Kai kurios baltarusių lituanizmų fonetikos ypatybės

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXVII (1988) LITAUISKA SPRÅKET OCH BILINGVISM ELENA GRINAVECKIENĖ, JUZEFA MACKEVIČ NÅGRA FONETISKA SÄRDRAG HOS VITRYSKA LITUANISMER Vid olika tidpunkter (i det förflutna och i nutiden) har det i vitryska dialekter (främst i nordvästra dialekter), till följd av språkliga, kulturella, ekonomiska och andra kontakter med det litauiska språket och dess dialekter, och på vissa håll även till följd av slavifieringen av litauiska dialekter, uppstått många litauiska lånord. De mest uppenbara av dessa är lexikala lituanismer. Litauiska lånord har etablerat sig i vitryska dialekter, blivit deras egendom och inslag i deras kommunikationsmedel. När de har levt vidare i bruk vid sidan av vitryska ord som jämbördiga ord har de naturligt anpassat sig till det vitryska språksystemet och ofta blivit så lika vitryska ord att de ibland är svåra att känna igen som lituanismer. Fonetiken hos alla lituanismer har dock inte vitryskifierats i samma utsträckning. Här förekommer ofta betydande variation, och man stöter på fonetiska varianter av lånorden. Allt detta beror i regel till stor del på när lituanismen lånades in, på det fonetiska systemets tillstånd i den dialekt som låneordet kom in i, på hur intensivt låneordet används där, liksom på själva låneordets litauiska form med mera. En viss del av lituanismerna har ännu inte lösgjorts från sitt ursprungsspråk, utan har så att säga övertagits automatiskt av vitryssar eller helt enkelt förts över. Även deras fonetik har bevarats litauisk. Till sådana lituanismer hör: apýod (< lie. arúodas) [Juod.; Mal.; Malk.], бальзені (< lie. balžienos) [Grauż.; Mal.], за́кты¹ (< lie. gáktos) [1, T. 1, c. 406; Mal.], за́йны ‘käkar; mun’ (< lie. žįúnos) [1, T. 2, c. 337], клу́мпи (< lie. klùmpės) [1, T. 2, c. 479–480; Grik.], купене́ць ‘att kupa hö’ (< lie. kopinėti) [S.S.], куційна́ца (< lie. tarm. kucinécis~kutinėtis) [1, T. 2, c. 592; Dain.], кру́сня ‘stenröse’ (< lie. krùšnis) [1, T. 2, c. 537–538], кяўло́к ‘en som beter sig som en gris, ouppfostrad’ (< lie. kiauliùkas, ‘smutsigt barn’, kiaũlius ‘ouppfostrad, grisaktig person’) [Kud.], лаўж ‘hög av kvistar, smutsiga kläder’ (< lie. láužas) [1, T. 2, c. 631], расакі́ля (< lie. rasakilė) [1, T. 4, 274; Juod.; Mal.], саўсокі́ ‘kattryffel’ (< lie. sausìukai ‘detsamma’) [S.S.], саўсе́ня ‘stött potatis med lök’ (< lie. sausìenė ‘kokt rätt’) [1, T. 4, c. 374] med mera. Denna typ av lituanismer förekommer, som framgår av de angivna källorna, huvudsakligen just i gränsområdet mellan vitryska och litauiska dialekter, där intensiva kontakter mellan dialekterna fortfarande pågår i våra dagar, där dialekterna ständigt blandas och de litauiska slavifieras. De är de tydligaste produkterna av de allra senaste kontakterna av detta slag. En betydande del av dem avslöjar ofta genom sin fonetik även vilka litauiska dialekter de lånats in i vitryskan från, till exempel, 1På grund av tryckeriets försummelse skiljs vitryska dialekters klusila z (som vanligtvis förekommer i lånord) inte grafiskt från deras frikativa z. 123 быгундаць ”leta igenom, genomsöka” (< lit. dial. iš-lundyć ”detsamma”) [1, T. 1, c. 358; Grauž.], грумжа́ ”en viss fisk” (< lit. dial. grumzda ”detsamma”) [2, c. 119], кіпса́ ”en tuva i ett kärr” (< lit. dial. kimsa ”detsamma”) [1, T. 2, c. 462], куми́а ”en viss kärrväxt” (< lit. dial. kumšà ”gungfly bevuxet med gräs”) [1, T. 2, c. 570], nímna ”slåtteräng” (< lit. dial. pimpė ”detsamma”) [1, T. 3, c. 519; 2, c. 358], пумно́лакичы ”kabbeleka” (< lit. dial. pumpólakščiai ”detsamma”) [Achr.; Juod.; Kur.; Mal.], pážuyi ”bred släde; slädmedar” (< lit. dial. rągutės ”släde”) [1, T. 4, c. 238; Juod., Mal.], свíntы ”söndag, helgdag” (< lit. dial. švintà ”detsamma”) [Psn.], скилу́ндзи ”ihoprullat ister” (< lit. dial. skilūndis ”en korv av muskler stoppad i en gris buk”) [1, T. 4, c. 448], сла́сны ”släsna” (< lit. dial. slãsna ”detsamma”) [1, T. 4, c. 478], cým-pa ”en slarvig, smutsig person” (< lit. dial. sutrà ”detsamma”) [1, T. 5, c. 23], mpýua ”gödsel, kadaver” (< lit. dial. trušà ”detsamma”) [1, T. 5, c. 134]. Fonetiken hos andra lituanismer som förekommer i de belarusiska dialekterna är mer eller mindre påverkad av belarusiskan. Det har konstaterats att det framför allt är vokalismen i lånorden som är främmande eller ovanlig i belarusiskan som har förändrats: i samtliga fall blir den första komponentens vokal a i betonade diftonger och diftongoider snävare och övergår till o, till exempel: ai > ou: kóupacka ”vänsterhänt” (< lit. kairius) [1, T. 2, c. 494; Mal.], nóucau (< lit. paišyti, paišyti) [1, T. 4, c. 37], nóuchi ”smuts, sot” (< lit. paišos) [1, T. 4, c. 37], pasz’óušųć ”förbruka, sprida ut” (< lit. iš-gaišinti ”detsamma”, jfr även gaišate ”bortblåsning, undergång”) [1, T. 4, c. 253; S.S.], poúcm (< lit. raistas) [1, T. 4, c. 302–303] m.fl.; au > oy: klóbyčicka ”en som säger åt lit. dial. klaũsai ’lyssna’ att upprepa” [1, T. 2, c. 478–479; Pal.], kóyu (< lit. káũsas) [1, T. 2, c. 508–509], kropu ”päron” (< lit. dial. kraũšis) [1, T. 2, c. 525], лоу́же (< lit. láužas) [1, T. 2, c. 673–674; Bak.; Kur.; Laip.; Malk.; Rak.; Val.], пло́ут ”bräda för att täcka bikupans öppning” (< lit. pláutas ”detsamma”) [1, T. 4, c. 15; Akm.; S. Trak.]; am > om: бомбля ”finne” (< lit. bamblys ”varje förtjockning”, jfr även bambti ”svälla, bli tjock”) [1, t. 1, c. 202], сомуч, сомец, сомчик ”skopa för att fånga fisk” (< lit. samtis ”detsamma”) [1, t. 4, c. 520; 2, c. 447; S.S.]; an > on: бо́нда, бо́ндачка (< lit. bandà) [1, T. 1, c. 203–205; Bystr.; Laip.; Mass.], бронкт, бронкта (< lit. brañktas) [1, T. 1, c. 218], шкилёнда (< lit. skilándis) [1, T. 5, c. 479]. Det finns gott om fall där vokalen a har blivit snävare på detta sätt. Detta är karakteristiskt för hela området och har utan tvivel skett genom påverkan från de belarusiska dialekternas fonetik (jfr belarusiskans жоўты ”gul”, кроў ”blod”, по́ўны ”full”, liksom dialekternas i Lydos, Varanavas, Vielikas och angränsande distrikt проўда < праўда ”sanning”, троў < траў ”gräs” m.fl.). Vokalen a, som har blivit snävare och övergått till o, finns här vanligen också i litauiska lånord där den är konstant betonad i ordstammen², t.ex. zákmь ”blygdben” (< lit. gãktos) [1, t. 1, ² I slaviska språk har det betonade a i litauiska lånordsstammar (liksom den första komponenten i diftongerna ai, au, am, an) övergått till o; utifrån de exempel som K. Būga anför kan detta beläggas redan på 1300-talet [3, t. 1, p. 227]. I våra dagar har lituanismer av denna typ, där lit. a har bevarats oförändrat, lånats in och används i vissa belarusiska dialekter i Vilniusområdet, t.ex. zákmb (lit. gãktos) [Čyč.]. 124 c. 468], kóciń (< lie. kãsa, jfr: kúry kóciaų grãdki) [1, t. 2, c. 431], núoian ’sticka’ (< lie. pašinas) [2, c. 369; Kaun.; Stral.], stõji ’upprätt’ (< lie. tarm. stãčas ~ stãčias) [1, t. 4, c. 591–592; Gem.] Den för vitryska språket ovanliga litauiska diftongen (i)uo förekommer helt bevarad endast i de allra senast inlånade litauismerna och där litauiskan fortfarande lever, t.ex. det redan nämnda apýod < arúodas; i andra dialekter förkortas och monoftongeras den först, och övergår till en mer öppen vokal (i)o [4, p. 183, 184, 189], t.ex. akóm, akóma ’agn’ [1, t. 1, c. 73], apód ’lada’ (< lie. arúodas) [Juod.; Mal.], žilėnь, žilónь ’gadd’ (< lie. gyluonìs) [1, t. 1, c. 444; Pal.], Аболікачы ’en by i Breslaujas distrikt, som av ortens litauer kallas a’buol’i·kščiai (jfr deras a’buol’i·s ~ obuolỹs) ~ Obuolỹkščiai’, Ёдажэмь ’en höjd vid byn Adomėniškės i Breslaujas distrikt, som av ortens litauer kallas Juodažemỹs’, Ёдлавічы ’en by i Breslaujas distrikt, som av ortens litauer kallas júodela·nai och júodla·nai’ (den senare formen kommer av Júodela·nai ~ Júodelėnai³, t.ex. júodla·nuos g’i·mus mamù·t’e ir aš; beträffande júodla·nai < júodela·nai jfr också ortsbornas litauiska stó· < šitó· ’denna’); Ёдлóyckia ’invånarna i byn Juodelėnai’, Пóдзiуки ’en höjd vid byn Petkūniškės i Breslaujas distrikt, som av ortens litauer kallas púodz’iš’k’e ~ Púodiškė’ [5, p. 173, 174, 186, 188; 6], Ёдынка ’en bäck vid byn Akmenynė i Šalčininkų distrikt’ < lie. Júodupė ’detsamma’ [7], Aбóлiуки ’namn på en by och ett fält i Baranavičių distrikt’, jfr lit. Obeliškiai ’en by i Rokiškio distrikt’, och även lit. obuolỹs [8, c. 13], Iómкluki ’en by i Varanavo distrikt’, jfr lit. Júodkiškiai ’en by i Ukmergės distrikt’, Крóniуки ’en by i Breslaujas distrikt’, jfr lit. Kruópiškis ’en ensamgård i Utenos distrikt’ [9, c. 21, 23], Ло́ша ’en biflod till Ašmena nära Gervėčiai, som av ortens litauer kallas Aluoša, Aluošià [10, p. 219]⁴, nodźinka ’kruka’ < lie. puodýn[ė] ’detsamma’ + sl. -ka [1, t. 4, c. 33; Juod.; Laip.; Mag.; Rak.; Skrud.], сло́ксня, сло́киня, сло́кишна, сло́киня ’bast’ < lie. slúogsna ’detsamma’ [13, c. 388; 14, p. 189; jfr även 15, s. 349; 16, c. 50], Vžolíi ’en skogsdunge och en väg i Varanavo distrikt, som av ortens litauer kallas v·žolijo·s (jfr det där uttalade ú·žuolas ~ ąžuolas) ~ Ažuolijos’ [8, c. 240; 17] m.fl. Enligt K. Būga [3, t. 1, p. 229] är denna övergång av lit. uo i slaviska språk ett vitryskt fonetiskt fenomen som började i början av 1500-talet. Som litauismer i vissa vitryska dialekter visar håller denna regel fortfarande på att utvecklas lokalt. Att litauiska ords -(i)uo- lätt övergår till -(i)o- i slavers tal som lärt sig litauiska visas också tydligt av deras uttal av litauiska ord, såsom dóna < dúona, dót < dúoti, póla < púola, prausiós < prausiuosi, sólòse < súolose, važiót < važiuóti m.fl.; jfr även pol. pabucok ’kyss’ < lit. dial. pabučiok, važok ’åk’ < lit. dial. važiuok, dos’u < lit. dúosiu [15, s. 351, 352]. ³ Att Ёдлавічы verkligen inte har något gemensamt med pol. jodła ’gran’, framgår tydligt av den vitryska dialekt som talas i trakten, där ’gran’ kallas ёлка och enbuske – gzlėнец < lit. dial. ėglis. ⁴ Beträffande bortfallet av a i början av det vitryska ordet Ло́ша (< lit. Aluošià), jfr deras баркулёз (< туберкулёз) ’tuberkulos’, а́дка (< сладка) ’sött’ [1, t. 1, c. 260; t. 2, c. 630] m.fl. Flodnamnet Ло́ша < Aluošià kommer av roten al-, jfr alėti ’flyta’, ’rinna’, och suffixet -uoša, -uošia [11, p. 206]. Den här anförda regeln om övergången av (i)uo till (i)o i litauismer i slaviska språk skulle kunna bidra till att precisera även den litauiska källan till flodnamnet Ло́ша i övre Dneprområdet, som betraktas som ett baltiskt ord [12, c. 194]. Det kan också vara just lit. Aluošià, liksom det vitryska Ло́ша < lit. Aluošià, bildat på samma sätt. 125 Fonetiken och ordbildningen hos de flesta andra litauiska ord, starkt påverkade av vitryska dialekter, har avlägsnat sig betydligt mer från litauiskans fonetik, ibland nästan till oigenkännlighet, och har ofta förändrats oregelbundet. Detta gäller särskilt äldre litauiska lånord som förekommer i vitryska dialekter längre bort från den nuvarande kontaktzonen mellan litauiska och vitryska dialekter, liksom enskilda litauismer som oftast har förts över till den passiva vitryska vokabulären. Detta illustreras kanske bäst av de ibland relativt många varianterna av ett och samma litauiska lånord i olika vitryska dialekter; jfr exempelvis litauismerna burbulas, paišyti (paišyti), pleiskanės, skerštuvės, svirtis (svirtis, dz. svirsnia) och några av deras mer karakteristiska vitryskifierade varianter: burbulas > бу́рбу́лка, бу́рбалка, бу́рбалька, бу́ро́лька, бу́рбалмка, бу́льбамка, бу́рдайка m.fl. [1, t. 1, c. 201, 236, 237, 241–243]; paišyti > по́йцаць, бо́йцаць, по́йсаваць, по́льсаваць, по́ясаваць, пульсаваць m.fl. [1, t. 1, c. 202; t. 4, c. 36–37, 45, 186]; pleiskanės > пласко́ні, плас-ко́ні, плас-ко́не, паско́ні, паско́не, пло́скуни, пло́скания, пло́скунькі, пло́сканя, по́сканни, пло́скунь, пло́скань, пласку́нькі, пласку́ни, пласканя, пласканина, пласкунькі, паскані, пасканя, пасканіна m.fl. [1, t. 3, c. 529–530; t. 4, c. 53; 2, c. 435; 18, karta № 283]; skerštuvės скярсту́лі, скярсту́ля, скарсту́лі, сквярсту́ля, скярста, скярсты, скярста, скярсту́нне, скверты, скярэная m.fl. [1, t. 4, c. 441, 446, 471]; svirtis (svirtis, svirsnia) >сверць, сверць, свіршня, біршня, швершня, швіршня, свір, асвір, ацвір, свірня m.fl. [1, t. 1, c. 106; t. 4, c. 386, 395, 396–397; t. 5, c. 475]; greitpolkė ’en sådan dans’ > грэйпо́лька [1, t. 1, c. 495]; jūd­rė ’ogräs bland lin’ > юдрыца, лютрыца [1, t. 5, c. 540]; liūrba ’tjock sticka’ > люрба, ну́рба, ру́льба, рульбіна [1, t. 2, c. 705; t. 4, c. 314], suktinis ’en sådan dans’ > сюптынь [1, t. 5, c. 62]; šalavija > шалаўя [1, t. 5, c. 453]; šelmūš > шаламянь, шаламя, шаламяц [1, t. 5, c. 452]; šunavija > шуя [1, t. 5, c. 512] m.fl. I vitryska dialekter påträffas alltså ett relativt stort antal ord vars fonetiska form mer eller mindre påminner om litauiska ord och vars betydelse är identisk med eller nära besläktad med motsvarande litauiska ords betydelse. Följaktligen döljer några ännu inte igenkända litauismer i vitryska dialekter ofta fortfarande oupptäckta regelbundenheter i sin fonetik, vilka gör det möjligt att identifiera ett sådant främmande ord som en litauism. Fonetiken hos vissa sådana otvivelaktiga litauismer visar att vitryska dialekter på vissa håll har en enkelvokal uo i stället för deras diftong a, t.ex. эда́ ’alm’ < lie. guoba [20, t. 3, c. 7]; jfr även andra besläktade former av ordet, som förekommer i vitryska och även polska dialekter; t.ex. vitr. эдб, эдбіна, га́бы, эдбі [1, t. 1, c. 397; 5, c. 303], pol. gab, gabina [21, s. 788], jfr även Ганкі ’träsk och buskar’ [8, c. 55] < lit. Guobos, Guobės ’namn på en betesmark’ < guobos. Det finns även fler fall där stammen i sådana lånord har a i vitryska dialekter. De kan ofta fungera som nyckel till att identifiera också vissa andra ord i vitryska dialekter som misstänks vara baltiska. Den litauiska diftongen uo > i vitryska dialekter a-regeln har följts av vitryska антара́плацеці ’pasūkos’ < lit. dial. antarãpluostės ’detsamma’ [1, t. 1, c. 82] samt надзінка ’kruka’ [18, c. 822] < lit. puodynė. Om regeln lit. (i)uo > till vitryska dialekters (i)a tillämpas, bör sannolikt även lexemet жо́жаль ’en sådan växt i kärr’ och de relativt talrika andra orden med samma rot och betyd 126 dess fonetiska och avledningsmässiga ombildningar — а́джэль, а́жэль, а́ждаль (< genom metates från а́джаль), а́жджаль, а́жджыль, а́жджэў, а́жджар, а́жджмыр osv. [1, T. 5, c. 174, 333, 550—551]. Detta är sannolikt sammansatta ord. Deras litauiska källa skulle, med hänsyn till fonetik och semantik, kunna vara leksemet juodžolė ‘en sådan medicinalväxt från kärr’, med samma betydelse; jfr även juodšaknė ‘blodrot’. Lituanismer med denna fonetik förekommer här och där i belarusiska dialektområden, liksom i personnamn, t.ex. Абалікума ‘personnamn’ [19, c. 15], jfr även Абалікучы ‘en by i Breslauja-distriktet, kallad a'buol'ikščiai~Obuolýkščiai av de lokala litauerna’ [5, p. 174]; Абалічкі ‘en by i Varanava-distriktet’ [9, c. 12], jfr belarusiska Абалікавы; Абаль ‘personnamn’ [19, c. 15], jfr även litauiska obuolys; Едгалі ‘en by i Breslauja-distriktet’ [9, c. 91] < Ядгалі (genom att a i ordets början palataliserades framför j), jfr litauiska Juodžgalys ‘en by i Anykščiai-distriktet’; Едглани ‘en by i Astrava-distriktet’ [9, c. 54] < Ядглани, jfr litauiska Juodaklonis ‘en by i Trakai-distriktet’, Едглкны ‘en by i Ašmena-distriktet’ [9, c. 42] < Ядглкны, jfr Едглани; Едзі ‘en by i Smurgainiai-distriktet’ [9, c. 91] < Ядзі, jfr litauiska Juódžiai ‘byar i Anykščiai-, Jonava- och andra distrikt’ osv. På precis samma sätt har diftongen uo blivit a även i någon enstaka latvism som kommit in i belarusiska dialekter. Exempelvis kan belarusiska агус ‘häger’ enligt etymologernas antagande härstamma från lettiska guoris ‘häger, hägerunge’ [20, T. 3, c. 66]. Lagen enligt vilken baltiskt uo blir a i belarusiska dialekter motsvarar lagen för ljudkorrespondenser i baltisk-slaviska gemensamma drag och sammanfaller helt med den; jfr litauiska dúoti och belarusiska даць, litauiska guoba och belarusiska габа. Som exemplen visar är den fullständiga överensstämmelsen mellan dessa båda lagar ett verkligt fenomen, men enligt vår mening sammanfaller de sannolikt endast av en tillfällighet. När språkvetare erkänner den som en lag för baltisk-slaviska gemensamma drag, tillämpar de den inte för att identifiera slaviska baltismer [22, s. 265]. I själva verket kan lagen om att stammens a i belarusiska lituanismer motsvarar litauiskt uo ha uppstått kanske senare än, eller oberoende av, lagen för baltisk-slaviska gemensamma drag uo: a. Två orsaker kan ha legat till grund för dess uppkomst. För det första är litauiskt uo > belarusiskt a sannolikt obetonat, t.ex. zabá < guoba, zabý < guobos. Senare kan detta a ha generaliserats och även förekommit i betonad ställning. Det finns dock fall då den aktuella stavelsen i ett sådant lånord endast är betonad. Här kan uttalet ua/va av vokalen uo möjligen ha bidragit (jfr att ett sådant uttal fortfarande förekommer i vissa sydlitauiska dialekter: duáda~dúoda, duána~dúona, glúaksnis ‘pil’, kuádas~kuódas, šlúata~šlúota, vuága~vuóga ‘bär’ osv. [23, p. 234—236; 24, p. 77, karta nr 66]⁵; jfr även fall där ua gett upphov till stamdiftongen uo i ord i vissa litauiska och lettiska dialekter, t.ex. litauiska dialekter apuolùs ‘nästan rund’, lettiska apuols (< oval) osv. [25, p. 276; 26, p. 18; 27, p. 37]. I detta fall måste halvvokalen u i förbindelsen ua ha försvunnit genom assimilation med den föregående konsonanten (šlúata > *šláta osv.; jfr *apvyñs < apvynys osv.), och det ensamma a som blev kvar sammanföll med baltiskt gammalt a: (jfr šlá:ta och brá:lis). När detta skett kunde uttalet av a med olika ursprung sammanfalla helt, och detta baltiska a kunde ge samma motsvarighet, vokalen a, i belarusiska (och andra slaviska) baltismer; jfr belarusiska zab, polska gab < litauiska *gábas < guobas och belarusiska mдрлляцца ‘kladda ner sig’ [Kaun.] < litauiska *terliátis osv. Av detta framgår att baltiskt uo blev belarusiskt a indirekt, möjligen via stadiet ua/va i baltiska dialekter. I samband med detta litauiskt uo > belarusiskt br. 5 Utbredningsområdet för det dialektala litauiska uttalet ua kan tidigare ha varit större. 127 a-lagen kan återspegla ett utvecklingsstadium där litauiska dialekters diftong uo gick via ua. Även om språkvetare hittills inte har godtagit den, är den ändå ett obestridligt faktum, som kan ha uppstått vid en tid då baltiskt gammalt a· ännu var bevarat [jfr även 3, t. 1, p. 228]. Det förekommer fall där uo i stammen på lituanismer som blivit belarusifierade har övergått till deras uo y. Bland sådana baltismer är det slaviska apýd det tydligaste exemplet. Dess baltiska ursprung är allmänt erkänt [28, s. 17–18; 29, c. 90]⁶. En obestridlig lituanism med denna fonetik är också det sammansatta belarusiska ordet дмана́наўцу ‘kam’, som används alldeles vid Litauens gräns, där litauiskan ännu inte har tystnat (< litauisk dialektform antarà:plus’t’ė’s < antarà:płuoštės osv.’ [1, t. 1, 82; 14, p. 189; 16, c. 61]. Lituanismer med denna vokalism är också belarusiska а́русть, я́русь, я́рус ‘krusbär’ [16, c. 97; 30, c. 131] < litauisk dialektform agruozdas. Även belarusiska бужа́нда och бужа́лка ‘släggans huvud’ [1, t. 1, c. 235; Sud.] är verkliga lituanismer, bildade av ord med den litauiska roten buož- – buožė, buožė, buožėlė ‘släggans huvud’. Samma vokalism finns i lituanismen бужгалкі ‘grodyngel’ [1, t. 1, c. 498], som uppstod ur litauiska buožgalv[iai] och det belarusiska suffixet -ki> *бож-галкі. När lituanismen därefter belarusifierades ytterligare förändrades dess initiala б genom fjärr regressiv assimilation till з under påverkan av klusilen z ( -галкі z), och *бож-галкі > blev *зож-галкі. Gradvis gjorde *зож-галкі sig av med de svåruttalade konsonantgrupperna -ж- (> -ж-) och -лк- (> -лк-), förmörkade rotens o till y och utvecklades därmed till den nuvarande formen зўжгалкі, samtidigt som den etymologiska kopplingen till litauiska buožgalviai blev starkt fördunklad. En annan lituanism med denna vokalism är клюня/клюня ‘byggnad för förvaring av säd’ [1, t. 2, c. 480–481; 18, c. 791–797, kartor nr 235, 236], som härstammar från litauiska klūonas; jfr även belarusiska Клу́нічча ‘plats mellan husen och ängarna’ [8, c. 118] < litauiska kluонiena ‘äng vid tröskladan’. Sannolikt är även стулінда, сталінда ‘någon som smiter undan här och där, någon som kryper ihop’ lituanismer (t.ex. Стулінда – хто ходзя стуліўшыся; І гэта стулінда пашла ў ягоды; Пашла стулінда (om en katt) [1, т. 4, с. 613]. Ах ты сталінда гарбараты; Сталінда прышла, худзіна такая) [V. Baj.]; i deras fonetik döljs lagen litauiskt uo> belarusiskt y (och a). Som deras bildning visar är båda orden sammansättningar. Deras första led är стул- respektive стал-, medan det andra ledet i båda är лінда. Enligt lagarna för hur litauiskt uo blir belarusiskt y (och a) i dialekterna finns det grund för att härleda deras första led ur en och samma rot, *стуол-. Dess litauiska fonetiska och semantiska källa skulle vara stuolys ‘stubbe’ (ordets neutrala betydelse har metaforiserats i lånordet). Förekomsten i närliggande belarusiska dialekter av de fonetiskt olika, men betydelsemässigt identiska varianterna стул- och стал- kan tyda på att de båda lånades in vid olika tidpunkter. Det andra ledet i de aktuella lexemen, лінда, är sannolikt helt litauiskt; jfr linda ‘någon som smiter undan här och där’. Liknande fonetik finns även i lituanismen стума ‘kroppshydda, kroppsstorlek, gestalt’ (t.ex. Од жонку ўзяв: ні хараства, ні стумы) [2, c. 463; 4, p. 195]. Dess litauiska ⁶ På senare tid har belarusiska etymologer ifrågasatt det litauiska ursprunget för apýd. Misstankar väcks av dess inte helt ovanliga utvidgade form med z (загрыд) och av орыд, som förekommer i äldre belarusiska. Därför jämförs apýd av dem med ryska орыднца ‘vapenförråd’, samtidigt som man spekulerar: ”nja, inte ору́дні” [20, т. 1, с. 152]. I själva verket är det tillagda z eller ordinitialt o i stället för a tillägg som de belarusiska dialekterna själva har gjort till lituanismen apýd. Ingendera av dessa två egenskaper hos apýd försvagar det litauiska ursprunget det minsta. 128 Källan är ett ord med stuom-stam, jfr stuomuõ. Ändelsen cmýma visar dock att även den litauiska dialektformen *stuoma kan ha gett upphov till den, jfr också stúomas ’bål’. Litauiskt uo > har också anpassats till belarusiskt y i ortnamnen Гу́бин ’dunge i Varanavadistriktet’, som av de lokala litauerna kallas Guobýnas’; Гу́бінакель ’väg genom en dunge i Varanavadistriktet’, som av de lokala litauerna kallas Guobýnakelis’ [17], Юда́йчяй ’by i Breslaujadistriktet’ [9, c. 78] < litauiska Juodáičiai ’detsamma’, liksom Губе́йки ’by i Lydadistriktet (BTSR)’ [9, c. 69] < litauiska Guobeikiai. Litauiskt uo > har också anpassats till slaviskt y i vissa litauiska ortnamn i gamla slaviska dokument, t.ex. Висуны < Vyžuonos, Опуле < Apulė, Шалтунь < Šaltuona, Юдки < Juodkys m.fl. [3, t. 1, p. 229; 22, s. 265]⁷. Lagen enligt vilken litauiskt uo motsvaras av belarusiskt y i belarusiska dialekter är helt analog med fonetiken i sådana gemensamma litauisk-belarusiska drag som litauiska duóbti: belarusiska ду́быцца ’båt med urholkad botten’, litauiska lúobas: belarusiska луб ’bast’, litauiska lúostas ’lager’: belarusiska лусок ’ormskinn’, litauiska úostas: belarusiska ву́це m.fl., och med fonetiken i sådana baltiska lån från belarusiskan som litauiska, zemaitiska puokai < nyx m.fl. [31, p. 190], lettiska bloda ’skål’ < блúда, doma ’tanke’ < ду́ма, skop ’snål’ < скуп m.fl. K. Būga anser att denna ömsesidiga vokalmotsvarighet i baltiska och slaviska språk uppstod före XI-talet [3, t. 3, p. 497]. Litauiska lånord som används i belarusiska dialekter förblir, vilket deras vokalism visar, oförändrade en tid efter att de lånats in och gör det tydligt möjligt att identifiera källan. Senare börjar de, när de anpassar sig till belarusiskans fonetiska system, förlora de litauiska vokalismdrag som är obekväma för belarusiskan och ersätter dem med ljud som passar belarusiska dialekter bättre. Först och främst förträngs i detta fall litauiskt a (också i diftonger) och blir o. Litauisk diftong uo har förändrats särskilt mycket. Som exemplen visar har den i lånorden sammanfallit med tre belarusiska vokaler. Oförändrat uo har bevarats endast i de yttersta belarusisktalande områdena intill Litauen, där man fortfarande också kan litauiska (t.ex. apýod < arúodas i Apso, Gervėčiai och närliggande trakter); på andra håll har diftongen monoftongerats. I lån som lånats in efter XVI-talet har litauiskt uo blivit o (t.ex. akóma < akúotas m.fl.); i lån som går tillbaka till XXIII-talet har uo sannolikt blivit a via det litauiska dialektala stadiet ua (t.ex. ab < guóbas m.fl.). Den sistnämnda lagen, som genom en tillfällig sammanträffning liknar lagen om den baltisk-slaviska gemensamma utvecklingen uo: a (t.ex. úoga: žuoda), har hittills inte erkänts av språkvetare, men exemplen visar att den faktiskt existerar. I lån som lånats in före XI-talet har uo blivit y (t.ex. apýd < arúodas). Denna lag överensstämmer helt med fonetiken i vissa litauiska och lettiska lån från slaviska språk (jfr litauiska, zemaitiska puokai ’dun’ < belarusiska nyx ’detsamma’, lettiska doma ’tanke’ < slaviska ду́ма m.fl.) och med en lag som är karakteristisk för fonetiken i gemensamma baltisk-slaviska drag (jfr litauiska lúobas: slaviska луб m.fl.). De påvisade vokaliska regelbundenheterna i lituanismerna är enligt vår mening en tämligen tillförlitlig nyckel till fortsatt sökande efter lån med denna fonetik i belarusiska dialekter. 7 Namnet Воро́вна på en borg från Mindaugastiden, nedtecknat i gamla slaviska dokument [3, t. 1, p. 131—136], skulle tyda på att dess ursprungliga litauiska form kan ha varit *Varýota (litauiskt a > slaviskt o; diftongen uo är här ännu intakt, men skrevs troligen oy i stället för vo av krönikörer på den tiden som kunde föga litauiska). 9. 1880 129 Э. ГРИНАВЕЦКЕНЕ, Ю. МАЦКЕВИЧ NÅGRA FONETISKA SÄRDRAG HOS LITUANISMER I VITRYSKA DIALEKTER Sammanfattning Lituanismerna i de vitryska dialekterna påverkas inte av vitrysk fonetik i början av lånprocessen, vilket gör det jämförelsevis lätt att fastställa deras ursprung, t.ex. gákta ’den främre delen av en släde’ < lit. gáktos ’detsamma’, làužė ’hög av ris’ < lit. làužas ’detsamma’ (Malkūnai i Ignalina distrikt, Litauiska SSR). När sådana lån anpassas till det vitryska fonetiska systemet förlorar de gradvis de element i det litauiska vokalsystemet som saknas i vitryska och blir därmed slaviserade. Slaviseringsprocessen är tydligare i förträngningen av den litauiska monoftongen a och den första komponenten i diftonger som utgörs av denna monoftong, samt i dess övergång till monoftongen o, t.ex. góhty < lit. gáktos, kóiračka ’vänsterhänt’ < lit. kairýs ’detsamma’, lòužė < lit. làužas, bòmblė ’finne’ < lit. bamblys ’vilken förtjockning som helst’, šiklėnda < lit. skilándis m.fl. Även lituanismernas övriga vokalsystem är mottagligt för slaviseringsprocessen. Det har konstaterats att den litauiska diftongen uo liknar tre vitryska vokaler, beroende på när lånet skedde. I lån från litauiska efter 1500-talet övergick den till monoftongen o, t.ex. akóta ’ben’ < lit. akiotas ’detsamma’ m.fl. Denna övergång förekommer också i våra dagar, t.ex.: Ёдажеме̇ ’namnet på en kulle i Braslavdistriktet i Vitryska SSR’ < lit. Juodadėmýs ’detsamma’ m.fl. I lån efter 1200-talet övergick den litauiska diftongen uo till a, vilket av en tillfällighet sammanföll med en lag som är karakteristisk för balto-slaviska språkgemenskaper, jfr: gab ’alm’ < lit. guóbas och vitryska dūnė: lit. dioti. I äldre lituanismer övergick den litauiska diftongen uo till y, vilket sammanföll med två välkända lagar. Den första kännetecknar de äldsta slaviska lånen i de baltiska språken (jfr vitryska аруд ’spannmålsbod’ < lit. arúodas ’detsamma’ och vitryska пух > lit. samogitiska puokai); den andra gäller de äldsta balto-slaviska språkgemenskaperna (jfr även vitryska луб ’bast’: lit. liùbas ’detsamma’). De regelbundenheter i anpassningen av litauiskt vokalsystem till det vitryska fonetiska systemet som undersöks i artikeln utgör, enligt vår mening, en tillförlitlig nyckel för fortsatta efterforskningar efter litauiska lån i vitryska dialekter. E. GRINAVECKIENĖ, J. MACKIEVITSCH OM FONETIKEN HOS NÅGRA LITUANISMER I VITRYSKA Sammanfattning I den här artikeln undersöks vitryska lituanismer med rötterna o (ė) / a (я) / y (ю), som har uppstått ur litauiska ord med roten (i)uo. LITERATŪRA 1. Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча. Мінск, 1979—1986. Т. 1—5. 2. Сцяшковіч Т. Ф. Слоўнік гродзенскай вобласці. Мінск, 1983. 3. Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958—1961. T. 1—3. 4. Grinaveckienė E. Lietuviškos kilmės leksika Lietuvos paribio baltarusijų šnektose // Lietuvių kalbos specialioji leksika. V., 1983. P. 182—204. 5. Grinaveckienė E. Kai kurios Apso tarmės būdingesnės ypatybės // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai, A serija, 2(9). V., 1960. P. 173—191. 6. Júodelėnų šnektos (Ёгла́вичы, Breslaujos raj. BTSR) 1977 m. ekspedicijos užrašai, turimi E. Grinaveckienės. 7. Akmenynės šnektos (Šalčininkų raj. LTSR) 1982 m. ekspedicijos užrašai, turimi E. Grinaveckienės. 130 8. Мікратанімія Беларусі. Мінск, 1974. 9. Бірыла М. В., Ванагас А. П. Літоўскія элементы ў Беларускай анамастыцы. Мінск, 1968. 10. Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas. V., 1963. 11. Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970. 12. Топоров В. Н., Трубачев О. Н. Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья. М., 1962. 13. Гринавецкене Е. Й., Ковальчик И. П., Мацкевич Ю. Ф., Романович Е. М. Северо-западные белорусские говоры литовского пограничья // Балто-славянский сборник. М., 1972. С. 377—393. 14. Гринавецкене Е., Мацкевич Ю. Ф., Романович Е. М., Чеберук Е. И. Бытовая лексика литовского происхождения в Западной Белоруссии // Lietuvių terminologija. V., 1975. P. 163—195. 15. Zdancwicz T. Litewskie elementy słownikowe w gwarach polskich okolic Sejn // Lingua Posnaniensis. Poznań, 1960. T. 8. S. 333—352. 16. Лаўчюте Ю. А. Словарь балтизмов в славянских языках. Л., 1982. 17. Senųjų Smilgių šnektos (Старые Смильгины, Varėnavo raj. BTSR) 1973 m. ekspedicijos užrašai, turimi E. Grinaveckienės. 18. Дыялекталагічны атлас беларускай мовы. Мінск, 1963. 19. Бірыла М. В. Беларуская антрапатанімія. Мінск, 1969. 20. Этымалагічны слоўнік беларускай мовы. Мінск, 1978—1985. Т. 1—3. 21. Słownik języka polskiego ułożony pod redakcją Jana Karłowicza, Adama Kryńskiego, Władysława Niedźwiedzkiego. Warszawa, 1900. T. 1. 22. Skardžius P. Russisch-weissrussisches дзякло (дзякло) und litauisches duoklė // Lingua Posnaniensis. Poznań, T. 7. S. 265—270. 23. Lietuvių kalbos tarmės (Chrestomatija). V., 1970. 24. Lietuvių kalbos atlasas. Fonetika. V., 1982. T. 2. 25. Lietuvių kalbos žodynas. V. 1968. T. 1. 26. Endzelīns J. Baltų kalbų garsai ir formos. V., 1957. 27. Jonaitytė A. Palatvės vakarų aukštaičių nedėsningos fonetikos žodžiai ir jų kilmė // Leksikos tyrinėjimai. V., 1972. P. 31—41. 28. Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg-Göttingen, 1955—1962. 29. Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. М., 1964. Т. 1. 30. Матэрыялы для слоўніка мінска-маладзечанскіх гаворак. Мінск, 1974. 31. Grinaveckis V. Žemaičių tarmių istorija (Fonetika). V., 1973. · 48