Об ударении и долготе в балтийских языках. II. Долгота в латышском языке

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993) PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS Ur arkiven Ф. Ф. ФОРТУНАТОВ OM BETONING OCH KVANTITET I DE BALTISKA SPRÅKEN II. KVANTITET I LETTISKA Publicerad från arkivet vid Ryska vetenskapsakademiens avdelning i Sankt Petersburg (фонд 90, оп. 1, ед. хр. 22). För tryckning förberedd av O. Poliakovas. I lettiskan finns det i långa vokaler, diftonger och diftongiska kombinationer av en kort stavelsevokal med en efterföljande sonorant konsonant¹ en viss skillnad i vokalens, diftongens och den diftongiska kombinationens kvantitet. Dessa skillnader framträder tydligast när sådana ljud och ljudkombinationer står under betoning, som i lettiskan, som bekant, faller på rotstavelsen, det vill säga på det första ordledet i enkla ord. Endast i denna position, under lettisk betoning, grundar sig den lettiska kvantiteten på de kända skillnaderna mellan de litauisk-lettiska kvantitetstyperna, även om kvantiteten i lettiska ord som uppkommit genom enstaviga ord, som vi senare ska se, delvis också bestäms av betoningens senare inverkan. I obetonad ställning uppvisar långa vokaler, diftonger och diftongiska kombinationer i lettiskan en och samma kvantitetstyp; eller också, i dialekter där det finns skillnader i kvantitetens beskaffenhet även i obetonad ställning, har dessa skillnader ett annat ursprung och beror inte på skillnader mellan de litauisk-lettiska kvantitetstyperna. I den norra delen av det lettiska språkområdet, i Rūjenes socken (Rūjene), har de gamla långa vokalerna enligt herr Vēlms uppgift förkortats i obetonad ställning, och på samma sätt har de obetonade diftongerna ē och ō i samma dialekt gett upphov till korta i och u. Enligt Rosenberger2, Büttner3, Bahr4, Bielenstein5, Brīvzemnieks (Treiland)6, i lettiska långa vokaler, diftonger och 1 För enkelhetens skull kallar jag hädanefter dessa kombinationer helt enkelt diftongiska kombinationer. 2 Formlära för lettiska språket. 1830 // Tidskrift utgiven av Lettisk-litterära sällskapet; Formlära för lettiska språket i ny framställning. 1848 // Där. IX. Andra häftet. 3 Undersökningar över lettiska språkljud. 1848 // Där. IX. Första häftet (1847). S. 1 ff. 4 Om de ljud som förekommer i lettiska språket och deras enkla beteckning med skrift. 1847 // Där. S. 21 ff. 5 Die lettische Sprache. 1863-1864. 6 Samling antropologiska och etnografiska artiklar, utgiven av Dasjkov. Bok II 181 I diftongiska kombinationer skiljer man mellan två uttalsnyanser, två toner, två slags kvantitet, alldeles som Ulmanns lettisk-tyska ordbok anger (nämligen i betonad ställning) en skillnad mellan två slags långa lettiska vokaler, diftonger och diftongiska kombinationer. Dessa två slags kvantitet definierades mest exakt av Baar och därefter av Bielenstein, vilken dock i sin syn på några av de företeelser som hör hit avvek från Baar, fast knappast med tillräckliga skäl. Baar skiljer i dessa lettiska ljud och ljudkombinationer just följande ”uttalsnyanser” (”Nuancen in der Aussprache”): 1) ”gedehnte Länge” och 2) ”gestossene Länge”; hos Bielenstein motsvaras dessa av: 1) ”gedehnter Ton” och 2) ”gestossener Ton”. Termen ”gedehnt” har hos Baar och Bielenstein här betydelsen ”utan avbrott”, och beträffande exempelvis vokaler med denna kvantitet säger Baar: ”Die gedehnten werden lang, ohne dass die Stimme während des Lautens unterbrochen würde, gleichsam in einem Zuge ausgesprochen”; i samma betydelse kallar även jag den lettiska kvantiteten ”utdragen”, dvs. ”oavbruten”, kvantitet. Med ”gestossene Länge” hos enskilda vokaler, diftonger och diftongiska kombinationer avsåg Baar just ett sådant uttal där rösten avbryts i den stavelsebildande långa vokalen och i den icke-korta, icke-stavelsebildande delen av en diftong eller diftongisk kombination, ”freilich wenig bemerkbar”, och sedan ljuder på nytt en mycket kort stund, ”so dass gewissermassen ein schwacher Hiatus entsteht”; ”es lässt sich diese Nuance schwer beschreiben”, säger Baar, ”sondern man muss sie aus dem Munde des Letten selbst hören”. Denna lettiska kvantitet kallar jag ”avbruten” kvantitet, och då just kvantitet med fullständigt avbrott (till skillnad från en annan ”avbruten” kvantitet); röstens fullständiga avbrott uppstår genom fullständig tillslutning av glottis (jfr ”Stosston” hos Sievers). Bielenstein definierar denna kvantitet, denna ton i enskilda långa vokaler, ungefär på samma sätt som Baar: ”... der Ictus hebt das erste Element vor dem zweiten nachdrücklich heraus und lässt das vom ersten gewissermassen abgesprochene, gewissermassen durch ein freilich unendlich kleines Vacuum vom ersten getrennte zweite Element leicht und kurz nachhallen”; men i sin uppfattning om ”gestossene” diftonger och diftongiska kombinationer i lettiskan avviker Bielenstein från Baar. Enligt Baar förekommer det fullständiga avbrottet (”Stoss” hos Sievers) i den icke-korta, icke-stavelsebildande delen av sådana diftonger och diftongiska kombinationer (och i korta diftonger har, påpekar Baar, den andra, dvs. den icke-stavelsebildande, vokalen över huvud taget större kvantitet än den första, dvs. den stavelsebildande vokalen); därför betecknas exempelvis ”gestossene” ai, au, ar, al hos Baar som ai¹, au¹, ar¹, al¹ 7, medan Bielenstein menar att det fullständiga avbrottet ligger mellan diftongens eller den diftongiska kombinationens beståndsdelar. Den definition som Baar gav för (lettiska folkvisor). 1873; Material till den lettiska stammens etnografi. 1881 // Kejserliga sällskapet för naturvetenskap, antropologi och etnografi, etnografiska avdelningens skrifter. Bok VI. 7 I Baars artikel står överallt l̥ i stället för l̥, ett tryckfel. Hos Bielenstein, där han återger Baars uppfattning, har l¹, mᵐ tryckts i stället för: l¹, mᵐ (Die lett. Sprache I, 48 anm.). 182 Baars definition av lettiska diftonger och diftongiska kombinationer med fullständigt avbrott är utan tvivel riktig, även om det förefaller mig som om det i sådana lettiska diftonger a i och u fullständiga avbrottet uppstår när i och u ännu inte börjar ljuda, medan talorganet intar den ställning som krävs för att bilda i eller u8; därför låter exempelvis de lettiska ”gestossene” ai och au så att det fullständiga avbrottet faktiskt hörs mellan diftongens beståndsdelar (där Bielenstein hörde det), men i lettiska diftongiska kombinationer med fullständigt avbrott utgörs avbrottet hörbart av själva sonantkonsonanten, dvs. det inträffar efter att en del av denna konsonant har ljudit. Vad beträffar diftongerna ē och ū (ia, ua) med fullständigt avbrott kan jag inte exakt avgöra var avbrottet hörs i dem; de tycks i detta avseende vara likartade med diftongerna på i och u som har fullständigt avbrott. Det finns också en viss skillnad mellan Baars och Bielensteins definitioner när det gäller lettiska ”utdragna” (med ”utdragen” kvantitet) diftonger. Baar återger exempelvis de utdragna ai, au, ū med stavningarna ai, āu, iā, dvs. genom att markera kvantiteten hos diftongens icke-stavelsebildande del, på samma sätt som han betecknar ”utdragna” diftongiska kombinationer ar, em m.fl. som āi, ēi m.fl. Enligt Bielenstein kan lettiska ”utdragna” diftonger betecknas som āi, āu, īa osv.: ”der Ton liegt zwischen oder auf beiden Elementen in der Mitte, so dass also keines von beiden Elementen vor dem andern vorwaltet”; men ”utdragna” diftongiska kombinationer definierar Bielenstein som att, emt osv. och anmärker att sonantkonsonanterna här hörs ”så att säga dubblerade”. Baar har utan tvivel rätt: i lettiska ”utdragna” diftonger har den icke-stavelsebildande delen större kvantitet än diftongens stavelsebildande del, även om den icke-stavelsebildande vokalen i en ”utdragen” diftong, som Baar inte påpekar, ändå förefaller mig vara något kortare än sonantkonsonanten i ”utdragna” diftongiska kombinationer. Enligt Baars definition förekommer utdragen kvantitet och fullständigt avbrott i lettiska diftongiska kombinationer endast när kombinationerna ”kort vokal + sonantkonsonant” står framför en konsonant; även Bielenstein skiljer mellan två toner i lettiska kombinationer av typen ”kort vokal + sonantkonsonant” när de står framför en konsonant, och dessutom endast under betoning. Baar tycks också endast känna till diftongiska kombinationer med utdragen kvantitet och med fullständigt avbrott i betonad ställning; han ger inga exempel på någondera typen av diftongisk kombination i obetonad ställning, medan han i långa vokaler och diftonger skiljer mellan två slags kvantitet bland annat även i obetonad ställning (se längre fram hos mig). Bielenstein säger också att skillnaden mellan de två tonerna i lettiska långa vokaler och diftonger finns oberoende av betoning, även om den framträder tydligare under betoning; i de lettiska ord och suffix som behandlas i ”Die lettische Sprache” markerar Bielenstein emellertid överallt fullständigt avbrott (”gestossener Ton”) i obetonade långa vokaler och diftonger, och vissa parallella 8Jfr likartade företeelser i danskan med fullständigt avbrott; se Jespersen. The articulations of speech sounds. P. 45. 183 Bildningar med lång varaktighet i detta läge återges här som dialektala (dialektiska – O. P.), nämligen från Baars dialekt. Beträffande långa sonoranta konsonanter noterar Baar att de i vissa fall också förekommer före en vokal, nämligen i lånord från tyskan, t.ex. kaña, vaña, buḷis m.fl.; dessutom förekommer l framför en vokal i sådana dialektala (dialektiska – O. P.) bildningar som viḷa, piḷa, där l ur gruppen ln förkortas i dialekterna (viḷna, piḷna). Baar anger dock inte hur sådana ljudkombinationer delas upp i stavelser (i exspiratoriskt hänseende), och han skiljer dessa fall från dem där han finner en ”lång” varaktighet i hela kombinationen ”kort vokal + sonorant konsonant”. Tydligen uttalas till exempel viḷa som viːḷa, dvs. även här förekommer en ”lång” diftongisk kombination före en konsonant, om än irrationell (som övergångsljud till följande vokal). Bielenstein skriver i dessa fall den sonoranta konsonanten dubbel, t.ex. villa. Med Baars och Bielensteins definition av två slags längd, två toner i lettiskan överensstämmer även de kortfattade definitioner som Brivzemnieks gav. I förordet till samlingen lettiska folkvisor från 1873 påpekar Brivzemnieks att långa vokaler och diftonger i lettiskan har ”två nyanser”, nämligen att de är utdragna (”gedehnt”) eller ”stötiga” (”gestossen”); vid de utdragna ”avbryts inte röstljudet under uttalet”, medan rösten vid uttalet av de stötiga ”hålls tillbaka, men därefter åter ljuder mycket kort”. Senare, i förordet till samlingen lettiska ordspråk, gåtor, besvärjelser och trollformler från 1881, kallade Brivzemnieks den ena typen av dessa långa vokaler och diftonger ”utdragna” och den andra ”avbrutna” (enligt min terminologi), och noterade att en kombination av en kort vokal med en efterföljande sonorant konsonant före en konsonant i lettiskan är likartad med diftonger i fråga om denna skillnad. Hos Brivzemnieks betecknas utdragna diftonger i samlingen från 1881 med stavningarna ai, au, ū osv., medan utdragna diftongiska kombinationer skrivs så här: aḷ, aṃ osv.; därav framgår att även Brivzemnieks finner en kvantitetsskillnad mellan den icke-stavelsebildande vokalen i en utdragen diftong och den sonoranta konsonanten i en utdragen diftongisk kombination (se ovan). Beträffande sådana fall hos Brivzemnieks som brīle m.fl., jämför vad jag sagt om exempelvis buḷis, viḷa hos Baar. Den förste som påpekade att det finns två ”toner” i lettiskan var Rosenberger. I ”Formenlehre der lettischen Sprache” från 1830 skilde Rosenberger mellan två ”slag av betoning” (”Art der Betonung”), två ”toner” (”Töne”) under betoning i lettiska långa vokaler, diftonger och kombinationer av kort vokal med efterföljande sonorant konsonant9 (bland annat även före en vokal); den ena av dessa toner kallade han ”gehalten”, inom parentes ”gezogen”, den andra ”gestossen”. 9Hos Rosenberger definieras dessa konsonanter inte som likvida eller nasaler, men exemplen han anför visar att han avsåg just kombinationer av kort vokal med efterföljande likvid eller nasal konsonant. 184 Senare, i ”Formenlehre der lettischen Sprache in neuer Darstellung” från 1848, talade Rosenberger åter om två lettiska toner, varvid han förklarade termen ”gehalten” felaktig och ersatte den med termen ”gezogen”. Han definierar skillnaden mellan dessa toner så här: ”Ein allgemeines Merkmal ist, dass der gestossene Ton sogleich im Anfange seines Hervortretens seine ganze Kraft wie in einem Punkte concentrirt, daher abbricht und die Elemente der Sylbe, die in den Bereich des Tones kommen, einen Augenblick, sey’s auch der kürzeste, frei lässt, bevor sie dem folgendem Laute sich anschliessen, während dagegen der gezogene allmählich beginnend und stetig anschwellend die von ihm beherrschten Elemente der Sylbe bis zum folgenden Laute fortwährend begleitet.” Härav framgår att Rosenberger i lettiskan skiljer mellan samma två slags längd, samma två toner (och då specifikt under betoning) som Baar, Bielenstein och andra senare talade om; Rosenbergers term ”gezogen” motsvarar ”gedehnt” hos Baar och Bielenstein. I tyskan, dvs. den tyska som talas i Lettland, finner Rosenberger endast en ”stötig” (”gestossen”) ton, men han påpekar korrekt att ”gezogener Ton” förekommer i lettiska ord som lånats från tyskan. Om de lettiska kombinationerna ”kort vokal + sonorant konsonant” bör man notera att Rosenberger skiljer mellan den ”stötiga” tonen och den ton han kallade ”gezogen” i dessa kombinationer, bland annat också när den sonoranta konsonanten står före en vokal; som exempel på den stötiga tonen i dessa kombinationer anför han inte bara salt, veļs ”kommer att rulla”, irt ”ro” (dvs. sait, veļs, irt), utan även īrfu, dvs. īru ”jag ror”, meļļi, dvs. meļi ”lögnare” (pl.). Rosenberger kom sannolikt till den felaktiga uppfattningen att det finns en ”stötig” ton i sådana fall som īrfu, meļļi under inflytande av att den andra tonen, ”gezogener”, bland annat var känd för honom även när den sonoranta konsonanten stod före en vokal, t.ex. i hans zeļi, dvs. zeļi (stammen zeļis) ”Gesell”; jämför vad jag sagt ovan om kāna, buļis, brīle osv. I den artikel som skrevs 1842 och publicerades i det första häftet av band IX av ”Magasinet för Lettiska litteratursällskapet”, omedelbart före Baars artikel (1847), skiljer Büttner mellan två slags långa vokaler och diftonger samt två slags korta vokaler framför en likvid eller nasal konsonant i lettiskan. Enligt Büttners definition förekommer i lettiska långa vokaler och diftonger i vissa fall ett ”gedehnter Laut”, i andra fall ett ”accentuirter Laut”, men Büttner förklarar inte vad skillnaden mellan dessa ljud egentligen består i. Han ger exempel på båda ljuden i ordens första stavelse, men noterar dessutom beträffande lokativ singularisändelsen att ett ”accentuirter Laut” alltid förekommer där. Av Büttners exempel framgår att hans term ”gedehnt” helt motsvarar ”gedehnt” hos Baar och Bielenstein; ”accentuirter Laut” i Büttners exempel motsvarar längden (eller ”tonen”) med fullständigt avbrott, ”gestossen” hos Baar och Bielenstein (i lokativ singularisändelsen förekommer denna ”ton” hos Bielenstein, medan Baar här känner till lång varaktighet, som vi ska se längre fram). I de lettiska korta vokalerna i deras kombination med 185 följande sonorant konsonant skiljer Büttner mellan (i ordens första stavelse): ”kurzer Laut”, t.ex. i irbe, kals, kurt, lemt, willa ”ull”, kanna, dvs. där en varaktig kvantitet förekommer, och ”accentuirter kurzer Laut” (efter den sonoranta konsonanten följer i samtliga dessa fall en konsonant), t.ex. i tirpt, tumsch, urbt, wili (dvs. wilńi), alltså där baap och Bielenstein exempelvis finner ett fullständigt avbrott i diftongkombinationen. Utöver dessa fyra vokaltyper (två långa och två korta med efterföljande sonorant konsonant) skiljer Büttner ut ytterligare en femte typ, som han kallade ”einfacher Laut”; hit räknar han enskilda korta vokaler, t.ex. i liks, klupt, ballēt (dvs. balēt), Wille (dvs. Vile), men märkligt nog anges också orden farkis (dvs. starkis)10 och burwis som exempel på ”einfacher Laut”, trots deras diftongkombinationer (avseende burwis, dvs. burvis, avsåg han uttalet buris, som förekommer i dialekterna?). Skillnaden mellan varaktig kvantitet och kvantitet med fullständigt avbrott i ordens första rotstavelse förekommer i alla för oss kända kurländska dialekter av lettiskan (dvs. alla där motsvarande observationer har gjorts). Skillnaden bevaras också när ordet i fråga eller ett ord som bildats av det används i den andra delen av sammansatta ord, dvs. i obetonad ställning: jfr t.ex. sasait (sait), samait (mait), atbraukt (braukt), atnākt (nākt), parkāpt (kāpt), parlūkt (lūkt), pērna-pūds (pūds), sānkauls (kauls), pagaive (jfr gaiva), pabērze (jfr bērzs) m.fl. En jämförelse av material som samlats in av Bielenstein, Ullmann och Brīvzemnieks samt av enstaka exempel hos Rosenberger, Büttner och Baar visar vidare att det, när det gäller skillnaden mellan dessa båda kvantitetstyper i ordens rotstavelse, inte finns några olikheter mellan de enskilda kurländska dialekterna som fonetiskt skulle ha uppstått under deras separata utveckling. För det mesta överensstämmer de olika dialekternas uppgifter om kvantitetstypen i rotstavelsen hos ett visst ord11; de mer eller mindre enstaka fall där vissa dialekter har varaktig kvantitet i ett ords rotstavelse och andra har kvantitet med fullständigt avbrott motsvarar till sin uppkomst åtminstone till största delen (med undantag för fall där analogisk påverkan från en form på en annan förekommer) äldre skillnader. De kan förklaras genom kända olikheter som fanns i sådana ord i den gemensamma lettiskan och går alltså tillbaka på äldre tid. Till dessa fall hör exempelvis bērzs, bērzs i en del kurländska dialekter jämfört med bērzs i andra kurländska dialekter, vārpa jämfört med vārpa, sirgt jämfört med sirgt, sirms jämfört med sirms, kurpe jämfört med kurpe, sveiks jämfört med sveiks, traukt jämfört med traukt, dzīt jämfört med dzīt m.fl.” 10 I Ullmanns ordbok: ”Jahrrkis, ein Fisch (bei Libau soll der Name zu hören sein)”. 11 Man bör dock hålla i minnet att Bielenstein och Ullmann (i likhet med Rosenberger) skriver diftongerna ai, ei, ui i ordens första stavelse (vanligen med fullständigt avbrott) framför j följt av en vokal, medan andra kurländska dialekter (t.ex. hos Baar och Brīvzemnieks), liksom dialekterna i Livland, i dessa fall bevarar den äldre korta vokalen framför j. Som motsvarighet till vāiajaga, leija, sauja hos Bielenstein, där man finner ett fullständigt avbrott, har man exempelvis vājaga osv. hos Ullmann och vajaga, leja, sauja i andra kurländska dialekter. 186 Vad gäller ordens icke-första stavelser (alltså andra än rotstavelsen) finns det däremot vissa skillnader mellan de kurländska dialekterna i fråga om användningen av varaktig kvantitet respektive kvantitet med fullständigt avbrott; dessa skillnader har uppkommit fonetiskt under lettiskans separata utveckling (jfr nedan). I de kurländska dialekter som Bielenstein kände direkt, och till vilka också hör den dialekt som används i de lettiska texter som Brīvzemnieks gav ut, har ord som inte lånats in i lettiskan ingen varaktig kvantitet i en icke-första stavelse, dvs. i dessa fall förekommer endast kvantitet med fullständigt avbrott. Undantag är den expiratoriskt fallande kvantiteten i de diftongkombinationer och dialektala diftonger på kort i och u som jag talade om ovan. Varaktig kvantitet i en icke-första stavelse kan i dessa kurländska dialekter endast förekomma i ord som lånats in i lettiskan, exempelvis i ord hos Bielenstein som siktērs ”Secretär”, brankūzis, provinsialt ”Brankhaus” (Branntweinsbrennerei), lånade in i lettiskan från lågtysk dialekt, med ”-hus” i slutet, m.fl. Men i dialekterna i nordvästra Kurland, bland annat Baars dialekt, har även ord som inte är lånord varaktig kvantitet i en icke-första stavelse under vissa betingelser. Det vill säga, i dessa dialekter förekommer i ordens icke-första stavelse i vissa fall kvantitet med fullständigt avbrott och i andra varaktig kvantitet; hos Bielenstein och Brīvzemnieks finner vi alltså till exempel endast kvantitet med fullständigt avbrott. Varaktig kvantitet i ordens icke-första stavelse uppträder fonetiskt i nordvästra Kurlands dialekter när en lång vokal eller diftong står framför j, bland annat även där j därefter har försvunnit fonetiskt, samt framför sonoranta konsonanter, dvs. nasaler och likvider. Således finner vi i dessa kurländska dialekter varaktig kvantitet i en icke-första stavelse där dialekterna hos Bielenstein och Brīvzemnieks har kvantitet med fullständigt avbrott, i följande fall. Framför j: 1) I ändelserna för singularis lokativ, där ett j en gång stod i slutet av formen och följdes av en kort vokal, t.ex.: daržā, istabā, bedrē, pirti, tiŋgū. Men i första stavelsen har långa vokaler i bildningar med samma ursprung kvantitet med fullständigt avbrott även i nordvästra Kurlands dialekter, liksom i dialekterna hos Bielenstein och Brīvzemnieks. Hit hör adverben tā, šā ”så”, kā ”hur” (exempel på former med betydelsen singularis lokativ från liknande pronominala stammar känner jag inte till från nordvästkurländska dialekter). 2) I avledda substantivstammar på -tāja-, -āja-, -ēja-, exempelvis i singularis genitiv: mācītāja, arāja, skrējēja. Singularis nominativ av dessa substantiv slutar i Baars dialekt på -tais, -ais, -eis, där ai och ei motsvarar āj(i) respektive ēj(i). 3) I ändelserna hos bestämda adjektiv, både i de kasusformer som bevarar j mellan vokalerna och i kasus 187 bildningar där j mellan vokaler har försvunnit och vokalerna har kontraherats. Maskulinum singularis nominativ i Baars dialekt slutar på -āis, t.ex. baltais, där ai kommer från āj(i); femininum singularis nominativ och maskulinum singularis genitiv slutar på -ā från -āja; femininum singularis genitiv på -ās från -ājas; ackusativ på -ū, enligt min mening från -ūju-; lokativ på -ājā; maskulinum singularis dativ på -ājam; femininum singularis dativ på -ājai (Baar skriver ai i slutet). I pluralis slutar maskulinum nominativ på -ē, enligt min mening från -ēji; femininum nominativ och ackusativ på -ās från -ājas; maskulinum ackusativ på -ūs, enligt min mening från -ūjus; genitiv på -ū, enligt min mening från -ūju. 3) (= Za — O. P.) I stammarna hos adjektivens fullständiga bestämda former, dvs. i lokativ- och dativ-instrumentalisformerna i singularis och pluralis; t.ex. hos Baar i lokativformerna bal̦tājā, bal̦tājās, bal̦tājās (om den utdragna kvantiteten i maskulinumändelserna i lokativ hos Baar, se nedan), bal̦tājam, bal̦tājai (Baar skriver j i slutet, se ovan), bal̦tājēm, bal̦tājām (om den utdragna kvantiteten före m hos Baar, se nedan). I maskulinum singularis nominativ slutar Baars dialekts bestämda adjektiv på -ais, t.ex. bal̦tais¹², där -ais kommer från -āj(i)s; jämför ovan substantiv på -ais, -eis från samma dialekt. Den utdragna kvantiteten i Baars dialekt, trots den kvantitet som hos Bielenstein och Brīvzemnieks har fullständigt avtagande, förekommer också i ändelserna hos andra korta kasusformer av bestämda adjektiv, dvs. i ändelser som innehåller ā och diftongerna ē och ūā. Enligt min mening har dessa kortformer delvis uppstått genom förkortning av fullformer, och delvis är de framför allt nybildningar till följd av analogisk påverkan. Former på -ā, dvs. -ā hos Baar och -ā i Bielensteins och Brīvzemnieks dialekter, i maskulinum singularis genitiv och femininum singularis nominativ, t.ex. bal̦tā, bal̦tā, bildades genom bortfall av slutligt kort a, som genom ljudförkortning uppkommit ur långt ā och föregående j i fullformen på -āja (dvs. -āja och -āja), på samma sätt som sådana bildningar som mazgāja, velēja i tredje person preteritum (mazgāja, velēja hos Baar och mazgāja, velēja hos Bielenstein och Brīvzemnieks) har parallella förkortade former mazgā, velē m.fl.¹³ i olika dialekter, med bortfall av slutligt a som uppkommit ur ā och föregående j. På samma sätt tror jag att maskulinum pluralis nominativformerna av bestämda adjektiv på -ē (dvs. -ē och -ē, t.ex. bal̦tē, bal̦tē) uppkom genom bortfall av slutligt kort i, som fonetiskt hade bildats ur ē och föregående j i fullformen på -ēji (dvs. -ēji och -ēji), vilken en gång fanns i lettiskan (jämför litauiskan) och sedan ersattes av formen på -āji (baltāji, dvs. baltaji i Bielensteins exempel); vid den tid då -āj- (-āj- och -āj-) började överföras från de kasusformer där det förekom till andra kasusformer (bland annat även till maskulinum singularis nominativ på -āji), jämför bortfallet av slutligt kort i ur ē och föregående j i bildningar av andra person singularis preteritum, t.ex. mazgā, velē 12Denna form återges i Baars artikel, medan övriga kasusformer av bestämda adjektiv i Baars dialekt är kända för mig endast från Bielensteins bok "Die lettische Sprache". II. S. 58–59, anm. 13Om denna bildning, se Bielenstein, "Die lettische Sprache". II. S. 133. 188 m.fl., vilka används jämsides med fullformerna mazgāji, veleji (mazgāji, veleji och mazgāji, veleji) m.fl.14 Vidare uppstod, under påverkan av sådana bildningar av bestämda adjektiv som baļtā vid baļtāja och baļtē vid * baļtēji, även för formerna på -ūju (-ūju, -ūju), som en gång förekom i lettiskan i singularis ackusativ och pluralis genitiv (jämför litauiskan)15 förkortade former på -ī, t.ex. baļtī, baļtī, vilka senare ersattes av nybildningar på -āju (agrāju, bēzāju, dvs. agrāju, bēzāju, m.fl. i Bielensteins exempel); eftersom alla dessa förkortade former av bestämda adjektiv sammanföll i ändelserna med motsvarande kasusformer av pronomen (trots skillnader i kvantitetens kvalitet i Bielensteins och Brīvzemnieks dialekter), uppstod därför även i övriga kasus hos bestämda adjektiv, vid sidan av fullformerna, parallella kortformer av samma slag som pronomenens motsvarande kasusformer, t.ex. femininum singularis genitiv och femininum pluralis nominativ och ackusativ med kortformen baļtās, baļtās vid nominativ singularis baļtā, baļtā, enligt mönstret tās vid tā. I de kasus där de korta formerna av denna bildning hos bestämda adjektiv inte skiljer sig från formerna hos obestämda adjektiv används dock de fullständiga formerna av bestämda adjektiv oftare; hit hör just lokativ- och dativformerna i singularis och pluralis, eftersom exempelvis den korta formen av maskulinum singularis dativ hos bestämda adjektiv, t.ex. baļtam (jämför pronomenformen tam), sammanfaller med samma kasusform hos obestämda adjektiv (baļtam). 4) I avledda verb på -āju, -ēju, -īju, -ūju och i det enda verbet dabūju, bildat på detta sätt (där da- historiskt är ett prepositionellt prefix), t.ex.: mazgāju, mazgājam; veleju, velejam; tīrīju, tīrījam; lūkūju, lūkūjam, dabūju, dabūjam. Andra person singularis och tredje person presens slutar i dessa verb på -ā, -ē, -ī, -ū, -ū, genom bortfall av de slutliga vokalerna i och j: mazgā, vele, tīrī, lūkū, dabū. Framför nasal konsonant: 5) I ändelserna för pluralis dativ-instrumentalis, t.ex.: vīzēm, sēvām, bedrēm, klētēm, ragūm. 6) I ändelserna -ām i första person pluralis preteritum, t.ex.: jāājām, metām, nīkām. 7) I substantiv med en lång vokal eller diftong framför n i avledningssuffixet, t.ex.: vilāns, vilānīte; sivēns; ēdēns; kurēne; turēne; pērkūns; mākūns, cērpains. För övrigt känner jag till endast ett exempel på utdragen kvantitet hos ai i denna position (cērpains), från Baars artikel (s. 45). 14 Se “Die lettische Sprache”. S. 133. 15 Bielenstein (ibid., s. 57) återger från en folkvisa ett exempel på en singularis ackusativform på -ūju. 189 Framför en likvid konsonant: 8) I namn på -ūlis, -ūls, till exempel ābūlis, kīdūls, samt i det till bildningen enstaka namnet på -āris och -āre, nämligen vagāris, vagāre. Jag övergår nu till skillnaden mellan längdtyperna i de livländska dialekterna av lettiskan. Bland de livländska dialekterna finns bland annat sådana som uppvisar tre längdtyper, tre ”toner” i alla långa vokaler, diftonger och diftongiska kombinationer; dessa dialekter skiljer sig emellertid åt i fråga om bruket av de tre längdtyperna, och vokalerna även i fråga om sin kvalitet. Dessutom finns i Livland också dialekter där två längdtyper kan iakttas, men som dock saknar längd med fullständigt avbrott och därför skiljer sig från de kurländska dialekterna. Bland de livländska dialekter som uppvisar tre längdtyper i alla långa vokaler, diftonger och diftongiska kombinationer urskiljer jag, på grundval av det material som hittills publicerats, först de dialekter som jag kommer att kalla livländska dialekter A. De tre längdtyperna, dessa dialekters tre ”toner”, beskrevs först av Neuland16, därefter av Linde17 och senare av Peleks18 (som dock inte nämnde diftongiska kombinationer), Endzelins19 och P. Schmidt20; på senare tid skrev Neuland åter om dessa längdtyper21 med anledning av den amerikanske forskaren Schmidt-Wartenbergers experimentella observationer av dem. Varken Neuland eller Linde anger i vilken trakt eller vilka trakter i Lettland de tre längdtyper, de tre ”toner”, som de talar om förekommer; inte heller Krumberg eller Sterst, som vi senare ska se skiljer mellan tre ”toner” i lettiskan, anger vilka dialekter de var och en avser. Avsaknaden av sådana uppgifter, liksom det faktum att inget meddelande om tre typer av lettisk längd publicerades under mer än tio år från början av 1880-talet (närmare bestämt från 1881, då Lindes artikel trycktes), fick mig i början av 1890-talet att be herr Velme att rikta lettländarnas uppmärksamhet på dessa intressanta fakta i deras språk och på det ytterst önskvärda i att noggrant ange i vilka trakter i Lettland man skiljer mellan tre längdtyper hos långa vokaler, 16 Magazin, herausgegeben von der Lettisch-Literärischen Gesellschaft. 1874. XV B. Drittes Stück. (часть без подписи имени автора). 17 Magazin. 1881. XVI B. Zweites Stück. 18 Rakstu krājums, izdots no Rīgas Latv. biedrības Zinību komisijas. 1894. 9. krājums. 19 Rakstu krājums. 1897. 11. krāj. 20 ”Trefaldig längd i lettiskan. Särtryck ur Samling från Kejserliga vetenskapsakademiens avdelning för ryska språket och litteraturen. 1899. Bd LXVII. 21 Magazin. 1897. XX B. Erstes Stück. 190 diftonger och diftongiska kombinationer. På herr Velmes begäran22 svarade herrarna Peleks och Endzelins. I en kort notis om lettisk längd uppger Peleks att han hört den skillnad mellan tre längdtyper i långa vokaler och diftonger som han beskrivit (Peleks behandlar inte diftongiska kombinationer) i Livland nära Wenden (det lettiska namnet är Cēsis23) och på andra platser, till exempel i Dzērbene; i en ganska omfattande artikel om det trefaldiga uttalet av lettiska långa vokaler, diftonger och diftongiska kombinationer (Endzelins kallar diftonger och diftongiska kombinationer tillsammans för diftonger)24 säger Endzelins att han själv hört det trefaldiga uttal av dessa ljud och ljudkombinationer som han beskriver i artikeln i trakten kring Wolmar (lettiska namn: Valmēra, Valmēre). Nu meddelar också Neuland (i "Magazin", 1897) att han känner till de skillnader mellan de tre längdtyperna som han fastställde i en artikel publicerad i "Magazin" 1874 just från dialekten i Wolmar. P. Schmidt gjorde sina iakttagelser av de tre typerna av lettisk längd i sin hembygdsmål, närmare bestämt ”vid gränsen mellan Ronneburgs och Smiltens församlingar”, det vill säga, som framgår av kartan över Livland, mycket nära de platser som Peleks, Endzelins och Neuland anger. I de livländska dialekterna A förekommer följande längdtyper hos långa vokaler, diftonger och diftongiska kombinationer: 1) långvarig längd, 2) längd med fullständigt avbrott, 3) längd, som jag kallar längd med ofullständigt avbrott. De två första längdtyperna i dessa dialekter är till sin natur likartade med motsvarande längdskillnader i de kurländska dialekterna. Om den långvariga längden bör man anmärka att Linde kallar den ”stigande, tilltagande” och finner att rösten förstärks och höjs (jämför även Lindes ”Art der Vocallänge”); enligt Peleks kan den andra delen i långa vokaler med denna längd vara längre och starkare än den första. Jämför den definition av denna längd som stigande hos Rosenberger som jag anfört ovan; även Bielensteins definition, närmare bestämt i fråga om diftonger (se ovan), pekar på förekomsten av ett stigande element, och dessutom i början av denna längd. Å andra sidan säger P. Schmidt att ”en vokal med långvarig längd uttalas jämnt, utan att rösten höjs eller sänks”, och Endzelins anser likaså att denna längd uttalas så vid normalt, vanligt uttal (till exempel inte vid deklamatoriskt uttal); i diftonger och diftongiska kombinationer som har 22 Реферат Вельма о троякой латышской долготе (по наблюдениям Крумберга, Нейланда и Линде) напечатан в Rakstu krājums. 1894. 9. кгај. 23 Др. русск. Кѣсь, Кесь, Кись. 24 Endzelīns har felaktigt trott att jag med olika slag av lettisk kvantitet avser skillnader i kvantitet, och har till och med antagit att jag tillämpar Baranovskijs lära om tre kvantiteter i litauiskan på lettiskan. I själva verket förhåller det sig inte alls så, och med olika slag av lettisk kvantitet menar jag skillnader i lettisk kvantitet till kvaliteten. I samma bemärkelse talade Bārs om två kvantiteter (dvs. kvalitativt åtskilda) i lettiskan, närmare bestämt om skillnaden mellan lång kvantitet och kvantitet med fullständigt avbrott. 191 lång kvantitet; den andra delen utgör enligt Endzelīns, liksom enligt Bārs, en större kvantitet än den första delen. Bārs och Neuland säger inte heller något om ett stigande element i den långvariga kvantiteten. Av en jämförelse mellan de olika definitionerna av denna kvantitet i Kurland och de livländska dialekterna A kan man således dra slutsatsen att det förekommer vissa skillnader i fråga om långvarig kvantitet såväl i Kurland som i Livland, och att den i en del av båda dialektgrupperna innehåller ett stigande element antingen under hela sin utsträckning eller i början. Men är denna kvantitet verkligen stigande i dialekterna även i expiratoriskt avseende, liksom i toniskt avseende? I så fall måste diftonger och diftongiska kombinationer med denna kvantitet ha en stavelsebildande ljudenhet i den andra delen. Eller gäller det stigande elementet i denna kvantitet endast den toniska sidan (rösthöjning), medan den långvariga kvantiteten i samma dialekter i expiratoriskt avseende är fallande, om än med en sänkning och försvagning av rösten: Diftongiska kombinationer med långvarig kvantitet förekommer i de livländska dialekterna bland annat även när en sonorant konsonant står före en vokal, i samma slags fall som i de kurländska dialekterna, t.ex. i kaпа, viɫa. Neuland, som här erkänner diftongiska kombinationer ("unechte Dift onge"), säger att man i dessa fall bör skriva dubbel sonorant konsonant; i viɫa ser Neuland exempelvis viɫɫa. Kvantitet med fullständigt avbrott i de livländska dialekterna A är i allmänhet densamma som i Kurland; att stämbanden sluts som villkor för ett fullständigt avbrott nämns av Linde, Peleks och Endzelīns. P. Schmidts definition av denna kvantitet, som han kallar ”avbruten”, blir oklar; Schmidt påpekar visserligen att ”vid uttalet av denna kvantitet tycks rösten plötsligt avbrytas eller pressas samman”, men det förefaller honom ändå som om ”detta kanske inte ens är verklig kvantitet, utan snarare ett kort ljud som pressas fram med våld”. I diftonger och diftongiska kombinationer med denna kvantitet hör Linde och Endzelīns, liksom Bārs, ett fullständigt avbrott i det andra ljudet, dvs. i den andra vokalen eller den sonoranta konsonanten; därför definierar Endzelīns, i likhet med Bārs, även i dessa diftonger och diftongiska kombinationer det andra ljudet som längre än det första. Om slutdelen av kvantitet med fullständigt avbrott säger Linde att slutet av den långa vokalen uttalas viskande efter det fullständiga avbrottet, och beträffande diftonger anmärker han att den andra vokalen, som innehåller det fullständiga avbrottet, uttalas nästan viskande (dvs. Linde hör sannolikt viskning efter avbrottet). Enligt Endzelīns bildas slutet av kvantitet med fullständigt avbrott i såväl långa vokaler som diftonger och diftongiska kombinationer genom viskning; enligt Peleks uttalas i långa vokaler med denna kvantitet den andra delen efter avbrottet just tyst. Jfr den inte helt tydliga definitionen hos Bielenstein, enligt vilken den andra vokalen i diftonger ”klingt tonlos, deshalb gelinder und kürzer nach”, den likvida eller nasala konsonanten i diftongiska kombinationer ”hallt leise und leicht nach”, och det andra elementet i långa vokaler uttalas ”leicht und kurz”. I 192 förblir den toniska sidan av den första delen av kvantiteten med fullständigt avbrott, dvs. delen före det fullständiga avbrottet, vars kvantitet överstiger en enhet (enligt Bārs och Endzelīns), oförklarad; samtidigt kan, som vi ska se längre fram, frågan uppstå om denna del innehåller en rösthöjning före det fullständiga avbrottet, dvs. om den är stigande i toniskt avseende. Det tredje slaget av kvantitet i de dialekter som jag kallar livländska dialekter A upptäcktes av Neuland (i en artikel från 1874)25, sedan Krumberg redan hade urskilt tre ”toner” i lettiskan med hänsyn till andra skillnader i ”ton” i någon annan dialekt (se nedan). Neuland kallar denna kvantitet ”halbgestossene Aussprache”; i sin första artikel definierade han en sådan lång vokal som bestående ”aus einem gestossenen und einem gedehnten kurzen Vokal”. Denna definition av långvokaler (i vilka vokalerna åtskiljs som ”gestossene Aussprache” och ”gedehnte”) tycks nu även Neuland själv vara missnöjd med (”Magazin”, XX B., erstes Stück, s. 8), men för oss är den ändå riktig i den meningen att den vittnar om att Neuland hörde något slags avbrott i denna kvantitet. Enligt Neuland förekommer samma uttal i tyska långa vokaler och diftonger i Östersjöprovinserna (medan Rosenberg, som vi sett, inte skilde tysk kvantitet från lettisk kvantitet med fullständigt avbrott, dvs. från ”gestossene Aussprache”). Enligt Lindes definition är den lettiska kvantitet som Neuland kallar ”halbgestossene Aussprache” ”fallande, försvagad”, nämligen sådan att den andra delen klingar svagare och med lägre ton än den första delen; om långa vokaler med denna kvantitet säger Linde att de tydligt uppfattas som bestående av två tätt förenade korta vokaler, och denna anmärkning vittnar åter om den avbrutna karaktären hos den aktuella kvantiteten. Liksom Neuland finner även Linde i tyska långa vokaler och diftonger (i det lettiska området) en kvantitet som är identisk med den tredje lettiska kvantiteten. — Utifrån en jämförelse mellan Neulands definition av denna lettiska kvantitet (i den första artikeln) och Lindes definition drog jag, redan innan Peleks iakttagelser blev kända, 25Neuland erkänner emellertid, vilket framgår av båda hans artiklar om denna fråga (1874 och 1897), inte själv att hela äran för upptäckten av den lettiska (dialektala) kvantitet som han kallar ”halbgestossene Aussprache” i själva verket tillkommer honom. Neuland hänvisar till Krumberg, trots att han ser att han i denna fråga skiljer sig ganska avsevärt från honom; Krumbergs tredje ”ton” (”fallande”) är, både enligt Krumbergs definition och framför allt enligt bruket, inte alls densamma som Neulands ”halbgestossene Aussprache” (se vidare nedan). Dessutom menar Neuland att Büttner i en av ”Magazins” böcker redan hade pekat på exemplet vile med tre betydelser (”såg”, ”klädkant”, ”bedrog”), där de tre uttalsskillnaderna är desamma som Neuland senare urskiljer även i andra fall. Jag finner dock inget sådant påpekande i ”Magazins” böcker; även Endzelīns säger att han inte har kunnat hitta det. I den artikel i ”Magazin” där Büttner behandlar slagen av lettisk kvantitet skiljer han mellan två, inte tre slag (se ovan), och bland exemplen för att fastställa skillnaderna i ”Vocal laute” tar han på olika ställen i artikeln upp tre respektive fyra ord med vile; men då är wihle ”såg” det med lång i av långvarig kvantitet, och wihle ”klädkant” det med det långa i som Büttner definierade som ”accentuirter Laut” (dvs. med fullständigt avbrott); han skiljer egennamnet Wille (Vile), med kort i, från wihle ”ull”, dvs. vile, även om han också skrev det sistnämnda ordet wille. Det bör noteras att i Neulands dialekt har vile ”klädkant” det tredje slaget av kvantitet, ”halbgestossene Aussprache”, med långt i, medan Büttner, menar jag, inte kände till detta kvantitetsslag. 193 Utifrån Endzelīns och P. Schmidt drog jag slutsatsen att den tredje kvantiteten i livländska dialekter A av den välkända typen är en avbruten kvantitet, närmare bestämt en sådan som åtminstone i expiratoriskt avseende har två toppar: en huvudtopp i början och en sekundär, obetydlig topp i slutet. Jag kallar denna typ av avbruten kvantitet för kvantitet med ofullständigt avbrott. Slutsatsen bekräftas av det faktum att Neuland i sin andra artikel skiljer halbgestossene Aussprache hos diftongiska förbindelser från det uttal som förbindelserna ”kort vokal + sonorant konsonant” har när de inte står framför en konsonant; endast framför en konsonant uppvisar dessa förbindelser skillnader mellan ”gedehnte, gestossene, halbgestossene Aussprache”, och följaktligen har de diftongiska förbindelserna i slutet av ord i Neulands dialekt, liksom i de kurländska dialekterna, en expiratoriskt fallande kvalitet hos hela förbindelsen, som skiljer sig från ”halbgestossene Aussprache” (Neuland ger inga exempel)26. Vidare bör man lägga märke till att Neuland och Linde likställer den tyska kvantiteten (i det lettiska området) med den tredje lettiska kvantiteten i livländska dialekter A endast hos tyska långa vokaler och diftonger, men inte i tyska förbindelser av typen ”kort vokal + sonorant konsonant i samma ord”; de sistnämnda har alltså en expiratoriskt fallande kvalitet hos hela förbindelsen, medan de tyska diftongerna i de baltiska tyskarnas uttal också för mig tycks ha två expiratoriska toppar. Peleks benämner den tredje typen av kvantitet (den andra hos Peleks) med en lettisk term som är en översättning av tyskans ”gestossen”, och definierar långa vokaler med denna kvantitet som sådana där den första delen uttalas starkare, med högre ljudstyrka, än den andra; denna kvantitet är till sin varaktighet, säger Peleks, kortare än den långvariga, men han anger inte någon kvantitativ skillnad mellan den och kvantiteten med fullständigt avbrott. Hos P. Schmidt kallas denna lettiska kvantitet ”fallande”: en vokal med fallande kvantitet uttalas som om den bestod av två delar, varav den första är betonad” (jämför Lindes definition). En sådan kvantitet hos långa vokaler finner Schmidt, liksom Neuland och Linde, även i den baltiska dialekten av tyska, och om diftonger med denna kvantitet säger han att ”detta i allmänhet är det naturligaste och vanligaste uttalet” och att det även förekommer i ryska, till exempel i orden: чай, рай, лай. Jag ser ett tecken på att den lettiska kvantitet som Schmidt kallar fallande i själva verket inte är enkelt fallande i den skillnad som Schmidt erkänner mellan diftongiska förbindelser med denna kvantitet och diftongiska förbindelser i slutet av ord. När sådana ord som tam skrivs, 26 Linde finner, när han behandlar tre toner i diftongiska förbindelser, bland annat ”fallande ton” (dvs. den tredje typen av kvantitet) även i förbindelser av typen ”kort vokal + sonorant konsonant före en vokal”, exempelvis i gaja, zeme m.fl. (han ger däremot inga exempel på förbindelser av typen ”kort vokal + sonorant konsonant” i slutet av ord), men man kan tänka sig att Linde kom fram till denna slutsats endast på grundval av att förbindelser av typen ”kort vokal + sonorant konsonant före en vokal” i lettiska har ”långvarig ton” i sådana fall som kaņa (se ovan), trots att Linde inte finner någon ”ton” med fullständigt avbrott när sonorantkonsonanten står före en vokal. Jag anser att Neuland i sin andra artikel har rätt i att betrakta Lindes uppfattning om sådana fall som gaja, zeme m.fl. som felaktig. 194 kam markerar Schmidt inte någon av de tre kvantitetstyper han behandlar i diftongiska förbindelser, just därför, naturligtvis, att dessa förbindelser i slutet av ord även i Schmidts dialekt, liksom i de andra dialekter jag talat om ovan, har en expiratoriskt fallande kvalitet hos hela förbindelsen. Man bör också uppmärksamma att Schmidt använder tecknet ~ för att markera den tredje typen av kvantitet och i skrivningen av diftonger och diftongiska förbindelser sätter det över den bokstav som betecknar den andra ljudkomponenten i ljudförbindelsen, exempelvis i ai, aɣ m.fl.; ett sådant sätt att markera denna kvantitet skulle knappast ha förekommit om själva kvantiteten vore enkelt fallande. Alltså utgör även den tredje typen av kvantitet i Schmidts dialekt, menar jag, en kvantitet med ofullständigt avbrott och två expiratoriska toppar. Peleks definition av denna kvantitet klargör visserligen inte dess natur, men anger i varje fall inte någon enkelt fallande kvalitet; inte heller kallas denna kvantitetstyp fallande hos Peleks. Men hos Endzelīns definieras den tredje kvantiteten på ett sådant sätt att den faktiskt inte kan skiljas från en expiratoriskt fallande kvantitet. Endzelīns kallar denna kvantitet ”fallande uttal” och säger att detta ”fallande uttal”, där den första delen är starkare än den andra, bland annat också förekommer i diftongiska förbindelser i slutet av ord, till exempel i kur, kat. Enligt Endzelīns iakttagelse är stavelser med ”fallande uttal” kortare än stavelser med ”långvarigt uttal” och än sådana som innehåller ett fullständigt avbrott, och omfattar ungefär endast två moror, medan Endzelīns finner ungefär tre moror i de två andra långa ”uttalen”; därför är båda delarna av ljudförbindelsen korta i diftonger och diftongiska förbindelser med ”fallande uttal”. Enligt Endzelīns borde sådana diftonger som ai, au, ei därför skrivas aj, av, ej, på samma sätt som ev skrivs i sev, tev, där diftongen eu har ”fallande uttal”, även om man bör notera att Endzelīns ändå själv markerar uttalet av diftonger och diftongiska förbindelser med tecknet ` över bokstaven som betecknar ljudförbindelsens andra del, till exempel i stavningarna ai, aг m.fl. Endzelīns känner emellertid också till en sådan dialekt, nämligen i Društi, där stavelser med ”fallande uttal” även kan ha en varaktighet på ungefär tre moror; exempelvis i draūgs (hos Endzelīns tecknet för ”fallande” uttal), där diftongen au omfattar ungefär två moror, medan draūga i denna dialekt med ”fallande uttal” omfattar ungefär tre moror. Till denna kvantitativa skillnad skulle också en skillnad i kvantitetens kvalitet kunna höra (jämför de definitioner av kvantiteterna hos Sterste som jag återger), men Endzelīns nämner inte någon sådan skillnad. Jag menar alltså att den tredje kvantiteten i livländska dialekter A just är en kvantitet med ofullständigt avbrott och två expiratoriska toppar, även om jag samtidigt anser det möjligt att den i en del av dessa dialekter (Endzelīns dialekt) övergår i en expiratoriskt fallande kvantitet. Ur det gemensamma lettiska språket har i dessa fall även kvantiteten med ofullständigt avbrott hämtats, som vi ska se längre fram. 195 Till sin kvantitet är den lettiska längden med ofullständigt avbrott till synes densamma som längden med fullständigt avbrott och något kortare än den varaktiga längden. Man bör därför anta att den andra tonen i diftonger och diftongiska kombinationer även vid denna typ av längd, liksom vid de två andra, har större kvantitet än den första, om än något kortare än samma ton i diftonger och diftongiska kombinationer med varaktig längd. För att beteckna längden med ofullständigt avbrott (den tredje längden) i livländska dialekter A använder jag tecknet ~, vilket, som jag redan har påpekat, används med samma betydelse även av P. Schmidt. Skillnaden mellan de tre längdtyperna i livländska dialekter A har, för det största antalet exempel, fastställts av P. Schmidt i fråga om olika stavelser i ordet. För ordens första stavelse ger även Endzelīns många exempel; i själva artikeltexten anger han samtidigt längdkvaliteten i slutstavelsen i ord med mer än en stavelse, fastän Endzelīns säger sig ha svårt att exakt skilja mellan varaktigt och ”fallande” uttal i ordens icke-första stavelse. Hos Neuland anges exempel på de tre längdtyperna endast för den första stavelsen; Linde och Peleks lämnar, utöver exempel på de tre längderna i samma dialekt, också vissa upplysningar om längdkvaliteten i icke-första stavelsen, varvid Linde bland dessa fall uteslutande tar upp långa vokaler i ordslut. När det gäller ordens första stavelse uppvisar de lettiska dialekter som jag kallar livländska dialekter A till synes inga gemensamma skillnader sinsemellan i användningen av de tre längdtyperna, dvs. i ordens första stavelse förekommer, så långt det hittills insamlade materialet låter oss bedöma, skillnader mellan dessa dialekter i användningen av de tre längdtyperna endast i mer eller mindre enstaka fall27. Till sådana undantag hör exempelvis aãkla ”snöre” hos Endzelīns28 och Schmidt = aükla hos Neuland, aükle ”barnflicka” hos Endzelīns jämfört med aükļis hos Neuland, grēzt ”vrida” i Schmidts dialekt = grēzt nära Wolmar (anfört hos Schmidt), kuṛlis i Schmidts dialekt = kuṛlis hos Schmidt från andra dialekter och kuļlis hos Endzelīns, ūḑze hos Schmidt (anfört som ett ord ur standardspråket) = ūḑze hos Endzelīns, ūtris i Schmidts dialekt = ūtris i Trikātas sockendialekt (anfört hos Schmidt), snēgt ”nå fram” hos Endzelīns och Schmidt = snēgt hos Neuland m.fl. Vid jämförelsen mellan livländska dialekter A och kurländska dialekter måste man, med avseende på kvaliteten hos den gamla längden (dvs. inte i nya diftonger och diftongiska kombinationer) i ordens första stavelse, skilja mellan dels ord som utvecklats ur ord med mer än en stavelse (och alltså bland annat även nya enstaviga ord där slutstavelsens vokal har fallit bort), dels gamla enstaviga ord. I den första stavelsen i ord som utvecklats ur ord med mer än en stavelse motsvaras de kurländska dialekternas varaktiga längd också i 27 I Schmidts ordbok förekommer emellertid också otvivelaktiga tryckfel i längdtecknen. 28 Vid jämförelsen av materialet som samlats in hos Endzelīns och hos Schmidt får man inte glömma att tecknen ˇ och ~ hos Endzelīns har motsatt betydelse mot den de har hos Schmidt: hos Endzelīns betecknar ˇ den tredje längdens kvalitet (”fallande uttal” enligt Endzelīns), medan ~ används för att beteckna fullständigt avbrott. 196 även varaktig längd (med enstaka undantag) i livländska dialekter A, medan kurländsk längd med fullständigt avbrott i vissa fall motsvaras i livländska dialekter A av samma längd med fullständigt avbrott och i andra fall av den tredje längden (med ofullständigt avbrott); skillnaden mellan dessa fall kan inte förklaras utifrån lettiskan som ett separat språk, men, som jämförelsen mellan lettiska och framför allt litauiska visar, grundar sig skillnaden här mellan längd med fullständigt avbrott och den tredje längden (med ofullständigt avbrott)—en skillnad som bevaras i livländska dialekter A men har gått förlorad i kurländska dialekter, där de båda längdtyperna har sammanfallit i en enda längd med fullständigt avbrott—på äldre förlettiska skillnader i längdtyper och i betoningens placering. Jag kommer att ge exempel längre fram, när jag behandlar de allmänlettiska längdtypernas ursprung. I gamla enstaviga ord har livländska dialekter A i vissa fall samma längd som motsvarar de kurländska dialekternas varaktiga längd, och i andra fall den tredje längden; exempelvis motsvaras de kurländska orden tâ ”denna”, mès ”vi”, jûs ”ni” även i livländska dialekter A av tâ, mès, jûs, men där de kurländska formerna är tâ ”denna”, genitiv (Bielenstein återger också tâ, med frågetecken) tû, tâs, mûs, jûs, finner vi i livländska dialekter A: tâ, tû, tâs, mûs, jûs. En förklaring av dessa fall ges längre fram. Den kurländska längden med fullständigt avbrott i gamla enstaviga ord motsvaras i allmänhet av den tredje längden i livländska dialekter A; exempelvis kurl. kû (hos Bielenstein även kû i viss användning) = livl. A kû, kurl. tai (och tai i en del dialekter) = livl. A tai, kurl. jai (och jai i en del dialekter) = livl. A jai; men kurl. trīs ”tre” motsvaras av trīs i livländska dialekter A (se nedan för en förklaring av detta undantag). Skillnaden mellan typerna av gammal längd i ordens icke-första stavelse i livländska dialekter A fastställs i de flesta fall, som jag redan har påpekat, endast hos Schmidt. I enkla ords icke-första stavelse skiljer Schmidt i allmänhet mellan två typer av gammal längd: varaktig längd och längd med fullständigt avbrott. Den tredje längden i icke-första stavelsen i enkla ord med gammal längd anges hos Schmidt endast för diftongerna ai, ei, ii i genitivändelserna i singularis, exempelvis malai, mâtei, sirdi, även om ”i samtal ersätter en gammal man”, enligt Schmidt, ”alla dessa tre former med ett kort i” (dvs. en form på i?), och i stället för -ii uttalar även den yngre generationen vanligen -i, exempelvis sirdi. Varaktig längdkvalitet i icke-första stavelsen i enkla ord i Schmidts dialekt finner vi bland annat framför j, både när det bevarats och när det försvunnit, och framför likvidor och nasaler; i samma fall förekommer, som vi ser, varaktig längd också i de nordvästkurländska dialekterna, men trots detta råder vissa skillnader mellan dessa dialekter och Schmidts dialekt i de betingelser under vilka varaktig längd uppstår i sådana fall. Alla långa vokaler i icke-första stavelsen i enkla ord, både framför bevarat eller försvunnet j och framför 197 Nasala och likvida konsonanter har i Schmidts dialekt lång varaktighet. Hit hör följande fall hos Schmidt: ändelserna i lokativ singularis av substantiv, t.ex. malā, bedrē, būri, sirdī, tirgū;29ändelserna i kasusformerna av bestämda adjektiv, t.ex. labais (där ai kommer från āi, se ovan), labā, labās; avledda substantiv med stammar på -tāja-, -āja-, -ēja-, t.ex. mācītās (-āš från -ājš), genitiv mācītāja; arāš (-āš från -ājš30), genitiv arāja; gājēš (-ēš från -ējš), genitiv gājēja31; avledda verbstammar i presens och imperfekt som innehåller vokalerna ā, ē, i framför j i suffixet, t.ex. i raudāju, sēdēju (imperfekt), skaitīju (imperfekt); ändelsen -ām i första person pluralis imperfekt, t.ex. i devām, staigājām; dativ pluralis-ändelserna -ām, -ēm hos substantiv, t.ex. i malām, mātēm; adverbet prūjām ”bort, iväg”, konjunktionen ēkām ”innan” (det sistnämnda anges av Schmidt som ett ord från skriftspråket, men t.ex. hos Bielenstein har ēkām kort a); avledda substantiv med stammar på -āna-, -īna-, t.ex. dzāltānc (det slutliga c kommer från s efter n)32, cēmīc (-īc från -īns), genitiv cēmīna; substantivet vagārs ”byäldste” (från skriftspråket, enligt Schmidt). Diftongerna ē och ū i en icke-första stavelse i enkla ord uppvisar i Schmidts dialekt också lång varaktighet under samma betingelser, men inte i alla fall. I ställning framför j, vare sig detta bevarats eller försvunnit, har diftongerna ē och ū i en icke-första stavelse i enkla ord i Schmidts exempel endast lång varaktighet, nämligen i ändelserna i adjektivens kasusformer på -ē, -ū, -ūs, t.ex. i labē, labū, labūs, och i avledda verb på -ūju, t.ex. i streipūju, zvā rāju m.fl. Men ē och ū framför nasala och likvida konsonanter i ordbildningssuffix33 anges hos Schmidt med lång varaktighet i allmänhet endast i de fall då den föregående stavelsen har varaktighet med full avbrytning; när detta villkor inte är uppfyllt har ē och ū i sådana suffix däremot i Schmidts dialekter varaktighet med full avbrytning (se Schmidts artikel, s. 8). Jämför t.ex. å ena sidan sådana fall som aigāns, dzēēns, ēdēns (Schmidt, s. 8, tryckfel); ābūls, kūdūls, ūzūls, vītūls, men å andra sidan t.ex.: dzāltūnc (dzāltūnc – O. P.) gāūne, magūne, mākūnis; jaūtājēne, kamēnc, nesēni, dzānūls, pūpūls (fastän kamūls av någon anledning har lång varaktighet). Vi ser att varaktigheten i en icke-första stavelse i enkla ord i de nordvästkuriska dialekterna, t.ex. hos Baar, i sig är varaktighet med full avbrytning, liksom i Kuronis övriga dialekter, och att lång varaktighet hos långa vokaler och diftongerna ē, ū (och i ett enda exempel som jag känner till även diftongen ai) i en icke-första stavelse i enkla ord förekommer i dessa kuriska dialekter endast i 29I lokativ pluralis av substantiv har Schmidt-dialekten varaktighet med full avbrytning (se nedan), t.ex.: malās, bedrēs osv.; hos Baar förklaras den långa varaktigheten i dessa ändelser, som jag nämnt, av analogiskt inflytande. 30Skillnaden mellan detta -āš från -ājš, -ājš och -āis från -ājs, -āis i bestämda adjektivs nominativ förklaras sannolikt av att āj, med j framför en vokal i stammen i övriga kasus, påverkade substantiv i nominativ singularis med stammar på -tāja-, -āja-. 31I ett fall, nämligen i ordet virsājai, dvs. virsājai ”ljung”, har Schmidt av någon anledning (tryckfel?) angett varaktighet med full avbrytning. 32Bokstaven ā betecknar hos Schmidt ”öppet ē. 33Dativ pluralis av maskulina substantiv slutar i Schmidt-dialekten inte på -ēm, utan på -īm. 198 i ställning framför j, vare sig det bevarats eller försvunnit, och framför likvida och nasala konsonanter; det råder därför inget tvivel om att den långvariga karaktären hos kvantiteten i alla dessa fall här betingas av en fonetisk påverkan från j, likvida och nasala konsonanter. Men i Schmidts dialekt förekommer lång kvantitet i en obetonad stavelse i enkla ord inte bara när långa vokaler och vissa diftonger, ē och ū, står framför j, vare sig det bevarats eller försvunnit, och framför en likvid eller nasal konsonant, utan även i andra fall. Schmidt noterar således lång kvantitet i substantiv på -iba, -ēs (av -ētis), femininum -ēte, -īc (av -itis), femininum -ite, -nēks, femininum -nica, exempelvis i ticība, vāce, krēvēte, brālīc (genitiv brālīša), saimnēks, saimnīca; i slutstavelsen av adjektivstammar och presens- och futurumparticip i aktivum, exempelvis i vārdīc, tākuš (där š kommer från stammar i andra kasus), nākīt, nākšūt, zinīt; i ändelsen -āt i andra person pluralis preteritum, exempelvis i devāt, staigājāt. Den långa kvantiteten hos en äldre diftongisk kombination i en obetonad stavelse i enkla ord anges hos Schmidt exempelvis i cāturtais, cēkurzis ”kotten”, titīlbis (ett fågelnamn). Schmidt anger lång kvantitet med fullständig hiatus i obetonad stavelse i enkla ord: i adjektiv på -āc (femininum -āda), -āks, -īgs, -aine och i substantiv på -ainis, exempelvis i dazāc, labāks, pēdīgs, bābarainc, kukaīnis, tāvainis; i avledda verbstammar på -ā-, -ē-, -ī-, -ū- i ställningar som inte står framför j, exempelvis i gaidāt, raudāšana, ecēt, ecēksas, adīt, adīklis, vaizūt; i ändelsen för verbens, participens och substantivens reflexivform, exempelvis i kaunūs, kaunēs, kaunatēs, kaunatēs, kautūs (torkning), kaunūtēs (nominativ pluralis av presensparticip), kaušanās; i pluraländelserna för lokativ förekommer den exempelvis i gaidūs, malās, bedrēs, sirīdīs; i sådana substantiv, mer eller mindre isolerade till sin bildning, som exempelvis apūgs; balūdis galūda; valūda; tū kstūc och tū kstūš, valūdze; putraims med flera. Schmidt anger lång kvantitet med fullständig hiatus hos en äldre diftongisk kombination i en obetonad stavelse i ord exempelvis i parapāde, skabārga. Det står alltså klart att skillnaden mellan lång kvantitet och lång kvantitet med fullständig hiatus i en obetonad stavelse i enkla ord i Schmidts dialekt i många fall inte beror på fonetisk påverkan från intilliggande ljud i ordet, utan grundar sig på äldre skillnader i kvantitetens beskaffenhet i sådana stavelser (se nedan). Följaktligen måste vi också där vi i denna dialekt finner lång kvantitet i likadana stavelser framför j, en nasal eller en likvid konsonant, (notera – O. P.) dels de fall där den långvariga karaktären, i stället för lång kvantitet med fullständig hiatus, betingas av påverkan från j, en nasal eller en likvid konsonant, dels fall av annat slag där den kvantitet som i sig själv skulle ha varit lång i Schmidts dialekt har uppstått i obetonad stavelse i enkla ord. Därför kan man exempelvis beträffande ändelsen -āt i andra person pluralis preteritum, som i devāt, inte hävda att den långvariga karaktären hos kvantiteten uppkommit här under inflytande av formen i första person pluralis på -ām, som i devām; vi ska senare se att -ā i båda fallen erhöll den kvantitet som i Schmidts dialekt skulle förändras till lång kvantitet när den stod i en obetonad stavelse i enkla ord. 199 I vissa fall är rotstavelsen i den andra delen av en sammansättning likställd med en obetonad stavelse i enkla ord vad gäller de betingelser som ger upphov till lång kvantitet i Schmidts dialekt; detta gäller närmare bestämt egentliga sammansättningar som innehåller antingen en förening av nominalstammar eller en förening av ett oböjligt ord med en substantivstam, men inte sammansmältande sammansättningar som bildats genom att prepositioner förenats med verb och adjektiv. I de fall där ordets rotstavelse, när ordet används separat, i sig har lång kvantitet med ofullständig hiatus, övergår den i Schmidts dialekt till lång kvantitet när den används i den andra delen av sådana sammansättningar. Hit hör exempelvis sådana fall som agrēcīs, ēgūcīs — jämför rūka; gaidauc, kaklauč, jämför aūc (det vill säga aūts)34; mataūkla, jämför aūkla; paspārne ”skydd” (enligt Bielenstein ”Raum unter dem Flügel”), jämför sparni ”vingar” (se Schmidt s. 8–9)35. Men lång kvantitet med ofullständig hiatus bevaras oförändrad i den andra delen av ord som är semantiskt sammansmälta och i avledningar därav, exempelvis i appūstēs (av atspūstēs), aizmirfst (även om det enkla verbet *mifst ”glömma” inte används), aizmašfigs, ēslips, ēskibs med flera. Skillnaden mellan de två typerna av icke-enkla ord vad gäller kvantiteten i den andra delens rotstavelse i Schmidts dialekt förklaras, får man anta, av att huvudtrycket i semantiskt sammansmälta ord en gång fortsatte att ligga på det andra ordets rotstavelse i lettiskan, vid en tidpunkt då lagen om relativt betonad första stavelse i ord redan fanns. Även i ord som är sammansmälta till sitt ursprung bevaras lång kvantitet med ofullständig hiatus oförändrad i det andra ordets rotstavelse i Schmidts dialekt, trots att denna stavelse saknar huvudtryck, exempelvis i paldēs ”tack” (jämför paldēs, med huvudtryck på den andra stavelsen; se nedan). I de kurländska dialekterna förekommer i alla dessa fall (såväl i sammansmälta som i egentliga sammansättningar) lång kvantitet med fullständig hiatus i rotstavelsen i den icke-enkla ordformens andra del. I denna kurländska kvantitet kan de två kvantitetstyper som skiljs åt i Schmidts dialekt — lång kvantitet med ofullständig hiatus och lång kvantitet — ha sammanfallit, eftersom kurländsk lång kvantitet med fullständig hiatus även i obetonade stavelser i enkla ord motsvarar bland annat lång kvantitet i Schmidts dialekt. Vad gäller de icke-enkla ord som i sin andra del innehåller ett ord med lång kvantitet i rotstavelsen när det används separat, finner jag visserligen i Schmidts exempel, som är mycket få, att denna kvantitet bevaras oförändrad även i den andra delen av egentligt sammansmälta ord, exempelvis i 34 Det är dock oklart varför lång kvantitet med fullständig hiatus förekom i prēkšauc hos Schmidt. 35 Schmidt förklarar felaktigt adēne ”ko som kalvar vartannat år” som bildat av at+dēna (varvid betydelsens ursprung skulle förbli oförklarat); i själva verket är den andra delen i adēne naturligtvis besläktad med litauiska dēni ”dräktig, kalvfärdig”. dēninga ”högdräktig” i Koševičs ordbok (jämför LDW hos Kuršat: ”dēna d. diena trächtig”) har, menar jag, äldre lång kvantitet, det vill säga en kvantitet som inte uppkommit genom sammansättning (se nedan om liknande fall). Schmidts uppfattning förefaller mig också riktig, nämligen att ordet adēni ”ettårigt rågkorn” är bildat av at+dēna; vid adēni, adēnis anför Ullmann även adini och hänvisar till litauiska adia. 200 pasaule, jfr saūle; inte bara i sammansatta ord, t.ex. i pazīt, jfr zīt; även i de kurländska dialekterna har vi i alla dessa fall, som jag sade, långvarig kvantitet. Man bör därför anta att en rotstavelse med långvarig kvantitet, eller att ett ord används som andra led i ett egentligen sammansatt ord, har stark betoning i lettiskan (medan det i sammansatta ord bevarar den en gång fulla betoningen), eftersom vi annars skulle förvänta oss samma förändring här av den långvariga kvantiteten som i de icke-första stavelserna i enkla ord, nämligen kvantitet med fullständigt avbrott, både i de kurländska dialekterna och i Schmidts dialekt. Slutligen bevaras denna kvantitet i de icke-enkla ord som har ett andra led bildat av ett ord vars rotstavelse i Schmidts dialekt har kvantitet med fullständigt avbrott, i andra ledet av sammansatta och egentligt sammansatta ord, t.ex. i atraūgātēs, ēgāivis, raūgātēs, gāiva; i de kurländska dialekterna förekommer i dessa fall också kvantitet med fullständigt avbrott. Linde bestämmer kvantitetens beskaffenhet i ordens icke-första stavelse endast med hänvisning till långa vokaler i ordslut, nämligen i ändelserna för lokativ singularis av substantiv, i ändelserna för andra person singularis och tredje person presens av avledda verb med stammar på -ā, -ē, -i, samt i adjektivens slutliga -ā i bestämd form, det vill säga i allmänhet i vissa av de fall där j har försvunnit efter en lång vokal. Enligt Lindes definition har de långa vokalerna i dessa ändelser den tredje kvantiteten (”fallande” hos Linde), t.ex. i kūt (lokativ), mazgā (andra person singularis och tredje person presens), labā (nominativ singularis femininum och genitiv singularis maskulinum); följaktligen skiljer sig Lindes dialekt i sådana fall från Schmidts dialekt. Neiland nämner denna iakttagelse av Linde i sin andra artikel och framför inga invändningar, vilket gör att man kan anta att även i Neilands dialekt har de slutliga långa vokalerna i ordens icke-första stavelse, före det försvunna j, samma tredje kvantitet. Även hos Endzelīns anges den tredje kvantiteten (”fallande” hos Endzelīns) i själva den lettiska texten till hans artikel, både i dessa fall och i några andra, likartade fall där Schmidt har långvarig kvantitet, nämligen i adjektivens bestämda former på -ās och i dativ pluralisändelserna på -ām, -ēm. Man bör dock hålla i minnet att Endzelīns, som han själv säger, har svårt att skilja mellan långvarigt och ”fallande” uttal i en obetonad stavelse, och i en av sina anmärkningar påpekar att han inte exakt kan avgöra om uttalet i substantivens lokativ singularisändelser är långvarigt eller ”fallande”, t.ex. i namā, irē (i artikeltexten anger han dock ”fallande” uttal i dessa fall, dvs. den tredje kvantiteten). Men i Peleksas dialekt har de långa vokalerna i substantivens lokativ singularisändelser kvantitet med fullständigt avbrott, t.ex. i namā, lejā; och samma kvantitet i dessa ändelser är också känd för Schmidt från dialekter, även om den i hans egen dialekt, som vi har sett, är långvarig. Utöver dessa fall anges kvantiteten i de enkla ordens icke-första stavelse hos Peleks och Endzelīns (hos den senare i själva artikeltexten) i ändelserna för verbens och participens reflexiva former, och hos Endzelīns även i ändelserna 201 substantivens lokativ pluralis, varvid i båda formerna just kvantitet med fullständigt avbrott har fastställts; samma slags kvantitet förekommer i dessa fall, som jag sade, också i Schmidts dialekt. Neiland, Linde och Peleks lämnar inget material för att fastställa kvantitetens beskaffenhet i rotstavelsen i andra ledet av icke-enkla ord. Hos Endzelīns anges i den lettiska texten till hans artikel kvantiteten hos rotstavelsen i andra ledet av sammansatta ord; i denna position finner jag hos Endzelīns endast tecken för långvarig kvantitet och kvantitet med fullständigt avbrott, men inget tecken för den tredje kvantiteten. Långvarig kvantitet i denna position anges såväl där den andra delen av det sammansatta ordet även när den används separat har samma kvantitet i sin rotstavelse, t.ex. i atžīdams, som i de fall där denna del, åtminstone i ord som är sammansatta till sin struktur, isolerad och använd separat, har den tredje kvantiteten, t.ex. i pēslējās (jfr slēju, preteritum av verbet slēt) izkŗīt (jfr kŗītu, presens av verbet krist); hos Schmidt bevaras i den senare typen av fall, som vi ser, den tredje kvantiteten. Kvantitet med fullständigt avbrott i rotstavelsen i andra ledet av sammansatta ord anges hos Endzelīns där denna del som separat ord har samma kvantitet, t.ex. i uzstājās (jfr stāju)36, och där, som vi ser, samma kvantitet också förekommer i Schmidts dialekt. Hittills har jag redogjort för användningen av olika typer av gammal kvantitet i de livländska dialekterna A och för förhållandet mellan dessa typer och den gamla kvantiteten i de kurländska dialekterna. Vad gäller de nya lettiska diftongerna och diftongiska kombinationerna framför konsonant, som uppkommit genom att en kort vokal fallit bort efter j, v, en likvid eller en nasal konsonant, har de i de kurländska dialekterna, som jag redan har sagt, kvantitet med fullständigt avbrott, både i första och i icke-första stavelsen i ord; även de nya diftongerna i ordslut har, som vi har sett, samma kvantitet i en del av de kurländska dialekterna, medan de i de nordvästkurländska dialekterna får en expiratoriskt fallande kvalitet. I de livländska dialekterna A förekommer i samtliga fall den tredje kvantiteten, som uttryckligen anges hos Endzelīns, ofta hos Schmidt och i enstaka exempel hos Linde. Exempel: kurländska aūzas = livländska A aūzas (jfr litauiska āvižos), kurländska birkauš (stavat birkaws), genitiv birkava = livländska A birkāts, genitiv birkava; kurländsk dialekt naū = livländska A naū; kurländska gaŕs = livländska A gaŕs; kurländska naŕns = livländska A naŕns; kurländska arum̄s = livländska A arum̄s m.fl. Diftongiska kombinationer i ordslut, både gamla och nya, har även i de livländska dialekterna A, åtminstone hos Schmidt och Neiland (se ovan), liksom i de kurländska dialekterna, expiratoriskt fallande kvalitet (hos Endzelīns skiljer den sig, som jag sade, inte från den tredje kvantiteten, som han kallar ”fallande uttal”), t.ex. i kur (gammal diftongisk kombination), kām (ny diftongisk kombination). Till de livländska dialekter som skiljer mellan tre slags kvantitet i långa vokaler, diftonger och diftongiska kombinationer hör också den dialekt där Krumberg gjorde sina iakttagelser och meddelade resultaten av sina 36 På s. 110 i Endzelīns artikel är pazīt, dvs. med min notation för kvantitetstyper pazīt, i stället för det väntade pazīt (dvs. i min notation pazīt), ett tryckfel. 202 undersökningar i flera artiklar, publicerade i Lettiska litteratursällskapets Magazin åren 1873 och 188137, men beträffande dels bruket, dels själva beskaffenheten, är skillnaden mellan de tre slagen av kvantitet i Krumbergs dialekt inte densamma som den vi känner från A:s livländska dialekter. Vetenskapen har Krumberg att tacka för att han först påvisade förekomsten av tre kvantiteter (”toner”) i lettiskan, det vill säga tre slags kvantitet, och för att han föranledde Neyland, Linde och andra att undersöka de tre lettiska kvantiteterna i andra dialekter. I rubrikerna till Krumbergs artiklar anges Valmērmuiža (Wolmarshof) i Livland som författarens hemvist 1873 och som tidigare hemvist 1881, men i själva artiklarna finner Krumberg det inte nödvändigt att exakt ange de orter där han utförde sina undersökningar, eftersom han ansåg att den skillnad mellan de tre ”tonerna” som han pekade på i allmänhet kännetecknade lettiskan. Därför betraktade han Ulmanns diskussioner om skillnader i ”ton” som felaktiga i många fall, liksom även Neylands. För övrigt tänkte varken Neyland (i den första artikeln) eller Linde på dialektala skillnader inom själva språket vad gäller de lettiska kvantitetstyperna. Krumberg urskilde följande tre långa ”toner” i lettiskan: 1) ”alfabetisk ton”: ”Vocallaut, wie beim Lesen des Alphabets”, 2) ”stigande ton”: ”vom alphabetischen Ton abschwenkend, wie beim Aufziehen einer angeschlagenen tönenden Saite sich etwas hinaufschwingend”, 3) ”fallande ton”, kortare: ”vom alphabetischen Laut ausgehend zum Kurzlaut jäh abfallend und tonlos schliessend, wie beim plötzlichen vollen Nachlassen einer angeschlagenen tönenden Saite”. Genom att jämföra de exempel som Krumberg anfört i mycket stort antal med exemplen hos Schmidt, Endzelīns, Neyland, Linde och Peleks drar jag följande slutsatser beträffande det inbördes förhållandet mellan de tre kvantitetstyperna i Krumbergs livländska dialekt å ena sidan och i A:s livländska dialekter å den andra. Vi ska först se på den första stavelsen (det vill säga den betonade) i enkla ord med flera stavelser samt på enstaviga ord. Krumbergs ”stigande ton” motsvarar i denna position vanligen, sett till bruket, den kvantitet med fullständig avspärrning i A:s livländska dialekter, även om den förmodligen skiljer sig från denna till sin natur, eftersom Krumberg vid sin definition av den ”stigande tonen” inte nämner någon avspärrning genom slutning av stämläpparna. Exempelvis har följande ord, som i första stavelsen har kvantitet med fullständig avspärrning i A:s livländska dialekter, hos Krumberg markerats med ”stigande ton”, vilken jag betecknar med ˇ (samma betydelse har ˇ i Krumbergs artiklar 38): āda, ārt, aūgt, aūst ”väva”, bārt, bēgt, bīties, biaūt, bŭrbulis, bŭt, caūne, ceft, dēgs, defis, dēt, dzēdat, dzērt, dzīvs, ēst, gailis, gaīva, graūzt, grūzt, īgt, jāt, jaūns, jūsta, kāils, kāīns, kāuss, kaūt ”sticka, slå”, knēbt, krēls ”stol”, lācis, 37 Magazin. 1873. XV Band. Zweites Stück. 1881: XVI Band. Zweites Stück. 38 I Krumbergs ordbok används ˘ i stället för tecknet ˇ; jag använder inte detta tecken, eftersom jag betecknar konsonantpalatalisering med ˇ. 203 laist, lēt (kvantitet med fullständig avspärrning markeras i detta ord hos Linde och Endzelīns; hos Schmidt är leēt ett skrivfel för leēt, det vill säga lēt, vilket framgår av den preteritumform Schmidt anför: lēju, det vill säga lēju), lētus, līt, lūks, mācēt, mērs, mīksts, mījzt, mīt ”byta”, naids, nauda, nirt, paņnala, pēda, pētis, peit, pīt, plaņs, plaūkt, prēks osv. (se nedan för fler exempel). Fall där Krumbergs ”stigande ton” i första stavelsen motsvarar den långa kvantiteten i A:s livländska dialekter är sällsynta; ännu mer sällan förekommer, i denna position, ”stigande ton” framför en konsonant (inte i enstaviga ord som slutar på diftong och diftongiska kombinationer; se nedan) i motsvarighet till den tredje kvantiteten i A:s livländska dialekter. Till dessa undantag hör exempelvis: bau̯rīt vid bau̯rīt hos Neyl., Endz., Schm.³⁹; dāvāt och dāvana, dāvāt hos E., Sch. och dāvana hos E.; gai̯nāt, gai̯nāt hos Sch.; grūt, grūt hos Sch.; krīts ”krita”, krīts hos Pel. och Sch.; lēms, lēms hos Sch.; mānīt (jämför mīt ”byta”), mainīt hos E. och Sch.; smaīdīt, smaīdīt hos Sch.; slaūcītēs, slaūcit hos E., Sch.; tulīn, tūlin hos Sch.; lēvars, mot lēvars (lāvars) hos Sch.; plaicēt, placēt hos E. och Sch.; rūns, rūns hos Sch.; rēkšava, rēšava hos Sch.; taūre, taūre hos Sch.; tūls, tūls hos Sch. Dessa fall är i allmänhet av samma slag som de där det också förekommer skillnader i den första stavelsens kvantitet i ett och samma ord mellan olika av A:s livländska dialekter; jag har anfört exempel ovan. Hit hör bland annat peidēt, raidīt, stīga hos Schmidt, jämfört med peidet, raidit, stīga hos Endzelīns, och Krumbergs peidē, raidīt, stīga överensstämmer med de senare⁴⁰. En ”stigande ton” av annat ursprung har Krumberg markerat i vissa enstaviga ord som i slutet har antingen en diftong på i, u (gammal eller ny) eller en diftongisk kombination (gammal eller ny), där A:s livländska dialekter har den tredje kvantiteten i diftonger på i, u och en expiratoriskt fallande kvalitet i diftongiska kombinationer; exempelvis i orden tai, jau, tēw, sēw, det vill säga teū, seū (men i nau anges inte ”tonens” kvalitet), kuŗ, aŗ, uņ, taм (men i tredje personens form, som slutar på en diftongisk kombination, exempelvis waŗ, det vill säga var, anges inte ”tonens” kvalitet). Krumbergs ”alfabetiska ton”, som jag betecknar med ˉ (samma tecken används av Krumberg i ordlistan), motsvarar naturligtvis till sin natur den långa kvantiteten i A:s livländska dialekter, medan den ”fallande ton” som jag betecknar med ` (även Krumberg använder ˋ i ordlistan) till sin natur är av samma slag som den tredje kvantiteten i A:s livländska dialekter. Och, att döma av Krumbergs definition av denna ton (se ovan), är den till synes just en kvantitet med ofullständig avspärrning, det vill säga med två toppar: den ton där en brant nedgång, ett fall, kan uppfattas med hörseln, kan, förefaller det mig, endast vara en kvantitet med två toppar, en huvudtopp i början och en sekundär topp i slutet (även om Krumberg inte nämner någon andra topp). Enligt 39 Den första stavelsens kvantitetskvalitet i de ord från A:s livländska dialekter som jag har anfört här betecknar jag på det sätt som anges hos Schmidt. 40 Krumberg har bland annat markerat ”stigande ton” i orden tēм, tām (tēm, tām), dativ pluralis. Jag känner inte till kvantitetskvaliteten i dessa lokala former från A:s livländska dialekter (i de kurländska dialekterna tēm, tām). 204 Till kvantiteten är denna ”ton” hos Krumberg kortare än de båda andra; jfr. Endzelīns definition av kvantiteten hos ”fallande uttal”. Vad gäller användningen skiljer sig emellertid den ”alfabetiska” och den ”fallande” tonen hos Krumberg från de motsvarande längdtyperna till sin natur i de livländska dialekterna A, nämligen i första stavelsen i enkla ord och i enstaviga ord. Var och en av dessa två ”toner” används motsvarande både den långa längden och den tredje längden i de livländska dialekterna A, alltså beroende på skillnader i vissa betingelser. Skillnaden mellan dessa betingelser (som jag inte upptäckte genast) är mycket enkel, nämligen: ”alfabetisk ton” i första stavelsen i enkla ord och i enstaviga ord, motsvarande både den långa och den tredje längden i de livländska dialekterna A, förekommer fonetiskt när det ljud eller den ljudkombination som erhållits med vardera längdtypen står framför en tonande konsonant, obstruent eller sonorant; och i substantiv med tonande konsonant i stammens andra stavelse har den också överförts till nominativ singularis på -s, där den tonande konsonanten, efter att den korta vokalen fallit bort och i ställningen framför s, blivit tonlös. Hos Krumberg förekommer ”fallande ton” i första stavelsen i enkla ord och i enstaviga ord, motsvarande både den tredje och den långa längden i de livländska dialekterna A, när det ljud eller den ljudkombination som erhållits med vardera längdtypen inte står framför en tonande konsonant, dvs. antingen framför en tonlös konsonant (med det undantag som nämnts ovan) eller i slutet av ett enstavigt ord. Denna regel, som bland annat också gäller lånord, har jag prövat mot alla de många exempel på skillnader i ”ton” som Krumberg anfört, och jag fann endast ett enda undantag i ordet mēs ”vi”, där av någon anledning ”alfabetisk ton” förekommer, inte ”fallande”, såsom man skulle vänta sig enligt den regel jag angett, medan Krumberg har ”fallande ton” i jūs ”ni”, i enlighet med denna regel (i de livländska dialekterna A och de kuriska dialekterna mēs och jūs). Ett annat undantag skulle vara lånordet drēskambaris, med ”alfabetisk ton” framför en tonlös konsonant (se i Ulmanns ordbok drehskambaris, dvs. drēskambaris, ”Dresskammer, Sakristei”), men ordet har i denna ljudform kommit in i dialekten från en annan dialekt (från kyrkospråket). I sammansatta ord bevaras hos Krumberg den första delens ”fallande ton” också framför en tonande konsonant i början av den andra delen, eller, som orden med prepositionella prefix nì- (jfr. prepositionen nì = nū i de livländska dialekterna A) och ē- (jfr. ē- hos Endzelīns och i vissa fall hos Schmidt; även om ē- i Schmidts exempel vanligen, och hos Endzelīns ofta, har ”fallande ton”) visar, bland annat också framför tonande konsonanter, t.ex. i nì·vads, ēgaiva, ēgūt; av samma skäl skriver Krumberg exempelvis Vàczeme (fastän han också påpekar att c här uttalas som d), eftersom vàcis har ”fallande ton”, vilket enligt den regel jag angett motsvarar lång längd framför en tonlös konsonant i Schmidts dialekt (se Schmidts vâcēs). Men ”alfabetisk ton” i den första delen av ett sammansatt ord ändras till ”fallande” när den står framför en tonlös konsonant i början av den andra sammansättningsdelen; åtminstone, 205 det prepositionella prefixet rāg- (jfr. Schmidts preposition pā41), som bevaras i denna form framför en vokal och framför en tonande konsonant, ändras till rāg- när det står framför en tonlös konsonant, t.ex. pārasmins, pārlūkūt, men exempelvis pārkaras, pārteikt. För att förklara den regel jag angett om Krumbergs användning av ”alfabetisk” och ”fallande ton” i första stavelsen i enkla ord och i enstaviga ord, ska jag ge några exempel och inom parentes sätta motsvarande ord i de livländska dialekterna A. 1) ”Alfabetisk ton”: alga (alga Nejl., Endz., Schm.), aūzas (aūzas N., E., Schm.), bārda (bārda E., Schm.), bērzs, gen. bērza (bērzs E., Schm.); bēzs, gen. bēza (bēzs N., E., Schm.); brālis (brālis N., E., Schm.), būda (būda N., E., Schm.), cēms (cēms N., E., Schm.), cīrulis (cīrulis E., Schm.), dārzs, gen. dārza (dārzs Linde, E., Schm.), dēvs, gen. dēva (dēvs N., L., dēs, gen. dēva, Schm.), draugs, gen. drauga (draugs N., E., Schm.), dūmi (dūmi E., Schm.), dūbe (dūbe N., E., Schm.), dvīnis (dvīnis N., E., Schm.), dzērve (dzērve E., Schm.), ērms (ērms E., ārms Schm.), ērglis (ērglis E., Schm.), ēva (ēva N., E., Schm.), gādāt (gādāt E., Schm.), grīda (grīda N., E., Schm.), gūds, gen. gūda (gūds N., E., Schm.), gūvs, ack. gūvi (gūvs N., E., gūs, ack. gūvi Schm.), īre (īre Schm.), īrēt (īret E.), jaūdāt (jaūdāt E., Schm.), jēga (jēga E., jfr. jēgt Schm.), jūra (jūra E., Schm.), kāja (kāja E., Schm.), kāūdze (kāūdze E., Schm.), kāūls (kāūls L., E., Schm.), krēvs (krēvs L., krēus, gen. krēva Schm.), lāūdis (lāūdis E., Schm.), lēls ”stor” (lēls N., L., E., Schm.), līdz (līdz E., Schm.), māja (māja E., Schm.), mēgs, gen. mēga (mēgs E., Schm.), mēnesis (mēnesis E., Schm.), mīlēt (mīlēt E., Schm.), nēvāt (nēvat E.), nēzēt (nēzēt.), pēns (pēns N., L., E., Schm.), plēns (plēnc Schm.), prēde (prēde E., Schm.), raibs, gen. raiba (raibs N., L., E., Schm.), rāms (rāms E., Schm.), raūdzīt (raūdzīt Schm., raūdzītes E., jfr. acu raūgs N.), rūbs, gen. rūba (rūbs L., E., Schm.), sārms (sārms E., Schm.), saūle (saūle E., Schm.), sērga (sārga Schm.), sēns (sēns N., E., Schm.), sēva (sēva L., E., Schm.), snēgs, gen. snēga (snēgs N., E., Schm.), spārns (spārns E.), stāvēt (stāvēt Peleks, E., Schm.), straūme (straūme Schm.), sūds, gen. sūda (sūds E., Schm.), skēle (skēle E., Schm.), sūni (sūni E., Schm.), tēvs (tēvs N., E.), tās, gen. tāva, tirs (tīrs L., E., Schm.), ūgle (ūgle Schm.), ūla (ūla Schm.), vārds, gen. vārda (vārds L., E., Schm.), vārna (vārna E., Schm.), vēgls (vēgls E., Schm.), vile ”bård” (vile N., L., E., Schm.), vīli, ack., P.), virs (virs L., E., Schm.), zāzds, gen. zāzda (zāzds E., Schm.), zēma (zēma E.), zīle ”mes” (zīle L., Schm.; hos E. anges ingen betydelse för zīle), zīle ”ekollon” (zīle L., Schm. och zīle Schm.), zūbs, gen. zūba (zūbs L., E., Schm.), zāvas, zāvāt (zāvas E., zāvātes Schm). 2) ”Fallande ton”: aūst ”blomma” (aūst N., P., Schm.), baiss (bālss E., Schm.), bārt (bārt N., L., E., Schm.), bērt (bērt N., L., Schm.), brēsma (brēsma E., Schm.), brēkt (N., L., E., Schm.), cēst (cēst E., Schm.), cūka (cūka E., Schm.), cūska (cūska E., Schm.), drāzt42 (drāzt E., Schm.), 41 Men pār i pārdōt hos Schmidt och Endzelīns. 42 I sådana fall skriver jag z, inte s efter ursprunget. 206 drīkstēt (drīkstēt H., Э., Ш.), drūss (drūss H., Э., Ш.), dvēsele (dvēsele Э., Ш.), dzīt "driva" (dzīt Ш.), ēka (ēka Э., Ш.), ērce (ērce Ш.), ēsms (ēsms Э., Ш.), grēzt "vrida" (grēzt Э., Ш. и grēzt Ш.), grūts (grūts Э., Ш.), gūt (gūt Ш.), īpaši (īpašs Э., Ш.), jēgt (jēgt Ш.), jūsu (jūs Э., Ш.), jūks (jūks H., Э., Ш.), kā "snart" (kā H., Л., Э., Ш.), kārkls (kārkls Э., Ш.), kārt (kārt Л., Э., Ш.), kasēt "hosta" (kasēt Ш.), kāst "filtrera" (kāst Ш.), kaukt (kaukt H., Л., Э., Ш.), klēgt (klēgt Э., Ш.), kū (kū Ш.), krēpes "man" (krēpes H., Э., Ш.), krēsla "skymning" (krēsla H., Э., Ш.), kūsis (kūsis Ш.), lāpīt (lāpīt Э., Ш.), lēts (lēts Л., Э., Ш.), lēks (lēks Л., Э., Ш.), lēpa (lēpa H., Л., Э., Ш.), lēss (lēss Э., Ш.), lūpa (lūpa Э., Ш.), lūsis (lūsis H., lūsa Ш.), lūks "båge" (lūks H., Л., Э., Ш.), lūks "lök" (lūks H., Л., Ш.), māsa (Э., Ш.), māte (H., Л., Э., Ш.), mērkt (mērkt H., Л., Э., Ш.), mētāt (mētāt Э., Ш.), mēts (mēts Л., Э., Ш.), mēsa (mēsa Э., Ш.), mīt "trampa, knåda" (mīt Л., Э., Ш.), nākt (nākt Э., Ш.), nāsis (nāsis Э., Ш.), nēks (nēks H., Л., Э., Ш.), nū (nū H., П., Э., Ш.), pē (pē П., Э., Ш.), pēci (pēci Э., Ш.), pērkūns (pērkūns Э., Ш.), pērt (pērt H., Л., Э., Ш.), prāts (prāts Э., Ш.), pūst (pūst H., П., Э., Ш.), pūt (pūt H., П., Э., Ш.), rāt (Л., Э., Ш.), rēkt (rēkt Ш.), rēksts (rēksts Э., Ш.), rīkle (rīkle Э., Ш.), rīka (rīka Э., Ш.), sārts "eld" (sārts Л., Ш.), sēt (sēt Л., Э., Ш.), sēta "staket" (sēta Э., Ш.), sēks (sēks Л., Э., Ш.), slēpt (slēpt Э., Ш.), slēt (slēt Ш.), spēks (spēks Э., Ш.), spēt (spēt Э., Ш.), strauts (strauts Ш.), sūkt (sūkt Л., Ш.), šķīt (šķīt Ш.), šūt (šūt Э., Ш.), tā "den här" (tā Л., Ш.), tā "den/det där" (tā Л., Э., Ш.), tārps (tārps Л., Э., Ш.), tīks (tīks Л., Э., Ш.), trīset (trīset Ш.), trīt (trīt Э., Ш.), tūks­tūts (tūkstūts Ш.), ūpis (ūpis Ш.), ūtrs (ūtris и ūtris Ш.), vākt (vākt Ш.), vārpa (vārpa Э., Ш.), vārti (vārti Э., Ш.), vērpt (vērpt Л., Э., Ш.), vērt (vērt Ш.), vētīt (vētīt Л., Э., Ш.), znūts (znūt Ш.), zūss (zūss Э., Ш.), zvēgt (zvēgt Э., Ш.), žūpa (žūpa Ш.). I enstaka fall förekommer den ”alfabetiska” och ”fallande” tonen i den första stavelsen i enkla ord där en kvantitet med fullständigt avbrott är känd från de livländska dialekterna A. Exempelvis: dēt, men hos Ш. dēt (från litterär dialekt); krāpt, men hos Э. och Ш. krāpt; krēpāt, men hos Ш. krāpat; rēva, men hos Ш. rēva; siki, men hos П. och Ш. sīks; skūpstīt, men hos Ш. skūpstīt; vērgs, men hos Ш. vārgs. I nya diftonger och diftongiska kombinationer framför -s i nominativ singularis anger Krumberg inte ”tonens” kvalitet, vare sig dessa ljudkombinationer står i första eller icke-första stavelsen i orden. I sammansatta ord bevarar den andra delen hos Krumberg i den första stavelsen den kvantitets (”tonens”) kvalitet som den har när den används som ett självständigt ord. I icke-första stavelsen i enkla ord (både som självständigt ord och i sammansättningar) anger Krumberg till största delen ”stigande ton”, dvs. den typ av kvantitet som motsvarar kvantitet med fullständigt avbrott i de livländska dialekterna A, exempelvis i avledda verbstammar med lång vokal och med ū, bland annat också framför j, i reflexivformens ändelser, i lokativändelserna singularis och pluralis samt i substantiv på -āins, -ība (hos Schmidt -ība), -īce; i tūkstūts, yālūdze m.fl. 207 I de betydligt ovanligare fall där ”alfabetisk och fallande ton” förekommer hos Krumberg i en icke-första stavelse i enkla ord är villkoren för skillnaden mellan dessa båda ”toner” desamma som vid användning i den första stavelsen; det vill säga ”fallande ton” kan också i en icke-första stavelse endast förekomma framför en tonlös konsonant och i ordslut, medan ”alfabetisk ton” förekommer framför en tonande konsonant. De enskilda fall där jag hos Krumberg finner ”alfabetisk och fallande ton” i en icke-första stavelse i enkla ord är följande. 1) ”Fallande ton” i ordslut: i diftonger på i, i substantivens dativändelser i singularis, exempelvis i sirdēi, jämför Schmidts tredje kvantitet i dessa bildningar; i långa vokaler och i ū, före förenkling av j med efterföljande kort vokal, i verbändelserna för andra person singularis och tredje person presens, exempelvis i runā, esē, dabū, jämför Lindes tredje kvantitet i dessa bildningar och Schmidts långa kvantitet (men i lokativändelserna singularis betecknar Krumberg, som jag nämnt, ”stigande ton”, exempelvis i lokativ varā). 2) ”Fallande ton” framför tonlös konsonant och ”alfabetisk ton” framför tonande konsonant: ”fallande ton” i diftongen ē i substantiv på -nēks, -ēts, -ētis, exempelvis i irnēks, jātņēks, dēdēts, meitēts, sēvē tis, liksom i substantiv på -ētīna, mārgretīna, moǧētīna; jämför Schmidts långa kvantitet i substantiv på -nēks, -ēc (se ovan). ”Alfabetisk ton” i diftongen ē i vissa substantiv på -ēns, beroende på ”tonens” kvalitet i den föregående stavelsen: efter den första stavelsen med ”stigande” ton uppvisar substantiv på -ēns hos Krumberg nämligen ”stigande ton” i diftongen ē, vilket framgår av jämförelsen mellan ordet drāzēns, som Krumberg återger utan betydelseangivelse, bildat av drāst, dvs. drāzt, med drāzēns ”Hieb, Schelte”, grūdēns ”ein Stoss”, jūdžēns. Jämför Schmidts substantiv på -ēns och -ēns, även om, som vi sett, de villkor som i Schmidts dialekt avgör skillnaden i kvaliteten hos diftongen ē i dessa substantiv inte är desamma som hos Krumberg (i Schmidts dialekt står -ēns efter en stavelse som haft kvantitet med fullständigt avbrott). ”Fallande ton” i diftongen ū i presensparticip på -ūts, exempelvis i vērdūts; jämför Schmidts långa kvantitet ū i dessa bildningar. ”Fallande” och ”alfabetisk ton” i diftongen ū i substantiv: akūts, jämför akūc hos Schmidt; apūgs (men hos Schmidt apūgs), sipūls, jämför sipūls hos Schmidt; i det lånade kāpūsts ”kål” (men hos Schmidt kāpūsc). Ofta anger Krumberg inte ”tonens” kvalitet i diftonger framför konsonant i icke-första stavelsen i ord, exempelvis genomgående i bestämda adjektiv på -ajs; för diftongiska kombinationer framför konsonant i icke-första stavelsen finner jag inga exempel hos honom. Till de lettiska dialekter som skiljer mellan tre kvantitetsgrader hör också de dialekter för vilka skillnader mellan tre kvantitetsgrader fastställs med några exempel av Sterste i den första delen av hans grammatik över lettiska, 187943. Sterste säger att de kvantitetsgrader han behandlar finns i lettiskans ”mellandialekt”, och från ”mellandialekten” hämtar han, liksom exempelvis även 43 Sterstu Andreja Latweeschu walodas mahciba. Pirmā daļa. Etimologija. Rīgā un Tehrbatā. 208 Bilestein (Die Lett. Spr. I, s. 12 ff.) skiljer mellan dialekten i ”det övre landet”, i Augszeme, och dialekten hos de så kallade tamniekerna (Tāmenēki, Tāmnēki) i en del av nordvästra Kurland; han tar dock hänsyn till att Sterstes uppgifter om längdtyperna inte gäller för många dialekter inom den ”mellersta” dialekten, vilka andra forskare, som jag nämnt ovan, har beskrivit i detta avseende. Jag vill påpeka att Sterste endast gjorde observationer av de tre längdtyperna i vissa (eller i en) av dialekterna inom den ”mellersta” dialekten, och då tydligen någonstans i Livland.44. I långa vokaler och diftonger urskiljer Sterste efter sin natur samma tre längdtyper (typer av ”kvantitet” hos Sterste) som också fastställts för de dialekter som jag kallar livländska dialekter A, nämligen lång längd med jämn varaktighet, ”fallande” längd, där ”rösten avtar”, och längd ”med ett brott i rösten inuti den”, dvs. längd med fullständigt avbrott; beträffande diftonger anmärker Sterste emellertid, utan tvivel felaktigt, att de alla har en kort andra del. Sterstes definition av ”fallande kvantitet” är sådan att den kan tillämpas såväl på enkel fallande längd som på längd med ofullständigt avbrott och två toppar, och exemplen på denna längd hos Sterste ger inga belägg för att den skulle vara enkel fallande längd, eftersom vi i de fall där diftonger och diftongkombinationer i ordslut med enkel fallande längd (expiratoriskt fallande) är kända från andra dialekter, hos Sterste finner, som vi ska se nedan, en annan ”kvantitet” än den han kallar ”fallande”; det är därför möjligt att den tredje längden även i Sterstes dialekt, liksom i Neulands, Lindes och Schmidts dialekter (se ovan), dvs. ”fallande kvantitet” enligt Sterste, utgörs av längd med ofullständigt avbrott och två toppar. På s. 5 skiljer Sterste mellan två typer av diftongkombinationer efter ”kvantitet”, nämligen diftongkombinationer med långvarig likvid eller nasal konsonant, dvs. med långvarig längd, och diftongkombinationer med kort likvid eller nasal konsonant; men på s. 69 urskiljer man bland diftongkombinationer som saknar långvarig längd i sin tur dels kombinationer med ”fallande kvantitet”, dels kombinationer som uppvisar den ”kvantitet” som Sterste, i varje fall felaktigt, kallar kort. Den sistnämnda typen av diftongkombinationer motsvarar i sin användning, som exemplen visar, de diftonger som har längd (”kvantitet”) med fullständigt avbrott. De tre längdtyperna för långa vokaler hos Sterste sammanfaller användningsmässigt (så långt de enstaka exempel som Sterste anger tillåter oss att bedöma) med motsvarande skillnader mellan långa vokaler i de livländska dialekterna A, men i diftonger och diftongkombinationer skiljer sig de två typerna av icke-långvarig längd användningsmässigt från motsvarande längder i de livländska dialekterna A, och därför behandlar jag Sterstes dialekt (eller dialekter) separat från de dialekter som jag kallar livländska dialekter A. Jag ska först anföra 44 Jfr det vittnesbörd av Ezdeliņš som jag citerat ovan, om att han inte känner till någon tredje längd bland de kuriska dialekterna (”fallande uttal” enligt Ezdeliņš). 209 exempel som Sterste anger för de tre typerna av långa vokaler och för den långvariga längden hos diftonger och diftongkombinationer; jag betecknar skillnaderna i längdkvalitet med samma tecken som jag använder för de livländska dialekterna A (Sterste använder andra tecken). Långvarig längd i första stavelsen och i enstaviga ord anges av Sterste i följande exempel: tā ˈhon, tā ˈ, dēlis ˈbrädaˈ, vīle ˈsågˈ, šūt, vaidi, lauks ˈfältˈ, beigas, lēls ˈstorˈ, ēla ˈäggˈ, puika (se s. 4 för dessa exempel), spaļva, viļņa, spiņģts, rūpga, grūmba (s. 5), ē-, pē-, nū- (s. 13), pār ˈöver-ˈ (s. 35). I alla dessa fall, med undantag för rūķīņи (L. E., S. rūkt, hos S. även rūka ˈmuttrarˈ), känner vi också till långvarig längd från de livländska dialekterna A: tā, dēlis E., S., vīle, šūt (se ovan); vad beträffar pār- ˈöver-ˈ hos Sterste, jfr pār ˈöverˈ hos Schmidt. De fall där Sterste har noterat långvarig längd hos vokaler i icke-första stavelsen i ord uppvisar samma längd även i Schmidts dialekt: ändelserna i bestämda adjektivformer, t.ex. i laba, labas (s. 26); ändelserna för 2:a person singularis och 3:e person presens av avledda verb, t.ex. i tu mazgā, viņš mazgā (s. 45); ändelserna -ām och -āt i 1:a och 2:a person pluralis preteritum, t.ex. i mazgājām, mazgājāt (s. 45); substantiv på -ājs, -ējs (hos S. -ās, -ēs), i genitiv -āja, -ēja; substantiv på -ēns (s. 14); (S. har inga exempel, men även i hans dialekt bör man förvänta sig långvarig längd hos lång vokal före n); rūķīņu i ackusativ (s. 69; hos S. har ī före n i det ordbildande suffixet, som vi ser, långvarig längd efter en första stavelse med fullständigt avbrott); dativ pluralisändelsen -ēm (s. 69; jfr hos S. -ām, -ēm, medan han i stället för -ēm har en annan ändelse, -im). Längd med fullständigt avbrott hos vokaler i första stavelsen och i enstaviga ord anges av Sterste i följande exempel: tā ˈsåˈ, dēls ˈsonˈ, vīla ˈbedrogˈ, žūt (tryckfel hos Sterste), tālumā. Jfr samma längd i de livländska dialekterna A (motsvarande ”stigande ton” hos Krumberg): tā ˈsåˈ L., E., S. (tā K.), dēls (se ovan), vīlu, vīli, vīla och vīle S., P., L., N. (vīle K.), žūt L., E., S. (žūt K.), tāiš, tāis, tāiu E., S., P. (tāiš, tāi, tāiu K.). I icke-första stavelsen i ord har Sterste noterat längd med fullständigt avbrott i verb: i ändelsen för 3:e person preteritum av den reflexiva formen, t.ex. i mazgajās (s. 45); jfr samma längd i reflexivformernas ändelser hos Peleks, Endzelīns och Schmidt; i lokativ singularisändelser, t.ex. i tālumā (s. 69); jfr längd med fullständigt avbrott i dessa fall hos Peleks och stigande ton hos Krumberg (följaktligen finns det hos Sterste, liksom hos Krumberg, en skillnad i vokallängdens kvalitet före förenklingen av j i lokativ singularisändelser å ena sidan och, å andra sidan, i ändelserna för 2:a person singularis och 3:e person presens av avledda verb, t.ex. i formerna mazgā (se ovan)). För vokalernas ”fallande kvalitet”, dvs. den tredje längden, i första stavelsen i ord och i enstaviga ord anger Sterste följande exempel: tā genitiv singularis, mēle ˈtungaˈ, vīle ˈbårdˈ, grūzis ˈmynningˈ. Det sista ordet är inte känt för mig från de livländska dialekterna A, men i de tre första har även dessa dialekter 210 den tredje vokallängden (se ovan). I obetonade stavelser i ord anges den tredje vokallängden inte hos Sterszte; inte heller förekommer denna längd i obetonade stavelser i enkla ord hos Schmidt (se ovan). Vad beträffar Stersztes bruk av diftonger med kortare längd (dvs. både med fullständigt avbrott och med den tredje längden), bör följande anmärkas: 1) Diftongerna med den tredje längden står i alla Stersztes exempel framför en tonande konsonant; 2) Diftongerna med fullständigt avbrott står i alla exempel utom ett, som i sig självt skulle vara oklart (nämligen ūiš), framför en tonlös konsonant; i de flesta av dessa exempel har längden med fullständigt avbrott dessutom uppkommit ur den tredje längden i denna fonetiska position; 3) Ordet jau skriver Sterszte jaw och anger på s. 69 slutljudet som konsonanten ɥ(v). Följaktligen förändras här, i ordslutlig position, diftongen aɥ, som i Schmidts dialekt har den tredje längden (jaɥ), antingen verkligen till av eller uttalas som en expiratoriskt fallande diftong med kort ɥ (jfr det som sagts ovan). För diftongerna med den tredje längden (”med fallande kvalitet”), i den position som jag just nämnt, nämligen framför en tonande konsonant, ger Sterszte följande exempel: gaida, gaitži, beidzu, ēla, ūla ”acis grūza”, plūnit (s. 4), āpnu (s. 5), aiž (s. 69). De ord av dessa som jag känner från de livländska dialekterna A uppvisar även här samma längd, nämligen: gaūži E., Š., beidzu, beigt N., L., E., Š., ēla E., Š., āpnu, aūt E., Š., aiž N., E., Š. Jfr Stersztes gaida med Š:s gaidīt. Längd med fullständigt avbrott i diftonger är hos Sterszte belagd i följande fall: gaīta, lauks ”som har en kal fläck på huvudet” (om djur), beigt, ēl, ūls ”zeme” (nämligen ”kalksten”), suīka ”suņa vārds” (s. 4), beigts, aūts (s. 5), prūtu, jūtu (s. 9). För orden suīka och jūtu känner jag inte till vilken typ av längd de har i de livländska dialekterna A; ēl har samma längd även i de livländska dialekterna A (se ovan), medan dessa dialekter i de övriga ord som Sterszte anför har diftongen med den tredje längden: gaīta Š., lauks N., L., P., Š., ūlis Š. (jfr även ūlis hos Krumberg, med ”alfabetisk ton”), aūt (se ovan), prūtu Š. I Stersztes dialekt behåller alltså diftonger med den tredje längden denna längd framför tonande konsonanter, men framför tonlösa konsonanter förändras de till diftonger med fullständigt avbrott (”med förändringar inuti”, enligt Stersztes definition)45. Därför tycks ūls hos Sterszte, jämfört med ūlis hos Schmidt, vittna om att l i denna dialekt framför den tonlösa konsonanten š inte behåller sin tonande karaktär utan förändras till en tonlös (eller halvt tonande?) konsonant. Med sådana fall i åtanke, såsom āpnu och beidzu jämförda med aūts och beigts, menar Sterszte att förändringen av ”fallande kvantitet” (dvs. den tredje 45 Av samma skäl bör även det dialektfenomen i Drusti som jag nämnde ovan betraktas, nämligen kvantitetsskillnaden, exempelvis mellan au i draūga, med 3 moror, och au i draūgs, dvs. uttalat drauks, med 2 moror enligt Endzelīns. 211 (längd) betingas här av konsonantgruppen i stavelseslutet, men en sådan förklaring skulle exempelvis inte tillämpas på gaīta, prūtu i stället för gaīta, prūtu. Diftonger med den tredje längden förekommer i alla Sterstes exempel, som jag har sagt, framför tonande konsonant; därför skulle man kunna fråga sig om det i denna dialekt finns en förändring av diftonger med fullständig avbrytning till diftonger med den tredje längden framför tonande konsonanter. Men med utgångspunkt i de företeelser som Sterstes icke-långvariga diftongiska förbindelser uppvisar måste man anta att diftonger med fullständig avbrytning bevaras oförändrade i denna dialekt, bland annat även framför tonande konsonanter (även om Sterste tyvärr inte har några exempel). I de icke-långvariga diftongiska förbindelserna skiljer Sterste, som jag har sagt, mellan ”fallande kvantitet” (dvs. den tredje längden) och ”kort kvantitet”; och liksom diftonger med ”fallande kvantitet”, dvs. med den tredje längden, förändrar denna längdkvalitet i Sterstes dialekt framför tonlösa konsonanter, så bevarar inte heller de diftongiska förbindelserna med ”fallande kvantitet” denna längdkvalitet i den aktuella dialekten framför tonlösa konsonanter, utan förändrar den till den typ av längd som Sterste inte definierar och felaktigt kallar ”kort kvantitet” (fastän kvantiteten hos hela den diftongiska förbindelsen naturligtvis inte är kort); samma ”korta kvantitet” förekommer hos Sterste i diftongiska förbindelser framför tonlösa och tonande konsonanter, och även i de fall där de motsvaras av diftongiska förbindelser med fullständig avbrytning i de livländska dialekterna A. För diftongiska förbindelser med ”fallande kvantitet”, dvs. med den tredje längden, anför Sterste ett enda exempel, nämligen dzird (s. 69), alltså framför en tonande konsonant; samma längd förekommer i detta ord även i de livländska dialekterna A: dzirdēt Э., Ш. Diftongiska förbindelser med ”kort kvantitet” framför konsonant anges hos Sterste i följande fall: zirgs, pils, mans, nams (s. 5); tumšt, kalnēm (s. 69). Orden zirgs och kalnēm, dativ pluralis (i det senare ordet står den diftongiska förbindelsen framför en tonande konsonant), har i de livländska dialekterna A längd med fullständig avbrytning, medan de diftongiska förbindelserna med ”kort kvantitet” framför tonlös konsonant i Sterstes övriga exempel har uppkommit ur diftongiska förbindelser med ”fallande kvantitet”, dvs. med den tredje längden: tumšt, jämför tūmša hos Endzelīns; i pils, mans, nams är det däremot nya diftongiska förbindelser framför s, vilka, som vi ser, representerar den tredje längden i de livländska dialekterna A (pīls, māns, nāms). Sterste finner också ”kort kvantitet” i en diftongisk förbindelse i slutet av ett ord, exempelvis tur ”där” (s. 69). Det bör dock påpekas att Sterste inte skiljer den ”korta kvantiteten” hos diftongiska förbindelser från den korta kvantiteten hos stavelser med en kort enskild vokal; bredvid tumšt, tur behandlar han exempelvis stavelserna gri och ma i ordet grima. Den övre lettiska dialekten skiljer sig enligt Sterste (s. 2 och 4) från den mellersta dialekten i användningen av längdtyper (”kvantitet”), nämligen genom att den övre lettiska långa längden förekommer i de fall där den mellersta dialekten har såväl längd med fullständig avbrytning som längd med ”stöt”, medan 212 den övre lettiska dialekten, motsvarande den mellersta dialektens långa längd, uppvisar däremot längd med fullständig avbrytning och längd med ”stöt”. Men Sterste ger inga exempel och anger inte vilka orter (i Livland? eller även i Kurland?) där han gjorde sina iakttagelser av längdtyperna i de övre lettiska dialekterna. Enligt uppgifter från Pelex och Endzelīns finns det i östra Livland, exempelvis i Cēsvaine, Bērzūne (enligt Pelex och Endzelīns), Vestēna, Vētalva och Landūna (enligt Endzelīns), alltså inom den övre lettiska dialektens område, dialekter med två längdtyper: lång längd och längd med ”stöt”, enligt Pelex definition; ”fallande uttal”, enligt Endzelīns, dvs. längd som till sin natur motsvarar den tredje längden i de livländska dialekterna A. Pelex drar slutsatsen att dessa östlivländska dialekter i de fall där de mer västliga dialekterna, som jag kallar dialekter A, har längd med fullständig avbrytning, uppvisar lång längd (jfr Sterste), fastän inte lika lång som i de livländska dialekterna A; motsvarande den långa längden i de livländska dialekterna A har dessa östlivländska dialekter längd med ”stöt”, dock inte lika stark som i de livländska dialekterna A; slutligen bevaras längd med ”stöt” i de livländska dialekterna A i dessa östlivländska dialekter, eller förändras till lång längd. Pelex ger inga exempel. I likhet med Pelex (jfr även Sterste) påpekar också Endzelīns, som inte heller ger några exempel, att där andra livländska dialekter, som jag kallar dialekter A, har ett uttal med fullständig avbrytning, har dessa östlivländska dialekter ett ”långt” uttal (”seviški”, ”i huvudsak”). Avslutningsvis i denna översikt över de skillnader mellan längdtyper som hittills beskrivits för olika lettiska dialekter ska jag återge en iakttagelse som herr Velme meddelat mig om en av dialekterna i norra Livland. ”I Rūjene socken (Rūjene) i Livland har lettiskan långa vokaler och diftonger endast i rotstavelser46. I alla suffix och ändelser förkortas långa vokaler och diftonger, med undantag för ai, med en mora, så att de blivit korta vokaler, medan de gamla korta vokalerna helt har försvunnit; samtidigt har ū blivit u och ī47 blivit e, exempelvis lokativ pluralis tirumus i stället för tirumīs, mazgates i stället för mazgātis, meits i stället för meitas, genitiv och ackusativ pluralis. Vad beträffar skillnader i tonkvalitet skiljer man mellan tre kvaliteter i diftonger. Det finns diftonger med lång andra del och diftonger med kort andra del, och i de senare kan ett avbrott i luftströmmen uppträda mellan diftongens båda delar; detta sker dock endast när en tonande konsonant följer, medan något avbrott inte förekommer framför tonlös konsonant. I långa vokaler kunde jag inte iaktta denna sistnämnda tonkvalitet. Exempelvis māizi, ackusativ singularis av māize, och maisi, nominativ pluralis av maiss.” (Fortsättning följer*) 46 Och naturligtvis även i prefix, dvs. i allmänhet under huvudbetoningen. 47 Dvs. med min stavning, ē. * Komentarus ir pastabas numatoma spausdinti visos publikacijos pabaigoje. 213