Функционирование языков и билингвизм (На материале рамашканских говоров)

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXVII (1988) LIETUVIŲ KALBA IR BILINGVIZMAS VALERIUS ČEKMONAS SPRÅKENS FUNKTION OCH BILINGVISM (Med utgångspunkt i ramashkaniska dialekter) 1. Artikeln beskriver den samtida sociolingvistiska situationen i den nordöstra delen av Voronovo-distriktet i Grodno oblast, Vitryska SSR, och rekonstruerar, utifrån muntlig tradition, huvuddragen i dess historia under det senaste ett och ett halvt århundradet. De undersökta dialekterna ligger i ett (mikro)område mellan byarna Benjakoni, Devenishkes, Geraneny, Peregantsy och tätorten Voronovo (se kartskiss 1). I det följande kallas detta (mikro)område ramashkanskt (byn Geraneny ingår inte i det). År 1959 undersökte den litauiske språkforskaren J. Šukys den litauiska dialekten i byn Ramaškancai (lit. Ramaškõnys). Redan då var litauiska inte ett språk för vardaglig kommunikation i Ramaškancai och de omgivande byarna. ”Det finns få familjer där man talar litauiska hemma, även om nästan alla invånare över 30 år kan tala litauiska eller åtminstone förstår språket”; befolkningens huvudspråk hade blivit vitryska och, enligt J. Šukys, ”var polska mer utbrett endast i byarna nära kyrkan och på de tidigare godsen” (Šukys, 1960, s. 177). I november 1977 gjorde vi bandinspelningar av det lokala litauiska, vitryska och polska talet i byarna Staniszy (lit. Stan’š·ei) och Tusamantsy (lit. Tūsamon’ys1). I juli–augusti 1983 genomfördes en heltäckande 1 Litauiska bynamn och citat från bandinspelningarna återges i transkription. Stavelseintonationerna i dialekten har mycket ofta ingen fonologisk betydelse. Enskilda informanter (särskilt från byarna Staniszy och Tusamantsy) uttalar sporadiskt korta betonade vokaler (vanligen i slutet av ord), liksom intonationerna /ˈi/ och /ˈu/ i diftongiska kombinationer. Det är karakteristiskt att alla informanter uttalar namnet Tūsamon’ys med kort /ū/. Betonade kortvokaler och stavelseintonationer förekommer ofta i ord som betonas emfatiskt och används för att förverkliga vissa frasintonationer. Samma sak observeras också i informanternas vitryska tal (särskilt hos dem som övergick till vitryska först i vuxen ålder). Monoftonger i litauiskt dialekttal har accentuerats enligt traditionen för att göra dem mer lättillgängliga för läsaren. I litauiska texter betecknar /e/ med tecknet /æ/ ett öppnare ljud än i standardspråket (hos de flesta informanter är det helt enkelt /a/); en punkt ovanför efter en konsonant anger att de hårda frikativorna och /r/ inte är velariserade; tecknet /α/ betecknar ett kort reducerat /a/; /э/ betecknar en central mellanvokal med mellanhög tungposition (av samma typ som ryskt eller vitryskt /е/). Obetonade långa vokaler är atypiska för dialekten. De betonade vokalernas längd motsvarar de betonade vokalernas längd i vitryska. Klitikor bär vanligtvis ingen betoning; sporadiskt uttalar äldre personer med långt /ā/ det possessiva pronomenet -ma ‘min’. 37 undersökning av byarna i Ramashkan-området (alla anges på översiktskarta 1, där deras namn återges på belarusiska). Under expeditionen gjordes bandinspelningar av samtliga lokala dialekter, med en sammanlagd inspelningstid på över 12 timmar. Många dialekttalare intervjuades enligt ett särskilt program för att ta reda på hur de uppfattade den samtida sociolingvistiska situationen i området och dess historia. Artikeln bygger på detta material och utgör en inledning till undersökningen av processer av språklig interferens i detta område av den litauisk-slaviska gränsbygden². 2. För närvarande talar 12 personer litauiska i Ramashkantsy, varav 6 flytande. Den yngsta talaren av den litauiska dialekten är 52 år. Endast 3. Voishnis-Valishkaya (60 år) anser att det är lättare för henne att tala litauiska än ”på prosto” (dvs. på den lokala belarusiska dialekten). Till vardags, inom familjen, talar 3. (född 1916) och A. (född 1909) Voishnis litauiska. S. Dubovichs litauiska språk är rikt (född 1910); hon är ”framföraren” av de många berättelser som vi spelat in. Hos de övriga sex litauisktalande varierar kunskaperna från förmågan att föra en enkel dialog till förmågan att formulera enstaka enkla meningar (med god förståelse av dialekttal). Byns huvudspråk är den lokala belarusiska dialekten – ”prosty jazyk”. Det är intressant att notera att orten undersöktes 1953 enligt DABM:s program (1963, s. 59, punkt 147), men de belarusiska dialektologerna lade redan då inte märke till något litauiskt tal där. Hela den äldre befolkningen i Ramashkantsy kan polska i någon mån. För dem är polska framför allt religionens språk: de lärde sig de viktigaste bönerna och katekesen på polska redan som barn, och många biktar sig på polska. Sina praktiska kunskaper i språket har de den polska skolan under förkrigstiden att tacka för, då Vilniusområdet och västra Belarus ingick i det borgerliga Polen, samt umgänget med lokala polsktalande. I stora drag ser språksituationen ut så här i Ramashkantsy, som J. Shukis 1959 kallade ”den mest litauiska byn” i hela den litauisktalande enklaven i denna del av Voronovo-distriktet. I byn Stanishy (lit. Stan'iš'ėi) talar alla ortsbor över 60 år (≈ 15 personer) litauiska, men endast i familjen B. och V. Utkevich är det vardagligt umgängesspråk (V. Utkevich är dessutom inte från orten). B. Utkevich (född 1910) ² О литовском говоре д. Рамашканцы см.: (Zinkevičius, 1966, p. 26 и карты). История изучения языковой и этнической ситуации в этом районе Виленщины рассмотрена в работе (Lipskienė, Vidugiris, 1967, p. 183—187). Социолингвистическая ситуация, подобная рамашканской, описана А. Видугирисом (1959, p. 195—213). Особенности литовских говоров к юго-западу от Воронова рассматривались О. Броком (1958, с. 1—71). Об этнических отношениях в Виленском крае см.: (Видугирис, Климчук, 1978, с. 10—35; Гаучас, Видугирис, 1983, с. 26—73). Языковая ситуация в островных литовских говорах на территории Белоруссии в общих чертах описана Т. М. Судник (1975, с. 3—22, 102—104, 143—146). О юго-западных, южных и восточных границах этнической Литвы в позднем средневековье см.: (Ochmanski, 1981). 38 är en genuin bevarare av den lokala ”litauiska traditionen”, känner sin hembygds historia väl och behärskar de belarusiska och polska dialekterna utmärkt. V. (född 1910) och M. (född 1908) Sinitsky talar litauiska flytande, men använder det inte inom familjen; i M. Sinitskys tal är den litauiska dialektens traditionella fonetik mycket väl bevarad (nästan i det skick som J. Shukis beskrev den). De övriga invånarna i Stanishy talar litauiska sinsemellan sporadiskt och endast vid enstaka tillfällen (när de är ensamma, minns det förflutna, ”arbetar” för dialektologer o.d.). Det vanliga umgängesspråket här är ”prosty”; den äldre generationen kan, liksom i Ramashkantsy, polska (bland de bästa talarna av den polska dialekten finns samma Sinitsky). I Tusamantsy (lit. Tùsamon’ys), grannbyn till Stanishy, kan två personer tala litauiska, medan 6–7 personer kan språket på ordnivå. Som exempel på den senare gruppen talare av den litauiska dialekten kan nämnas Goltsya Kazarova (63 år). Hon kan så gott som obehindrat benämna de föremål i omgivningen som visas för henne på litauiska (žmõgus, tvõra, l’ ėra, išòlas, b’ ažas, m’ adž’us ‘skog’, kárv’э, av’is), hushållsföremål (pìodas, lóva ‘bänk’, sámc’is, lalė ‘docka’), kroppsdelar (gálva, rankà, kója, ak’is, aus’is, nós’is, danc’is, p’ìrš tas osv.); hon minns de vanligaste verben, kan ange dem i infinitiv och ibland i andra former (šn’ak’эс, suñku, dud’ án’с, l’ietùv’išk’i, važóc’, važóju, g’iedóc, ās ẽinũ, ās rag’ù, atn’āšk duonos, v’āšk kárv’i, n’āšk d’uonu). Hon har svårt att förstå flytande litauiskt tal. Hon gick i polsk skola och talar gärna den lokala polska dialekten; det vanliga umgängesspråket för henne, liksom för alla invånare i området, är ”prosty”. Vad gäller bevarandet av den litauiska dialekten kan byarna Navasėdai (lit. Navas’ėdai) och Bilyuntsy (även Bilyuny, lit. Bil’ūnai) jämföras med de ovan nämnda byarna. I den förstnämnda kan I. Mikhnevich (född 1913) hålla monologer på litauiska, om än med svårighet; sammanlagt talar omkring fyra personer flytande litauiska i byn. I Bilyuntsy är Bronislava Mikolch (född 1912) den enda talaren av levande litauiska; enligt henne minns ytterligare fem–sex personer i byn litauiska, men de har inte talat språket på länge. I den lilla byn Stilguny (lit. S’t’ilgūnai), som ligger nära Navasėdai och Ramashkantsy, kan fyra personer fortfarande tala litauiska (alla är över 70 år: E. och S. Lileika, A. Zdanovich, L. Karvel och hennes bror A. Karvel). De ovan uppräknade orterna (Ramashkantsy, Stanishy, Tusamantsy, Navasėdai, Stilguny, Bilyuntsy) utgör huvudområdet i vår region vad gäller bevarandet av den litauiska dialekten (se översiktskarta 1). I Bily (lit. B’il’эi) är A. Skritun (70 år) den sista talaren av litauiska³, och i Parabishki (lit. Pārab’išk’ės) är det V. Melko (73 år), 3 Invånarna i denna by nämner också namnen på några äldre personer som påstås tala litauiska, men alla har antingen glömt språket helt eller vill envist inte tala det. 39 i Dainava (lit. Dainavà) — I. Melko (72 år), i Romutiai (lit. Romùc’ei) — K. Mickiewicz (73 år). I Dainava minns V. Jaskokaitis fortfarande litauiska, men han vill inte ”aktivt” tala detta språk. I Daukšancai (Daukšanai), Germaniškės, Valotkiškės och Peregancai lyckades vi hitta äldre människor som inte hade talat litauiska på 60–70 år. De mindes enstaka ord med svårighet och hade ännu svårare att sätta ihop ord till fraser. S. Vo išnis (85 år) från Peregancai lyckades till exempel återge omkring 100 ord, även om några av dem var sådana ”litauiska” ord som ūžas ’öra’, s’c’ānas ’vägg’, in v’iganu ’på betesvallen’, rēik’a rubāc vāžolu ’man måste hugga ner eken’ och till och med kur tu g’iv’ān’īs ’var bor du?’, kū tu darbās ’vad gör du?’ Som barn talade han litauiska endast med sin far (/mamman var belarusisktalande/). I de nämnda byarna finns det människor som hävdar att ingen någonsin har talat litauiska här. Sådana påståenden bottnar inte alltid i en önskan att dölja sanningen, utan vittnar om den litauiska traditionens långvariga svaghet, om att den upprätthölls av en liten krets personer inom en begränsad krets av släktingar och bekanta. Slutligen utgörs det fjärde skiktet i vårt område av byar där äldre människor helt enkelt minns att deras far- eller morföräldrar eller föräldrar talade litauiska (Bazylai, Vincukai, Batrakai), eller där de själva kunde tala språket som barn (Markovščizna). I de övriga byarna som markerats på kartskissen (Spebki, Pashelai, Jagelai, Šaškai, Sedliskė, Lingai, Polipnica) har den muntliga traditionen inte bevarat några uppgifter om byarnas litauiska språkliga förflutna (det kan ha saknats, som i Sedliskė, som grundades av nybyggare, eller också kan det rekonstrueras utifrån onomastiska uppgifter). Sommaren 1983 användes alltså den lokala litauiska dialekten i Ramashkan-området huvudsakligen inom en familj och användes ibland även i en annan; en person betraktade den som sitt huvudspråk, och ett tiotal personer kunde samtala tämligen obehindrat på den. Dialekten hade i praktiken upphört att vara ett kommunikationsmedel och levde sina sista år kvar i enskilda människors minne som ett passivt språk. Befolkningens huvudspråk i hela området är den lokala belarusiska dialekten, eller ”det enkla språket”. I Biržininkai, Konveliškės, Romutiai, Kavalievščizna och Germaniškės finns det familjer där de äldre vanligtvis talar den lokala polska dialekten sinsemellan. Det finns och har aldrig funnits några byar här där hela befolkningen talar polska. De flesta i den äldre generationen i hela Ramashkan-området behärskar polska i någon mån, men använder språket sällan. I allmänhet kan den äldre generationen i detta område, språkligt sett, delas in i tre grupper. Den första gruppen utgörs av resterna av den ursprungliga litauisktalande befolkningen, med ”det enkla språket” som huvudspråk; de behärskar litauiska (passivt, i den ovan angivna bemärkelsen) och talar polska. Den andra gruppen, den största till antalet, utgörs av den belarusisktalande befolkningen, som behärskar polska i varierande grad. 40 Den tredje gruppen utgörs av personer som betraktar sig själva som polsktalande (”språkliga polacker”); även deras huvudspråk är ”det enkla språket”, men de kan polska bättre och talar det oftare än medlemmarna i de två första grupperna. Uppenbarligen trängdes den litauiska dialekten i Ramashkan-området undan, och trängs fortfarande undan, av belarusiskan, medan polskan i förhållande till dessa fungerar som ett adstrat och inte deltar i deras samspel. Som vårt insamlade material visar stämmer detta i stort sett för en extern betraktare som utgår från ett relativt långt tidsperspektiv. För dialekternas talare själva (den interna betraktaren) ter sig mekanismerna bakom samspelet mellan de nämnda dialekterna något annorlunda. Med stöd i deras omdömen och iakttagelser strävade vi vid analysen av den sociolingvistiska situationens dynamik i Ramashkan-området efter att experimentellt verifiera de viktigaste leden i den teoretiska konstruktion som varje historisk rekonstruktion utgör. 3. Enligt berättelser från invånarna i kärnområdets byar var litauiska i början av seklet det dominerande kommunikationsspråket här, både bland hela den äldre befolkningen och bland dem själva. Enligt J. Smala (73 år, Tusamantsy), en naturlig observatör och ”spontan sociolingvist”, / mažì ir s’ən’i žmón’əs c’ik kal’b’ėjo l’ietuv’iškai / mano_t’ėvas su móc’ina c’ik l’ietuv’iškai / āni.s gùž’iškai n’əkal’b’ėjo / s’ən’i žmón’əs...ān’i.s jāigu sus’ic’ifka təi c’ik kal’b’ėjo l’ietuv’iškai / barnen och de gamla (människorna) talade bara litauiska, de talade helt enkelt inte belarusiska; de gamla talade bara litauiska när de träffades. Den överväldigande majoriteten av de ursprungliga litauerna var tvåspråkiga och behärskade den belarusiska dialekten obehindrat. Dagens äldre hade tillägnat sig båda språken samtidigt, och det är inte uteslutet att de i hemmet främst hörde litauiska. Z. Vo išnis-Valickaja (Ramashkantsy) hävdar: / māno t’ėvai s’ìlpnėi gùž’iškai kal’b’ėjo / o_dar_anks’c’au (žmonės) n’əток’ėj gùž’iškai / ’mina föräldrar talade dålig belarusiska; och ännu tidigare kunde (folk) inte belarusiska’. Det verkar som om våra informanter rekonstruerar ett skede då man var enspråkigt litauisktalande; de minns inte själva detta skede, men dess existens bekräftas av att de nuvarande äldres föräldrar i sällsynta fall inte alls talade belarusiska. B. Utkiewicz berättar om detta: / ma_māma k’itąip n’əgal’ėjo / c’ik l’ietuv’iškai / antra kart bobùt’ė buvo v’ėdus / žmóg’ėl’is gùd’iškai jis kal’bėjo / iš jo mok’ināus / ’min mor kunde inget annat språk, bara litauiska; mormor gifte om sig, hennes man talade bara belarusiska, och jag lärde mig det av honom’. Enstaka mormödrar och kvinnor som i början av seklet bara talade litauiska var en sorts rariteter i dessa byar, eftersom detta hade etsat sig fast i minnet hos dem som då var yngre än tio år (jfr: / mā_bobùt’ė n’əток’ėj gùd’iškai n’əi l’ank’iškai / t’ik l’ietuv’iškai / ’min mormor kunde varken belarusiska eller polska, bara litauiska’ (A. Mukleda, född 1904, Stanišy)). För barnen var belarusiska det huvudsakliga språket ute på gatan i början av seklet: / o tarpūsav’i vɔjkai dažn’aus’əi kal’b’ėdavo gùž’iškai / ’och sinsemellan talade barnen oftast belarusiska’. 41 talade på prosten” (Z. Voišnis-Valicka). Uppenbarligen var denna funktionsfördelning mellan litauiska och prosti ganska stabil. Polska hade en mycket blygsam ställning i de undersökta byarna i början av seklet. För det första och framför allt var det religionens språk: / spāv’əž’in ēinam pa pōl’sku / n’iekas n’əmok’ino pa l’ietuv’išku / ’vi bekänner vår tro på polska; ingen lärde sig litauiska’ (M. Sinitskaja, Stanišny). I vardagslivet använde man inte polska, eftersom / l’ānk’iškai txi iš v’iso n’iekas n’əmok’əji ’ingen kunde polska över huvud taget’ (B. Utkevitj). Intressant nog kunde just A. Mukledas mormor, som bara talade litauiska, / pōt’er’us kal’b’əji l’ānk’iškai / ’katekesen på polska’. Som kyrkans språk var polskan uppenbarligen inte ett verksamt redskap för polonisering av landsbygdsbefolkningen. Godsen spelade en viktigare roll för polskans spridning, vilket J. Smala uppmärksammade: / dvaruosā būvo pōnų daug’āus’əi l’ānk’ai / txi kur...būvo arc’āi dvarų / txi jāigu su pōnu n’əkalb’əs’i l’ānk’iškai / txi ānas tāu n’ieko n’əpad’əs / o jāigu l’ānk’iškai kalb’əs’i / to ānas v’isadōs tāu pad’əda / ot kur’iē kaimōi būvo arc’āu dvarų / c’i mūs’ijo bāik’e, kal’b’əc’ l’ānk’iškai / o kal’b’əc’ l’ānk’iškai / o štai pas mūs dōuk v’ietu i rā kur c’ik... l’ietuv’iškai n’əkalba / л’ānk’iškai c’ik / ’i godsen var herrarna till största delen polacker; där det var närmare till godsen, fick man ingen hjälp av herren om man inte talade polska med honom; men om man talade polska hjälpte han en alltid; de byar som låg närmare godsen var tvungna att sluta tala litauiska och tala polska; därför finns det hos oss många platser där man bara... inte talar litauiska, bara polska’. I godsområdets kärna fanns det i själva verket inga gods; de byar där vissa invånare betraktar sig som polskspråkiga låg antingen intill gods (Biržiniškiai, Bazyliai) eller växte fram kring gods (Konvé-liškės). I de före detta adelsbyarna (såsom Kavalioščizna) var polska inte det enda eller ens det huvudsakliga språket, trots att invånarna ibland gärna hävdar det. En del av befolkningen i dessa byar härstammar från utarmad adel, som styckade upp sina jordar. Varken den utarmade adelns förfäder eller adeln själv blev någonsin helt poloniserade, eftersom de levde sida vid sida med bönderna. Utan tvekan var polska ett språk med hög prestige för befolkningen i Ramaškonysområdet redan före första världskriget. Våra informanter förstår detta tydligt: / (польский) p’ar baš’n’ica pl’ito ir p’ar pōnus / kun’igai m’əl’s’c’is v’əž’ə l’ānk’iškai / ir v’əl’ žmōn’es abdāiro / pōnas graž’əi aps’ireng’is ir utar’ija pa pōl’sku ir m’əl’s’ija sau ir aš / nors aš n’ə t’ep būs’u graž’əi aps’ireng’is al’ə, pa pōl’sku utarys’u, ir aš būs’u padābnas ing’i pōnu / žmōn’es prad’ėjo ir l’ətuv’iškai pam’irc’ / prad’ėjo l’ānk’iškai txi guž’iškai kalbēc’ / ’(polskan) spreds genom kyrkan och herrarna; prästerna tvingade folk att be på polska; och människorna tänker: herren är välklädd och talar polska, och de tänker för sig själva – det gör jag också; även om jag inte kommer att vara lika välklädd, ska jag tala polska, och då blir jag lik herren; människorna började glömma litauiskan och började tala polska och prosti’ (Z. Voišnis-Valicka). 42 ’jag blir lik pappa; och människorna började glömma litauiskan, började tala polska och prosti’ (Z. Voišnis-Valicka). Det är värt att lägga märke till att polskan, att döma av denna berättelse och J. Smalas kommentarer, spreds främst på litauiskans bekostnad; gentemot prosti var polskan mer ”tolerant”, vilket lätt kan förklaras av att de främsta användarna av polska var tvåspråkiga och av den uppenbara relativa likheten mellan prosti och polska. Som vi ska visa längre fram betraktar vissa ortsbor än i dag inte dessa språk som helt olika; grunden för detta är inte bara deras likhet utan också den tydliga funktionsfördelningen mellan dem. Sammantaget var de sociolingvistiska funktionerna hos litauiska, belarusiska och polska i byarna i det nuvarande kärnområdet, att döma av de uppgifter som redovisats, fördelade på följande sätt: Situation 1 Tal/dialekt | Generation | Familjespråk | Gatuspråk (inofficiell kommunikation) | Språk för extern (officiell) kommunikation | Konfessionens språk | Skolans, förvaltningens och arméns språk Litauiska | Äldre | + | + | (+) | − | − | Yngre | + | (+) | (+) | − | − Prósty (belarusisk dialekt) | Äldre | (+) | (+) | + | − | − | Yngre | (+) | + | | | Polska | Äldre | − | − | − | + | (+) | Yngre | | | | | Ryska | | − | − | − | − | + Parenteserna i tabellen anger att ett visst språk är relativt mindre utbrett i den aktuella funktionen4. Som vi ser ställs litauiska och belarusiska i denna situation mot varandra som familjespråk respektive språk för extern (officiell kommunikation mellan byar), men motsättningen är inte absolut, eftersom båda kunde användas i båda de angivna funktionerna. För den äldre generationen i början av seklet var litauiska det huvudsakliga språket för kommunikation inom byn (på gatan, inofficiellt), medan prosti fyllde denna funktion för den yngre generationen. Polska stod i motsats till litauiska och prosti som konfessionens språk – i motsats till de världsliga språken; det var också språket i skolor och småskolor vid katolska kyrkor, där barn till småadeln fick sin undervisning. Ryska, som statsspråk, stod utanför dessa motsatsförhållanden, vilka beskriver landsbygdsbefolkningens huvudsakliga kommunikationssfärer; som skolans och arméns språk utövade det också ett mycket obetydligt 4Naturligtvis är dialekternas användningsområden och funktioner inte strikt, det vill säga absolut, avgränsade, se: (Судник, 1975, с. 124). Om språkets sociala funktioner och dess användningsområden, se: (Швейцер, Никольский, 1978, с. 90–94). 43 påverkan på områdets huvudspråk, även om denna fråga behöver undersökas vidare. I byar där man nu inte talar litauiska var situationen något annorlunda. I några av dem talade de äldre litauiska endast sinsemellan. Så här i Ramūčiai: / dz’эці ‘аварылі па б’еларуску / а старыя да старых пр’ыдуц’ ‘аворац’ па л’ітоўску / (K. Mickevičs). K. Mickevičs från Dainava hävdar: / s’an’i’c’ik l’ietuv’iškoi kal’b’əjo i pa prostu / mano t’ənxai (tarp savęs) c’ik l’ietuv’iškai kal’b’əjo / o ing’i mus jau kal’b’əjo pa prostu / ’de äldre talade bara litauiska och på vanligt språk; mina föräldrar talade (sinsemellan) bara litauiska, men till oss talade de redan på vanligt språk’. Samma sak berättar även Č. Kazak från Markovščizna: / ‘аварылі па л’ітоўску mój бац’ка і máтка і ўc’э / маладзіцца мы ўжо пачал’і падрастац’ / зачал’і па пол’ску... на л’ітоўск’і мы ўжо ўн’іман’ія н’э абрашчал’і / хватал’іс’а па пол’ску / пойдз’эш да кас’ц’ола / там і с тым і с тым ужо мы начн’а па пол’ску ‘аварылі’ / а па дз’эрав’энск’і як м’эжду сабой м’эсныя / то па просту / а ўжо як выйдз’эш дз’э / вас’эл’а / ужо па пол’ску /. Som vi ser förstår informanten tydligt vilket språk det är ”lämpligt att tala” i olika sammanhang. Av hans berättelse framgår att litauiskans funktioner i byar av denna typ hade inskränkts: som familjespråk hade den trängts undan av det vanliga språket, och som språk för extern kommunikation av polskan. Följden blev en situation av typ 2: Situation 2 Dialekt/språk | Generation | Familjespråk | Gatuspråk (informell kommunikation) | Språk för extern (officiell) kommunikation | Konfessionens språk | Skolans, administrationens och arméns språk Litauiska | Äldre | + | (+) | (+) | − | − Litauiska | Yngre | (+) | − | − | − | − Vanligt språk (belarusisk dialekt) | Äldre | (+) | + | + | − | − Vanligt språk (belarusisk dialekt) | Yngre | + | + | + | − | − Polska | Äldre | − | − | − | + | (+) Polska | Yngre | − | − | (+) | + | (+) Ryska | — | − | − | − | − | + Litauiskan trängdes undan ur familjespråket på två sätt. Om båda föräldrarna var litauer slutade de helt enkelt att tala litauiska med sina barn. Detta framhölls i berättelserna från bokstavligen varje informant som talade om ämnet, till exempel: / (farfar) talade litauiska / vi var fortfarande små / och de träffades / för att barnen inte skulle förstå / så talade de litauiska / min farmor kanske inte var särskilt bildad / men hon talade litauiska / hon talade inte med mig / inte ett ord förstod jag / (V. Mickevič, född 1911, Bazylai). I blandade familjer lärde sig den belarusiska hustrun i inget enda fall som vi känner till att tala litauiska. Dessutom brukar kvinnor 44 vara mycket negativt inställda till sina mäns litauiska, sällan förstå den och alltid bli arga när någon talar litauiska i deras närvaro. Vi har iakttagit detta i dag; av informanternas berättelser att döma var det så även förr. För övrigt är belarusiska män mer toleranta mot sina hustrurs litauiska. Begränsningen av den litauiska dialektens funktioner ledde till att det vanliga språkets ställning stärktes, även när begränsningen skedde genom att polskans funktioner utvidgades. Detta var uppenbarligen den huvudsakliga mekanismen bakom den spontana belarusiseringen av den ursprungligen litauisktalande befolkningen i detta område. 4. Den sociolingvistiska situationen i Ramaškoniområdet förändrades kraftigt efter att det tidigare Vilnaområdet och västra Belarus införlivades med Polen. Man kunde tycka att bytet av statsspråk inte borde ha påverkat omfördelningen av litauiskans och det vanliga språkets interna funktioner särskilt mycket. Detta byte markerade emellertid början på en period av målmedveten och intensiv polonisering av lokalbefolkningen, vilket ofrånkomligen påverkade ställningen och funktionerna hos den lokala polska dialekten, som hädanefter blev en aktiv faktor i omvandlingen av det traditionella sociolingvistiska ”landskapet” i området. Polskan infördes och spreds genom tre kanaler, varav två hade verkat även tidigare. Först intensifierade den katolska kyrkan sin verksamhet; för det andra ökade, efter att polskspråkiga grundskolor öppnats och obligatorisk grundutbildning införts, prestigen hos den del av befolkningen som redan tidigare var orienterad mot polskan (en del av invånarna i adelsbyar, kyrkonära byar och så vidare). Omständigheterna gjorde dessutom att litauiskan framför allt kom att bli polskans huvudsakliga ”lingvistiska motståndare”. Det fanns flera orsaker till detta. För det första var litauiskan, som vi redan vet, inom ramen för situation 1 och 2 ett omarkerat, socialt ”svagt” språk. För det andra var de som stödde och på plats direkt genomförde poloniseringspolitiken personer för vilka det lokala vanliga språket i praktiken var huvudspråk. Slutligen måste man beakta att ockupationen av det tidigare Vilnaområdet skapade mycket spända relationer mellan det borgerliga Litauen och Polen. Sammantaget ledde allt detta till att det i Ramaškoniområdet uppstod en atmosfär av ytterst ovänlig inställning till den lokala litauiska dialekten, vilket fick mycket viktiga följder för dess fortsatta utveckling. Våra informanter minns hur det i början av 1930-talet ofta ljöd en skamligt berömd fras i kyrkorna: / ʒ’i vas n’э́moka k’itʲejr c’ik ra pɔ’lsku / ’Gud förstår inte på något annat språk, bara på polska’ (Z. Voišnis-Vališkaja)⁵. B. Utke- 5 Denna idé började förverkligas långt tidigare, redan i slutet av XIX—början av XX århundradet, vilket det finns belägg för i dåtidens periodiska press (se till exempel Viltis, 1911, Nr. 93 (578), där följande yttrande av en lokal invånare från trakten kring Asava, numera Voronovodistriktet, återges: „Pan Jezus pa litousku nia havariu, ale pa polsku“). 45 Vittnesmålet om ockupationsperioden lyder: / p’ar z’vid’əs’imt m’ətu l’ánkəi íkalə žmón’əm galvón kad l’ietuv’u kalbā īra chāmu kalbā / b’ədiev’u kalbā / maidōs d’ievas n’aiskla us’is l’ietuv’iškai / under tjugo år slog polackerna in i människors huvuden att litauiska är ett obildat språk, ett språk för tölpar, ett språk för gudlösa; Gud kommer inte att höra en bön på litauiska. Den politiska utvecklingens direkta inverkan på situationen i vårt område kan bedömas utifrån följande anmärkningar: / dz’ár’ūn’a Біł было Ко́йно / зва́ли Ка́унас / a s’ā l’áŋk’ia jau būvo Kaulāl’išk’əs (Конве́лишки) l’áŋk’išk’əi kalbā to varšav’ák’i / pal’áki значы / ну i vabaáli Ко́йна з Варшава́й / (А. Скиртун). I takt med att poloniseringen intensifierades övergav den äldre generationen i byarna utanför kärnområdet slutgiltigt litauiskan; här skickar man gärna sina barn till polska skolor och försöker själv tala polska så ofta som möjligt i officiella sammanhang. Det huvudsakliga språket i dessa byar är dock fortfarande belarusiska: / а па поль’ску пры Поль’шчы маладз’óж гаварыла на такіх сабра́ннях бывала і старшыя людзі ла поль’ску разгаваралі / а маладз’óш асаб’енна іес’лі на м’астэчк’э там / у нас ц’оле ўстрэчаўца то́л’к’i па поль’ску / а ў даму па просту / а ўстрэціца дзе нібуд’ с чалавекам / па поль’ску разговор / з бац’камі па просту ў кожным даму / у сам’і ўс’ó па просту / (В. Мицкевич, Базыль). I dessa byar utvecklas alltså situation 3 (se nedan), där polska och belarusiska har en komplementär funktionsfördelning. Språkens genetiska närhet, en gryende polsk nationalkänsla (om vilken mer nedan) samt tendensen till en komplementär fördelning av deras funktioner ger upphov till Situation 3 Tal/dialekt | Generation | Familjespråk | Gatuspråk (inofficiell kommunikation) | Språk i extern (officiell) kommunikation | Konfessionens språk | Skolans, förvaltningens och arméns språk Litauiska | Äldre | — | — | — | — | — | Yngre | — | — | — | — | — Prosty (belarusisk dialekt) | Äldre | + | + | (+) | — | — | Yngre | + | + | + | — | — Polska | Äldre | — | + | (+) | + | + | Yngre | — | + | + | + | + gav upphov till föreställningen om dessa språks principiella identitet. Med andra ord bär situation 3 tydliga frön till diglossi7. Det är inte uteslutet att det just var en spontan diglossi av denna typ som skyddade prosty-språket från att helt 7 О понятии диглоссии см.: (Успенский, 1983, с. 3—8). 46 вытеснения польским на территории балто-славянского пограничья (Вярэнич, 1973, с. 5—22). Innehållsmässigt är denna situation betydligt rikare än dess schematiska framställning. Att litauiskan förlorade sociolingvistiska funktioner innebar inte att den omedelbart försvann; prosty används fortfarande i stor utsträckning som språk för extern kommunikation, även om det finns en tendens att begränsa användningen, och så vidare. Schemat beskriver ett slags ”genomsnittstillstånd”, som framträder för en observatör som beaktar de viktigaste tendenserna i utvecklingens dynamik; det föregriper liksom en möjlig framtid. Och framför allt bör man återigen uppmärksamma att poloniseringspolitiken påverkade den litauiska dialektens ställning starkt, men hittills inte berört prosty, som har behållit praktiskt taget alla sina tidigare positioner och kanske till och med stärkt dem inom ramen för en framväxande diglossi. I byarna i kärnområdet var den sociolingvistiska situationen mer komplicerad. Eftersom nästan alla här behärskade litauiska kunde polskans spridning inte genast leda till att situation 3 uppstod. Dessutom öppnade man vid denna tid de första litauiska folkskolorna och läsesalarna, som organiserades av tillresta medlemmar i bildningssällskap. Bekantskapen med litauisk skrift, litteraturspråket och inslag i den nationella kulturen ledde till en verklig explosion av nationellt självmedvetande i dessa byar. Enligt V. Mukleda (Stanitsy): / ikˈi trˈizdˈesˈimtu mˈėtu pas mūs čˈa. būvo maža (lenkų) / būvo lˈietuvˈu / bˈet mˈes dar nˈэ sugalvóyom kas tai rȯjškˈa. lˈietuvˈэi / ‘fram till trettiotalet fanns det få (polacker) hos oss, det fanns litauer, men vi förstod ännu inte vad litauer betydde’. Framväxten av ett litauiskt nationellt självmedvetande var en obestridlig utmaning och motvikt till poloniseringspolitiken. Den polska administrationen uppfattade det så och förföljde de litauiska bildningsinstitutionernas verksamhet med alla följder detta fick (alla äldre berättar gärna om hur man i läsesalarna / lˈaŋkai láŋgus gùrino / ‘polackerna slog sönder fönstren’); de lokala invånarna själva såg det också så: / alˈэ mus̩ pˈərsˈəkˈojo už tai / kad̩ mˈэs vˈištum lˈaŋkais / alˈэ nˈэi̯ čˈas nˈэi̯ šˈas / šˈэimō tˈэvas lˈietuvˈiškai kalba / motkà... vˈiša šˈэimà / ‘men de förföljde oss för att vi skulle bli polacker, men vi var varken det ena eller det andra: i familjen talar fadern litauiska, modern … hela familjen’. De litauiska skolorna hade stängts 1937, / alˈэ jaunˈimas jau prˈilˈipom... / jau mūs nˈэ prˈvˈэrs imˈį lˈaŋku / ‘men vi ungdomar hade redan fastnat … de kan inte längre göra oss till polacker’ (V. Mukleda). Sammanstötningen mellan poloniseringsprocesserna och framväxten av ett litauiskt nationellt medvetande ledde till en djup splittring i bysamhället. En del anslöt sig till den officiella linjen och började avstå från att använda litauiska, åtminstone offentligt, vilket ledde till att de grundläggande dragen av situation 3 började uppträda i berörda byar. En annan del av befolkningen gjorde aktivt motstånd mot poloniseringen, 47 eftersom de kände sig som litauer: / m’iest’ėl’i pasród’is’i kat l’ietùv’ji buvo g’ėda / sarmatà /…/ o |kāp ac’s’idār’a (mokyklos) suv’ėjnam pas v’ėnu k’ìtu / sustójom / sāvo rat’āl’i padārom ir kalbam l’ietùv’iškai / tai k’ìc’i p’ištzai(s) bād’ė / to l’ic’v’ni ps’a, krėf ich / ”i småorten var det skam, en skam, att visa sig som litauer;... och när skolorna öppnade samlades vi tillsammans, bildade vår egen krets och talade litauiska; andra pekade fortfarande med fingrarna – det är litauer, förbannade hundar” (B. Мукледа). I Ramaškancai och andra byar var man, enligt samma informant, / iau... buvo p’э l’ankù / b’ėt l’ietùv’u / ”redan... inte polacker, utan litauer”. Att litauiskans ställning försvagades ledde inte till att en principiellt ny situation uppstod, utan innebar en modifiering av situation 1: det enkla språket förblev fortfarande det huvudsakliga kommunikationsspråket, litauiskan blev skolans språk (vid sidan av polskan), och polskan utvidgade sina funktioner något och ”trängde sig in” i den externa kommunikationens sfär (situation 1a). Situation 1a Tal/dialekt | Generation | Familjespråk | Gatuspråk (inofficiellt) umgänge | Språk för extern (officiell) kommunikation | Konfessionens språk | Skolans, administrationens och arméns språk Litauiska | Äldre | + | + | – | – | (+) Litauiska | Yngre | + | (+) | – | – | (+) Prosty (belarusisk dialekt) | Äldre | (+) | + | + | – | – Prosty (belarusisk dialekt) | Yngre | (+) | + | + | – | – Polska | Äldre | – | – | – | + | + Polska | Yngre | – | – | (+) | + | + Faktiskt beskrivs denna situation av Z. Voishnis-Valickaja: / kар atāj l’ankai mok’ìklos buvo / l’ank’ìškos / ir v’ìsus vaikùs l’ank’ìškai mok’ìno / o namō atēina su t’ėvais l’otuv’ìškai kalba / o išėina mok’ìklon l’ank’ìškai / o tarpūsav’i vaikài dažn’aus’ėi kal’b’ėdavo guž’ìško / ”när polackerna kom var skolorna polska; och alla barn undervisades på polska; när de kom hem talade de litauiska med föräldrarna, och när de gick till skolan talade de polska; sinsemellan talade barnen oftast prosty”. Framväxten av ett litauiskt nationellt medvetande och bekantskapen med det litterära litauiska språket hade enorm betydelse för den ramashkanska litauiska dialekten. Alla invånare i detta område som numera talar litauiska gick två eller tre år i litauisk skola, besökte litauiska läsesalar, och deras släktingar reste för att arbeta i Vilnius. Nu har många av dem nära ”släktband” till Litauen; några prenumererar på litauiska tidskrifter och läser litteratur. Många ord lånades in i dialekten från det litterära språket, och ett stort antal dialektord fick nya, litterära betydelser. Det litterära språket hade inget djupt inflytande på dialektens fonetik och morfologi 48 men de flesta av våra informanter kan vid behov göra sitt språk något mer ”litterärt” även i detta avseende. 5. Avgörande för den lokala litauiska dialektens öde och därmed för det sociolingvistiska läget i området i stort var åren under andra världskriget. Som bekant verkade polska nationalister – ”vita partisaner” – i dessa trakter. Människor mindes väl deras fientliga handlingar mot lokalbefolkningen. Bokstavligen alla informanter berättade om detta; vi återger bara en av berättelserna: / p’ɛ kãga l’áŋkai labái blogái su l’ietuv’ɛis ɛl’g’ɛs’i / bal’t’ɛi bùvo l’ãŋkų partizanai / labái kaŋk’ino ir mùš’ɛ ir v’isa at’ímde iš l’ɛtuv’ų / pas mùs v’ísus rùbus at’ɛ-mɛ /... / gal’ù sak’íc’ kat kɔžnunɛkc’ atɛina ir kɔžnu nɛkc’ ko toi rɛ́ida pajímc’ / ir dar pr’igɛž’ina ir mùša ir šaudo / su l’ɛtuv’ɛis t’ɛp dãr’ɛ /... / nurož’in’ɛjo kurã nušáuž’ic’ kurã apr’ɛiŋk’c’ su kurù ir kas padar’íc’ p’il’ack’is kùn’igas / ”under kriget behandlade polackerna litauerna mycket illa; det fanns polska vita partisaner, de plågade litauerna mycket och slog dem och tog allt ifrån dem; de tog alla våra kläder;... jag kan säga att de kom varje natt och letade efter något att ta; och dessutom skrämde de, slog och sköt. Så behandlade de litauerna; den polske prästen Pilliackis pekade ut vem som skulle skjutas, vem som skulle plundras, hur man skulle behandla var och en” (från Germanishki) (Z. Voishnis-Valickaja). Under krigsåren därför / kurɛ́i dar ir mok’ɛjo l’ietuv’ɛškai kalb’c’ / t’ai iš’žad’ɛjo / šɛk’ɛ kat aš n’ɛmókiu ir aš n’ɛ l’ietuv’is / daũk tók’u bùvo žmon’ų / ”de som ännu kunde tala litauiska avsade sig det; de sade: jag kan inte, jag är inte litauer; det fanns många sådana människor” (Z. Voishnis-Valickaja). Följaktligen utvecklades i de litauiska byarna i kärnområdet en situation av typ 3, med den skillnaden att litauiskan, när den förlorade sina funktioner, blev ett passivt språk, medan polskan under den hitleristiska ockupationen inte kunde utvidga sin användningssfär. 6. Efter det stora fosterländska kriget fanns alla förutsättningar för att återupprätta situationer av typ 1 och 2 i Ramaškaniområdet, där de samexisterande dialekternas funktioner inte skulle vara skarpt åtskilda och där det huvudsakliga språket för varje befolkningsgrupp skulle bli etniskt särskiljande. Men händelserna från tidigare år gick inte spårlöst förbi. Litauiskan blev inte etniskt särskiljande utan helt enkelt ett språk med begränsad spridning bland den äldre befolkningen. Antalet lokala invånare som betraktade sig som polskspråkiga minskade betydligt efter att en del av befolkningen ”repatrierats” till Polen. Därför blev även polskan i praktiken ett passivt språk för den äldre generationen invånare inom alla områden utom det konfessionella. Som ett resultat uppstod situation 4, vars ”mer utvecklade” variant vi ser i dag: 4. 1880 49 Ситуация 4 Dialekt/språk Generation Familjens språk Gatans språk (inofficiell kommunikation) Språk för extern (officiell) kommunikation Konfessionens språk Skolans, administrationens och arméns språk Litauiska Äldre ((+)) − − − − Yngre − Belarusiska Äldre + + + − − Yngre + + + − (+) Polska Äldre ((+)) − (+) + − Yngre − − − ((+)) − Ryska Äldre − − ((+)) − ((+)) Yngre − − (+) − + De lokala invånarnas inställning till de språk de känner till bestäms inte bara av traditionen och användningsområdena, utan också av det faktum att praktiskt taget alla invånare i området i officiella dokument är registrerade som polacker. Det är nu svårt att klarlägga motiven bakom denna etniska bestämning, men det är uppenbart att den inte har någon språklig grund. Våra litauiska informanter förklarar mycket osammanhängande varför de kallades (eller kallade sig?) polacker. Övriga grupper av invånare är övertygade om att de är polacker eftersom de är katoliker. Hur det än må vara, utgör befolkningens etniska (själv?)identifikation i detta område som polacker uppenbarligen ett betydande resultat av tidigare poloniseringstendenser. Den lokala benämningen på den litauiska befolkningen är žygunai; de har inget eget namn för sig själva. Enligt dem talar litauerna i Vilnius och längre norrut ”pa žmùdsku” (dvs. på samogitiska). På den lokala litauiska dialekten säger man dud’ėna (dud’ana) eller, mer sällan, ùtar’ija. Numera betyder kalbà ’talar’ och kalbà ’språk’ för de flesta av våra informanter ’talar litauiska’, ’litauiska språket’; tidigare användes detta ord bara i uttrycket põt’ər’-us kal’b’əc’ ’säga katekesen’. Våra informanter betecknar den traditionella litauiska dialekten som ett ”fördärvat” språk: / pas mùs kalbà suga’ž’inta / ’hos oss är språket fördärvat’; / mús kalbà iš patvorõs kok’õs / ’vårt språk är något slags språk från bakom staketet’ (J. Smala); detta är utan tvivel ett resultat av kontakten med standardlitauiskan. En positiv inställning till den litauiska dialekten har noterats hos alla som har gått i litauisk skola och numera har släktingar i Litauen (oftast barn eller barnbarn), läser på litauiska och intresserar sig för Litauens kulturliv. Dessa personer utgör ett slags lokal ”intelligentia”. De som inte talar litauiska betecknar det enhälligt som ”брьткі ідзьк”; som redan nämnts ovan protesterar hustrur i blandäktenskap när deras män talar (eller försöker tala) litauiska. Barn i sådana familjer förstår i regel inte litauiska alls. 50 En negativ inställning till den lokala belarusiska dialekten har konstaterats hos praktiskt taget alla befolkningsgrupper, men den tar sig uttryck i olika grad och av olika skäl. De som betraktar sig som polskspråkiga, det vill säga behärskar polska men i vardagen främst använder prosty, tolkar prosty som / pól’sk’i m’əšany z b’əloruśk’im, även om de kan medge att det / v’əncei podobny na b’əlaruśki / (byn Beržinai). Ju mindre de talar polska, desto mer tvivlar de på att denna klassificering av prosty är riktig. / i atkúda ez’ájułys’ taki jåzyk / — undrade en av våra informanter. Efter en stund svarade han sig själv: / pól’ski am pal’akáy, b’elarúski ad b’elarúsay, a prósty — ad l’udz’ej / (byn Beržinai). Den polskspråkiga befolkningen tenderar att mycket tydligt skilja polska från prosty utifrån deras användningsområden: / l’uz’i n’ə xco žėbu po prostu do n’ix muv’ili v kos’c’ele / n’əxco do ks’onga gádae’ tak jak do króvy / (byn Konvelšniki). Den lokala litauisktalande befolkningen återger uttrycket ”gavarits pa-prostu” med orden / dūd’ən’c’ gùž’škai /. En gudas är däremot / n’ə jis l’ánkas n’əi l’ietùv’u n’əi… jis pác n’əž’ino / ’varken polack eller litauer, nej… han vet inte själv’; / jië doku-mėntosa rašos…v’is’ l’ankai rašos / o jiė_g’i v’isai n’əi p’ir’k’on kal’b’ėk l’ánk’škai / jiė n’əmókə / ’i dokumenten skrivs de alla som polacker, men han kan inte ett enda ord polska’ (ordagrant: ’tala inte polska till dem ens i stugan’, dvs. hälsa dem inte ens på polska). Lokalinvånare som bara talar prosty tenderar att ganska tydligt ställa prosty i motsats till standardbelarusiska – skolans, radions, central- och distriktstidningens samt televisionens språk. Enligt mina observationer grundar sig denna motsättning mindre på språkliga fakta än på själva det faktum att de (själv)identifierar sig som polacker. I ett förtroendefullt samtal kan de erkänna: / jakija мы pal’aki / мы i na pól’sku не ўме́ем / (byn Garmaniški). De kan beteckna den lokala polskan som ”prosty polska” och understryka att även de lokala polackerna inte är riktiga polacker, utan just lokala. Enligt C. Kazak (Markovščizna): / na pól’sku (поляки) jak ‘аворац’ / мы не раз’б’аром / (они) na mazúrsку ‘аворац’ /. Som vi ser korrelerar typerna av inställning till de lokala dialekterna ganska väl med deras funktionella belastning och utbredningsgrad. Den litauiska dialekten – den minst utbredda och minst funktionellt belastade – är negativt markerad hos de flesta invånare i området, det vill säga den har absolut låg prestige. Prosty är utan tvivel positivt markerat i förhållande till litauiskan, men är uppenbart inte ett högstatusspråk. Denna plats i prestigehierarkin gör polskan anspråk på, men dess ställning är klart undergrävd av det snäva användningsområdet och den betydligt mindre utbredningen jämfört med prosty. Således är prosty inte bara det mest utbredda och funktionellt mest belastade språket i området, utan intar också den starkaste positionen i systemet av prestigebedömningar, eftersom det är neutralt. 4° 51 1 — byar där det finns litauiskspråkiga familjer och några personer som talar litauiska 2 — byar där det finns enstaka personer som talar litauiska 3 — byar där några äldre minns litauiska ord och kan uttala enstaka fraser på litauiska 4 — byar där det finns en del äldre personer som med svårighet minns enstaka litauiska ord 5 — byar där de äldre minns att deras föräldrar eller far- och morföräldrar talade litauiska 6 — byar där man inom den äldre generationens minne talade litauiska 7 — byar där det finns enstaka familjer där man talar polska 8 — byar där enstaka invånare talar polska relativt obehindrat 9 — katolska kyrkor Samtidigt vill vi betona att den litauiska dialektens totala brist på prestige inte så mycket beror på dess förhållande till belarusiskan (som ett enkelt språk), utan snarare på omständigheten att både litauiskan och belarusiskan visade sig 52 De ställdes i motsats till det mer prestigefyllda (särskilt i det nära förflutna) polska språket. Därför ledde såväl naturlig som målmedveten polonisering i första hand till att den litauiska dialektens ställning försvagades, medan den belarusiska, enkla dialekten spreds och stärkte sin ställning; i situation 3 började den framför allt tolkas som en sociolingvistiskt funktionell stil av polska. Det förefaller som om studiet av den sociolingvistiska situationens dynamik i enskilda mikroregioner i det litauisk-belarusiska gränsområdet inte bara skulle bidra till en mer realistisk rekonstruktion av språkets historia i denna zon som helhet, utan också fungera som ett slags laboratorium där man tydligt kan iaktta språkens mest intima samspelsmekanismer liksom processerna bakom framväxten av etnisk självidentifikation. * * * Studiet av dialekterna i Ramaškonių-området fortsatte under sommarexpeditionerna 1984 och 1985. Förutom artikelförfattaren deltog studenterna vid VSU T. Voišnis, V. Čarnaitė och G. Černaitė (som 1986 lade fram examensarbeten grundade på material de själva hade samlat in), E. Lekarkina, E. Kalvenaitė samt filologie doktor L. Grumadienė, forskare vid Institutet för språk och litteratur vid Litauens SSR:s vetenskapsakademi. Vi tackar uppriktigt N. I. Joskevitj, förste sekreterare i Voronovos distriktskommitté för partiet, och N. A. Popilin, distriktskommitténs sekreterare, för hjälpen med att organisera dessa expeditioner. Den litauiska dialekten i Ramaškonių-området lever sina sista år. Under 1983—1985 dog A. Mukleda, B. Utkievič och S. Dudovič; J. Smala blev gammal och slutade i praktiken att tala litauiska; Z. Voišnis-Vapicka talar allt mer sällan litauiska, eftersom hon nästan hela tiden bor i byn Lašaki; den yngste talaren av Ramaškonių-dialekten, V. Voišnis, fyllde 55 år 1986 och talar litauiska ogärna och med svårighet. Endast i familjen Z. och A. Voišnis (Ramaškonių) hörs litauiska ännu då och då. I de flesta byarna i området (med undantag för Peraganciai och Navijanka) finns det praktiskt taget inga unga människor. Därför är det angeläget att studera den lokala belarusiska dialekten, som har uppkommit på litauiskt substrat, samt resterna av det polska språket. V. ČEKMONAS SPRÅKENS FUNKTION OCH TVÅSPRÅKIGHET (med Ramaškonių-dialekterna som grund) Sammanfattning Artikeln beskriver den sociolingvistiska situationen i Voronovo (Varenavo) distrikt i nordöstra Vitryska SSR och rekonstruerar, utifrån invånarnas berättelser, situationens historia under de senaste 100—150 åren. Det visas att polskans spridning var den viktigaste orsaken till att den lokala litauiska dialekten försvann. 53 V. ČEKMONAS Språkens funktion och tvåspråkighet Sammanfattning Den sociolingvistiska situationen i den nordöstra delen av Voronovo distrikt i den vitryska SSR beskrivs, och dess historia under de senaste 100–150 åren rekonstrueras. Författarens överväganden om spridningen av den polska dialekten som den främsta orsaken till att den traditionella litauiska dialekten försvinner i detta område presenteras. ЛИТЕРАТУРА Видугирис А. Ю., Климчук Э. Д. Некоторые вопросы этно-языковых процессов на балто-восточнославянском пограничье // Этнолингвистические балто-славянские контакты в настоящем и прошлом: Предварительные материалы конференции 11—15 декабря 1978 г. М., 1978. С. 10—35. Вярэч В. А. Польскія падпрыдчэрынныя гаворкі на ўсходзе // Польские говоры в СССР. Ч. 1: Материалы и исследования 1967—1969 г.г. Мн., 1973. С. 5—22. Гаучас М., Видугирис А. Этнолингвистическая ситуация литовско-белорусского пограничья с конца XVIII по начало XX вв. // Geografija. 1983. Т. 19. С. 26—73. Дыялекталагічны атлас беларускай мовы (ДАБМ). Уступныя артыкулы, даведачныя матэрыялы і каментары да карт. Мн., 1963. С. 59 (описание пункта 147). Судник Т. М. Диалекты литовско-славянского пограничья (Очерки фонологических систем). М., 1975. Успенский Б. А. Языковая ситуация Киевской Руси и ее значение для истории русского литературного языка. М., 1983. Швейцер А. Д., Никольский Л. Б. Введение в социолингвистику. М., 1978. Broch O. Zum Litauischen südlich von Vilna // Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap. 1958. T. 19. S. 1—71. Lipskienė J., Vidugiris A. Dieveniškių tarmė // Lietuvių kalbotyros klausimai: Lietuvių kalbos gramatinė sandara. V., 1967. – T. 9. P. 183—222. Ochmański J. Litewska granica etniczna na wschodzie od epoki plemiennej do XVI wieku. Warszawa, 1981. Sukys J. Būdingesnės Ramaškonių tarmės ypatybės // Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1960. T. 3. P. 177—190. Vidugiris A. Kai kurios Zietelos tarmės ypatybės // Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1959. T. 2. P. 195—213. Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1960. 54