J. Balčikonio pažiūros į paveldėtąją leksiką

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) VYTAUTAS VITKAUSKAS J. BALČIKONIS SYN PÅ DET NEDÄRVDA ORDFÖRRÅDET Prof. J. Balčikonis har inte redogjort särskilt för dessa ståndpunkter, liksom för många andra teorier som han följde: de måste samlas ihop bit för bit. Man måste börja med minnena. Under olika ledigheter år 1954 skrev jag upp över 200 ord och överlämnade dem till professorn. Anteckningarna granskades, och efter några dagar framförde professorn sina synpunkter på vilka ord som var bra och vilka som var onödiga i LKŽ1. Det som inte hade lärts in av föräldrarna (vilken brist: krá.utuvie rä·da trú·kuma) var olämpligt och dåligt: ”För ordboken och vetenskapen är ord och former viktiga som kommer från hemmen på landsbygden.” Sommaren 1954 vistades jag nära Žvirždaičiai, och även därifrån skrevs en del upp. På hösten lämnades allt in till professorn. Han lägger en lapp åt sidan och säger: ”Hörde du verkligen det? Det är ett samogitiskt ord och har en annan betoning.” Vi talade om substantivet dudrd: en äldre suvalkier sade verkligen audra, vilket skilde sig från den samogitiska formen áudros; denna betoning föreföll mig mycket märklig, så jag skrev upp den som en nyhet. ”På landsbygden lär sig människor allt möjligt från radio och tidningar, säger det för stunden, men det är inte en tillgång i dialekten, inget som lärts in av föräldrarna.” Så hade han alltid undervisat, också under höstterminen 1953 på den dåvarande specialkursen i lexikografi: ord och former som använts sedan gammalt (dvs. nedärvda) har historiskt värde. Lexikografen A. Lyberis minns att prof. J. Balčikonis alltid brukade förkasta lappar även med meningar innehållande sådana nybildningar (1985.V.28). Professorn höll fast vid denna syn på dialekternas ordförråd hela livet. Det framgår också av de två första banden i den första utgåvan av LKŽ — här finner man inga dialektala nyheter eller tillfälliga, momentana belägg. Denna syn blir tydlig i professorns tal vid disputationer. RR I 299 sägs uttryckligen att ligoninė, stiklinė, dėnpinigiai, juodlubės, lygsvara, savamokslė, savimeila, s. 300 ańtspauda, filma, kombáinga, s. 301 krautuvė, pamoka, stalius inte är ord i dialekten i Mituvos flodbäcken, utan har kommit utifrån och lämpar sig därför inte för att undersöka dialektens morfologiska struktur. Även i ”Druskininkų dainos” talar han om sådant som är främmande för dialekterna: ”Vissa sånger tycks ha kommit från andra dialekter, och därför förekommer ord och former som inte helt har slagit rot i dialekten och som sångarna använder på olika sätt. Exempelvis är de vanliga orden i denna dialekt motulė, motkė, men ordet motina är mer främmande för den, och det uttalas inte- 1 Mūsų kalba, 1985, nr 1, s. 28. 13 nodai: móčina, mócina, motina etc. Läsaren kommer också att lägga märke till andra företeelser som är främmande för dialekten”². De två band av LKŽ som J. Balčikonis sammanställde återger också det nedärvda ordförråd som använts av åtminstone flera dialektgenerationer (endast få undantag är armija – LKŽ I 252, ánglas – LKŽ I 111, biblija – LKŽ I 657, centas – LKŽ II 7, čementas – LKŽ II 7, fabrikañtas Gs – LKŽ II 847, fazañdas Gs ”en sådan fågel” – LKŽ II 848, ferma Slm – LKŽ II 849; undantag är kanske också ánstolis Mrj – LKŽ I 124 och ánstolis LKŽ I 141 ”domstolstjänsteman”, átmušas ”fotografi” Smn – LKŽ I 330 med märkningen neol., biznis Kp med märkningen sv. – LKŽ I 711, bánka och bánkas med märkningen germ., sl. – LKŽ I 526, bañkieta och bañkietas med märkningen sl. – LKŽ I 526, bankrótas från Gs med märkningen sl. – LKŽ I 527, byla med märkningen neol. Kn – en samling kanslihandlingar etc.). Det LKŽ som J. Balčikonis planerade var en samling av talspråkets (dialekternas) ordförråd. Ordförrådet skulle vara nedärvt och ha använts i talspråket av åtminstone flera generationer. Ordförrådets historiska karaktär lämpade sig mycket väl för olika undersökningar, eftersom endast det nedärvda ordförrådet har isoglosser och är viktigare för vetenskapen (historisk grammatik, etymologi, historia, etnogenes etc.). J. Balčikonis förstod i själva verket dialekternas lexikala situation utmärkt och framhöll alltid att människor som talar dialekt, vid sidan av det ordförråd de lärt sig av sina föräldrar, det vill säga det nedärvda, kan uttrycka mycket med ord, former och konstruktioner som de lärt sig från tidningar, radio, kommunala och regionala handlingar samt möten. I sin ordbok undvek han på alla sätt sådana nyheter och betraktade dem inte som en del av dialektens tillgångar, utan som ett tillfälligt fenomen. Slutligen påverkas landsbygdens tal till och med av slang, det dåliga språkbruket hos landsbygdens intellektuella eller standardspråket* etc. Här har vi ett stort och viktigt problem. Ska allt tal dokumenteras, eller ska man ta hänsyn till det historiska och det nedärvda? För en person på landsbygden som talar dialekt är allt i grund och botten detsamma – behöver man ett ord, så använder man det. Ska man publicera allt man hör i dialekterna? Hur ska allt tolkas? Det finns två uppfattningar. Vissa publicerar allt de förmår dokumentera. Ett exempel är den lettiska dialektordboken E. Kaganes och S. Rages ”Ērģemes vardnīca” (band 1—3)³, samt det ”Słownik gwar polskich” som polska lexikografer nu publicerar: absolucja (1.1, 25), absolutnie (1.1, 25), absolwent (1.1, 25), abonament (1.1, 24), abstynent (1.1, 26), administrator (1.1, 35), adiu (1.1, 34), adiutant (1.1, 34), agresja (1.1, 48), agrotechnika (1.1, 54), algebra (1.1, 94), balansować (1.2, 308), balustrada (1.2, 318) etc.⁴ LKŽ, som planerades och först gavs ut som en talspråksordbok, publicerade dialekternas nedärvda ordförråd. Från och med band III förändrades ordbokstypen något (tesaurusprincipen följdes strikt), och hela ordförrådet togs med; samtidigt förändrades också dialektmaterialets ² Druskininkų dainos / Užrašė Juozas Balčikonis. – V., 1972, p. 9. * I denna volym har de synonyma termerna literatūrinė kalba ir bendrinė kalba lämnats som de används av artikelförfattarna. – Redaktionskollegiet. ³ Apie tai žr. Vitkauskas V. (Rec.) – Baltistica, 1981, t. 17, p. 102—104; Rekēna A. (Rec.) – Latviešu valodas kultūras jautājumi, – Rīga, 1978, 14 laid. 217—223. lpp. ⁴ Om olämpligheten av sådana ord i dialektordböcker på grund av deras tillfälliga karaktär och avsaknad av historia, se Филин Ф. Проект „Словаря русских народных говоров“. – М., 1961, с. 34. (Folkliga förvrängningar av internationella ord blir allt vanligare också i LKŽ:s band; se ramãtas, raperãcija etc.) 14 behandling. Antalet ord och former som bara förekommer i talspråket, inte i dialekten, dvs. sådant som inte är nedärvt, började öka (särskilt från band VI). När de presenteras tillsammans med gamla och nedärvda ord (utan några markeringar) kan forskare med mindre kunskap om orden i en viss litauisk dialekt bli helt förvirrade (och blir det ibland!). Särskilt förvirrande kan övertygelsen vara att ordboken innehåller dialektord, dvs. nedärvda ord. Etymologin bygger ju på många håll på ordens geografiska spridning: baldas, baldai i betydelsen ”möbler, inredningsföremål” exemplifieras med en mening från Prienai: Toks stalas sulūžėlis — nereikalingas baldas — LKŽ I¹ 589. Så används ordet numera i nästan hela Lietuva (baldai, baldai — Žml är också ett nytt belägg). Det nedärvda ordet baldai förekom bara bland žemaičiai (det framgår av S. Daukantos och M. Valančius skrifter samt exemplen från Krtn, Grg och Vkš i LKŽ I 481). De nya beläggen från Žml och Prn har kommit från standardspråket; de hör alltså till talspråket, inte till dialekterna, och kan lätt vilseleda ordets etymologer och historiker. Ordet används visserligen så i dialekterna, men helt nyligen, och det borde ha angetts. dėglas ”fackla” anges som en neologism i LKŽ II 248 (sådant förstod Professorius mycket väl, som vittne till standardspråkets tillväxt och utveckling), medan det i LKŽ II¹ 366 redan står som belägg från Viekšniai-dialekten. Kanske säger man så i Viekšniai under inflytande från standardspråket, men när ordet återges utan några markeringar ger det forskarna anledning att fundera. Historien bakom ordets betydelse ”fackla” ser ut så här: neol. → talspråk i dialekten. Om man glömmer att markera att ordet är nytt skadas dess historia. mišrainė, tas „Gimtosios kalbos“ (GK 1934, 85) naujadaras, LKŽ VIII 291 pateiktas sakiniu iš Viekšnių: Nevalgyk sausos mėsos, dėk į mišrainę. Tai visai naujas žodis tarmėje (tikrinta 1984 m. pavasarį), kultūrinis terminas, be jokių pažymų LKŽ gali visai supainioti kalbos istorikus. Dabar naujai mišrainę vartoja bemaž visa Lietuva, net Švendubrės k. į pietus nuo Druskininkų, bet tai jau šnekos faktas, ne šnektos. mūgė, som betydde ”den stora sista marknaden före fastlagen” — LKŽ VIII 382, betyder nu i standardspråket marknad i allmänhet. Även dialekttalare känner till ordet, men använder det oftast bara när de talar med standardspråkstalare. Meningen från Skr (LKŽ VIII 381) tycks visa just detta, men utan någon markering (nj eller liknande) kan man dra allehanda slutsatser och skada ordets historia i sin forskning. Neologismen paskolà spreds över hela Lietuva efter kriget; till och med betoningen ändrades (pãskola). När dess historiska karaktär och fullständiga nyhet inte markeras i LKŽ IX 487, hamnar ordet sida vid sida med de nedärvda dialektorden. Det är knappast helt rättvisande. Belägget för pasimėsti i betydelsen ”bli förvirrad, tappa fattningen” från dialekterna (Užp, Kps) är högst tvivelaktigt. De sydliga västaukštaitiska dialekterna tar ivrigt till sig slang, skulle jag säga (apsivesti, randasi, gaunasi med flera), så även detta är nog en nyhet från städerna, återgiven utan kommentar; den kan vilseleda och rentav förbrylla många (se LKŽ VIII 68). J. Balčikonis själv rättade alltid denna användning av pasimėsti, och K. Ulvydas har också vid flera tillfällen kritiserat betydelsen i radio. Eftersom DŽ¹ 515 rekommenderade att pasimėsti används i denna betydelse, började det spridas snabbt; även J. Baltušis och andra författare började använda det. 15 Ordet rankenūkas från Jurbarkas, upptaget i L.K.Ž XI 164, är en modifiering av A. Salio nybildning ranki-nūkas5, och det är bara ett tillfälligt belägg, intressant möjligen ur sociologisk synvinkel. Neologismen reikmuõ har belagts i Brs och upptas i L.K.Ž XI 387 som ett dialektord. Dess nyhet (äldre människor känner inte ens till det nu och kan inte uppge det när de tillfrågas) borde ha markerats på något sätt. Nybildningarna degtuką, laikrodį, mokyklą, raidę används nu av alla litauer, men vi känner till dessa ords ursprung; det gör även baltister och litauister i andra länder (det bör bara tilläggas att belägget mokyklė från Šilutė i L.K.Ž VIII 320 är felaktigt: det l som uttalas på tyskt sätt och det något främre a-ljudet efter det bör betraktas som ett uttryck för ė-stammen). Att nyheten inte markeras här är inget stort fel (även om en sådan markering vore nyttig). Verbet ruõštis kom in i žemaičiųdialekterna från skriftspråket (uttalas ruõštėis, ruõšti's med oförändrad fonetik); här ändrades ordaccenten (låt oss minnas K. Būgas ord om sådan ”metatoni” — RR III 789). Former av riõšti från Kl, Lk, Lc, Všv och Prk i L.K.Ž XI 974—980, utan några markeringar, är helt nya belägg som inte har bedömts här (ruõšmininkas, -ė från Užv — L.K.Ž XI 974 — är någon sorts occasionalism, eftersom det inte gick att höra eller få fram ordet ens i samma by Talȧniai, där det hade belagts: där finns inte ens ruõštis, man använder bara apyvoką eina, žygiuojas, och det gick inte att få fram någon beteckning för en sådan arbetare; inte heller hade lokala intellektuella hört ordet). Eller, för att ta ett exempel, en hel mening från Padubysys: Toks žvejotojas išsirengia nuogas — L.K.Ž XI 451. I det området finns varken rengtis eller nuõgo — det är ord som kommit från standardspråket, inte en del av dialektens ordförråd eller dess arv. rengti med den nya ”metatonin” rẽngti, belagt från Pp och Vlkš (också utan någon markering), kan ställa till en hel del för etymologer och dialektologer. En sådan lista skulle kunna göras lång. Hit hör också dialektord som råkat hamna någonstans av en tillfällighet: būras i Užv (L.K.Ž I 958; L.K.Ž I¹ 1172), det žemaitiska kūlis i Ignalinosområdet (L.K.Ž VI 837), krūpis i Kapsūkas- och Ukmergėsområdena (L.K.Ž VI 716), krūpis i Rokiškisområdet (L.K.Ž VI 652), något žemaitiskt nibrė i Kapsūkas och Krakės (L.K.Ž VIII 769), och ett djur i aukštaitiska dialekter, rūpūžė, i Kaltinėnai (L.K.Ž XI 837). Det är en separat fråga som också bör undersökas. För det mesta handlar det här om arbete av studenter som ville göra Professorius till lags. Detsamma gäller många belägg för betoning (och för ordanvändning i allmänhet). Exempelvis återgav L.K.Ž I 375 inte alls den nya betoningen audrā för ordet audra. I den andra upplagan anges aud-rà (4) endast efter DŽ, och det är helt riktigt (i många dialekter har talspråket redan slutstavsbetoning från standardspråket; det vet vi alla, men knappast är det viktigt för historisk forskning — det är något som sociologin och accentologins framtid definitivt behöver känna till). De nya varianterna saknas för dailė (L.K.Ž II² 222) — stadsformen dailė, dailė; ýda (L.K.Ž IV 7) — stadsformen ydà; kárdas (L.K.Ž V 271—272) — stadsformen kárdas; 2 kibiras (L.K.Ž V 725) — stadsformen kibiras; lažintis (L.K.Ž VII 216—217) — stadsformen lažintis; lažininkas (L.K.Ž VII 216) — stadsformen lažininkas; lėšos (L.K.Ž VII 381) — stadsformen lėšos; lúomas (L.K.Ž VII 691) — stadsformen luõmas, osv. I andra fall varierar bruket kraftigt. Här är till exempel óda (1), detta ord från žemaičiai och de litauiska preussarna, med en variant angiven från dialekterna: odà (4) Skr, Plv, Gs (utan några markeringar, tycks det) 5 Salys A. Rinktiniai raštai. — Roma, 1976, t. 1, p. XIX. 16 som har använts sedan urminnes tider, liksom i samogitiskan och i Preussiska Litauen, och kan förvilla forskare, särskilt dem som har sämre kunskaper om aktuella språkförändringar). För övrigt har avledda ord ododbirbys, ódaraugis och andra endast en rot med fast akcent (LKŽ VIII 994 m.fl.). Jfr också ordet prógą, som sedan gammalt är ett ord av accentklass 1, medan en del användare av standardspråket betonar det enligt accentklass 4. Detta är en ganska ny företeelse, i dialekterna bara några decennier gammal, och därför kan exempel utan anmärkningar progóš Kžž, progà Škn, Pv – LKŽ X 785 få varje accentolog och etymolog att grubbla länge. rūšis (1): i samogitiska och i Preussiska Litauen rūšė Lk, Pvn, Pgg, rūšis Šv, Sg – LKŽ XI 1029–1030; (nybildning) rūšis (4) Sb, Žln; detta borde ha markerats för att undvika svårigheter vid etymologisering och beskrivning av ordets historia (rūšiuoti är över huvud taget en nybildning, och exemplen från dialekterna, särskilt från Ig, Ar och andra orter, borde ha begränsats). skarda: sedan gammalt i Slnt, Krš, Sv (ett oväntat exempel från Pls); skardà Rs (köksredskapet är en nybildning i GK 1934, 86) – här borde en anmärkning absolut ha funnits, eftersom detta är viktigt för etnografin och andra vetenskapsgrenar (det avledda ordet skárdas har bara en variant). kaina, detta gamla samogitiska och gränshögaitiska ord som lyckligtvis kom in i standardspråket, betonas nu av vissa som kainà. LKŽ V 57 återger från Als formen kainą (J. Jablonskis uppteckning?), men inte heller detta har någon historisk betydelse; kanske är det i stället en felläsning av den brutna intonationen, där brytningen också faller på diftongens andra led (detta vet varje forskare i samogitisk dialekt). Det finns fler sådana exempel. Dialekterna har lärt sig mycket från städer och småstäder, men detta är inte helt och hållet dialekternas egen egendom. Man kan inte föreställa sig slutna dialekter, och så ska det vara, men sådana nyheter måste karakteriseras (som atvirūkas i LKŽ I 368, som betecknas som en neologism); då blir allt tydligt och forskarna får det lättare. (LKŽ har slutat märka etablerade nya ord med neol., så sådana ord markeras inte längre.) K. Būgas ord passar för alla dessa exempel på betoning: ”Våra intellektuella uttalar ord (áudra, áuklėti, dailė m.fl.) omänskligt, det vill säga de lägger betoningen där den inte finns i folkspråket” (K. Būga RR III 785). Oavsett hur vi ser på den historiska betydelsen av dialektfakta (vart och ett av dem är viktigt på sitt sätt), måste det historiska LKŽ ändå alltid ange ordets och konstruktionens karaktär och nyhetsgrad. Nu presenteras dialektfakta ofta som samtidiga: både det ärvda ordförrådet och det ordförråd som nyligen kommit från standardspråket redovisas på samma sätt. Våra dialekter är numera som ett sållat standardspråk; deras ordförråd är mycket brokigt (det gamla, ärvda ordförrådet trängs tydligt tillbaka) – lagret av lån från standardspråket är stort, om man så får säga. Därför kan man bara glädjas när förkortningen nj. börjar dyka upp i LKŽ:s band, till exempel vid ordet saldainis (LKŽ XII 62), vilket visar forskarna ordens verkliga ställning och historia. Utan detta kan vi alla betrakta exempelvis šalmą (nj.), šarvą (nj.), šiaurę (nj.) och andra som vad som helst. Nybildningarna ökar oerhört snabbt i excerpteringssamlingen: i samogitiska och områdena intill Samogitien har även duktiga upptecknare noterat šiaurė i Kč, Kpč, Švnč, Vrn m.fl., där man för inte länge sedan bara hade žiemai (de äldre säger så än i dag). Och šie-ndinio (K. Gaivenis nybildning), spyruoklės, sumuštinio, sviestainio m.fl. – sådana finns det hela knippen av. Leksikografer måste vara skickliga dialektologer, som kan dialekternas representanter- 17 fråga ut människor om vilka nyheter som kommit med tiden. Bybor säger alltid sanningen, därför måste lexikografer uppmärksamma ordbokens användare på att en uppgift är ny. J. Balčikonis värnade alltid om att uppgifterna skulle vara sanna och dialektmaterialet tillförlitligt (i dag haltar LKŽ betydligt i detta avseende, eftersom excerpteringen blir alltmer brokig, kunskaperna om dialekterna minskar och dialekterna håller på att försvinna). LKŽ borde tydligare och mer konsekvent markera dialektala nybildningar, så som man redan gör i banden XII–XIII. I dag måste dialektfakta överallt bedömas historiskt. Annars kommer vi att hitta vad som helst i dialekterna. J. Balčikonis strävade alltid efter en historisk behandling av dialektfakta. J. Balčikonis syn på det nedärvda ordförrådet Sammanfattning J. Balčikonis syn på det nedärvda ordförrådet formulerades aldrig tydligt av honom, men han lärde alltid ut att man endast bör undersöka och registrera sådana fakta från dialektsystemen som har förts vidare från generation till generation. Detta kan man sluta sig till av hans föreläsningar, artiklarna publicerade i ”Samlade skrifter”, redigeringen av de första banden av Litauiska språkets ordbok och principerna för sammanställningen av dess excerpter. För att studera språket ur ett diakroniskt perspektiv (etymologi, språkhistoria m.m.) måste det genuina, nedärvda dialektordförrådet dokumenteras, eftersom ett stort antal ord från standardspråket (särskilt ord som betecknar kulturens område) ständigt tränger in i dialekterna. Sådana ord har som regel en kort användningshistoria (några decennier eller bara några år) och förvränger därför ofta den korrekta bilden av sedan länge etablerade utbredningsområden. Detta är ett övergående fenomen; förekomsten av sådana ord i dialekten utgör inte ett språkfaktum, eftersom de oftast används i samtal med tillresta ”kultiverade människor”. För att återge dialektsystemets verkliga tillstånd och undvika varje slags förväxling bör därför det ordförråd som inte är nedärvt i dialekterna förses med en särskild anmärkning i ordböckerna (i Litauiska språkets ordbok och i dialektsamlingar).