör om kausationsbetydelsen är ren eller blandas med de närliggande betydelserna ändamål, följd och orsak. För att skilja kausation från orsak kommer vi här att kalla de aktuella verben kausativa och de satser där de utgör predikat för kausationssatser. I kausationssatser finner vi fyra syntaktisk-semantiska komponenter som uttrycker två situationer. Den kausativa situationen består av (1) den kausativa subjektaktanten och (2) den kausativa handlingen; den kausativt påverkade situationen (kausationsobjektet) består av (3) subjektet i den kausativt påverkade situationen och (4) den kausativt påverkade tillståndsförändringen eller handlingen (jfr Savičiūtė 1985, 237). I denna artikel ska vi försöka överblicka de semantiska egenskaperna hos de nämnda kausationskomponenterna och jämföra dem med motsvarande komponenter i ändamåls- och orsaksbisatser och -konstruktioner samt 158 en analys av motsvarande komponenter i satser med beskrivande följdbetydelse (se närmare Савичюте 19801, 19802). Med utgångspunkt i denna analys ska vi försöka visa i vilka fall en parafras som sammanfaller med en sammansatt ändamålsbisats kan anses vara adekvat och i vilka fall vår föreslagna parafras, som sammanfaller med en sats med beskrivande följdbetydelse, är adekvat. § 3. Den kausativa handlingen karakteriseras vanligen av det polysema verbet göra. Denna handling motsvaras av parafrasens komponent ”göra så att”, och formellt uttrycks den med verbets kausativa suffix och/eller genom vokalväxling i roten. Det är inte lätt att precisera den kausativa handlingens semantik, just på grund av dess grammatiska uttryck. Ofta behövs kontext eller kunskap om hur den handling som uttrycks av grundordet i verkligheten kan framkallas (kauseras). Kausativa verb betecknar ofta en aktiv fysisk kausativ handling, t.ex.: ardyti, dilinti, draikyti, girgždinti, gurinti, judinti, kiu žinti, lipdyti, nardinti, trupinti osv. Kausativa verb av denna typ står semantiskt nära de verb som fungerar som predikat i ändamålskonstruktioner och -satser och som vanligen också betecknar en aktiv fysisk handling, t.ex.: dirbti, eiti, lėkti, nešti, važiuoti osv. En ganska stor grupp kausativa verb kan beteckna både en aktiv fysisk kausativ handling och en indirekt kausativ påverkan genom ord, tillåtelse, skapande av förutsättningar, genom att inte hindra osv., t.ex.: alkinti, didinti, gadinti, gydyti, girdyti, lėkdin ti, naikinti, tildyti, tobulinti, žiodyti osv. Ett fåtal kausativa verb har betydelsen av en kausativ handling ”låta, skapa förutsättningar, inte hindra”, t.ex.: dvisinti, gįžinti, gulinti, plėkinti, pūdyti osv. Det finns också kausativa verb som inte betecknar en kausativ handling utan ett kausativt tillstånd, dvs. ett tillstånd som kan påverka ett objekt. Exempel: Solen blekte skjortorna, gjorde händerna brunare och försvagade synen; Regnet blötte upp jorden — Solen skiner, därför bleks skjortorna, händerna blir brunare och synen försämras; Det regnar (regnade), därför blev jorden uppblött. En egenskap hos de aktuella kausativa verben — den kausativa handlingens eller det kausativa tillståndets aktivitet — utgör uppenbarligen också grunden för den sedan länge kända likheten i form och betydelse mellan kausativa och iterativa verb. Intensiteten i en orsakande handling eller ett orsakande tillstånd betonas också i satser med beskrivande följdbetydelse. Exempel: Han red hästen så hårt att hästen föll ihop S. Dauk.; Det gick till så, han arbetade så hårt att hunden inte skulle äta kött J. Jabl; Jag blev så förvånad att jag inte kunde svara ett ord NdŽ I 420. Således kännetecknas både kausationssatser och följdsatser av intensitet i den kausativa/orsakande handlingen eller det kausativa/orsakande tillståndet. Motsvarande komponent i orsaksbisatser och -konstruktioner har också obegränsad semantik, men här framhävs ofta inte intensiteten i den orsakande handlingen eller det orsakande tillståndet. Jfr: Han kom inte eftersom det regnade; Olyckan inträffade på grund av arbetstagarens försumlighet ”Arbetstagaren var försumlig, därför inträffade olyckan” osv. Resultaten av denna analys visade vissa regelbundenheter i sammanblandningen av kausationsbetydelsen med ändamåls- och orsak betydelser. Ju aktivare den kausativa hand- 159 … desto närmare målet ligger kausationen. Ju mindre aktiv den kausativa handlingen eller påverkan är, ju närmare ett tillstånd den kausativa påverkan ligger, desto närmare orsaken ligger kausationen. Semantiken hos det kausativa verbets kausativa handling eller påverkan sammanfaller nästan med semantiken hos den kausativa handlingen i beskrivande konsekvenssatser. § 4. Den kausativa handlingen eller påverkan och dess subjekt binds samman av en lag om semantisk kongruens. Verb för aktiv fysisk kausativ handling kongruerar i satsen med ett subjekt som kan utföra en sådan handling. Oftast uttrycks subjektet i kausativa satser av substantiv som betecknar en levande varelse. Användningen i subjektposition i en kausativ sats av ett substantiv som betecknar en person eller ett intelligent djur är ett av villkoren för sammanblandning av kausativa betydelser och målsbetydelser, eftersom endast ett substantiv som betecknar en person eller ett intelligent djur kan fungera som subjekt i målsatser och -konstruktioner. Endast med ett levande, medvetet subjekt kongruerar de verb som kan beteckna kausativ verbal påverkan. Det finns särskilt många verb som kan beteckna både en aktiv fysisk kausativ handling och en verbal kausativ påverkan. På denna grund skiljer vi mellan två typer av subjekt som kausatorer: 1) subjektet som utförare, dvs. det kausativa subjekt som utför den fysiska kausativa handlingen, och 2) subjektet som initiativtagare, dvs. subjektet för indirekt, icke-fysisk kausativ påverkan (jfr Алисова 1971, 98). En mycket stor grupp utgörs av kausativa verb som kan kongruera med subjekt av vilken semantik som helst, bara det kan utöva aktiv påverkan (inte nödvändigtvis avsiktligt och medvetet). Det kan vara en person, en levande varelse, naturkrafter, ett föremål eller en abstraktion. Exempel: skräcka [människa, varg, skrämmande berättelser …], bränna [människa, eld, låga, sol …], liva upp [människa, dryck, medicin, svalka, vind, regn …], sätta i rörelse [människa, djur, vind …], böja, bryta [människa, djur, vind, last …], teckna [människa, djur, vind, explosion, blixt …], frysa [människa, köld, frost …], skvätta [människa, våg …], trötta ut [människa, arbete, resa …] osv. Subjektets semantik är obegränsad även hos kausativa verb i andra språk (Недялков 1971, 9). En mycket liten grupp utgörs av de kausativa verb vid vilka subjektpositionen kan intas av substantiv som betecknar livlösa föremål (vanligen naturkrafter), till exempel: genomblöta, förstöra [regn], klarna upp [vind], blända [solstråle, starkt ljus] osv. Den semantiska kongruensen mellan subjektet och predikatet i huvudsatsen i beskrivande konsekvenssatser är också ganska fri. Exempel: Körsvennen drog så hårt i tömmarna att båda hästarna stannade på sista versen NdŽ II 175; Lejonet vrålade så att till och med trädens löv darrade NdŽ II 175; Vinden blåste så att skogen brusade (d.) Ktv (LKŽ VIII 737); Och allehanda blommor slingrar sig så samman att på avstånd blott en vacker färgrikedom synes A. Baran. I alla fall där subjektet i en kausativ sats uttrycks av ett substantiv som betecknar ett livlöst föremål föreligger en nödvändig semantisk komponent i kausationen — betydelsen av aktiv påverkan, men komponenten med betydelsen av medvetenhet och ändamålsenlighet i påverkan kan inte förekomma. Denna egenskap kännetecknar inte bara litauiska utan även andra språks kausativa verb, jfr: vind 160 bröt av en gren — the wind broke the branch; nyheterna muntrade upp mig — the news cheered me up (Каппувене 1976, 34). Vi ska ge ytterligare exempel som visar att när den kausativa orsaken är ett livlöst subjekt kan det kausativa subjektets handling inte vara avsiktlig: Regnet gjorde jorden till lera DŽ 256; Solen smälte snön DŽ 461; Vinden prasslade i trädens löv DŽ 752; Hans röst genljöd i hela trädgården DŽ 705; Detta fick sjukdomen att blekna Rdm(LKŽ I 885); Den rosa färgen gör henne lite blek DŽ 472; Jag kunde många sånger – tiden fick mig att glömma DŽ 893; Ålderdomen gjorde gubben vit DŽ 434; Tydligen hade nöden gjort honom kutryggig Rdš(LKŽ VI 877); Pojken var fyra år, scharlakansfebern gjorde honom döv Šs(LKŽ II 920); Blodet slår upp i huvudet och gör ansiktet rött, till och med ögonvitorna Vaižg; Isen i sjön kvävde fiskarna DŽ 229; Vagnen skakar hans kropp och får lungorna i bröstet att darra Š osv. För meningar av denna typ går det inte att använda kausationsomskrivningen ”göra så att + konjunktiv”, som sammanfaller med en final bisats. Dessa meningar ligger närmare orsak–verkan-meningar. Detta framgår också av att de ofta lätt kan omformas till meningar med orsaksfraser, sammansatta orsaksmeningar eller följdmeningar med beskrivande innebörd. Exempel: Jorden blev lerig av regnet; Blodet stiger upp i huvudet, därför blir (också) ansiktet rött; Vagnen skakar hans kropp så att lungorna darrar i bröstet osv. Denna typ av kausations närhet till orsak märks även i andra språk (jfr: Арутюнова 1974, 168; Корди 1981, 54—55). Följdmeningar med beskrivande innebörd kan också omformas till orsaksmeningar. Exempelvis, Huggormens tänder är så små att den inte ens skulle kunna rispa en människa med dem J. Jabl — Huggormen skulle inte ens kunna rispa en människa, eftersom dess tänder är mycket små. Den avsiktliga, medvetna handlingen hos en subjektiv kausator (en person) betraktas ofta som ett mycket viktigt kännetecken på kausation (jfr: Золотова 1973, 284; Криниц-кайте 1979, 49). Men även i de fall då den subjektiva kausatorn är levande och medveten måste vi skilja mellan två typer av kausation: 1) avsiktlig (medveten) kausation och 2) oavsiktlig (omedveten) kausation (jfr: Kastovsky 1973, 276—277; Золотова 1973, 284—285; Person 1975, 27—28; Каппувене 1976, 34). Till den första typen av kausation skulle verb som följande höra: vänja av, ge mat, övertyga, tysta, mata osv. Bland följdmeningar med beskrivande innebörd finns också exempel som ligger nära kausativ av den första typen. Exempelvis, Kazys Jankauskas hängde upp sina små fåglar i trådar så att de liksom levande snurrade och svävade under taket V. Myk-Put. Å andra sidan finns det många verb som kan ha, eller sakna, en semantisk komponent av avsiktlighet i den kausativa handlingen, beroende på sammanhanget; de kan alltså tillhöra både kausationstyp 1 och 2. Exempel: avsiktligt eller oavsiktligt slita av [ett rep], förgöra [en människa], krossa [en kruka], förstöra [en klocka], splittra [bröderna], krossa [fönstret], svalna [mjölken], slipa ned [kniven], sota ned [lampglaset] osv. Samma tvetydighet är möjlig även i följdmeningar. Utan sammanhang kan vi inte säga om subjektet medvetet eftersträvade resultatet, exempelvis: Modern skrek så högt att till och med 161 grannarna hörde Žem; Jag sjöng en så vacker sång att alla skrattar Vlkv (LKG III 839). Subjektets handling i ändamålsbisatser och ändamålskonstruktioner är inte bara aktiv, utan också alltid medveten och avsiktlig, t.ex.: Išsiuntė vaikus, kad grybų prigr ybautų Grž(LKŽ V 35); Įsidėk duonos, sūri, peilį ant kelio (kelionei) J; Kirsk, daužk, kad anas sa[vo] motinos nepažint Rod(LKŽ II 334). Följaktligen kan vi förknippa ändamålsbetydelse endast med kausation av den första typen, dvs. när ett levande, medvetet subjekt målmedvetet och medvetet strävar efter ett resultat. I övriga fall ligger kausationen närmare betydelserna orsak och verkan. § 5. Alla litauiska morfologiska kausativ kännetecknas av att den kausativa handlingen eller det kausativa tillståndet är riktat mot ett objekt, även om riktningen inte alltid är lika tydlig. Att handlingen är riktad mot ett objekt betraktas inom litauisk språkvetenskap som det främsta kännetecknet på kausativitet och transitivitet. Vår analys visade emellertid att förekomsten av ett direkt objekt i en kausativ sats, liksom objektets semantik, beror på det kausativa verbets semantik. En viss semantisk samordning mellan objekt och verb är redan känd inom språkvetenskapen. Man har observerat att verb som uttrycker en abstrakt handling är svagare förbundna med ett objekt än verb som uttrycker en konkret handling. Om ett verb med konkret betydelse saknar objekt kan verbets betydelse vara otillräckligt tydlig (Мещанинов 1978, 193; jfr även Ярцева 1972, 4–19). En aktiv (vanligen levande) subjekts aktivt fysiska kausativa handling är strikt riktad mot ett objekt, t.ex. Jis išdaužė langą. Däremot är objektriktningen mindre tydlig när kausatorns påverkan från ett föga aktivt (vanligen livlöst) subjekt är svag, t.ex. Toji knyga jį labai išgarsino DŽ 231. Ett kausativt verb som står intill ett livlöst subjekt kan också förekomma utan objekt. T.ex.: Įtemptas darbas vargina žmogų DŽ 917 – Įtemptas darbas vargina; Šaltas vėjas jį atgaivino – Šaltas vėjas gaivina osv. Ett levande subjekt i satser utan objekt förefaller ofta ovanligt, t.ex. Žmogus vargina, šildo, gaivina. Utifrån det som sagts kan vi skilja mellan 1) en avsiktlig (medveten) och 2) en oavsiktlig (omedveten) riktning mot ett objekt. Den första typen är möjlig endast när kausatorn är ett levande, medvetet subjekt; den andra är möjlig med subjekt av vilken semantik som helst. Den första typen av objektriktning ligger nära objektriktningen i ändamålsbisatser och ändamålskonstruktioner, medan den andra typen ligger nära den svaga objektriktningen i orsakssatser och orsakskonstruktioner. Beskrivande satser med betydelsen följd kan ha båda typerna av objektriktning. Den andra typen är vanligare här, eftersom huvudsatsens subjekt i dessa satser något oftare kan utgöras av substantiv som betecknar livlösa ting och predikaten av verb som betecknar tillstånd. Resultatet i följdsatser (som vi i överförd bemärkelse kan kalla ett objekt) kan ofta vara oväntat, även när subjektet är levande, eller vara något som subjektet inte medvetet strävade efter. T.ex.: Dirbau, triūsiau, net rankos nutirpo NaŽ II 175; Taip šaudė, kad net langai byrėjo Grž(LKŽ VIII 737); Jos taip daugel pasakų vapa, kad jau ir ranka kuodelį pešt užsimiršta K. Donel. 162 Morfologiska kausativ har betydligt oftare en handling som medvetet riktas mot ett objekt. Ex.: Plantera träd på gården, så blir den vackrare Rm(LKŽ I 464); Kalvarna vattnas tidigt på morgonen Ldv(LKŽ III 333). Kausationsobjektet är den kausativa situationen, som består av ett subjekt och en viss process (en förändring av tillstånd eller en handling). Denna egenskap framträder särskilt tydligt när kausationssatser jämförs med satser som innehåller grundordet till ett kausativt verb. I de senare satserna intas subjektpositionen av ett substantiv som i kausationssatsen hade objektfunktion. Ex.: Jag utfodrar boskapen, människorna: Boskapen, människorna får sin föda; Modern söver barnet: Barnet sover (Jablonskis 1957 I 137). Sådana uttryck som betecknar processer, exempelvis engelska The door opened ”Dörren öppnades”, The soup is heating ”Soppan värms”, betraktas vanligen som grundläggande, medan kausativa uttryck härleds ur dem och betecknar inte bara processen utan också den kausativa handlingen: Linda opened the door ”Linda öppnade dörren”, Linda is heating the soup ”Linda värmer soppan” (Чейф 1975, 149; jfr även Smith 1972, 136). Den kausativa situationen, eller kausationsobjektet (subjekt + process), är således relativt självständig, medan kausationen är fakultativ i förhållande till denna process (Paulauskienė 1973, 23—24; Криницкайте 1979, 48). Den kausativa processen är vanligen inte statisk (då inget händer med subjektet), utan föränderlig, dvs. en förändring av subjektets tillstånd eller en handling kauseras (Криницкайте 1979, 48) växa, dricka, läka, droppa, mogna, äta, gråna osv. Ex.: Trädet växer; Kalven dricker; Såret läker osv. Beroende på sin lexikala betydelse kan dessa verb kombineras med ett levande eller icke-levande subjekt i den kausativa situationen. Kausativa verb lakdinti (: lėkti), landinti (: lįsti), lesinti (: lesti), valgydinti (: valgyti) osv. kan endast kombineras med substantiv som betecknar personer och djur och som intar objektpositionen i kausationssatsen. I beskrivande satser med resultativ betydelse kan resultatsituationen likaså bestå av ett levande eller icke-levande subjekt och en förändring av dess tillstånd, eller av ett levande subjekt och dess handling (jfr de tidigare anförda exemplen på resultatsatser). En viss avhängighet mellan kausationsbetydelsen och objektets semantik kan iakttas. Man skiljer mellan ”kravkausation” (”causation by command”) och direkt fysisk kausation (”causation by direct physical action”). Den förstnämnda förekommer vid ett ”agentivt” objekt, den sistnämnda vid ett ”objektivt” objekt (Cruse 1972, 251—253). När subjektet för det kausativa tillståndet eller den kausativa handlingen är aktivt och kan stå emot den kausativa handlingen, märks en viss försvagning av den kausativa handlingen. Verbal (eller ”krav-” – ”causation by command”) kausation är mindre aktiv än direkt fysisk kausation. Vid ett ”agentivt” objekt (dvs. ett levande subjekt i den kausativa situationen) är båda typerna av kausation möjliga; vid ett ”objektivt” objekt (dvs. ett icke-levande subjekt i den kausativa situationen) är verbal kausation inte möjlig. Den kausativa situationen är vanligen reell. Talaren uppfattar den kausativa handlingen eller det kausativa tillståndet som något som har inträffat, inträffar eller kommer att inträffa (jfr Shibatani 1976, 163 1). Enligt vår uppfattning återspeglas denna egenskap också i det traditionella sättet att beskriva litauiskans kausativa verb, där kausativa verb jämförs med sina basord, t.ex.: kreipti (: krypti), lenkti (: linkti), plėšti (: plyšti) (LKG 1971, 227; m.fl.). På liknande sätt går man till väga i ordböcker: i DŽ förbinds kausativa verb med basord med förkortningen prž., i LKŽ med förkortningen caus. Uppfattningen att den kauserade situationen är verklig återspeglas särskilt tydligt i den ovan nämnda kopplingen mellan meningar som innehåller ett kausativt verb och dess motsvarande icke-kausativa verb, t.ex. Motina migina vaiką – Vaikas miega. § 6. Semantiken hos komponenterna i kausativa meningar ligger närmast semantiken hos motsvarande komponenter i beskrivande meningar med resultativ betydelse. Därför skulle vi föreslå att kausativa meningar beskrivs med parafrasen ”göra så att + indikativ”, som sammanfaller med en beskrivande mening med resultativ betydelse. Man måste medge att en kausativ mening i vissa fall inte behöver uttrycka att den kauserade situationen är verklig. Den semantiska betydelsekomponenten för ett verkligt resultat (dvs. den kauserade situationen) är lätt att urskilja i meningen Gydė gydė ir sugydė DŽ 757, men den saknas i meningen Jis mane tuo dalyku tikino, bet netikino DŽ 850. Meningarna Gydytojas gydo ligonį, Vaikas medžio šaką laužia behöver inte heller betyda att ”den sjuke tillfrisknar” eller att ”trädgrenen bryts av”. Beroende på sammanhanget kan dessa meningar enbart uttrycka den kausativa agentens avsiktliga handling och därmed ligga närmare en parafras som sammanfaller med en ändamålsmening. Betydelsen av ett resultat som inte har uppnåtts fullt ut kan ibland bero på kausativa verbs ursprungliga betydelse. Enligt J. Jablonskis har litauiskans kausativa verb som bildats av intransitiva verb alltid inkoativ betydelse (verba inchoativo-causativa) (Jablonskis 1957, 136). Detta faktum tycks också bekräfta parafrasen ”göra så att + konjunktiv”, eftersom konjunktivformer gör det möjligt att utelämna inte bara grammatisk tempus, utan också handlingens fullbordan. Därför kan gesinu žvakes beskrivas med parafrasen ”jag gör så att ljusen slocknar”. Den kauserade situationen uppfattas dock ändå oftast som verklig. Även om slutresultatet inte uppnås kan man säga att det ”börjar uppnås” och kommer att uppnås i framtiden. En sådan tolkning av den kauserade situationen skulle särskilt stödjas av att den kauserande och den kauserade handlingen eller situationen uttrycks med samma verb – i det första fallet med formella medel (suffix och/eller vokalväxling), i det andra med lexikala medel (verbets rot). Därför kan gesinu žvakes beskrivas som (1) ”jag gör så att” + (2) ”ljusen slocknar” eller (1) ”jag gör så att” + (2) ”ljusen börjar slockna (och slocknar helt)”. Användningen av parafrasen ”göra så att + konjunktiv” kan också förklaras av att kausativa verb vanligen beskrivs i infinitiv. Det är därför helt naturligt att välja konjunktiv, som bättre motsvarar infinitiven, snarare än indikativ, som uttrycker tempus. Däremot passar indikativ bättre när man beskriver verbens finita former och i synnerhet kausativa verb i meningar. Jfr: auginti ”göra så att det växer”, men auginu ”jag gör så att det växer”, užauginau – ”jag gjorde så att det växte upp”. 164 En parafras som sammanfaller med en ändamålsmening är lämpligare när vi vill betona inslaget av avsiktlighet och medvetenhet i kausationen hos vissa kausativa verb. Dessutom kan vi med denna parafras beskriva endast den kauserande situationen på ett adekvat sätt; den kauserade situationen förblir otillräckligt uttryckt. Avslutningsvis bör det betonas att aktiv, avsiktlig och medveten kausation särskilt närmar sig betydelsen av ändamål (en levande agents aktiva handling, medvetet och bestämt riktad mot ett objekt). Sådan kausation, som vi kan kalla passiv, svag och omedveten (en livlös eller levande agents föga aktiva, svaga påverkan på ett objekt), ligger närmare orsak. Semantiken hos komponenterna i kausativa meningar ligger närmast semantiken hos komponenterna i beskrivande meningar med resultativ betydelse. LITERATŪRA Cruse D. A. A Note on English Causatives. — Linguistic Inquiry, 1972, vol. 3, N4, p. 520—528. Jablonskis J. Rinktiniai raštai. — V., 1957, t. 1. Jakaitienė E. Deverbatyviniai dabartinės lietuvių kalbos veiksmažodžiai su priesaga -inti. — Baltistica, 1968, Nr. 4(2), p. 222—229. Jakaitienė E., Laigonaitė A., Paulauskienė A. Lietuvių kalbos morfologija. — V., 1976. Kastovsky D. Causatives. — Foundations of Language, 1973, vol. 10, N2, p. 255—315. Lietuvių kalbos gramatika. — V., 1971, t. 2, 1976, t. 3. Partee B. H. On the Requirement that Transformations Preserve Meaning. — In: Studies in semantics. New York, 1971, p. 1—21. Paulauskienė A. Leksinės-gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio reikšmės. — V., 1967. Paulauskienė A. Kai kurie savaiminio veiksmo reiškimo polinkiai. — Kalbos kultūra, 1973, Nr. 24, p. 23—27. Persson I. Das System der kausativen Funktionsverbgefüge. Eine semantisch-syntaktische Analyse einiger verwandter Konstruktionen. — In: Lunder Germanische Forschung, 1975, Bd. 42. Savičiūtė G. Parūpinamųjų veiksmažodžių semantika. — Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai, 1985, t. 24, p. 236—251. Shibatani M. The Grammar of Causative Constructions: a Conspectus. — In: Syntax and Semantics. New York, San Francisco, London, 1976, vol. 6, p. 1—39. Smith C. S. On Causative Verbs and Derived Nominals in English. — Linguistic Inquiry, 1972, vol. 3, N1, p. 136—138. Wierzbicka A. Dociekania semantyczne. — Wrocław, Warszawa, Kraków, 1969. Алисова Т. Б. Очерки синтаксиса современного итальянского языка. Семантическая и грамматическая структура простого предложения. — М., 1971. Арутюнова Н. Д. Семантическое описание слов и интерпретация предложения. Концепции и методы. — В кн.: Грамматическое описание славянских языков. М., 1974, с. 158—171. Арутюнова Н. Д. Предложение и его смысл. Логико-семантические проблемы. — М., 1976. Золотова Г. А. Очерк функционального синтаксиса русского языка. — М., 1973. Карпувене Г. О сочетаемостных свойствах некоторых каузативных глаголов литовского и английского языков. — Kalbotyra, 1976, t. 27(3), p. 31—39. 165 Корди Е. Е. Семантическая и синтаксическая структура предложения со знаменательными каузативными глаголами и оборотами в современном французском языке. — В кн.: Структура и объем предложения и словосочетания в индоевропейских языках. Л., с. 49—68. Криницкайте С. А. Классификация глагольных оппозиций по переходности / непереходности в литовском языке. — В кн.: Проблемы синтаксиса и структуры слова. М., 1979, с. 42—53. Мещанинов И. И. Члены предложения и части речи. — Л., 1978. Недялков В. П. Некоторые вероятностные универсалии в глагольном словообразовании. — В кн.: Языковые универсалии и лингвистическая типология. М., 1969, с. 106—114. Недялков В. П. Каузативные конструкции в немецком языке. Аналитический каузатив. — Л., 1971. Недялков В. П., Сильницкий Г. Г. Типология каузативных конструкций. — В кн.: Типология каузативных конструкций. Морфологический каузатив. Л., 1969, с. 5—19. Савичюте Г. С. Предикаты цели и предикаты каузации (на материале флективных индоевропейских языков): Автореф. дис. … канд. филол. наук. — М., 1980. Савичюте Г. С. Предикаты цели и предикаты каузации. — Изв. АН СССР. Сер. лит-ры и яз., 1980, т. 39, № 6, с. 539—548. Филиппов А. В. К вопросу о каузативных и некаузативных глаголах. — Русский язык в школе, 1978, № 1, с. 90—93. Хомский Н. Аспекты теории синтаксиса. — М., 1972. Чейф У. Л. Значение и структура языка. — М., 1975. Якайте Э. Суффиксальные глаголы современного литовского языка: Автореф. дис. … канд. филол. наук. — Вильнюс, 1968. Ярцева В. Н. О синтаксической роли прямого дополнения в языках различных типов. — В кн.: Члены предложения в языках различных типов. Мещаниновские чтения. Л., 1972, с. 4—19. Г. САВИЧЮТЕ О СЕМАНТИКЕ КАУЗАТИВНЫХ КОНСТРУКЦИЙ В ЛИТОВСКОМ ЯЗЫКЕ Резюме Значение морфологических каузативов литовского языка (глаголов с суффиксами -(d)yti, -(d)inti и / или аблаутом) тесно связано со значениями цели, причины и следствия. Для выявления основных точек пересечения каузации со значениями цели, причины и следствия в статье приводятся результаты анализа семантического согласования между основными компонентами предложений, выражающих отношения каузации, с одной стороны, и предложений, выражающих отношения цели, причины и следствия, с другой. Склеивание значений каузации и цели имеет место при активной и произвольной каузации (активное действие одушевленного субъекта каузатора целесообразно и строго направлено на объект). Пассивная, непроизвольная каузация (неактивное воздействие неодушевленного или одушевленного субъекта каузатора нецелесообразно и слабо направлено на объект) обнаруживает тесную связь с причиной. Семантика компонентов предложений, выражающих отношения каузации, в целом наиболее близка к семантике компонентов предложений, выражающих отношения следствия. Поэтому предлагается описывать семантику предложений с каузативными глаголами посредством перифразы, совпадающей со сложноподчиненным изъяснительным определительным (nuskакаsis) предложением следствия „делать так, что + изъявительное наклонение“. Перифраза, совпадающая со сложноподчиненным предложением цели („делать так, чтобы + сослагательное наклонение“), применима в основном в тех случаях, когда имеет место склеивание значений каузации и цели. 166 G. SAVIČIŪTĖ ON THE SEMANTICS OF LITHUANIAN CAUSATIVE CONSTRUCTIONS Summary The semantics of Lithuanian morphological causatives (verbs with suffixes — (d)yti, -(d)inti and / or ablaut) is closely connected with Purpose, Cause and Consecutive semantics. On the basis of semantic analysis of components of sentences with causative verbs in predicate position 2 types of causation are given: 1) active purposive causation (active purposive action of sensible subject is strictly directed to object); 2) passive purposeless causation (passive purposeless action or state of animate or inanimate subject is nonstrictly (feebly) directed to object). The comparison of the corresponding components of sentences with causative verbs and components of purpose, cause and consecutive clauses has shown that the active purposive causation is connected with Purpose semantics and the passive purposeless causation is connected with Cause semantics. The highest degree of semantic resemblance has been discovered between causative constructions and consecutive clauses.