Etimologinis latvių kalbos žodynas

… förs till den tredje (härifrån ”getrai”) och den fjärde betydelsen i LKŽ; jfr Daukantas ordbok Pólkamasze, pùsauklės (bd 2, s. 474) — fr. demiguêtres; Nagolenica, aukle. arba karejwio czebatas (bd 2, s. 22) — fr. cuissard ”lårskydd, den del av rustningen som täcker benet”); likaså en mening ur Daukantas ”Būdas” wytóro sau stajbius witnonomis tejpat joudomis auklėmis nu kótkšnių lig pat kėlių (s. 40). Man kan också jämföra med uppslagsordet i Daukantas anteckningar om F. Ness elmanns (Nesselmann) ordbok. Aukle, pl. aukles f. (Lietuvių kalbotyros klausimai, 1961, bd 4, s. 313), där S. Daukantas endast korrigerade den form Auklys som Nesselmann angett, men inte betydelsen; Nesselmann angav betydelsen så här: blau und schwarz gestreifte wollene Bänder, welche die Frauen statt der Strümpfe um ihre Waden wickeln ”blå- och svartrandiga band som kvinnor lindar om vaderna i stället för strumpor”. Därför bör Daukantas auklėmis inte ges betydelsen ”skor”. ETIMOLOGINĖ ORDBOK ÖVER LETTISKA År 1992 gav förlaget ”Avots” i Riga ut en etymologisk ordbok över lettiska i två band, sammanställd av Konstantins Karulis (Latviešu etimoloģijas vārdnīca. I. A-O. II. P-Ž. Rīga ”Avots”). Ordbokens vetenskaplige redaktör var Nikolaj Andrejev, språkvetare från Sankt Petersburg. Recensenter var Simas Karaliūnas från Vilnius och Vladimir Toporov från Moskva. Verket försvarades bland annat också som doktorsavhandling för högre doktorsexamen i Riga år 1993. Det är naturligtvis en betydande händelse inom baltisk språkvetenskap: ett sådant verk hade länge efterlängtats inte bara av lettiska utan också av litauiska språkvetare, liksom av baltologer i andra länder. Hittills hade den främsta källan till lettisk etymologi varit Jānis Endzelīns anteckningar i Kārlis Mīlenbachs lettiska ordbok och dess tillägg (Latviešu valodas vārdnīca. Red., pap., turpinājis J. Endzelins. I—IV. Rīga, 1923—1932; Endzelins J., Hauzenberga E. Papildinājumi un labojumi K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai. I-II. Rīga, 1934—1946). Nikolaj Lapinis hade gett ut en kort etymologisk ordbok över lettiska (Latviešu vārdu etimoloģija. I—III. Rīga,1967—1975). Det finns uppgifter om att författaren till den första vetenskapliga grammatiken över lettiska, den lettiske språkvetaren av tyskt ursprung och pastorn i Dobele Augusts Bielenšteins (Bielenstein, 1827—1907), på 1870-talet planerade att skriva en etymologisk ordbok över lettiska. Före andra världskriget hade den framstående lettiske förläggaren Ansis Gulbis varit beredd att ge ut en etymologisk ordbok. För detta arbete hade J. Endzelīns till och med rekommenderat språkvetaren Žans Grauda (1896—1971). Under de senaste årtiondena var det kanske framför allt Benjamin Jegers (Jegers), alumn från universiteten i Riga och Göttingen och senare lärare i Sverige och Förenta staterna, som verkade inom lettisk etymologi. Denne språkvetare, som huvudsakligen försörjde sig på germanistik, hade dock tyvärr inte möjlighet att helt ägna sig åt studier i lettisk etymologi. Naturligtvis utgör även E. Fraenkels ”Litauisches etymologisches Wörterbuch” (Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg-Göttingen, 1955—1965) ett mycket gott stöd för den som skriver en etymologisk ordbok över lettiska. För människor som är mindre förtrogna med lettisk kultur kan det väcka viss förvåning 186 att det är ordbokens författare som här presenteras. Konstantins Karulis (född 1915) studerade juridik vid Lettlands universitet 1932—1942. Redan 1931 började han publicera artiklar i dåtidens populära lettiska tidningar och tidskrifter. För inte så länge sedan kunde vi i den lettiska pressen läsa hans intressanta minnen, skrivna i egenskap av lettisk journalist, om det politiska livet i Berlin på tröskeln till andra världskriget. År 1934 gav K. Karulis redan ut sin första bok. Under andra världskriget arbetade han som lärare. År 1944 mobiliserades han till den berömda Lettiska legionen. Åren 1945—1947 tillbringade han i Fjärran östern … Efter återkomsten till Riga tog han examen från juridiska fakulteten vid Lettlands universitet. Han arbetade som juridisk rådgivare vid Vetenskapsakademien. Vid olika kurser undervisade han i stenografi. Åren 1957—1964 arbetade han vid Lettlands vetenskapsakademis institut för språk och litteratur. År 1959 disputerade han på en kandidatavhandling om den lettiska stenografins historia. Åren 1964—1975 arbetade han vid Lettlands vetenskapsakademis centralbibliotek. Han gav ut flera böcker, däribland särskilt ”Den lettiska boken genom århundradena” (Latviešu grāmata gadsimtu gaitā. Riga, 1967) och ”Jānis Reiters och hans översättning” (Jānis Reiters un viņa tulkojums. Riga, 1986). Tillsammans med andra sammanställde han en ordbok över det lettiska standardspråket (Latviešu valodas vārdnīca. Riga, 1987). Han skrev mycket om lettisk språkhistoria, stenografi och bibliografi samt publicerade recensioner av språkvetenskapliga arbeten. Under de senaste årtiondena ägnade han dock huvuddelen av sin tid åt att sammanställa sin etymologiska ordbok. Det är onekligen något märkligt att en jurist och journalist i vår tids snäva specialisering gav sig i kast med ett sådant arbete. Här kan vi för övrigt påminna om att författaren till en av de mest omfattande etymologiska ordböckerna över engelska, Ernestas Kleinas, också är specialist på semitiska språk och litteratur, inte germanist, och en framstående judisk präst (A Comprehensive Etymological Dictionary of the English Language. I—II. Amsterdam. London. New York, 1966—1967). När man bedömer ett arbete bör man naturligtvis först och främst se till hur det är skrivet, inte vem som har skrivit det. Vi får hoppas att lettiska språkvetare kommer att bedöma K. Karulis ordbok ingående. Men verket är också mycket användbart för specialister på litauiska, särskilt dess historia. Framför allt återges och värderas här kritiskt det som hittills har åstadkommits inom detta område av baltisk språkvetenskap. Verkets starka sida är kanske ordens historia. Det är mycket viktigt att ordboken i många fall klarlägger vem som skapat ett visst lettiskt ord (här stöter vi särskilt ofta på namnen J. Alunamo och A. Kronvaldo) och var det först användes. Den etymologiska litteraturen redovisas också utförligt. K. Karulis har markerat sina egna förklaringar i ordboken med ett särskilt tecken. Dessa förklaringar kan väcka tvivel. Men etymologin är ett område inom språkvetenskapen där det alltid finns många tvivel. I slutet av ordboken finns också en omfattande studie med titeln ”Indoeuropeiska språk och etymologi”, där problem som den indoeuropeiska språkfamiljen, indoeuropéernas urhem, förbindelserna mellan baltiska och slaviska språk, baltisk förhistoria, det indoeuropeiska urspråket, de indoeuropeiska språkens ljudsystem och dess förändringar i lettiska, etymologins uppgifter och metoder, historien om etymologisk forskning om lettiska med mera behandlas. Med denna studie ville författaren tydligen göra sitt verk mer tillgängligt inte bara för språkvetare, utan också för en bredare läsekrets, för människor som åtminstone är något intresserade av sitt modersmål. Konstantins Karulis verk är den första etymologiska ordboken över lettiska— 187 som i många avseenden är intressant och nyttig även för forskare i litauiska. Den sammanfattar nämligen flera årtiondens forskning om det lettiska språkets lexikon; även bristerna och felen i denna ordbok kommer att sporra till vidare forskning. Algirdas Sabaliauskas LETTISKA SPRÅKVETENSKAPLIGA VERK I AUSTRALIEN Fennell T. G. The First Latvian Grammar J. G. Rehehusen’s ”Manuductio ad linguam lettonicam...”. En faksimilutgåva med kommenterad översättning och kommentar. Latvian Tertiary Committee. Melbourne 1982. — 369 s. Seventeenth Century Latvian Grammatical Fragments. Text, översättning och kommentar. Latvian Tertiary Committee. Melbourne 1982. — 322 s. Georg Dreszell’s Gantz kurtze Anleitung zur Lettischen Sprache. Text, översättning, kommentar, konkordans. Latvian Tertiary Committee. Melbourne 1984. — 452 s. Den australiske språkforskaren Trevor G. Fennell tänkte förmodligen aldrig, när han som barn umgicks med barn till lettiska emigranter, att vänskapen i skolbänken och de första aktiva lektionerna i lettiska skulle forma hans karriär som framtida forskare. Man kan nog säga att det i hela den lettiska språkvetenskapens historia inte finns någon språkforskare från ett annat land som har verkat så mycket inom lettologin som T. G. Fennell. Det räcker att erinra om den tre band omfattande lärobok i lettiska, ”A Grammar of Modern Latvian” (Vol. 1—3, The Hague-Paris-New York, 1980. 1370 p.), som han utarbetade tillsammans med den lettiske emigranten Henrik Gelsenu1, samt de många artiklarna om det lettiska språkets historia. Men T. G. Fennell har gjort särskilt mycket för den lettiska språkvetenskapen genom att publicera och undersöka äldre lettiska språkminnesmärken. Här skulle jag vilja presentera tre sådana publikationer. Den första boken innehåller den första grammatiken över det lettiska språket, utgiven 1644 — Johan Georg Rehehusens ”Manuductio ad linguam lettonicam”, som enligt T. G. Fennell ”trots sina många brister är mycket intressant för forskare som intresserar sig för uppkomsten och utvecklingen av den grammatiska teorin om lettiska”. Denna publikation är mycket betydelsefull, eftersom endast ett enda bevarat exemplar av originalet hittills är känt; det förvaras på Uppsala universitetsbibliotek. Det är sant att Augustas Bylenšteinas gav ut grammatiken 1901. Han baserade den emellertid på relevanta avskrifter och kunde naturligtvis inte undvika vissa brister. Denna gång publiceras en faksimil av grammatiken tillsammans med en engelsk översättning. Därefter följer mycket utförliga kommentarer och ett register över alla lettiska ord. Uppslagsorden återges där med dagens lettiska stavning (substantivens nominativformer och verbens infinitivformer). De har också översatts till engelska, och deras former har registrerats (med originalets stavning). Ett sådant register kommer en dag att vara till stor nytta för framtida historiska ordböcker över lettiska. 1 Plg. Blinkeną A. Latviešu gramatika cittautiešu skatījumā. — ZA Vēstis, 1982, 4. P. 135—137; Schmalstieg W. R. (Rec.) — General Linguistics, 1982. V. 22, No. 2. P. 139—142. 188