Slavizmai Lizijaus ir Engelio katekizmuose: gretinamoji analizė

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993) PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS Pietro U. DINI SLAVISMER I LIZIUS OCH ENGELS KATEKISMER: EN JÄMFÖRANDE ANALYS 0. Detta föredrag är ännu ett försök att understryka betydelsen och aktualiteten av studiet av äldre skrifter för litauistiken. Samtidigt skulle det kunna vara lika viktigt och aktuellt för temat för denna konferens. De texter som här undersöks med avseende på slaviska lånord har bevarats från början av 1700-talet i Litauen minor, då kampen mot germaniseringen av detta område fortfarande pågick. För specialister och bibliografer är Lizius och Engels katekeser välkända — båda översatta från tyska. Det är känt att Henrikas Johanas Lizijus (H. J. Lysius, 1670–1731), skolinspektör i Ostpreussen under 1710-talets andra decennium (1718–1719) och upphovsman till ett projekt för påskyndad germanisering i litauiska bosättningsområden, år 1719 utarbetade en litauisk handskriftsversion, det vill säga en ”Kleiner Katechismus”. Det är också känt att Gabrielius Engelis (G. Engel, 1685–1761) var särskilt fientligt inställd till honom och hans avsikter. År 1721 blev han den nye inspektören och 1722 lät han trycka Mažą Katgismą D.[aktaro] Mertino Luteraus lietuviškay ir vokiškay (...) iš naujo Tilžėje mete 1722 perveizdėta. De språkliga särdragen hos dessa verk, liksom deras faktiska inbördes förhållande, har hittills inte undersökts. Särskilt när det gäller relationen mellan texterna kan man finna skilda uppfattningar, men de framförs alltid utan lämpliga jämförande belägg: I den andra delen av ”Aleksandrynas” (1963, 7) skrev V. Biržiška att Engel ”rättade betydligt”, medan det i ”Lilla sovjetiska litauiska encyklopedin”(2, 467) hävdas att Engelis tryckte katekesen ”med smärre ändringar”. Det är också synnerligen förvånande att ett sådant påstående kunde göras, eftersom Lizius manuskript försvann efter andra världskriget och författaren till dessa rader för bara två år sedan hade turen att hitta det i biblioteket vid Krakows universitet1. Jag ska kanske behandla många aspekter av denna fråga mer ingående vid ett annat tillfälle. I detta föredrag nöjer jag mig med några textkritiska anmärkningar som kan vara av betydelse för att i stora drag beskriva släktskapet mellan dessa verk. Även om jag här bara lägger fram ett fåtal belägg, tror jag att de räcker för att visa att ingen av de två tidigare nämnda uppfattningarna stämmer överens med textmaterialet. 1 Žr. Aut. Del Lizijaus "Mažojo Katekizmo" berlyniškio rankraščio // Baltistica, 1989. T. 25. 33 1. Engels katekes är betydligt större än Lizius. Den förstnämnda omfattar 72 sidor, tryckta i spalter på tyska och litauiska, samt ytterligare 15 sidor med enbart litauisk text; Lizius handskrivna text omfattar däremot bara 55 blad. Det skulle dessutom räcka med en ytlig jämförande textanalys för att visa att katekeserna skiljer sig mycket åt. Mer exakt består Engels katekes av texten i Lizius katekes samt ytterligare textavsnitt som Engel utarbetat: dessa nya avsnitt är på vissa ställen infogade i texten i Lizius katekes och på andra ställen återgivna separat, före och efter själva texten i Lizius katekes. 2. När man behandlar slaviska lånord i de nämnda katekeserna vore det mest intressant denna gång att jämföra Lizius original med återgivningen av samma text i Engels ”reviderade” version. Lizius och Engels katekeser är båda rika på slaviska lånord. I Lizius verk finns omkring 160, och i Engels inte färre2. Nedan presenteras och diskuteras, med utgångspunkt i en jämförande textanalys, några fall där katekesernas redaktörer förhåller sig olika till slaviska lånord. När Engel redigerade om Lizius manuskript infogade han inte bara nya textavsnitt, utan försökte också standardisera stavningen och på vissa ställen rätta enskilda former. Vad gäller slaviska lånord bör det noteras att Engels katekes har en tämligen konsekvent stavning av former av det slaviska verbet šlūžyti, med /š/ i början (22, 3 ßlužiti, 22, 24 ßlužiciau, 49, 1 užßlužijes etc.), i stället för /s/ som överallt i Lizius manuskript: 13 Služiti, 16, 8 Služiciau, 31 3 užßlužijes; undantaget är formen 36, 19 ßluzma). Ett exempel på en rättelse är formen pasninkauti (39, 14 Pasninkaut’), där Engel ändrar den variant som står i Lizius handskrivna text, pasninkauti (29, 2 Pálnikaut’). Engel kännetecknas emellertid av ett särskilt redigeringssätt — substitution. Substitutionen genomförs direkt eller indirekt; med andra ord ersätts ett lånord av ett annat enskilt ord eller en parafras. Låt oss först granska de fall där ett lånord genom direkt substitution helt enkelt ersätts med ett separat litauiskt ord. Där Lizius till exempel använder det ovanliga lånordet valė (38, 15), vars slaviska ursprung är omtvistat, står den litauiska formen valdžia (60, 8) på motsvarande ställe i Engels utgåva. Det är intressant att orden visserligen skiljer sig semantiskt, men förekommer i samma kontext. Lizius skriver alltså: Kožna Dubia tur but padūta Wyraulybei Waļę ant jós turrincżej. Engel återger däremot följande variant: Kožna Dubia tur buti padūta Wyraulybei Waldžia ant jós turrincżej. 2 Se Aut., ”O slavizmach u Lysiusa” (BJ, Ms. Slav. Quart. 4) // Sprawozdania z posiedzeń komisji naukowych Oddziału PAN w Krakowie och Aut., ”Slavismi e germanismi lessicali nel catechismo lituano di Lysius del 1719” // Annali della facolta’ di lettere dell’universita’ della Basilicata, 1989. 34 Låt oss nu undersöka parafrasen — ett medel för indirekt substitution — när Engel indirekt ersätter ett lånord med en förklarande parafras. Ett exempel är när Lysius, som är mycket vanlig i kyrklig stil, i rubriken till ett kapitel i Katechismus använder ordet koznadėja, som kommit in i litauiskan från polskan (från det polska ordet kaznodzieja). Sammanhangen är desamma; Lysius skriver: Wykupams, Klebbonams ir Koźnadėjams (37, 1), medan motsvarande ställe i Engels utgåva har parafrasen: Wyłkupams Klebonams ir Bažnyčios Kunigams (58, 2). Det är intressant att Engel, när han vill undvika ett ord av slaviskt ursprung, liksom omedvetet använder ett annat slavismord (dvs. det litauiska bažnyčia, från fornryska božnica)! 3. Här bör vi stanna upp vid ett omdiskuterat lånord (som också förekommer i Lysius Katechismus) — den mycket sällsynta litauiska pluralformen parendininkai, som endast förekommer i texter skrivna i Lill-Litauen3. Detta är ett nomen agentis, bildat av verbet parėndyti ”beichten; bikta sig” med suffixet *-iniko-, och besläktat med formen parėndas (mask.) / parėnda (fem.) ”kommunion”. Där finns också formerna parėdyti ”zubereiten; tillreda”, parėdnas, parėdningas ”ordentlich, tüchtig; ordentlig”, parėdkas, parėt­kas ”Ordnung; ordning”. Att de har belarusiskt ursprung framgår av att belarusiskt -ja- motsvarar litauiskt -ė-, jfr verbet rjadit'-sja4. För att förklara förhållandet mellan nasaliserade och icke-nasaliserade former kan man anta att den belarusiska formen delvis poloniserades fonetiskt och fick en ny semantisk betydelse. Något liknande förekommer, som Otrębski påpekade5, med den nasaliserade formen *pa-reñjic i Tverečiusdialekten (bildad på grundval av formen rašipareñžija ”roz-porządził się”), som semantiskt kan knytas till det icke-nasaliserade verbet parėdyti ”zubereiten, zuberichten; tillreda”. Här avses troligen ”förberedelsen av den troendes hjärta” inför kommunionen; på så sätt får vi betydelsen ”beichten; bikta sig”. Men låt oss återvända till Lysius. I hans katekism finns följande mening: Apie Graudinimą Parendininkų (57, 13), medan samma mening hos Engel lyder så här: Graudinimas prie Diewo Stalo / einančiųmp (86, 1). Den litauiska pluralformen parendininkai ersätts alltså med en parafras — de som går till Diewos bord [människor] — förmodligen eftersom den anses vara obegriplig för alla. 4. Det är också värt att notera att Engel ibland behandlar slaviska lånord på två olika sätt. Ibland behåller han den form som Lysius använde, ibland ändrar han den. Ett gott exempel är följande mening av Lysius: Kągi tu užlužijęs elfi Griekas 3 LKŽ IX 417; P. Skardžius nämner det inte, se: Skardžius P. Die slawischen Lehnwörter im Altlitauischen // Tauta ir žodis, 1931. T. 7. P. 1-252. 4 Se Buga K. Die litauisch-weißrussischen Beziehungen und ihr Alter // Zeit. f. sl. Phil. 1, 1925-RR T. 3. V. 1963. P. 749-778. 5 Se Otrębski J. Wschodniolitewskie Narzecze Twereckie. Część III. Zapożyczenia słowiańskie. Nakładem Polskiej Akademji Umiejętności. Kraków, 1932. 35 ławo? (31, 3), vilket Engel på ett ställe i sin utgåva återger utan ändringar (49, 1), medan han på ett annat ställe ändrar till: Ką pelnęs elfi ławo Griekas nū Diewo? (42, 25). Det slaviska verbum compositum užsłużyti (jfr fornpol. zasłuzyć) återger Engel med den litauiska predikativa frasen ’ha förtjänat’. Det finns också motsatta fall, även om de är färre. Lizijaus litauiska form (ne-)tikėti ersätter Engel till exempel i samma kontext med det verbet av slaviskt ursprung (ne-)vierýti. Så säger till exempel Lysius: O kur’s Bittiems žodžiams netik’, arba abbejoj’, tas newertingas (39, 26), medan Engel har: O kuris Bitiems žodžiams niewierij’ arba abejój’ tas newertingas (39, 26). 5. Vilken inställning har då översättarna-redaktörerna till användningen av slaviska lånord? Eller mer exakt: kan man tala om en medveten behandling av lånorden? Det är värt att uppmärksamma åtminstone två saker. Den stora förekomsten av slaviska lånord inom den kyrkliga sfären i den äldre litauiska skrifttraditionen berodde på det betydande inflytandet från vitryska och polska på den framväxande kristna terminologin i litauiskan. Å andra sidan pågick det i början av 1700-talet i Litauen mindre en polemik om vilket språk man borde tala med folket (loquendum cum vulgo); därför var det förmodligen viktigast för Lizijaus korrekturläsare att undvika så många lånord från tyskan som möjligt, medan de slaviska lånorden enligt deras uppfattning knappast, eller inte alls, framstod som främmande, eftersom de sedan länge hade etablerat sig i litauiskan. Det är emellertid intressant att notera att de textavsnitt som Engel nyredigerade innehåller färre slaviska lånord än själva återtrycket av Lizijaus katekes, även om det också där inte saknas motsatser. I Engels verk finns det på sina håll en tydlig tendens att använda färre främmande former. Därför uppstår frågan: borde man inte betrakta Engel som en tämligen beslutsam försvarare av språket? Hur som helst räcker uppgifterna här inte för att med säkerhet underbygga ett sådant antagande, eftersom det, som exemplen visar, ofta är mycket svårt eller rentav omöjligt att avgöra var det spontana stilistiska urvalet slutar och var en medveten ”språkpolitisk” verksamhet börjar. SLAVISKA LÅNORD I KATEKISMER AV LYSIUS OCH ENGEL: JÄMFÖRANDE ANALYS Sammanfattning Nach dem Vergleichen der Handschrift des Katechismus von H. J. Lysius, datierter 1719, mit dem im Jahre 1722 gedrucktem Katechismus von G. Engel wurde es festgestellt, daß der Katechismus von Engel viel größer ist: er beträgt den Text des Katechismus von Lysius und die von Engel geschriebenen Teile. Engel korrigierte auch den Text von Lysius. Die von Lysius gebrauchten Slavischen Lehnwörter verbesserte er nicht selten zu echt litauischen Wörtern, z. B.: užsłużyti: pelnyti "verdienen, gewinnen". Doch kommen auch einige Verbesserungen der gegensätzlichen Art vor (z. B. netikėti: nevie ryti "unglauben"). Außerdem gibt es in den von Engel geschriebenen Teilen weniger Slavischer Lehnwörter als in dem von Lysius nachgedrucktem Text. 36