Литовский говор в округе Опсы

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989) KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS KAZIMIERAS GARŠVA, OLEG POLJAKOV DEN LITAUISKA DIALEKTEN I OPSAOMRÅDET En av de minst utforskade dialekterna i det litauiska språket är Opsadialekten (Braslavdistriktet i Vitebskregionen, Vitryska SSR). Administrativt sett ingår området (omgivningarna) kring samhället Opsa huvudsakligen i tre byråd: Opsa, Zarečje och Dalek. Denna dialekt hos invånarna i Vilnius studerades för första gången av prof. Zinkjavičius år 1952 och av forskare vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi 1956 och 1958 (se: Grinaveckienė 1960, 173—191 och K. Morkūnas artikel i denna antologi). Många dialekttexter spelades in under Litauiska språk- och litteraturinstitutets folkloresexpedition 1972 (ledare: fil.dr L. Sauka). Sommaren 1985—1987 fortsatte vi detta arbete: den språkliga situation, som hade förändrats kraftigt under 30 år, undersöktes, och dialekttexter och sångprov spelades in i nästan alla byar där det fortfarande fanns personer (främst äldre) som behärskade litauiska. Det särskilda geografiska läget och det historiska förflutna skiljer i viss mån denna dialekt från många andra litauiska språköar i dagens Belarus, Lettland och Polen. Dessa omständigheter påverkade i viss utsträckning dess uppkomst och funktion. Området där dialekten talas gränsar i väster och sydväst till Litauen, i nordväst till Lettland och på övriga sidor till Belarus. I. DIALEKTENS HISTORISKA OCH SOCIOLINGVISTISKA KARAKTERISTIK 1. Den språkliga situationen före 1939 Braslavs omgivningar har sedan gammalt varit bebodda av litauer. Under omkring 150 år (XI — mitten av XII århundradet) tillhörde Braslav polotska furstar, som hade trängt in på litauiskt territorium. Därefter övergick Braslav och dess omgivningar administrativt till Storfurstendömet Litauen under sex århundraden (fram till 1794). Den kraftiga litauiska expansionen österut under XIII—XVI århundradena hejdade den påbörjade slaviseringsprocessen i dessa områden; i norr bodde litauer på båda sidor om floden Daugava (trakterna kring Daugavpils, Krāslava och Drissa), och i öster sträckte de sig länge ända till linjen Ikazn—Jody 7* 99 (jfr Lietuvių etnogenezė 1987, 219 — 220 m.fl.). År 1596 byggdes en katolsk kyrka i Ikazn (15 km öster om Braslav); dess grundare L. Sapieha föreskrev att prästen skulle behärska litauiska, eftersom vanligt folk i församlingen talade litauiska. Ännu i slutet av XIX århundradet spred den lokale prästen Buivydas officiellt förbjudna litauiska trycksaker bland den litauisktalande befolkningen. Det är knappast möjligt att tala om någon isolering av Opsadialekten före mitten av XIX — början av XX århundradet, eftersom den litauisk-belarusiska etniska och språkliga gränszonen, där den litauiska befolkningen dominerade, låg öster och norr om Opsa. Därför överfördes området till Litauen genom fredsfördraget mellan RSFSR och Litauen den 12.07.1920. Vid denna tid gick gränsen (enligt fördraget) från den östligaste punkten på dagens gräns till Litauiska SSR, nära Koziany (Vitryska SSR), nordostut till den östra delen av sjön Drisviaty och vidare till floden Daugava (Västra Dvina), något väster om staden Druja. Från oktober 1920 till september 1939 var dock detta område, liksom hela Vilniusområdet, ockuperat av det herrskapsstyrda Polen. Följden blev att den litauiska befolkningen skildes från sin huvuddel, och dess dialekt började utvecklas under isolerade förhållanden och i en omgivning där andra språk talades; detta förstärktes ytterligare efter områdets införlivande med Vitryska SSR 1939. Först då skedde en omfattande övergång bland den litauisktalande befolkningen av litauisk nationalitet till belarusiska samt polska och ryska (under inflytande av skolan, massmedierna osv.). Denna process av språklig och nationell assimilering hade i huvudsak förberetts sedan mitten av XIX århundradet (särskilt efter nedslåendet av upproret 1863), då invånarna i trakterna kring Belmont, Plusy, Vidzy och Drisviaty övergav sitt modersmål under stark press från polska präster och tsaradministrationen (jfr Viltis 1911, nr 17; 1913, nr 12; Žiogas 1909, 19 m.fl.). I början av XX århundradet talade fortfarande omkring 2 000 personer litauiska i Braslavs församling och omkring 2 000 i Vidzy församling (varav 1 022 bodde i staden); i Opsa församling utgjorde den litauisktalande befolkningen 2/3 och i Pelekai församling 1/3 (jfr Viltis 1908, nr 134 och 144; 1909, nr 16; 1912, nr 97; 1913, nr 117 m.fl.). Dessutom etablerades litauiska kolonier i slutet av XIX århundradet i trakterna kring Germanoviči (omkring 600 litauer), Disna (300 litauer) och, i mindre antal, även kring Braslav—Opsa (byarna Gruodiškė, Marijampolė och Kupčeliai). Litauerna från Germanoviči kom uppenbarligen från Ukmergėtrakten1, de från Disna från Merkinėtrakten (Viltis 1909, nr 7, 80), och några av dem från Braslav från Daugėliškitrakten. Jämfört med 1908 har antalet gårdar (hus) i de tidigare litauisktalande byarna i Braslavdistriktet minskat obetydligt, men invånarantalet har minskat från omkring 10 till 3 (se tabell 1). 1 Invånaren i byn Belyj Dvor i Germanoviči byråd, Zigmund Potapovitj, född 1889, skrev till oss den 25.05.1985: ”Jag kan litauiska. Vår far kommer från Litauen, från byn Petrašūnai.” 100 Den tvångsmässiga poloniseringen bedrevs av polska präster. Exempelvis hörde prästen Chernitski år 1860 inte litauernas bikt på deras modersmål, litauiska, i Drisvyaty (Žiogas 1909, 19); till och med i Pelekants började och avslutade lokalbefolkningen bikten på polska (Viltis 1909, № 16). På det litauiskspråkiga området mellan Braslav och Vidzy fanns det fram till 1939 sju katolska kyrkor (i dag endast kyrkan i Braslav). Efter att dessa kyrkor 1846 överförts från Vilnius stift till Samogitien stift skapades gynnsammare förutsättningar för att använda modersmålet. I kyrkan i Pelekants hölls gudstjänster på litauiska var tredje söndag 1904—1910 och 1928—1936 (evangeliet lästes under en längre tid); i Opsa lästes predikningar endast omkring 1932, i Vidzy lästes predikningar vid kyrkans högtider omkring 1912, och i Braslav lästes evangeliet på litauiska 1908—1911 (bikt på litauiska togs ibland emot ända fram till nutiden) (Viltis 1909, № 16; 1910, № 44; 1911, № 117; Mūsų Vilnius 1934, № 16; 1936, № 13—14). I kyrkorna i Urban och Dalek användes litauiska inte officiellt, och i Drisvyaty upphörde språket att användas 1886 (Žiogas 1909, 19). Rätten att använda litauiska försvarades framför allt av prästen A. Žeimis-Žemaitavičius i Pelekants (1854—1909) och prästen Armalis i Braslav, vilka också organiserade litauiska skolor där. I Pelekants var en litauisk skola i kontinuerlig verksamhet åtminstone 1905—1911. Till en början var den privat; från 1909 fungerade den officiellt som en avdelning av organisationen „Saulė“ (37 elever 1909 och 60 år 1910). Efter att skolan stängdes 1910 fortsatte den i hemlighet i A. Abalevičius hus. År 1907 fanns det fyra litauiska skolor i närheten av Braslav: den 14 mars 1908 upptäckte och stängde kronofogden Popov en hemlig skola i M. Bagdonavičius hus i byn Usiany (9 elever), trots att litauisk press hade legaliserats 1904 (Viltis 1908, № 43; 1909, № 58 och 139). Under den borgerliga polska ockupationen av området fanns litauiska folkskolor till en början i Zaborniki (läraren A. Bublis; under läsåret 1934/35 undervisades modersmålet endast som ett ämne, med 39 elever), Opsa (lärarinnan M. Tunkūnaitė-Žemaitienė), Petkuniškė (lärarinnan S. Mališkaitė-Krivialienė), Pelekants och Obolikšty (i hemlighet hos J. Vancevičius)². Bevarandet av litauiskan i Braslav—Opsas omgivningar ända till i dag främjades i hög grad av verksamheten vid S:t Kazimieras-sällskapets avdelningar (en klerikal-kulturell organisation) och sällskapet „Rytas“, som verkade 1925—1936. Avdelningar av S:t Kazimieras-sällskapet öppnades i minst 17 byar (i Zaborniki, Kupčeliai, Domašiai, Miliūnai, Paberžė, Vainūnai, Adymėniškė, Usiany m.fl.). De anordnade ofta samkväm och ungdomsträffar med olika föredrag (om jordbruk, konst, idrott osv.), litauiska sånger och dans. Detta sällskap bidrog till att litauiska förskolor öppnades² Uppgifter från de tidigare lärarna M. Žemaitienė, S. Krivialienė m.fl. 101 (byarna Adymėniškė, Zaborniki, Kupčeliai, Pelekants), de nämnda folkskolorna och läsestugorna (Zaborniki, Kupčeliai, Petkuniškė, Domašiai, Opsa, Miliūnai, Jedlovičiai, Adymėniškė). Tabell 1. Antal gårdar 1908 och 1987 samt invånarantal i några tidigare litauiskspråkiga byar Byns namn | antal gårdar 1908 | antal gårdar 1987 | antal personer Bužionys | Bužionys | 37 | 10 | 31 Vainiūnai | Vainiūnai | 33 | 48 | 148 (G)Ūsiónȳs | Ūsiónȳs | 41 | 35 | 139 Jedlovėnai | Júodelėnai | 44 | 61 | 182 Žvirbliai | Žvirbliai | 40 | 17 | Kriukai | Kriukai | 36 | 22 | 60 Miliūnai | Miliūnai | 60* | 46 | 104 Obuolỹkščiai | Obuolỹkščiai | 13 | 6 | 12 Rožavà | Rožavà | 35 | 10 | 33 Strustà | Strustà | 24 | 18 | 34 Šalakañdžiai | Šalakañdžiai | 14 | 14 | 32 *I detta antal ingår även byn Pelekants. De polska borgerliga myndigheterna motverkade undervisning av lokalbefolkningen på dess modersmål. I en politik präglad av stormaktschauvinism och polonisering stängde de bildningsinstitutioner; möten och samkväm som hölls av S:t Kazimieras-sällskapet betraktades ofta som uttryck för „nationalism“ (deltagarna utsattes för förföljelser, ända fram till rättsliga repressalier). Från 1937 bedrevs undervisningen i skolorna endast på polska. De materiella förhållandena gjorde att de flesta elever inte kunde studera längre än till tredje eller fjärde klass. Därför var den överväldigande majoriteten av lokalbefolkningen lågkunnig eller helt analfabetisk. Få kunde läsa och skriva på litauiska. En del av befolkningen talade främst polska på offentliga platser, särskilt eftersom ett betydande antal familjer var blandade (litauer och poloniserade litauer). Litauiska förblev hemspråk i litauiska familjer. Litauiska talades också i kyrkorna, på marknaderna och på mässorna. Ungdomarna gick allt oftare över till polska, som i hög grad var uppblandad med den lokala belarusiskan, och under 1935—1939 talade de huvudsakligen polska. Men med föräldrar och äldre fortsatte de att tala sitt modersmål. Därmed uppstod en social differentiering mellan de två språken: polska uppfattades som ett språk med social prestige (använt av „befolkningens högre skikt, präster— 102 …), medan litauiskan huvudsakligen förblev ett hemspråk bland den enklare befolkningen (främst den äldre generationen). Därför minskade modersmålets utbredning i detta område betydligt och antalet personer som talade det sjönk kraftigt. Omkring 8 000 personer talade litauiska år 1908, men år 1928 var antalet 2 600. På grundval av „Mapu obszaru językowego litewskiego w Rzeczpospolitej Polskiej“ (Warszawa, 1928—1933), sammanställd av O. Chomiński, utarbetades en karta över litauiskans utbredning i byarna i detta område3. Kartan visar de största byarna i det undersökta området och, i procent, andelen litauisktalande bland invånarna på dessa orter 1928—1933. 2. Den moderna språksituationen Under sovjettiden bedrevs utbildning och läs- och skrivkunnighet bland lokalbefolkningen huvudsakligen på ryska och belarusiska. På landsbygden finns grundskolor med undervisning på belarusiska (t.ex. i Kumpinai); gymnasieutbildning får man främst i skolor med undervisning på ryska (i Opsa och Braslav). Förskolorna i Braslav bedriver verksamheten på ryska, vilket innebär att belarusiska barn som går där börjar kommunicera på ryska. En del av den polska befolkningen (däribland personer som talade litauiska) flyttade till PNR 1945—1958. Efter kriget började böcker och tidskrifter, som varit svåra att få tag på före kriget, spridas i stor omfattning. En särpräglad form av tvåspråkighet uppstod. Många av de tillfrågade litauiska familjerna anser att det är betydligt lättare för dem att läsa på ryska och polska (för dem som gått i polsk skola före kriget) än på litauiska, trots att de huvudsakligen använder litauiska när de talar med varandra inom familjen. År 1987 prenumererade man i Braslavdistriktet på endast 9 litauiska tidningar och 13 tidskrifter: „Вальстечю лайкраштис“ (9), „Тарибине мотерис“ (6), „Мусу содай“ (5), „Геннис“ (1) osv. För byar som gränsar till Litauiska SSR öppnas möjligheten att skicka barnen till litauiska skolor och internat (Marijampolė m.fl.); efter avslutad utbildning stannar många kvar där för att studera och arbeta. Litauer som gått ut skolor med undervisning på ryska och belarusiska kan söka till universitet och andra läroanstalter i Litauen. Än så länge flyttar dock bara ett fåtal unga härifrån till Litauiska SSR: de flesta beger sig till Daugavpils, Vitebsk osv. Den förbättrade levnadsstandarden och utbyggnaden av radio- och tv-näten leder till att den kvarvarande litauiska befolkningen i Opsaområdet börjar lyssna på litauisk radio och därefter även titta på litauiska tv-program. Därmed fortsätter i viss mån inflytandet från det moderna 3 Kartans grundversion utarbetades av geografen T. Šidiškis. 103 det litauiska litteraturspråket (det upprätthålls genom litauisk press och i vissa fall genom umgänge med barn som bor i Litauen osv.). Enligt folkräkningen i hela unionen 1970 bodde 202 litauer i hela Braslavdistriktet; 1979 var de endast 137: 63 (46%) av dem betraktade språket hos sin nationalitet som sitt modersmål, 50 vitryska och 24 ryska. Av dem behärskade 41 (30%) ryska flytande som andraspråk, 35 (26%) vitryska, 33 (24%) litauiska, medan 28 personer (20%) var enspråkiga. På landsbygden registrerades 1979 47 personer av andra nationaliteter som betraktade litauiska som sitt modersmål, och 57 personer som behärskade det som ett andraspråk bland Sovjetunionens folk (av dessa var 26 av ”polsk” nationalitet, 17 litauiska, 12 vitryska, 2 ryska och 1 tatarisk). Således registrerades 200 personer i distriktet 1979 som behärskade litauiska flytande (90 personer behärskade det som andraspråk). Under folklorexpeditionen 1972 (3–16 juli) och våra expeditioner 1985–1987 registrerades, enbart på landsbygden i Opsaområdet, efter efternamn och ålder minst 150 äldre personer som i någon mån behärskade litauiska. År 1987 fanns det flest sådana personer i Dvarčiai (20)4, i Adymeniškiai (15), i Zaborņiki (12), i Usjany (10), i Konstalin (Pogošče), Misiantsy, Šalakundziai, Petkuniškė, Jedlovičiai, Kupčeliai och Naujāsele (omkring 5 i varje), Domashi och Rimashi (3 i vardera) osv. I de övriga byarna hade ännu färre blivit kvar: de hade dött (t.ex. i Bikovski dog 7 personer under 1972–1985), flyttat till andra trakter (bland annat till Polen och Litauen; efter att byn Ignatiškė flyttats och rivits flyttade dess invånare till byn Murmiškiai osv., där det tidigare hade bott 6 litauer), medan deras barn inte hade lärt sig litauiska. Åren 1928–1933 utgjorde den litauisktalande befolkningen i de nämnda byarna 26–50% (Usjany, Domashi samt Braslav, Rožovo, Opsa m.fl.), och oftast 51–90%. Efter att sovjetmakten ”återupprättats” 1939 trodde många lokalbor att detta område (fram till floden Drujka) skulle tillfalla Litauen, och angav litauisk nationalitet i sina pass. När detta inte skedde (andra världskriget kom emellan) bytte de åter pass och registrerade sig som polacker eller vitryssar. Som den tidigare lärarinnan M. Žemaitėne påpekar: ”många kan vara litauer i dag och polacker i morgon”. Följande skäl anges till valet av polsk nationalitet: katolsk tro (många präster och adelsmän kallade litauiska för ett hedniskt språk och förbjöd folk att tala det); privilegier för polacker i den zon som ockuperats av det borgerliga Polen; skolgång i en statlig skola med polska som undervisningsspråk; polska nationalisters och ”Hemarméns” terror mot litauer; anpassning till den omgivande språkmiljön (”att vara som alla andra”); vissa privilegier under militärtjänsten (under de första åren av sovjetmakten); möjligheten att resa till Polen osv. På BSSR:s territorium ger de lokala myndigheterna företräde åt vitrysk nationalitet. 4 År 1956 var de 48 (Vyšniauskaitė 1956, 26–28). 105 Många lokala ”polacker” och ”vitryssar” minns väl att alla äldre talade litauiska: ”våra gamla gummor och gubbar var litvaker, men vi är vitryssar”. Den äldre generationen i Domashi, Rimashi, Medynka och många andra byar har ännu bevarat minnet av sitt litauiska ursprung. Exempelvis uppgav äldre i dessa byar upprepade gånger för M. J. Grinblat (1959, 530): ”vi är födda litvaker” (i själva verket talade de då själva litauiska). Lokalbor i medelåldern och särskilt de yngre säger mycket ofta att deras språk är ”vitryska”, men rättar sig genast: ”ryska”. Den lokala befolkningen kallar de som talar litauiska här för ”litovtsy”, ”litvaki”. Den litauiska befolkningen är medveten om sin nationella tillhörighet och sin dialektala särart: ”Vårt språk är inte sådant som i Litauen, men det är ändå litauiskt”, ”vi tycker om att prata litauiska”, ”modersmålet är mycket kärt”. Nästan alla påpekar att deras dialekt har förändrats betydligt: ”vi har glömt vårt gamla språk – man måste tänka efter för att säga hur man talade då”. Ett stort antal dialektord och dialektens fonetik finns dock fortfarande kvar i den lokala dialekten. Många minns böner på litauiska och sjunger litauiska sånger. Jelena Krivjalene från byn Zaborņiki kan omkring hundra sådana. När man studerar dialektens språkliga särdrag (särskilt språkliga kontakter och dialektkontakter) går det inte heller att förbise sångerna, vilket F. F. Fortunatov redan påpekade (1871, 1). II. DIALEKTENS MEST KARAKTERISTISKA SÄRDRAG 1. Fonetiken De viktigaste skillnaderna i fonetiskt hänseende mellan opsadialekten och det litauiska standardspråket är följande: 1. Den betonade vokalen ė motsvaras ofta (särskilt efter konsonanterna d, k, n, t) av ie, medan vokalen o motsvaras av ett något mer öppet o, jfr.: pavardiẽ ‘pavardė’, ma.kėja., daržinies, tėvas, duktė, kójas sópa, šitó. När det gäller uttalet av vokalen ė sammanfaller opsadialekten således delvis med de något mer avlägsna sydliga (švenčionyska) och nordliga (uodagėniska) litauiska dialekterna, medan den i uttalet av vokalen o sammanfaller med de nordöstra (zarasaiska, daugavpiliska) och sydliga (švenčionyska) dialekterna. Mer sällan uttalas vokalen ė som e eller ē (e), och vokalen o som a: Adam’ã·nišk’a. „Adomėniškė“, nuvė, sadėdami, kã·lai|kõlai, pamã·niǰa.m, aštuon’á·lika, pã·nai, tã·luma5. 2. Liksom i andra östlitauiska dialekter bevaras e och a i obetonad ställning i stället för vokalerna ė och o: gyde.m, laukinemis, būva., iš móksla. I Domashai och på vissa andra orter uttalas ibland även i obetonad ställning ie (<ė): paródie, n’amókie. 5Våra uppgifter bekräftar inte helt den bild (ė = ę̇, ō = o°/ɔ°) som återges i ”Litauiska språkets atlas” (Lietuvių kalbos atlasas. V., 1982, kartor nr 27, 35, 37, 87 m.fl.). 106 3. Obetonat ie uttalas som e/e/ie, obetonat uo som a./uo, jfr.: ležùvys, lietuv'ā., lietùvis | l'ietùvis | le.tùvis, āšta.n'alik'a., Jūod'alenasan, kruop'ālbu. 4. Långa obetonade vokaler förkortas oftast ungefär till halvlånga: ma.kieja., tāudi.t'a.s, (v)ùndin'a. Förbetonade motsvarigheter till långa vokaler med sekundär betoning (tō.lļ, sū.mis), och ibland även efterbetonade vokaler som följer på stavelser med höga vokaler (slī'va.s, n'ū-k'a'm), uppfattas auditivt som långa. I den lingvistiska litteraturen betecknas dialektens obetonade vokaler antingen som halvlånga (Grinaveckiene 1960, 174—190) eller som långa (Lietuvių kalbos tarmės 1970, 392—394. 5. Vokalen e (<en) kan förändras och bli i, särskilt i namnens absoluta slut: Peleki ”Peleke”, mani, Dūkšti, Brāslavi, Diguti'n'a., (v)ùndin'a. 6. Liksom i andra östliga dialekter övergår de tidigare ”nasala” ą, ę och diftongerna ąn, am, en, em till u, i, un, um, in, im: kū ‘ką’, inkùs ‘įkąs’, žu.s'ālis ‘žąselis’, švī'ždava ‘švešdavo’, švìnti. ‘šventę’, ažàugi.s ‘užaugęs’, mani.s ‘manęs’, š'ùndie ‘šiandien’, brúngus ‘brangūs’, glūmži.tie ‘glamžyti’, lingvēsn'a. ‘lengvesnio’, žìntas ‘žentas’, gi.vìnt ‘gyventi’ osv. 7. I ett antal fall övergår č, dž och ibland även t, d (före i) till c, dz: (svec'āi ‘svečiai’, šal'ù ‘šalčiu’, valdž'ā ‘valdžia’, gàudz'au ‘gaudžiau’, Vidž'uos ‘Vidžiuose’, kietùci ‘kietutį’, sėdzi ‘sėdi’). Liksom i de angränsande uodagėniska och särskilt daugavpiliska litauiska dialekterna förändras konsonanterna t, d oftast inte, jfr.: pati, Degutinis, diedūtis, vadinas, didž'āusi ‘didžiausi’. 8. Konsonanterna l, s före vokalerna e, ė, liksom r, š, ž före i, kan hårdna; i så fall övergår själva vokalerna till ė, a respektive y: saulāla ‘saule’, žó.le.s ‘žolės’, sānei ‘seniai’, pūsasara.s ‘pusseserės’, praūsasi ‘prausiasi’, Us'ani.sā ‘Ūsionyse’, pris'ēsi ‘prisėsi’, šās'ūs ‘šėsis’, mašina.s ‘mašinos’, vašavai ‘važiavai’, važùot ‘važiuoti’, žednój ‘žėdnoje’, žīrgu ‘žirgą’. Konsonanterna r, š, ž och särskilt b, n, t, z hårdnar mer sällan, jfr.: bėda ‘bėda’, dektina.s ‘degtinės’, Šaltān'a.m ‘Šalteniams’, Puz'enai ‘Pužėnai’. Detta beror sannolikt på inflytande från vitryska (och polska), där man inte skiljer mellan hårt och mjukt r (till exempel vitryska pad — ryska ‘рад’ och ‘ряд’); i den undersökta dialekten är r ofta hårt: vakarē'l'us ‘vakarėlius’, ž'urrù, bāre ‘bare’, darbī's'u, turē.sim; växling mellan r och r' förekommer mycket ofta i samma ord hos en och samma dialekttalare, vilket vittnar om att denna konsonant håller på att hårdna. Detta ljud genomgår oftast inte assimilation mellan stavelser: bern'ūkai, pirmиninke. Hårdningen av ž kan också förklaras av inflytande från de nämnda språken, liksom från ryska: paž'īsta, dtvažūoja, in daržā'li. Överlag uppfattas š, ž före främre vokaler akustiskt som hårdare i denna dialekt än i litauiskt standardspråk. Ljudet č, som är hårt i vitryska och polska, förekommer sällan i opsalitauernas dialekt. Finalt l i orden dèl', vèl', atgal', gal' är mjukt i dialekten. I kombinationen lb+ ė konsonanten 107 l är hårt; under dess inflytande depalataliseras även b i östlitauiska dialekter: kalbė't', kalbė jau. I infinitivändelser reduceras det slutliga i (-i>ʾ?): p'ri's(i)min't', vál'g'it'; när uttalet försvagas något försvinner mjukheten i i' hörselintrycket och ersätts av en mycket svag aspiration. Tonande konsonanter kan avtonas mellan vokaler: ušáiga.m ‘užigome’. Gravisaccent på korta vokaler förekommer främst i enstaviga ord kàp, tėr, aš, bū́s, jàm, i nominativ singularisändelser i u-stammar (su'nùs, gražùs), i ackusativ pluralis (vaikùs, vainikùs, visùs), i ett antal öppna slutstavelser på -i, -u (gar'di, penki, mažì, gražì, sunkù, gi.venù), samt i orden tadà, kadà. I andra fall förlängs vokalerna ofta till halvlånga. Cirkumflex används oftast när ord uttalas med särskild emfas i talet (sā'nas, chvī'ras, gē'ras), särskilt i ändelser på -ai (laikai, vaikai, tai, i partikeln jai), liksom hos sonoranterna r, l, m, n i slutna positioner: kur, ir, vilkas, namìt'i. Akut används oftast i ord som uttalas i fraser med fallande intonation eller logisk betoning: trū'dna pris'(i)min't'. Ibland är gränsen mellan akut och cirkumflex otydlig. Oregelbundna och inkonsekventa accentförskjutningar förekommer, oftast till föregående stavelser: sū'nus ‘sū'nus’, žmō'gus ‘žmogùs’, su màma ‘su mamà’, sveikì ‘sveikì’, ark'liais ‘arkliais’, žōlė'mis ‘žolėmis’, ‘sunkù ‘sunkù’, negal'u ‘negaliù’, (j)i'ra ‘yrà’, ápi ‘apiė’. Till skillnad från litauiskt standardspråk har vissa ord betonade ändelser: lietuvìs ‘lietuvìs’ (lietuv'ái, lietuv'á osv.), bra.lìs ‘brolis’ osv. Förekomsten i talet hos talarna av denna dialekt av stavelseaccenter, diftonger, klusilen [g] och assimilation med avseende på mjukhet (netur'(i)ngai, nes'v'eikas) vittnar tydligt om deras litauiska etnisk-språkliga ursprung och om att deras tal skiljer sig från andra invånares i området när de i samtal använder den lokala varianten av ryskt talspråk. På förhållandevis kort historisk tid har den undersökta dialekten genomgått enorma förändringar och påverkats starkt av belarusiskt tal, polska, ryska och även litauiska standardspråket. En fonetisk beskrivning av Opsadialekten är förenad med vissa svårigheter. Andra språks inflytande har påverkat enskilda talare i olika grad, varför variationer förekommer även i uttalet hos medlemmar av samma familj. Exempelvis uttalar vissa о i obetonad ställning som i standardspråket, medan andra uttalar det nästan som а: bū,vo och bū,va, dirbo och dirba ‘dirbo’. Variationer förekommer till och med i samma talares tal: vakarė: l'us | vakarė:l'us, kal'bė: jau | kalbė:jau, su'nùs | sū'nus (nominativ singularis), aukštė|aukšti osv. Sannolikt uttalas vokalen е av vissa personer som ie: niė ‘ne’, miės ‘mes’, diebie-s’alis ‘debesėlis’, biegr’ab’ant ‘begrėbiant’ under inflytande av slaviska språk. Det är mycket ofta svårt att med tillräcklig precision fastställa vokalernas längd, eftersom levande tal inte kan föras monotont och kvantitativa skillnader mellan vokaler förekommer i samma talares tal i samma position, men beror på taltempo, emfas och talstil. Därför är vokallängden i många fall, särskilt i obetonad ställning, 6 Denna accent förekommer även på sonoranter i ryskan när ordet uttalas med frågande-utropande intonation: Han vann, „Vól’du“..., „Vól’du“!!! Är det där?! 108 Vokalerna bör uppfattas som konventionella eller variabla. På samma sätt beror också stavelseaccenterna (intonationerna) i hög grad på talets emotionella färgning eller frasintonationen. I dialekten kan den fonologiska och till och med fonetiska skillnaden mellan akut och cirkumflex saknas, vilket i texterna markeras med tecknet „St“ ovanför vokalbokstäverna. 2. Morfologi Bland de morfologiska arkaismerna märks den omfattande användningen av östlitauisk illativ singular, som bildas av substantiv med olika stammar (Lydōn, Lietuvōn; Apsān, miškān; jaunimēlin, sa.dēlin; turgūn, Vilniun), liksom av gamla och nya lånade substantiv: ármijon, galiōrkon, Kaliningrādan, klūban, selsavietan. I plural används tre formanter för o-stammar i denna betydelse: (i)uosna, (i)uosan, (i)uosun: Bikauskuōsna, Pelekuōsna, Jūodialenasan, Švenčianēliuosan, Šalakundziuōsna | Šalakundziuōsun. I sällsynta fall används illativ i inessivens funktion (jis mokēsi in ēlektrika Polackan), liksom formanten -and i singular (nuvē svietana). Hos substantiv i V-deklinationen bevaras ändelsen -es i nominativ plural i denna dialekt: (dvi)sēšaras < sēšeres ‘seserys’, (dvi) dūkteras < dūkteres ‘dukterys’ (i standardspråket uppstod ändelserna som bekant under påverkan av i-stammen). Detsamma kan observeras i genitiv singularändelserna. Förändringen e > a hänger samman med att konsonanten r hårdnar. Pronomenet katrās har här ofta en fullform: kataràs, katarōn; katrās används tillfälligt i stället för formen kuris. Personliga pronomen i tredje person har följande former i nominativ: ānas (anàs) ‘jis’, anà ‘ji’, ānys ‘jie’, ānos ‘jos’; tillsammans med de normativa formerna i obliqua kasus används jū, jām och så vidare. Räkneordsformerna på -tio bevarar de gamla ändelserna: dēšimts ‘dešimt’, dvidēšimts ‘dvidešimt’ och så vidare. Liksom i de litauiska dialekterna i Daugavpils och delvis i Vodyany används -ūs i stället för ändelsen -i i nominativ plural av adjektiv; infinitiv bildas med formanten -tie (jāunūs, netāžūs, tūnkūs), -tei: > -tia.), -tei: nuveitie, manytia, māuditia.s, mōkitia.s, niuktia.; ma.kētei (hemspråk). Imperativens singular bildas ofta utan -k med hjälp av ändelsen -ai (i o-stammen) och j (eller utan den), det vill säga genom att använda full eller förkortad ändelse för andra person singular presens: atidārai, dārai, pasākai; atvažiūoj, padainiūoj; naktūj; nespjū, nēš. I plural tillkommer även formanten -me (första person) och -te (-tie) (andra person): stātaime, vālgaita, dabāitie. Även konjunktivformen är anmärkningsvärd (palais-tój ‘palēiščiau’), liksom formerna po gùlintum ‘po gulinčiu’, sù visùi ‘su visai’. Verbets slut- 109 I preteritum förkortas vanligtvis stammen med en stavelse: atvažiau ‘atvažiavo’, dāv ‘dāvē’, nuvė nuvėja. ‘nuėjo’, ataininė ~ ateinėję ‘atėjinėjo’, niaturė ‘neturėjo’, nutekėj, negiedō, nešio, važō. 3. Ordbildning, ordförråd Vid ordbildningen används prefixen ai(si)-, ata-, až-, (a)žu-, in-, iš-, nu-, pa-, pad-, raz-, už-; suffixen -ėlis, -énti, -ýkštis, -inėti, -inis, -uitie, -ūtis, -ė, jfr.: aisidarb.i.t ‘užsidirbti’, aisireng.i.s ‘apsirengęs’, atadūosu ‘atiduosiu’, atāmiamu, atāsuntia, atatiakėjus, ažmiršau, ažlaidia, ažniu.kinėja, ažūgava.s ~ ažūgavos, ažūravė, ažūpyla, žūjímta, inbede, indėja, insviėde, išpūola, nucharakterizāva, pamira, numirė, pamiàs, padājus, razmaisyti, rastūsa, usširga, Ciumėlīs, kumeliakėlis, pušýniai, ragutāliu, titālīs, džiuvāna, dabarykščiai, Braslavinia, Pelektnia.s, skrudelinis, naktūitia, naktavō, budūja, kruopeliūti. Inuti ordet kan vokaler ibland skjutas in mellan konsonanter och ibland utelämnas (särskilt i verb): Aliksnis, apīkulam, dionakepe., jüodāžemis, raudānagalviai (grybai) vienamāte.s; āisma, gi.vínsme, nezgirdis, praskėikiau, Jūod(ia)lėnuos. Bland den litauiska dialektens ordförråd kan följande ord nämnas⁷: aprimestis ‘apynasris’, ažušiūokti ‘užšniokti (lietuvi)’, bradinis ‘tinklas’, dāiktas ‘vieta’ (tan dāiktan perūndas kap dāve.), dabōti ‘žiūrėti’ (dabōja in kėltavu), dangtys ‘stogas’ (ar dūnkti pataisīt?), grynas, -à ‘plikas’ (griebiau gryna.m runka.m i apsāl-dziau), griauzmas ‘griaustinis’ (grāudžia groūzmas), karti ‘kabinti (drabužius ir t. t.)’, kėltava ‘galvijas’, kitaipō ‘kitaip’, kruopelė ‘trupūtis’ (ir kruopelytė, kruopeliūtė: ma.kėja. kruopiābl niūkt), kūčia (kūčiu suvalgė?), kvāilas, -à ‘prastas’ (sveikatà kvaila), lākštas ‘lapas’, landytuvė ‘kibiras su snapu pienui melžti’, lapatūoti ‘kalbėti’ (Paulina niūkia., Adēlka lapatāva; su vienōm, su kitōm palapatūosi, palapatūosiu), māigyti ‘spausti (daryti)’ (pienu šildia.m, sūrius māigia.m), mygti ‘spausti’ (nasylai išmyga kupru), nauda ‘javāi’, niūksmas ‘kalba’, niūkti ‘kalbėti’, pagaišenti ‘pames-ti’ (pagaišenau dukūmentu.), paklotuvė ‘paklodė’, pasiūgėti ‘paaugti’, perūnas ‘perkūnas’, prijunkęs ‘pripratęs’, pūšalōtas ‘toks grybas’, salà ‘kaimas’ (visà salà niūkia. lietuviškai), skrēgždės ‘kregždės’, skrudelė ‘skruzdėlė’, stōvai ‘staklės’, tiesiōji ‘dešinioji (ranka)’, visiapō ‘visai’. Under inflytande av slaviska språk har betydelserna hos vissa litauiska ord utvidgats: pažistam (= mokam) lietuviškai, vakarėlius stāte.m (= ruośem) osv. I dialekten förekommer slaviska lånord (v)ūli.cia ‘kaimas’, ūitura ‘kalba’ m.fl. Många nya slaviska lånord, varav huvuddelen hänger samman med lån av termer för mer eller mindre nya företeelser (liksom i andra perifera litauiska dialekter, där standardspråket är föga känt). Detta är framför allt 7Fem ord har hämtats från A. Višniauskaitės arbete (1956) och från samlingarna från folkloreexpeditionerna (1972), som förvaras vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet. 110 yrkesbeteckningar: predsėdåtelius ‘pirmininkas’, šafiōras ‘vairuotojas’, och i konstruktioner av typen ‘arbeta som någon’ används de med litauiska ändelser: (dirba) prarābu ‘darbu vykdytoju’, ščįotavōdu ‘sąskaitininku’, svārščiku ‘suvirintoju’; benämningar på personer, företeelser och föremål jedinalyčnikas, kolchōzas, chūtoras, nasōsas, rubėžas ‘siena’, svėtras ‘megztukas’, dvuchspālndja ‘dvivietė (lova)’, učāstnik vainbl ‘karo dalyvis’, sōtka ‘aras’; musikinstrument: harmōška ‘armonika’, skripkà ‘smuikas’; frukter, grönsaker och bär: klūbnikas ‘braškės’, cibūliai ‘svogūnai’, malýna.s ‘avietės’, márkva.s ‘morkos’, fasōliai ‘pupelės’, grūšia.s ‘kriaušės’. Till lånen hör också adjektiv som bėdnas ‘vargšas’, bagōtas ‘turtingas’ (jfr. komparativformerna — bednesni, bagotesni), šikārna ‘prabangi’, orden prynidta ‘priimta’, padkōrmka, vniūkas ‘anūkas’ m.fl. Ordet mōžna ‘galima’ används mycket frekvent: mōžna gyvint, mōžna dirbt osv. 4. Onomastik En analys av namnen8 på byarna i den västra delen av Braslavdistriktet visar att de flesta mellan Pljussy och Vidzy har baltiskt (litauiskt) ursprung. Byanamnen i bysovjeterna Pljussy, Drisvjaty och Vidzy skiljer sig i detta avseende inte från bynamnen i Zarachje, Opsa, Dalek och andra bysovjeter, där litauiska har bevarats fram till i dag. Övergången till belarusiska i de förstnämnda bysovjeterna är alltså inte gammal. Här följer några namn med litauiskt ursprung. Pljussy bysovjet: Adamushki, Borovikishki, Boruny, Dudeli, Matjulishki Lukii, Nareikishki, Ravtikishki, Shvedy; Mezjany bysovjet: Belusishki, Belonishki, Buchany, Vjazhi, Zhvirino, Kishke-lishki, Kozjany, Mezjany, Petrishki, Jakity; Drisvjaty bysovjet: Bartelishki, Vojnikishki, Vojkelontsy, Vozgeljany, Jedoga-li, Melontsy, Oboljany, Rudi; Zarachje bysovjet: Buzhany, Beljany, Bojarunishki, Zhvirbli, Majshum, Pljav-kikety, Ratkuny, Usjany, Jutishki; Opsa bysovjet: Adymjantishki, Belusishki, Grejtonishki, Daubly, Dukeli, Zhvirbli, Kumpini, Kupcheli, Medynki, Opsa, Petkunishki, Pukinja, Rimuty, Snegi, Sharkishki, Shalteni, Janguli; Dalek bysovjet: Baltishki, Balundishki, Bogdjuny, Vojnontsy, Darzheli, Daubory, Zhirnelishki, Naruty, Obolikshty, Shalakundy, Jutishki; Vidzy bysovjet: Ashkaragi, Beljunishki, Biteny, Blazhuny, Vajnontsy, Verbuny, Vidishki, Zhvirblishki, Zhvirina, Zhiguti, Kirmelishki, Krumli, Kjakshty, Laibuny, Meshkeli, Milontsy, Mushkli, Obali, Pakulnja, Pod-rukisha, Romulshki, Skrabeli, Snegishki, Stunzhishki, Trakishki, Tributshishki, Markishki, Shlikita, Ejtmjany och så vidare. 8 De ryska motsvarigheterna till namnen, som till stor del redan har förvanskats, hämtas ur gårdsböcker. Många av de motsvarande litauiska namnen anges på kartan. 111 Ortsnamnen har suffix av litauiskt ursprung: -any (-yany), -eli, -ini, -iški, -uli, -ūny, -ūti, -iuncy. Liksom i andra områden i Belarus omvandlas den litauiska konsonanten c' (< č') framför mjuka vokaler under ryskt inflytande till t (Грейтюнишки), och affrikatan dz' (< dž') till d (Богдюны). I de officiella belarusiska och ryska namnen på dessa orter bevaras den litauiska dialektfonetiken, särskilt den östlitauiska diftongen un, som motsvarar standardspråkets an: Балундишки, Кумпини, Шалакунды (= Баландиншки, Кампини, Шалаканди osv.). Många namn härrör från vanliga litauiska ord, t.ex.: Даржелли (jfr daržėlis ’blomsterrabatt, liten köksträdgård’), Дудели (dūdėlė ’flöjt’), Жирбли (žvirblis ’sparv’), Жирнелишки (žirnėlis ’ärt’), Крумли (krūmėliai ’tandspetsar’), Кяйшты (kėkštas ’nötskrika’), Лайбуны (laibas ’smal’), Мешкели (meškėlės ’björnungar’), Мушикли (mušikliai ’bråkmakare’), Обали (obuoliai ’äpplen’), Пляушкетты (pliauskėti ’smattra’), Пакульня (pakulnė ’plats vid hälen, klack’), Пукиня (pūkinė ’dunjacka’), Тракишки (trākas ’glänta’), Усяны (ūsas ’mustasch’), Шаркишки (šārka ’skata’), Шалтени (šaltėnis ’frusen person (källa)’), Шликшта (šlykštus ’motbjudande’) osv. I Opsas byråd utgör dessa utan tvekan mer än hälften av de 44 namnen; i Zaracheje byråd är 27 av 43 namn av detta slag (slaviskt ursprung, i vissa fall sannolikt av sent datum, har Вербовка, Гусаровщина, Ельно, Зарачье, Запрубе, Злото, Зыбки, Красносельцы, Надбережье, Осиновка, Пустошка m.fl.). Även byar vars namn till formen är slaviska (t.ex. Заборники) kan sedan länge vara bebodda av litauer. I de östra omgivningarna förekommer oikonymer av litauiskt ursprung betydligt mer sällan: Кумша, Милаши, Петкуны (Ikazna byråd), Жеймяны, Милюны, Петкуницы (Slobodka byråd) osv. De flesta lokala mikrotoponymer har också litauiskt ursprung. Enbart i 8 byar i Opsaområdet registrerades 128 sådana namn (Grinaveckienė 1959, 186–189). Till dessa kan följande namn på ängar, åkrar osv. läggas (först anges standardformen, därefter inom parentes den dialektala formen som avviker mer från den): byn Pabėržė⁹: Daublià (sjö), Gùdakar klė (Gùdakar klė), Įduobis (Įnduobis), Kártuves, Kélninė, Kemsỹnė (Kimsỹnia.), Krìokinis (Krãkinis, sjö), Óbuolis (sjö), Ožia (Ežio)-nugārė (Ažiāngarìa.), Pābalos, Pavėrsminis, Samānis (sjö), Šilėlė (Šilàlia), Vārlinė, Vilkāplaukis, Vinkšnā (Vinkšna); byn Jurany: Asālyčia, Bedūgnis (sjö), Beržynėlis, Dobilinė, Paliėpinė, Stervelis (sjö), Šaltāžemė, Uodega; byn Zaborniki: Asiūkline (Asiukline), Áukštas kalnėlis, Įšdagas (Įždagas), Jūodas kélmas, Levōnikas, Molinė (Malìne, kulle), Paraistỹs, Piliakalnis | Piliakalnė, Prūdas, Ratāmiškis, Smūčka (Smūčka), Šarkėlius (Šarkėlius), Vėlėklė (Vėlėkla), Velniākalnis; 9 Toponymerna i byarna Pabėržė och Jurany upptecknades år 1972 av D. Juozėnaitė. 112 byn Šalakunūdžiai: Šalakunūdži: Beržynėliai (Beržinėliai), Dār ymai (Dārimai), Dirvōnai (skog), Krūmynė (Krumynia.), Liulynė (Lilūnyia), Pabalys, Pabārtis (kulle), Pālūkšnė (Pálūkšnia.), Po pūšė (Pa puši), Paralynė (Paralynia), Šniūrai, Vartėlis (Vartialis), Vidūgiris (Vidūgirb.s), Žvyras; byn Miliūnai: Ažuklainė, Ažuravė, Elžbietos kalnas (Ažbieta·s kalnas), Chvaliabalis, Išdagas (Išdagas), Lūkšiškė (Lūkšiškia), Melnyčiavietė (Melničiaviete), Pelėkas10, Piliakalnis, Rūkšiškė (Rūkšiškia), Samānijos, Vieversio kalnas. Inte bara bynamnen utan också nästan alla ursprungliga litauiska efternamn i pass och andra dokument är kraftigt förvanskade och slavifierade (ändelsen -is och suffixet -ene utelämnas, vokaler ändras osv.). Den polska borgerliga administrationen hade också intresse av att slavifiera efternamn: exempelvis uppmanades Жямайтису att ändra sitt efternamn till Жемайко eller Жамжа. I vardagligt tal uttalar de flesta män sitt efternamn med ändelsen -s. De flesta gifta kvinnor uttalar sitt efternamn med det typiskt litauiska suffixet -ene. Även i slavifierad form vittnar efternamnen dock om sitt baltiska (litauiska) ursprung: Бальс, Вайкутъ, Валейка, Ванагас, Варнель, Гарон, Гасоль, Гедюн, Гетовт, Жусель, Йоч, Кривель, Кумпин, Лейша, Лукиа, Мажвило, Мантуль, Матуль, Нарель, Папакуль, Петкун, Пинчура, Протас, Пуйша, Рагель, Ракель, Рагинь, Рудь, Ционель, Чепуль, Шукель osv. År 1979 registrerades 20 personer av litauisk nationalitet i staden Braslav; av dessa betraktade 8 sitt nationalitetsspråk som modersmål, medan 12 angav ryska. Det finns dock över 50 efternamn av baltiskt ursprung i Braslav: Аболикшита, Белюн, Варно, Валейко, Гасоль, Гирса, Гродь, Гудель, Жвирбля, Жусель, Койро, Лабуть, Мачуль, Петкун (över 12), Пигир, Пупень, Сталаускас, Шакель osv. På polska slavifierades litauiska efternamn på liknande sätt: Auksztoi, Bielus, Ciunel, Mikszta, Pietkun, Szakel, Virszuto (Opsas kyrkogård). Litauernas förnamn i Belarus skrivs i dokument som slaviska namn: Jōnas — Иван, Kazimieras — Казимир, Ond — Анна, Pētras — Петр osv. 5. Syntax Numeral som anger tid (år, klockslag osv.) används vanligtvis i prepositionskasus (enligt en modell från de slaviska språken): išvažiu vai pinkiasdešimt devintuos; gimiau trisdešimtuos metus; atāja. untroji adūnoj. Prepositionerna lig, po, prie används med dativ: lig kārui, pa. kārui, pa. tiesajai, prie kelni, prie Zarasām. Den östlitauiska prepositionen par används i stor utsträckning (vid sidan av pas, som uppkommer under inflytande av det litterära språket): par mani, par mūs osv. I fraser förekommer ofta konstruktioner som är bildade efter mönster från belarusiska eller ryska. Detta märks även i talet hos personer för vilka litauiska än i dag är kommunikationsspråk i hemmet: 10Namnet på denna by uttalas oftare i pluralform: Pelekai, Pelekų..., Pelekuosė (Pelekuōs). * 678 113 prigulėja. m prie draugijos ‘vi tillhörde föreningen’, in sviėta. ‘i världen’, tarp sāvi ‘sinsemellan’, in vÿru ‘hos mannen’, daugiau už kitūs ‘fler än de andra’, māna vyras b iški geresnis kap jōs ‘min man är lite bättre än hennes’, vienas in kitų būrasi ‘de grälar med varandra’, reikė buvo, reikėjo buvo + inf = behövde + inf. (raikia būva imti in visų pinigų ‘man behövde ta det för alla pengar’), negėrk, bra.lālis (= lillebror), Vilnius (= Vilniaus) dabar nepažīn, a māna tu vi.rāli (= lille vän). III. TEXTER Jūodelėnai (Jūodelėnai) jag tänker för mig själv, hur på litauiska man talar | över mina egna småbarn | och brodern är verkligen, lever ensam | sin egen familj hade | ensam | benen värker | och föräldrarna dog, jag kom till Jūodelėnai | jag minns allt om dem intressant, där den gamla kvinnan talar litauiska | där finns skog, de arbetade med gödsel, det förekom fylleri. | Flickor måste klä upp sig, och bär fanns, svamp fanns. karljohanssvamp, talltickor, röda svampar, gamla … | små barn | kor, gäss, vi hade höns, vi skar kött | vi skördade råg själva, vi köpte ingenting | och nu sår vi gurkor och potatis | min far är litauer, vi färdades till Bikauskai | faster är från Bikauskai | det finns ingen litauer att tala med på litauiska — det finns ingen | kriget kom, vi kan inte tala med belarusierna | fram till kriget på litauiska | i dag talade jag litauiska, så mycket lättare för själen | modersmål | platserna kom, det fanns inga litauer. | när jag kommer till mina släktingar i Bikauskai, då talar vi | jag var då hos Kastalinai, de kom alltid från Litauen | nå, kanske sjöng de | på gården, som du kan, som du inte har glömt | jag kan inte alls glömma mitt modersmål | jag kan inte säga det, jag är inte intresserad | jag talade, jag kunde be på litauiska | de gamla talade på litauiska, och vi gick till Spavėdai | jag blev ensam, jag måste leva med barnen | ängens övre del, Äžubalis, åkermarken, sjöarna är vita vid källorna, björkdungen, posten, stora … vid Braslava, åkrarna, Bohinskas | Vaitanec, född 1908. Domashiai (Damošiai) men ända fram till nu talade jag litauiska. | jag brukade åka till litauiska sidan, till Južanai och Arklė | jag talade ryskt rätt bra | vi körde bort gödsel med vagnarna, och därifrån hämtade jag nytta | Vilnius var i sumpmark, och det var sumpigt där | så talade man, och där talade alla? | det fanns flickor. Från Šiauliai kom de. | kanske två, kanske tre nätter övernattade de. | dottern lever. | det fanns döttrar åt mig | jag sådde lite gryn, och hon talade med dem på sitt sätt | men litauerna hos oss var arton år gamla, soldaterna stod där. | gränsen låg tolv kilometer in i skogen | där de bosatte sig, och vi visste inte | jag tog mig ju över till polackerna, de sålde inte mark åt mig. Där, där stjärnan lyser, var jag med i Kazimieras förening | allt var billigt i Polen, när man gick till butiken — det var dyrt | man måste betala 114 måste sälja | åh, där gick jag till en bra litauisk människa | ja, som riktiga bröder | någonstansifrån fick jag en smäll eller ett slag | en turist kom till mig | jag är en sådan människa, jag var i butiken och i stallet | jag tänkte att man måste ta emot honom som man ska, en litauer | han säger: katten, du är en människa, vad ska jag lära dig? | han slog mig. Det fanns inte | de sålde det, sade de, att det var deras republik, polskt | de där kom till oss | två tusen sjuhundrasjuttio spadar. | jag säger, man måste ta alla pengar från dem | vi tänkte | vi var i skogen, åkte iväg och fick dokumenten | april for till Rokiškis och till församlingen. Och på morgonen gick vi till trädgården och potatislandet | när vi kom hem förde vi in korna, på kvällen mjölkade vi kon. Vi talade tillsammans | det är inte långt härifrån | och så hårt, och här så hårt, och överallt är det dåligt | Vikentij Krivel, född 1906. Dvarčiai (Dvārčionys, Dvārčiniai) ō˙ras būva gr(à).žùs, ne dabarī˙kšti.s | sanām jau žmō˙gui niekur n'agražū | bū-dava˙ miškān gi vaikšč'a.jam, vūoga.sna | ir grī˙bai labai aūga˙ par mūs puši.n'āli. n'at(ō)˙li | ale dabar˙ perst'a.ja. kā˙r'y'as ganīt, va ir grī˙bu n'ēr | bū˙dava. kai nuei-s'(i), tai vis karzinku˙ atsi.nešam | grī˙bai aūga. visō˙ki, a dabar˙ nieka. n'ērda | ažauga. žō˙lbl | n'amī.nda. niekas, ir grī˙bai n'aūga | ir vīra. gi, ir marinūja. tak sāmo, slōvikuosna sudiedinieja. un žiemōs, ir dz'av'āna. | n'asmāudz'au aš nigdi | slabai ir kiti māud'a.s | āina māudi.t'a.s pa jōnini | dabar atō nda darba, tik paž'a.trēn | Salomeja Tadeuszewna Vansowicz, född 1912. Misnacy (Mísos) kaimi.nist'ai būva g'āras draūgas g'āt'utas adō.l'fa | san'āli.s labai gerai mōki-na. man' | ka(d) dek'tīne.s negērtum, n'aruki.t'um | ā'na.s dar ir tep pā˙sakadava. | sāka. aš jau s'ā.nas, tai kad ūš tavīes, aš gal'ēc'au ir numir't' jau | aš jau pragū.v'ā-nis, a tā.va. vaikāi mažbī | ir ma.tiējus dabar gi˙vas, san'āli.s | ā.le aš vis tiek jō da-bōju | ānas jau vienas liki.s | tai pādidu kas jam raik'a | t'ēvai n'agalēja. mūs mō-kint, gi.v'āna. netur'tingai | darba. iš mōksla. nebūva., tai t'ēvdi šita. negab'ēja. | a pask'au aš kap pradējau turēt bitis, tai aš skait'it išmōkau lietu.viškai jau de.l šitōs bitini(n)ki.ste.s pats par sāvi | Jurgis Rakelis, född 1912. Adomėniškė (Adomėniškė) Solen flöt fram över det lilla molnet, Vai tai, vai tai, över det lilla molnet, Vai tai tai, vai tai, över det lilla molnet. Pojken rider [går] genom den lilla tallskogen, Vai tai, vai tai, genom den lilla tallskogen, Vai tai tai, vai tai, genom den lilla tallskogen. 8* 115 Den unga flickan sitter sorgset försjunken i tankar, Vai tai, vai tai, sitter sorgset försjunken i tankar, Vai tai tai, vai tai, sitter sorgset försjunken i tankar. Den unge pojken blev förtjust, Vai tai, vai tai, blev förtjust, Vai tai tai, vai tai, blev förtjust. Hjärtat skickade efter att hämta lin, Vai tai, vai tai, att hämta lin, Vai tai tai, vai tai, att hämta lin. Tack ska du ha, pojke, för att du rider omkring, Vai tai, vai tai, för att du rider omkring, Vai tai tai, vai tai, för att du rider omkring? Hos din far åt och drack jag, Vai tai, vai tai, åt och drack, Vai tai tai, vai tai, åt och drack. Din far har redan lovat mig dig, Vai tai, vai tai, har redan lovat, Vai tai tai, vai tai, har redan lovat. Som ung flicka ska jag ännu inte gifta mig, Vai tai, vai tai, ska ännu inte gifta mig, Vai tai tai, vai tai, ska ännu inte gifta mig. Jag, den unge pojken, tar inte dig till hustru, Vai tai, vai tai, tar inte dig till hustru, Vai tai tai, vai tai, tar inte dig till hustru. Mikolas Žusalis, född 1912. Rozovo (Rožavà) Sejau rūtų, sejau metu, Sejau lelijabl, Sejau sava jaunas dienas Kaip žalia rūtela. 2 × 2 Dygsta rūta, dygsta meta, Dygsta lelijabl, Dygsta mana jaunas dienas Kaip žalia rūtela. 2 × 2 116 Laiščiau rūtų, laiščiau metų, Laiščiau lelijalb, Laiščiau sava jaunas dienas Kaip žalia rūtela. 2 × 2 Žydi rūta, žydi meta, Žydi lelijalb, Žydi mana jaunas dienas Kaip žalia rūtela. 2 × 2 Džiūsta rūta, džiūsta meta, Džiūsta lelijala, Džiūsta mana jaunas dienas Kaip žalia rūtela. 2 × 2 Jocenė Felicija, född 1918, Jocis Jonas, född 1912. ЛИТЕРАТУРА Гринблат М. Я. К вопросу об участии литовцев в этногенезе белорусов // Вопросы этнической истории народов Прибалтики. М., 1959. С. 525—539. Фортунатов Ф. Ф. Литовские народные песни, собранные Ф. Фортунатовым и Всев. Миллером (предисловие). М., 1872. Grinaveckienė E. Kai kurios Apso tarmės būdingesnės ypatybės // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. Serija A. 1960. T. 2(9). P. 173—191. Lietuvių etnogenezė. V., 1987. Lietuvių kalbos atlasas. Fonetika. V., 1982. T. 2. Lietuvių kalbos tarmės (Chrestomatija). V., 1970. Mūsų Vilnius. 1934—1936. Viltis. 1908—1913. Vyšniauskaitė A. Pas Baltarusijos TSR lietuvius. V., 1956 (Rankraštis: LTSR MA Istorijos institutas, Nr. 44). Žiogas J. Archaiologiški tyrinėjimai Gaidės apylinkėje // Lietuvių tauta. V., 1909. Kn. 1. D. 3. 181