Nekaitomosios kalbos dalys pirmosiose lietuvių kalbos gramatikose

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIII (1995) GRAMATIKA IR LEKSIKOLOGIJA KAZYS ULVYDAS OBÖJLIGA ORDKLASSER I DE FÖRSTA LITAUISKA GRAMMATIKORNA I. D. Kleins ”Grammatica Litvanica”1 Adverb. Vid en noggrann undersökning av det litauiska adverbet är det viktigt att se hur denna ordklass behandlas och beskrivs i de första litauiska grammatikerna. Av alla de allra äldsta litauiska grammatikerna betraktas Daniel Kleins ”Grammatica Litvanica”, utgiven i Königsberg år 1653, inte bara som den äldsta utan också som den mest utförliga och viktigaste. Här förekommer för första gången i den litauiska språkvetenskapens historia också ett avsnitt om adverb — De adverbio. Det är synnerligen intressant att D. Klein, som behärskade de klassiska språken (latin, forngrekiska och till och med hebreiska), i sin grammatik inte nöjer sig enbart med det litauiska språket, utan ibland också anför jämförande exempel från de klassiska språken eller, när han beskriver företeelser i litauiskan, jämför dem med företeelser i dessa språk. När han exempelvis delar in adverben efter betydelse säger han att adverben, liksom i latin och grekiska, också i litauiskan har många betydelser. Fler sådana anmärkningar förekommer i grammatiken. Klein framträder alltså här också som den förste språktypologen i litauistikens historia. I D. Kleins grammatik jämförs de litauiska adverben inte bara kontrastivt, utan ibland också med adverben i de klassiska språken. Efter exemplen dežinęp dextrorsum, keiręp sinistrorsum dangųn coelum versus, namųp (=namop), namųfna, namopři domum versus tilläggs anmärkningen: ”more Graeco-rum, qui dicunt οὐρανόυδε, οὐρανόσε, in coelum, οἴκαδε domum” G 135. Någon mer utförlig definition av adverbet finner vi inte i Kleins grammatik, men ändå anges här de allra viktigaste och nödvändigaste sakerna om adverbet, till exempel att adverb är oböjliga ord och att de också kompareras. Deras oböjlighet är alltså begränsad. D. Kleins semantik för adverben väcker verkligen förundran. Han har tagit upp hela 17 avsnitt om adverbens betydelser, utan att räkna med några mindre underavdelningar. Här är rubrikerna för dessa avsnitt: 1) plats, 2) tid, 3) kvantitet, 4) kvalitet och likhet, 5) förminskning och åtskillnad, 6) åtskiljande, 7) medgivande, 8) förstärkning och icke- 1 Grammatica Litvanica... primum in lucem edita à M.Daniele Klein, Pastore Tils. Litv... Regiomonti... 1653 (toliau sutr. G). Vokiška šios gramatikos santrauka: M.Danielis Kleinii Compendium Litvanico-Germanicum... Königsberg... 1654 (toliau sutr. C). 7 … av tillblivelse, 9) uttryck för demonstration, 10) önskan, 11) uppmaning, 12) fråga, 13) tvivel, 14) utgångspunkt, 15) ordning, 16) jämförelse, 17) utelämnande. De större av dessa avsnitt har ytterligare flera mindre grupper, till exempel delas plats- och tidsadverb in i fyra grupper vardera, medan kvantitetsadverben består av tre grupper. Låt oss se vilka grupper av platsadverb som finns: 1) i n l o c o (på en plats): här, hit, härifrån, där borta,... någon annanstans,... överallt,... långt borta, ingenstans; 2) d e l o c o (från en plats): varifrån?, härifrån, därifrån; 3) p e r l o c u m (genom en plats): med detta föremål, med ingetdera (rättat till med ingetdera) med detta föremål, med det där föremålet; 4) a d l o c u m (till en plats): hit, hitåt, dit,... ska jag gå? ‘åt det här hållet?’,... ingenstans, ut, utomhus,... nedåt, hem (rättat till hemåt), till mig, till dig,... till oss,... till dem, vart, åt vilket håll. Naturligtvis minskar antalet när man räknar bort de småord, konjunktioner och enstaka modalord som hamnat i dessa avsnitt och grupper, men vi kan ändå inte låta bli att förundras över D. Kleins ambition och försök att tränga in i adverbens semantik, trots att han inte hade en enda källa till hands, inte heller någon undersökning av adverb eller ens en bestämning av deras betydelse, eftersom ingen ännu hade sagt ett enda ord om adverben i det litauiska språket. Denna omständighet visar återigen den vetenskapliga karaktären hos Kleins grammatik. Förutom de adverb som räknas upp i de sjutton semantiska avsnitten anges flera andra på andra ställen i grammatiken. Exempelvis betraktas adverben i uttrycken ganà žodžiu, apstai lobū, maž dünos, menkay išminties, nämligen ganà, apstai, maž, medan menkay klassificeras som adverb för överflöd och brist. Överflödet och mångfalden av semantiska avsnitt och grupper av adverb i D. Kleins grammatik torde ha orsakats av två omständigheter: 1) att han var en framstående lingvist av europeiskt mått och en stor kännare av det litauiska språket, 2) att ordklasserna i grammatikerna för andra språk under hans epok inte var striktare differentierade och åtskilda från varandra, i synnerhet de oböjliga ordklasserna, vilka ännu i dag ofta blandas samman. Den term för ordklasser som vi använder i dag motsvarar exakt den term partes orationis som D. Klein hämtade från de klassiska grammatikerna. Visserligen skulle hans begrepp ”ordklasser” i vissa fall också kunna uttryckas på litauiska med frasen ordų rūšys, eftersom han ibland kallar ord voces på latin och art species. Avsaknaden på 1600-talet av striktare kriterier för att definiera ordklasser hindrade D. Klein från att tydligare skilja adverbet från andra ordklasser. Därför kom många ord från andra ordklasser in bland adverben i hans grammatik, särskilt småord, till exempel: esle, tegul, ne, šitay, štay, wey, te, nuggi, lyže ‘tik’, tikt, tiktai, žin ‘gal’, gu ‘ar’, bes ‘ar’, raßi, artes ‘argi, gal’, ben, ras ‘gal’; konjunktioner — priegtam; småord som också fungerar som konjunktioner: ar, argi; till och med interjektioner: ak, ey, ajman; samt räkneord som används i modal betydelse (för att ange ordningsföljd): pirmà, antrà, trečià (gravistecknet här kan vara helt tillfälligt och behöver inte markera betoning). En sådan variation i indelningen av adverb är kännetecknande för alla äldre grammatiker. D. Kleins grammatik utgör inget undantag i detta avseende. Det bör sägas att även i dag finns det grammatiker över andra språk där de oböjliga ordklasserna 8 inte avgränsas lika strikt som, låt oss säga, i vissa moderna grammatikor över ryska eller polska. Avgränsningen av oböjliga ordklasser är också ganska fri i de mycket spridda grammatikorna med de berömda namnen Larousse och Duden. D. Kleins fördelning av ordklasserna i sin grammatik är intressant. Han skiljer mellan åtta ordklasser: nomen (namn, substantiv), pronomen (pronomen), verbum (verb), participium (particip), adverbium (adverb), praepositio (preposition), conjunctio (konjunktion) och interjectio (interjektion). Termen nomen omfattar här substantiv, adjektiv och räkneord. En sådan användning av termen är helt logisk, eftersom dess innehåll här utgörs av tre slags namn: namn på föremål, egenskaper och tal. D. Klein använder också sådana benämningar för nomen: substantivum, adjectivum, nomen numerale. D. Klein urskiljer inte heller partiklar och interjektioner som självständiga ordklasser, trots att han använder själva den latinska termen particula. I övrigt omfattar hans system för ordklasser alla de övriga ordklasser som också finns i våra dagars litauiska grammatiker. För övrigt skiljer D. Klein ut participet som en separat ordklass. Av de skäl som nämnts tidigare är D. Klein inte alltid konsekvent när han delar in ord i ordklasser: samma ord betraktas i ett fall som adverb, i ett annat som partikel. På samma sida kallar han till exempel partiklarna ne, nė för nekande adverb: netiek (=ne tiek) nenoru, nevienas (=ne vienas), dáiktas ne eſti geréſnis už Dievo baimę, nieka negelbt, och strax där intill är negationen ne-jau en förbudspartikel, som oftast används med imperativ: ne užmušk, ne woki G 166—167. D. Klein behandlar för första gången i den litauiska språkvetenskapens historia frågan om adverbens komparation, vilken i grammatiken löses kortfattat men samtidigt ovanligt tydligt. Där sägs att adverb kompareras, till exempel: didey, didžiaus, didžiaſey; daug, daugiau, daugiaſey; gražey, gražiaus, gražiaúſey; greitai, greičiaus, greičiaúſey G 139. Sådana komparationsformer av adverb förekommer även på andra ställen i D. Kleins grammatik (till exempel i samband med adjektivens komparation): geraus atmenus, geráuſey atmenus, didžiaus turys, didžiaúſey turys, didžiaus pawarges, didžiaúſey pawarges G 26. Det är intressant att formerna i komparativ i D. Kleins grammatik konsekvent återges med -s i slutet. Detta bör tyda på att sådana former utan -s antingen ännu inte förekom i de litauiska dialekterna i Preussen på hans tid, eller att han normerade dem, såsom han gjorde i många andra fall. Bland de mer intressanta adverb eller närstående ord som D. Klein anför bör här nämnas det redan omtalade kartunta i meningen: Jey jis kartunta ateitu; adverbiala former (som dock redan används i Compendium) wadinte, kweste, nežinnote i uttrycken: wadinte wadinau, kweste pakwėčiau, nežinnote nežinojau C 110, där verbets positiva eller negativa betydelse understryks ytterligare. Av de lokala kasusformerna behåller D. Klein endast en i deklinationsparadigmet – den inre inessiven i presens – och det dessutom först efter att ha kopplat den till instrumental och gett dem båda det gemensamma namnet ablativ. I övrigt tenderar han att hänföra de andra lokala kasusformerna till adverben. Detta framgår av anmärkningen i avsnittet om adverb: ”huc referri possunt Nomina et Pronomina quaedam cum Praepositione inseparabili ip vel imp composita, ut: Diewipi et objecto i Diewip apud Deum, Jonipi apud Johan-nem, manip, tawip, ſawip..., manimp, tawimp, ſawimp apud me, apud te,”},{ 9 apud se G 134. Även på ett annat ställe i grammatiken, där nomenkasus behandlas, hänvisas formerna med -p(i), -n(a): bažnyčiosp, bažnyčiospi ad templum, bažnyčieip apud templum, bažnyčion, bažnyčiona in templum, bažnyčiump, bažnyčiumpi ad templa, bažnyčiosna in templa, inte som kasusformer, utan till avsnittet om adverb, där sådana företeelser behandlas. Följaktligen förs även dessa former nära adverben (G 29—30). D. Klein var den förste inom litauisk språkvetenskap som tog upp frågan om adverbialisering. Detta visar att han var en synnerligen skarpsinnig grammatikforskare. Han uppmärksammade inte bara postpositionella lokalkasusformers adverbialisering, utan också instrumentalis pluralis. När han talar om att pluralis inte används, eller åtminstone används mer sällan, för vissa substantiv (till exempel: laulė, wakaras, raſſa, giwata, išgánimas, ſmetis, jaunyste, ſenyſte...), säger han: ”...wakarais vero adverbialiter exponitur, vesperi, seu vespertino tempore” G 69—70. På nästa sida hävdar D. Klein åter, när han går igenom de defektiva substantiven (som saknar vissa kasus): ”Iſku, grąžu, tilomis, žinnomis, peſčiomis... rectius ad Adverbia referuntur” G 71. Dessa oerhört viktiga och intressanta iakttagelser visar att vår språkvetare redan på 1600-talet, utan att ännu skilja mellan adjektivets neutrum och adverb, mycket klart insåg att vissa substantivs instrumentalis pluralis hade adverbiell karaktär, och samtidigt uppfattade deras adverbialiseringsprocess. Denna process har under vårt århundrade tilltagit och kommit så långt att man nu med gott fog kan tala inte bara om adverb på suffixen -(i)ai, -yn, utan också om -(i)om(is), -(i)ais. Tillsammans med adverbialiseringen av instrumentalis pluralis, som annars är mer framträdande, lade D. Klein också märke till adverbialiseringen av instrumentalis singularis och lokalkasusformer. Detta framgår av anmärkning I i slutet av avsnittet om adverb och av följande kasusformer som övergått till adverb: pulka ir pulkais, wardu, skirtu, atwiromis, žinnomis, tilomis, widuj. Det finns ännu fler sådana adverbialiserade instrumental- eller lokalkasusformer i grammatiken, särskilt i avsnittet om adverb, till exempel: kartais, naktimis, neticzomis, ſlaptomis, apačioj, dienoj, lauke. D. Klein var den förste i den litauiska språkvetenskapens historia som också tog upp frågan om adverbens bildning, och resonerade mycket träffsäkert att adverb som bildats av adjektiv på -as får ändelsen -ay (=ai), medan de som bildats av adjektiv på -is och -us får -ey (=iai), till exempel: av géras – geray, piktas – piktay, didis – didey (=didei), grąžintelis – grąžinteley (=grąžinteliai), matonus – matoney, priderąs – priderančey G 138—139. Till det som här sagts om bildningen av adverb med suffixet -(i)ai för nästan 350 år sedan skulle vi i dag knappast kunna tillägga mycket, annat än att regeln möjligen behöver preciseras något och kompletteras. Därför inställer sig naturligt frågan: hur kan man förklara att författaren till den första litauiska grammatiken, trots att han i sitt verk arbetade med ett så begränsat faktamaterial, kunde formulera så pass insiktsfulla och välgrundade regler för grammatik och ordbildning? Även svaret på denna fråga tycks följa nästan av sig självt. Den första litauiska grammatikens författares skarpsinne och den jämförelsevis höga precisionen i hans påståenden berodde sannolikt på hans utmärkta kunskaper inte bara i sitt modersmål litauiska, utan också i andra språk, särskilt de klassiska, på hans kreativa bruk av andra språks grammatiker som förebilder, och även på hans förmåga att använda dem för det litauiska språkets 10 för grammatikens behov. Det är sant att D. Kleins lösningar på frågor om ordbildning och andra frågor inte alltid är korrekta. Adjektivet tolas härleder han till exempel från adverbet toli, och artimas från arti (G 68). Detta är lätt att förklara med den grammatiska vetenskapens nivå på 1600-talet. Men det viktigaste är utan tvekan att grammatikens författare redan då vågade ta de första stegen inom litauisk ordbildning. Grammatiken tar också upp homonymiproblemet, som är mycket viktigt för lexikografin. Här hävdas till exempel att vissa adverb styr genitiv när de har prepositioners egenskaper: arti mieſto, pokim Diewo, widuj mieſto, lauke bažnyći; G 166. I själva verket är de ord som räknas upp här, arti, pokim, widuj, lauke, i det angivna fallet inget annat än prepositioner som används med genitiv. Dessa ord är alltså vissa grammatiska homonymer. I D. Kleins grammatik finns också en mycket träffande anmärkning om betydelsen hos kombinationen adverb + adverb. Där sägs det att i sådana kombinationer som till exempel labay rettay, nelabay graźiey underordnas det första adverbet det andra. Även om grammatiken som helhet bygger på ett mycket sparsamt material från modersmålet, grundas ändå påståendena i adverbkapitlet här på exempel som är synnerligen varierade ur både ordbildnings- och semantisk synvinkel. Här finner vi huvuddelen av de adverb som fortfarande används i dag och mycket få sådana som är karakteristiska enbart för tidigare århundraden. Bland de senare kan följande nämnas: abelnay ’i allmänhet’, kartunta ’någon gång, en gång, åtminstone en gång’, kodrin ’varför’, miernay ’måttligt’, nobaźnay ’gudfruktigt’, namopri ’hemåt’, pokim (=po akim), todri ’därför’, wieźlibay ’hövligt, anständigt’. Den lilla partikeln och konjunktionen juo är i D. Kleins grammatik fortfarande ett adverb med betydelsen ’mer, i högre grad’, använt för att uttrycka komparativ, till exempel: jū mokintas ‘mer lärd’, jū paniekintas ’mer föraktad’; grammatikens adverb kada används också i stället för konjunktionen kad, som i sin tur tycks fortfarande ha betydelsen ’när’ (D. Kleinas skriver det i detta fall med apostrof — kad’). Adverbet pridertanćiey visar att en levande adverbbildning med suffixet -iai ur presensparticip redan då förekom i de preussiska litauernas dialekt. Det lånade modalordet rodas, som ligger nära adverben, hade vid den tiden redan blivit rods, jfr: Rods norim išganytais būti C 108. Som redan nämnts tidigare finner vi i D. Kleins grammatik nästan alla de viktigaste ordbildningstyperna för adverb som också finns i dagens språk. Här är exempel på dem: Pronominella och numerala adverb med suffixet -aip; taip, įzitaip, kitaip, katraip, antraip, kaip, niekaip. Av dessa har kaip och taip även ändelsen -o: kaipo, taipo. Att detta -o här har uppstått ur ett äldre a framgår tydligt av formerna taipag, taipajeġ (=taipajaġ) ’likaså’, jfr: dūna taipajeġ ir wunas G 173. Pronominella adverb med suffixet -iek: kiek, tiek. Att det i D. Kleins dialekt fanns pronomenen kiekas, tiekas, ur vilka adverben kiek, tiek utvecklades, visas av exemplet iź kiek’o żodźiu ex tam paucis verbis. Pronominella adverb med suffixet -ur: kur, kur jęng, kurgi, niekur, wiſſur, kitur. Pronominella adverb med suffixet -da: kada, tada, niekada, wiſſada. Den nära kopplingen mellan de litauiska exemplen i D. Kleins grammatik och folkets talspråk framgår av varianterna -dai, -dais, -dos av suffixet -da: wiſſadai, wiſſados, niekadai, niekadais, 11 aldrig. I D. Kleins grammatik finns det, liksom i språket i allmänhet, flest adverb bildade av substantiv och adjektiv (särskilt adjektiv) med suffixet -(i)ai, t.ex.: amžinay, drąsey, gilley, ligey, mažay, palaimingay, smarkiey, įžirdingay, wilfiskay G 136–138. Ännu mycket få är adverben med suffixet -yn, t.ex.: aukštyn, tolyn, žemyn. De kan inte jämföras med de adverb av denna typ som har blivit vanliga i dagens språk. Som redan nämnts tidigare kan man av vissa exempel i D. Kleins grammatik dra slutsatsen att en adverbbildningstyp med suffixet -(i)omis redan för mer än 350 år sedan var fast etablerad i de preussiska litauernas dialekt, samtidigt som en adverbbildningstyp med suffixet -(i)ais, jfr: atwiromis, tilomis, flaptomis, peſčiomis, neticzomis, žinomis ir kartais, pulkais. Naturligtvis kunde dessa adverbtyper då ännu inte vara lika spridda som i dag. Med undantag för prepositionen (som också är ett adverb) paſkui, förekommer inga adverb med suffixet -(i)ų i grammatiken. Detta kan förklaras antingen som en tillfällighet eller med att denna adverbtyp ännu var mycket ovanlig i författarens dialekt. Mångfalden av adverbtyper i D. Kleins grammatik framgår också av följande adverb: įſz tolo, įſz lauko, įſz apačios. Participiella adverb förekommer nästan inte alls i grammatiken. Bland dem finner vi endast: priderančey, pripultiney. Det senare adverbet bör för övrigt inte väcka några tvivel: här rör det sig sannolikt bara om ett korrekturfel, och formen bör återställas till pripultinai. Redan enbart av adverbkapitlet kan man dra slutsatser om hur levande och uttrycksfull författarens egen modersmålsdialekt var. I grammatiken finner vi sådana adverb som mažinteley, mažintелеу paululum, ad minimum, trumpinteley breviter, quam brevissime, gražinteley pulchre valde. Endast en människa som vuxit fram ur folkets djup och tillägnat sig dialekten ända från spädbarnsåldern kunde känna deras känslomässiga laddning och uttrycka den på ett passande sätt på latin. Författarens språks livfullhet och folkliga prägel framgår också av mångfalden av parallellformer, t.ex.: todel, todele, todżin, kodel, kodelei, kodrin, dabar, dabarteli, dabartelėi. Författarens språk livas ytterligare upp av sådana adverb som pernay ante annum, už užpernay ante biennium, propernay ante triennium, tįjau, tįjaus, weikiey, atgalos (=atgalios), pirmay antea, olim. Vid sidan av adverben mažay, pam ažay förekommer också de förkortade formerna maž, per maž, bem až, vilka är så typiska för det levande folkspråket. Av det som sagts om adverbet i D. Kleins grammatik följer följande slutsatser: 1. Redan en analys av adverbkapitlet i D. Kleins verk ”Grammatica Litvanica...” visar att själva verket är den första vetenskapliga och normerande grammatiken över det litauiska språket, och att adverbkapitlet däri är den första behandlingen av litauiska adverb i litauistikens historia. 2. Det korta men mycket innehållsrika adverbkapitlet förvånar läsaren genom författarens ambition att ge en så fullständig bild som möjligt av adverbens bildningstyper och enskilda betydelser. I grammatiken finner vi exempel på nästan alla grundläggande adverbbildningstyper: med suffixen -(i)ai, -(i)omis, -ais, -yn, -aip, -ur, -iek. Där urskiljs hela sjutton semantiska underavdelningar för adverb. 12 Preposition. D. Kleinas delar först in prepositionerna (G 140–141) i separata och oskiljaktiga (med vår terminologi: prefix och postpositioner). De senare är följande: ap, apì, at, par, pra, da, pi, na. De separata är enstaviga (pri, prè, prieg, pirm, be, tarp, del, po, už, pro, nūg, nū, įž, prieƒž, pas, pa, po, in, y, ing, per, ties, ik, ƒu, pra, pro. I den sistnämnda listan är två saker intressanta: att prepositionen y (=į) finns upptagen här tillsammans med in och ing, och att författaren betraktar prepositionerna pa och pra som drag i klaipėdadialekten, vid sidan av dragen i sin egen dialekt, po och pro. Detta vittnar om hans uppmärksamhet och känslighet för fonetiska och dialektala frågor. Prepositionerna į och y är för honom varianter av samma ord. Därefter räknas tvåstaviga prepositioner upp: tarpei, delei, arti, užu, iki, aplink, pagal, palig, ƒulig, apie, pokim ‘i närvaro av’, paƒkui, varefter illustrationen av de så kallade oskiljaktiga prepositionerna med substantiv, verb och pronomen följer: appalu ‘övervinner’, apkальbeimas, apikalbis ‘skvaller’, adūmi, parpūlu, daraƒzau, padūmi: betydelsen ”till en plats” uttrycks med formerna Diewop, maneƒpi, maneƒp, mieƒtaną, mieƒtan, mieƒtump, juƒump, muƒump, mieƒtump, juƒump, muƒump, mieƒtump, medan betydelsen ”på plats” uttrycks med formerna Ponip Diewip, manip, manimp, tawipi, tawimp, ƒawip, ƒawimp, kitamp, newienamp. Liksom prepositionerna į och y är också prefixen i- och y- för D. Kleinas helt enkelt identiska varianter. Exemplen ineimi och inƒidūmi pražuvon ‘jag ger mig ut i fara’ visar dessutom att prefixet in- fortfarande var livskraftigt. I D. Kleinas grammatik uppmärksammas träffande även vissa adverbs användning prepositionslikt, till exempel: arti mieƒto, pokim Diewo, widuj mieƒto, laukė bažnyčios G 166. Prepositionernas användning behandlas i syntaxavsnittet (G 167–169), där de ordnas efter de kasus som de används med. Här faller det stora korthet och ofullständighet som kännetecknar den första grammatikens exempel på prepositionsbruk i ögonen, liksom den totala avsaknaden av fullständiga meningar; själva prepositionskonstruktionerna är dock framställda mycket konsekvent. De skiljer sig jämförelsevis litet från dagens konstruktioner. Exempelvis skulle författarens konstruktioner pirm daug metų, ant garbės, pas dešinę, aplink teisybę (=för många år sedan, till ära, till höger, om rättvisan); pas dešinę, pro mielą Diewą, aplink teisybę (= till höger, genom den käre Diewas, om rättvisan); pagal, palik tiesos, prieg manęs, prieg tawe (=enligt sanningen, nära mig, nära dig); po kaires rankos, po trims dienoms, po ƒwentai Traicei, po wiƒam ƒwętu, po wiƒas žmones (=på vänster hand, efter tre dagar, efter den heliga Treenigheten, över hela världen, över alla människor). De här angivna avvikelserna i prepositionsbruk från dagens norm är snarare fakta om det äldre språket än resultat av påverkan från andra språk. Eftersom alla övriga fall av prepositionsbruk som D. Kleinas anger helt överensstämmer med den moderna normen, behandlas de inte här. D. Kleinas prefix är, liksom hos andra äldre grammatikförfattare, sammanblandade med prepositionerna. Det näst sista avsnittet i grammatiken (G 169–173) har rubriken ”De Praepositionum Significatione in Compositione”. Av rubriken att döma skulle man tro att avsnittet handlar om prepositioner, men i själva verket avses med det latinska ordet compositio här ett ord med prefix. Här behandlas alltså prefixens betydelser. Detta är utan tvekan den första redogörelsen för betydelserna hos litauiska prefix i litauistikens historia. När författaren inleder detta avsnitt säger han att han no- 13 Det återstår att nämna den ”tydligt emfatiska betydelsen” hos vissa prepositioner (i själva verket prefix). När han jämför fakta från sitt modersmål försöker han förklara betydelserna hos litauiskans prefix (enligt hans uppfattning oskiljaktiga prepositioner) och redovisar dem alla i alfabetisk ordning. Till exempel förknippas ap, ap1 först med det latinska circum ’omkring’ (ap|foti, ap|ipiaufiti), därefter med lat. desuper ’ovanifrån’ (ap|ipilu); längre fram anges prefixets betydelser ’förvärva’ och ’överträffa’ (aptartėta, jfr pol. otrzymać, opanėti, opanždžiu); på fjärde plats tas intensitetsbetydelsen upp (ap|idžiaugti, ap|akyti), och på femte plats betydelsen ’minska’ (ap|plekės, ap|ipiau|tyts). På liknande sätt förklaras även betydelserna hos andra prefix i denna grammatik: at jämförs med det latinska de, iš med ex, nu med de, par med re, per med per och trans, pra med trans och ultra, pri med ad, su med cum. Naturligtvis kan författaren inte förklara alla prefixens betydelser genom sådana jämförelser, och tar därför ofta till beskrivande förklaringar. Efter att ha jämfört pri med lat. ad (’komma fram till’) säger författaren till exempel att prefixet ibland intensifierar betydelsen hos ett enkelt verb (prijakau), medan det tillsammans med reflexiva verb i aktiv form har en viss emfatiskt betydelse (prifitekinėju ’springer omkring så att jag blir trött’, pri|imiegajau, pri|iklau|au, pri|igeru). En sådan förklaring av prefixens betydelser är naturligtvis ännu mycket bristfällig och ofullständig, men vi kan inte undgå att förundras över det faktum att betydelserna hos prefix redan förklaras i den allra första litauiska grammatiken, något som vi ännu inte finner i många senare grammatiker. Redan detta visar hur djupt den första grammatikens författare hade trängt in i modersmålets natur och hur stor hans språkliga och grammatiska insikt var. Konjunktioner. I den första litauiska grammatiken (G 142—143) presenteras genast, utan någon inledning och utan någon definition, minst nio grupper av konjunktioner: 1. samordnande (ir, bei, irgi, a, taipag, taipēj ’också’), 2. villkorskonjunktioner (jey, jeygi, jeig, jeine, kitaip), 3. disjunktiva (ar, argi, alba ’eller’, arba, ben ’eller’, buk-buk, ’antingen–eller’, t.ex.: buk geri, buk pikti), 4. adversativa (bet, bettaig ’dock’, tiktai, ly[z ’endast’, vienok), 5. koncessiva (kacz, kaczei, norint, jeib, jeigi ’även om’, taczau), 6. kausala (nes, ne|a, ne|ang ’eftersom’, jog, kadangi, jeib, idant, jeng, kaip, kada ’att’), 7. konkluderande (todel, todelei, tod|rin), 8. förbindande (priegtam ’dessutom’, potam ’därefter’, kaip, tapaglaus, galau|ey, pa|kiau|ey), 9. kompletterande (nes, jau, jeg, gi, gu ’eller’, a|zgu? ’är det jag?’, tugu? ’är det du?’). I slutet av konjunktionsavsnittet i denna grammatik finns en anmärkning, troligen hämtad av författaren ur latinska grammatiker, om att vissa oböjliga ord (particulae) på grund av sin betydelsemässiga mångsidighet kan vara än adverb, än konjunktioner, än prepositioner. Som exempel nämns här ordet ar, som författaren betraktar som ett adverb när man frågar om något och som en konjunktion när något skiljs ut. Denna uppfattning följer naturligtvis endast av att partikeln här betraktas som ett adverb. Här finns också en annan anmärkning av författaren: orden priegtam, potam, wel, galau|ey, tapaglaus är tidsadverb när de används med verb för att ange omständigheter, och konjunktioner när de förbinder eller fortsätter ord och tankar. Anmärkningen är intressant eftersom den visar att författaren har trängt in i en av de viktigaste aspekterna av adverbens funktion — att uttrycka omständigheter — och också att man här uppfattar en viss förbindande betydelse hos de nämnda orden. 1För övrigt har D. Kleins här även lagt till om, men uppenbarligen av gammal vana, eftersom en sådan partikel inte illustreras. 14 adverbens funktioner — att uttrycka omständigheter — och av att man här också uppfattar en viss förbindande betydelse hos de nämnda orden. Intressanta anmärkningar om konjunktioner finner vi också i grammatikens sista avsnitt (G 173–174). Här sägs först att konjunktionen ir förbinder många föremål, medan bei vanligtvis förbinder två föremål, eller just två föremål, t.ex.: ir Jżis, ir tas, ir anſai; Bei Sáulė bei Menù pames [zviejybe; ir dangus, ir žémė, ir Angelai ir žmones tur Dieuwo garbę apsakyti; bei gerēji, bei piktieji, beigi kożnas žmogus. Ibland uttrycker bei också det latinska tam-quàm: bei a ſz, bei tu. Som vi ser kunde alltså bei i det äldre språket förbinda fler än två likartade satsdelar. Taipajeg ’också’ sägs ofta tillsammans med ir: dūna taipajeg ir winas. Kada betyder också ’att’: taip ſilpnas tapa, kada ir tą dieną numirre (i stället för kad, jog ’att’ även den dagen dog). Att konjunktioner, särskilt underordnande sådana, används varierande och inkonsekvent framgår av att orsaker och avsikter till exempel uttrycks omväxlande med orden jeib, idant, jeng, kaip, kada, kad: kadą (kaip, jeib) pakajus butu ant žémes; idant (jeib) [zwentay giwentumb;m; jeng ilgau giweſų ant žémes; bijaus, kaip (kad) negale[j]i tai iſtaijyti; pareitis Wirauſybei, idant nufidėjimai be karonės nepaſiliktu; [tow]is teſidaboja jeib nepultu. Interjektioner. Om interjektioner säger D. Kleinas (G 143) att de används för sinnestillstånd eller gester. Här finns den helt riktiga tanken att interjektioner uttrycker sinnestillstånd, det vill säga känslor och emotioner, men att de absolut inte kan uttrycka gester: de kan endast åtföljas av gester. I denna grammatik nöjer man sig med att räkna upp interjektionerna. Sju grupper räknas upp: 1. utropsord (o, ak!), 2. ömhetsord (meilul, aukſut), 3. skrattljud (à à á), 4. smärtutrop (ay, ak, deja, ayman!), 5. tillrättavisningar (a, o, ba), 6. svordomar (czui, tfui), 7. hyschningar (titſz, štitſz, št och styl, vilket anges som ett dialektdrag från Klaipėda). Av de uppräknade interjektionerna är endast styl en germanism; alla de övriga är litauiska. D. Kleinas ger inte ett enda exempel på bruket av ljudhärmande ord: i syntaxavsnittet nämns de inte ens. För övrigt finns i konjunktionsavsnittet en märklig anmärkning om att konjunktionen ’o’ övergår till klassen av interjektioner. Detta är naturligtvis omöjligt. II. K. Sapūnas och T. Šulcs ”Compendium Grammaticae Lithvanicae”1 A d v e r b. Som man antar kan K. Sapūnas ha skrivit sin grammatik, som han kallade ”Nomenclator”, redan omkring 1643, alltså tio år tidigare än D. Kleins ”Grammatica. Litvanica” utkom. År 1651 hade han fått tillstånd av universitetet i Königsberg att ge ut den, men av okända skäl utnyttjade han inte tillståndet. En av orsakerna kan ha varit att, 1 Compendium Grammaticae Lithvanicae Theophilii Schultzen, Past. Catt enov., Regiomonti... 1673 (härefter förkortat Sap). 15 en bättre och mer omfattande grammatik av D. Klein redan hade skrivits vid samma tid; K. Sapūnas måste ha känt till den, eftersom D. Klein hade skickat honom manuskriptet för en längre tid, som sin medarbetare. Enligt J. Gerulis bedömning hade K. Sapūnas i stor utsträckning använt D. Kleins grammatikmanuskript i sitt ”Nomenclator”, som T. Šulcs gav ut 1673 under ett annat namn – ”Compendium Grammaticae Lithvanicae”. Sammantaget finner vi i alla äldre grammatikor över det litauiska språket, utöver gemensamma drag och likheter, också gott om skillnader som visar att deras författare, även om de använde varandras arbeten, ändå strävade efter att skapa självständiga, originella grammatikor. D. Klein och Sapūnas umgicks nära och måste därför ha känt väl till varandras arbeten. T. Šulcs, som redigerade och förberedde K. Sapūnas grammatik för tryckning, kunde i sin tur inte undgå att ta intryck av D. Kleins grammatik, som vid den tiden var den enda som hade publicerats. Endast detta kan förklara de många gemensamma dragen och likheterna mellan dessa grammatikor. Det har redan nämnts att dessa grammatikor, utöver gemensamma drag och likheter, också är fulla av skillnader. Att deras författare hade egna idéer, ambitioner och planer framgår också av avsnittet om adverb hos K. Sapūnas och T. Šulcs, vilket skiljer sig avsevärt från motsvarande avsnitt i D. Kleins grammatik. Först och främst är själva inledningen till avsnittet mycket annorlunda: i D. Kleins grammatik inleds avsnittet om adverb med anmärkningen att det, vid sidan av böjliga ord, också finns oböjliga, av vilka adverbet kan kompareras (alltså åtminstone delvis böjs); därefter sägs att litauiskans adverb har många betydelser, liksom i latinet och grekiskan, och sedan övergår man till att redogöra för dessa betydelser i tur och ordning. Avsnittet om adverb i K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik börjar på ett helt annat sätt: först sägs här att adverbet kännetecknas av betydelse och komparation, därefter hävdas att adverbets betydelser är mycket talrika, och slutligen räknas betydelserna upp tillsammans med mycket få exempel som illustrerar dem – främst enskilda ord (adverb, men också partiklar och ibland något modalord, någon konjunktion eller till och med något interjektionsord), utan fraser eller meningar. Här finns särskilt många underavsnitt om adverbens betydelser – hela 24, medan D. Kleins grammatik, som vi har sett, har 17. Att underavsnitten om adverbens betydelser är så många i K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik, liksom i andra grammatiker från den tiden, måste också förklaras enbart med att enligt de äldre grammatikernas tradition räknades alla partiklar, modalord, ibland något enstaka preposition, konjunktion eller till och med interjektionsord till adverben, till exempel: O, ak, jeib (jfr D. Kleins Ey, nuggì). I avsnittet om adverb i K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik finns inte ett enda underavsnitt om betydelser som helt överensstämmer med motsvarande underavsnitt i D. Kleins grammatik. Även detta visar att avsnitten om adverb i dessa grammatikor har skrivits självständigt. Ibland är det bara några enstaka illustrativa exempel som sammanfaller, men det kan inte visa att författarna saknade självständighet: sådana överensstämmelser är oundvikliga i grammatiker från alla tider och språk. Att den grammatik som diskuteras här skiljer sig från D. Kleins grammatik, och därmed också är originell, framgår dessutom av att avsnittet om adverb inte ens nämner de substantiv- och pronomenformer av postpositionella kasus som har omvandlats till adverb, och som mycket insiktsfullt har införlivats i avsnittet om adverb i D. Kleins grammatik. 16 Adverbens komparation förklaras på ett helt originellt och särpräglat sätt i båda grammatikerna: i D. Kleins grammatik illustreras komparationen i ett anmärkningsavsnitt, medan adverbens komparation i K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik presenteras som den tredje delen av adverbavsnittet, där gradformerna motiveras på två sätt: vissa av dem (t.ex. Gerrai, Gerriaus, Gerriau[ei]) är knutna till komparerade adjektiv, medan andra sägs ha uppkommit genom själva språkbruket (t.ex. Daug, Daugiaus, Daugiau[ei]). Särskilt intressant är slutet på denna motivering, eftersom sambandet mellan adverbet daug och motsvarande adjektiv i själva verket inte längre uppfattas av talaren, inte bara i dag utan det hade redan bleknat för hundratals år sedan. Former i komparativ, liksom i D. Kleins grammatik, slutar på -s: Auk[š]čiaus, Piktčžiaus. I K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik (liksom i D. Kleins) utgörs huvuddelen av de presenterade adverben framför allt av de allra vanligaste orden, som också används i dag. Äldre eller mer sällsynta adverb är mycket få. Bland sådana kan endast nämnas Kartunta ’någon gång’ (jfr samma adverb i D. Kleins grammatik), Szónai ’hit’, Kur[š]tel, kur[š]tellai ’långt bort’, Katrul ’åt vilket håll, vart’, Waggik[š]znai ’i smyg, hemligen’, Foritoi ’i övermorgon’. Bland andra oböjliga ordklasser kan som mer sällsynta eller äldre ord som i denna grammatik räknas som adverb nämnas partiklarna Wei, Anaskat ’se där’, Sziskat ’detsamma’, samt konjunktionerna Pirm neng, Nengnėkaip. Här finns, liksom i D. Kleins grammatik, också ett avsnitt om adverbens syntax, men det är ojämförligt mer precist och koncisare än motsvarande avsnitt i D. Kleins grammatik. För det första blandas adverben i detta avsnitt inte ihop med andra oböjliga ordklasser (i det motsvarande avsnittet i D. Kleins grammatik blandas allt detta ihop). Viktigast är dock att K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik mycket tydligt beskriver adverbens huvudsakliga förhållande till andra ordklasser — med vår terminologi: anslutning (jfr utsagan på sidan 87 i denna grammatik: ”Adverbia Lithvanorum, Latinorum more, junguntur Verbis, vel Nominibus. Interdum aliis Adverbiis”). Därefter illustrerar grammatiken först anslutning till verb (Maž dumoja, Tawo gromatos didel laukiu, Stebuklingai wadžioja), particip (Piktai darąs, Gerai [š]akęs), nominala ord, särskilt adjektiv (Labai baugus), och slutligen till själva adverben (Didei palaimingai [ž]ta[i]fe Kiellione, Labai gerai, Nelabai gražei). Detta vittnar om att K. Sapūnas, och kanske även T. Šulcs, behärskade språket utmärkt och hade stor språkvetenskaplig bildning. I detta sammanhang bör det också tilläggas att även avsnitten om andra oböjliga ordklasser i K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik är helt självständigt och originellt utformade — till skillnad från motsvarande avsnitt i D. Kleins grammatik. Ta till exempel avsnitten om prepositioner i dessa grammatiker. Inte bara avsnittens upplägg skiljer sig åt, utan även själva innehållet och det material som presenteras. I D. Kleins grammatik räknas till de så kallade ”oskiljaktiga” (inseparabiles) prepositionerna även postpositionerna -p(i) och -n(a), t.ex.: Diewop, manep, mie[t]ana, mie[t]an, mie[t]umpi, ju[š]umpi, mie[t]ump, ju[š]ump, mu[š]ump, Ponip Diewip, manip, manipm, tawipi, tawipm, [š]awip, [š]awim, kitamp, newienamp. I motsvarande avsnitt om ”prepositioner” i K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik nämns -p(i) och -n(a) inte alls, även om också här alla prefix blandas ihop med prepositionerna (det senare är så att säga det enda gemensamma draget mellan de avsnitt som diskuteras här). 17 Grammatikernas avsnitt om konjunktioner och interjektioner har olika upplägg, exempel och innehåll. Exempelvis är avsnittet om konjunktioner i D. Kleins grammatik inte bara mycket mer utförligt utan också mer precist och innehållsrikt, eftersom man här, efter mönster av den latinska grammatiken, försöker beskriva förhållandet mellan adverb, prepositioner och konjunktioner och hävdar att vissa oböjliga ord kan fungera än som adverb, än som preposition, än som konjunktion. D. Klein räknar exempelvis orden priegtam, potam, wel ‘vel’, galauſey, tapagalauſ som tidsadverb när de kombineras med ett verb för att uttrycka en omständighet, men som konjunktioner när de binder samman eller fortsätter ord och satser (G 143). I avsnittet om konjunktioner i K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik finns inte en enda sådan generaliserande anmärkning, vilket ännu tydligare visar att författarna till dessa grammatiker arbetade självständigt åtminstone i detta avseende. Avslutningsvis, efter anmärkningarna om adverbet i K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik och dess förhållande till motsvarande avsnitt i D. Kleins grammatik, kan följande slutsatser dras. 1. Åtminstone avsnittet om adverb och de andra avsnitten om oböjliga ordklasser i K. Sapūnas och T. Šulcs grammatiker skiljer sig helt från motsvarande avsnitt i D. Kleins grammatik. Författarna till dessa grammatikavsnitt arbetade alltså helt självständigt. 2. D. Kleins grammatik är betydligt mer utförlig och fulländad än K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik. Detta framgår redan av en jämförelse mellan grammatikernas avsnitt om oböjliga ordklasser. 3. Författarna till båda grammatikerna hänvisar ofta till latin och ibland även grekiska (och D. Klein till och med till hebreiska) och till företeelser i dessa språk. Detta visar att de vid sitt arbete orienterade sig efter de klassiska språkens grammatiker. Det hjälpte dem att mer precist fastställa litauiskans lagar, men utgjorde samtidigt en sorts ”mall” som inte alltid motsvarade litauiskans natur. 4. I K. Sapūnas och T. Šulcs grammatik faller det magra antalet exempel, bristen på fullständigare meningar och den överdrivna knappheten i syntaxavsnittet i ögonen. Åtminstone delvis kännetecknar allt detta även D. Kleins grammatik. 5. Båda de här nämnda grammatikerna är betydande landvinningar inom litauisk språkvetenskap på 1600-talet. De hade stor betydelse för standardiseringen och utvecklingen av det litauiska litteraturspråket, särskilt i Preussiska Litauen. P r i e l i n k s n i s. Enligt sin tids tradition delar K. Sapūnas och T. Šulcas upp prepositionerna (Sap 69—70) i två grupper: avskiljbara och icke-avskiljbara. De senare är inget annat än prefix. De avskiljbara prepositionerna ordnas här efter de kasus som de används med eller, som det sägs i grammatiken, som de styr (regunt.) Med genitiv: Ant, Be, Arti, Delei, Tarp, Prie, prieg, Nū, Nūg, iż, Pirm; med ackusativ: Prieſz, Paſkui, Per, Apie, Aplink, Pro, Pas, Į, (= į) ing, in, Linkai; med dativ: ik, ikki; med genitiv och ackusativ: uſz, Pagal; med instrumentalis: Po, Su, Ties. Icke-avskiljbara prepositioner (hos oss: prefix, quae separatim extra Compositionem non usurpantur) är följande: Ad (= at-): Adgawmu; Ab, Ap, Appi, Apſu: Abbarſtau, Apſlepiu, Apſikabinnu, Apturriu ”ich überkomme”; At, atta: Attadūmi, Atſzwencziu ”entheilige”, Atwerriu ”mache auf”; Par: Pardūmi, Parmetu ”werfe nieder”, Pareimi ”komme zu Hause”; Is (?), Isji (= jsi-, išsi-?): Isſimettu ‘??; Nu: Nuimmu, Numettu; Pra: Prawarau, Pra- 18 riju; Pri: Jag tar emot; Pa: Jag blir trött, jag tar emot; Bes[i: Jag ber (= besipešu), jag ber; Be: Jag springer, jag vakar, jag svettas. Detta avsnitt om prepositioner är mycket bristfälligt. Vissa prefix är rentav oklara (Is, Is[i), och en form är oklar (Bes[ipe[ziu). Det intressanta är att även om själva grammatiken är skriven på latin anges betydelserna hos de prefix som tagits upp här på tyska. Tydligen stod författarna närmare det litauiska och tyska språkförhållandet än det litauiska och latinska, trots att de behärskade latin utmärkt. Prepositionen behandlas mycket mer ingående i syntaxavsnittet i denna grammatik (Sap 88–93). Det är ett av de mest utförliga avsnitten om prepositionens syntax i de första litauiska grammatikerna. Även här ordnas prepositionerna efter de kasus de styr och efter betydelserna, vilka anges med latinska prepositioner. För varje betydelse ges exempel, huvudsakligen från Gamla och Nya testamentet i Bibeln, med hänvisningar till texten. Vid sidan av varje sådant exempel anges en latinsk, och ibland till och med en grekisk motsvarighet. Här framträder alltså en verklig vetenskaplig apparat, som vittnar om författarnas mycket omsorgsfulla arbete. Så här framställer de prepositionen ant i syntaxen. I. Vissa prepositioner styr genitiv, till exempel: 1. Ant/ betyder (1) Super; till exempel: I[tacžiau [awo Karalių ant Zion [zwento mano kalno Psal 2,6. Constituti meum Regem super Zion montem sanctum meum. (2) In, till exempel: Jo nepalaiṁ bus ant jo Galwòs ir jo Siu[tamas ant Momenies Psal 7,17. Ejus infortunium convertitur in caput ejus, & ipsius iniquitas in verticem ejus descendet. Szlowek kurs nèžengia ant Kielo Grie[znųjų Psal 1,1. Beatus qui non ambulat in via peccatorum. I fortsättningen nöjer sig denna korta översikt över prepositionens syntax, av utrymmesskäl, huvudsakligen med litauiskt material, som i sig är viktigast vid studiet av de första grammatikerna. Övriga prepositioner med genitiv. Be: Om några förföljer mig utan orsak, hatar de mig utan orsak; De hatar mig utan orsak. Arti: De bor nära staden; Delei: Om ni lider för rättfärdighetens skull; För mina fienders skull är din väg; Inte troende för glädjens skull; Jag kastade ut er för era stora överträdelser. Tarp: Förkunna hans gärningar bland folket (= žmonių); Och därtill finns en stor skillnad mellan oss och er. Pri, Prie, Prieg: Har du varit inför domstolen?; Men Gud är hos rättfärdighetens släkte; Jag äter inte tillsammans med onda människor. Nù, nùg: Från Faderns eviga väsen, bevara oss från synder; Låt oss kasta deras rep från oss; Och deras glädje skall inte tas ifrån någon av dem. I[ž: Och ingen av er frågar mig Καὶ οὐδεὶς ἐξ ὑμῶν ἐρωτᾷ με, Et nemo ex vobis interrogat me Joh 16, 5; Överbevisa er om synd, rättfärdighet och dom. Pirm: Se, jag sänder min ängel framför ditt ansikte, som skall bereda din väg framför dig; Vägen går framför dig. Med ackusativ. Prie[ž: Ponai rodija ‘tariasi’ tarp awes prie[ž wie[žpati. Pagal: Ab[udyk mane pagal Tei[ybe mano: Jis užmok man pagejol (= pagal) Čzy[tybe Rankù mano. Pa[kui: Tas[ai yra kurs pa[kui mane ateis, kurs pirm manęs buwo. Per: Mi[tre, per vis[ą naktį dirbom, o nieko negawom. Apie: Kas para[žyta yra apie manę Zokanè Može[žiaus; Apie Jezu Nacaren[kąjį. Aplink, aplinkui: Aplink Mie[stą, Ἀμφὶ τὴν πόλιν, Circa urbem. Pro: Nè pro 19 tawę walgis padetas, Non pro te cibus appositus; Pro Dievwą prašau tawę, Per Deum rogo te. Pas: Och medan den blinde satt och tiggde vid vägen, när han bad i Jeriko. I, ing: Gå in i staden; Och Jesus steg i båten; Och när de blickade upp mot himlen. Linkai: Mieſtaną linkai. Med genitiv och dativ. Ik, Ikki: Och ända till världens ände; Jag är med er intill världens slut. Med genitiv och ackusativ. Uż: De gömde sig bakom min rygg; Och oskyldigt kastade de skulden på er, på er fader. Med genitiv, dativ, ackusativ och instrumentalis. Po: Och efter åtta dagar var hans sändebud åter där inne; Och ställde fåren till höger; Gående genom staden; Beskydda mig under dina vingars skugga (= av dina vingar). Med instrumentalis. Ties: Och stå inför Människosonen. Su: När jag var med er; Du är helig bland de heliga; Med Gud ska vi utföra stora ting. Bland de mer sällsynta företeelserna bör här nämnas prepositionen pirm ’före’, som i grammatiken anges uttrycka inte bara tidsrelation utan även lokal relation. Den här belagda användningen av prepositionen pro skiljer sig mycket från den nutida, jfr: pro tawę ’framför dig’, Pro Dievwą ’i Guds namn’. Detsamma gäller användningen av linkai med ackusativ (Mieſtaną linkai) och den oklara formen ſlapdawais (=slėpdavais?). K o n j u n k t i o n e r presenteras här (Sap 70) utan någon definition eller inledning och behandlas efter funktioner, vilka betecknas med de latinska termerna copulativae, disjunctivae, disctectivae osv. De fördelas således här på följande sätt: 1. samordnande (Ir, Bei), 2. disjunktiva (Ar, Argu, Alba, abba), 3. avgränsande, adversativa och anslutande (Bet, Bettaig, Kacżei, Cżiuſta, Tacżiau, jūg), 4. kompletterande, bekräftande (Butent), 5. kausala, konditionala, förklarande (Kaddang, Nesa, Jeine). 6. motiverande, konklusiva (Todiel, Togidiel), 7. tvekan (Beg, Beggu, Bau), 8. diminutiva (Tikt, tiktay). Detta konjunktionskapitel är mycket kort — kanske det kortaste i alla de tidigaste grammatikerna. Å andra sidan är det mycket oprecist och ofullständigt: det omfattar bara en liten del av konjunktionerna. Dessutom är inte alla ord som här räknas som konjunktioner faktiskt konjunktioner: Cżiuſta ’liksom, som om’, Beg, Beggu, Bau, Tikt, tiktay är partiklar. Man har försökt presentera hela åtta grupper av konjunktioner och angett rentav 14 latinska namn på dessa grupper, medan det endast finns 17 konjunktioner här. I den fjärde gruppen, som har två benämningar, anges en enda konjunktion (Butent). Även om detta kapitel är så magert i alla avseenden, är åtminstone exemplen ändå sannolikt inte avskrivna någonstans ifrån: det enda som utan tvivel ytligt har skrivits av här är själva schemat, men det har inte utvecklats alls. Några ord om konjunktionen sägs också i avsnittet ”De Syntaxi Conjunctionis” (Sap 93—94). Här är följande latinska beskrivning av konjunktionernas ändamål och funktion intressant: ”Conjunctionum officium est connectere dictiones et sententias”. Eftersom dictio inte bara betyder uttryck eller fras utan även ord, är denna beskrivning av konjunktionens funktion inte bara exakt utan också kortfattad. Som illustration ges här en enda mening: Bèt wiel reggeſiu jus, ir dżiaukſis ſżirdys juſų, ir Dżaukſmo juſų nè atims ne wiens nù juſų, ir annoje Dienoje manę nieko nè klaùſite. Avsnittet avslutas med en anmärkning som inte tillför något nytt: att samordnande konjunktioner sammanbinder kasus. 20 Interjektionerna (Sap 72) delas in i hela 9 grupper, nämligen: 1. förvåning (Ai, ei), 2. indignation (O, ak, boddai), 3. hot (Nu, nu), 4. smärta (Ai, ei, ak), 5. gråt (Ui ū ui), 6. skratt (ha ha ha), 7. avsky (Tžū, čiū, Puì), 8. hån (aa), 9. lugnande (titcz, cit, [t, p[t). Här sägs också att interjektioner bör eftersökas och uppmärksammas i vardagligt litauiskt samtal. Och i den lilla listan över interjektioner är boddai (sl.) ingen interjektion, utan endast en partikel som betyder ’liksom, såsom’. I avsnittet om interjektionernas syntax (Sap 94) sägs det att litauerna har mycket få interjektioner. I enlighet med latinskt bruk infogas de oftare i språket utan kasus, absolut. Därefter försöker man ändå knyta interjektionerna till kasus och hävdar att de drar till sig (adsciscunt) kasus, till exempel: Ay, ei ibland nominativ, ibland ackusativ (Ay kok[ai Pauk]ztis!, Eiej kokios flogos ‘vargai’, Ay Budą [zio Cž[efo! ‘O mores hujus temporis!’); Ak och o förenas (junguntur) med dativ, ibland ackusativ eller vokativ (Ak man Biednam!, Ak mane Biedną!, Ak griežna[is žmogau!); Niunui förenas med dativ (Niunui tau!), Tui, czūt, cit med vokativ. En sådan koppling mellan interjektioner och kasus är naturligtvis konstlad. Författarnas tidigare påstående bör betraktas som mer precist: interjektioner används oftare absolut (dvs. självständigt). III. F. Haacks ”Bilaga till en kortfattad litauisk grammatik”1 A d v e r b. Den tredje delen av F. Haacks grammatik ägnas åt att beskriva de oböjliga (mer exakt: de kasusoböjliga och icke-konjugerbara) ordklasserna (adverb, preposition, konjunktion och interjektion). Grammatikförfattaren själv kallar alla dessa ordklasser partiklar (alltså småord), jfr den tyska beteckningen för grammatikens tredje del: ”Von den Particulis”. Efter denna beteckning följer först avsnittet om adverb — ”Von den Adverbiis”. Likheterna mellan adverbavsnitten i de första grammatikerna kan ofta ha berott mindre på att författarna hämtade förebilder från varandras verk än på själva det gemensamma beskrivningsobjektet — adverbet. Den mest iögonfallande likheten mellan F. Haacks och D. Kleins grammatiker är att många av samma adverb tas upp, ibland till och med i exakt (eller nästan exakt) samma ordning, jfr: čia, czonai, [zicze, tenai, tenaygi, kitur, kur, kame, kur jeng, kurgi, wi[ur, widui, laukie (rättat till lauke) G 134 och Čia czonay, [zicze, Tenay, tenaygi, aure, Kittur, Kur, Kame, Kur jeng, Wi[ur, Widduj, Abi[zalei, Lauke H 322. 1 Vocabularium Litthvanico-Germanicum et Germanico-Litthvanicum... nebst einem Anhang einer kurtzgefassten Litthauischen Grammatik... von Friedrich Wilhelm Haack... Halle, [1730] (toliau sutr. H). 21 Enbart en sådan jämförelse visar tydligt att F. Haack inte kan ha undgått att ta intryck av D. Kleins grammatik. K. Sapūnos och T. Šulcas grammatik ordnar för övrigt de adverb som anger plats (in loco) helt annorlunda. Till sist är även F. Haacks beskrivningar av de enskilda betydelserna hos platsadverben sannolikt kopierade från D. Kleins grammatik (såvida de inte hämtats från någon annan källa som de båda har gemensam), jfr: in loco, de Loco, per Locum, ad Locum. I övrigt skiljer sig själva upplägget av adverbavsnittet i F. Haacks grammatik från såväl D. Kleins som K. Sapūnos och T. Šulcas motsvarande upplägg. I vår första grammatik följs redogörelsen för alla betydelser av fyra anmärkningar. Där tas för första gången i litauistikens historia följande upp: a) adverbiell användning av instrumentalis och lokativ, jämförd med adverbiell användning av dativ i forngrekiskan; b) avledningen av adverb från adjektiv med suffixet -i) (ii); c) ordets kaip användning i olika betydelser: som förvåningsadverb (kaip gėras ira Diewas mužul!), som önskepartikel (kaip man Diewas padetu!, kaip pakajus butu bei Jandora!), som relativt eller konnektivt ord (kaip žmogaus giwenimas ira, taip bus ir jo mirimas), och som konjunktion (kaip Adomas puolęs buvo, pametę weidą Diewo; prisakyta ira žmogui, kaip giwventu nobaznay). D. Klein betraktar i dessa fall ordet kaip som en partikel, utom i den sist citerade meningen, där han också urskiljer en konjunktion. Adverbavsnittet i K. Sapūnos och T. Šulcas grammatik inleds med ett par inledande anmärkningar. Därefter redovisas 24 betydelser hos adverb (i själva verket ofta partiklar eller andra oböjliga ord), illustrerade mycket kortfattat, ibland med bara ett ord. Avsnittet avslutas med komparation. I F. Haacks grammatik utmärker sig adverbavsnittet genom ett betydligt större antal exempel. Detta förklaras av att författaren hade samlat mer material när han skrev sin ordbok än de andra. Här finns naturligtvis, vid sidan av egentliga adverb, också rikligt med ord från andra oböjliga ordklasser, vilka författaren behandlar som adverb. Bland de mer ovanliga eller intressanta adverben i F. Haacks grammatik kan följande nämnas: Iš tiejos, Kur jeng ‘kame’, tieJogie ‘tiesiai’, tieJam ‘t.p.’, Ténjau, Jzengų, Tengų, Namų ‘namo’, Katruł, Propérnay ‘prieš trejus metus’, Porytoj, Pirmto, Dienįškay ‘kasdien’, Nepalautinay, Kartunta ‘kada nors’, Kas metą, niekadai, niekadais, Walandėlis, potrečiay ‘trečiasyk’, Szwežey ‘neseniai’, Tulas kartu ‘kartais?’, atpencz, Pridėranczey, Rank[zčiey ‘staiga, netikėtai’, Régimay ‘viešai, atvirai’, Pouiłłam ‘visai’, Palengway, pamažay ‘pamažu’, Trumpintley, Taipojau, Nieku budu, podraugiey ‘drauge’, Skiru ‘skyrium’, Pripultinay, nezinomis, galausiey; plg. taip pat slavybes Czie|u, Neczie|u, Miermay ‘nuosaikiai’, Wiežlibay ‘patogiai, padoriai’, Nopro|nay ‘veltui’, Abelnay ‘visiskai’. Alla andra adverb som F. Haack tar upp skiljer sig inte på något särskilt sätt från dem som används i dagens språk. Liksom i de andra grammatiker som nämns här har de olika ursprung och olika ordbildningstyper: pronominella, adjektiviska, substantiviska, verbala eller participiella, med eller utan suffix och prefix; andra har helt enkelt utvecklats ur stelnade kasusformer — precis som de som används i dag. Bland de oböjliga ord som F. Haack hänförde till adverben— 22 Bland partiklarna som återstår, och som noterats med D. Kleins grammatik eller grammatiker över andra språk som förebild, kan nämnas partiklarna Ar, Argi, argu, bau, bes, er, Arme, Ne, Negi, artės 'gal', ben, Nugai, E[te 'tegu'], Szday, wey, te, tikt, tiktay; interjektionerna ak, Ey, Ayman; konjunktionerna Butent, Kaip antay, jü; modalorden Teſa, Berod’s, Beje, Pirmà, Antrà, Trečià; jfr. den översatta konjunktionen Wienok och den slaviska partikeln Lįž 'tik'. Det är intressant att F. Haack redan använde sådana fortfarande mycket vanliga konjunktioner som Butent, Kaip antay och modalorden Tieſa, Berod’s, Beje. Sådana fakta, även om de är ganska enkla, visar att grammatikförfattarens språk stod i nära förbindelse med folkets levande språk. I adjektivavsnittet i denna grammatik, där även räkneord behandlas (eftersom författaren hänför dem till adjektiven), räknas till adverben (”adverbia numeralia”) till och med uttryck som vieną kartą, du kartu, tris kartus..., triſſ[]deſimt ir vieną kartą..., du [zimtu kartu, tukſtantis kartų. Detta kan naturligtvis förklaras av att sådant som betraktades semantiskt som adverb inte bara sammanblandades med oböjliga ordklasser, utan ibland även med enstaka ord ur böjliga ordklasser eller rentav ordkombinationer. Å andra sidan kan grammatikförfattaren också intuitivt ha uppfattat att åtminstone vissa av dessa konjunktioner närmade sig adverben. Det räcker ju att konjunktionernas andra led förkortas till följd av kasusändelsernas bortfall; när det då fogas till det första ledet bildar det ett verkligt sammansatt adverb, jfr: vienąkart, dūkart, triskart... Här kan man också nämna andra nutida adverb med samma bildningssätt, till exempel: vienąsyk, dūsyk, trissyk..., pirmąkart, antrąkart, trečiąkart..., pirmąsyk, antrąsyk, trečiasyk... Nästa viktiga fråga är hur den semantiska klassificeringen av adverb i F. Haacks grammatik (ett arbete från 1700-talet) skiljer sig från motsvarande klassificering i de två allra första grammatikerna, av D. Klein och K. Sapūnas samt T. Šulcas (arbeten från 1600-talet). Den semantiska klassificeringen av adverb i alla dessa tre grammatiker grundar sig på samma sak — adverbens lexikala betydelse. Eftersom partiklar genomgående blandas samman med adverb i alla dessa grammatiker, och ibland även vissa konjunktioner, interjektioner och modalord, ingår även alla dessa sistnämnda ords betydelser i grunden för adverbens semantiska klassificering. Dessa betydelser är ofta mycket subtila, mångskiftande och oklara, så att det är mycket svårt eller rentav omöjligt att beskriva dem. Själva klassificeringsschemat har sannolikt hämtats från grammatiker över de klassiska språken. Att dessa användes som förebild för litauisk grammatik framgår tydligt av att litauiska betydelser ställs mot och jämförs med företeelser i de klassiska språken, liksom av sådana antydningar om denna jämförelse som ”more Graecorum, more Latinorum” eller ”sicut apud Latinos” och liknande. De klassiska språkens grammatiker har åtminstone delvis påverkat det ungefär likartade antalet semantiska underavdelningar för adverb i de litauiska grammatikerna. Vid första anblicken verkar D. Kleins grammatik ha minst sådana underavdelningar — 17 — och K. Sapūnas och T. Šulcas grammatik flest — 24. I själva verket är dock tidsadverben även i D. Kleins grammatik indelade i tre mindre grupper: presens, preteritum och futurum, medan kvantitetsadverben också delas in i tre mindre grupper: räkning, intensifiering och försvagning. Således finns det även i D. Kleins grammatik 17 huvudsakliga semantiska underavdelningar för adverb, och tillsammans med dessa mindre grupper 22. 23 F. Haacks grammatik har 23 sådana underavdelningar. De latinska benämningarna på dessa underavdelningar kan inte heller i någon av de tre grammatikerna ha uppstått utan inflytande från grammatiker över andra språk, i första hand latin. Det är intressant att den grundläggande grammatiska terminologin är latinsk även i grammatiker från denna tid som skrevs på tyska. Så är också fallet med F. Haacks grammatik. Därför är även benämningarna på de semantiska underavdelningarna för adverb här latinska, nämligen: 1) plats, 2) tid, 3) antal, 4) kvantitet, 5) kvalitet, 6) frågande, 7) likhet, 8) jämförande, 9) förstärkande, 10) försvagande, 15) svärande, 16) önskande, 17) uppmanande, 18) sammanförande och särskiljande, 19) uteslutande, minskande, 20) korrigerande, 21) medgivande, 22) ordning, 23) händelse. De flesta av dessa benämningar förekommer i adverbavsnitten i alla de tre första grammatikerna, men i var och en finns också någon enstaka benämning som inte återkommer i de andra, till exempel en benämning som inte används i D. Kleins grammatik. Detta kan förklaras av att adverbavsnittet i D. Kleins grammatik innehåller något färre partiklar, konjunktioner, interjektioner och andra slags ord, vilka förekommer i riklig mängd i de två andra författarnas grammatiker. Det är förståeligt att ju fler förmenta adverb som tas upp i grammatiken, desto fler betydelser behöver också beskrivas. Exempelvis har det elfte adverbavsnittet i K. Sapūnas och T. Šulcas grammatik rubriken [adverbia] explanandi, det vill säga [adverb] för förklaring och utveckling. I själva verket återges här inte adverb, utan endast renodlade konjunktioner Idant, Jei och pronomenet Tatai, som författaren återger på latin som zd est ’det vill säga’. Följaktligen uppfattar författaren även detta pronomen som en sorts konjunktion, som används före en förklaring av ett ord eller uttryck. Ibland tycks de anförda exemplen inte bekräfta själva underavdelningens benämning. F. Haacks grammatik innehåller till exempel ett tjugotredje adverbavsnitt (som för övrigt ordagrant har kopierats från det fjortonde adverbavsnittet i D. Kleins grammatik), med den latinska rubriken [adverbia] eventus, ’utfallsadverb’, men de illustrerande exemplen Pripultinay (i D. Kleins grammatik: pripultiney), Palaimingay, Neticżomis, neżinomomis kan i sig själva inte uttrycka ett utfall. I vissa fall skulle utfallet här endast kunna uttryckas av de verb som dessa adverb fogats till. F. Haack, liksom författarna till de två allra första grammatikerna (D. Klein respektive K. Sapūnas och T. Šulcas), hänför till adverben inte bara alla partiklar, enstaka modalord, konjunktioner, andra konnektiva ord och till och med interjektioner, utan ibland också enstaka kasusformer eller rentav ordkombinationer. I hans (F. Haacks) grammatik har till exempel instrumentalisformerna Szù Daiktu, Anù Daiktu, Niekatru Daiktu. kopierats ordagrant direkt från D. Kleins grammatik och hänförts till platsadverben. Det som är särskilt intressant för oss i dag är att författarna till de allra första litauiska grammatikerna för nästan 350 år sedan redan lade märke till att sådana instrumentalformer har adverbiell karaktär, att de i viss mån frigjort sig från kasusbetydelsen och närmat sig adverben. Detta ligger sedan urminnes tider i lokativinstrumentalens natur. Men vi skulle inte heller i dag kunna betrakta de nämnda instrumentalformerna som egentliga adverb, lika lite som vi kan betrakta sådana nutida uttryck som šią dieną, aną dieną, kitą dieną som adverb, eftersom dieną här är ett verkligt substantiv av- 24 —innehavaren, även om den har den tidsbetydelse som är utmärkande för ett adverb, men förblir ett bestämmande ord, vars substantiviska karaktär stärks av de pronominella attributen šią, aną, kitą. Men så snart betydelsen av tid i föreningar av den typ som anges här genom ständig användning började stelna och samtidigt deras kasusbetydelse började blekna, blev kasusändelsen – det andra ledets ändelse – redan för hundratals år sedan överflödig som markör för kasusbetydelsen. När den föll bort i språkets levande flöde måste föreningens båda led smälta samman till ett ord: šiandien, šiąndie; jämför också adverben anańdie, kitańdie och många nyare ord, som redan har bildats enligt språkets interna tendenser i adverbens utveckling, t.ex.: anańdie, anańdie ai, anańdienais m.fl. För övrigt kan de första grammatikernas föreningar Szę Dąiktu, Anų Dąiktu, Nie katu Dąiktu inte ens i dag betraktas som adverb, också därför att dąiktas är ett mycket konkret substantiv, även om det, bland andra betydelser, också har en platsbetydelse som är särskilt utmärkande för adverb. Dessutom har instrumentaländelsen -u i ordet dąiktas aldrig visat någon tendens att falla bort, och de föreningar med detta substantiv som de första grammatikernas författare hänförde till adverben kunde aldrig smälta samman till ett ord och bli verkliga adverb. F. Haack uppfattade även en viss adverbiell karaktär hos andra instrumentalformer: till adverben hänförde han föreningarna Szitų budu, Nieku budu (jfr samma förening i betydelsen ’nullo modo’ i Sap 66), vilka, även om de närmat sig adverben, inte har blivit sådana. Här kan också nämnas föreningen Tulas kartu ’flera gånger, ibland’, som F. Haack betraktar som ett adverb. Den är inte helt klar, eftersom sambandet mellan pronomenets nominativ singularis tūlas och substantivets genitiv pluralis kartų här inte är helt begripligt. Det kan inte annat än förvåna oss att F. Haack också så väl förstod själva processen där kasus eller vissa föreningar blir adverb, och uppfattade deras adverbiella karaktär eller fullständiga adverbialisering. Jfr kasus eller föreningar som Dienoj, Rytmečezis, Wakarais, Pietumis, Kas metą, Czie/ų, Neczie/ų, Naktimis, Walandėlę, I/ž naujo, Po wi/jam ’helt, fullständigt’, vars fullständiga närmande till adverben eller adverbialisering det knappast finns anledning att betvivla ens i dag. Avslutningsvis kan man dra följande slutsatser av anmärkningarna om adverbet i F. Haacks grammatik. 1. Närmare iakttagelser redan enbart avseende adverbet i F. Haacks grammatik visar att dess författare var en insiktsfull kännare av det litauiska språket, som med mycket begränsade källor – endast ett par av de allra första grammatikerna – förmådde skriva en tämligen originell, koncis litauisk grammatik avsedd för ännu bredare läsekretsar än D. Kleins allra första grammatik. D. Kleins första grammatik kunde bara användas av de bildade skikten (främst i Preussiska Litauen) som kunde latin. F. Haacks grammatik var, liksom D. Kleins ”Compendium”, tillgänglig för alla läsare som kunde tyska, och i Preussiska Litauen fanns det fler sådana läsare vid den tiden, eftersom undervisningsspråket i skolorna var tyska. P r i e l i n k s n i s. F. Haack ger, liksom D. Klein, ingen definition av prepositionerna (H 326—328). Liksom adverb, konjunktioner och interjektioner betraktar han dem som oböjliga ord, eller partiklar (particulae). Till prepositionerna hänför han också prefix och postpositioner, t.ex.: ap, api, at, par, pa, da, pi, na. Alla dessa orddelar betraktar han som 25 oskiljaktiga (inseparabla) prepositioner, eftersom de inte används självständigt, t.ex.: övervinner ‘jag övervinner’. Postpositionerna pi och na står i slutet av ett substantiv eller pronomen, t.ex.: till Gud ‘till Gud’, till mig ‘till mig’, till staden ‘till staden’. Vid pluralis, säger författaren, infogas ett m mellan genitiv och pi: m: muʃump ‘hos oss’, juʃump ‘hos er’. Fristående prepositioner kan styra ett eller flera kasus. Genitiven styrs av nùg, pirm, dėl, ant, tarp, iš; ackusativen av per, pas, pra, arba pro, apie, aplink, prieš, į, ing; instrumental (ablativum instrumentalem) av su, ties. Iki styr genitiv och dativ; genitiv och ackusativ styrs av už, men med olika betydelser: när det betyder ’på andra sidan’ styr det genitiv, och när det betyder ’precis som’ styr det ackusativ. Pagal (secundum) och Prieg ’vid’ styr här genitiv, där ackusativ, utan åtskillnad. Dessa två sista prepositioner används, som vi ser, något annorlunda i dagens språk: den första med ackusativ, den andra (närmare bestämt prie) med genitiv. Prepositionen po används med olika kasus för att uttrycka olika betydelser, t.ex.: po kairės Rankos (för att ange plats), po ſzwentòs Traicės, arba po ſzwentai Traicei (för att ange tid). I dagens språk används även dativ för att ange platsförhållande (po kairei rankai). Grammatikens författare ger inget sådant exempel. Samma preposition (po) styr ackusativ när den betyder ’genom’ (po wiʃʃą ʃwietą) och instrumental när den betyder ’framför, i närvaro av’ (po Diewu eʃme) eller ’nedanför, lägre än’ (po Dangumi). Som framgår av denna korta översikt är avsnittet om prepositioner i F. Haacks grammatik mycket kortfattat och koncist, men desto mer systematiskt, konsekvent, jämförelsevis exakt och mycket litauiskt: där finns, kan man säga, inte alls några främmande prepositioner eller främmande användningsfall. Alla prepositioner som F. Haack tar upp, med undantag för någon enstaka mer ålderdomlig (ing, prieg), är normerade även i dag när stavningen har jämnats ut, vilket i sin tur vittnar om författarens strävanden att normera det litterära språket. J u n g t u k a s. Avsnittet om konjunktioner i denna grammatik är ännu mer koncist än avsnittet om prepositioner. Det har fått en hälften tysk, hälften latinsk rubrik, ”Von den Conjunctionibus”, och består av åtta korta stycken om 1–3 rader vardera, där åtta grupper av konjunktioner räknas upp på latin. Här är de: 1. samordnande (ir, bey, irgi, o, teipag, taipajeg), 2. disjunktiva (ar, argi, arba, buk buk), 3. villkorskonjunktioner (jei, jeigu, jeig, ȷeyne, kitaip), 4. adversativa (Bet, bettaig, á, arba, o taczau, ben, tikłay, lyſz, wienok), 5. koncessiva (kacz, kac zeyg, norint, jeib, jeygi), 6. kausala (nės, nėſa, nėſang, jog, kadangi, jeib, idant, jeng, kaip, kada ’att’), 7. konklusiva (todėl, todėley, todrin), 8. konjunktioner för sammanhang och samband (priegtam, toliaus, potam, tapagalaus, galáuſey, paſkiauſey). F. Haacks avsnitt om konjunktioner skiljer sig inte från avsnitten om andra oböjliga ordklasser vad gäller kompakthet och systematik. Även de latinska beteckningarna för de enskilda konjunktionsgrupperna är mycket exakta. Innehållsmässigt skiljer det sig dock kraftigt från avsnitten om adverb och prepositioner genom de konjunktioner som tas upp: här finns fler främmande ord än någon annanstans, särskilt sådana som är mycket ålderdomliga jämfört med dagens litterära språk. Exempel på främmande ord är á (slaviskt) ’men’, lyſz (slaviskt) ’bara’, kacz, kac zeyg (jfr polska choć, chociaż), medan endast äldre eller äldre skriftkällor belägger sådana former som teipag, taipajeg, jeygi, jeig, bettaig, jeib, nė s, nėſa, 26 nešang, jeib, jeng, kada ‘kad’, todrin, tapagalaus. Överensstämmer inte längre med dagens norm gör inte heller taczaus, vienok. När man betraktar konjunktionerna i denna grammatik (liksom i de första grammatikerna över huvud taget), faller deras större skillnad från dagens konjunktioner i ögonen, liksom en viss instabilitet och rörlighet. Denna egenskap kan sannolikt förklaras av att konjunktionen är en ordklass som utvecklas senare än de andra. I varje äldre språk måste antalet konjunktioner ha varit mycket begränsat under den förskriftliga perioden. Talspråket klarar sig överlag med ett mindre förråd av konjunktioner, eftersom enkla konstruktioner utan konjunktioner är mer typiska för det. Konjunktioner behövs särskilt under varje språks skriftliga period. De behövdes särskilt i litauiskan när de äldre författarna började översätta olika texter, huvudsakligen av religiöst innehåll, från andra språk med mer utvecklade konjunktionssystem: böner, sånger, Bibeln osv. I sådana fall räcker det vanligtvis inte med de egna konjunktionerna; man måste låna dem från andra språk eller snabbt bilda nya med det egna språkets resurser. Då uppstår lånord och hastigt bildade nybildningar i språket, vilka med tiden måste försvinna ur språket och lämna plats åt nyare och mer precisa former. I n t e r j e k t i o n e r. Liksom i de första grammatikerna överlag är också avsnittet om interjektioner i F. Haacks grammatik mycket kort – knappt tio rader. Här räknar författaren upp hela tio grupper av interjektioner, vilka, liksom konjunktionerna, benämns så här: 1. utrop (o, ak), 2. ömhet (mielul, aukjut), 3. skratt (a, ė, á), 4. smärta (ay, ak, deja, ayman), 5. tillrättavisning (a, o, ba), 6. svordom (czui, Pui), 7. gråt (Ui, ui, ui), 8. hjälp (a a), 9. hot (Nu, nu), 10. tystande (tit[z, štit[z, št, p]t). Att F. Haack i stor utsträckning har utnyttjat D. Kleins grammatik framgår bland annat också av avsnittet om interjektioner. Här är hela de fem första grupperna av interjektioner ordagrant avskrivna från D. Kleins grammatik, och exakt samma exempel har angetts i precis samma ordning. Det är bara beteckningarna på dessa grupper på latin som skiljer sig en aning: D. Klein utformade dem med större hänsyn till själva interjektionerna, medan F. Haack utformade dem med större hänsyn till läsaren. Därför använde den förstnämnde gerundivformen för att benämna dem, medan den sistnämnde använde presens aktiv particip, jfr D. Kleins (interjectiones) exclamandi och F. Haacks exclamantis. Även om inte många interjektioner anges här är de, liksom i D. Kleins grammatik, mycket litauiska. För övrigt är åtminstone ett av de ord som båda författarna nämner här och hänför till interjektionerna – nämligen deja – snarare ett modalt ord än en interjektion. Intressant nog lyfte ingen av de första grammatikförfattarna fram våra ljudhärmande ord, som om de inte betraktade dem som ord. Ljudhärmande ord blev en kategori i grammatikerna som ordklass betydligt senare, när större uppmärksamhet riktades mot talspråket och mot språket i skönlitterära verk, som återspeglar det. IV. P.F. Ruigios ”Grunderna till en Litauisk grammatik”1 A d v e r b. Det är 94 år (nästan ett sekel) mellan utgivningen av D. Kleins och P. F. Ruigios grammatiker. Under den tiden (dvs. från 1653 till 1747) 1Anfangsgründe einer Littauischen Grammatik in ihrem natürlichen Zusammenhange entworfen von Paul Friedrich Ruhig... Königsberg... 1747 (toliau sutr. R). 27 I Preussiska Litauen utkom minst fyra litauiska grammatiker av olika författare. Förutom de frågor om fonetik, ortografi, dialekter, ordbildning och syntax som oftast behandlas mycket kortfattat, redogör de något utförligare för morfologin – alla de språkdelar som erkändes på den tiden behandlas: substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, particip, adverb, preposition, konjunktion och interjektion. Jämfört med dagens vedertagna klassificering av ordklasser saknas här endast partikeln och onomatopoetiska ord. Partikeln har här inordnats under adverbet, medan onomatopoetiska ord inte ens nämns. Däremot ökar participet antalet ordklasser, eftersom det betraktas som en självständig ordklass. I alla fyra av de första grammatikerna är samtliga ordklasser fördelade på två grupper. Den första består av de böjliga ordklasserna (substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, verb, particip) och den andra av de oböjliga (adverb, preposition, konjunktion och interjektion). För övrigt kallas de oböjliga ordklasserna i alla fyra grammatikerna partiklar (particulae), och således räknas även adverben här som partiklar, eller småord. P. F. Ruigys benämner ordklassernas helhet ”die so genannten Partes Orationis” R 18. På ett annat ställe kallas de oböjliga ordklasserna hos honom Nebenwörter R 115. Alltså är även adverben för honom particulae, eller Nebenwörter – det vill säga småord, eller sekundära, underordnade ord. Avsnittet om adverb i P. F. Ruigys grammatik inleds, kan man säga, med exakt samma ord som i F. Haackos grammatik, men adverbens bildning beskrivs av honom (P. F. Ruigys) betydligt utförligare än i alla grammatiker som utkommit före hans. Först hävdar han att adverb kan bildas av verb, och illustrerar detta påstående med sådana adverb som härletts från nödvändighetsparticip, exempelvis Laupſintinay, Myletinay, vilka sägs ha bildats från verbets infinitiv genom tillägg av ”stavelsen” (die Sylbe) nay. Vidare lade han, liksom alla tidigare grammatiker, träffande märke till att substantivens ”ablativ”, det vill säga lokativ och instrumentalis, kan få adverbial funktion. Jämför hans påstående: ”Es ist zum voraus anzumerken... Daß sich... adverbia machen lassen,, von Nominibus Subst. deren Ablativus localis und besonders instrumentalis adverbialiter gebraucht wird, z.E. Widdųj’ drinner, Pulkų oder Pulkūais haufenweise” R 115—116. Längre fram behandlas bildningen av adjektiviska adverb och participadverb, illustrerad med exempel som Geras — geray, Didis — didey, Gražūs — gražey, Žinnomas — žinnomay. Här berörs också bildningen av komparativ- och superlativformer av adjektiviska adverb samt bildningen av adverb med suffixet -yn: ”Geray, Compar. geráus besser, Superl. geráus am besten” R 116. Ändelsen áus visar akut accent, medan áus visar cirkumflex accent. Intressant här är att superlativformen av sådana adverb först anges med ändelsen áus, som om den vore den vanliga grundformen. Om den fullständiga ändelsen i superlativformen áusey (=iausiai) sägs endast att man ofta också lägger till geráus ändelsen ey (=iai). Man kunde alltså få intrycket att man då tycktes föredra kortare superlativformer, något som inte förekommer i vare sig D. Kleinos eller K. Sapūnos och T. Šulcos grammatiker. Även om hans förklaring inte är helt korrekt, är P. F. Ruigys redogörelse för betydelsen och användningen av adverb med suffixet -yn tillsammans med verbet eiti mycket intressant. I ett fall (till exempel Geryn eiti) betyder det ”werden, fieri”, medan det i ett annat (till exempel Eik tolyn) sägs ha den vanliga betydelsen ’gå’. Det är felaktigt 28 endast att yn, sägs det, bildar komparativformen; jämför: ”Bei dem verbo eiti... wird in Comparativo yn angehänget” R 116. Inte helt korrekt är också påståendet att ”oskiljaktiga partiklar” läggs till adverben: gi, gu, juk, ja, pi, na, link, jau, eftersom vissa av dem i själva verket inte smälter samman med adverbet, eller inte alltid gör det (till exempel: juk, link, jau). Även i P. F. Ruigys grammatik finns 23 semantiska underavsnitt om adverb, där också partiklarna har inkluderats, liksom i alla andra grammatiker från den tiden. Många av de exempel som räknas upp här överensstämmer helt med exempel i andra grammatiker (särskilt F. Haackos grammatik), men här finns också många exempel som inte återfinns i de andra grammatikerna. Alltså använde även P. F. Ruigys andra grammatiker, samtidigt som han också försökte ta med åtminstone något mer varierade adverb. Exempelvis är sådana partiklar som i alla dessa grammatiker betraktas som adverb, ar, argi, argi, bau, bės ‘ar’, Arne., helt enkelt avskrivna från andra grammatiker (D. Kleinos eller F. Haackos). P. F. Ruigys verkar i stor utsträckning ha använt F. Haackos grammatik när han delade in adverben i semantiska underavsnitt. I båda grammatikerna är rubrikerna på dessa underavsnitt helt identiska; den exakt likadana numreringen (ordningsföljden) är slående, liksom det helt identiska antalet underavsnitt (nämligen 23). Många av exemplen i dessa underavsnitt är inte bara identiska, utan står också i samma ordning. Ändå hittar vi här också exempel som saknas i de tidigare grammatikerna. De har alltså inte kopierats från andra grammatiker, utan samlats in helt självständigt av författaren. Det rör sig om adverb, eller ord och småord som författaren betraktar som adverb, samt diverse uttryck, till exempel: Tam dáikte, I[z kažinkur, Tenuy, Ténlink, Tenjau, Szénlink, Anàpu], į widdų; į[z užpakalo; Dabàr tikt, Dár ne; Tùla kartù, Kiek sykù, Daug sykù, Wienlinkay, Dár wienera tiek, Dwéje tiek, Tréje tiek, Kétwera tiek, Penkera tiek, S[é]zera tiek, Septynera tiek, A[š]tonera tiek, Devynera tiek, De[š]zimtera tiek, Szimtera tiek, Tùk[stantera tiek, Toktù ‘taigi’, Koktù ‘welcher gestalt’, Bjaurey, I[š]mintingay, Tìkkray, Wertay, Stipprey, Nù[š]zirdžiey, Preteli[š]zkay, Szwelney, Mandagiey, Dikay, Regèmay, Dówanay, Meiley, Užką, Kù budu; Néy ‘tartum, lyg’, Szittàipo, Szittu budù; ir wel, Pamažėlù; I[z tie], Manding, Mán ródo; Nieku budù; Kázin, Konè ‘beveik’; Testow ‘tegul’, Bent Sykį. P. F. Ruigys siktade så brett när han sammanställde de semantiska underavsnitten om adverb att de även kom att omfatta adverbkonstruktioner, fraser och till och med fraseologismer och idiom (ibland inte helt litauiska), till exempel: Ant antro ‘zum andern’, Ant tréčio ‘zum dritten’...; Wienam dáikte, Ko ne mittes? ‘varför inte?’, Kai mą Diews (för att betona att något är helt säkert), Diewė dūk kad. Som vi kan se överträffar P. F. Ruigys grammatik de tidigare grammatikerna genom mängden exempel i adverbavsnittet och deras större variation. Detta vittnar om författarens stora behärskning av modersmålet och hans nära kontakt med folket och dess vardagliga talspråk. Hänvisningarna till latin, forngrekiska och hebreiska, och jämförelsen mellan fakta från dessa språk och litauiska språkfakta, visar att P. F. Ruigys var en väl förberedd språkvetare. Grunden för hans litauiska språkstudier hade han utan tvivel först och främst fått av sin far Pilypas Ruigys, en framstående litauist på 1700-talet, författare till den stora ”Lietuvių–vokiečių ir vokiečių–lietuvių kalbų žodyno” och den berömda avhandlingen ”Betrachtung der Littauischen Sprache”; hans studier i Königsberg måste också ha varit till stor hjälp 29 universitetet och undervisning som docent vid det litauiska seminariet. P r i e l i n k s n i s. Enligt P.F.Ruigys är en preposition en partikel, det vill säga ett oböjligt småord, som används för att precisera något i anslutning till ett namn, det vill säga ett nomen, till exempel Pas Brolį R 18. Liksom i andra tidiga grammatiker erkänns här två slags prepositioner: separerbara (separabiles) och icke-separerbara (inseparabiles). De första behandlas efter kasusrektion (R 122–123). Prepositioner med genitiv: Nū, nū, nūg, pirm, dėl, ant, tarp, įž, be, pri, prie, prieg, arti, till exempel: Nūg manęs, pirm to Czie[o, dėl Žmonū, ant Kalno, tarp Dangaus bey Žėmės, įž gėros Wāles, be Razumo, prie Butto ’vid husen’, arti Kėlo. Prepositioner med ackusativ: Per, pas, pra, arba pro, apie, aplink, prie[ž, į, ing, pa[kui, pagal, linkay, till exempel: Per tiltą, pas manę, pro Wartus, apie tą Dāiktą* kalba, aplink Bažnyčią. Prie[ž Karāly [tengtis (’ställa sig, göra uppror’), į Dangų nukakti, pa[kui jį, pagal Žodį Diewo, menę link. Prepositioner med instrumentalis: [u, [ulyg, ties, till exempel: Su gera Walė, [ulyg Dienā, ties Buttū. ikki används med genitiv och dativ: Ikki [žios Dienos ir[zei Dienai. Prepositionen už används med genitiv när den betyder ’på den sidan, på andra sidan’: Už Butto stow, annars med ackusativ: už jį užmokėjo. Pagal används både med ackusativ och med genitiv, medan prieg används både med ackusativ och med dativ: Pagal Žodžio (ir Žodį)Diewo, priegto ir priegtam. Prepositionen po styr olika kasus beroende på betydelse: genitiv (po kairės rankos, po [žwento Traicės) eller dativ (po [žwentaį Traicei), ackusativ (po wi[fą [wietą, po du, po trys), instrumentalis (po Diewu e[me, po Dangumi, po Stalū). Enligt P.F.Ruigys används separerbara prepositioner sammansmälta med substantiv: Antwožas, Pirmgalis, Prgweizda, Tarply[ė, Nūmona ’åsikt’, [żbraukiei ’det som faller av vid linskämning, avdrag’; med adjektiv: Per[funku, užpérnik[žtis; med pronomen: todėl, potam, priegtam; med verb: Nukertù, į[žeimù prie[tarāuju, į[ziilg[tu, U[ſikėtinu, užſikėtinu ’blir hårdnackad’; med adverb: Berōds, pripultinay. I slutet av kapitlet (R 124) behandlas de så kallade icke-separerbara (inseparabiles) prepositionerna, ”som till största delen har uppkommit ur separerbara, och de senare ur grekiskan. Till dem räknas ap, api (av apie), at, par (av per), pa (av pas eller po), pi (av pri) och na. De första står i början av ordet; de senare, nämligen pi, na, står i slutet av ordet.” Jämför dem i substantiven apdangalas, Pawa[aris, at[tankas ’rest’, Pardo[zkę ’försäljning’; i adjektivet Apkunus ’fetlagd’; i verben apžūrù, apipjāustu (=apipjāustau), ateimì, pareimì, pākā[u; i adverben atgalōs, aplink, palaimingay. *Det borde vara Dāiktą. 30 Om de oskiljaktiga prepositionerna pi och na sägs följande. Den första förekommer i slutet av genitiv, instrumentalis och lokativ hos nominalord, och den andra i slutet av ackusativ (det finala i och a kan falla bort, t.ex.: Diewopi, Diewumpi (med epentetiskt m) i stället för Diewupi, Diewip’ av Diewije i stället för Diewė, Gražaumpi, Gražampi, Wienopi, Wienampi, Wienip’, Manęs[pi], mu[?]umpi, mu[j]ip’. Na förekommer vid substantiv i singular, t.ex.: Danguna, Dangun’ och vid adverb: Tolun, Laukan, Auk[š]tyn. P.F.Ruigys uppfattning om skiljaktiga och oskiljaktiga prepositioner skiljer sig något från de andra tidiga grammatikförfattarnas: som skiljaktiga prepositioner räknar han även en del adverb, t.ex.: ap, api, at, par, pa. I detta avseende överensstämmer han med K.C.Milkus, som för övrigt huvudsakligen har skrivit av honom. Dessutom har P.F.Ruigys kanske mer än de andra tidiga grammatikförfattarna i vårt land anknytning till den romantiska språkvetenskapen. Detta framgår redan av prepositionskapitlet, där det hävdas att de skiljaktiga prepositionerna skulle härstamma från grekiskan. Några mer framträdande andra varianter eller sällsyntheter bland prepositionerna finner vi inte heller i denna grammatik. Möjligen kan nämnas att be här räknas som en oskiljaktig preposition i modalordet Berōds, som författaren hänför till prepositionerna. Prepositionerna nämns också i avsnittet ”Vom Regimine Praepositionum” (R 148). Här finner vi märkliga och samtidigt intressanta resonemang av författaren om att prepositioner ”in compositione bei den Verbis” (det vill säga verbprefix) styr de kasus som själva verbet kräver. Om ett verb ”extra compositionem” (det vill säga utan prefix) inte styr något direkt, alltså är neutralt i fråga om rektion, får det ”in compositione” det kasus som styrs av prefixet, t.ex.: Ap[stoti Pillį, Apgalėti Nėpriešlį, Pėržengti Prij[akimus, Pėrgalėti Welnią, Praeimi Bažnyčią, Užžengti Dangų, Užgėrti ka[žką. Det är förståeligt att sådana resonemang endast kunde ha uppstått genom att prefix blandades ihop med prepositioner. Märklig och samtidigt intressant är också författarens anmärkning att pirm, ikki också kan användas som konjunktioner. Detta illustreras med exemplen: Pirm nueinant, Pirm mán nuejus, Ikki au[štant, Ikki mán atei[jent. Det intressanta här är att författaren uppfattade den särskilda användningen av dessa prepositioner och, för att beskriva den, i sådana fall till och med hänförde dem till konjunktionerna. K o n j u n k t i o n. Här tas följande konjunktioner upp: 1) samordnande: Ir, bey, irgì, o, teip, taip; 2) disjunktiva: ar ar, ar arba, buk buk, ney ney; 3) villkorskonjunktioner: jėy, jeygu, jeygi, jeyme, kittayp, pirm, pirm neng; 4) adversativa: allė, bet, ben, tiktay, wienók, ben ne; 5) koncessiva: Kacz, kacżeyg, norint, nēy, kad ir; 6) kausala: Nēs, ne[a, ne[ang, jog, kadangi, būtent, jeib, idant, kad; 7) konklusiva: Todėl, todėley, aža ‘kad net’,tau; 8) konjunktioner som uttrycker samband: Priegtam, toliauš, potám, galáu[ey, pa[kiáu[ey, ikki R 124—125. De skiljer sig inte mycket från de konjunktioner som presenteras i andra tidiga grammatiker. De är till största delen litauiska och används fortfarande, men många används inte längre i dag, t.ex.: buk buk, jeygi, pirm neng, allė, wienók, Kacz, kacżeygi, Nēs, nē[a, Nē[ang, jeib, aža, Priegtam, Toliaus. En del av dem är översättningslån: buk buk, wienók (jfr polska bądź bądź, jednak); främmande ord (polonismer): allė, Kacz, kacżeygi, aža; arkaismer: jeygi, pirm neng, nēs, nē[a, nē[ang, jeib, Priegtam, Toliaus. Konjunktionerna behandlas också i syntaxavsnittet ”Vom regimine Conjunctionum” (R 149—151). Här finns fler levande språkexempel än i andra tidiga grammatiker. 31 — meningar och andra uttryck som visar hur konjunktionerna används och hur ord och meningar fogas samman, t.ex.: Kaip Pons Dievus Dangų bey Žemę sutwere, tay Žėmė buvo pulſta ir tuſzcza, o (ir) buvo Tamſu ant Gillybės. Om sammanfogningen av nominalord sägs vidare att bey endast förenar enskilda ord: Saulė bey Mėnu; Bey gerieji, bey piktieji, beygi kožnas Žmogus. O ‘ir’ jungia sakinius: Aſz jūs myliu, o jūs mane ne mylit; O Pons Dievus paſakė Obroomu. Ir förenar såväl nominalord som verb och meningar: Dangus ir Žėmė ſugrùs ir niekù pawirs, ir Ponas Dievus abbùdu kitokiu padarys. Användningen av ”verbkonjunktioner” med former av indikativ och konjunktiv: Mės džiauġſimės, kad Kriſtus ateis; Ką miſliji, kad dabar Kriſtus ateitu?; Ir praſzykime Dievą, kad (jeib, idant) Pakąjų dūtų ant Žėmės. Användningen av prepositionerna pirm och ikki, som räknas till konjunktionerna, illustreras så här: Pirm ateinant, jis ſawę apſakydis; Pirm tam būſent; Pirm Dangų ſutvėrus; Pirm mums atėjus; pirm Sālei (=saulei) užtekant; Ikki Kriſtui ateiſent (taip pat iki Kriſtus ateis); Ikki pawalgant paláuk (taip pat ikki pawálgyſu...). I själva verket visas här inte så mycket bruket av dessa ”konjunktioner” som parallell användning av verb och motsvarande gerundier, vilken inte helt överensstämmer med dagens normer. Att meningar innehåller fler particip och verb än konjunktioner framgår också av följande exempel (särskilt de där konjunktionerna helt utelämnas):Girdžiu kad jis eſąs juſip’, arba kad jis eſti...; Pažadėjo man, kad Nammei būſęs, arba... bus; Herodas girdėjo, kad Iſzganvtojis uſzgimęs; buvo pažadėjęs kad Žmones buſę žegnoti; norėjo pabandyti, bau buſęs tikſkus; Klauſė, kur Awis eſanti; pirm numirſztas pažadėjo Žėgnonę dūti, jéy ſlaužiſes; kaip ji pradėjusi ſzaukti tai jis iſzbėgęs; Mės iſipážyſtam jog tai ne muſų eſanti Teiſybė; kokį nors Czeſą, kad tikrai paſitikėtuṃbim per jį amžinay buſę iſzganvyti; Pradėjo Paraonas gailėtis, jùs iſzleidęs. Jfr också: Sákoſi turįs (i stället för kad turįs); Kalbà buvo Iſzganvtojis užgimſęs; Atſákė Joſepas, wienas iš jų turįs Nammù kelláuti; iſz to galeſęs numatytį, ar jie Spėgai eſą; Jie ſáko eſą (kad eſą, arba é(ti) atſu(ti). Pažadėjo dūſęs; tyrinėjo kiek (t.y. ben) žinnąs iſz manes; Klauſė, kodėl (ben) jie eſą Spėgais; neſ ſakė (kad) pañukſtyſęs; netikkėſi (=netikkija?) ſuláukſenti Waikų; ſkundžiaſi Netėkės; nuſidùt nežiņngs. Enligt författaren visar även följande exempel möjligheten att utelämna konjunktionen: Jėzus pawadinnes Waikėlį ſawępi, klauſė jį, arba wadinnno Waikėlį awępi, klauſdams jį; Jėy Dievus ateidams raſtu tawę Griekose; Ką darydams apturėſu amžiną Gywātą [?] i stället för ką daryſu ir (taipo) apturėſu...? Att particip- och gerundiekonstruktioner under författarens tid användes levande i stället för bisatser som objekt med konjunktionen kad framgår också av följande exempel som han anför: Kadangi Dievus iſzroda jį mus mylint, eum nos amare, taip pat jį mus mylintį (plg.: Kadangi Dievus iſzrod’, kad jis mus myl’); Miſliji mane turėſent, taip pat turėſentį Czeſą; girdėjau tawę ſweiką muſump’ parėjus, taip pat parėjuſį; Skundžiaſi ſawę nemylimą eſant, taip pat eſantį, taip pat Skundžias ne mylims eſąs. Jfr också: Dievė dùk mums naują Mėtą ſweikiems ſuláukt; Dùk mano 32 Ropa, kom hit till dig; säg till dem som blir frälsta; när jag säger detta till honom, gav han efter; han säger att det ska ske med honom; när den yttersta dagen närmar sig. Interjektion. Här ges tio grupper av denna ordklass: 1. utrop (o, ak!), 2. ömhetsord (mielul, auk/ut), 3. skratt (á, ã, ã), 4. smärta (ay, ak, dejā, ayman, bejčū, taiĝā), 5. tillrättavisning (a, o, bā), 6. svordomar (czui, pui), 7. gråt (Ui, ui, ui), 8. hån (a a), 9. försköning (Nu, nu, Szuk/ztu, Minnáu), 10. tystande (Tit/ž, št, čit, pjt). Gruppernas latinska benämningar och ordningsföljd är precis desamma som i F. Haackos grammatik; här förekommer bara enstaka nya ord (be/ka ‘inte sant’, taiĝā, Szuk/ztu, Minnáu ‘nej’, men det är snarare en partikel än en interjektion). Även här, som framgår av exemplen och hela kapitlets struktur, kopieras det i hög grad från tidigare grammatiker. I det alltför korta syntaxavsnittet ”Vom Regimine Interjectionum” (R 151) anges endast användningen av en interjektion, Ak, tillsammans med kasus. Här sägs att när den talande personen avses står ak med nominativ, dativ och ackusativ, medan man vid tilltal till en andra person också använder vokativ: Ak! a/š Bednas!; Ak man Bednam!; Ak manę Bedną!; Ak! kok/ai Pauk/ztis!; Ak! Būda [zio Czéjo, o tempora, o mores!; Ak grie/žna/šis Žmogau! Författarens påstående att ak här styr (regieret) de nämnda kasusformerna kan naturligtvis inte betraktas som riktigt, även om det visar författarens strävan att överallt urskilja samband och relationer mellan ord. V. G. Ostermeyers ”Neue Littauische Grammatik”1 Adverb. Det femte kapitlet om etymologi i denna grammatik omfattar de så kallade partiklarna, det vill säga adverb, prepositioner, konjunktioner och interjektioner; här finns också anmärkningar om ordbildning och dialekter. Adverbkapitlet i denna grammatik påminner (åtminstone genom urvalet av själva adverben) mycket om motsvarande kapitel i alla andra tidiga grammatiker (med möjligen undantag för K. Sapūnos och T. Šulco grammatik). Det är alltså varken särskilt originellt eller självständigt. Huvuddelen av de adverb som G. Ostermeyer tar upp finns också i andra grammatiker. I detta avseende utgör han inget undantag. Adverbkapitlet inleds med påpekandet att grammatikerna bara behöver ett litet urval av adverb, utifrån vilket man sedan kan dra slutsatser om andra adverb (som inte ingår i urvalet). Vidare påminner man, liksom i de andra här behandlade grammatikerna, om att adverben indelas i vissa klasser och att olika adverb kan tillhöra mer än en klass. Bland de mer ovanliga, intressanta eller levande ord och uttryck som författaren räknar som adverb kan följande nämnas: ſzenlink, tenlink, wienatrul ‘åt ett håll’ (vid sidan av katrul), dabar/tei ‘just nu’, wakar wakar ‘i går kväll’, anday ‘inte- 1Neue Littauische Grammatik ans Licht gesetellt von Gottfried Ostermeyer, der Trempenschen Gemeine Pastore Seniore und der Königlich–Deutschen Gesellschaft zu Königsberg Ehren–Mitglied. Königsberg, 1791... (härefter — Ost). 33 ’för länge sedan’, pamažy, minau inte ‘inte för allt i världen’, arties ‘kanske’, kai man Dievs ‘helt säkert’, manęs dėl ‘för min skull’ Ost 113–114. Det är särskilt intressant att G. Ostermeyer var den förste av alla tidiga grammatiker som i någon mån lyfte fram participiella adverb, främst sådana som bildats av passiva particip eller nödvändighetsparticip, t.ex.: įžąnomay, įžmanomay, regimay, būtinay, mirtinay, pripiltinay, mylėtinay, wir[linay Ost 114. Det iögonfallande är att nästan alla adverb som G. Ostermeyer anför är litauiska, normriktiga och korrekta. Av alla adverb som han tar upp i avsnittet om adverb i sin etymologi, eller ord och uttryck som han helt enkelt räknar som adverb, är det så att säga bara två som är barbarismer: loſkaway ‘vänligt, välvilligt’ och wiezlibay ‘hövligt’. För övrigt är den här nämnda egenskapen hos adverben kännetecknande, så att säga, för alla de tidiga litauiska grammatikor som gavs ut i Preussiska Litauen. Adverbavsnittet visar således också att de tidiga grammatikernas författare verkligen strävade efter att förbättra och normera det litauiska litteraturspråket och göra det gemensamt för alla litauer. Om adverbens användning talar G. Ostermeyer i grammatikans syntaxavsnitt. Eftersom han, liksom alla andra tidiga grammatiker, har hänfört alla partiklar till adverben, behandlas även här, i syntaxavsnittet, partiklarnas användning tillsammans med användningen av vissa adverb. Först hävdas det att adverbia copiae och inopiae (adverb för mängd och brist) styr genitiv, t.ex.: daug Pinigų, daugiaus Garbės, gana Žodžių, maž Dūnos, menk Proto Ost 162–163. Därefter sägs att Geray ”hat einen Dativum” (har eller styr dativ). Detsamma gäller för bepig, t.ex.: bepig taw. Båda dessa adverb kan också konstrueras med prepositionen su och instrumental, t.ex.: Bepig su Dūna, bile tikt Rugiu Ost 163. Alla G. Ostermeyers övriga anmärkningar om adverbens användning handlar i själva verket bara om bruket av fråge- och nekandepartiklar eller om egenskaper hos frågor och svar. Av denna korta översikt ser vi att G. Ostermeyer inte tillförde särskilt mycket nytt till behandlingen av adverbet i sin grammatik jämfört med andra grammatiker. P r e p o s i t i o n. Redan i början av avsnittet ”Von den Particulis” (Ost 112) beskriver författaren prepositionerna som ord som får en tidigare obefintlig funktion när de står framför substantiv eller verb. En sådan beskrivning av prepositionerna är naturligtvis varken exakt eller uttömmande. Prepositioner används ju inte bara med substantiv utan också med pronomen; å andra sidan är användningen med verb mycket begränsad, t.ex.: prieš einant, prieš įstodamas, iki pavalgyt, iki grįžime och liknande. Författarens märkliga syn på prepositioner berodde på att han, liksom andra tidiga grammatiker, även räknade prefix som prepositioner och delade in allt detta i avskiljbara (separabiles) och icke-avskiljbara (inseparabiles) prepositioner. Här är de avskiljbara prepositionerna: anápus, anót, ant, apie, aplink, arty, aurė, be, dėl, gale, į, iki, įž, įžilgay, laukė, link, lyg, sulyg, nū, pagal, pas, paſkųy, per, pirm, po, pri, prie, prieg, prieſz, po, ſu, ſzallė, paſzalį, tarp, ties, už, widuy’. Därefter påpekar författaren träffande att vissa av dessa prepositioner är substantiv (Nomina) som fått en prepositionsliknande betydelse, t.ex.: laukė Mieſto ‘utanför staden’, ſzallė kalno; andra är adverb som används prepositionellt, t.ex.: aplink, arty, paſkųy, widuy, anǫžal. Och här är de icke-avskiljbara prepositionerna: ap, api, at, par, pra, da, pa, ſa, pi, ir n arba na. I själva verket har vi här att göra med olikartade företeelser — prefix och postpositioner. Författaren glömmer inte heller det prefix av slaviskt ursprung da, som han 34 härleder från polskans do, men tar helt miste par härleds från per, ſą — från su och så vidare. I syntaxavsnittet ”Von den Praepositionibus” (165—173) redovisas de så kallade särskiljande prepositionerna efter de kasus som de används med. 1. Med genitiv: anapus, anąſzal (anapus Girrôs, anąſzal Uppės); anôt (anôt Têwo); ant (ant Kalno, ant Garbės ‘till ära’, ant Wandenų), arty (artų Kiemó ‘by nära byn’); aurė (aurė Girrôs ‘vid skogen’); be (be Piningų, be Kriſtaus nierą išzganymo, be jokiós mano Kaltybės, taip pat be wiſſós...); dėl, dėley (dėl Diewo, dėl Teiſybės, taip pat Garbės dėl, manęs dėl); iš (iš Priſzakio, iš Mieſto, iš jaunų Dienų, iš jo girdėjau); išilgai (išilgai Kiemo); laukė (lauke Mieſto ‘utanför staden’); nù, nùg (nù jo gawau, nù Kalno, nù Mieſto, nù ſawęs); pirm (pirm manęs, pirm Saulės Užtekėjimo, pirm Smerčio, jfr: pirm Saulei užtekant); pri (pri manęs, pri Momôs), prie, prieg (prie Sudžiôs, prie Ežero); ſzallė, paſzalių (Szallė tawęs, paſzalių Mieſto); tarp (tarp Pulko, tarp dwėjų Kalnų); widuj’ (widuj’ Nakties). Här är den adverbiella partikeln aurė (eller dess användning som preposition) märklig och tvivelaktig. 2. Med dativ: lyg ‘gleich, als’ (lyg Diewui; tai ne lyg jo Noſei; lyg Wandenų plaukti). En sådan prepositionell användning av ordet lyg är numera helt ovanlig och svår att belägga. Kan partikeln lyg ha uppfattats som en preposition här? 3. Med ackusativ: apie (Moizeſzus apie manę raſze); aplink (aplink Mieſtą); į, in (neėjo į Kiemą ‘kaimą’, į Pakajų įſidit ‘finna sig till rätta’, eilė ing Artimą, Krikſztits į Kriſtų, tikiu į Diewų, tai jam ne į Duſzę ‘inte i hans smak’. pas (pas jj, atėjo pas manę, pas Kelg ‘på vägen’); paſkui (paſkui ji); per (per Naktį, per Miſzą, per Tiltą, daryſi per mano Maldą, per Durną ji laiko, per Newalę ‘med tvång’); prieſz (prieſz Weliną karauti, prieſz Wyraunſybę patogyę ‘anständigt’ uppföra sig, prieſz Rugių ‘rågskörden’, prieſz mirſztant); pro, pra (pro Wartus, pro tawę ‘dig’ tas Walgiſ, pro Diewą melſt, pra ſzali eiti). Ovanliga är också uttrycken pro Diewą melſt ‘be Gud om’, och pro tawę ‘dig’ tas Walgiſ. 4. Med instrumentalis: ſu (ſu manim, ſu Diewu ‘må Gud bevara er’); ſulyg (ſulyg Diena), ties (ties Buttu ‘husen’, ties Jezaus Kryžum’ gullėt). 5. Med genitiv och dativ: įkki (įkki galo, įkki ſzios Dienos, även ſzei Dienai, įkki Mieſto, även Mieſtui; jfr: įkki ateinant, ateiſent). 6. Med genitiv och ackusativ: link, linkay (Szaurù link ‘norrut’, Pietų link; jfr: Dangun’ link, aukſtyn link, žemyn link); pagal (pagal Raſto ir Raſtą, pagal Kriſtupą ‘efter Kristup’ föddes Kubas); už (už Girrôs, už Angôs ſtow; užritto Akmenį už Angą Grabo, Kriſtus kentėjo už mus). Uttrycket užritto Akmenį už Angą är numera helt ovanligt. 7. Med fyra kasus, men med olika betydelser: po (po Welykų, po mažam ‘snart’, po deſzinei, men också po deſzinės, po ſawam geriau ‘ensam är det bättre’, po wiſſą Swietą, ėmė po Graſzi, po Pelną ‘betala efter förtjänst’, po Dangum, po Swietu užaugęs — sägs om ett föräldralöst barn). Jfr: Po Akų, po Akim’, po Akimis. Till de så kallade oskiljaktiga prepositionerna räknas pi och na. Den första (pi) fogas till genitiv av substantiv och pronomen (Sudopį ‘inför domstolen’, Kryžauspį ‘vid korset’, deſzineſpi ‘på höger sida’, Diewopi ſzaukti, manęspi atėjo ‘kom till mig’, muſumpi, juſumpi. Författaren anger också följande former som förekommer i skrifter: gerampį, ſaldumpi, Diewipi, vilka inte är lika 35 vanliga, såsom prie Diewo, pri manęs, pri tawęs. Det andra (na) fogas till ackusativ (Dangų’ gabentas, Miėstąn’ nuėjo). Men även här sägs det att man oftare säger į Dangų, į Miėstą. Jfr: geryn, didyn, mažyn, šenyn, aukštyn eiti. Författaren kallar verbens och nominalordens prefix Praepostiones in Compositione och konstaterar riktigt att de ändrar betydelsen hos det ord de fogas till, till exempel: įkrėju — apįkrėju ‘omger’, jūkšu — apjūkšu, verkiu — apverkiu, šiaučiu — atšiaučiu, dūmi — atdūmi; vidare jfr: atganyti, atkeįti, įpūlu, įįgyvenu ‘slår mig till ro på en gård’, įįžgyvenu, nužengti, pakreikti, pagūkti, pinti, pagarbenti, perkrėkti, prilyginti, Priešginys ‘motståndare’, pramanyti, Šakaliny̆s ‘fängelsekamrat’, Santėwonis ‘medarvinge’, sudžūti, šuarti, užrakinti, užsiimūršti, užsigauti. Efter att ha gått igenom de prefixavledda orden framhåller författaren följande fördel hos litauiskan: det som en tysk uttrycker med många ord kan en litauer uttrycka med en enda stavelse (det vill säga ett prefix). Ibland skiljer sig betydelsen hos ett prefixavlett ord mycket från det enkla ordets, jfr: dūmi ‘jag ger’ och apdūmi ‘jag förgiftar’, pardūmi, įzdūmi; demi ‘jag lägger’ och nudėmi ‘jag begår en förseelse’, sėkiu (= siekiu) och prišėkiu ‘jag avlägger en ed’. Intressant är också författarens anmärkning att prefixavledda och icke-prefixavledda ord ofta nästan har samma betydelse, till exempel: kalbinu och užkalbinu; i synnerhet pa ändrar inte verbens betydelse. Den anmärkningen är naturligtvis inte exakt, liksom inte heller påståendet att det finns prefixavledda ord (Composita) med olika och nästan motsatta betydelser, till exempel: atleisti ‘släppa fri’ och ‘förlåta (en skuld)’, prigauti ‘nå fram till’ och ‘lura’. Orden įžpažįstu, įžpa]akoju, užpakawojų, užprįjekiu kallar författaren Decomposita. Genom att betrakta prefixen som prepositioner förklarar författaren, som en av de första litauisterna, betydelserna hos prefixavledda ord; ibland blandar han visserligen ihop saker, men visar ofta en skarpsinnighet som kännetecknar en god litauist. K o n j u n k t i o n e r. Särskilt intressant är beskrivningen av konjunktionen, där det sägs att orden i denna ordklass påverkar språkets periodbyggnad och, efter sina funktioner, tillhör vissa kategorier, nämligen: 1. sammanbindande (ir, irgi, bey, taipojeg ‘likaså’), 2. disjunktiva (ar ar, ar arba, būk būk, ney ney), 3. förklarande (būtent, įdant), 4. villkorskonjunktioner (jey, jeygi, jeygu, kai, kad, jey ne, kittai p, pirm, pirm neng), 5. adversativa (o, bet, tacz, taczau, bettaig, tikt, tiktau), 6. koncessiva (kacz, kaczeig, norint, ney, kad ir), 7. kausala (nės, nėla, nėsang, kadang, jėib, įdant, jeng, kad, jog), 8. konsekutiva (kodėl, todėl, todrin, tai), 9. konjunktioner för samband (prietąm, potam, toliaus, galausey, paškiau[ey]) Ost 117–118. Mycket intressant och skarpsinnig är författarens anmärkning att några av dessa konjunktioner, när de har större anknytning till verbet än till språket som helhet, kan fungera som adverb. Liksom i andra tidiga grammatiker förekommer helt främmande eller inte helt litauiska och äldre ord (kacz, kaczeig, nės, nėlang med flera). I avsnittet ”Syntaxis Conjunctionum” (Ost 173–178) ges en mängd exempel och regler för användningen av konjunktioner. Dessa är naturligtvis ofta mycket tvivelaktiga i fråga om precision, och ibland modifierar eller begränsar författaren dem på sitt eget sätt. Till exempel sägs det att o står i början av en period, men alle i mitten av en mening. Författaren tillägger dock att Bibeln mycket ofta avviker från den regeln. Därför vore det kanske mest korrekt att här lyfta fram själva materialet som visar konjunktionernas användning och stanna upp endast vid författarens mer intressanta och originella tankar. Tėwo bey Momos Kudikis; Momos, ne Tėwo Weiſle; mulių tawe, ir wis milėlu; ar werkia, ar įukia; Die wus Swietą sutwere ir įšlaiko; O apie dewintą adyną łzaukė Jezus: Eli; O Jezus łzaukdamas didžiu Balſu įzleido Dwaſę; tai wiſſiems ant naudos, bet man labjausſey; ſawo darbą tykray pradėjo, alle 36 [z]ikart vann inte; eller [žeip, eller så; vare sig han är ung, vare sig [ens; varken [zis eller ans; om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?; om Gud inte vore med oss, skulle fienderna ha slukat oss; om någon inte föds på nytt, skall han inte se Guds rike; även om Gud fördömer världen, fruktar den honom ändå inte; även om världen störtade samman, skulle Guds rike ändå inte störta samman; vad än det är, hur svårt det än må vara; jag samtycker inte till det, även om någon skulle plåga mig hur mycket som helst; så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son; Gud gav sin Son för att frälsa världen; det är redan uppenbart att man inte tillfrisknar från den sjukdomen. Här påminner författaren om att de äldre använde jog och kad utan åtskillnad, medan man i dag, säger han, endast använder kad, som ofta utelämnas, och i stället för verbet sätts ett particip: jag hörde att han kommer; han lovade att besöka oss i morgon; Josef sade att en av dem skulle resa hem och hämta sin yngre bror; därav kunde man förstå om de hade kraft; han gläder sig åt att ha fångat sin granne; för att jag inte skulle gå vilse gav han mig vägen; för att ni skulle förstå den läran förklarade han den mycket väl för oss; jag uppmanar er att troget tjäna Gud; aža ’till och med, så att’ hans ögon blev dimmiga ’grumlades’; aža jorden skälvde (= skälvde); först han dör och innan jag dör; tills han kommer och när han kommit, när han kommer. Därefter förklarar författaren egendomligt men intressant att när det finns två verb utelämnas konjunktionen ir ofta, och ett av verben ersätts med ett particip eller ett gerundium: han sprang fram medan han sprang; han kom medan han ljög; efter att ha ätit sig mätt lade han sig; efter att på orättmätigt sätt ha betett sig blev han avsatt från ämbetet; när han på orättmätigt sätt betedde sig fick en annan ämbetet; på grund av att han på orättmätigt sätt betedde sig berövade man honom ämbetet; efter att på orättmätigt sätt ha betett sig avsatte man honom från ämbetet. Särskilt intressanta är följande regler hos författaren. Om den andra delen av perioden (kommat) handlar om något annat, övergår nominativ i den första delen till dativ och participet till gerundium (adverbialt particip): när vi hade ätit oss mätta kom gästerna; medan han ännu talade kom Judas; men om båda delarna handlar om samma sak är en sådan konstruktion omöjlig: i stället för när Jakob såg att åkrarna..., sade han måste man säga: Jakob, när han såg..., sade; i stället för när de hade gått hem övertalade Josef er måste man säga: när ni hade gått hem övertalade Josef er. Efter att ha härlett denna regel säger författaren att sådana fel förekommer i mängd i tryckta böcker. G. Ostermeyer framträder alltså inte bara som en av våra första grammatiker utan också som en av de första stilisterna och språkvårdarna för det litterära språket. Samtidigt bör han nämnas som en utmärkt jämförare av litauiska med andra språk, till exempel latin, som han behärskade väl. Så här säger han: ”Liksom en latinare ofta utelämnar quod och ut och då använder ackusativ med infinitiv, gör litauern likadant, men i stället för infinitiv använder han gerundium eller particip i ackusativ”, till exempel: vi vet att Gud frälser världen, eller att han frälser den; jag tror att förlåtelse för synder finns, eller att den finns. Författaren illustrerar också utelämnandet av konjunktionen kad med följande exempel: de bekände att främlingar och besökare finns på jorden; Gud, låt de små födas och de stora växa; jag måste vara sparsam; avundas honom inte att han är lycklig; barnen måste vara lydiga; Gud, låt er få uppleva ett nytt år vid god hälsa. Hela avsnittet om konjunktionens syntax avslutar han med meningen du skall lämna honom övergiven att vara, som han rättar till så här: du skall lämna honom övergiven. I n t e r j e k t i o n e r. Här urskiljs hela 14 grupper av denna ordklass, alltså fler än i någon av de sex första grammatikerna. Här är de: 1. utrop (O! ak! Ach, brak[z! — om någon ramlar och slår sig), 2. ömhetsord (mielul, auk[ut), 3. uppmaningar (ben, bent), 4. skratt (à à à), 5. tillrop för att hejda någon (stuy!), 6. uttryck för förargelse (czai! pui! beda!), 7. smärta (ay, ak, dėja, ay man, 37 bėda), 8. önskningar (Įzlowėk!), 9. förvåning (tataigi!), 10. tillrättavisningar (à, bà), 11. handlingsutrop (ui, ū, ui), 12. hot (nù, Įzukštu, minau), 13. givande (te ’ta’), 14. tystande (titjz, ticż, cit, pſt, st) Ost 118. I slutet av kapitlet säger författaren att han inte har gett tyska motsvarigheter överallt, eftersom vissa litauiska interjektioner sägs vara rena ljud, medan det för andra är omöjligt att finna motsvarigheter i tyskan. I själva verket kan endast ett av orden som nämnts ovan uppfattas som en ljudhärmande beteckning — nämligen brakſz. Men det är inte någon interjektion, utan ett egentligt ljudhärmande ord. G. Ostermeyer var därmed den förste av alla litauiska grammatiker som lyfte fram ett tydligt ljudhärmande ord, även om han räknade det till interjektionerna. Detta bekräftas också av hans anmärkning att litauerna har fler sådana ord och ljud som de infogar i talet för att uttrycka affekt, förvåning och liknande, och att man kan lära sig dem om man vill, men endast genom att umgås med litauer (Ost 119). Med andra ord betonas även i denna anmärkning ljud, och ett ljudhärmande ord är just inte ett ord framkallat av mänsklig affekt, utan en imitation av ljud som uppstår genom omgivningen och naturfenomenen (brakšt, trākšt, keberiókšt osv.). Hur som helst var G. Ostermeyer den förste i den litauiska grammatikens historia som tydligare greppade det ljudhärmande ordets väsen, trots att han ännu inte betraktade det som en egen ordklass. I denna grammatik finns också ett avsnitt ”Syntaxis Interjectionum” (Ost 178—179). Där sägs att interjektioner inte styr vare sig kasus eller modus, men att kasus eller verb kan användas tillsammans med dem, till exempel: ack, elände!, ack, jag olycklige!, ack, mig olycklige! ack, mig olycklig!, o Kristus!, ack, min Gud!, ack, tröstare!, ack, ljug inte!, ack, du tiggare!, ve dig!, bort med mannen ’jag vill inte ha honom’, ve mig! ’olycka över mig’, var hälsad ’var vid god hälsa!’, jag förbjuder er ’nej, det är inte tillåtet!’, ta barnet, tyst, barn!, stanna, broder!, var snälla och hör ’var vänliga och lyssna’. Naturligtvis är inte allt som tas upp i grammatiken här interjektioner. Som nämnts är brakſz ett tydligt ljudhärmande ord, mielul och aukſut snarare modala ord än interjektioner, och tataigi, te partiklar. Ändå är den stora majoriteten verkliga interjektioner, vars betydelser har ordnats synnerligen omsorgsfullt. Interjektionsavsnittets originalitet och självständighet, liksom dess litauiska prägel, är också slående. VI. K.G.Milkaus ”Grunder till en litauisk språklära”1 A d v e r b. Som anges på titelbladet har K.G. Milkus lagt P.F. Ruigys grammatik till grund för denna grammatik, men kompletterat den kraftigt, tillfört mycket och rättat en hel del. Åtminstone skiljer sig dock avsnittet om adverb jämförelsevis lite från P.F. Ruigys grammatik. Redan själva beteckningarna för de oböjliga, eller sekundära (Nebenwörter), ordklasserna och avsnittet om adverb 1Grunder till en litauisk språklära, där den grammatik som den yngre Ruhig tidigare hade gett ut visserligen har lagts till grund, men förbättrats och utökats med omfattande tillägg och nya bearbetningar av Christian Gottlieb Mielcke, kantor i Pillkallen. Königsberg, 1800 (härefter — Milk). 38 är helt identiska i båda grammatikerna, nämligen: ”Sjätte avsnittet. Om adverbens antal och olikhet, eller Recensio Particularum... §83. I. Om Adverbiis”. Denna ordagranna överensstämmelse till och med mellan rubriker och paragrafer visar tydligt att K.G. Milkus skrev av P.F. Ruigys grammatik. Själva adverbavsnittet ”Von den Adverbiis” inleds med precis samma ord, och sidan som ägnas åt adverb är ordagrant avskriven från P.F. Ruigys grammatik. Vidare är 23 semantiska underavsnitt om adverb uppräknade helt i samma ordningsföljd och med samma latinska beteckningar; endast fem av dem skiljer sig med ett eller annat ordc från motsvarande avsnitt i P.F. Ruigios grammatik. Slutligen är även dessa fem avsnitts avvikelse från motsvarande avsnitt i P.F. Ruigios grammatik minimal. Här är till exempel avsnittet om tidsadverb (temporis) i K.G. Milkaus grammatik utökat med ett adverb — Därefter, som översatts till tyska med ordet genast (?); avsnittet om kvalitetsadverb (qualitatis) har utökats med det enda ordet noggrant, avsnittet om eds- och bekräftelseadverb (jurandi) — med orden vid Gud, sannerligen, och slutligen avsnittet om ordningsadverb — med orden Nu kom, i tur och ordning. Här bör också tilläggas att P.F. Ruigys i grammatikens syntaxavsnitt §116 (III. Vom regimine Adverbiorum) skriver att adverb styr genitiv (Lauke Butto, Widduj’ Miesto; Ganà Žodžių, Ap[z]cziey Lobjų, Maž Dūnòs, Menkay I[z]minties. Hela den paragrafen har K. Milkus skrivit av ordagrant. För övrigt är även stavningen i de båda här nämnda grammatikerna så gott som identisk. Där den skiljer sig handlar det bara om någon enstaka småsak. P.F. Ruigys skriver till exempel Ypacėy, medan K.G. Milkus skriver Ypacziey. Men ingen av dessa båda författare använder konsekvent tecknet č för ljudet: på många ställen sammanfaller skrivsätten helt. Att författarna till alla de grammatikor som diskuteras här i hög grad använde varandras arbeten och ofta rentav kopierade även själva exemplen, framgår tydligast av följande faktum. Gruppen av lokala adverb, på latin benämnd ”ad locum”, består i alla dessa grammatikor (med undantag för K. Sapūnas och T. Šulcas grammatik) nästan uteslutande av följande adverb: Szū Dāiktu, Anū Dāiktu, Niekuatru Dāiktu, Tieſog, Tieſogie, (Tieſam) Milk 148. Skillnaden är endast att dessa adverb i vissa grammatikor stavas på olika sätt: med stor bokstav på ett ställe, med liten på ett annat och så vidare. Redan detta faktum visar tydligt att de adverb som nämns här inte är något annat än en ordagrann upprepning av adverbgruppen ”ad locum” i D. Kleins grammatik, jfr: [zū daiktu, anū daiktu, niekatru daiktu... tieſog, tieſogie... Tieſam G 134. Som denna korta översikt visar skiljer sig adverbavsnittet i K.G. Milkus grammatik mycket lite från motsvarande avsnitt i P.F. Ruigys grammatik. Ungefär detsamma skulle kunna sägas om hela K.G. Milkus grammatik. P r e p o s i t i o n e r. Även detta avsnitt i K.G. Milkus grammatik är i stort sett avskrivet från P.F. Ruigys grammatik, med undantag för en anmärkning där det sägs att det finns olika adverb och substantiv som används som prepositioner och styr genitiv, men inte är egentliga prepositioner, till exempel: annapus, anna[z]al, lauke, widduj’ och så vidare; de står tillsammans med genitiv enligt den välkända regeln: om två substantiv med olika betydelser står tillsammans får det ena genitivform, till exempel: annapus Kiemo, anna[z]al Uppės, lauke Rubežaus, Szalle Kalno, 39 Widduj’ Lauko. Men inte heller K. G. Milkaus anmärkning och regel är helt originella eller tillräckligt precisa: de här uppräknade prepositionerna eller ord som används prepositionellt, liksom deras kombinationer med genitiv, förekommer också i andra äldre grammatiker, och av två substantiv med olika betydelse som används tillsammans behöver det ena inte nödvändigtvis stå i genitiv, till exempel: ruduo miške, jūra rudenį och så vidare. Även prepositionskapitlet i denna grammatik är alltså ordagrant avskrivet från P. F. Ruigys grammatik, och den enda tillagda anmärkningen och regeln kompletterar eller korrigerar den i grunden inte alls. För övrigt är avsnittet om prepositionernas syntax också helt likadant som i P. F. Ruigys grammatik. J u n g t u k o i r j a u s t u k o kapitlen är likaså inte skrivna av K. G. Milkus, utan kopierade ord för ord från P. F. Ruigys grammatik. Den enda lilla detaljen här är ny: K. G. Milkus kompletterar den latinska förteckningen över interjektionsgruppernas namn med illustrationer med en elfte grupp, men ger den inget namn utan skriver bara så här: XI. Szmukſzt och förklarar på tyska ”wenn etwas entzvey gehet, herab glitscht, wegkommt”. Men detta är inte längre någon interjektion, utan en egentlig ljudhärmande interjektion, som författaren inte längre kunde hänföra till någon av interjektionsgrupperna och inte heller fann något latinskt namn för den nya grupp han lagt till. För övrigt är den ljudhärmande interjektion Szmurkſzt, som K. G. Milkus hänför till interjektionerna, den andra i ordningen som kommit in i grammatiken, vid sidan av den ljudhärmande interjektion barkſz. som G. Ostermeyer tidigare hänfört till interjektionerna. Detta visar hur svår vägen för ljudhärmande interjektioner in i den äldre litauiska grammatiken, grundad på klassiska grammatikprinciper, var och samtidigt hur mödosamt den grammatiska tanken utvecklades. Avslutningsvis kan man, efter att ha behandlat de oböjliga ordklasserna i de sex första litauiska grammatikerna som nämnts här, också dra mer allmänna slutsatser. 1. Att minst sex eller sju grammatiker (om även D. Kleins ”Compendium” räknas in) utkom i Preussiska Litauen under mindre än ett århundrade vittnar om en livlig litauistisk rörelse och om omsorgen om att utveckla det litauiska språket, höja dess kulturella nivå samt främja dess vetenskapliga studium och undervisning. 2. D. Kleins grammatikers utgivning bör betraktas som den största händelsen och bedriften i den litauiska grammatikens historia. Hans ”Grammatica Litvanica” var som en vägvisare som påminde litauiska intellektuella om behovet av att utveckla det talade och skrivna språket, och språkvetare om behovet av att utforska det litauiska språket. Ingen av de andra, senare grammatiker som nämnts här hade klarat sig utan hans grammatiska arbeten. Även mer än tvåhundra år efter att D. Kleins första grammatik hade utkommit använde A. Schleicher, som av F. Kuršaitis kallades en språkvetenskapens hjälte (”Schl. war ein Heros auf dem Gebiete der Sprachwissenschaft”1), när han skrev sin ”Litauische Grammatik”, inte bara K. G. Milkaus nyutgivna upplaga av P. F. Ruigys grammatik, utan också K. Sapūnas och T. Šulcas grammatik samt andra språkforskares arbeten; han tog även hjälp av båda D. Kleins grammatiker (den latinska och den tyska), trots att det enligt hans (A. Schleichers) uppfattning krävdes särskild försiktighet vid användningen av Kleins arbeten, eftersom denne inte sällan tuktade språket (”da er die Sprache nicht selten schulmeistert”)2. 1 F.Kurschat, Grammatik der littauischen Sprache, Halle, 1876, VI psl. 2 A.Schleicher, Litauische Grammatik, Prag, 1856, X—XI psl. 40 3. Jämfört med andra författare till litauiska böcker på 1600-talet utmärker sig D. Kleins grammatik genom att exemplen är litauiska, rena och normriktiga: den innehåller mycket få barbarismer och dialektismer. Grammatiken bygger huvudsakligen på den preussisklitauiska dialekten, som ligger mycket nära de sydvästaukštaitiska dialekterna, vilka i sin tur utgjorde grunden för det moderna litauiska skriftspråket. 4. Valet av latin eller tyska för att skriva dessa grammatiker berodde mindre på deras målgrupp – den preussisklitauiska intelligentian på 1600-talet, framför allt prästerskapet och de unga som studerade teologi – än på att det då ännu inte fanns någon litauisk grammatisk terminologi. Att skapa en sådan skulle ha varit en oöverstiglig uppgift för de första grammatikförfattarna, eftersom utarbetandet av grammatisk terminologi kräver många årtiondens arbete. 5. Grammatikförfattarna utnyttjade på ett mycket kreativt sätt 1600-talets grammatiker för andra språk, i synnerhet de traditionella, klassiska latinska grammatikerna, vilka hjälpte dem att mycket koncist framställa en övergripande bild av det litauiska språkets grammatiska kategorier. 6. Deras förståelse för oböjliga ordklasser och stilistiska nyanser och förmåga att uttrycka dessa på latin eller tyska, insikten om behovet av normer samt jämförelsen av vissa litauiska språkföreteelser med motsvarande företeelser i latin och forngrekiska visar att författarna till våra första grammatiker var utmärkta kännare av sitt modersmål och de klassiska språken samt välutbildade språkvetare. 7. När man nu bläddrar i de första litauiska grammatikerna uppstår ofrånkomligen frågan hur det kommer sig att de alla skapades i Preussiska Litauen och gavs ut i Königsberg, inte i Stor-Litauen, där den stora majoriteten litauer har bott samlat genom århundradena. Svaret på frågan kan bara upprepas, eftersom fler än en forskare redan har gett det. När den tyska makten genomförde en intensiv germanisering av litauerna ville den framför allt vinna dem för sin sida genom kyrkan och genom att sprida protestantismen på deras modersmål. Detta krävde litauiska skrifter, ett talat och skrivet gemenspråk och naturligtvis också litauiska grammatiker. Samtidigt bör man också komma ihåg protestantismens betydelse för den litauiska kulturen och dess progressiva karaktär. OBÖJLIGA ORDklasser I DE FÖRSTA LITAUISKA GRAMMATIKORNA Sammanfattning Åren 1653—1800 publicerades sju litauiska grammatiker i Königsberg: ”Grammatica Litvanica” och ”Compendium Lithvanico—Germanicum” av D.Klein (1653 och 1654), ”Compendium Lithvanico—Germanicum” av K.Sapūnas och T.Schultz (1673), ”Anhang einer kurzgefassten Litthauischen Grammatik” av F.Haack (1730), ”Anfangsgründe einer Litthauischen Grammatik” av P.F.Ruhig (1747), ”Neue Litthauische Grammatik” av G.Ostermeyer (1791), ”Anfangsgründe einer Litthauischen Sprach—Lehre” av Ch.G.Mielcke (1800). I artikeln diskuteras beskrivningen av de oböjliga ordklasserna i dessa grammatiker. Den viktigaste av dem är ”Grammatica Litvanica” av D.Klein, som lade grunden till alla de andra ovan nämnda grammatikerna. Behandlingen av de oböjliga ordklasserna i alla dessa grammatiker är starkt orienterad mot den klassiska grammatiken i det latinska språket. Författarna till de första litauiska grammatikerna uppfattade tydligt de semantiska och stilistiska nyanserna hos litauiska adverb, prepositioner, konjunktioner och interjektioner och visade en utmärkt förmåga att uttrycka dem på latin eller tyska. 41 Jämförelsen av det litauiska språkmaterialet med fakta från latin, forngrekiska och tyska visar författarnas framstående förmåga och kunskaper inom det litauiska språket, liksom inom tysk och klassisk språkvetenskap. Alla dessa grammatiker författades i Preussiska Litauen, där regeringen genom den protestantiska kyrkan strävade efter att knyta litauerna till sig. För detta behövdes litauiska skrifter, ett litauiskt litteraturspråk och litauiska grammatiker. Samtidigt bör man här också erinra sig protestantismens progressiva roll i den litauiska skriftspråkets historia. 42