Lietuvių kalbos priežastinių ir parūpinamųjų veiksmažodžių leksikografinis pateikimas

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXV (1995) LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS TYRINĖJIMAI Gertrūda SAVIČIŪTĖ-NAKTINIENĖ LEXIKOGRAFISK FRAMSTÄLLNING AV LITAUISKANS KAUSATIVA OCH KURATIVA VERB 1. Kausativa och kurativa verb utgör en betydande del av gruppen transitiva verb i litauiskan1. Dessa avledningar har särskilda former för morfologiskt uttryck (suffixen -(d)yti, -(d)inti och/eller växling av vokaler i stammen) samt vissa semantiska kännetecken. Vid behandlingen av dessa verb i ”Lietuvių kalbos žodynas”2 och i de tre utgåvorna av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas”3 utgår man från analys av konkret språkmaterial, slutsatser från teoretisk forskning samt de lexikografiska traditionerna för systematisk presentation av denna typ av verb, vilka går tillbaka ända till F. Kurschats tysk-litauiska och litauisk-tyska ordböcker4. 2. Författarna till den första utgåvan av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” var först med att systematiskt skilja kurativa verb från kausativa. På grund av ordbokens karaktär och omfång gjordes ett urval: ”Kurativa verb tas endast med när de är vanligare och mer karakteristiska, eftersom deras bildning och betydelse är självklara”5. Samma tillvägagångssätt användes i DŽ1 och DŽ2. LKŽ tar upp alla kausativa och kurativa verb som är kända från dialekter, ordböcker, skönlitteratur, vetenskaplig litteratur och publicistisk litteratur. Att skilja mellan dem vållar lexikograferna avsevärda svårigheter. Kurativa verb som har bildats från kausativa har (1) samma -(d)inti, -(d)yti-suffix, (2) samma ytstruktur på satsnivå, t.ex.: Hon låter barnet äta (kaus.) — Hon väver överkastet (kur.), (3) semantiska likheter med kausativa verb som uttrycker indirekt (vanligen verbal) kausation, där betydelsen av den kausativa handlingen sammanfaller- 1Lietuvių kalbos gramatika 2, Vilnius, 1971, 265; Jakaitienė E., Laigonaitė A., Paulauskienė A. Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius, 1976, 110; Paulauskienė A. Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos, Vilnius, 1979, 12; Paulauskienė A. Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius, 1994, 286; Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius, 1994, 284. 2Lietuvių kalbos žodynas 3—16, Vilnius, 1956—1995; II leid. 1—2, 1968—1969 (toliau—LKŽ). 3Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius, 1954 (toliau — DŽ), II leid. 1972 m. (toliau DŽ1), III leid. 1993 m. (toliau DŽ2). 4Deutsch-littauisches Wörterbuch von Friedrich Kurschat, Halle, 1870; 2, 1874, Littauisch-deutsches Wörterbuch von Friedrich Kurschat, Halle, 1883. 5Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, 1954, X. 129 med betydelsen av den förmedlande handlingen hos de kausativa och förmedlande verben ”ta hand om” — ”beordra, be, övertala, kalla, låta, ge osv.”, t.ex.: Ateždink (kaus.), dvs. beordra att komma J (LKŽ II 1056) — Nėšinu (förmedl.) kål från trädgården, dvs. jag ber någon annan bära J (LKŽ VII 708). Dessa likheter är de viktigaste orsakerna till att kausativa och förmedlande verb blandas ihop, vilket ibland leder till inexaktheter i framställningen. När dessa verb skiljdes åt följde författarna och redaktörerna till LKŽ under lång tid i praktiken uppfattningen att kausativa verb bildas av intransitiva verb, medan förmedlande verb endast bildas av transitiva verb. Kriteriet om formella uttrycksmedel (förmedlande verb har oftast suffix med formanten -d-) ansågs inte tillräckligt. Senare började man använda det kriterium för handlingens förhållande till objektet som föreslagits av A. Jakulienė, enligt vilket objektet för det kausativa verbets handling samtidigt är subjekt för handlingen hos dess basverb, t.ex. släcka ett ljus — ljuset slocknar. Handlingen hos förmedlande verb riktas mot samma objekt som handlingen hos deras basverb, t.ex. låta sy en klänning — sy en klänning6. Med utgångspunkt i J. Jablonskis och andra forskares arbeten samt beskrivningen av kausativa och förmedlande satser med parafrasen ”göra så att...” framgick det att förmedlande verb förutsätter att det finns en s u b j e k t f ö r m e d l a r e7 på (1) d j u p n i v å, och i sällsynta fall även på (2) y t n i v å. Exempel: (1) Jag tjänade åt barnen — lät sy en vadderad rock Pvn (LKŽ XII 590) — ”[Jag gjorde så att” + ”[s ö m m e r s k a n (-an?)] gjorde så att” + ”[åt mig] syddes en vadderad rock”; (2) Den rike mannen kunde inte på något sätt få en s k r ä d d a r e att kanta plagget S.Dauk (LKŽ XII 589). Vissa semantiska begränsningar konstaterades för subjektet (satsledet) för den förmedlande handlingen, den förmedlande handlingen (uttryckt med ett suffix), den handling som förmedlas (uttryckt med roten hos det förmedlande verbet, vilken sammanfaller med basverbets rot) och förmedlingens objekt (direkt objekt); konkreta fall av inexakt åtskillnad mellan kausativa och förmedlande verb diskuterades8. En mer precis åtskillnad mellan förmedlande och kausativa verb kan underlättas genom att alla dessa kriterier tillämpas i kombination. 3. Sätten att presentera lexikografiskt material är inte bara en fråga om teknik vid ordboksförfattande. De återspeglar också den teoretiska behandlingen av problemen, huruvida ord skiljs ut som tillhörande en viss lexikal-grammatisk grupp eller inte, visar förändringar i vissa betydelser och avledningsmässiga och semantiska samband samt anger vilket ord i en variantserie som är det primära, mest utbredda eller mest rekommenderade. I teoretiska arbeten behandlas kausativa och förmedlande verb... 6 J a k u l i e n ė A. Priežastinių ir parūpinamųjų veiksmažodžių skyrimo kriterijai. — Kalbotyra 26 (1), 1975, 81. 7 J a b l o n s k i s J. Rinktiniai raštai 1, Vilnius, 1957, 289; J a k a i t i e n ė E., L a i g o n a i t ė A., P a u l a u s k i e n ė A. Min. veik., 110. Plačiau žr. S a v i č i ū t ė G. Parūpinamųjų veiksmažodžių semantika. — Lietuvių kalbotyros klausimai 24, 1985, 236—251. 8 S a v i č i ū t ė G. Ten pat. 130 De behandlas vanligen som bildande oppositioner till grundorden, t.ex.: (a) gyduti: gyti, (b) siūdinti: siūti. Därför kopplas de även i de nämnda ordböckerna samman med grundorden genom grammatiska markeringar (DŽ — prž., prp.; LKŽ — caus., cur.). I inledningen till andra upplagan av band I av LKŽ sägs: ”Kausativa och kurativa … verb förklaras inte genom beskrivande definitioner, utan hänvisas endast med markeringarna caus., cur. till de primära verb som de har bildats från och från vilka de har fått nya grammatiska betydelser, t.ex.: lõdyti, -o, -ė caus. loti; mėgzdinti, -ina, -ino cur. megzti”9. Problemet behandlas också kort i instruktionen10, utan att mer komplicerade fall tas upp i detalj. För dem som skriver och redigerar LKŽ-texten uppstår emellertid fler problem än man hade kunnat förutse. Därför varierar också de formella metoderna för lexikografisk presentation något. 3.1. Den metod som oftast väljs för presentation återspeglar bäst både den ordbildningsmässiga, den genetiska och den semantiska aspekten: varje betydelse kopplas med grammatiska markeringar till motsvarande betydelse hos grundverbet, t.ex.: 1 lakdinti hänvisas med markeringen cur. till lėkti 1 (LKŽ); betydelserna 1—3 hos šiur̃pinti hänvisas med markeringen caus. till betydelserna 1—3 hos verbet 1 šiur̃pti, medan betydelse 4, som har förändrats lexikalt, förklaras separat (LKŽ); betydelserna 1—3 hos šviesdinti hänvisas med markeringen caus. till betydelserna 2, 10 och 11 hos verbet šviesti (LKŽ); betydelserna 1—2 hos taikydinti hänvisas med markeringen cur. till betydelserna 2 och 8 hos verbet taikyti (LKŽ); betydelserna 1—5 hos taisydinti hänvisas med markeringen cur. till betydelserna 1, 13, 17, 19 och 27 hos verbet taisyti (LKŽ). Ibland går det inte att ange den exakta betydelsen hos grundverbet, eftersom källorna som ordet hämtats från inte anger den. Exempelvis hänvisas taikindinti i K och NdŽ med markeringen cur. till taikinti, trots att detta verb har 7 betydelser (LKŽ). 3.2. Verb som förklaras med parafraserna ”göra (så) att …” eller ”göra någon/något …” hänvisar också till ett grundord: i det första fallet till ett verb för en spontan handling, i det andra till ett adjektiv, t.ex.: blizginti 1. tr., intr. ”göra så att det glänser” (DŽ¹, DŽ², LKŽ), gėlinti ”göra bitter” (DŽ, DŽ¹, DŽ², LKŽ), šviešinti ”göra ljus” (DŽ, DŽ¹), ”göra ljusare” (DŽ² betydelse 1, LKŽ — betydelse 3) osv. I det första fallet hjälper parafrasen, som ersätter den grammatiska markeringen, lexikograferna att undvika svårigheter som vanligen är förknippade med att ange grundverbet; dessutom används den ofta i språkvetenskaplig litteratur vid beskrivningar av kausativa och kurativa verb. I det andra fallet är parafrasen den enda markören för kausativa verb av adjektiviskt ursprung11, även om de inte benämns så i instruktionen: ”Adjektiviska verb som betecknar en handling genom vilken ett objekt tilldelas den egenskap som uttrycks av adjektivet förklaras med formeln ’göra någon/något …’”12. 9 Litauiska språkets ordbok 1, 1968, XII. 10 Instruktion för ”Litauiska språkets ordbok”, Vilnius, 1980, 34, 67, 69. 11 Я к а й т е н е Э. Суффиксальные глаголы современного литовского языка. Автореф. дисс.... канд. филол. наук, Вильнюс, 1968, 11. 12 Instruktion för ”Litauiska språkets ordbok”, 65. 131 3.3. Hänvisningen till grundverbet eller kausationsperifrasen kompletteras ibland med synonymer eller preciseras genom en förklaring. Detta sätt att presentera materialet är användbart i de fall då man behöver visa en viss lexikal förändring av den kausativa eller permissiva betydelsen, eller åtminstone förklara dem närmare. Exempel: bildinti ”göra så att det bullrar, banka” (LKŽ); bimbinti ”göra så att det surrar, få att surra” (LKŽ); 3 liędinti jfr. 2 lieti 1; ”låta gjuta något av smält metall” (LKŽ); 1 maldinti jfr. malti 1; ”maldinti” (LKŽ); apmušdinti jfr. apmušti. 1. ”låta klä med beklädnad” (LKŽ) osv. Under en tid tenderade LKŽ:s författare att precisera den hänvisande presentationen av permissiva verb genom att beskriva betydelsen av den styrande handlingen med verben rūpintis, liepti, leisti, duoti osv. eller med perifrasen ”göra (så) att...”. Exempel: imdinti jfr. imti. 1. ”se till att någon tar” (LKŽ); įmušdinti jfr. įmušti; ”ge, be någon att prägla, rista in” (LKŽ); meči­dinti jfr. mečioti: ”låta kasta sig, vältra sig, vara på fel plats” (LKŽ); plėsdinti jfr. plėsti. 1. ”göra så att något rivs, slits” (LKŽ) osv. 3.4. Ibland väljer DŽ, och i synnerhet de tidigare banden av LKŽ, ett presentationssätt där den grammatiska beteckningen står i uppslagsordet, medan betydelserna förklaras lexikalt som självständiga. ”När det förklarade ordets betydelser skiljer sig från betydelserna hos det ord som det hänvisas till, eller när ordningen i vilken de anges inte överensstämmer, placeras hänvisningen (som endast visar ordets ordbildning och ursprung) vanligen före alla betydelser, vilka förklaras beskrivande eller med synonymer eller också anges separat genom en hänvisning till motsvarande identiska betydelse. Exempel: (...) kaldinti jfr. 1 kalti. 1. hugga till (sten). 2. jfr. 1 kalti 10. 3. jfr. 1 kalti 11”13. Detta presentationssätt är inte helt lämpligt när motsvarande betydelser hos grundverbet finns. Exempelvis skulle apdeginti1 även i DŽ2 ha kunnat hänvisas exakt till betydelserna hos apdegti med en grammatisk beteckning. Det väljs när det, på grund av verbets egen särart, inte är särskilt klart vilka betydelser som kan betraktas som kausativa eller permissiva. Ganska ofta skiljer sig tolkningen av verbet i sådana fall mellan olika ordböcker. I DŽ, DŽ1 och LKŽ betraktas šutinti inte som ett kausativt verb; i DŽ2 anges det däremot redan i uppslagsordet med den grammatiska beteckningen prz. och med en hänvisning till grundverbet šusti, medan betydelserna förklaras separat: 1. ”koka; sjuda torrt”, exempelvis: Šutinti potatis, kål (i en gryta); 2. ”hetta upp”, exempelvis: Solen hettar mycket; Vid förkylning ska man värma fötterna i vatten; 3. ”röta”, exempelvis: Lavar röter taket; 4. ”bleka”, exempelvis: Solen bleker kläderna; 5. ”göra något intensivt”, exempelvis: Šutinti späcket (äta med god aptit). Sannolikt kan betydelserna 1, 3 och 4 betraktas som kausativa, eftersom de har motsvarande betydelser hos grundverbet šusti, liksom det andra exempelmeningsfallet av betydelse 2, medan betydelse 5 inte kan vara kausativ. Som analysen av de aktuella verben och erfarenheten av ordboksförfattande och redigering visar, har detta presentationssätt brister. (1) Vi betraktar som kausativa och permissiva de verb som har en motsvarighet inte bara till formen, 13 instruktionen till ”Lietuvių kalbos žodynas”, 70. 132 men också med avseende på semantiken, dvs. om de kan knytas till en viss betydelse hos grundverbet. (2) De nämnda formella kännetecknen hos dessa verb kan också visa att verbet är iterativt, eller så kan betydelserna ha förändrats lexikalt, medan lexikala kausativ inte markeras med dessa beteckningar i vare sig LKŽ eller DŽ. (3) Det är oftast oklart vilka betydelser ordboksredaktörerna betraktar som kausativa eller förorsakande, och vilka som är självständiga eller lexikalt förändrade. Detta presentationssätt måste anses vara särskilt inexakt när motsvarande betydelser hos grundverbet finns. Exempelvis hade man i DŽapdeginti DŽ1 och DŽ2 kunnat hänvisa exakt med en grammatisk beteckning till alla betydelser hos grundverbet apdegti. 3.5. Med förkortningen se hänvisas det kausativa eller förorsakande verbet till det grundläggande ordet i en rad av varianter, vilket vanligen används i större utsträckning eller oftare, har fler betydelser eller är mer välbekant för brukare av standardspråket. Exempel: betydelserna 1–4 av verbet šokdinti hänvisas i LKŽ med förkortningen se till betydelserna 1, 2, 4 och 5 av verbet šokinti, vilka i sin tur med den grammatiska beteckningen caus. hänvisas till betydelserna 1, 2, 5 och 18 av verbet šokti; betydelse 3 förklaras separat, och betydelserna 1 och 4 har nyansskillnader; 2 švilpinti hänvisas med förkortningen se till švilpdyti, som med den grammatiska beteckningen cur. knyts till betydelse 1 av 1 švilpti: ”Frambringa ett högt, skärande ljud med läpparna eller ett instrument” (LKŽ); tėkdinti (-yti) hänvisas i LKŽ med förkortningen se till den fjärde betydelsen av verbet 1 tėkinti, som förklaras som ”låta gifta sig” (beteckningen caus. står i uppslagsordet). Detta presentationssätt är visserligen inte särskilt bekvämt för ordboksredaktörer och läsare, men strider inte mot den allmänna principen i DŽ och LKŽ att visa ordvariation. 4. Det förekommer skillnader i hur DŽ och LKŽ presenterar vissa typer av kausativa verb. De mest exakt presenterade är avledningar med suffixen -(d)inti, -(d)yti som knyts till primära verb med samma rot, exempelvis: auginti: augti, blukinti: blukti. 4.1. Presentationen av suffixavledningar som knyts till verb med olika grader av vokalväxling14 varierar något. I DŽ, DŽ1, DŽ2 och LKŽ betraktas följande som kausativa (de presenteras med en grammatisk hänvisning eller en kausativ parafras): daiginti: dygti, gramzdinti: grimzti, laipinti: lipti, maršinti: miršti, skandinti: skęsti, slankinti: slinkti osv. Förändringar i betydelse visas genom utvidgade parafraser vid presentationen av 1 lakinti: lėkti, lėkyti: lėkti. Verbet brandinti: bręsti betraktas i DŽ2 och LKŽ som kausativt; i DŽ och DŽ1 förklaras det lexikalt. Lexikalt förklaras dalbinti: delėti, grasinti: grėsti, maitinti: mėsti, marinti: mirti, markinti: mirkti, sloginti: slėgti med flera. 14 Se om deras arbetsrelationer: J a k a i t i e n ė E. Deverbatyviniai dabartinės lietuvių kalbos veiksmažodžiai su priesaga -inti. — Baltistica 4(2), 1968, 226—227. 133 Bland dessa avledningar finns alltså många verb med förändringar i den gemensamma betydelsen hos bildningstypen. 4.2. Framställningen av verb utan suffix, bildade med olika grader av vokalväxling, varierar mest. DŽ:s författare betraktar inte lėkti, plėšti, plėšti, versti som kausativa; betydelse 1 av verbet tėkšti förklaras med kausativ omskrivning: ”göra så att det stänker”, medan verbet laužti redan kopplas till lūžti, med den grammatiska beteckningen prž. i den senare artikeln och med betydelserna förklarade separat. I DŽ¹ och DŽ² behandlas de däremot betydligt mer systematiskt: nästan alla verb av denna typ, även de med prefix, betraktas som kausativa, t.ex.: įlaužti prž. ilūžti 1, įlenkti prž. įlinkti, laužti 1. prž. lūžti 1, lenkti prž. linkti (betydelserna 1–3), nulaužti prž. nulūžti 1, nutėkšti 1. prž. nutikšti 1, nuversti 1. prž. nuvirsti 1, pagriauti prž. pargriauti, parversti prž. parvirsti, prilenkti 1. prž. prilinkti osv. Hänvisningen för betydelse 1 av verbet versti kompletteras med en förklaring: versti 1. prž. virsti 1; ”lägga omkull, slå omkull på sidan, till marken”. DŽ¹:s författare förklarade, i likhet med DŽ, verbet tėkšti med omskrivningen ”göra så att det stänker”, medan DŽ:s författare genom den grammatiska beteckningen prž. hänvisade dess betydelse 1 till betydelse 1 av tikšti. I DŽ¹, DŽ² och LKŽ anges den grammatiska beteckningen för verben plėšti, plėšti i den senare artikeln, där de kopplas till plisti, plūsti, medan betydelserna förklaras separat. På samma sätt återges verbet laužti i LKŽ; betydelse 1 av ilaužti och nulaužti förklaras dock, till skillnad från i DŽ, DŽ¹ och DŽ², med mer preciserade kausativa omskrivningar: ilaužti 1. ”göra så att det bryts av lite”, nulaužti 1. ”göra så att det bryts av, skiljs från något”. Till skillnad från i DŽ, DŽ¹ och DŽ² förklaras verbet pagriauti i LKŽ med synonymen ”fälla omkull”, medan verben lenkti, įlenkti, prilenkti ir tėkšti, nutėkšti inte genom grammatiska beteckningar kopplas till linkti, įlinkti, prilinkti ir tikšti, nutikšti. Denna varierande framställning visar att den teoretiska behandlingen av verb av denna typ ännu inte är slutgiltigt fastställd. J. Jablonskis beskrev verb av denna bildningstyp som kausativa: ”Kausativa verbs betydelse uttrycks inte alltid med vissa ordändelser. Orden: beriu, keičiu, krečiu, kreipiu, laužiu, miešiu, šviečiu (šveičiu), verčiu (”jag gör så att något faller, förändras, faller, böjs, bryts, blandas, ljusnar, välter”) är, strikt talat, kausativa verb — motsvarande orden: birti, kisti, kristi, krypti, lūžti, mišti, švisti, virsti; det är bara deras kausativitet som inte uttrycks med ordändelserna -yti, -dyt”¹⁵. Verben bėrti: birti ir kelti: kilti betraktas inte som kausativa i DŽ, DŽ¹ och DŽ², men ges som exempel på kausativa verb i ”Lietuvių kalbos gramatikoje”¹⁶. A. Paulauskienė kallar inte bara -inti- och -yti-avledningar kausativa, utan även enkla verb, som hon exemplifierar med keisti, dabti, skleisti, veisti17. Avsaknaden av ett kausativt suffix är förmodligen också den främsta orsaken till att verb av denna typ— 15 J a b l o n s k i s J. Min. veik., 289. 16 Grammatik över litauiska språket 2, 25. 17 P a u l a u s k i e n ė A. Lietuvių kalbos morfologija, 286—287. 134 orsaken till den varierande behandlingen av verben. ”Man menar att vokalväxlingen i stammen inte har någon självständig roll i ordbildningen, men att den utgör den formella representationen av oppositionen mellan kausativ och kausativt orsakad handling. Eftersom denna semantiska opposition helt sammanfaller med oppositionen mellan transitivitet och intransitivitet, har även dess formella markörer sammanfallande funktioner när det gäller att ändra kausativitet och transitivitet”18. S. Krinickaitė, som undersöker kategorin transitivitet–intransitivitet, är benägen att inte kalla dessa verb kausativa. Hon beskriver typen versti–virsti som det äldsta skiktet i kategorin transitivitet–intransitivitet19. På liknande sätt framställs saken också i ”Dabartinės lietuvių kalbos gramatika”. Där tas bland de kausativa verben inga verb utan suffix med en annan vokalväxlingsgrad upp20. Därför måste lexikografer inte sällan tveka om hur konkreta avledningar av denna typ ska klassificeras. 4.3. Framställningen varierar ganska ofta för sådana verb som ordbildningsmässigt kan knytas både till ett nominalord (vanligen ett adjektiv, mer sällan ett substantiv) och till ett verb. P. Skardžius har skrivit om detta. Exempelvis knöt han det kausativa verbet alsinti inte bara till įlsti, utan också till substantivet alsą21. Att det kan finnas oklarheter om härledningen erkänns också i ”Lietuvių kalbos gramatika”: ”Betydelsen hos verb avledda från adjektiv med suffixet -inti ligger mycket nära betydelsen hos kausativa verb med detta suffix. Ibland går det inte att avgöra från vad verbet har avletts, t.ex.: džiuginti (: džiugus, -i, džiūgti), sveikinti (: sveikas, -a, sveikti), šlapinti (: šlapias, -ia, šlapti)22. Trots detta anser författarna till ”Lietuvių kalbos gramatika” att de flesta verb av denna typ är bildade från adjektiv, t.ex.: bendrinti, bloginti, dailinti, dvigubinti, gėrinti, ilginti, lengvinti, piginti, pik­tinti, retinti, skaidrinti, tvirtinti, vienodinti23. Oklarheter uppstår också därför att många av dessa verb även är besläktade med avledningar med suffixet -ėti. A. Paulauskienė presenterar ett schema över förhållandet mellan verb och adjektiv, som visar att verb med såväl suffixet -inti som suffixet -ėti är avledda från adjektiv: ¹⁸ P a u l a u s k i e n ė A. Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos, 26. ¹⁹ S. Krinickaitė, Klassificering av verboppositioner efter transitivitet/intransitivitet i litauiskan. — Problem inom syntax och ordstruktur, Moskva, 1979, 42—53.; jfr även S. Krinickaitė, Om kausativa verb i litauiskan. — Baltistica 17(2), 1981. 190—192. ²⁰ Grammatik över nutida litauiska, 285—286. ²¹ S k a r d ž i u s P. Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1941, 543—544. ²² Grammatik över litauiska språket 2, 264. ²³ A.a. ²⁴ P a u l a u s k i e n ė A. Lietuvių kalbos morfologija, 269. 135 Däremot visas i ”Dabartinės lietuvių kalbos gramatika” inte sambandet mellan verb av denna typ och adjektiv. Vid klassificeringen beskrivs de så här: ”Avledda verb med suffixet -ėti, ställda i motsats till motsvarande avledningar med suffixet -inti, t.ex. gražėti: gražinti”25. Därför måste lexikografer ibland söka en kompromiss. När verbet slūdinti tas upp i LKŽ visas exempelvis dess möjliga samband med slūsti och slūdūs: 1. caus. glida; ”göra hal (halare)”. Verbet séndinti presenteras i LKŽ som uppslagsord med den grammatiska beteckningen caus. och hänvisning till sénti, medan betydelse 1 i förklaringen genom kausativ perifras ”göra någon/något …” förbinds med adjektivet sénas. Utvidgningen av perifrasen i förklaringen av betydelserna 2 och 4 visar en lexikal förändring, medan förklaringen av betydelse 3 inte uttrycker kausativitet: 1. ”göra gammal”, t.ex.: Metai nelaukia, visus lygiai sendina rš; 2. ”göra äldre, få att se äldre ut”, t.ex.: Juokas žmogų jaunina, pyktis séndina Snt; 3. refl. ”lägga till år”, t.ex.: Séndinos kiti vyrai po karo Grd; 4. ”göra någon åldrande genom att inte låta honom gifta sig”, t.ex.: Kam séndini mergą, lai teka J. Framställningen av detta verb komplicerades sannolikt också av att dess betydelser endast är relaterade till betydelse 1 hos sénti, ”bli gammal”, och betydelse 1 hos sénas, ”som har många år på nacken, har uppnått ålderdomen, inte ung (om människor och djur); långsamt växande (om växter); motsats: ung”. Inga betydelser av det kausativa verbet séndinti som har samband med andra betydelser hos sénti eller sénas har belagts. I DŽ och DŽ1 presenteras verbet utan grammatisk beteckning och förklaras med perifrasen och synonymen ”göra gammal, åldra”, medan DŽ2 endast ger perifrasen ”göra gammal”. Att verbet presenterats på detta sätt kan också ha påverkats av analogin med hur antonymen föryngra presenteras i band IV av LKŽ. I uppslagsordet Föryngra kopplas till bli yngre med beteckningen tr. caus.; betydelse 1 förklaras kausativt genom en omskrivning som knyts till adjektivet ung och visar dess lexikala förändring, medan betydelserna 2 och 3 förklaras som självständiga: 1. ”göra ung; återge ungdomens krafter”, t.ex.: Andningsrörelsen föryngrar blodet och därmed hela kroppen Vd; 2. ”friska upp; förnya”, t.ex.: Det rekommenderas inte att föryngra mycket gamla fruktträd (stimulera unga plantors tillväxt) nepatariama rš; 3. ”försöka se yngre ut; dölja, minska sin ålder”, t.ex.: Jag föryngrar fortfarande min man (klär honom fint så att han ser ung ut) Lp. Betydelserna av Föryngra gäller endast betydelse 1 av ung, ”som har levt få år; inte gammal”; kausativa betydelser knutna till adjektivets fyra andra betydelser har inte belagts. Betydelse 1 av Föryngra skulle kunna kopplas till betydelse 1 av bli yngre, ”bli yngre, gå mot en yngre ålder”, och betydelse 3 till betydelse 3 av den reflexiva användningen, ”anse sig vara ung; föryngra sig”. I de tre utgåvorna av DŽ ges detta verb utan den grammatiska beteckningen prž.: 1. ”göra ung, återge ungdomens krafter och hälsa”; 2. ”ge ett ungt utseende (ge — DŽ1, DŽ2)”; 3. ”dölja, minska sin ålder”. Verbet rétinti presenteras i LKŽ som uppslagsord med hänvisning till betydelse 1 hos retėti, och dess betydelse 1 förbinds med adjektivet rétas: ”göra så att det blir glest, glesare (rycka plantor, hugga skog etc.)”. Förklaringen av de tre övriga betydelserna uttrycker inte kausativitet. 25 Grammatik för det moderna litauiska språket, 286. 136 I alla upplagor av DŽ förbinds detta verb enbart med ett adjektiv. Endast under uppslagsordet giedrėti hänvisar LKŽ till verbet giedrinti, som i alla upplagor av DŽ härleds enbart från adjektivet giedras. I DŽ, DŽ¹ och LKŽ förbinds tobulinti med adjektivet tobulas, ”göra perfekt, mer perfekt”. I LKŽ kompletteras denna förklaring med synonymen gėrinti. Till skillnad från dessa förbinder författarna till DŽ² verbet enbart med tobulėti. Vissa verb av denna typ förbinds av författarna till både DŽ och LKŽ enbart med grundadjektiv, t.ex.: drūtinti, gárdinti, gaivinti, plóninti, riebinti, stó­rinti, svárinti, svél­ninti etc. Verb som ordbildningsmässigt kan relateras till substantiv har, trots att de har samma suffix som verbavledningar, endast en mycket svag kausativ nyans, t.ex. laiminti: laimė, slovinti: šlovė etc.²⁶ De betraktas vanligen inte som kausativa i LKŽ och DŽ. Men även här förekommer ibland felaktigheter. Substantivavledningar med suffixet -inti som har kausativ betydelse²⁷ och är relaterade till etnonymbeteckningar presenteras på olika sätt: gūdinti (endast LKŽ), lātavinti, lénkinti, lietuvinti, rūsinti, vokietinti. Författarna till DŽ och LKŽ relaterar dem nästan alltid till det underliggande substantivet, t.ex.: lietuvinti ”göra till litau, göra litauisk” (LKŽ), ”göra till litau; ge litauisk form” (DŽ, DŽ¹, DŽ²); lātavinti ”göra till lett” (LKŽ), ”göra till lett; ge lettisk form” (DŽ), ”göra, förvandla till lett; ge lettisk form” (DŽ¹, DŽ²) etc. Endast vókietinti betraktas som kausativt i DŽ och DŽ¹ och anges med beteckningen prž. med hänvisning till avledningen på -ė́ti vokietėti, t.ex.: Klaipėdos krašte lietuviai buvo vókietinami. I DŽ² har man däremot övergett denna hänvisning och förklarar verbet med ”förvandla till tysk; ge tysk form”. Förkortningen prž. har dock införts vid det prefixavledda verbet suvókietinti, trots att det i DŽ¹ förklarades som ”göra till tysk; ge tysk form”. 4.4. Oftast, men med undantag. DŽ och LKŽ betraktar som kausativa de verb som relateras till avledningar på -ėti och betecknar en spontan handling. I ”Lietuvių kalbos gramatika” nämns drėbinti (: drebėti), dūlkinti (: dulkėti), jūdinti (: judėti)²⁸ som exempel på kausativa verb, medan ”Dabartinės lietuvių kalbos gramatika” nämner vaŕvinti: varvėti²⁹. Dessa avledningar med kausativ betydelse bygger på stammen i presens hos grundverbet, t.ex. blizginti (: blizgėti, blizga, -ėjo) etc.³⁰ DŽ, DŽ¹, DŽ² och LKŽ betraktar många verb av denna typ som kausativa (många av dem är ljudhärmande ord), t.ex.: brázdinti: brazdėti, brazda, -ėjo, girgždinti: girgždėti, girgžda, -ėjo, klė̃pinti: klegeti, klėga, -ėjo, krūtinti: krutėti, kruta, -ėjo, lažginti: lazgėti, lažga, -ėjo, mirginti: mirgėti, 26 P a u l a u s k i e n ė A. Dabartinės lietuvių kalbos veiksmažodis, Vilnius, 1971, 9. 27 J a k a i t i e n ė E. Veiksmažodžių daryba (Priesagų vediniai), Vilnius, 1973, 21—22. 28 Litauisk grammatik 2, 25. 29 Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, 287. 30 J a k a i t i e n ė E. Deverbatyviniai dabartinės lietuvių kalbos veiksmažodžiai su priesaga -inti. — Baltistica 4(2), 1968, 223. 137 mirga, -ėjo, plazdinti: plazdėti, plazda, -ėjo, skrebinti: skrebėti, skreba, -ėjo, šlaminti: šlamėti, šlama, -ėjo, siūgždinti: siūgždėti, siūgžda, -ėjo, šnarinti: šnarėti, šnara, -ėjo, šnekinti: šnekėti, šneka, -ėjo, tikinti: tikėti, tiki, -ėjo ir t.t. Det är svårt att avgöra vilket verb det kausativa derivatet ska knytas till när primära verb med samma rot har bevarats i språket, t.ex.: burzgenti (: burzgti ir burzgėti), kiogždinti ”göra fluffig, luckra upp” (: kiogžti ir kiogždėti) ”bli fluffig”, kižinti ”göra skrynklig” (: kižti ir kižėti), klibinti (: klibti ir klibėti), kliukinti ”hälla, gjuta” (: kliūkti ir kliukėti) osv.31 Det förekommer skillnader i framställningen även i vissa andra fall. Verbet droppa förklaras i DŽ och LKŽ som ”låta droppar falla”, medan det i DŽ¹ och DŽ² kopplas till droppa. På motsvarande sätt framställs även det prefixavledda droppa ner. Triūškinti som kausativt i samtliga utgåvor av DŽ, medan det i LKŽ inte kopplas till triuškėti och dess fyra betydelser förklaras lexikalt. Čiužinti kopplas i DŽ, DŽ¹, DŽ² och LKŽ till čiūžėti och betraktas som kausativt. Det prefixavledda sučiūžinti framställs annorlunda: i LKŽ har inga kausativa betydelser noterats, till skillnad från i DŽ¹ och DŽ². Till skillnad från DŽ¹ och DŽ² betraktar LKŽ inte tviškinti som kausativt; här kopplas det inte till tviškėti. 4.5. I de tre DŽ-utgåvorna återges få faktitiva verb, eftersom även endast ett fåtal av dem har bevarats i standardspråket. I DŽ, DŽ¹ och DŽ² återges endast derivat med suffixet -dinti, vilka genom en grammatisk etikett knyts till transitiva basverb, mer sällan till kausativa verb (t.ex. veršdinti knyts till det kausativa veršti), och som betecknar (1) handlingar som kräver vissa färdigheter eller ett hantverk, (2) andra aktiva handlingar. T.ex.: (1) dirbdinti fakt. arbeta, kaldinti fakt. smida, kašdinti (DŽ), kašdinti (DŽ¹, DŽ²) fakt. gräva, kiršdinti fakt. hugga, kūldinti fakt. tröska, maldinti fakt. mala, megzdinti (DŽ), megzdinti fakt. sticka, rašydinti fakt. skriva, siūdinti fakt. sy, statydinti fakt. bygga, šaudinti fakt. skjuta, verpdinti fakt. spinna; (2) gabėndinti fakt. transportera, nešdinti fakt. bära, risdinti fakt. rulla, rišdinti fakt. binda, siūdinti fakt. sy, skelbdinti fakt. kungöra, skėldinti fakt. klyva, varydinti fakt. driva, veždinti (DŽ), veždinti (DŽ¹, DŽ²) fakt. köra, osv. Det finns också skillnader i framställningen. Verben áusdinti, veršdinti (t.ex. veršdinti apsiaustą) betraktas i DŽ som kausativa, medan de i DŽ¹, DŽ² och LKŽ, i enlighet med systemet, redan återges som faktitiva. I DŽ¹ och DŽ² har verbet imdinti fakt. ta tagits bort, t.ex.: Stogą imdinti (DŽ), nešinti, som DŽ betecknar som kausativt (men som bör betraktas som faktitivt, liksom i LKŽ); däremot har det folklorebelagda och med exempel illustrerade sėgdinti införts: 1. fakt. fästa 1, t.ex.: Sėgdinsu rūtų vainikėlį (sång), 2. dial. fakt. fästa 4, t.ex.: Bėrą žirgą sėgdinu (sång). Verbet esdinti, som i DŽ, DŽ¹ och DŽ² betraktas som faktitivt, är i själva verket kausativt, vilket det också klassificeras som i LKŽ, t.ex.: Ne kinkyk, ale esdink dar arklį J (LKŽ), Svavelsyra används för att etsa metaller före förtenning rš (LKŽ); édinti fakt. äta 1, t.ex.: Ar žirgelį édmai, tymo balną vėdinai? (sång) (DŽ, DŽ¹, DŽ²) är kausativt liksom valgydinti kaus. äta (DŽ, DŽ¹, DŽ²). I DŽ återges 31 Jakaitienė E. Ibid., 223. 138 som ett förmånsverb landinti prp. lįsti, bedöms DŽ¹, DŽ² och LKŽ som kausativt, t.ex.: Landink šunį par tvorą J (LKŽ). Kildinti betraktas i DŽ, DŽ¹, DŽ² som ett förmånsverb, i LKŽ som kausativt; i samtliga visas en betydelseförändring: ”föra vad ur vad”, t.ex.: Kildinti žodį iš kurios kalbos (DŽ), ”ange, finna ursprunget” (DŽ¹, DŽ², LKŽ). spausdinti prp. spausti ansågs vara ett förmånsverb, t.ex.: Knygą spausdinti, išspausdinti (DŽ); på grund av betydelseförändringen förknippas det inte längre på annat håll med grundordet, utan förklaras som ”öka (mångfaldiga (DŽ²)) text med lösa typer” (DŽ¹), 1. ”framställa text med lösa typer” (LKŽ). Šauklinti förklaras i DŽ, DŽ¹, DŽ² med förmånsverb: ”skelb­dinti, šauklinti”. Den andra betydelsen av Vės­dinti, ”prp. vesti 10”, t.ex.: Šunų vės­dinti (DŽ¹, DŽ²), bör betraktas som kausativ, eftersom det semantiska sambandet och bruket av orden vės­dinti och vėsti är detsamma som för tėkinti ”låta gifta sig”, vilket i LKŽ betraktas som kausativt, och tekėti, teka, -ėjo, t.ex.: Tėkino dukterį, vestuves kėlė (DŽ²). LKŽ upptar betydligt fler och mer varierande förmånsverb. De nämnda semantiska typerna återspeglas där mer utförligt. (1) Där finner vi árdinti, kirpdinti, lópydinti, mazgódinti, nérdinti, skaldydinti, taisgydinti osv. (2) Många förmånsverb som hör samman med aktiva handlingsverb presenteras, t.ex.: dėdinti, kráudinti, mės­dinti, nešiódinti, praúšdinti, rakindinti, ráudinti, riškdinti. Avledningar med suffixet -dinti kan knytas inte bara till enkla transitiva och kausativa verb, utan i sällsynta fall också till iterativa verb, t.ex.: pjáustydinti av pjaustyti, plésydinti av plėšyti 1, raikydinti av raikyti 1 osv. Vid sidan av avledningar med suffixet -dinti är även avledningar med -inti och -dyti vanliga i LKŽ, t.ex.: rėginti ir regėdinti förknippas med regėti, lėsdinti ir lėšdyti förknippas med lėšti osv. I LKŽ finner vi komplexa avledningar med suffixet -dinti som förknippas med avledningar med -inti, t.ex. förknippas raugindinti med kausativet rauginti (jfr rauginti 1. prz. rūgti, rūginti (DŽ¹), vilket i LKŽ upptas som transitivt. Ibland förknippas de med det enkla verbet, liksom avledningar på -inti, t.ex. kašindinti av kasti 1 och 1 kašinti (kašinti) kaus. kasti 1, eller hänvisas till ett annat förmånsverb, t.ex. nešindinti se nešdinti. Att ta upp dessa sällsynta och komplexa verb innebär betydande svårigheter för lexikografer. Det är ofta svårt att finna deras grundord, förstå deras betydelse och bruk samt ordna varianterna i rätt ordning. SLUTSATSER 1. I de tre utgåvorna av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” och i ”Lietuvių kalbos žodynas” försöker man systematiskt skilja mellan kausativa verb och förmånsverb. Man utgår från kriterierna (1) formella ordbildningsmedel, (2) grundverbets transitivitet–intransitivitet, (3) handlingens relation till objektet, (4) analys av satsens djupstruktur samt (5) semantiska begränsningar för komponenterna i satsens yt- och djupstruktur. 2. Det ordbildningsmässiga, genetiska och semantiska sambandet visas (1) med grammatiska 139 genom markeringar som anger betydelserna hos ett kausativt eller kurativt verb genom motsvarande betydelser hos grundverbet, (2) genom att beskriva dem med parafraserna ”göra (så), att...”, ”göra någon/något”. Förändringar i den gemensamma produktiva betydelsetypen visas, (3) genom att utvidga hänvisningar eller parafraser med lexikala förklaringar eller synonymer, (4) genom att ange den grammatiska hänvisningen i uppslagsordet och förklara betydelserna separat. Det främsta ordet i en variantserie avskiljs (5) genom användning av förkortningen se. 3. Beskrivningen av vissa typer av kausativa verb varierar. Den största bristen på systematik förekommer sannolikt bland suffixlösa verb som bildas enbart genom vokalväxling, t.ex. kélti: kilti, och i något mindre grad bland verb som bildas genom vokalväxling och suffix, t.ex.: brandinti: bręsti, -ta, brendo. Många problem uppstår vid beskrivningen av verb som är ordbildningsmässigt förbundna med ett adjektiv eller verb, ett substantiv eller verb, t.ex.: jauninti: jaunas, jaunėti, vokietinti: vokietis, vokietėti. Sådana problem förekommer också vid beskrivningen av verb som förbinds med avledningar på suffixet -ėti, t.ex. lašinti: lašėti. 4. De problematiska fallen av lexikografisk beskrivning av kausativa och kurativa verb som har diskuterats visar inte bara (1) att deras teoretiska behandling ännu inte är tillräckligt etablerad, utan också (2) svårigheter som uppstår vid faktiskt språkbruk: (a) skillnaderna från transitiva verb är inte alltid tydliga, (b) vissa kausativa eller kurativa verb, eller enskilda betydelser hos dem, har i viss mån avlägsnat sig från den gemensamma produktiva betydelsetypen. Beskrivningen av vissa lexikala-grammatiska ordgrupper i ordböcker bör systematiseras så långt det är möjligt, även om variationen i språkets formella uttrycksmedel, bruk och semantik inte gör det möjligt att helt harmonisera och formalisera allt. DEN LEXIKOGRAFISKA BESKRIVNINGEN AV KAUSATIVA OCH KURATIVA VERB I LITAUISKAN Sammanfattning Kausativa och kurativa verb utgör en betydande del av de litauiska transitiva verben. Vid beskrivningen av dem i tre upplagor av ordboken över det litauiska nutidsspråket (DŽ) och i det litauiska språkets ordbok (LKŽ) utgick man från analyser av konkreta språkbelägg, teoretisk forskning och lexikografiska traditioner. Man strävar efter att skilja kausativa och kurativa verb så noggrant som möjligt från varandra och från andra transitiva verb. Med hjälp av olika typer av lexikografiska beskrivningar visas ett kausativt eller kurativt verbs tillhörighet till en lexikalisk-grammatisk ordgrupp; dess bildningsmässiga, historiska och semantiska relation till motsvarande grundverb eller grundadjektiv fastställs; förändringar i de lexikaliska-grammatiska betydelserna återges, och huvudordet i en variantserie urskiljs. Beskrivningen av vissa avledningstyper bland kausativa verb varierar. Den största bristen på systematik märks hos suffixlösa verb som bildas genom avljud (kélti: kilti), mindre — bland verb som bildas genom avljud och ett suffix (brandinti: bręsti, -ta, brendo). Flera problem uppstår vid beskrivningen av verb som ordbildningsmässigt är förbundna med ett adjektiv eller verb, ett substantiv eller verb (jáuninti: jáunas, 140 jaunėti; vókietinti: vókietis, vokietėti), återfinns de vid angivelsen av verb som hänför sig till bildningar med suffixet -ėti (lašinti: lašėti). För att systematisera redovisningen av vissa lexikogrammatiska grupper i ordböckerna gör mångfalden av formella uttrycksmedel, användningsfall och semantik det omöjligt att helt strikt enhetliggöra och formalisera sådana grupper. 141