A. Baranausko bendrinės kalbos teorija

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) REGINA VENCKUTĖ A. BARANAUSKAS TEORI OM DET GEMENSAMMA SPRÅKET I början av 1985 sammanföll på ett meningsfullt sätt två jubileer av betydelse för den litauiska språkvetenskapen och den nationella kulturen i stort: när vi uppmärksammade 150-årsdagen av A. Baranauskas, som stod vid ursprunget till den professionella språkforskningen i vårt språk, och 100-årsdagen av prof. J. Balčikonis, en förtjänt vetenskapsman i Litauiska SSR, hedrade vi deras insatser för litauistiken. Det är knappast nödvändigt att söka direkta samband mellan dessa lingvister med olika utbildningsbakgrund och från skilda epoker – de förenas av den vetenskapliga utvecklingens obrutna kontinuitet – men vissa paralleller mellan Baranauskas och Balčikonis syn på det gemensamma språket skulle utan tvekan kunna vidga den övergripande bilden av den litauiska språkvetenskapens historia. Baranauskas är en utgångspunkt inte bara för den professionella språkvetenskapens framväxt (via K. Jaunius och K. Būga), utan också för linjen som gäller skapandet och normeringen av det gemensamma språket (via K. Jaunius och J. Jablonskis)1. När vi reflekterar över Balčikonis plats i den litauiska språkvetenskapen och beaktar hans band till Būga och Jablonskis, liksom den svåra situationen under de första efterkrigsåren, måste vi erkänna att han då var auktoriteten inom vår språkvetenskap, med stöd av vilken de linjer han främjade kraftfullt förgrenades och utvidgades2. A. Baranauskas bidrag till specifika områden inom den litauiska språkvetenskapen (framför allt dialektologi, accentologi, det gemensamma skriftspråkets historia med mera) har redan undersökts ingående och värderats på ett adekvat sätt3, men hans språkvetenskapliga uppfattningar har knappt tolkats i den lingvistiska idéutvecklingens sammanhang4. Samtidigt är den övergripande teoretiska hållning som denne begåvade självlärde lingvist intog fortfarande värd uppmärksamhet, både med hänsyn till den litauiska språkvetenskapens historia och dess nutid. Baranauskas språkvetenskapliga uppfattningar formades under inflytande av tre språkvetenskapliga riktningar från 1800-talet – naturalismen, de unga grammatikerna och Kazanskolan; han utsattes således för ett starkt inflytande från tyska komparativister och rysk språkvetenskap (främst genom J. Baudouin de Courtenay). Troligen hade naturalismens grundare A. Schleichers uppfattningar det största inledande inflytandet på utvecklingen av Baranauskas lingvistiska begåvning och metodiska principer, eftersom den blivande forskaren av modersmålet redan vid seminariet i Varniai fick ett enormt 1 Zinkevičius Z. A. Baranauskas kalbininkas. – Kn.: Literatūra ir kalba, V., 1986, t. 19. 2 Pupkis A., Mažiulis V. Juozas Balčikonis. – Kn.: Balčikonis J. Rinktiniai raštai, V., 1978, t. 1, p. 23–35. 3 Sabaliauskas A. Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija. – V., 1979, p. 166–171; Salys A. A. Baranauskas. – Kn.: Lietuviškoji enciklopedija. K., 1934; Zinkevičius Z. Min. veik. 4 Venckutė R. Antano Baranausko kalbinių pažiūrų ištakos. – Kn.: Ženklas ir prasmė. V., 1986. 183 Intryck gjorde teorin om det ”genealogiska trädet”, som förklarade hur den indoeuropeiska språkfamiljen uppkom, och senare Schleichers ”Litauisk grammatik” och andra verk av denna framstående indoeuropeist från mitten av 1800-talet. Viktiga här var (om än kortvariga) Baranauskas personliga kontakter med Schleicher. Av Schleichers arbeten lärde sig Baranauskas grunderna i den jämförande historiska metoden, det vill säga att tillämpa ljudförändringslagar för att rekonstruera arketypiska språkformer. Från Schleicher hade han också övertagit idén om språket som ett organ för människans ande, och den använde han som teoretisk grund för sina uppfattningar om orsakerna till språkets dialektala splittring och sina resonemang om ett gemensamt (ärvt) och ett partiellt (det vill säga specifikt, senare bildat) språkelement. I sin viktigaste publicerade studie, ”Anmärkningar om det litauiska språket och ordförrådet”, skrev Baranauskas: ”Det gemensamma elementet i språket uppstår tillsammans med stammen, på stammens ursprungliga utvecklingsstadium, och består som ett underskikt under de dialektala skillnader som formats historiskt. Sådana element i språket är rötter, stammar, former, ursprungliga böjningar och systemet av ordkombinationer som används på samma sätt i alla dialekter och mål; skillnaderna mellan vissa dialekter och mål utgör språkets specifika element”5. Med utgångspunkt i denna syn beskrev Baranauskas i stort sett korrekt betydelsen av vart och ett av dessa skikt för språkforskningen och fortsatte: ”Ord på folkets läppar slipas med tiden släta som småstenar som rullas av strömmar eller vågor <…>, ordens ändelser nöts bort, början och mitten drar ihop sig och blir likformiga, stavelserna blir kortare <…>. Eftersom <…> de fullständiga ordformerna förkortas genom långvarigt bruk, som nöter bort de etymologiska elementen, övergår språkets gemensamma element i målspecifika särdrag. Därför är fullständiga former värdefullare än förkortade när uttal jämförs i detalj <…>”6. Påverkad av Schleichers syn på ordroten som den ursprungliga och viktigaste cellen i ”språkorganismen” ägnade Baranauskas, när han förklarade skillnaderna mellan litauiska dialekter, stor uppmärksamhet åt regelbundenheterna i rotljudens (särskilt vokalernas) förändring och framhöll att samma ljud förändras snabbare i ordslut eller kan försvinna helt. Därför utgick han, när han klassificerade de litauiska dialekterna, från komplex av vokaliska särdrag och angav ofta inte ens något specifikt särskiljande drag7. Och när han utarbetade en litauisk ortografi grundad på principen att förena dialekter, det vill säga fastställde normativa former för det gemensamma skriftspråket, höll han konsekvent fast vid uppfattningen att ”den fullständiga böjningsändelsen” (det vill säga ändelsen. — R. V.) är bättre än den förkortade8. Senare bekräftades denna teoretiska ståndpunkt hos Baranauskas av detaljerade undersökningar av våra dialekter: det visade sig att just de dialekter där vokalismen i roten (resp. ordets mitt) och ändelsen (resp. ordslutet) sammanfaller bevarar det mest arkaiska fonetiska systemet. Samtidigt drar Baranauskas (på hans tid var dialekterna nästan outforskade) i ”Anmärkningar om det litauiska språket och ordförrådet” en insiktsfull slutsats: ”R₂- och R₃-målen (det vill säga R₂ — ’Mū-” 5 Utdrag ur studien, översatta till litauiska, publicerades i ”Mūsų kalba”. Här och i det följande citeras ur: Venckutė R. Iš Antano Baranausko lingvistinio palikimo. — Mūsų kalba, 1975, nr 1, s. 41. 6 Min. verk, s. 42. 7 Girdenis A., Zinkevičius Z. Dėl lietuvių kalbos tarmių klasifikacijos. — Kalbotyra, 1966, bd 14, s. 139. 8 Baranausko laiškas H. Vėberiui. Cituojama iš: Baranauskas A. Raštai. — V., 1970, t. 2, p. 186. 184 -šos flodland”, R₃ — den östra delen av panevėžiškiai, ”äkta puntininkai” — R. V.), vilka har många reducerade <…> ljud och stavelser i ändelserna, är redan fröet till en kommande fas i litauisk fonetik9. Baranauskas undersökte de litauiska dialekterna av praktiska skäl, men han registrerade uppenbarligen, inte utan påverkan från unggrammatikerna, de minsta dialektskillnaderna så minutiöst och bekände sig på sitt sätt till fakta och den levande språkets ”kult”10. Hans ovanligt samvetsgranna inställning till språkfakta och fasta övertygelse om att vetenskapligt tillförlitliga slutsatser inte kan dras utan att fakta först undersöks noggrant berodde också på Baranauskas personliga egenskaper som forskare11. Hans förmåga att systematiskt sammanfatta sina iakttagelser skyddade emellertid denna insiktsfulle språkforskare från det småaktiga faktabeskrivande som kännetecknade unggrammatikerna och gjorde det möjligt för honom att närma sig ett modernt strukturellt synsätt på språket. Därigenom hade han i betydande grad gått före sin egen epok, då unggrammatikerna (ofta kallade atomister) dominerade fullständigt. Nyttiga var utan tvivel också de nyskapande idéerna hos Baudouin de Courtenay (de två hade nära kontakt). Från Baudouin de Courtenay övertog Baranauskas principen att tydligt skilja mellan skriftspråkets och talspråkets fakta. Denna princip är träffande formulerad i Baranauskas brev till Weber: ”Boken är en sak, munnen en annan: i boken är språket till hälften dött, men i munnen är det helt levande”12. Denna övertygelse förklarar uppenbarligen Baranauskas ganska skeptiska inställning till det litauiska skriftspråket i mitten av 1800-talet, som ännu inte var etablerat och saknade tydliga kodifieringsregler (det framgår av breven från författaren till ”Anykščių šilelis” till J. S. Dovydaitis, J. Jablonskis, H. Weber med flera). Uppdelningen mellan skriftspråk och talspråk som två former av det nationella språkets existens bidrog också uppenbarligen till Baranauskas övertygelse om att Litauen absolut behövde ett gemensamt skriftspråk, medan alla dialekter dög för vardaglig kommunikation (som talspråk). För oss kan ett sådant påstående vid första anblick verka paradoxalt, men i grunden är det varken teoretiskt eller praktiskt felaktigt: den moderna teorin om språkvård förnekar ingalunda modersmålsdialekten utan betraktar den som ett viktigt traditionellt medel för vardaglig kommunikation (i familjen och i andra neutrala, informella situationer). Det är endast dialekternas bruk i det offentliga livet och i masskommunikationen som begränsas strängare (skönlitteratur, press, skola, radio med mera). Av allt detta kan man uppenbarligen dra den välgrundade slutsatsen att Baranauskas uppfattade förhållandet mellan det gemensamma språket och dialekterna på ett tämligen nyktert och modernt sätt. Om vi ”översätter” hans resonemang till modern lingvistisk terminologi ser vi tydligt att både det gemensamma språket och dialekterna hos Baranauskas—de senare vanligen fungerande endast i talad form—är relativt självständiga kommunikativa system. De skiljer sig tydligt åt i fråga om användningsområden och de fonetiska, lexikala, morfologiska och syntaktiska särdrag som formats av deras specifika inre utvecklingslagar. 9 Venckutė R. Iš Antano Baranausko lingvistinio palikimo, s. 44. 10 För Baranauskas betydde levande språk i första hand landsbygdsbefolkningens talspråk, det vill säga ”bygdens språk”. 11 Venckutė R. Antano Baranausko lingvistinė korespondencija. — I: Literatura ir kalba. V., 1986, bd 19. 12 Baranauskas A. Min. verk, s. 248. 185. När Baranauskas undervisade i litauiska vid Kaunas prästseminarium insåg han tydligt behovet av en praktisk (normativ) grammatik och började själv skriva en sådan. Han hoppades kunna dra nytta av förebilden i Schleicheris vetenskapliga, diakroniskt inriktade grammatik över det litauiska språket, men insåg snart att han måste ”markera gränserna och inte gå utanför dem” (detta nämner han flera gånger i breven till Weber). Att ”markera gränserna” innebär inte bara att beskriva litauiskan sådan den är i talet hos dem som använder språket, utan att ge sig in på rekonstruktioner av den avlägsna historien, utan också att hitta ett sätt att förena skillnaderna mellan de många dialekterna, det vill säga skapa ett skriftspråk som är gemensamt och behövligt för alla litauer. Med dessa konkreta och tydligt uppfattade uppgifter för ögonen väljer Baranauskas principen att samordna dialekterna, grundar den på ett teoretiskt påstående om ett gemensamt och ett partikulärt element och utformar en egenartad teori om det gemensamma språket. Det viktigaste målet med ”språkvetenskapen” (så kallade Baranauskas sin grammatik) är att genom att jämföra olika dialektformer finna deras grund, med andra ord återställa den ursprungliga formen ur vilken de har utvecklats. Baranauskas kallar den etymologiska grunden för olika dialektformer för ”ordstam” och hävdar, i enlighet med Schleichers teori om ”det genealogiska trädet”: ”Ordroten är den stam ur vilken dialektgrenarna vuxit fram”¹³; ”för att lära sig hela det litauiska språket väl måste man lära sig alla dess dialekter väl; genom en god jämförelse av dem framträder den verkliga ordroten”¹⁴. När Baranauskas återställde ”ordrotsformer” gick han inte långt tillbaka i tiden: som normativa betraktade han de minst förändrade ordformer som hade belagts i dialekterna, till exempel dirba, galvomis, sėdi, men inte dirb, galvom, sėd; former som förekom i äldre skrifter men inte längre hade bevarats i dialekterna tog Baranauskas inte med i sitt skrivna gemensamma språk, och betraktade dem alltså inte som normativa (i ett brev till Weber förklarar han att han inte vill ”lösgöra ortografin från det levande språket”¹⁵). Enligt denna teori var Baranauskas skrivna texter egentligen en omvandling av östaukštaitiska former till västliga former. Detta har han själv otvetydigt medgett: ”Mitt språk är dialekt R₁ (östaukštaitiska anykščėnai, ’rotininkai’. — R. V.), korrigerad och kompletterad genom jämförelser med andra dialekter och skriven inte efter uttalet, utan efter ordroten”¹⁶. Det gemensamma skriftspråk som Baranauskas skapade enligt principen att samordna dialekterna låg nära de preussisk-litauiska (västaukštaitiska) varieteter som återges i Schleichers grammatik. Det återstår bara att tillägga att han nådde denna närhet mellan sitt standardiserade skriftspråk och västaukštaitiska dialekten helt teoretiskt, med utgångspunkt i regelbundenheten hos lagarna för dialektala ljudförändringar. Eftersom Baranauskas kände de flesta av dessa lagar tillräckligt väl och konsekvent tillämpade vad vi i dag skulle kalla den inre rekonstruktionens metodik, reducerade han dialekternas fonetiska skillnader till det mest arkaiska fonetiska systemet; just den södra västaukštaitiska dialekten (kauniškiai) hade bevarat detta bäst. I brevet till Weber står det: ”<…> kan jag inte erkänna att jag har hittat på ett nytt språk, som ingen talar så, men som är begripligt för alla litauer <…>. Jag hittade inte på ett språk, men jag hittade på en ortografi för det litauiska språket; eller rättare sagt, jag hittade inte heller på en ny ortografi, utan förbättrade en som redan fanns och var känd”¹⁷; ”Mitt språk 13 Baranauskas A. Min. veik., p. 185. 14 Citerat ur boken: Archivum Philologicum, 1937, t. 6, p. 50. 15 Baranauskas A. Min. veik., p. 186. 16 Min. veik., p. 185. 17 Min. veik., p. 187. 186 har sin grund i orden och skrivs så, men eftersom den uttalas i enlighet med dialekterna kan den inte kallas ett dött språk, utan ett levande 18. Därför kallar Baranauskas oftast det standardiserade skriftspråket helt enkelt ortografi: när man läser kan var och en uttala ljuden så som de uttalas i den egna hemspråksdialekten, eftersom bokstäverna är mångtydiga symboler för ljud som har förändrats olika i dialekterna. Till exempel kan ranką, med hänsyn till den regelbundna förändringen av an och ą i dialekterna, läsas [rañką, rañkų, ruñkų, rõnkª] och på andra sätt. Enligt Baranauskas vore fonetisk stavning opraktisk, eftersom ”man då måste inrätta lika många stavningar och språkvetenskaper som det finns dialekter. Det behövs ju en enda språkvetenskap, en enda ortografi och dessutom en anvisning om hur litauerna i varje dialekt ska uttala dessa bokstäver”19. Det visade sig inte vara så enkelt att formulera konkreta regler för hur formerna i det gemensamma skriftspråket lätt skulle kunna omvandlas till dialektformer: i Baranauskas ”språkvetenskap” finns inga tydliga anvisningar om hur man ska läsa de ”gemensamma” formerna dialektalt, särskilt de former som skiljer sig mellan dialekterna inte bara genom ljuduttalet. Denna tämligen komplicerade teori av Baranauskas fick inget genomslag i praktiken när det gemensamma språket skapades, men forskare inom det gemensamma språkets historia medger att den hade betydelse för västaukštaitiska dialektens etablering; från slutet av 1800-talet blev den grunden för det moderna talade och skrivna standardspråket20. När Baranauskas fastställde ”gemensamma” (normativa) former för skriftspråket ställdes han inför frågan om språkets renhet. Här visade han sig vara en försiktig normgivare: han godtog inte ”ren purism” (i sina brev har han kritiserat den), men undvek tydliga främmande ord. I ett brev till Weber förklarade han sin hållning så här: ”Det är tydligt att jag är försiktig med att införa främmande ord och bildningar i mitt språk. Jag söker efter hur man kan uttrycka den tanken på ett eget, litauiskt sätt. Om jag inte finner en tydligare bildning eller ett ord, förkastar jag inte heller det som möjligen är inhemskt”21. För sina samtida var Baranauskas en obestridlig auktoritet i litauiska, och han hade vunnit detta erkännande genom det levande och bildrika språket i ”Anykščių šilelis” och genom sina utmärkta kunskaper om både sin egen hemspråksdialekt och andra litauiska dialekter. Framstående ryska och västeuropeiska indoeuropeister, liksom de flesta aktörer inom den litauiska nationella kulturen, vände sig till honom med allehanda frågor om litauiska ords betydelser, bruket av ordformer och liknande. Vi vet inte särskilt mycket om Baranauskas konkreta rättelser (den information han gav var huvudsakligen teoretisk, inte praktisk), men av anmärkningar i hans språkvetenskapliga korrespondens kan man dra slutsatsen att denne språkforskare inte bara var en utmärkt kännare av sitt modersmål, utan också en omsorgsfull vårdare av det. Ett värdefullt vittnesbörd i detta avseende är följande ställe i ett av hans brev till Weber: ”Jag tycker inte heller särskilt mycket om namnet ’Litauiska skriftens sällskap’ <…>. Men vore det inte bättre att kalla det ’Sällskapet för älskare av litauisk skrift’ eller ’Litauiska skribenters sällskap’, eller något annat, eftersom det inte är skrifter utan skribenter som är sällskapets medlemmar”22. 18 Min. veik., p. 185. 19 Archivum Philologicum, 1930, t. 1, p. 76. 20 Jonikas P. Lietuvių bendrinės rašomosios kalbos idėja priešaušrio metu. – Kn.: Archivum Philologicum, 1937, t. 6, p. 52; Palionis J. Lietuvių literatūrinės kalbos istorija. – V., 1979, p. 197. 21 Baranauskas A. Min. veik., p. 186. 22 Min. veik., p. 207. 187 Baranauskas värderade, liksom senare Jablonskis och Balčikonis, goda kunskaper i den egna dialekten högt och inriktade sig, när han samlade in dialektmaterial, på vanligt folks språk på landsbygden. Så här skrev han om detta till Baudouin de Courtenay: ”Litauiska lärare, som själva talar polska och inte har lärt sig litauiska ordentligt, <...> har på sina håll förvanskat det litauiska språket, framför allt i skrifterna, men i det levande språket i småstäderna och på godsen. Därför gäller nu att ju mörkare en vrå av Litauen är och ju längre bort den ligger från småstaden och godset eller från landsvägen, desto renare och vackrare är det litauiska språket”²³. I samband med framväxten av den professionella litauiska språkvetenskapen är Baranauskas teori om standardspråket, utöver de redan nämnda aspekterna, betydelsefull också av följande skäl: 1. Eftersom den var direkt förbunden med behovet av en praktisk grammatik visade den en tydlig väg framåt för utarbetandet av en normativ grammatik, lyfte fram betydelsen av fakta från det levande (talade) språket och stimulerade på sitt eget sätt en intensivare undersökning av dialekter och ordförråd (jfr linjen Jaunius–Būga–Jablonskis). 2. Genom att befästa principen att jämföra dialektala särdrag som komplex inom den litauiska dialektologin förde den litauiska språkforskare närmare ett strukturellt synsätt på språket och lade grunden för att stödja sig på intern rekonstruktion. Det började stå klart att det inte finns (och inte bör finnas) något glapp mellan historisk och deskriptiv (normativ) grammatik, eftersom det är omöjligt att fastställa hållbarare normer utan elementära kunskaper om språkfaktas historia (vetenskapligt grundade normer för det litauiska standardspråket presenterades senare i Jablonskis ”Lietuvių kalbos gramatika” från 1922). 3. Den bidrog till att vissa kriterier för kodifieringen av det litauiska standardspråket tog form. Bland de främsta bör systematik, faktageografi, renhet och möjligen, åtminstone delvis, ändamålsenlighet nämnas. Dessa kriterier är fortfarande aktuella i arbetet med språknormering. Därtill bör det tilläggas att Baranauskas tydliga inriktning på talat språk snarare än på skrifter ledde till att det levande språket (”landsbygdens språk”) kom att dominera tydligt i våra första normerande arbeten (jfr Jablonskis och Balčikonis ståndpunkter). När man bedömer Baranauskas uppfattningar i dagens litauiska språkvetenskapliga sammanhang är det lämpligt att undersöka hans principer för dialektindelning, hans teori om vokaler med tre kvantiteter (den så kallade ”morateorin”) och hans konkreta resonemang om historien bakom vissa litauiska språkfenomen (som ofta var både mycket insiktsfulla och uppenbart felaktiga). På grund av artikelns begränsade omfång behandlas här dock endast teorin om standardspråket. Den räcker gott för att knyta Baranauskas teoretiska uppfattningar till 1800-talets språkvetenskap i stort och visa hur den mest avancerade lingvistiska kunskapen från den tiden, genom denne begåvade självlärde språkforskare, nådde den framväxande litauiska språkvetenskapen och frodades där. A. BARANAUSKAS TEORI OM LITTERATURSPRÅKET Sammanfattning Progressiva idéer från den naturalistiska riktningen och den kazanska lingvistiska skolan, vilka på ett fruktbart sätt påverkade utvecklingen av den nationella litauiska språkvetenskapen, förmedlades framför allt genom A. Baranauskas särpräglade teori om ett gemensamt nationellt (litterärt) språk, som utformades under andra hälften av 1800-talet. 23 Min. veik., p. 133. 188