Raštų leksikos pateikimas didžiajame „Lietuvių kalbos žodyne“

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIII (1995) GRAMATIKA IR LEKSIKOLOGIJA MARIUS DAŠKUS SKRIFTERNAS ORDFÖRRÅD I DEN STORA ”LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK” I denna artikel vill jag diskutera några principer för lexikografiskt arbete. 1.0. Det lexikala material som tas upp i ordböcker aktualiseras på ett särskilt sätt och införlivas i dagens kultur. Oavsett om ordböckerna är historiska, etymologiska eller dialektala blir de ord som tas upp i dem – sedan länge bortglömda ord, ord som någon har använt åtminstone en gång eller ord som har skapats – en del av vår samtida kultur. Orden presenteras enligt vissa regler och normaliseras vid behov; först därefter börjar de fungera i modernt språkbruk. Det är först efter att ha tagits upp och godkänts i en ordbok som formerna förs in i texter – vetenskapliga, publicistiska etc. 1.1. Först fastställs stavningen – utan detta är det omöjligt att systematiskt presentera språkfakta. Uppslagsorden återger inte och kan inte återge stavningshistorien. Specialiserade ordböcker – historiska, etymologiska etc. – där den ursprungliga stavningen är viktig, anger särskilda skrivformer efter uppslagsformen eller i ett illustrationsexempel. Endast när man sammanställer en snäv dialektordbok (för en enda dialekt) är det möjligt att presentera uppslagsorden med fonetisk transkription. Även i detta fall dominerar dock inom vår lexikografi transkription med stavningen i standardspråket (förkortat bk) (jfr DūnŽ, DrskŽ m.fl.). 1.2. Den lexikala variationen i litauiska måste presenteras på en och samma grund i en allmän ordbok. Inom litauisk lexikologi transponeras dialektformer efter sina fonetiska motsvarigheter i standardspråket. Det viktigaste här är att fastställa vilken dialekt ordet tillhör, finna dess ljudmotsvarigheter korrekt och ersätta dem utan att ändra den morfologiska formen. Detta är ofta ganska svårt, eftersom dialekternas morfologi är komplicerad. Det kan förekomma fall då transponering inte behövs; i en dialektordbok kan till exempel uppslagsorden anges i den form de används i dialekten. I andra ordböcker tillämpas principen att transponera dialektformer. 1.3. I nutida ordböcker tas ord upp inte bara från dialekter utan också från andra, äldre ordböcker, äldre skrifter och skönlitteratur. De former som förekommer där varierar mycket – detta påverkas av skrifternas olika dialektala grund, författarnas vilja och redaktörernas ändringar. Ord från skrifter måste, liksom ord från dialekter, presenteras i en enhetligt bearbetad form – med andra ord bör ordbokens struktur vara systematisk. 2.0 Hur skriftspråkets ordförråd presenteras beror på ordbokens karaktär. Eftersom det i Litauen varken finns någon historisk ordbok, etymologisk ordbok eller ordbok över äldre skriftspråks ordförråd, måste man vid behandlingen av problemen med hur skriftspråket ska presenteras utgå från den stora ”Litauiska språkets ordbok”. Förhoppningen är att dessa anmärkningar, som har försökt formuleras som principer, ska bidra till sammanställningen av även andra ordböcker. 231 2.1. Tydligt dialektala former som påträffats i äldre skrifter bör, liksom dialektformer upptecknade ur levande språk, transponeras enligt motsvarigheterna i standardspråket. I LKŽ finns det ganska många fall där dialektformer från äldre skrifter återges utan transponering, med hänvisningar till transponerade former eller intill sådana. Dessa icke-transponerade former är en onödig belastning. Särdragen hos en viss källa kan också återspeglas efter uppslagsordet (det är en separat fråga). Jfr: formen hos žalininkai x klėštarius SD91, SD297 LKŽ VI 63 intill den transponerade formen x klėštorius (l. klesztor) Al, OZ25 LKŽ VI 63; 1x kalioti SD128 = kolioti KLŽ V 140 (även sammanställaren av ”Pirmojo lietuvių kalbos žodyno” tvekade och tog upp klėštarius i ordregistret (s. 748), men kalinti (dial. — och även upptecknat dialektalt — kylė (A.J. II 112); aukštaitiska former med un < i stället för an: kunkarežis (dial.) SD367 LKŽ VI 898; monoftongering hos žemaiter och preussiska litauer ai, ei < till a, e: 1 ladyti N, [K] = laidyti LKŽ VII 9; kunigakštis R = kunigaikštis; kunigakštystė R = kunigaikštystė LKŽ VI 893; karvatė (=karvaitė) R234, N LK= V 354; kelatis (dial. kelaitis) N se kelias LKŽ V 504; knevoti (dial.) S.Dauk, J = kneivoti 1 LKŽ VI 220; dialektformer med blandade diftonger i stället för bk nasalvokaler: génšė R, [K], Š, Enc VIII 1011, C II 150 LKŽ III 237 intill gėšė J.Jabl, K.Būg, Grg LKŽ III 280; génžė Jn, génžė J, Mc LKŽ III 239 intill gėžė Kv, Rt, Mc, J.Jabl LKŽ III 281; lenšė BB2Sam 17, P, MŽ327, K II 31, lenšis K, lenšvikis LBŽ LKŽ VII 359 intill lėsis LKŽ VII 380; sklensti M LKŽ XII 983, ránšis (dial.) M LKŽ XI 174. I skrifter från Litauens mindre område är former med förväxling av o — uo och ė — ie (dialektalt särdrag) vanliga, och därför har följande inte återställts: x kripbomis K II 24 LKŽ VI 610 (= kripbuomis); 2 komet R, N LKŽ VI 319 (= kuomet); kókštas N, K I 223 LKŽ VI 303 (= kuokštas); kela N = kielė LKŽ V 504; 1 kelė N = kielė LKŽ V 506 (här betecknar e ė). Dessa former har återgivits inkonsekvent, intill många transponerade former, jfr exempelvis i preussiska skrifter pašli(u)odnimas (orig. pašliodnumas) K I 13 LKŽ IX 577—578, pašli(u)odnas (orig. pašliodnas) Mit I 391 LKŽ IX 578, pašli(u)onùmas K II 153 (orig. pašlionùmas), NdŽ LKŽ IX 578; aukštaitiska former med återställt an (dial. un): kankos (orig. kunkos SD312) LKŽ V 217, 1 kanką SD 312, 337 LKŽ V 210; x kankinis [K], N (från kunkinė SD138 = lunkinė) LKŽ V 213; likaså ūnininkavimas: sriekšlės G111 (orig. srykles) LKŽ XIII 582 osv. Ibland är det svårt att transponera ett ord om man inte känner till de dialektala (och ortografiska) särdragen i de skrifter varifrån det hämtats. Våra äldre skrifter är ännu inte tillräckligt utforskade, och därför möter ordboksredaktörerna många problem. Om sammanställarna till exempel hade vetat att de flesta ord i Miežinis ordbok har blandade diftonger i stället för standardspråkets nasalvokal, skulle de ha transponerat sklensti LKŽ XII 983 och ránšis LKŽ XI 174 mer omsorgsfullt. Miežinis kensas, szvensti, sprensti, anžulas, ražyties och liknande har ju återställts i LKŽ, exempelvis: 1 spręsti 1. M LKŽ XIII 206, rąžytis M LKŽ XI 342 osv. 2.2. Transponerade och icke-transponerade (dialektala) ordformer bör inte tas upp som separata uppslagsord i ordboken (inte ens med en hänvisning till den transponerade formen). Detta leder till oönskade dubletter, t.ex.: kadunagi SD423 LKŽ V 46 och 1 kadángi SD 423, B, MŽ350, K LKŽ V 42; ižumbis, -ė 232 SD379, įžūmbiai SD387 LKŽ VI 288 och įžambis, -ė SD379, įžambiai SD379 LKŽ IV 282—283; krumstus SD86 LKŽ VI 704, krumtus SD387 LKŽ VI 705 och kramstūs SD86 LKŽ VI 414, kramtūs SD387 LKŽ VI 417; kėntingas (dial.) SD30 LKŽ V 821 och kėntingas SD30, SE227, SD174 LKŽ V 572; kremzlė (dial.) SD27, J, Vaižg LKŽ VI 600 och kremzlė SD27, J LKŽ VI 524 osv. 2.3. När ett ord ur skrifter återges måste man tydligt skilja mellan en dialektform som kan transponeras och en nybildning, ett lån eller en felaktig form som författaren avsiktligt fört in i skrifterna. Exempelvis är lėkna sf. M, BzF135 LKŽ VII 303 tvivelaktig, eftersom formen liekna sf. (1) SInt, NdŽ, Ms, Sr, Žd ”en låg, fuktig äng utan buskar” LKŽ VIII 417 finns parallellt. Här har A.... (G94) tagit upp en liknande form, lėkna, upptecknad i donininkaiområdet (Plikiai, Priekulė). Vi har alltså en dialektvariant av ordet liekna. Förkortningen BzF135 bör därför anges vid liekna. Detta är ett exempel på hur otillräcklig forskning om skrifterna försvårar ordboksredaktörernas arbete. Kvar står formen lėkna i Miežinis ordbok (hos Miežinis är den maskulin!), vilken inte kan förklaras av ordbokens dialektala särdrag. Miežinis har tydligen hämtat den lettiska formen lekņs ”våt, fuktig” (leknums ”våt plats”) och återgett den något förlitauiserad i sin ordbok. Ett sådant ord bör återges utan ändringar, eftersom det är en individuell bildning; jfr även 2x lopas (lett. lops) S.Dauk ”nötkreatur” LKŽ VII 648. Om formen 2 guonė Ser LKŽ III 739 skrev K.Būga att det är ett ord skapat av J.Elison, som inte förekommer i litauiska dialekter (RR II 23). Sådana individuella ”nybildningar” bör beskrivas på lämpligt sätt så att de inte förväxlas med folkliga ord. Taip pat reikėtų elgtis su tokiom formom, kaip gongagalvis, -ė smob. A 1885, 225(Bs) LKŽ III 482. K.Būga taip aprašė šio žodžio gimimą: ”Jonas Basanavičius 1885 metų ”Auszroje” (p. 225) iš gongalvio, negerai jo padalyto į sudėtines dalis (gong[ia]-galvis, užuot gon[ia]-galvis) ištraukė nesamą ir mūsų kalboje net nė negalimą gongį gonio vietoje” (RR II 23). Jeigu pateikiame tokius ”naujadarus”, reikia būti nuosekliems, ir šalia gongagalvio pateikti gongį! I ordboken bör endast ord som är specifika för vissa författare och inte belagda i andra skrifter återges utan ändringar, till exempel: naujukynas se naujokynas: S.Dauk, naujukystė M.Valanč, P LKŽ VIII 592; kočios K, K I 684 LKŽ VI 283 osv. 2.4. Alla dessa principer gäller också för lexikalt material hämtat ur originalskönlitteratur. Dialektformer transponeras till standardspråket när deras identitet har fastställts. Följande former bör alltså inte tas upp i LKŽ: sklidėnti LzP intill sklydėnti End LKŽ XII 994, sklydúoti NmŠ, Als, Kl LKŽ XII 996 (sklidúoti J är en icke-transponerad form), här i < y i obetonad position; kėmelis J.Balt intill 1 kėmelis Skp, Sl, Pl LKŽ 556, här en kupiškėnai-form där betonat e > ė; jūdstrazdis (dial.) D.Pošk, jūduarnis, jūdžemis D.Pošk LKŽ IV 372—373 — här återges dunininkai-former; kviekšti Žem LKŽ VI 1084 intill kvėkšti Užv, Vdk, Kal, Krš, Plt, LKŽ VI 1064, här bevaras den žemaitiska formen med ie < ė, osv. Författares eller redaktörers nybildningar och former som ändrats på olika sätt kan återges oförändrade i ordboken. På så sätt skulle redigeringshistorien återspeglas, till exempel: brązguolis Vaižg LKŽ I 1025. Geografin visar att endast brūzguolis förekommer i dialekterna. 233 Čk, Lš, Šmk, J, Nmn osv. LKŽ I 1102. Den första formen är ett belägg i skrifter, en helt ny form som har uppstått ur dem. Den borde anges som en individuell nybildning. 3. I denna artikel ville man visa hur många problem ordboksförfattare ställs inför när de möter äldre skrifter och försöker tolka deras lexikon. Några av de nämnda principerna bör bidra till att systematisera detta tämligen splittrade område inom det lexikografiska arbetet. PRESENTATIONEN AV DE ÄLDRE SKRIFTERNAS ORDFÖRRÅD I LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK Sammanfattning Ordförrådet i de äldre skrifterna (inklusive ordböcker) är en viktig del av den akademiska Litauiska språkets ordbok (DLL). Stavningen av dialektala ord återges i DLL med motsvarigheter till deras ljud i standardlitauiska. Transponeringen utförs i enlighet med dialekternas fonetiska lagar, vilka ligger till grund för de särskilda dragen i språket i äldre skrifter och ordböcker. I de första banden av DLL genomförs transponeringen av äldre former inte alltid helt korrekt. Det fanns en tendens att låta dessa former stå utan transponering. I denna artikel diskuteras återgivningen av dialektformerna. Författaren föreslår en systematisk transponering utan några undantag. 234