Lituanizmai latvių limnonimijoje

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989) KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS LAIMUTĖ BALUODĖ LITAUISMER I LETTISK LIMNONYMI I kartoteket över limnonymer (sjönamn) vid språkinstitutet och litteraturinstitutet A. Upytis inom Lettiska SSR:s vetenskapsakademi har för närvarande omkring 4200 sjönamn registrerats (med varianter och upprepade namn — omkring 6800). De flesta av dem (omkring 3800) är sjönamn vars etymologiska rötter finns i själva lettiskan eller i de baltiska stammarnas språk, vilka en gång levde på det nuvarande Lettlands territorium. Limnonymer med ursprung i andra språk är jämförelsevis få — omkring 5% av alla lettiska sjönamn. Vid en mer detaljerad indelning av dessa sjönamn med annat ursprung framträder limnonymer med slavisk etymologi främst; omkring 160 har registrerats (250)1 (Balodė 1987, 12–20). Ur ordbildningssynpunkt skulle omkring 45 (105) sjönamn kunna betraktas som limnonymer av finsk-ugriskt ursprung. Det råder inget tvivel om att det finns många fler sjönamn som genetiskt kan knytas till estniska, finska och liviska, men här avses endast de limnonymer som direkt (utan lettiska appellativ som förmedlande led) bildats av lexem från finsk-ugriska språk. Det finns många hydronymer som kan knytas till germanska språk (närmare bestämt tyska och dess dialekter), men germanismer i egentlig toponymbildande mening är bara ett fåtal2. Omkring 50 (90) lettiska limnonymer har konstaterats vara förbundna på ett eller annat sätt med litauiskan, men långt ifrån alla kan kallas litauismer. Endast de sjönamn som bildats av appellativ i det litauiska språket kan betraktas som lån från litauiskan. Sådana limnonymer—litauismer—är få, 11 (23) namn: Arlaks2 Lvv I 42 (|| Arlaka ežers G) i Rauda < (?) *Erloks: (?) lit. ėrlos ‘ängar där man slår hö’. Jfr lit. Érla u, preuss. Arle Apr 11, Erling Apr. 34 m.fl. (EŽ 100). Ašera sjö G (||Ašarainis E II 168) i Kraslava3: lit. ešerys (dial. ašerys) LKŽ II 1164. I lettiska dialekter har formen ašars ’abborre’ registrerats endast i västra Lettland, vid den litauiska gränsen — i Rucava (Laumane 1973, 72). Jfr || Ašāru ežers G — detta är ett genitiviskt namn, bildat av oikonymen Ašāri k (samma källa, E II 168), vilken i sin tur också kan vara av litauiskt ursprung eller ha uppkommit senare från det nämnda sjönamnet Ašarainis. 1Här och i fortsättningen anger tal inom parentes antalet sjönamn, inklusive varianter och upprepade namn. De statistiska uppgifterna bör naturligtvis inte betraktas som absoluta — när material från andra källor tillkommer kan dessa tal förändras, men de återspeglar proportionerna mellan de enskilda etymologiska grupperna. 2 Apie skolintus hidronimus lietuvių kalboje žr. Vanagas 1981, 124–126. 3Traditionellt anges en vattenförekomsts lokalisering med utgångspunkt i namnet på det tidigare häradet. 69 Bevorža ežers G i Andrupene <*Bevordis: lit. bevārdis LKŽ I 790. Jfr lit. Bevārdis sjö EŽ 63. Esis E II 184 (|| Eša ežers E II 184) || (|| Ješs E II 181 || Ješa ežers Pag. apr. 586) i Bukmuiža (= i Andrupene): (?) lit. ešys ‘asys’ LKŽ II 1154. Så etymologiserar även J. Endzelīnas (med ”?”): esiai ‘Kannen kraut’ (Endzelin 1934, 142). Gīla ežers E II 8 (|| Gīlu ezers Pag. apr. 272) i Asytė: (?) lit. gylē ‘djup, den djupa platsen i en sjö eller flod’ LKŽ III 298. Jfr även lit. personnamnet Gylīs LPŽ I 666, litauiska hydronymerna Gylē å, Gyliōkas sjö, Gylupīs å EŽ 115. Kulis E II 166 (|| Kuļu ezers G) i Skaistkalne: lit. kulys ‘vik, udde, krök, vindling; hörn, kant, stycke’ LKŽ VI 836. Jfr lit. Kulys sjö EŽ 170, jfr även lett. kulis ‘pl. das Gesindel, Krethi und Plethi’ ME II 306, men detta lexem förefaller inte lämpligt som motiv för hydronymen. J. Endzelīnas hänför den analyserade limnonymen till hydronymer utan produktivt suffix (Endzelin 1934, 143). Kumpotis å (|| Kumpota ežers G || Kumpotu ežers Pag. apr. 530 || Kumpoču ežers G) i Kurcume. Jfr ”Kumpoce”⁴, en biflod till Laucesa i Daugavpils distrikt, Konv XII 22535=? lit. Kumpotē å i Zarasai: lit. kuñpti LKŽ VI 880. Jfr också andra litauiska hydronymer med denna rot: Kuñpē sjö, Kumpōnas å, Kumpuōtē sjö, Kumpuōlis sjö EŽ 171. Men jfr också lett. kùmpt ‘krumm werden’ ME II 312, kùmps ‘krumm’, kumpis I ‘der Bucklige, Krumme’ ME II 312, samt andra ortnamn med denna rot i Kurcume – ”Kumpin” vs U V 293, Kumpiniški vs E II 51. Det lettiska ursprunget till den analyserade limnonymen är också tvivelaktigt på grund av det ovanliga suffixet -ot-. Kesis + ež Lw II 210 i Vilce: (?) lit. kėsas ‘tuv, grästorva’ LKŽ V 633 (även om detta väcker fonetiska betänkligheter). Jfr lit. Kėšė å, Kesautis å, Kesautē å, vilka A. Vanagas misstänker har utvecklats (om än oregelbundet) ur *Kesē, *Kesautis EŽ 154. Jfr vidare lett. kesis II ‘ein Einhauer’ ME II 371, kesis III ‘die Kratzbürste’ samma ställe, men dessa lexem är semantiskt mindre lämpliga som motiv för hydronymer. Jfr även det lettiska personnamnet Kesis (Staltmane 1981, 163). Samañka U V 293 (|| Samañkas ežers G) i Kurcume = lit. Samānis på Litauiska SSR:s territorium: lit. sāmana LKŽ XII 88. De parallella namnen Samaņu ezers Konv. X 18968 || Samañku ežers Pag. apr. 530 är bildade av ortnamnet lett. Samani by = lit. Samāniai by i Zarasai-distriktet, Ladms 271. Jfr andra litauiska hydronymer med denna rot: Samānē sjö, Samānius sjö, Samanūpis EŽ 289. Žalva U V 278 kor (|| Žalva U V 278 kor) + sjö i Asarė: lit. žalvas Jfr lit. Žalvas ež, Žalvē u, ež, Žalvys ež, vilka bör betraktas som seloniska hydronymer EŽ 392 (så även Būga RR III 278), lit. Žalvē å EŽ 397. Här kan också nämnas namnet på en annan sjö med ursprung i ett oikonym, Žalvas ežers 1962 (|| Žalvas ežers Pag. apr. 558 || Zalvu ežers) i Aglona (= i Kapiniai, Silaiņi): Žalva² by i Aglona 1962, vilket i sin tur tydligen också härstammar från det nämnda litauiska (seloniska) adjektivet. Žirgds ežers G i Lyksna: lit. žirgas. Parallella namn är Zirgežers Pag. apr. 562 || Zirgu ežers G: lett. zirgs ‘der Pferd’ ME IV 726. Jfr litauiska hydronymerna Žirgupē å, Žirgupis m.fl. EŽ 403. 4 Obestyrkta och tvivelaktiga former av ortnamn, oftast hämtade från skriftliga källor, sätts inom citationstecken. 70 Förutom dessa limnonymer – egentliga lituanismer – har även sådana lettiska sjönamn anknytning till det litauiska språket som härstammar från lettiska appellativ med litauiskt ursprung, t.ex.⁵: Dagu-sjön G i Bebrene: lett. dagis (troligen en lituanism) ME I 430 = dad zis ’die Klette, lanzettblättrige Kratzdistel (cirsium lanceolatum)’ ME I 429. Men jfr. även oikonymen Dag[i] vs (Där, E II 49) samt lett. pers. namn Dagis (Staltmanė 1981, 141), varför det är mycket möjligt att den analyserade limnonymen har bildats från en oikonym eller ett personnamn. ”Kraipė” E I 106 i Lielstraupe: (?) lett. kr aipīt ’verzichen, krümmen’ (belagt i Mežotne och Eleja, dvs. vid Litauens gräns — men detta stämmer inte med sjöns lokalisering) ME II 256; J. Endzelīns etymologiserar också med ett ”?” (Endzelin 1934, 143). Līņģis Lvv II 310 || Līņģu-sjön G) i Burtnieki: lett. liņgāt I, linguot ’schleudern’ ME II 472, liņgāt II, linguot ’sich wiegen, schweben; wackeln’, vilket J. Endzelīns härleder antingen från kuriska eller litauiska (Där). I detta fall är limnonymens litauiska ursprung mycket tvivelaktigt. Jfr. den semantiskt närliggande Līnga sjön i Nuogale E II 118: līņģa ’die Schleuder; Schlinge, der Umweg, die Brandung’, som troligen är av finsk-ugriskt ursprung (liv. līnga, est. liņg ’schleuder’) ME II 471. Om denna rot i toponymer, se även Dambe 1963, 251; Rudzīte 1968, 186; Duridanov 1969, 44; 1976, 40–41 m.fl. Jfr. även lit. Lingis-sjön, som A. Vanagas förbinder med lit. lingė ’krök’ LKŽ VII 526, lėngė ’böjning; sänka, dal, håla, ravin, grop’ LKŽ VII 330 (EŽ 192). J. Endzelīns jämför också den aktuella limnonymen med de litauiska ortnamnen Lingė k, Lingėnai k Lvv II 310. Tēviški² 1960 (|| Tēvišku ezers Konv. III 5034) i Demene (= Silene): lett. tēviški, tēviška I ’en del av den äldre gårdsägarens egendom’; 2. ’fädernesland, födelseort’, vilket J. Endzelīns betraktar som en lituanism ME IV 177. En betydande del av de lettiska limnonymerna har uppkommit ur andra lettiska toponymer, däribland sådana som i sin tur bör betraktas som lituanismer, t.ex.: – från andra hydronymer: Ķekavas (dzirnavu) ezers Pag. apr. 20 i Dole: Ķekava å, en biflod till Daugava E I 115. Jfr. även oikonymerna Ķekava socken, Ķekavas muiža gård E I 38. K. Būga framför hypotesen att dessa lettiska ortnamn är av litauiskt ursprung (Būga RR III 624). Jfr. lit. Kekupys, även om detta potamonyms (flodnamns) ursprung inte är helt klarlagt EŽ 151. Jfr. också lit. Kekuvà å och preuss. Keckowa sjö Lvv II 203. Šķirnds ezers U V 285 (|| Šķirnas² ezers 1960) i Demene: Škirna å i Kurzeme U V 293. Jfr. även ”Škirna” vs E II 50 i Demene. Men jfr. också Šķirnas-sjön i Smalvas (samma sjö?), som A. Vanagas jämför med lit. Skernė å EŽ 304. Dessa litauiska hydronymer har möjligen bildats av roten sker-, skir-: skeryčiuoti, skerloti, skerlà (se närmare EŽ 303), lit. skirti (EŽ 304). Šunas ezers Konv. III 4792 (|| Šuņa ezers E II 170 || Šunęzers 1962) i Lyksna: Šuņa å, en biflod till Daugava nära Daugpils. Ett möjligt samband med lit. šuo kan inte kategoriskt uteslutas. Jfr. hydronymer av samma semantik: lit. Šunija å, Šunyks-tà å, Šunupis å EŽ 336, preuss. Suna å, Sune sjö Apr. 176. 5 På grund av artikelns omfång begränsas framställningen till exempel. 71 – från oikonymer–litauismer: Bedušų ezers G (|| Beduša ezers G) i Silene: Beduši vs E II 49, som J. Endzelynas (med ”?”) förbinder med lit. bedūšiai (Lvv I 94) <bedūšis LKŽ I 712. ”Kaitras ezers” Lvv II 6 i Asūne: Kàitra k (Där, E II 164)<lit. kaitrā LKŽ V 82 (J. Endzelynas jämför också med detta, med ”?” – Lvv II 6). Mindaugas ezers Pag. apr. 583 i Barkava: Mindauga² vs (Där, E II 183) <lit. personnamn Mindaugas, därför kan inte heller en personnamnsbaserad härledning av limnonymen uteslutas. J. Endzelynas jämför lettiska ortnamn med denna rot med lit. Mindaugė k, Mindaugiškiai k (Lvv II 439). K. Būga tvivlar inte heller på det litauiska ursprunget hos dessa lettiska toponymer (Būga RR III 624). Pilvelų ezers Konv. XIX 37086 i Rūžina: Pilvelis² || Pilveļi² k (Där, E II 186 kor.) <lit. pilvas (dim. pilvelis) LKŽ IX 1025 eller <lit. pilvė ’dyig mark, sumpmark’ LKŽ IX 1027. Till det sistnämnda litauiska appellativet knyts också litauiska hydronymer Pilvė u, Pilvija +u, Pilvinas ež, Pilvis ež, Pilvignis ež (EŽ 259). Jfr även preussiska–jatvingiska Pilwag, Pilwung ež (Leyding 1959, 44, 60), Pilwin ež, Pilwen u Apr. 123. V. Dambe förbinder den analyserade limnonymen med de lettiska rötterna bal(i)-, pal(i)- med betydelsen ’våt plats’ (Dambe 1972, 142). Smelines ezers G (|| Smelīnes ezers G || Smelina ezers G || Smelinskas ezers U V 293 || Smelinu ezers Konv. X 18969) i Kurcume: Smeline ap 1970 = Smēlyne k Ladms 284 <lit. smėlynė ’sandjord, fält, mark’, LKŽ XIII 153, smėlis, smėlys (Där). Jfr lit. Smėlynė ež i Smalvos, EŽ 308 =(?) sjö i Kurcume. Šešku ezers 1963 (|| Šešku ezers G) i Škiaunė: Šeški k p || Šeški ap 1942 < lit. šeškas. Jfr litauiska potamonymer med denna rot: Šeškinė u, Šeškynė u, Šeškinis u, Šeškupė u, Šeškupis u, Šeškupys u EŽ 329. Špaku ezers 1975 i Silajaniai: Špaki k (Där, E II 187)<(?) lit. špōkas. Urvy ezers Pag. apr. 501 (|| Urvas ezerinš 1960) i Elkšniūi: Urvas vs (Där, E II 58)<lit. ūrvas. Det är möjligt att sjönamnet helt enkelt har bildats av det litauiska appellativet (appellativets semantik talar inte heller emot en sådan hypotes). Jfr lit. Urvenų u EŽ 355. Men jfr även lett. urva I ’en anordning för att binda fast kor — en träpåle’ ME IV 308 eller ūrva II ’skällsord för en gris’ (Där). Ett antal lettiska limnonymer bildade av litauiska personnamn har registrerats, t.ex.: Jonužd ezerinš Lvv I 391 i Nereta: lit. personnamn Jonišis, Jonušys LPŽ I 844. Petrauskų² ezers 1956 i Kaunata: lit. personnamn Petrauskas LKil. Rimšas² ezers 1962 i Medniai: lit. personnamn Rimša LKil, men jfr även lett. personnamn Rimša (Staltmanė 1981, 119). Jfr även oikonymen Rimšas² k (Där, E II 173), men limnonymens genitivform singularis vittnar om att sjönamnet ändå kan ha personnamnsursprung. Här bör även en annan lettisk limnonym nämnas: Rimšu ezers G i Nirza, som troligen uppkommit direkt från oikonymen Rimši² k (Där, E II 179). K. Būga betraktar lettiska ortnamn med denna rot som toponymer av litauiskt ursprung (Būga RR III 624). Jfr litauiska potamonymerna Rimšiškė, Rimšupis, Rimšupys, Rimšulys – även dessa namn är till största delen tydligen av personnamnsursprung (EŽ 278). 72 Šumsku ežers Konv. VIII 15462 i Silajania: lit. personnamn Šumskas LKil (men ett samband med ett identiskt polskt eller lettiskt efternamn är också möjligt). En del av de lettiska limnonymer som analyseras här är mer eller mindre hypotetiska vad gäller sitt ursprung; ännu oklart ursprung har de sjönamn som nämns nedan, men som ändå kan vara förbundna med litauiskan, till exempel: Asva E II 168 (|| Asvas ezers G || Osvas ezers G) i Kraslava: (??) lit. ašva ’märr’ (så även med ”??” hos Endzelin 1934, 119). Jfr lit. Ašvà å, Ašvijà å, Ašvinė å, Ešvinė å EŽ 50, preuss. Asswene å, Asswaylen Apr. 12. Om denna rot i ortnamn, se: Būga RR III 536; Walde, Pokorny 1930, 54; Endzelin 1934, 119; Jonikas 1950–1951, 15; Porzig 1954, 206; Lvv I 45; Otrębski 1965, 37; Toporov 1988,I 136–137; det finns dock vissa tvivel kring denna koppling (se Vanagas 1970, 145; EŽ 50). Ādmenis Lvv I 64 i Sinuolė: (??) lit. *odmuo, odmenis ’flodmynning’ LKŽ VIII 995. Jfr även lit. Odmuo u EŽ 234. Parallella lettiska sjönamn || Ādmiņa ezers E I 83 || Ādmiņu ezers G || Ādmaņa ezers E I 83, som uppenbarligen uppkommit senare från oikonomen Ādmiņi vs E I 82, som möjligen kan förbindas med lett. ādminis ’garvaren’ ME I 236. I så fall skulle -men- i det analyserade limnonymet kunna förklaras med att i suffix ibland i>e (LGr 35 § b, Lvv I 65). Litauiskt språkinflytande är tveksamt på grund av sjöns läge (i nordöstra Lettland), men det litauiska appellativets semantik förefaller lämpligare som motivation för hydronymen. Indra E II 166 (|| Indras ezers Pag. apr. 572) i Skaistojė: (??) lit. indrė ’vass’ LKŽ IV 108. Jfr andra hydronymer: lett. Indra u Skaistojė Pag. apr. 572, ”Indrica” u E II 190, lit. Indrailìs sjö, Indrajà å, Indrajỹs sjö, Indrinis sjö, vilka A. Vanagas också förbinder med det nämnda litauiska appellativet (EŽ 130). Om det analyserade limnonymet, se även Endzelin 1934, 142, där det räknas till hydronymer utan produktivt suffix; Lvv I 362; Būga RR I 444, III 525. ”Kulpines ezers” Lvv II 169 i Viļaka: (??) Kūlpė å, som A. Vanagas hypotetiskt förbinder med lit. kulpėti, kūlpinti, kulpyti ’svälla, slå’ LKŽ VI 847, men även andra samband är möjliga, jfr östsorb. kolp, kaš. kelp ’svan’ LEW 175 (EŽ 171). J. Endzelin jämför denna lettiska limnonym med den nämnda litauiska ånamnet samt med lit. Kulpidai bäck och slav. *kolpb ’svan’ (Lvv II 169). M. Rudzytė jämför sjönamnet med lett. Kulpjupīte å och est. Kulpjärv (Rudzīte 1968, 184). V. Zeps behandlar också namnet som ett möjligt finsk-ugriskt lån (Zeps 1977, 429). ”Skabu ezers” E II 151 i Pāpe: (??) lit. skabùs ’vass, lätt skärande, huggande’ LKŽ XII 652. I detta fall är ett litauiskt ursprung inte särskilt sannolikt på grund av objektets läge – i den nordvästra delen av Kurland. Jfr andra lettiska ortnamn med samma rot: Skabij bäck E II 189 i Vidsmuiža, Skabis by E I 35 i Ādaži, Skabi by E II 71 i Zasa. Šlapuk 1962 i Skaist (namnets autenticitet är mycket tveksam): (?) lit. šlāpias LKŽ XIV 1015. Jfr även Šlapuki gård i Saliena, och de litauiska hydronymerna med samma rot: Šlapės å, sjö, Šlapikė å, Šlapýtė å, Šlapiukai å, Šlāpuņis å EŽ 333. När man analyserar och jämför lettiska och litauiska hydronymer finner man ett mycket stort antal ord med gemensamt ursprung och gemensamma rötter – baltiska, indoeuropeiska lexem. Sjönamn som lånats från litauiskan är däremot mycket få. Som man också kunde vänta sig 73 att förvänta sig, är de flesta lettiska limnonymer som utan större tvekan kan kallas lituanismer i ordets egentliga bemärkelse registrerade i gränsområdet till Litauen, i den sydöstra delen av Lettiska SSR. FÖRKORTNINGAR ap – bebodd ort avd. – personnamn brus. – belarusiska dem. – diminutiv dial. – dialektism dš. – högra (biflöde) dv. – tidigare herrgård est. – estniska ež – sjö + ež – torrlagd eller igenvuxen sjö jotv. – jatvingiska k – by kaš. – kasjubiska kln – berg kor. – korrigerad kr. – vänster (biflöde) lat. – lettisk lyb. – livisk liet. – litauisk p – tillägg plg. – jämför pr. – preussisk sorb. – sorbisk u – flod vs – ensligt belägen gård |2∧2 – intonationsöverensstämmelse 1962... – år för registrering (expedition) LITERATŪRA Apr. – Gerullis G. Die altpreussischen Ortsnamen. Berlin, 1922. Balode 1987 – Balode L. Slāvu cilmes limnonīmi Latvijas PSR teritorijā // Onomastikas apcerējumi. Rīga, 1987. P. 12—20. Būga RR I—III – Būga K. Rinktiniai raštai. T. 1—3. V., 1958—1961. Dambe 1963 – Dambe V. Daži vērojumi Latvijas PSR dienvidrietumu daļas toponīmikā // Lietuviešu kalbotyros klausimai. 1963. T. 6. P. 247—267. Dambe 1972 – Dambe V. Saknes bal(i)-, pal(i)- (skaņu mija) ar slāpas vietas nozīmi vietvārdos // Veltījums akadēmiķim Jānim Endzelīnam. Rīga, 1972. P. 125—150. Dambe 1987 – Dambe V. Ieskats Latvijas PSR hidronīmu semantikā // Onomastikas apcerējumi. Rīga, 1987. P. 32—47. Duridanov 1969 – Duridanov I. Thrakisch-dakische Studien. T.1: Die thrakisch und dakisch-baltischen Sprachbeziehungen. Sofia, 1969. Duridanov 1976 – Дуриданов И. П. Езикът на траките. София, 1976. E I, II – Endzelīns J. Latvijas vietu vārdi. D. 1.: Vidzemes vārdi. Rīga, 1922; D. 2.: Kurzemes un Latgales vārdi. Rīga, 1925. EH – Endzelīns J., Hauzenberga E. Papildinājumi un labojumi K. Mīlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai. S. 1.—2. Rīga, 1934—1946. Endzelin 1934 – Endzelin J. Die lettländischen Gewässernamen // Zeitschrift für slavische Philologie. Wiesbaden, 1934. Bd. 2, H. 1/2. S. 112—150. EŽ – Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981. G – P. Stučkos LVU Geografijos mokslinio tyrimo sektoriaus kartoteka. Jonikas 1950/1951 – Jonikas P. Zu den litauischen Ortsnamen // Beiträge zur Namenforschung. Heidelberg, 1950—1951. Bd. 2. S. 1—32. Konv. I—XXII – Latviešu konversācijas vārdnīca. Rīga, 1927—1940. S. 1—22. Ladms – Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas. V., 1976. T. 2. Laumane 1973 – Laumane B. Zivju nosaukumi latviešu valodā. Rīga, 1973. 74 Leyding 1959 — Leyding G. Słownik nazw miejscowych okręgu mazurskiego. Cz. 2: Nazwy fizjograficzne. Poznań, 1959. LEW — Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg; Göttingen, 1955–1965. LGr — Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīga, 1951. LKil — Lietuvių kalbos ir literatūros instituto kartoteka. LKŽ I–XIV — Lietuvių kalbos žodynas. V., 1968–1986. T. 1–14. LPŽ I — Lietuvių pavardžių žodynas. V., 1985. T. 1. Lw I–II — Endzelīns J. Latvijas PSR vietvārdi. Rīga, 1956. S. 1. D. 1; Rīga, 1961. S. 1. D. 2. ME I–IV — Mīlenbachs K., Endzelīns J. Latviešu valodas vārdnīca. Rīga, 1923–1932. S. 1–4. Otrębski 1965 — Otrębski J. Gramatyka języka litewskiego. W-wa, 1965. T. 2. Pag. apr. — Salnais V., Maldups A. Pagastu apraksti. Rīga, 1935. Porzig 1954 — Porzig W. Die Gliederung des indogermanischen Sprachgebiets. Heidelberg, 1954. Rudzīte 1968 — Rudzīte M. Somugriskie hidronīmi Latvijas PSR teritorijā // Latviešu leksikas attīstība. Rīga, 1968. P. 175–197. Staltmanė 1981 — Сталтмане В. Э. Латышская антропонимия: Фамилии. М., 1981. Toporov I — Топоров В. Н. Прусский язык: Словарь. М., 1975–1984. Т. 1–4. Toporov 1988 — Топоров В. Н. Заметки о латышских мифологических именах (Рукопись вручена „Onomastica Lettica“). U IV — Plāķis J. Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi. D. 1: Kurzemes vārdi // Latvijas universitātes raksti. Filoloģijas un filozofijas sērija. Rīga, 1936. S. 4. Nr. 1. P. 3–305. U V — Plāķis J. Latvijas vietu vārdi un latviešu pavārdi. D. 2.: Zemgales vārdi // Turpat. S. 5. Nr. 5. Rīga, 1939. P. 213–528. Vanagas 1970 — Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970. Vanagas 1981 — Vanagas A. Lietuvių hidronimų semantika // Lietuvių onomastikos tyrinėjimai (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 21). V., 1981. P. 4–154. Walde, Pokorny 1930 — Walde A. Vergleichendes Wörterbuch der indogermanischen Sprachen / Herausgegeben und bearbeitet von Pokorny J. Berlin; Leipzig, 1930. B. 1–2. Zeps 1977 — Zeps V. Critique of Proposed Finnic Hydronyms in Latgola // Studies in Finno–Ugric Linguistics. 1977. Vol. 131. P. 427–440. ЛИТУАНИЗМЫ В ЛАТЫШСКОЙ ЛИМНОНИМИИ Резюме Лимнонимы ЛатвССР, которых насчитывается около 4200 (с вариантами и повторяющимися названиями около 6800), по своему происхождению являются не вполне однородным слоем лексики. Подавляющее большинство (около 3800 лимнонимов) — это названия озер, образованные на базе латышского языка. Лимнонимы иноязычного происхождения, т. е. образованные от иноязычных appellативов, составляют около 5% всех названий озер Латвии (лимнонимов славянского происхождения — около 160 (250), финно-угорского — около 45 (105) и т. д.). Названий озер ЛатвССР, которые с топодеривативной точки зрения можно назвать литуанизмами, немного — около 11 (23), напр.: Ašarainis, Bevorža ezers, Gīļa ezers, Kulis, Kesis. Это лимнонимы, образованные непосредственно от литовских appellативов. Абсолютное большинство латышских лимнонимов-литуанизмов обнаруживаем неподалеку от границы Литвы, главным образом в юго-восточной части республики. 75 Латышских лимнонимов, генетически связанных с литовским языком, несколько больше — около 50. Это названия, образованные от латышских апеллятивов, которые в свою очередь являются литуанизмами, напр.: Dagū ežers: лтш. dagis < лит. dagýs; Deguta ežers: лтш. deguts < лит. degūtas; Tēvišķe? лтш. tēvišķe < лит. tēviškė. В определенном смысле с литовским языком связаны также лимнонимы, образованные от других латышских топонимов-литуанизмов или фамилий литовского происхождения, напр.: Durbes ezers: Durbė река < (?) лит. durbė; Šešku ezers: Šeški деревня < лит. šeškas; Jonuša ezeriņš: лит. фамилия Jonušis, Jonušys. Немало и таких латышских лимнонимов, которые можно связывать с литовским языком только с большой долей гипотетичности, напр.: Asva, Ādmenis, Indra, Kulpines ežers, Skabu ežers.