Paminklas tėvų kalbai

för redaktörerna. I boken återges också en fotokopia av P. Berents artikel ”Pirmās latviešu valodas mācības sastādītājs”, som publicerades 1930 i tidskriften ”Izglītības ministrijas mēnešraksts”. I sak är detta hittills den mest utförliga biografin över J. G. Rehehusen, även om man inte vet var och när han föddes, var han studerade eller när han dog. Man vet att han omkring 1628 vigdes till evangelisk-luthersk präst i Kurland. Det antas att han genom sin hustru kan ha varit släkt med den lettiske lexikografen Johan Langijs. Artikeln har också översatts till engelska. Tillsammans med den engelska översättningen publiceras i boken även en faksimil av A. Bielensteins tyska artikel från 1901 års utgåva av J. G. Rehehusens grammatik. Denna bok, så omsorgsfullt sammanställd av den australiske språkforskaren, är alltså närmast ett slags encyklopedi över den första lettiska grammatiken. Här har material som hittills varit utspritt i olika publikationer samlats på ett och samma ställe, en ingående analys av grammatiktexten har presenterats, och de engelska översättningarna kommer i hög grad att underlätta för en bredare krets av forskare intresserade av lettisk kultur och dess språkhistoria att använda materialet. Enligt en liknande princip har även T. G. Fennells andra bok, ”Seventeenth Century Latvian Grammatical Fragments”, sammanställts. I denna bok publiceras två viktiga 1600-talsdokument med anknytning till den lettiska grammatiken — den så kallade ”Einhorns synopsis” (”Declinationum Letticarum ex D. Einhornij contrà Rehehusium tractatu Synopsis brevis”) och ”Biuchners fragment”. Förutom den faksimilåtergivna texten, den engelska översättningen och omfattande kommentarer publiceras här också utgåvor av ”Einhorns synopsis” av A. Bielenstein, A. Augstkalns och J. Zevers. ”Biuchners fragment” återges huvudsakligen med utgångspunkt i L. Arbuzovs utgåva (”17.g.s. latviešu gramatika bij. Kurzemes hercogu bibliotēkā Pēterpilī”. — Filologu biedrības raksti, 1925, 5, p. 106—125). Tillsammans med de engelska översättningarna publiceras här också utdrag ur A. Augstkalns artikel ”Veclatviešu rakstu apskats” (Rakstu krājums, 1930, 20, p. 109—110) och J. Zevers artikel ”Veci latviešu valodas pieminekļi rokrakstos” (Izglītības ministrijas mēnešraksts, 1937, 5, p. 619—621), samt K. Dravinis artikel ”Latviešu gramatikas materiāli Mārtiņa Bichnera albumā” (In honorem Endzelini, Chicago, 1960, p. 107—113). Den tredje boken ägnas åt Georg Dresels (Dreszell) grammatik ”Gantz kurtze Anleitung zur Lettischen Sprache”, utgiven i Riga 1685. Här publiceras en faksimil av grammatiktexten, en engelsk översättning, mycket omfattande kommentarer (p.147—421) och ett register över lettiska ord. Det är mycket glädjande att det i Australien finns medel (The Australian Research Grants Committee) för att ge ut sådana verk, men naturligtvis är det viktigaste att det där verkar en person som kan sammanställa sådana verk. Algirdas Sabaliauskas ETT MONUMENT ÖVER FÄDERNEARVETS SPRÅK Livets oväntade vändningar. Ibland återuppstår det som tycks vara förlorat för alltid plötsligt på nytt och strålar för ett ögonblick i all sin glans, för att stiga upp till ett nytt 189 liv i våra hjärtan och vårt minne. Dialekterna i det öde Klaipėdaområdet, som aldrig hann beskrivas ordentligt och knappt alls undersöktes vetenskapligt, hade redan nästan helt slocknat. Kvar fanns bara spår förvrängda av germaniseringen och ett fåtal personer, räknade på fingrarna, som kunde områdets språk. Lietuvininkarnas land, där de gamla kurserna, samogiterna och västlitauerna (och kanske även andra västbaltiska folk) levde sida vid sida i många århundraden, tycktes inte längre få sin egen Klein, Ruigys eller Schleicher och Kurschat, eller Gerullis och Stang, eller andra framstående språkvetare som så vackert förevigade den södra delen av Lill-Litauen, som drabbades av ett ännu sorgligare öde. Och plötsligt börjar det som redan verkade omöjligt att återfå i Litauen återvända från utlandet... År 1990 utkom Jono Užpurvio bok ”Trys kalbinės studijos” (”Drei sprachwissenschaftliche Studien”) i Chicago, utgiven med stora svårigheter av Lill-Litauens fonds förläggare och understödjare. Så småningom började exemplaren av ”Studijos” bege sig till Litauen, ett efter ett. Här väckte verket stort intresse, och dess författare gick från att vara en föga känd emigrerad filolog till att bli en betydande baltist med en viktig plats inom den litauiska språkvetenskapen. Det är mycket symboliskt att det var en annan forskare i Lill-Litauen, även han från Klaipėdaområdet, språkvetaren professor V. Peteraitis, som först presenterade boken för oss. Han bidrog också i hög grad till att ”Studijos” sammanställdes och gavs ut. Han skänkte boken till Klaipėdas universitet och uttalade sig med stor respekt både om arbetet och om dess författare. Jonas Užpurvis föddes den 12 december 1891 i Šilutė län. År 1911 avslutade han lärarseminariet och deltog senare i första världskriget som soldat i den tyska armén. Efter kriget studerade han klassisk filologi vid Vytautas Magnus-universitetet och arbetade som lärare i folkskolor och gymnasier. Från 1941 och fram till dess att universitetet stängdes undervisade han i tyska vid Vilnius universitet. År 1949 deporterades han tillsammans med sin familj till skogarna i Krasnojarsk i tretton år. Efter återkomsten från deporteringen bodde han en tid i Saugos och Šilutė, och 1967 reste han till Västtyskland. Vintern 1991 firade J. Užpurvis sin hundraårsdag. Jubileet gick inte obemärkt förbi i Litauen: det uppmärksammades med olika evenemang och en fin konferens i Kaunas, anordnad av Lietuvininkai-föreningen, där denne begåvade och flitige mans mångsidiga verksamhet diskuterades. Trots att livet förde honom hit och dit och han ofta saknade lämpliga förhållanden ägnade J. Užpurvis hela sitt liv åt vetenskapen. Han intresserade sig inte bara för Lill-Litauens historia och språk, utan också för antikens författares verk, italiensk och spansk litteratur samt den grekiska översättningen av Nya testamentet. J. Užpurvis var inte bara forskare utan också en framstående pedagog, som hans tidigare elever än i dag minns med kärlek och tacksamhet. För att göra sina tankar tillgängliga för en så stor läsekrets som möjligt skrev J. Užpurvis huvudsakligen på tyska. För oss är hans litauistiska verksamhet i dag mest intressant; där framträder följande huvudområden: Lill-Litauens historia och språkvetenskap, jämförande baltistik, toponymik och dialektologi. Eftersom J. Užpurvis saknade särskild utbildning i litauiska och stod utanför den snabba utvecklingen inom litauisk språkvetenskap, verkade han inte lika brett eller professionellt inom alla de nämnda områdena. Hans språkliga begåvning, självständiga och originella tänkande, stora allmänbildning samt vetenskapliga noggrannhet och ansvarskänsla råder det ändå inget tvivel om. Särskilt värdefullt är att författaren till ”Studijos” behärskar sin hembygdsdialekt från Saugos så väl; årtiondena av sovjetiskt liv hade nästan utplånat den oåterkalleligt, inte bara ur människors vardag utan också ur det historiska minnet. Boken som behandlas består av tre delar (264 s.). Den första delen av ”Studijos” — ”Saugosdialekten” (”Die Saugener litauischen Mundart”) — ägnas åt modersmålets 190 för dialektforskningen. I den andra delen, ”Flodens och stadens tyska namns ursprung” (”Memel Strom — und Stadtbezeichnung”), förklaras ursprunget till namnen på Nemunas och Klaipėda i ett brett historiskt perspektiv: man utgår från äldre skriftliga källor och fördjupar sig i de baltiska stammarnas förflutna. Den tredje delen — ”Tillkomsten av Donelaitis verk ‘De fyra årstiderna’” (”Zur Entstehung von Donelaitis Werk ‘Keturi metų laikai’ ”) — är en undersökning av detta verks tillkomst. Av alla tre delarna av ”Studier” framträder J. Užpurvis synsätt och kunskaper, det material han hade tillgång till och använde samt hans vetenskapliga slutsatser. Härnäst ska vi försöka ge en kort översikt över vad författaren har åstadkommit inom olika vetenskapsområden. HISTORIA. Synen på Litauens, särskilt Lill-Litauens, historia är ett område där vetenskapen är nära förbunden med politik och till och med nationell mentalitet. Enskilda staters anspråk på Klaipėdaområdet och Kaliningradområdet grundar sig oftast på två viktiga förhållanden och beror på två grundläggande frågor. Svaren på dessa frågor ges också i J. Užpurvis ”Studier”. Den första lyder: har Sūduva, Skalva (Šalavija) och hela kustlandet (trakten kring Klaipėda) varit ödemark (Wildnis), eller är det sedan gammalt bebodda områden med en naturlig kontinuitet? Efter att ha undersökt ett stort antal gamla krönikor, annaler och Vytautas brev ansluter sig författaren till ”Studier” till den senare uppfattningen. Om man betraktar dessa områden som bebodda sedan gammalt måste man fastställa vilka, det vill säga vilka folk, som har bott där. J. Užpurvis analyserar noggrant många ortnamn i området och utgår från historiskt material, och kommer fram till slutsatsen att dessa områden är litauiska. JÄMFÖRANDE BALTISTIK. Genom att föra de arbeten vidare som de stora baltisterna K. Būga och J. Endzelīns samt deras efterföljare inlett, och genom att i hög grad komplettera dem med nytt material och originella iakttagelser, har J. Užpurvis också bidragit med sin egen syn på de baltiska stammarnas historia. I ”Studier” försöker man vid upprepade tillfällen klarlägga de historiska relationerna mellan preussare, samogiter och Klaipėdaområdets invånare, och i kustdialekterna söker man efter ett kuriskt substrat. Genom att lägga fram intressanta lexikala och fonetiska paralleller finner författaren till ”Studier” gemensamma drag mellan Klaipėdadialekten och preussiskan och uppmärksammar relationerna mellan preussiska och samogitiska dialekter. Spår av det kuriska språket skönjs i Saugosdialektens accentueringssystem (särskilt framhävs accentens tillbakadragande och den därmed förbundna förkortningen av ordslutet). Det är beklagligt att frågan inte har undersökts närmare, att man inte har försökt lokalisera den historiska gränsen mellan samogiter och kurier och att deras språkliga kontakter inte har behandlats. Det toponymiska och lingvistiska material som författaren har samlat in och presenterat i publikationen gör det möjligt att dra betydligt mer omfattande slutsatser i denna och andra frågor än vad vi finner i ”Studier”, och är därför av ovärderligt värde för framtida forskare. TOPONOMASTIK OCH ANTROPONOMASTIK. J. Užpurvis tillför nya idéer och fakta till forskningen om litauiska ortnamn och personnamn och framför sin uppfattning om namnen på några viktiga floder och städer, vilka fortfarande ger upphov till diskussioner i forskarvärlden. I alla sammanhang glömmer författaren till ”Studier” inte att han är historiker och ägnar särskilt stor uppmärksamhet åt ortnamnens uppkomsthistoria och etymologi. Hela den andra delen av publikationen ägnas åt dessa frågor. Där gås alla flodnamn i Klaipėdaområdet igenom, och deras 191 en detaljerad karta. Äldre former av flodnamn som belagts i tyska källor jämförs med de namn som användes på författarens tid. Mest skrivs det om namnet på Nemunas, som betraktas som gammalt; alla andra varianter av flodens namn som nämns i olika källor har registrerats, och det visas på ett fint sätt hur den förvanskade tyska formen Memel uppstod. Av ortnamnen analyseras främst namnet Klaipėda. Dess höga ålder beläggs av den form som finns upptagen i Vytautas brev: Klawppeda. Bland de intressantare etymologierna kan nämnas förklaringarna av namnen Dercekliai och Nemirseta. Ordet Dercekliai härstammar, som den äldre stavningen Darzeppeln visar, från derva och cept ”baka” (dvs. en plats där tjära kokas), medan Nemirseta (Nimersatt) förklaras som ”en plats för osämja och oro” (”Ort des Unfriedens”). Båda ortnamnen uppvisar tydliga spår av kuriska. Dialektala former av ort- och personnamn och deras jämförelse med äldre former belagda i historiska källor gör det möjligt för J. Užpurvis att lämna värdefulla kommentarer om utvecklingen av accentueringen och strukturen hos sammansatta ord i Saugųdialekten; jfr Mėžgalė och Mischkogallen. DIALEKTOLOGIJA. Beskrivningen av den egna Saugųdialekten är den mest värdefulla delen av ”Studijose” och fyller en stor lucka i den litauiska dialektologin. Det insamlade autentiska materialet ger upplysningar om språkets alla områden och gör det möjligt att dra intressanta hypoteser och slutsatser. J. Užpurvis hade ingen särskild utbildning i dialektologi och har därför inte beskrivit och undersökt alla dialektdrag lika utförligt. Dessutom kan fakta om den egna dialekten ibland framstå som mycket självklara, så att man helt enkelt inte kommer att tänka på att de väcker nya frågor eller hjälper till att besvara gamla. Desto mer glädjande är författarens träffsäkra iakttagelser och generaliseringar, när en forskare som inte kommer från trakten inte ens skulle ana att det ena eller andra fenomenet finns i dialekten — i synnerhet ett fonetiskt fenomen. Beskrivningen av dialekten består av tre delar: den första är en kortfattad grammatik (”Grundzüge der Saugener litauischen Mundart”), den andra är illustrativa texter (”Beispiele der Saugener Mundart aus verschiedenen Lebenslagen”), och den tredje en liten ordlista (”Ihr Klangcharakter auf Tonband”). I den inledande delen av beskrivningen behandlas transkriptionssymbolerna. Återgivningen av dialektens ljud med särskild ortografi vållade sannolikt de största svårigheterna vid utgivningen och redigeringen av detta arbete. En förenklad stavningsvariant valdes, men inte ens den gjorde det möjligt att helt undvika alla problem. Exempelvis är markeringen av hårda och mjuka konsonanter med punkter ovanför eller under konsonanten (vâlg ”äter” och vâlę ”åt”) inte särskilt praktisk, eftersom en punkt ibland tycks ha ”hamnat” på fel ställe och ibland helt försvunnit. Det saknas symboler för att beteckna vokaler av olika slag: grafiskt skiljer man inte bara mellan o, som motsvarar standardspråkets o och uo (i dialekten skiljer de sig sannolikt inte fonetiskt åt), utan inte heller o, som har uppstått ur ett försvagat u, t.ex. rops sopòv ”rovorna ruttnade”. Detsamma gäller ė och e, som motsvarar standardspråkets ė, ie respektive e, i. Fler sådana invändningar kunde framföras, men här måste man åter tänka på de svårigheter som omgav utgivningen av arbetet. Den som vill kontrollera uttalet av det ena eller andra ljudet kan göra det genom att lyssna på de inspelade texterna, där författarens egen röst hörs. ”Grundzüge” består av fyra kapitel som behandlar olika språkområden. I det första kapitlet avgränsas dialektens utbredningsområde (en ganska detaljerad 192 karta över Saugųtrakten bifogas). Med några få drag försöker man beskriva dialektens plats och förhållande till närliggande dialekter samt dess historiska förbindelser med språk som på ett eller annat sätt har påverkat den. Dialektens mest framträdande särdrag anses vara den indragna accenten, som sätts i samband med kuriska, lettiska och finska språk. Särskilt värdefulla för dialektologin är de kommentarer om Saugųdialektens förhållande till andra klaipėdiškiai-dialekter som ges i inledningen och på vissa ställen i själva dialektbeskrivningen (synd att det finns så få sådana kommentarer!). Det är känt att det fanns olika dialekter i Klaipėdaområdet, något som också de äldre invånarna i trakten minns. Men i deras iakttagelser, som alltid i sådana fall, framhävs vanligtvis enskilda detaljer, oftast att vissa ord eller uttryck används på olika sätt. Systematiska skillnader kan bara uppmärksammas av en språkvetare, och J. Užpurvis var just en sådan språkvetare. Det vore mycket bra om dessa jämförande studier av de västliga dialekterna kunde fortsätta. Det största är det andra kapitlet — f o n e t i k (Lautwandel). Där beskrivs olika företeelser i dialektens ljudsystem och accentuering. Accentuation. Stor uppmärksamhet ägnas åt tonaccenterna, som författaren urskiljer mycket väl och noggrant försöker markera; jfr áukšt·s ”áukštas (adj.)”, áukšt·s ”áukštas (sub.)” och áukšt ”áukštis”. Som redan nämnts betraktas den indragna accenten som ett framträdande dialektdrag, uppkommet genom påverkan från andra språk. Om man sätter sig in i exemplen kan man märka att accenten i Saugųdialekten dras tillbaka på ett helt annat sätt än i de välkända samogitiska eller aukštaitiska dialekterna. Här tycks man inte kunna tala om en allmän eller ens betingad indragning av fonetiskt ursprung; jfr ord med lång stam och bibehållen accent kąntù ”jag lider”, šviesì ”ljus (fem.)”, galvà, lėktù ”jag flyger” osv. Det verkar som om accentueringsskillnaderna hänger samman inte med fonetiska, utan med morfologiska eller lexikala förhållanden. För trakten är accent på första stavelsen i ortnamn och efternamn mycket typisk: Vìlkyte, Kùkoratė, Jódats, Jókumats osv. Talord har indragen accent (t.ex. pẽnk, šẽš, sẽptin), liksom vissa substantiv av en viss struktur (särskilt med ändelsen -ys — árkels ”häst”, kàbils ”krok”, gáidis ”tupp”, tìngins ”liten sköld”, mer sällan med ändelsen -a — kàrčem, žãgat). Vandrande accent förekommer i vissa verbformer (t.ex. i andra person singularis presens betonas stammen — mėgì~mėgi ”du sover”, lėkti~liẽkti ”du blir kvar”, men i första person singularis ändelsen — mėgtù, lėktù). Förkortning i ordslut. Saugųdialekten skiljer sig från de nord- och sydsamogitiska dialekterna genom att alla obetonade ändelser förkortas — inte bara de korta utan också de långa: žãms ”låg”, žõiks, vókys, árkils ”häst”, snargalìn ”snarglinė (ett slags värdshus)”, žẽm ”vinter”, krẽt ”föll”. Endast diftongerna bevaras intakta. I ”Studijose” ägnas ordslutet stor uppmärksamhet; särskilt ingående beskrivs de fall då ändelser förkortas så att svåruttalade konsonantkluster uppstår. Då skjuts vanligtvis en vokal in (ett liknande fenomen förekommer också i nordaukštaitiska dialekter), t.ex. dòygans ”botten”, lėpsan ”lågan”, didẽsens ”större”. Synd att det i dag inte går att fastställa gränserna för denna förkortning. Att fastställa dem skulle kunna bidra till att förklara orsakerna till en sådan reduktion. Kanske är det ett substrat från kuriska eller från en närbesläktad baltisk stam? Eller kanske påverkan från tyska? 193 Vokalism. En av de mest framträdande särdragen i Saugu-dialekten är att standardspråkets diftonger ie, uo motsvaras av de långa vokalerna ė, o: kėms ”kie-mas”, pėmõ ”piemuo”. I ”Studijose” betecknas detta som en förändring (”uo wird langes o”, ”ie entwickelt sich zu... y oder... ė”). I denna fråga håller sig J. Užpurvis till den traditionella uppfattningen. Med tanke på det historiska förhållandet ie: ė och uo: o kan man dock också hysa andra uppfattningar. Framför allt kan man inte hålla med om att det långa y i formerna apý, pryš, py ”prie”, anýms, baltýms, vókytė skulle ha uppkommit fonetiskt ur ie. Saugu-dialekten förenas med andra västliga dialekter genom att diftongerna ai, ei övergår i långa monoftonger ā, ē: lāks ”laikas”, vỹrā ”vyrai”, aukštā ”aukštai”, vãdas ”veidas”, arklē ”arkliai”, kárvē ”karvei”, dė́je ”dejal, matė ”matei”... I ”Studijose” skrivs också om breddningen av u och i (> o, e). Som bekant är sådan breddning utmärkande för alla västbaltiska språk. Det är beklagligt att författaren inte bara har underlåtit att diskutera längden hos de breddade vokalerna o och e (att de skilde sig från långa o och e med annat ursprung kan ibland utläsas av motsvarande accenttecken), utan inte ens nämnt att denna breddning hänger samman med vokalharmoni. I ”Studijose” skrivs det upprepade gånger om att e uttalas olika beroende på den följande stavelsen (t.ex. n’ãš ”nešu”, nèš ”neši”). Därför är det märkligt att författaren helt har förbisett att u och i inte breddas i alla sammanhang. När de följs av en palatal konsonant tycks dessa vokaler förbli oförändrade — åtminstone kan man dra den slutsatsen av exemplen (jfr mòd ”mudu” och mùd ”mudvi”). Materialet i ”Studijose” visar ytterligare ett framträdande dialektdrag: betonade a och e förlängs inte (rãts ”ratas”, žẽms ”žemas”, n’ãs ”neša”, mạd ”medų”). Konsonantism. I dialekten spelar oppositionen mellan hårda och mjuka konsonanter en mycket viktig roll. När ändelserna förkortas skiljs olika former åt genom detta kännetecken, särskilt verbformer: tempus (bãig ”baigia” och bãig ”baigė”), personer (bláun ”bliaunu, bliauna” och blạun ”bliauni”, gérs ”gersiu, gersi” och gárs ”gers”). I detta fall får diakritiska tecken särskild betydelse. Tyvärr är publikationen inte särskilt noggrann i detta avseende. Som bekant kännetecknas människornas språk i Klaipėdaområdet av vissa drag som uppkommit genom tyskt inflytande — aspiration av konsonanter, l-ljudets mjukhet och liknande. Det är möjligt att sådana företeelser bara uppfattas av en utomståendes öra, medan dialektens egna talare helt enkelt inte märker dem. Förmodligen är det därför dessa fenomen inte nämns i ”Studijose”. Det tredje avsnittet i ”Grundzüge” ägnas åt m o r f o l o g i — frågor om dialektens formbildning och böjning (Formenlehre). Några deklinationsparadigm för substantiv och konjugationsparadigm för verb presenteras, åtföljda av tämligen korta kommentarer. Uppgifterna i morfologikapitlet kompletteras av exempel i andra kapitel, som ger en viss bild av formsystemet i Saugu-dialekten. I många fall ligger dialektformerna nära de samogitiska; paralleller kan också sökas till kuriska eller rentav fornpreussiska. Följande kan betraktas som mer framträdande drag i dialektens morfologi: a) många substantiv med i-stam övergår till ė-stam: akẽ ”akis”, ausẽ ”ausis”, žãsė (jfr fornpreussiska sansy, som kan tolkas som zansi eller zansē), men naktis, degsnis ”hetta”; b) i stället för standardspråkets singularändelse i dativ -ui används -o (~uo), och i stället för pluraländelsen i dativ -iems används -yms, t.ex. bárnõ ”bar- 194 nui”, mèdžo ”medžiui” (jfr adverbet av samma ursprung pakelõ ”pakeliui”), anýms ”aniems”, veñỹms ”vieniems”; c) pronomenets former tevės, tėve osv. (med rotvokalen e) är sannolikt kuriska, jfr lettiska tevis, tevi; detsamma gäller prepositionerna apỹ, prỹš och särskilt pỹ ”vid” (jfr lettiska pie ”vid”); d) i dialekten används atematiska former av samogitisk typ (mėgtų, lektų, atų ”jag går”), liksom presensformer av na-stam páun, šáun, rỹn, grìun). LEXIKOGRAFI. Det måste erkännas att J. Užpurvis har gjort betydande insatser som lexikolog. Lexikaliska uppgifter förekommer i olika delar av dialektbeskrivningen. Det fjärde kapitlet i ”Grundzüge” består av en kort förteckning över ortnamn och personnamn samt en liten ordlista med ovanligare dialektord. Egna ord skiljs från lånord (även om författaren inte alltid lyckas med detta), och ordförrådet i olika dialekter i Klaipėdaområdet jämförs. Av särskilt stort värde är ordlistan (Wörterverzeichnis) i den tredje delen av dialektbeskrivningen, som innehåller omkring 600 dialektord. Orden är återgivna i dialektal transkription och betydelserna förklaras på tyska och litauiska. Det är beklagligt att substantiv vanligen bara anges i singularis nominativ, adjektiv i maskulinum nominativ och verb i infinitiv, så att vi inte kan få någon fullständig bild av deklinations-, konjugations- och accentparadigmen. Några mer intressanta dialektord är: dagà ”skörd, skördetid”, degsnis ”hetta”, mãuk ”maukė (vadskydd)”, õst ”mustascher, mustasch”, snarglìn ”snarglinė (enkelt matställe där man super)”, strė̃gts ”striegtis (tränga sig fram, pressa sig in)”, žveždars ”žvizdras (grus)”. Ordlistan livas upp av de tillagda idiomen, t.ex. gaida pàrdev ”sålde åt tuppen (=padėge)”, pùts nàgs apynėms ”den egna nageln åt humlen (=vad de behöver för att växa)”. Jonas Užpurvis framhåller upprepade gånger att kyrkan haft ett stort inflytande på dialekterna i Klaipėdaområdet. Genom kyrkan har vissa gamla former bevarats (och, får man anta, ibland också införts på nytt — A.K.). Bland sådana former bör först nämnas atematiska första person-former med ändelsen -mi (bėgmi, esmi), verb med inskjuten enklitik (pamistiprink ”styrk mig”, nemiduok ”ge mig inte”). Särskilt exotiska ter sig också de adverbialiserade illativformerna dengunžengems, žemenkrist, i synnerhet när de används i en dialekt som genom tyskt inflytande till och med har förlorat den vanliga inessiven (i stället används ackusativ med prepositionen į). Författaren till ”Studijų” sörjer över sitt hemlands och dess kulturs öde. Han betonar sina landsmäns mångåriga ansträngningar att bevara språket och sederna. Den andra delen av dialektbeskrivningen — texterna på Saugu-dialekten (”Beispiele der Saugener Mundart aus verschiedenen Lebenslagen”) — är ovärderlig inte bara för lingvister utan också för historiker, folklorister och etnografer. En tysk översättning av texterna har lagts till. Denna del av ”Studijų” omfattar omkring 80 sidor i liten tryckstil. Värdet ökar ytterligare av att texterna inte bara återges på papper — en bandinspelning har också bifogats, där vi kan höra J. Užpurvis egen röst. Texterna är mycket intressanta och värdefulla och täcker många områden av livet. Här finns både humoristiska berättelser och allvarliga skildringar, som ger oss en levande bild av författarens hembygd. Språket är rent, 195 vacker, målande, på något märkligt sätt befriad från den mängd germanismer som vanligtvis tynger Klaipėda-dialekten. Jonas Užpurvis litterära förmåga råder det inget tvivel om. Särskilt känsligt är den sista texten skriven, där fåglarna skildras som om de symboliserade människornas öde i detta land. Efter ljusa barndomsminnen av glada svalor i frack, som dyker och far fram längs sandvägen, och av stolta storkar, av vilka han en gång räknade elva på sitt eget tak, frågar författaren sorgset: Var är vi, var är hon? Vi har spritts över hela världen, och hon – jag såg henne 1945, när ryssarna tog hennes hus – är ännu i mitt sinne; en sång från dessa minnen, mycket lång, sitter djupt i bröstet, stiger uppåt om nätterna, undviker att dö; ändå såg jag den hänga i graven. Det är sorgligt att fåglarna försvinner; men vad kan man göra? När denna artikel höll på att avslutas nåddes jag av det sorgliga beskedet att ”Studijųs” författare Jonas Užpurvis hade avlidit (1992 09 12). Och så många frågor återstod ännu att besvara, så många gåtor att lösa! Kvar finns bara hans verk — ett monument över den stora kärleken till fosterlandet, dit han aldrig återvände... Audronė Kaukienė 196