Ekskliuzyviniai žodžių variantai su balsiais „a“ ir „u“

LIETUVIŲ LEKSIKOS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIX (1991) VYTAUTAS VITKAUSKAS EXKLUSIVA ORDVARIANTER MED VOKALERNA a OCH u* Det finns många varianter av ord med vokalerna a och u i litauiskan, särskilt i dess dialekter. Många sådana återges i LKŽ:s band. De verkar alla vara indelade i flera grupper. I. Detta är förmodligen den enklaste gruppen, där a: u beror på ljudsymbolik. Här ingår framför allt olika verb och ljudhärmande ord, där varianter med vokalen a tycks beteckna ett mildare ljud, en lättare eller långsammare handling, medan de med vokalen u betecknar en mer häftig sådan: kābeldoti || kubeldóti, dadnóti || dudnóti ”tala, sluddra”, kraménti || kruménti ”hosta”, krapinėti || krupinėti ”gå omkring, knappt orka gå”, raresỹs || ruresỹs ”dån”, rarėti || rurėti ”dunka”, stapalinėti || stupalinėti ”ströva omkring” osv. (omkring hundra sådana exempel har noterats). Detta är bara ett medel för att göra handlingen mer livfull. En invändning är att exemplen kommer från olika dialekter; i en enskild dialekt används bara en del av exemplen — på vissa håll med -a-, på andra med -u-: påkšt || pùkšt, šmåkštelėti || šmùkštelėti m.fl.; aliōti ”ropa” används på många håll i Litauen, medan uliōti används i trakten kring Kupiškis: ul'ōje p'iemanas, r'ē'k'e Slm. Till denna grupp ansluter sig några ganska märkliga ordvarianter. Ni vet alla att E. Frenkelis förbinder varianten av ordet rūpūžė ”Bufalo vulgaris; ett sådant svärord” med rāpal ioti ”krypa” m.fl. I dialekterna (hos samogiter och dzuker) har detta tydligt ett lekfullt inslag: rāpūžė || rāpūža sägs liksom på skämt, för att dölja svärordet för barnen. Att vokalen u ersätts med vokalen a har en humoristisk funktion och är inte regelbundet; därför behöver man inte tillämpa fonetiska lagar här. Detta är särskilt tydligt i ordet sabiṅkaulis ”sittben”, och dessutom har även sabinkė ”liten rumpa” hörts hos samogiterna. När u utan någon regelbundenhet ersatts med vokalen a kan ordet sabiṅkaulis sägas mer offentligt, och med ordet sabiṅkė kan man till och med skämta med barn. Detsamma gäller orden maturžė och muturžė ”tunn soppa; nedsättande: mun”. Hos dzukerna har detta också en eufemiserande funktion: muturžė (→mutnùs, mutinỹs, mùtė) är den ursprungliga formen, något grövre, medan maturžė liksom är en mildare, ”lekfull” form. II. En ansenlig grupp ordvarianter med a || u har uppstått till följd av indoeuropeiska stavelsebildande l, m, n, r > al, am, an, ar || ul, um, un, ur (kaŕkti || kuŕkti, skārti || skūrti → skāris || skūris, karkulỹs || kurkulỹs, skarulỹs || skurulỹs osv.). Så har formerna gāmalas || gùmulas, gramulỹs ”klump” || grumulỹs ”jordklump”, ramōti ”vara lugn” || rumōti ”ligga stilla”, saluva ”ö” BB || * Artikeln bygger på ett föredrag som hölls vid den första internationella konferensen i baltistik. 204 sulava N (ordet salà förbinder Fraenkelis med salėti, jfr. salėti, salvėti och sulà, sulėti). Här har flera rötter flätats samman; inga dialekter har bevarat hela ordbildningskedjorna – endast enskilda belägg finns kvar. Denna sammanflätning ger upphov till nya ord, t.ex. mamà || mumà || momà ’mor’. Numera betraktar de flesta språkvetare det sydsamogitiska uttalet mun-, num- som en regelbunden fonetisk förändring (till och med V. Toporov ändrade uppfattning i ”De forniska språken”, när han behandlade kamanas) (Топоров, 1980, 200). Jag anser att det ligger något viktigare bakom detta; jag tog upp frågan eftersom förändringen i många dialekter inte kan förklaras med någon ljudlag (hos raseinierna och i västra samogitiska dialekter förblir am, an oförändrade inom samma stavelse, men förändras mellan olika stavelser – och inte i alla samogitiska dialekter). Särskilt saknas grund för en ljudlag på Nemunas vänstra strand (Karklė, till och med Gāstos – LKŽ:s kartotek, uppteckning av V. Kurtinaitis), i västra samogitiska dialekter och bland de sydsamogitiska raseinierna. Vi har glömt Ch. Stangs tanke att mun kan komma från de urindoeuropeiska stavelsebildande *l, m, n, r (Stang, 1966, 34–35). Varför tvistar vi egentligen inte om någon fonetisk egenhet hos skārti och skūrti, men tvistar om motsvarande mun-, num- (Zinkevičius, 1966, 299; Grinaveckis, 1960, 77; Grinaveckis, 1973, 172; Vanagienė, Vitkauskas, 1969, 212–214)? Både här och där växlar a och u helt regelbundet – en del dialekter har den ena formen, andra en annan. III. En ganska stor grupp ordvarianter med a || u hänger samman med att vokalväxlingens a-serie i de baltiska språken går över i u-serien i olika dialekter: ganiōti ’driva’ Nm, Lp || guniōti Auk, Lnkv || goniōti Dbk (och gāiniōti || guiniōti), plajoti End || plujōti ’vagga’ (och plaujōti), lajùs || lujùs ’som skäller snabbt’ (sulūti, sulūjo), gākčioti || gōkčioti Rs || gukčiōti ’hicka’ Ds, Skd, grajōti ’gripa efter’ || grujōti Sug, gramañtas || grumañtas Pnd, Škn (gromañtas Krš), ramùs || rumùs (kustnära samogitiska dialekter) || romùs, sravùs || sruvùs || srovùs; sravénti || sruvénti || srovénti. IV. Flest sådana ord med exklusivt förekommande vokaler a och u saknar sannolikt sonanter och är inte heller onomatopoetiska. Exempel: až och už, sa || su; ūpė och den traditionella dialektformen hos äldre människor i Minapiai i Telšiai distrikt: m'ėnapė (i kurernas furstendöme Keklis – som om det följde av Bleses och Mažiulis påstående om kurernas och forniskares släktskap; jfr. fornpreussiska ape ’flod’); ābas Smn || ūbas Šd; ābašlaitė Smn || ūbašlaitė Švnč, Str; daburys PrL || duburys; dabūrkis Akm || dubūrkis Krš ’hålighet i en flod eller sjö’, gābalas || gūbulas J, Štk; gabalinis || gubālinis Rdn (gobalinis cō.kros); gabùs || gubùs J, M. Valanč, sugubėti ’förmå’ Klt; gabėta Ak || gubieta Bsg ’gudinna’, jfr. gabijà ’gudinna, helig eld’; gabštà ’tuss’ Kair || gubšnà ’knippe’ Sl; gābūžas Prk, Rs, J || gubūžas ’bunt’ Brž, Sg, kābti ’dö’ Ds, Kp; Mlt || kūbti, kākinti ’ge tillräckligt’ || kūkinti ’mätta, ge mycket’, kakorȳt OG421 || kukorȳt ’i övermorgon’ Vrn; kādaras J, Vrd || kūdaras K, Klp, Kin, jfr. även skādaras ’kadaras’ Ut || skūdaras; kapūrna Lzd || kupūrna ’jordhög’ Drsk, Mrk; kasulà ’klase’ Lkm || kusulỹs ’klump’ J || kùsulas; putrà į kusulą sušōka Krš; krajōti ’kasta’ prš || krujōti ’rycka upp’ Rdm; katulỹs ’kittling’ Slnt, Dr || kutulỹs; lazgėti ’fladdra’ Krt || luzgėti ’darra, röra sig’ Tl, Slnt; lāginti sydsamogitiska J ’tilltala’ || luginti ’locka’ B; lākatas || lùkutas ’trasa’ Ll, Up, Lkv, Kltń; lāpatas ’trasa’ M. Valanč || lūpatas sydsamogitiska; lagaminas ’låda att packa ner saker i för resan, packning’ || lugaminas Q397 ’matförråd’ || lūgumas J; latùs ’kort och tjock’ Rgv || lūtis ’kortbent tjockis’ sydsamogitiska; 205 piga tjockis’ sydsamogitiska; magėti ’vilja’ || mugėti (in dā.rbū nā.t mūga ’vill mycket’ Rod, byn Kargaudai); maguoti ’vilja’ Vdš, Kvr, Ldk, Vlk || muguoti ’vara passionerad’ sydsamogitiska, J; maklas ’dumhuvud’ Skp, Kp || muklā ’dumsnut, någon som inte hänger med’ Ml, Bsg; māsūlas ’mygga’ || māsūlas i västliga dzūkiska dialekter || mūsulas sydsamogitiska; mązgas || mūzgas Žvr, Nm; pladu̇kė Šts; Ggr || pludunkė || pludungė sydsamogitiska ’slampa’; plākė ’en sorts braxen’ PrL || plūkė ’en sådan fisk’; plākti ’slå’ || plūkti ’bereda lin’; rākti || rūkti ’sjön rūnka, rūko, dvs. växer, växte; rapūkas || ropūtė || rupūtė ’potatis’ Vv, Šv, Jdr – LKA I 161; rāpti ’vara sjuk’ || rūpti ’bli skorvig, ha skabb’; rasnoti ’dugga’ Grg, Grk || rusnoti ’flyta långsamt’ Kv; ratinėti ’snurra omkring’ || rutinėti ’rulla’ Rod, Dv; sālig ’i nivå med’ J, LD427, Jrb, Rs, Žž, Ad || salīg Stl, Jrb, Slv och sūlig, salēi Jz; stābaras || stūbaras; smaklė ’knutögla’ J || smuklė ’ögla: snara’ Grv, Ln, A. Baran; skabrīs || skubrūs ’vig, snabb’; stagūtė ’plog; årder’ || stūgė LKA I 105. Det finns ganska många exempel. Orsakerna till att de uppkommit är troligen följande: a) Vokaler som assimilerats eller ersatts av en annan vokal: gābulas || gūbulas (gubalinis), kratulys, kapūrna || kupūrna. Detta är ett gammalt fenomen: jfr. litauiska nūgara || nugarà || nūgura (Klp) (upptecknat först 1977 i byn Kukuliškės, okänt i LKŽ, lettiska mugura); b) Avlägset samband med vokalväxlingen i a-serien: gab-, gob-, gub-, pla-, plo- (plu-); c) En del ord kan ha fått sitt u från urindoeuropeiskt *ō. Enligt den ovan nämnda uppfattningen hos Stang, liksom hos Endzelīns och andra, ”växlar baltiskt u (ō) ibland med baltiskt a, e … framför r, l, m, n; det kan då ha uppstått genom försvagning av ett ursprungligt obetonat o (och n)” (Endzelīns, 1951, 53). Man kan anta att stūgė, mūzgas, muguoti, pludunkė, skubrūs osv. har u från *o: jfr. J. Kazlauskas (Казлаускас, 1962, 24) och V. Mažiulis (Mažiulis, 1970, 16–18), som hävdar att *ō har existerat (motsatt uppfattning: Zinkevičius, 1980, 58–59). Kan inte stūgė (bredvid stagūtė), mūzgas Nm, Žvr och flera tiotals andra ord ha uppkommit ur detta *ō? Hur kan man annars förklara de talrika parallellformerna med rotvokalerna a och u? Även gamla lånord har bidragit till sådan växling mellan vokalerna a och u, där u: a kommer från slaviska *ō: sabata || šūbatà, kravāuninkas || kruvāuninkas (det är helt otroligt att kudūras sedan K. Alminauskis tid skulle betraktas som ett lånord; jfr. skādaras || skūduras; kadaryš || skadaryš osv.; jfr. också ett liknande fall: rumulais betraktas som ett eget ord, medan rāmalo­ti || rūmuloti betraktas som germanismer; vidare skatūlė || skacūlė och skutulė || skučūlė). Intressant är också förekomsten av diftongen -ai- och dess analog -ui- i liknande ord från olika dialekter: rāinas || rūinas, rāinyti || rūinyti ’vara randig’; rāišus || rūisas, rāišī || rūišti (rāiščioti || rūiščioti, rāišis || rūišis), rāižyti || rūižyti, rāikis ’kjol’ Skdv || rūikis Šv, Vn, Grdm osv. Detta är bara början på undersökningen. Denna växling mellan a och u har uppmärksammats länge, men det har inte funnits tid att sätta sig ner och undersöka den. Om det som beskrivs här skulle visa sig vara något annat än strunt och tomt prat, kommer undersökningen att fortsätta. Prof. M. Rudzytė nämnde vid den baltistiska konferensen 1985 att liknande fenomen också förekommer i lettiska dialekter, såsom augšzemnieku vonuks ’i fårorna’ osv. LITERATŪRA Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīgā, 1951. Grinaveckis V. Šiaurės vakarų dünininkų tarmių fonetinės ypatybės ir jų raida // Vilniaus valstybinio pedagoginio instituto Mokslo darbai. 1960. T. 11. 206 Grinaveckis V. Žemaičių tarmės istorija. V., 1973. Kazlauskas J. Lietuvos kalbos istorinė gramatika. V., 1968. Mažiulis V. Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai. V., 1970. Stang Chr. S. Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen. Oslo-Bergen-Tromso, 1966. Vanagienė B., Vitkauskas V. Dėl žemaičių mun- ir num- // Lietuvių kalbotyros klausimai. 1969. T. 11. Zinkevicius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966. Zinkevicius Z. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. V., 1980. T. 1. Казлаускас И. К развитию общебалтийской системы гласных // Вопросы языкознания. 1962. № 4. Топоров В. Н. Прусский язык / Словарь К. М., 1980. В. ВИТКАУСКАС ЭКСКЛЮЗИВНЫЕ ВАРИАНТЫ СЛОВ С ГЛАСНЫМИ A И U Резюме В литовском языке существует немало слов с вариантами, различающимися гласными a и u. Все примеры можно делить на четыре группы: 1. Слова ономатопеического происхождения: dadinōti || dudinōti „говорить“, raresjs || ruresys „грохот“ и др. 2. Слова, где a || u произошло от иде. *l, m, n, r > al, am, an, ar || ul, um, un, ur: gāmatas || gūmulas, kum, klub, ramōti || rumōti „быть спокойным“ и др. 3. Слова, где варианты с корневыми a и u связаны с чередованием корневых гласных a || u || o: ganiōti || gunióti || goniōti „прогонять“, sravùs || srovùs || sruvùs „текучий“ и др. 4. Слова, где a || u, по мнению автора, происходило от древнебалтийского *ō: gabùs || gibùs „способный“, ābas || ūbas „старинная печка“, stagūtė || stūgė „соха“ и др.