„Lygutė“, o ne „ligutė“

sade (1805—1889). Enbart detta faktum bevisar inte att ordet klastininkas är en nybildning av L. Ivinskis. Inte heller termen striekis (s. 229) är någon nybildning. Den är en germanism. I monografin riktas med rätta kritik mot L. Ivinskis för att han, när han översatte Robinson Crusoe, ”bildade vissa ordformer olämpligt, t.ex.: ispanczikas, brazilczikai” (s. 229). Här kan lingvisten inte undgå att reagera på begreppet ”ordform”, eftersom det avser ett lexem och inte en ordform. Vid återgivningen av de latinska botaniska termer som L. Ivinskis använde har korrekturfel inte kunnat undvikas på vissa ställen, t.ex.: ”Wilkuoge juodoje. Actaca (= Actaea — KG) spicata” (s. 221), ”Kartinis musmiris. Agraricus (= Agaricus — KG) muscarius” (s. 221); ”Skujej, lapaj eglu, puszun ir kadagiun. Folija (= Folia — KG) ociculares (= acicularis — KG)” (s. 221) m.fl. Om detta är L. Ivinskis misstag borde de ha behandlats i fotnoter. Även de termer som författaren själv använder är inte alltid exakta, t.ex.: ”I översättningen använde L. Ivinskis prefixet nu felaktigt: i sammansatta ord skrev han i stället hyperformalismen nuo” (s. 223). Ord bildade med prefix kan inte kallas vare sig sammansättningar eller sammansatta ord. På ett annat ställe står det: ”Dialekten bekräftar att ljudet n har bevarats i nasalformerna [...]” (s. 222). Inom lingvistiken finns inget begrepp ”nasalform”. Allt detta är diverse småsaker, mindre misstag. Men eftersom det finns inte bara ett eller två sådana småfel i monografin, utan en hel mängd, börjar man ofrånkomligen tvivla på professionaliteten i den språkliga analysen av L. Ivinskis texter. En och annan invändning kan också riktas mot monografins innehåll. Exempelvis har dess första kapitel titeln ”Livets väg”. Men en pedagogs arbete eller arbetet i Kaunas är ju också en livsväg. Till monografin har fogats en bibliografisk förteckning över verk, artiklar och notiser som publicerats i L. Ivinskis kalendrar, men vi saknar det personregister och den illustrationsförteckning som vanligen finns i sådana monografier. När vi lyfter fram de mindre bristerna i den recenserade monografin menar vi inte att träden skymmer skogen. Skogen är tydlig här och gläder ögat. D. Petkevičiūtės arbete förtjänar beröm. Med den romerske dramatikern Publius Terentius ord: pro captu lectoris habent sua fata libelli, det vill säga böckernas öde beror på läsarnas omdöme. Vi tror att denna bok kommer att få ett gynnsamt öde, eftersom den är ett hederligt skrivet verk av god vetenskaplig kvalitet. Kazimieras Gaivenis LÄRKA, INTE SJUKLÄRKA Enligt den litauiska ornitologiska auktoriteten Tadas Ivanauskas finns det i lärksläktet (Alaudidae), förutom den mest kända åkerarten — sånglärkan, eller lärkan (Alauda arvensis) LPV 134, LP III 167, och stadsarten — tofslärkan, eller sąslavukė (Galerida cristata; TLE IV crictata är ett korrekturfel) LPV 135, LP III 173 (även kallad kuodys), även en fjärde art, den mycket sällsynta här (främst på Kuriska näset) hornlärkan (lett. ausainais—ausystasis vieversio (Eremophila alpestris) LPV 135, LP III 175, och en fjärde art — en art som lever på torr, sandig mark (den trivs inte i Suvalkijas bördiga åkrar, Klaipėdas 183 (i trakten), skogslärka Lullula arborea, som häckar i torra skogsbryn, tallskogar, ljungmarker och hyggen, på litauiska återges till och med av T. Ivanauskas på olika sätt varje gång: ligutė LPV 134, ligutė, eller miškinis vieversys LP III 176, miškinis vieversys, eller ligutė PP 232, trots att det i hans huvudverk ”Lietuvos paukščiai” står: ”Ligutė är en äkta lärka” (LP III 176). S. Mastauskis gör däremot åtskillnad: ”Till denna [lärkornas — J. K.] familj i Litauen hör ligutė (Lullula arborea L.) och lärkorna” (TZ 536). I dag erkänns 3 vieversių-arter (TLE IV), medan ligutė i TLE II betraktas som en självständig art (det rör sig alltså om 2 släkten i denna familj, fastän detta taxon, omnämnt i LP I 94, 96, 210, inte används inom ornitologin). Synonymen miškinis vieversys (DŽ₂ lygutė ’en liten sångfågel i lärksläktet, skogslärka’) blir därför olämplig (däremot passar förklaringen ’skogslärka, mindre än sånglärkan’ i DŽ₃). Men låt oss överlåta systematiken åt specialisterna. Denna fågel, som ”ilar omkring på marken som en liten mus”, vars ”flykt är mycket lätt” och som ”i rena toner liksom av silver” (LP III 178) ”låter sin förtjusande lilla sång ljuda liu-liu-liu… liuli-liuli-liuli…” (där, 177), söker fortfarande efter den rätta formen av sitt namn. T. Ivanauskas och S. Mastauskis skrev ligutė, och V. Logminas ansluter sig till denna form (Lp 122). Våra 3 encyklopedier har vacklat: MLTE II 792, III 748 — ligutė, LTE VII 24, XII 238 — lygutė, TLE II 609 — åter ligutė… Inte ens Bostons encyklopedi höll fast vid en form, men till slut lutade den åt det rätta hållet: LE XVI 187 — lygutė, LE XXXIV 48 — ligutė, och i den senast utkomna litauiska volymen XV 53 — åter lygutė! Vi språkvetare erkänner T. Ivanauskas insatser för terminologin och respekterar honom för hans språkliga precision och återhållsamma skönhet, för föreningen av dessa egenskaper (det kan man uppleva till och med i dessa korta utdrag). Men stavningsfrågor måste vi ordna enligt språkets principer, och här måste vi helt rätta oss efter dem. Stavningen av rotvokalen beror på ordets ursprung. Vid uppslagsordet lygutė återger LKŽ VII en versrad ur en sång från trakten kring Adutiškis: Lygame lauke lygutės lyguoja, visame sviete siratos verkuoja. En liknande form finns under verbet lyguoti 2. ’sjunga’. Detta ord [1. ’gissa lyklygu (en sådan barnlek med nötter, godis…)’ är i själva verket inte en annan betydelse utan ett annat ord — en homonym] återges också från A. Juškas ordbok (J I 286) och MTt VI 167 (A. R. Niemi, Lietuvių liaudies dainų tyrinėjimai), och båda källorna går sannolikt tillbaka på A. Jakšts ”Žinyčia” (1900 2 61). J I 286 ger följande rad av synonymer till ordet dainuoti: dainuoti, traldaruoti, lyguoti, ūksėti, augoti, talanduoti, tvaskuoti, suomuoti, tabaluoti, liūliuoti, kvėpčioti, suokti, tiepti, laskuoti, talaluoti, ripuoti, žiovaliauti, ulduoti, laluoti, aluoti, tutuoti, liuoliuoti, rauduoti, niniuoti, uolioti, samaliuoti, lyruoti, giedoti; MTt har något annorlunda ordningsföljd och varianter, och dessutom har surg uoti, zurg uoti, riūkti, vali uoti lagts till, medan översättaren A. Sabaliauskas i en fotnot även nämner raliuoti, riduoti — alltså omkring 30 ord [i A. Lyberios ”Sinonimų žodynas” (1980) finns bara 2 synonymer till dainuoti — giedoti, audoti dial., medan kalbėti har omkring 250 (1,5 sidor)!]. Alltså betyder lyguoti ’sjunga, kvittra’ och ’sjunga’. Om någon skulle tycka att vokallängden i Adutiškis inte är säkerställd, visar sången från trakten kring Višakio Rūda den otvetydigt: Tolei kukavo, tolei lygavo, pakolei iškukavo tevo dukrelę. Det finns ingen anledning att förvånas över att verbet lyguoti bara förekommer i sånger, och än mindre bör man tro att det kanske rentav härstammar från lygutė. E. Fraenkel ger en bredare betydelse av ordet lyguoti, utan att etymologisera själva lygutė 184 — ’jubla högljutt (vor Freude aufjauchzen)’ — och jämför med lettiska līgot ’sjunga, jubla, sjunga midsommarsånger, fira midsommar’, līg(u)o, līgā FrnW. Detta förklarar också övertygande motivet bakom namnet lygutė. I de omfattande studierna av litauisk ordbildning förekommer lygutė inte, men det är tydligt att ordet är bildat med suffixet -utis, -ė, som betecknar en agent eller någon med en verbal egenskap; jfr blizgūtis, drebučiai, klausutis, sagutis, šokutė, ’en hoppande groda’, traukutis, žibutė. Typiskt nog: ”Sådana avledningar bildas av olika verb (vanligen utan prefix), vilka enligt sin betydelse mycket ofta är ljudhärmande” (V. Urbutis, — LKG I 324): barškutis, braškutis, čiauškutis, dudutis, gaudutis ’en uggla, en liten varg’, kaukutis ’en liten varg, en snurra’, kukutis, šlamutis, šnekutis, tarškutis, traškučiai, tututis, žvangutis. Här sticker alltså växt- och fågelnamnen ut. Även P. Skardžius noterar fågelnamn och deras ofta ”onomatopoetiska bildning”, utan att dela in bildningsmedlen i typer (ŽD 363): budutis, dudutis, liputis, lukutis, luputis, mikutis, slukutis, takutis, tikutis, tututis, uputis. De är så många att jag helt enkelt kommer att tänka på ytterligare några, som inte nämnts men är välkända: čekutis, lakštutė, lututė. Det råder inget tvivel om formen lygutė. För övrigt har ordböckerna alltid haft lygutė — RŽ, DŽ₁, DŽ₂, LRKŽ, Ser, BŽ 137, BŽ I 242, II 607 (lygutis! — en form som inte är känd någon annanstans), R—LKŽ I 548, IV 668, L—LV. Endast A. Lyberios vacklan sticker ut: L—RKŽ₁ — lygutė, L—RKŽ₂ — ligutė (ir grinis vyturys — precis som BŽ II 607…) och J. Balkevičius och J. Kabelkas utelämnande — L—LKŽ 136 har endast det föråldrade miškinis vieversys. En lärdom för framtiden — saken hade kanske varit klar sedan länge och oenighet och variationer hade försvunnit, om DŽ vid sidan av lygutė också hade tagit med lyguoti och den sångraden. Även ”Lietuvių kalbos rašyba ir skyryba” och undervisningsordböcker i stavning borde samla in och ta med sådana ord med största omsorg. Ack nej! Redan 1970 fastställde K. Gaivenis namnet kūltupys, kūltupis på en fågel i familjen flugsnappare, Oenanthe oenanthe (LKK XII 193). DŽ₂, L—RKŽ₁, L—RKŽ₂, R—LKŽ II 13 och TLE II 426 rättade sig och valde den bekvämare varianten kūltupis. RŽ hade kūltupys. LTE VI 244 blandade ihop varianterna — kūltupiai, men kūltupys… Men i Lp 141 och L—LKŽ 138 behölls kultupys (liksom i LPV 154, LP III 309, PP 263, MLTE II 792, LE XIII 324, L—LV). Kūltupis finns i MRKŽ. Men i det akademiska verket LKRS — inte… FÖRKORTNINGAR BŽ — Baronas J. Rusų lietuvių žodynas. K., 1932. — Rysk-litauisk ordbok / Sammanställd av V. Baronas, V. Galinis. Vilnius, 1967. Bd 1—2. DŽ — Ordbok över det nutida litauiska språket: DŽ₁, Vilnius, 1954; DŽ₂, Vilnius, 1972; DŽ₃ Vilnius, 1993. FrnW — Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Göttingen, 1955—1965. Bd 1—2. LE — Litauiska encyklopedin. Boston, 1958. Bd 13; 1968. Bd 15; 1958. Bd 16; 1966. Bd 34. LKG — Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965. T. 1. LKK — Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1970. T. 12. 185 LKRS — Lietuvių kalbos rašyba ir skyryba. II pat. leid. V., 1989. LKŽ — Lietuvių kalbos žodynas. V., 1966. T. 7 (ir jo sutrumpinimai). L—LKŽ — Balkevičius J., Kabelka J. Latvių—lietuvių kalbų žodynas. V., 1977. L—LV — Bojatė A., Subatnieks V. Lietuviešu—latviešu vārdnīca. Rīga, 1964. LP — Ivanauskas T. Litauens fåglar, Vilnius, 1955. Bd 3. Lp — Logminas V. Lietuvos paukščiai. V., 1979. LPV — Ivanauskas T. Vadovėlis Lietuvos paukščiams apibūdinti. K., 1931. LRKŽ — Litauisk ordbok över skriftspråket. Heidelberg, 1932—1968. Bd 1—5. L—RKŽ — Lyberis A. Litauisk-rysk ordbok: L—RKŽ₁. Vilnius, 1971; L—RKŽ₂. Vilnius, 1988. LTE — Litauiska sovjetencyklopedin. Vilnius, 1980. Bd 6; 1981. Bd 7; 1984. Bd 12. MLTE — Mažoji lietuviškoji tarybinė enciklopedija. V., 1968. T. 2; 1971. T. 3. MRKŽ — Pedagogisk ordbok över litauisk stavning och accentuering / Sammanställd av P. Kniūkšta och A. Lyberis. 2:a uppl. Kaunas, 1986. PP — Ivanauskas T. Pasaulio paukščiai. V., 1971. R—LKŽ — Rusų—lietuvių kalbų žodynas. V., 1982. T. 1 (Sudarė Ch. Lemchenas); V., 1983. T. 2 (Sudarė Ch. Lemchenas); V., 1985. T. 4 (Sudarė J. Kardelytė, Ch. Lemchenas, J. Macaitis, A. Mankevičienė). RŽ — Lietuvių kalbos rašybos žodynas. K., 1948. TLE — Tarybų Lietuvos enciklopedija. V., 1986. T. 2; V., 1988. T. 4. TZ — Mastau­skis St. Taikomoji zoologija. K., 1947. ŽD — Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1941. Jonas Klimavičius TIDSKRIFTEN ”NEOTERM” OCH TERMINOLOGINS INTERNATIONALISERING IOUTN (International Organization for Unification of Terminological Neologisms) – Internationella organisationen för harmonisering av terminologiska neologismer – grundades 1982 i Warszawa. Dess grundare var författaren, språkvetaren och översättaren Z. Stoberski. Organisationen samlade filologer, språkvetare och andra specialister inom olika områden som intresserade sig för frågor om terminologins internationalisering. De grundläggande principerna och uppgifterna för denna organisations verksamhet anges i den särskilda publikationen ”All about IOUTN” (”Allt om IOUTN”). Ofta anser även de mest framstående språkvetarna att neologiska termer bör skapas endast på modersmålet, medan främmande termer – internationella termer – bör ersättas med ord från det egna språket. IOUTN föreslår, i enlighet med principen ”vetenskapen tillhör mänskligheten”, att termens form och betydelse ska harmoniseras. Enligt IOUTN skulle terminologins internationalisering påskynda utbytet av vetenskaplig och teknisk information, vilket i sin tur skulle främja den ekonomiska utvecklingen. IOUTN samarbetar med internationella organisationer, termbanker och terminologicentraler samt med vetenskapsakademier och universitet. Organisationen inrättar egna kommittéer i olika länder runt om i världen, sammanställer och ger ut flerspråkiga specialordböcker över termer och tillhandahåller information i terminologiska frågor. En av organisationens viktigaste uppgifter är att främja användningen av internationella termer via massmedierna och särskilda periodiska publikationer. 186