Dėl sąvokos „periferinės tarmės“

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXX (1993) PERIFERINĖS LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS Kazys MORKŪNAS OM BEGREPPET PERIFERA DIALEKTER 1. 0. När man talar om perifera litauiska dialekter (resp. talspråk) bör man veta vilka dialekter begreppet tillämpas på eller efter vilka kännetecken de skiljs från andra dialekter. Ordet perifer, -ts direkta betydelse skulle antyda att de dialekter som ligger längst från centrum bör räknas som sådana. Men inte heller begreppet centrum är alltid entydigt. När frågan om perifera dialekter utreds kan begreppet förstås såväl geografiskt och administrativt som rent lingvistiskt. Det går visserligen inte heller i det första och andra fallet att bortse från den lingvistiska aspekten – att behandla en region som på ett eller annat sätt avskilts från hela språkområdet utan att beakta den språkliga situation som historiskt vuxit fram där. 1. 1. Området kring Kėdainiai betraktas som det geografiska och samtidigt etnografiska centrumet i dagens Litauen. Med de dialekter som talas där upptar det också ungefär den mellersta delen av dagens litauiska språkområde. På 1500–1600-talen var Kėdainiai även ett av de viktigaste kulturcentrumen i Storfurstendömet Litauen. De första litauiska skrifterna som utkom i Stor-Litauen för nästan 400 år sedan skrevs i den så kallade mellersta varianten av skriftspråket, nära dialekten i trakten kring Kėdainiai1. Till den klassiska samlingen av äldre skrifter hör Mikalojus Daukšas (ca 1527–1613), reformationens anhängare Merkelis Petkevičius (ca 1550–1608), Jokūbas Morkūnas (tryckare i Vilnius, ca 1550–efter 1611) och andra publikationer. När den politiska, ekonomiska, kulturella och religiösa situationen förändrades förlorade Kėdainiai och den lokala dialekten sin särställning i Stor-Litauen, och vissa trakter påverkades också kraftigt av en våg av polonisering. 1. 2. Det andra historiskt framvuxna centrumet är Vilnius, som i århundraden har varit och fortfarande är den viktigaste härden för det litauiska folkets politik, ekonomi, kultur, utbildning, vetenskap och andra samhällsområden. På 1600-talet utkom i Vilnius stift betydelsefulla publikationer för sin tid och för den litauiska skrifttraditionen i allmänhet, utarbetade av Konstantinas Sirvydas (ca 1579–1631), Jonas Jaknavičius (1598–1668) och andra företrädare för trakten. De skrevs på vilniusiska (östlitauiska), ett skriftspråk som hade utvecklats på grundval av den östliga höglanderdialekten. Med Z. Zinkevičius ord: "om de historiska förhållandena för den litauiska staten och staden Vilnius hade utvecklats annorlunda, skulle det östlitauiska skriftspråket på 1600-talet, som växte fram i landets ekonomiska och kulturella centrum och i statens huvudstad Vilnius, naturligtvis ha kunnat bli hela Litauens riksspråk"2. 1 Plg. Zinkevičius Z. Dėl lietuvių raštų kalbos kilmės // Baltistica, 1977. T. 13(1). P. 239. 2 Zinkevičius Z. Rytietiškoji XVII a. lietuvių raštų kalba, jos kilmė ir išnykimas // Baltistica, 1972. T. 8(1). P. 99. 4 På grund av de svåra och mycket ogynnsamma förhållandena för Litauen, särskilt efter att landet 1795 annekterades av det ryska imperiet, vilket varade i över 120 år, blev de närmaste omgivningarna kring Vilnius gradvis mer slaviska, och det litauiska språket som talades där (trakternas talspråk) försvann. Processen fortsatte i huvudsak även under 1900-talet: under mellankrigstiden genomförde den ockuperande polska makten poloniseringen av Vilniusområdet, och efter andra världskriget skapade sovjetsystemet gynnsamma förhållanden för slavifieringen. De litauiska dialekterna i de närmaste och något mer avlägsna trakterna kring Vilnius spelar för närvarande ingen särskild roll i hela det litauiska dialektsystemet. 1. 3. Ur lingvistisk synvinkel erkänns den centrala platsen i det litauiska dialektsystemet allmänt och med rätta som den dialekt på vars grund hela folkets riksspråk (litteraturspråk) skapades. Grunden för dagens litauiska riksspråk utgörs av den västliga höglanderdialekten kring Kaunas. Den blev en av de viktigaste varianterna av de första litauiska skriftspråken, och de senare historiska omständigheterna var betydligt gynnsammare för den än för skriftspråksvarianter som byggde på andra dialekter (de mellersta och östliga höglanderdialekterna och i vissa fall även de samogitiska). Danielius Kleinas, författaren till den första litauiska grammatiken på latin (Grammatica Litvanica), som utkom i Königsberg 1653, beskrev kortfattat mångfalden bland de litauiska dialekterna i "Förord till läsaren med hälsningar" och konstaterade insiktsfullt att de litauer som bodde i Preussen hade "invånarna i Kaunasområdet" närmare sin egen dialekt än andra och att "vi i hertigdömet Preussen följer Kaunasdialekten, som är den allra bästa och lämpligaste"3. Mycket senare bekräftade även Fridrichas Kuršaitis (1806–1884), författaren till en annan "Litauisk grammatik", denna uppfattning och kallade dialekten söder om Nemunas – mellan Kaunas och Stalupėnai – för det litauiska skriftspråkets dialekt4. Det moderna litauiska riksspråket fick slutligen sin form på grundval av den nämnda västliga höglanderdialekten under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet, i samband med det nationella, politiska och kulturella uppvaknandet och andra processer som bidrog till det litauiska folkets konsolidering, samt genom utgivningen av grammatikor avsedda för skolorna och olika praktiska arbeten om det litauiska språket (här hade den litauiska skriftspråkets fader Jonas Jablonskis arbeten särskilt stor betydelse). Geografiskt sett ligger vissa talspråksområden inom Kaunasdialekten – däribland de som ligger närmast riksspråket, kring Griškabūdis, Kudirkos Naumiestis, Vilkaviškis och närliggande trakter – numera i en av det litauiska språkområdets utkanter, det vill säga vid dess sydvästra gräns. Men så sent som före andra världskriget var även dessa talspråksområdens geografiska läge ett annat: gamla invånare som talade litauiska fanns betydligt längre västerut och sydvästut. De sistnämnda, det vill säga de litauiska talspråken i Lill-Litauen (Ostpreussen), utgjorde till största delen en fortsättning på den västliga höglanderdialekten (med undantag för en smal sträcka längs Kuriska lagunen, vars språk låg nära de samogitiska dialekterna i väster – i Klaipėdaområdet5), och upptog fram till dess det litauiska språkområdets sydvästra utkant. 3 Pirmoji lietuvių kalbos gramatika. 1653. Atsak. red. J. Kruopas. V., 1957. P. 406. 4 Plg. Kurschat F. Grammatik der litauischen Sprache. Halle, 1876. S. 9-11. 5 Plg. Gerullis J. ir Stang’as Chr. Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose. K., 1933. 5 2. När man jämför de litauiska dialekterna på olika orter är det lätt att se att ju längre ifrån varandra de ligger geografiskt, desto fler språkliga särdrag skiljer dem åt. De längst bort belägna och mest olikartade i förhållande till kaunasiska dialekter är de nordliga žemaitiska dialekterna och bland höglandsmålen de östliga (särskilt de nordliga). I förhållande till kaunasiska dialekter — de centrala dialekterna — intar de sistnämnda dialekterna en perifer position, även om kaunasiska dialekter, liksom alla västliga höglandsmål, både geografiskt och lingvistiskt samtidigt fungerar som en förmedlande länk mellan östliga höglandsmål och žemaitiska dialekter. 3.0. Inom litauisk dialektologi beaktas även andra särdrag när perifera dialekter skiljs ut från övriga. Ett av dem är de direkta förbindelserna (kontakterna) mellan vissa litauiska dialekter och andra språk (deras dialekter). 3.1. Begreppet perifera dialekter tillämpas kanske oftast på dialekterna i den östra och sydöstra utkanten av det litauiska språkområdet, vars territorium numera även omfattar trakten kring Vilnius. De litauiska dialekterna i denna utkant, liksom de som finns utanför Litauens gränser — i Belarus och Polen — är mycket starkt påverkade av slaviska språk (belarusiska, polska och på vissa håll även ryska). 3.2. Enligt samma kriterier utgjorde de tidigare nämnda dialekterna i Litauen Minor en annan grupp perifera dialekter; under flera århundraden utsattes de för stark påverkan från det tyska språket (de tyska dialekterna i Ostpreussen). Dessa litauiska dialekter fungerade ofta som förmedlare och bidrog till att olika germanismer spreds även till andra litauiska dialekter. 3.3. Dialekternas samverkan i Litauens norra utkant med närliggande lettiska dialekter är inte lika stark. Resultaten av denna samverkan är inte alltid uppenbara, också eftersom vissa företeelser i dialekterna kan vara gemensamma för de båda språken — litauiska och lettiska — som är mycket nära besläktade till sitt ursprung, det vill säga ha ärvts från äldre tider. På vissa håll finns (eller fanns) det även litauer på Lettlands territorium, i trakterna kring Aknystė, Ciskodas, Daugavpils, Krāslava m.fl. Deras språk (dialekt) påverkades mycket starkare av lettiskan eller assimilerades helt med den6. 4. Av alla perifera litauiska dialekter är de östliga och sydöstra dialekterna de som har undersökts mest ur olika synvinklar. Detta framgår tydligt av den publicerade ”Bibliografi över undersökningar av perifera litauiska dialekter” (sammanställd av Ana Romančiuk)7. Bibliografin tar emellertid endast upp viktigare undersökningar av språket (dialekterna) hos litauer som sedan gammalt bor (eller har bott) utanför det nuvarande Litauens territorium — i Lettland, Belarus, Polen och Litauen Minor (Ostpreussen) — eller som i senare tid (1800–1900-talen) har bildat kolonier i vissa länder (Belarus, Ryssland, Amerika), dit de utvandrat eller deporterats. Man kan anta att en del (inte bara bibliografins sammanställare) tenderar att betrakta enbart dialekter utanför Litauens gränser som perifera litauiska dialekter. Men dagens gränser i Litauen skiljer oftast åt mycket närbesläktade eller i grunden identiska dialekter, som dessutom har genomgått likartade utvecklingsprocesser; jämför dialekterna i Litauens östra och sydöstra utkant med dialekterna i trakterna kring Apsas, Kamojys, Gervėčiai, Pelesa, Ródūnia och Lazūnai (Belarus), samt Punsk och Sejny (Polen). Deras 6 Om de litauiska språkets (dialekternas) utbredning utanför dagens Litauens gränser (i Litauen Minor, Lettland, Belarus och Polen) och dess tillbakagång, se: Garšva K. Kalbinės situacijos raida pakraščių šnektose // Kalbų ryšiai ir sąveikos (Lietuvių kalbotyros klausimai. T. 28). V., 1989. P. 12-38 (med angiven litteratur). 7 Kalbų ryšiai ir sąveikos. P. 215-230. Under de senaste åren har bibliografin över undersökningar av perifera litauiska dialekter utökats något. 6 Sambandet framgår tydligt av arbeten inom lingvistisk geografi8. Därför bör dialekterna i hela detta område — på båda sidor om Litauens gräns — kallas perifera dialekter. 5. Perifera kallas ibland också subdialekter som ligger längst från centrum av större dialekter och har många drag gemensamma med andra dialekter, till exempel de sydöstra subdialekterna av sydsamogitiska (raseiniškiai), med många höglandslitauiska drag. Vissa subdialekter av större dialekter (resp. subdialekter), belägna mitt i det litauiska språkområdet, har också fler kännetecken som är typiska för perifera dialekter (resp. subdialekter) — stark växelverkan med slaviska språk (polska, ryska), till exempel Šėta och subdialekterna i delar av trakten kring Jonava inom šiauliškiai-området; subdialekterna kring Vandžiogala och andra orter inom kauniškiai-området. Dessa litauiska dialekter (resp. subdialekter) är dock fortfarande föga undersökta ur olika aspekter. 6. I litauisk dialektologi används ofta också andra termer: gränsdialekter (resp. subdialekter), randdialekter. Den första av dessa — gränsdialekter — anger visserligen inte alltid tydligt vad som avses: dialekter i utkanten av det nuvarande Litauens territorium, närliggande dialekter som finns utanför Litauens gränser i andra stater, dialekter i utkanten av tidigare etniskt litauiska områden eller liknande. Den andra termen — randdialekter — förknippas mindre med administrativa, politiska eller andra gränser och kan i många fall vara synonym med termen perifera dialekter. OM BEGREPPET PERIFERA DIALEKTER Sammanfattning Den västliga höglandslitauiska dialekten (eller kauniškiai, dialekten som talas i och omkring Kaunas) har en central position i det litauiska dialektsystemet och utgör grunden för standardlitauiskan. Dialekter som geografiskt ligger långt från kauniškiai-dialekten och språkligt skiljer sig från den intar en perifer position. Ett utmärkande drag hos de perifera dialekterna är att de kommer i direkt kontakt med andra språk (eller deras dialekter), till exempel slaviska språk (vitryska, polska, ryska) vid den östra och sydöstra gränsen, tyska (fram till andra världskriget) vid Litauens sydvästra gräns och lettiska vid den norra gränsen. Subdialekter som ligger långt från centrum av större dialekter och har inslag från andra dialekter kan också beskrivas som perifera. De sydöstra subdialekterna av sydsamogitiska (eller raseiniškiai) har till exempel många drag som kännetecknar den höglandslitauiska dialekten. Dessa subdialekter samverkar med andra språk (polska, ryska), till exempel subdialekten i trakten kring Vandžiogala vid gränsen till det område där kauniškiai-dialekten talas. Ett och samma begrepp inom litauisk dialektologi kan uttryckas på olika sätt, till exempel gränsdialekter, randdialekter. Den senare termen förknippas minst med politiska, administrativa och andra gränser. I de flesta fall är den synonym med termen ‘perifera dialekter’. 8 Jfr Lietuvių kalbos atlasas. T. 1. Leksika. V., 1977; T. 2. Fonetika. V., 1982; T. 3. Morfologija (spausdinama). 7