Unbekannte baltische Bezeichnungen aus dem Goldaper Kreis im Thorner Nachlass von Martin Gerss

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXII (1993) BALTŲ ONOMASTIKOS TYRINĖJIMAI KRYSTYNA SZCZEŚNIAK OKÄNDA BALTISKA BENÄMNINGAR FRÅN GOLDAPSKA KRETSEN I MARTIN GERSS THORNSKA EFTERLÄMNADE* Martin Gerss 130 numrerade handskrivna sidor omfattande thornskt efterlämnade innehåller, förutom tyska ämbetsnamn, benämningar på orter och fysiografiska objekt, inklusive deras genitivformer, från Masurien, Warmia och övre Schlesien kring Oppeln från mitten av 1800-talet. De samlades på Martin Gerss (en masurs) begäran i dessa områden bland lokalbefolkningen av evangeliska pastorer, vars namn i de flesta fall är kända genom förnamn och efternamn i underskrifterna i breven (av hans levnadslopp är endast födelse- och dödsdatum samt födelse- och dödsorter oomtvistliga). Professor Ludwik Zabrocki påminde redan 1948 om behovet av att göra detta dokument tillgängligt, hittills utan framgång. Efterlämningens värde är obestridligt. Samlingen med ett så stort antal benämningar, tillsammans med motsvarigheterna som användes i det nämnda området och deras genitivformer från mitten av 1800-talet, får man inte förbise. Dessa benämningar återspeglar nämligen på ett autentiskt och motsägelsefritt sätt den komplicerade historien bakom namngivningen i Warmia, Masurien och övre Schlesien kring Oppeln. Dagens föredrag vill jag begränsa till materialet om namngivningen i Goldapska kretsen i Masurien. Den har haft ett ytterst intressant förflutet och en likaså komplicerad bosättningshistoria, som än i dag avspeglas i ortnamnen, även om spåren har suddats ut något av tiden och av generationernas medvetna verksamhet; dessa generationer tillhörde många olika nationaliteter och trosblandningar. På 1800-talet levde litauer, tyskar och polacker tillsammans i detta område; polackerna var huvudsakligen masurer, vars förfäder hade kommit från närbelägna Mazowsze. Predikningarna i kyrkorna hölls för katoliker och evangeliska på tre språk: på tyska på söndagar och helgdagar, på polska varannan vecka och på litauiska fem gånger om året, nämligen i församlingen Dubeninki, medan de i Zytkiejmy fram till slutet av 1700-talet nästan uteslutande hölls på litauiska * Här publiceras föredraget som hölls vid den VI internationella baltistkongressen. 166 predikades. Även de gamla preussarna och jatvingerna bidrog till koloniseringen förr. Som bevis kan några ortnamn som fortfarande används i denna krets anföras: Kalniszki, Garbaś, Wilkasy, Szyliny, Rominta, Mieduniszki, Goldap, Lenkupie, Grabowo eller Jabłońskie, Szczki och Tatary. Det thornskt efterlämnade innehåller 168 bebyggelsenamn från Goldapska kretsen, med undantag för kommunerna Goldap och Zabin. Alla benämningar härrör från åren 1861–1865 och är fördelade på åtta separata förteckningar, varav en endast innehåller namnens genitivformer. Förutom tyska officiella beteckningar som anger bebyggelsens karaktär (Abbau, Köln. Dorf, Etablissement, Foersterei och jämförbara beteckningar) anges i varje fall den lokalt använda benämningen och dess genitivform. Om mer än ett officiellt namn eller områdesnamn förekommer, återspeglas detta i förteckningen; på samma sätt har man gjort när flera olika genitivformer noterats i området. Några bebyggelser upptogs i två eller till och med tre förteckningar. Deras officiella beteckningar skiljer sig inte åt, däremot skiljer sig de lokalt nedtecknade formerna åt genom varierande grad av masuriska dialektdrag, vilket utgör ytterligare ett belägg för det thornskt efterlämnades autenticitet. Jag talade om hur de nämnda masuriska dialektdragen avspeglas i denna krets benämningar vid majkonferensen i Białystok, och om den tyska ortografins inflytande på stavningen av områdesbeteckningarna vid den omedelbart föregående kongressen Colloquium Prutenicum i Warszawa. I dag vill jag rikta uppmärksamheten mot sådana benämningar av baltiskt ursprung som i den form de har i det thornskt efterlämnade inte har noterats i någon tillgänglig källa, vare sig före eller efter detta. Mitt föredrag kommer att behandla såväl officiella beteckningar som områdesnamn. A. Bland de 168 bebyggelsenamn från Goldapska kretsen som nämns i det thornskt efterlämnade finns sex beteckningar på bebyggelser som i dag ligger utanför Polen. De är: Czelsnershute zu Rogainen-Kielery, Kielerow, Kelerow, Krageningen (Kraginnen), Kraginy, Kragin, Kruginnen, Ribbenischken, Rybeniski, Rybenisk, do Rybenischk, Sausleszuwen-Sausleziewo, Sausleziewa, do Sauslesziewa, Warlin (Poggenkrug), — do Warlini, na Warline, do Warlina, Wyszuponen-Wyzupony, do Wiszuponen. De uppmärksammas genom att det ursprungliga suffixet -ininkas i ortnamnet Krageninki (Krageninken) ersatts med det sekundära -inas i Kraginy, vilket kan iakttas i de tyska officiella ortnamnen. Detta skedde enligt min mening på myndighetsväg, medan endast formen med -inas noterats i talspråket. I de övriga grupperna märks den tyska lånöversättningen av en benämning av litauiskt ursprung: Warlin-Poggenkrug. Det litauiska appellativet varlynė, ”en plats där många grodor förekommer”, motsvaras av det skämtsamma namnet Poggenkrug. På landsbygden noterades en poloniserad litauisk form med vacklande grammatiskt genus: do Warlina (maskulinum). Detta fenomen är karakteristiskt för det nämnda området, så här kan jag 167 böjningsväxlingen i namnet på Goldap påminner om detta. Medan nominativformerna der Goldap eller die Goldap förekommer, är endast der Goldap möjlig i genitiv! Ett annat namn i denna grupp, Rybeniski, Rybenisk (i ett annat brev återgavs det mjuka (s) med (sch), därav stavningen Ribenischk). Masurisk färgning noterades också i beteckningen Sausleziewo, som i den ämbetsform som anges i det Thornska efterlämnade materialet lyder Sausleszuwen och i Gustav Leydings förslag, genom fonetisk substitution av det andra ledet och utelämnande av det första, ändrades till Leszczowo (med det allmänpolska suffixet -owo i stället för det ursprungliga suffixet -ewo, som är karakteristiskt för det aktuella området). I den nämnda namn gruppen ingår också, till skillnad från den vanligare typen, det litauiska ùpė, återgivet som Jodupeny, Wyżupeny, men däremot Bahupiany, Jodupiany. B. Två baltiska ortnamn, som noterades på landsbygden och skiljer sig från dem som hittills påträffats, har ett tydligt litauiskt ursprung. Det rör sig om Pablindzie, do Pablindziow, Blindiszki (båda kan kopplas till det litauiska blindė ”salix caprea” med olika suffix). Det är värt att uppmärksamma ytterligare en följd av strävan att bevara beteckningarnas baltiska karaktär: de uppvisar ingen anpassning till det masuriska språket. Läget ser något annorlunda ut när det gäller beteckningen som bland lokalbefolkningen registrerades som Presławka, Presławki. Här har pres + lauk bevarats väl, ett fornpreussiskt ord som enligt polskans språksystem upptogs som ławk. Den masuriska språkform som allmänt förekommer i stavningarna av beteckningar på landsbygden gör det i detta konkreta fall möjligt att bevara det fornpreussiska (s) i stället för det litauiska (š). C. Alla övriga beteckningar, som jag inte har stött på i de hittills kända källorna, uppvisar sin baltiska karaktär tydligt i alla dess viktigaste dialektdrag. De är: 1) Masurisk färgning, ofta förenad med palatalisering. Den förekommer i stavningar som Absiermyńki, Absiermyńkow, Absiermyńik; Dobawiski, Dobawisk, Dubawiński, do Dobagiśk, do Dubagiśk (där (g) enligt min mening ska läsas som (j)). Stavningarna gjordes av en präst van vid tysk skrift. Jag talade mer ingående om detta fenomen vid den kongress som ägde rum omedelbart före Colloquium Prutenicum. Jag tolkade fenomenet som en återgivning av palataliseringen av (v) framför främre vokaler och av övergången från den polyfonemiska gruppen (vi, v’e) till (j), gjord av någon för vilken stavningen (j) med (g) var helt normal. (Denna stavning är just härledd ur den tyska skriften.) I masurisk form återges även namnen: Wielkie i Małe Kalnuśki, do Kalnuśk, Kulsy; Markawiski, do Markogiśk; Mazutki; Miciule; Zitkiemy, do Zitkiem, Zitkiemy Małe och Płockieny. 2) Närmande av (a) till (o), vilket är tydligt i stavningar som: do Uśkolniow (Nom. Uszkalnie do Markogiśk (Nom. Markawiśki). 3) Palatalisering av typen: miotła=nietła, i namnet: Nieskrupie, do 168 Nieśkrupih (!) och i den officiella beteckningen: Meszkrupien (i dag Meszno). 4) Förekomst som fortsättning på ett äldre (o) -o, vilket i allmänhet återges i genitivformerna av de undersökta namnen: do Pablindziow, Tuniow, Pablow, do Kepurdegow. 5) Mjukt uttal av (k, g) framför främre vokaler, vilket beläggs av stavningarna: Zitkiemy, Plockieny, Skajzgierki, do Skajzgierk. D. Namnen på två bosättningar i Goldaper Kreis har dubbla officiella namnformer. De skrivs som Rominté (Binnenwalde) och Kalweitschen Gross (Miesiszken), varvid tre namn som antecknats på landsbygden anges för den första bosättningen: Rominté, Rominta, Binnewald // Bunnenwalt (Bunnenwaltu) und Tertak (Tertaku), med den masuriska övergången från ar>er. För den andra bosättningen antecknades på landsbygden Kalweycie Duze, Kalweycie Male, Kalweycioa, Kalweyciow Małych. Den andra officiella namnformen ansågs vara belagd eftersom den inte längre var känd på landsbygden. Beteckningar i det Thorner-nachlasses ljus av de former som gäller i dag. Majoriteten av de analyserade beteckningarna, särskilt de som skrevs upp på landsbygden, har en tydlig baltisk karaktär. Uppenbara belägg för detta är: Absiernyńki, Absiernyńk, i motsats till dagens former: Obszarniki; Uszkalnie, do Uśkolniow mot dagens låneöversättning Podwyżna. Som intressant kan man här nämna det faktum att den tyska officiella beteckning som gällde sedan 1938 löd Bergerode. På samma sätt har dagens Bledziszki, Pobłedzie, Pełkowo, Dobowo, Markowo, Będzieszewo och Meszno sina rötter i baltiska former, vilket framgår av de former som ännu antecknats i Thorner Nachlass: Blindiszki, Pablindzie, Pełkawiszki, Dubawiśki, Markawiśki, Padyniszki och Nieśkrupie. Man måste här beakta att denna baltiska härkomst redan hade dolts eller fördunklats av det tyska officiella namnet, som ibland uppträdde ensamt och ibland var en dubbelbeteckning till en annan form. Detta noteras redan i Thorner Nachlass Abschrinen bland de vardagliga ortnamnen: Absiernyńki; Dobawen — medan Dobawski; Markowen — medan Markowischken. I alla dessa fall påverkade den tyska officiella beteckningen starkt hur de namn som gäller i dag kom att etableras. Intressant nog antecknade inte heller masuren Gustaw Leyding-Mielecki, som levde ett halvt sekel efter Gerss, de baltiska formerna i sitt ordmaterial, utan endast Obszarniki, Pełkowo, Dobowo, och i de tyska beteckningarna finns inte längre några spår av baltiskt ursprung. I Thorner Nachlass förekommer emellertid sådana officiella beteckningar som: Kalckaunen, Macznorkehmen, Matzukehmen, Pauczkehmen, Staczausen, Thewelkehmen—vid sidan av namn som antecknats i samma källa: Kalkowo i motsats till dagens Kolkowo, Mocnarki, do Mocnark, i dag Maciejowięta, Mażutki, i dag Mażucie, Plockieny, Staciowka eller Bordzie, i dag Barcie — vilka gör det lättare att upptäcka beteckningarnas etymologi och ursprungliga form, som glömdes bort både i 1800-talets namngivning och i dagens toponymi. Det finns också en bosättning som i Thorner Nachlass har två officiella beteck- 169 ningar, nämligen Klein Jeralischken, Herzogstal, medan man i vardagligt tal använder Hercogstal, do Hercogstalu. Kanske hänger detta samman med den nya vågen av tysk bosättning i området, där tyskar från Salzburg slog sig ned vid denna tid. Slutsatser 1. Martin Gerss Thorner Nachlass innehåller tillförlitliga toponomastiska uppgifter från områdena Warmlandes, Masurens och Oppelner Schlesiens, vilka återspeglar namngivningssituationen i de nämnda trakterna genom att ange officiella beteckningar (med deras dubbelformer, där sådana finns), vardagliga namn (där även dubbla benämningar beaktas, när sådana förekommer) samt deras genitivformer. 2. Denna föreställning om det toponomastiska materialet gör det möjligt att på grundval av dess dåtida utformning (1800-talet) fastställa språksituationen och även indirekt nationaliteternas. I Goldapkretsen bodde tre folkgrupper, litauer, polacker och tyskar, där betydelsen och antalet litauer minskade och polackernas ökade i motsvarande grad, nämligen masurernas, vilket tydligt återspeglas i de namn som noterades på landsbygden och som innehåller många egenskaper från dialekten i Mazowsze, bland annat det för den så karakteristiska fenomenet masurering och den långt framskridna palataliseringen. Under denna tidsperiod inleds en ny våg av tysk bosättning, vilket framgår av övertagandet av ett nytt ortnamn, ett poloniserat tyskt namn som inte liknar den parallellt existerande baltiska skriftspråksformen. 3. Det toponomastiska materialet i Nachlass innehåller beteckningar som aldrig tidigare har noterats. Eftersom det återspeglar en rad dialektdrag och innehåller namnens genitivformer utgör det enligt min mening en viktig kärna som förbinder uppgifter, excerperade ur lokala dokument av Wojciech Kętrzyński (originalen gick som bekant förlorade under evakueringen av arkivet i Königsberg), med material som också samlades in på landsbygden av Gustav Leyding-Mielecki. Materialet är värdefullt för såväl toponomaster som historiska språkvetare och forskare om traktens förflutna. 4. Majoriteten av de undersökta baltiska namnen förlorade sitt ursprung genom en komplicerad litauisk-tysk-polsk transponering, som genomfördes i olika ordningsföljder. Det påminns man om av följande namn som fortfarande finns i dag: Podwyżna, Kolki, Kolkowo, Markowo, Dobowo, Maciejowięta och Stachowięta, Meszno och Czarne. 5. Den nämnda förändringen ägde rum: a) på eget initiativ – i ett område med övervägande litauisk befolkning börjar en bosättning från Mazowsze växa fram. Bybor som minskat i antal till följd av sjukdomar, epidemier och krig kompletteras ofta med befolkning från Mazowsze eller närliggande masuriska kretsar. 170 b) medvetet, genom aktiviteter: 1) från tyska myndigheter, exempelvis Dobauen, medan endast Dobawiski, Dubawiski noterades på landsbygden. 2) från kommissionen för fastställande av ortnamn, som var verksam i Polen efter krigsslutet 1945. Genom beslut godkände den Podużyzna, vilket Gustav Leyding-Mielecki föreslog i stället för Absiernyńki, Uszkalnie, trots att man lät Užbały stå kvar. På så sätt uppstod Kiejsty och Markowo, Dobowo, som ansluter sig till de tyska ämbetsbeteckningarna Markowen, Dobawen. Här måste man tillägga att denna tendens inte alltid följdes konsekvent. I Goldapkretsen behölls många namn på -iszki, så beteckningarna Markowo, Dobowo och Pełkowo var inte nödvändiga. 6. Thornerska kvarlåtenskapen och dess material varnar således framför allt för att dra förhastade slutsatser om den ursprungliga bildningen av namn i språkligt blandbefolkade områden och bekräftar min hittillsvarande försiktighet med att använda Taszyckis klassificering av beteckningar inom namnforskningen i det nämnda kretsområdet. Okända baltiska ortnamn från Goldapområdet i Thorners kvarlåtenskap Sammanfattning I Thorners kvarlåtenskap (mitten av 1800-talet) finns 168 namn på bebodda platser från Goldapområdet. En betydande del av dem är tydliga baltismer, till exempel Poblindzie, Kalniszki, Wilkasy, Garbas. Den baltiska härkomsten hos vissa oikonymer är svår att spåra på grund av senare förändringar som uppstått genom påverkan från tyska och polska. Förekommande översättningsfall (t.ex. Warlin – tyska Poggenkrug) visar att det tidigare rådde en situation med tvåspråkighet respektive flerspråkighet i dessa trakter. 171