Ономастика Куршей

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) Ojar Buš KURŠERNAS ONOMASTIK En av de mest aktuella frågorna inom baltistiken i dag gäller det kuriska språkets plats bland de övriga baltiska språken. För att finna svaret måste man inte bara identifiera nytt kuriskt språkmaterial och införliva det i den vetenskapliga diskussionen, utan också granska och verifiera det material som redan har analyserats lingvistiskt upprepade gånger och, om nödvändigt, ompröva det. I detta sammanhang bör man naturligtvis ägna särskild uppmärksamhet åt V. Kiparskys monografi „Die Kurenfrage“ (KF). Som bekant är denna bok fortfarande den enda monografiska undersökningen av det kuriska språket. Det går dock inte att reservationslöst instämma i alla V. Kiparskys slutsatser: för denne välkände lingvist var huvudområdet trots allt finsk-ugristik (och naturligtvis slavistik), inte baltistik. Dessutom har det gått nästan ett halvt sekel sedan undersökningen publicerades, och under denna tid har mycket nytt material (särskilt toponymiskt) dokumenterats, systematiserats och undersökts2. I V. Kiparskys monografi analyseras huvudsakligen det onomastiska material som belagts i forntida dokument. I denna artikel behandlas fyra ortnamn ur det äldsta juridiska dokumentet med anknytning till Kurland, det vill säga fördraget mellan den kuriska kungen Lamekin och påvens vicelegat Baldwin av Alna (1230). I fördraget nämns 17 ortnamn – namn på länder (terrae) och så kallade kiligunder, relativt små territoriella enheter. Bland dessa namn finns sådana som otvivelaktigt är baltiska (eller åtminstone indoeuropeiska), till exempel (i latiniserad stavning) Ardus, Durbis, Riwa, Saccze; tydligt finsk-ugriska namn (Normis, Kiemala); och namn vars ursprung inte kan fastställas med säkerhet (Aliswangis, nu Alsunga, Edualia – Ēduole, Sarnitus – Sārnate med flera). Förmodligen har flest hypoteser hittills ägnats åt ursprunget till namnet Alsunga, i Lamekins fördrag Aliswanges eller Alis- 1 Se förkortningslistan. 2 En analys av några konkreta brister i V. Kiparskys monografi (trots den överlag positiva bedömningen) finns i recensionerna av J. Endzelīns [och E. Blese: Endzelins J. [Rec.] Die Kurenfrage von V. Kiparsky. – In: Darbu izlase. III sēj. 2 d. Rīga, 1980, 535.—565. lpp.; Blese E. [Rec.] V. Kiparsky. Die Kurenfrage. – Latvijas Vēstures institūta žurnāls, 1940, Nr. II, 295—308. lpp. 96 wangis, i andra dokument Alswanghen 1253, 1341, 1355–62, Alswangen 1338, Aliswangen 1434, Alszwangen 1503 m.fl., i den tyska tolkningen Alschwangen /KF 204–205/. De finsk-ugriska språkforskarna (V. Kiparsky, L. Kettunen, I. Sjögren) anser att detta ortnamn med största sannolikhet är av finsk-ugriskt ursprung (KF 205; Kett. VII). Den jämförelse som V. Kiparsky föreslagit med liviska al’l’i ’grönaktig’, ōl’az ’grön’ + liviska (i Vidzeme) vanga ’översvämningsäng’ är inte utan en viss rimlighet. Ändå är alla baltister – med början redan hos A. Bielenstein – övertygade om att ortnamnet Alsunga är av baltiskt ursprung. A. Bielenstein jämförde redan i sin monografi från 1892 (som numera kanske oförtjänt har fallit i glömska) Alsunga med det fornpreussiska ortnamnet Alexwdnga, med andra fornpreussiska ortnamn som innehåller elementet vang-, och även med lettiska appellativet alksnis ’al’³. I själva verket ansåg även J. Endzelīns denna etymologi vara den mest sannolika; han påpekade först ett sådant samband (med litauiska dialektala aliksnis ’al’ och med vanga) i fotnoterna till en artikel från 1912⁴, och fyrtio år senare underbyggde han denna etymologi tämligen ingående i ordboken över Lettiska SSR:s ortnamn /Lvv I 23/. Alla baltister tycks vara överens om att den andra delen av det aktuella ortnamnet ska härledas till baltiska vanga; endast frågan om det inledande elementets ursprung är omdiskuterad. Om det jämförs med lettiska alksnis (och dess motsvarigheter), måste ljudet -k-s bortfall förklaras. J. Endzelīns förklarade först detta bortfall med dissimilation⁵, och rekonstruerade senare i ortnamnsordboken två alternativa kuriska namn på al: *aliskā eller *alisā, dvs. utan -k-, jfr ryska ольха. Vid sidan av denna möjlighet framstår emellertid även en annan förklaring som tämligen sannolik: ortnamnets inledande element var redan från början als- (så ansåg K. Būga⁶); stavningen med -i- (Alis-) i vissa dokument kan vara oautentisk, särskilt som Als- oftare skrivs i andra, inte mindre gamla dokument. Ortnamnsordboken över Lettiska SSR upptar 7 ortnamn med roten als- (alsava, alsi, alsupite m.fl.) och 5 med roten alš- (alši, alšu-valks m.fl.) /Lvv I 22–23/. Det är anmärkningsvärt att nästan alla (med undantag för 1–2) är belägna antingen i Kurland (oftast) eller i Selien. Roten als- har ingen direkt motsvarighet i lettiskt appellativt ordförråd, men sådana motsvarigheter finns i litauisk och preussisk onomastik; i Preussen finns ortnamnet (namnet på ett berg) Alsitten och flera personnamn /se Lvv I 23/, i Litauen en hel rad hydronymer och andra ortnamn på Als- /Lhež 40/. Det bör noteras att av de nämn- ³ Bielenstein A. Den lettiska folkstammens och det lettiska språkets gränser i nutid och på 1200-talet. — St. Petersburg, 1892, s. 284. ⁴ Endzelins J. Om kurernas nationalitet och språk. — I: Darbu izlase. II. R., 1974, s. 447. ⁵ Endzelins J. /Rec. av/ Die Kurenfrage.., 564. lpp. ⁶ Būga K. Lietuvių kalbos žodynas. I. — I: Būga K. Rinktiniai raštai. V., t. 3, 1961, p. 420. 4. 1835 97 Av de nämnda litauiska hydronymerna är 5 belägna i västra Litauen, 5 i östra Litauen och Vitryssland, och endast 1 i mellersta Litauen. Detta utbredningsområde tycks i stora drag fortsätta utbredningsområdet för lettiska ortnamn på Als-, vilket gör det möjligt att försiktigt anta ett genetiskt samband mellan baltiska ortnamn på Als- och de perifera baltiska språken. V. N. Toporov jämför i första hand sådana baltiska ortnamn med litauiska alsà, alsúoti, men hänvisar också till vitryska альса, алёс, альсе, альсавина ’träsk, gungfly’ och hydronymen Ольса7 i Dneprs avrinningsområde. Dessa slaviska paralleller är verkligen mycket ”misstänkta”, men deras egen etymologiska status är inte helt klar. Det är mycket sannolikt att de själva är baltismer. J. Laučiūtė härleder de nämnda vitryska orden (liksom deras ryska, polska och ukrainska motsvarigheter) från lettiska (dialektala) aluots ’källa’8. Denna jämförelse stämmer väl överens med G. Krahes uppfattning: han härledde litauiska hydronymer på Als- från den indoeuropeiska hydronymiska roten al-, utvidgad med formanten -s- (liksom K. Kuzavinis) /se Lhež 40/. Det är dock föga sannolikt att de nämnda slaviska orden direkt kan härledas från lettiska aluots (även om ett mer avlägset genetiskt samband mellan orden är möjligt). Vad gäller G. Krahes hypotes ifrågasätter A. Vanagas i sin tur huruvida den urskilda formanten verkligen existerar och anser en jämförelse med litauiska alsà, alsùs vara mest sannolik; semantiskt förklarar han sambandet med betydelsen ’långsamt strömmande’ (Lhež 40). Denna utvikning var här nödvändig, inte för att slutgiltigt avgöra frågan om själva dessa ortnamns ursprung, utan endast för att visa att det inledande elementet i det kurländska ortnamnet Alsunga (sannolikt från *Als-vanga) nog ändå bör betraktas tillsammans med de andra nämnda ortnamnen på Als-. När det gäller detta elements vidare etymologi och semantiska motivation: kan verbet alsuoti ha legat till grund för namnet på en gungande, liksom ”andande” myr? (Alsunga skulle då etymologiskt kunna tolkas som ’myr-vanga’.) V. Kiparsky betraktar även Ēduole som en finno-ugrisk form; i Lamekins fördrag förekommer Edualia, på tyska Edwahlen, och han härleder det från liviska ed’d’i ’plats framför (något)’ + val’ ’vall, inhägnad’ (KF 209). J. Endzelīns påpekar att denna etymologi är osannolik på grund av det långa ē i det lettiska (kuriska) ortnamnet⁹, men även han anser att ortnamnet har finsk-ugriskt ursprung och jämför det med det estniska bynamnet Heedli och appellativet vald, genitiv valla ’socken’; med hänsyn till tyska Edwahlen antar J. Endzelīns att -ио- (i lett. Ēduole) < -va- /Lvv I 281/. Bokstavsföljden -иа- i den först belagda formen Edualia kan emellertid redan ha betecknat diftongen -ио-, och i så fall återspeglar senare belägg av typen Edevalen (1253, 1338) ett sekundärt uttal, omformat i utlänningars tal (och kanske även omtolkat— 7 V. N. Toporov. Det preussiska språket. – Moskva, 1975, bd 1. A–D, s. 78–79. 8 Лаучюте Ю. А. Словарь балтизмов в славянских языках. – Л., 1982, с. 9. 9 Endzelīns J. /Rec. av/ Die Kurenfrage..., 563. lpp. 98 tänkande?). Om -io- är ursprungligt (vilket mycket väl är möjligt, även om det naturligtvis inte är helt säkert), urskiljs i ortnamnet Ēduole det fornbaltiska suffixet -uol- och roten ēd- (jfr lett. ēst, lit. ēsti). Rotens semantik stämmer väl överens med regelbundenheterna i bildandet av hydronymer; som parallell kan baltiska hydronymer med roten grauz- /grauž- nämnas [se Lvv I 315; Lhež 121/. Dessutom finns det i Kurland också en flod (en biflod till Venta) Ēda; dess namn härleder V. Kiparsky redan från baltiska ēd- (även om det bör påpekas att det också finns en hypotes om att denna hydronym har finsk-ugriskt ursprung10). A. Vanagas förbinder lit. ēsti ’tränga, gnaga’ med namnet på en del av sjön Ēdėlė i Ignalina-distriktet (om än med en viss tvekan): ”matyt, Ēdėlė – tai išgraužta, vandens išplauta vieta ar pan.” [Lhež 99/). Det anmärkningsvärda är att denna hydronym ljudmässigt exakt motsvarar den liviska namnvarianten för Ēdole – ādel /se KF 209/. Naturligtvis kan denna överensstämmelse vara helt tillfällig, men dessa paralleller mellan Ēduole (och Ēda) i Kurland och Ēdėlė i Litauen är sannolikt också etymologiska; i så fall kan Ēduole betraktas som ett ortnamn med baltiskt ursprung. Ortnamnet Sārnate (i Lamekins fördrag Sarnitus) anses fortfarande vanligen vara ett finsk-ugriskt lån, som kan jämföras antingen med finska saarni ’ask’ (men, som V. Kiparsky redan påpekat, har den motsvarande liviska formen sārna en annan vokalism), eller med rekonstruerat finsk-baltiska *sārin̄aiset ’öbor’ [KF 234]. I den handskrivna delen av ordboken över Lettiska SSR:s ortnamn (förvarad vid Lettiska SSR:s institut för språk och litteratur, Vetenskapsakademien) skriver J. Endzelin endast i den aktuella ordboksartikeln: ”ord av liviskt ursprung” (men förser påståendet med ett frågetecken). Den finsk-ugriska tolkningen av detta ortnamn är utan tvekan fullt rimlig; vid sidan av den är dock även en annan tolkning av ordet möjlig, grundad på baltiskt och indoeuropeiskt språkmaterial. Ortnamnet Sārnate har en förvånansvärt exakt illyrisk motsvarighet – etnonymen Σ α ρ ν ο ᾶ τ ε ς (redan omnämnd av K. Kasparsons år 193811; denna och några andra balkansk-illyriska paralleller återfinns i G. Krahes arbeten12). Oavsett om de nämnda överensstämmelserna är tillfälliga eller inte kan det aktuella ortnamnet emellertid jämföras med lett. sārti, sārni ’smuts, orenlighet’. Betydelsen är, som synes, inte särskilt tilltalande, men ganska typisk för forntida hydronymer (och Sārnate är både oikonym och hydronym). I Litauen är flodnamnet Sárva och sjönamnet Sėrvas de närmaste motsvarigheterna (både etymologiskt och semantiskt), vilka A. Vanagas jämför— 10 См. Rudzīte M. Somugriskie hidronīmi Latvijas PSR teritorijā. — In: Latviešu leksikas attīstība. R., 1968, 180. lpp. 11 Kasparsons K. Parallēles. — In.: Filologu Biedrības Raksti. XVIII. Rīga, 1938, 55. lpp. 12 См., напр., Krahe H. Die alten balkanillyrischen Namen. — Heidelberg, 1925, S. 34, 35, 97. 4° 99 jämför med lit. sarvalai, som etymologiskt är besläktat med lett. sārņi /Lhež 291/. I Lettland finns också en rad ortnamn vars etymologiska samband med ordet sārņi inte råder något tvivel om, t.ex. Sārnes – en gård i Birzgale, Sārņi – en by i Zvirgzdene m.fl. Möjligheten att ortnamnet Sārnate har baltiskt ursprung stöds också av formanten -at- (om den inte är <-ast-, jfr Sārnastvalks – en bäck i Dundaga). Sammantaget förefaller hypoteserna om det aktuella ortnamnets finsk-ugriska respektive baltiska ursprung vara ungefär lika sannolika. Ett av de mest gåtfulla ortnamnen som nämns i fördraget från 1230 är Pygawas. För närvarande är denna kiligundas exakta läge okänt, liksom dess motsvarighet i dagens toponymi. Det har framförts en hypotes om att det är en felaktig skrivning för det korrekta Tygwe (=Tīgve), som omnämns i ett dokument från 125313. Ett ortnamn Pigow förekommer emellertid också i ett dokument från 1461, och år 1858 noterades i Dzīre gården Piegenēek (dvs. Pigeniek) (se KF 137). V. Kiparsky jämför Pygawas med de litauiska ortnamnen Pigėnai och Pigainė (från I. Sprogisas publikation) och påpekar att skrivningen med -awas, -ow otvetydigt (”sicher”) visar på förekomsten av det baltiska suffixet -ava (ibid.). Bland moderna litauiska ortnamn kan bynamnet Pigailiai i Raseiniai-distriktet nämnas här (Lasž 241). Vi har inga direkta belägg för att namnet på kiligundan *Pigava eller *Pigava också användes som hydronym, men det är inte osannolikt, särskilt med tanke på förekomsten av den typiskt hydronymiska formanten -ava. En eventuell hydronym *Pigava kan kanske jämföras med lit. pigùs, pỹgis. Semantiskt talar en av betydelserna hos den latinska motsvarigheten piger- ’långsam’ för en sådan jämförelse, och i ännu högre grad den möjliga parallellen till de semantiska relationerna mellan lit. lėtas ’långsam’ och lett. lēts ’billig’ (E. Fraenkel hade redan påpekat de semantiska parallellerna mellan pigùs och lėtas /LEW 588/). Den ursprungliga betydelsen av ortnamnet *Pigava (sannolikt av baltiskt ursprung) kan således ha varit ’långsam flod’. Avslutningsvis följer några mer allmänna synpunkter på V. Kiparskys monografi ”Die Kurenfrage”. Den konkreta analysen av språkmaterialet i studien kännetecknas av noggrannhet och genomtänkthet, och det uppstår inte särskilt ofta anledning att invända mot författaren. Monografins allmänna slutsatser (om det kuriska språkets karaktär och ställning) framstår ändå som föga övertygande. Varför? Orsakerna verkar framför allt hänga samman med kriterierna för urvalet av material till monografin. För det första har materialet huvudsakligen hämtats ur dokument, och dessa dokument är från 1200–1500-talen, dvs. från en tid då fornkyriskan sannolikt redan hade upphört att användas, medan dess efterföljare, nykyriskan, också hade upphört att existera vid 1500-talets slut. Språkfakta från denna tid kan därför inte ge en exakt bild av hur kurernas språk var under 13 См. Bielenstein A. Die Grenzen..., S. 209. 100 sin blomstringstid. För det andra beaktades Kursas administrativa gränser vid urvalet av språkmaterial, och dessa sammanföll ofta inte med de etniska gränserna. Därför är en del av det baltiska språkmaterial som analyserats i monografin genetiskt besläktat inte med kuriska, utan med andra baltiska språk. De två just nämnda omständigheterna (tillsammans med några andra mindre betydelsefulla orsaker) gjorde att den ”kuriska frågan” som behandlas i monografin inte fick något tillräckligt övertygande svar. Sökandet efter svaret är fortfarande en uppgift för dagens generation av baltologer. FÖRKORTNINGAR blr. — belarusiska fornpr. — fornpreussiska liv. — liviska lit. — litauiska lett. — lettiska ty. — tyska. Kett. — Kettunen L. Livisches wörterbuch mit grammatischer einleitung. — Helsinki, 1938, LXXI + 648 S. KF — Kiparsky V. Die Kurenfrage. Suomalaisen Tiedeakatemian toimituksia. B XLII. — Helsinki, 1939. — 474 S. Lašž — Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas. II dalis. — V., 1976. — 398 p. LEW — Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. — Heidelberg—Göttingen, 1955—1965. Lhež — Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. — V., 1981. — 408 p. Lvv I — Endzelīns J. Latvijas PSR vietvārdi. I daļa, 1. sējums. A—J. — Rīga, 1956. — 426 lpp.