Miesto vardas „Kretingà“

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994) LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI Aleksandras VANAGAS STADENS NAMN KRETINGA Kretingas namn nämndes för första gången år 1253 i en privilegiehandling utfärdad av Henrik, biskop av Kurland. Man antar att det redan på 1200-talet fanns en litauisk borg här. År 1263 anföll korsriddarna Kretinga med stora styrkor (6: IV 248). Detta visar att Kretinga redan i mitten av 1200-talet var en strategiskt viktig försvarspunkt för litauerna (eller kurserna). I historiska dokument skrivs namnet på olika sätt: Cretyn år 1253 (3: I 319), Kretėne, Kretėnen år 1259 (2: I 639), Kertenен år 1262 (2: II 42), Creten år 1285 (3: I 417), Creten år 1291 (4: 28), Sioto Kretynga år 1566, år 1572, Кретынга år 1609, år 1756, år 1791 (1). Кретынговская волость år 1584, Кретагская år 1584, Кретингская år 1589, år 1592 (5: 147), från Gorzdy till Kretyngi år 1780, i Kretyndze i början av 1800-talet (1), Kretinga (7: 41), Kretynga år 1855. Tyskarna skrev Crottingen år 1722, Crottinge år 1752, Krötïngen år 1816 (1), Crottingen (7: 41). Även stavningarna Кретингень förekommer år 1881, år 1895, år 1915 m.fl. (1). Detta slaviska grammatiska genus har lånats från tyskans Crottingen eller liknande. De äldre stavningarna utan konsonanten g i suffixet komplicerar i hög grad tolkningen av namnets ursprung. Fram till relativt nyligen fanns det dock inga allvarligare tvivel om namnets ursprung och bildning — K. Būga och senare forskare hävdade enhälligt att Kretinga är en avledning med suffixet -ing- från ett ord med roten kret-. Man hävdade att detta var ett kuriskt ortnamn, eftersom suffixet -ing- är särskilt typiskt för ortnamn i områden som tidigare tillhörde kurserna: lit. Gandinga (by, Plungė distr.), Ablinga (by, Klaipėda distr.), Liólinga (flod, Šiluva), Veringa (berg, Vainutas), Būtingė (by, Darbėnai); lett. Kuldīga — från Kuldinga, år 1245 belagt som Goldingen (8:III 168). Även avledningar med suffixet -ang- betraktas som kuriska: lit. Alanga (flod, Tauragė), Čyžanga (flod, Šilalė), Palanga (flod, Endriejavas), Palanga (stad). Det visar sig att det också har funnits en annan *Palanga i Kurland i Lettland: ty. Palangen (8: III 609). Roten kret- kan förknippas med lit. kretėti ”darra, skaka, vibrera, skälva; gå tungt och skakande”. Den kan ha betecknat en gungande, darrande plats, ett träsk eller liknande. Dessutom förekommer roten kret- i flera andra ortnamn i Litauen: Kretainis (flod, Klaipėda), Kretìškis (flod, Kupiškis), Kretuonà (flod) och Kretuõnis (sjö, Švenčionėliai), Kretuõlė (träsk, Plateliai) m.fl. Det finns goda skäl att betrakta Krėtinga som ett kuriskt ortnamn, på grund av suffixet -ing-, som är typiskt för kurserna. A. Salys utgick från skrivningar i historiska dokument utan konsonanten g (Cretyn, Creten, Kretėne, Kretėnen, Kretine osv.) och framförde tanken att namnet tidigare saknade suffixet -ing-. Dess tidigare form hade varit 162 * Kretene (* Kretine): samma rot kret- och det för kurserna karakteristiska suffixet -ene; jfr de kurländska ortnamn som nämns i källor från 1200-talet: Dvibene, Mutene (Mutina), Twertikene (Twartikini), Duwirstene (Dwiristene), Govrene (9: II 164). A. Salys motiverar sin slutsats så här: ”Eftersom namnet Palanga i ett dokument från 1285 skrivs relativt korrekt, Palangen, är det knappast möjligt att anta att Cretyn, Creten, Kretėne(n) bara skulle vara förvanskade former. Troligast är att de ska läsas som kur. *Kretene (*Kretine), och denna form bör anses vara äldre än dagens Kretinga” (9: II 164). Enligt författaren: ”Och eftersom Pilsotos Twertikene enligt källorna inte går att skilja från invånarbeteckningen Twertikė, kan man gissa att även det äldre namnet på Kretinga härstammar från ett personnamn.” A. Salys jämför roten kret- med andra ortnamn med samma rot: Krēt̄kampis (herrgård och by i Vilkija församling), Kretiškė (äng vid Kretkampio på 1500-talet), Kretónis (den nuvarande normerade formen är Kretúonas, den alternativa formen är Kretúonis) och anger att roten kret- i Krēt̄kampio ir Kretiškės kommer från det rekonstruerade personnamnet *Krētas ar *Kretà (ibid.). Från ett av dessa personnamn skulle även en äldre variant av namnet Kretingōs, *Kretene (*Kretine), ha bildats. Till stöd för sin uppfattning anför A. Salys också ett annat argument: ”Att en suffixväxling verkligen kan ha ägt rum i namnet Kretinga visas exempelvis av Būtingė (kapellby i Darbėnai församling), som av de lokala letterna kallas Būtini ir Būtingi. En möjlig drivkraft bakom en sådan växling kan ha varit att det kuriska ortnamnssuffixet -ene var främmande för de senare invånarna i området, samogiterna” (ibid., 165). Som vi ser är båda uppfattningarna väl underbyggda, men naturligtvis är bara den ena riktig. Vilken av dem det är, är svårt att säga. Det viktigaste är att besvara frågan om Kretingōs ursprungliga form verkligen saknade konsonanten g (*Kretene ar *Kretine). Om svaret är ja blir det svårt att invända mot A. Salys, även om vissa tvivel skulle kvarstå. Det skulle till exempel fortfarande vara oklart varför samogiterna bytte suffixet -ene eller -ine (litauiska -enė, -inė) mot ett annat suffix, -inga, som är typiskt för kurserna men inte för samogiterna. I stort sett är suffixet -ing- känt endast bland kurserna och jatvingerna (10: 168,410). Argumentet med Būtingė är inte heller invändningsfritt. Det finns nämligen inga belägg för att dess tidigare form skulle ha saknat konsonanten g. Om någon förändring ägde rum här, gick den snarare i motsatt riktning mot den antagna övergången från *Kretene till Kretinga. Med andra ord kan den ursprungliga, äldre formen Būtingė ha ändrats till Būtini av de inflyttade letterna (av vilka åtminstone en del kan ha varit ättlingar till kurserna), under inflytande av lettiska ortnamn med suffixet -iņi. Det bör noteras att ortnamn med suffixet -iņi är särskilt vanliga i Lettland, även om man måste framhålla att ett suffixbyte mellan ortnamn är en ganska sällsynt företeelse. Om frågan huruvida den äldre formen av Kretingōs verkligen saknade suffixkonsonanten g kan man säga följande: som de återgivna äldre stavningarna visar förekommer former utan konsonanten g endast i krönikor från Tyska orden och Svärdsriddarorden, skrivna på tyska. Från och med 1500-talet (dvs. från år 1566) dominerar tydligt former med g i dokument skrivna på polska och östslaviska. De var uppenbarligen de enda formerna, eftersom undantag av typen Кретинская eller liknande kan betraktas som skrivarnas förenklingar av *Кретингская. Det levande språket känner bara till Krētingą. De tidiga dokument där namnet Kretinga förekommer är skrivna på tyska. De flesta av dem som kom till Baltikum talade en lågtysk dialekt. I denna dialekt var skrivningen av g och j (ibland även i) helt sammanblandad under 1000–1400-talen, liksom ta- 163 rim — dessa båda ljud hade blivit så lika varandra att skrivare under lång tid mycket ofta skrev g i stället för j och tvärtom. Förekomsten av g i stället för j var emellertid inte helt slumpmässig — vanligen skrev man g i stället för j framför främre vokaler, särskilt efter sonanter l, r. I den lågtyska dialekten och även under dess senare utvecklingsperiod uttalades g i början av ord som j; inne i ord mellan vokaler som g, efter bakre vokaler som γ och efter främre vokaler samt efter sonanterna l, r — som j (11: 569). Denna egenskap hos tyskan påverkade också stavningen av ortnamn i Litauen och andra baltiska länder. Så förvandlades till exempel flodnamnen Dānija, Minija, Gilija till Dānge, Minge, Gilge, *Nerija till Neringą, *Labjavā till Labguvā osv. (12: 307—308, 310; 13: 186—188; 14: 317—319). Det förekom även förändringar av annat slag, så att säga omvända förändringar. Ännu i vår tid uttalade lokalbefolkningen ibland ortnamnen Pagėgiai, Gėniškė som Pajėgiji, Jėniškė (14: 318). Under medeltiden kan ortens tyskar ha uttalat stadsnamnet Kretingā som *Kretinja, *Kretinje, *Kretenje (om den korta vokalen i redan uttalades öppnare i mitten av 1200-talet), eller liknande, eftersom konsonanten g här står efter sonanten n, som står efter den främre vokalen i. Det är sannolikt just ett sådant uttal som återspeglas i ordens skrivsätt i krönikorna, utan konsonanten g (Kretēne, Kretēnen, Creten m.fl.). Annorlunda är det med Palangà. A. Salys lade med rätta märke till att ordens dokument konsekvent skriver detta namn med konsonanten g: Palange år 1253, Palange år 1372, Palangen år 1425 osv. Saken är den att i den lågtyska dialekten övergick konsonanten g inte till j i ljudföljden -ang-, exempelvis uttalades och skrevs gegangen som jegangen (14: 319). Därför kan man inte dra slutsatsen att konsonanten g helt saknades i stadsnamnet Kretingā vid den tiden. När former med -ing- börjar förekomma i skrift är inte helt klart. Men det är säkert att de redan var kända, låt säga, på 1500-talet — jfr skrivningen från 1581: ”Кротинская или Кротинская королевская волость”. Senare förekommer olika skrivningar: Crotinğe år 1757, Crotingen år 1772, Krötingen år 1816 osv. (1). Stadsnamnet Kretingā har alltså ett suffix -ing- som är typiskt för kuriska. Det har bildats av stammen kret- i ord som kanske ursprungligen hade en mer allmän betydelse, såsom en porlande, brusande plats eller liknande. LITERATŪRA 1. Lietuvių kalbos instituto abėcėlinė istorinių vietovardžių kartoteka. 2. Scriptores Rerum Prussicarum. Leipzig, 1861—1874. T. I—V. 3. Liv-Esth- und Curländisches Urkundenbuch nebst Regesten. Herausgegeben von Dr. Friedrich Georg Bunge. Reval, 1853. Bd 1. 4. Holowinski J. Telšių ir Žemaičių vyskupystės vietovardžių rankraštinis sąrašas, saugomas Lietuvių kalbos institute. 5. Спрогис И. Географический словарь древней Жомойтской земли XVI столетия. Вильна, 1888. 6. Kviklys B. Mūsų Lietuva. T. I—IV. Boston, 1963—1968. 7. Kalwaitis W. Lietuwiszkų Wardų Klėtele su 15000 wardų. Tilžėje, 1910. 8. Būga K. Rinktiniai raštai. T. I—III. V., 1958—1961. 9. Salys A. Raštai. T. II. Roma, 1983. 164 10. Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970. 11. Жирмунский В. Немецкая диалектология. М.-Л., 1956. 12. Mažulis V. Dėl Neringos vardo // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. III. V., 1960. P. 301—315. 13. Vanagas A. Dėl vietovardžio Labguva darybos ir kilmės // Baltistica, 1966. T. I(2). P. 185—189. 14. Vanagas A. Dėl upės vardo Danė (Danija, Dangė) // Lietuvių kalbotyros klausimai. T. III. V., 1960. P. 317—319. DER STADTNAME KRETINGĀ Zusammenfassung Von zwei Hypothesen über die Herkunft und Bildung dieses Ortsnamens wird im Artikel die erste unterstützt: Kretìngā ist Ableitung aus krētḗ ”zittern, heben” mit dem charakteristischen kurischen Suffix -ing. Die Idee von A. Salys, daß die frühere Form ein anderes Suffix hatte, nämlich -ene oder -ine, läßt Zweifel deshalb aufkommen, weil die Form Kretene oder ähnlich in den Chroniken des Kreuzordens nur das Ergebnis der Verwirrung der Orthographie und Aussprache von Konsonanten g und j ist. 165