Dėl veiksmažodžių su priešdėliu „pa-“ valentingumo

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXV (1995) LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS TYRINĖJIMAI Vilija SAKALAUSKIENĖ OM VALENSEN HOS VERB MED PREFIXET PA- Satsens strukturella och semantiska centrum är den finita verbformen. Alla andra huvudsakliga satsled och deras former är beroende av satsens centrum. Därför kan analysen av satsens syntaktiska struktur inledas med en karakteristik av verbet. Behovet av och urvalet av dess bestämningar beror på verbets innehåll och form. Den syntaktiska klassificeringen av verb grundar sig på deras valens (Geniušienė 1971:8). Valensforskarnas uppfattningar i denna fråga och problemen kring litauiska verbs valens behandlas ingående i N. Sližienės artiklar (1978:108—114; 1986:45—91). Än så länge råder ingen enighet i många av valenslärans viktigaste frågor (Sližienė 1986:45). S. Kacnelson ”definierade valens som ordens egenskap att på ett visst sätt realiseras i en sats och ingå i vissa kombinationer med andra ord. Så förstådd omfattar valens inte bara subjekt- och objektrelationer, utan också alla omständighetsrelationer mellan verbet och andra ord” (Sližienė 1978:108). Valens är, som V. Labutis påpekar, ”en plan för den syntagmatiska interaktionen (relationerna) hos ordet som lexikal enhet i språksystemet; planen anger antalet ord som är nödvändiga, sannolika eller endast möjliga i interaktion, interaktionens innehåll (kvalitet) och riktlinjer för dess realisering genom olika språkliga element” (Labutis 1985:65). N. Sližienė föreslår att valens undersöks som ett flerskiktat fenomen, vars grund finns på den abstrakta logisk-semantiska nivån och som realiseras på konkreta språknivåer, den semantiska och den syntaktiska (Sližienė 1978:121). Artikeln utgår från denna grund för valensforskningen. En sida av valensen är alltså den syntaktiska valensen. ”Den egenskap hos ett verb, som betingas av dess betydelse och innebär att det förenas med ett visst antal ord i en viss form som verbet behöver, kallas dess syntaktiska valens” (Sližienė 1986:46). Den andra sidan av valensen är verbets semantiska valens. ”Semantisk valens är en viss semantisk tolkning av den verklighetssituation som verbet betecknar, fixerad som en motsvarande uppsättning semantiska funktioner (aktanter eller semantiska kasus)” (Sližienė 1986:90). I denna artikel menar N. Sližienė att ”verbet tillsammans med sina valensbundna led endast ger en viss semantisk bedömning av en verklig situation, vilken kan sammanfalla med eller skilja sig från den mentala avbildningen av situationen i människans medvetande” (Sližienė 1986:45). I tidigare arbeten hävdade hon att den situation som verbet betecknar helt motsvarar verklighetssituationen. Vidare konstaterar N. Sližienė att ”samma yttre situation kan motsvaras av olika 121 verb med olika strukturer av semantiska kasus, vilket visar att de beskriver situationen på olika sätt: satsens semantiska representation omfattar endast vissa aspekter av den yttre situationen” (Slīžienė 1986:49). Det viktigaste kännetecknet för både semantisk och syntaktisk valens är dess obligatoriska eller fakultativa karaktär. Vissa verbled är obligatoriska och kan inte utelämnas, medan andra är fakultativa. Ledens obligatoriska karaktär fastställs genom elimineringstransformation: ”genom att utelämna den ena eller den andra konstituenten fastställs vilka som är obligatoriska och vilka som är fakultativa. De obligatoriska leden betecknar den del av situationen som verbets betydelse lyfter fram som viktigast och mest relevant” (Slīžienė 1986:55). Verbets obligatoriska valens bestämmer och betingar ett visst element i satsen, medan icke-obligatorisk valens visar att ett visst element endast är möjligt, potentiellt. Fakultativa led uttrycks i satsen när den information de tillför blir relevant. Fakultativ semantisk valens definieras alltså som ”mycket sannolik, men inte helt nödvändig” (Tėkorienė 1983:99). Artikeln behandlar verb ur en valensklass — trevalenta verb med prefixet pa-. Detta begränsar antalet verb som undersöks avsevärt. Prefix har en ordbildande funktion, avgränsar alltid handlingen, anger ett eller annat slags avslutning och gör det möjligt att ställa verb för avslutad handling mot verb för pågående handling. Prefixet pa- har prepositionellt ursprung (Paulauskienė 1994:272). Det skiljer sig från andra litauiska verbprefix genom att dess lexikala funktioner inte är lika framträdande. Det används i betydligt större utsträckning än andra prefix enbart för att uttrycka aspekt (Paulauskas 1958:366). Den syntaktiska klassificeringen av verb görs utifrån det maximala antalet medspelare, det vill säga obligatoriska och fakultativa verbled1. ”Ett verb hänförs till en viss syntaktisk klass med hänsyn till antalet eller formen på de led det har, oavsett om dessa led är obligatoriska eller fakultativa” (Slīžienė 1986:91). Trevalenta verb betecknar en situation där tre aktanter måste delta. Situationen kan alltså representeras av ett predikat med tre fria platser. Dessa måste fyllas av argument med sina respektive betydelser. Både semantisk och syntaktisk verbvalens fastställs mest exakt i en sats; därför används utbyggda satser, där verbet visas i olika syntaktiska miljöer. Vid fastställandet av verbens valens är verbets betydelse utgångspunkten2. Materialet har hämtats från den tredje upplagan av ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” (1993; härefter DLKŽ) och band I—XV av ”Lietuvių kalbos žodynas” (härefter LKŽ). I verbens syntaktiska distribution spelar substantivet den viktigaste rollen, eftersom det kan ha olika former (olika kasus) eller ingå i prepositionskonstruktioner och fylla olika satsfunktioner — subjektets, objektets 1 Kitų kalbininkų jie vadinami aktantais, determinantais žr. (Slīžienė 1986:46). 2 Apie kitų tyrinėtojų nuomonę plačiau žr. (Slīžienė 1978:111). 122 och omständigheter. Prefixet pa- kan ha en liknande betydelse som prepositionen po — under vad. Denna betydelse ger prefixet åt verb som betecknar rörelse. Till exempel pavažiuoti ”köra en liten bit, skjuta framåt eller flytta något en smula”: Pavažiavo vežimą po medžiais (DLKŽ); pavilkti ”dra in underifrån”; Pavilko akėčias po stogu (DLKŽ); pamesti ”kasta ner under något”: Caras Aleksandras važiavo ir jam bombą po karieta pametė (LKŽ VIII 69); pakišti ”sticka in och lägga under”: Pakišo pinigus po čiužiniu (DLKŽ). Alla dessa verb med prefixet pa- anger en rörelseriktning ”under något” eller visar ”vad som läggs under något” (Galnaitytė 1958:101). Konstruktioner med prepositionen po framhäver ytterligare betydelsen hos prefixet pa-. Till exempel pavožti ”täcka genom att lägga något under”: Pavožė daiktus po statine (DLKŽ); paauti ”sätta på underifrån”: Paauk po kulnu aukščiau, kad netrintų (LKŽ I 517); pavilkti ”ta på (ett plagg) under”: Ans pavelka kailinius po apsiaustu (LKŽ kartoteka); pakaišioti ”peta in”: Po stalo kojom pakaišiojau kaladėles, kad aukštesnis būtų (LKŽ V 72). Av exemplen och predikatens betydelser framgår att verben pavažiuoti, pavilkti, pamesti, pakišti, pavožti kräver tre aktanter: en subjektaktant, en objektaktant och en omständighetsaktant. Alla aktanter är viktiga för verbet. Objektet, som handlingen utförd av subjektet riktas mot, är nödvändigt för verbets betydelse. Vi har redan sett att prefixet pa- anger riktning eller plats, och därför behövs också en lokal omständighetsaktant för att komplettera verbets betydelse. Alla aktanter uttrycks dock inte alltid i meningarna. Meningsstrukturen består semantiskt av ett predikat och tre aktanter — agent, patient och slutpunkt — direktiv³. Dessa aktanter realiseras syntaktiskt på följande sätt: agenten representeras av subjektets nominativ, patienten av objektets ackusativ. Den vanligaste realiseringsformen för direktivet är en prepositionsfras. Många verb med detta prefix uttrycker låg intensitet. Till exempel: paplėkti ”slå lite”: Paplėkė arklių (su) botagu (DLKŽ); paknaibyti ”nypa eller plocka lite”: Paknaibys kiek pirštais duonos minkštimą (LKŽ VI 194). Motsatsen till denna betydelse hos prefixet pa- är när det betecknar handlingens intensitet och styrka. Till exempel paduoti ”göra något kraftfullt”: Lig pietų keturiese paduosim (gerai papjausime) ir bus rugiai nupjauti (LKŽ II 891). Verben papuošti ”försköna, smycka”: Šluota kambario nepapuoši (LKŽ X 934); papa sakoti ”berätta om en händelse”: Ji grįžo sutemus ir viską papasakojo vyrui (LKŽ IX 449) betecknar handlingens fullbordande. Dessa prefixverb, liksom motsvarande verb utan prefix, kräver två objektaktanter, jfr: pasakoti ”berätta om en händelse”: Jis pasakoja pasakas (LKŽ IX 447). Mottagaren är utelämnad här, men i följande mening — Susirinko sykį jauni vyrai nedėlios vakarą ir pasakojas viens kitam pasakas (LKŽ 3 Artikeln utgår från den klassificering av semantiska roller som V. Ambrazas och N. Sl文žienė har presenterat (Ambrazas 1986:25; Sl文žienė 1986:51—55). 123 IX 448) – mottagaren är uttryckligen angiven. Dessa verb: paraudoninti ”förstärka den röda färgen, färga röd”; paploninti ”göra tunnare”; patamsinti ”göra mörkare, försämra belysningen”; pastriukinti ”göra kortare, korta av (ett föremål)” anger att handlingens objekt blir större eller mindre än det annars skulle vara, och kräver två objekt, varav det ena ska vara ett redskap (eller material) som behövs för att utföra handlingen. Den semantiska valensformeln skulle se ut så här: agent — predikat — patient — instrument A — P — Pt — I. En annan grupp verb betecknar en kortvarig handling. Dessa verb kräver aktanter som anger en tidsgräns eller varaktighet. Till exempel: pablokšti ”slå till genom att slå mot något”: Einam pablokšim iki pietų (LKŽ I 944); pašerti ”utfodra under en viss tid”: Mėnesį pašerk ir atganvsi arkly (LKŽ XIV 673). En grupp verb utan patient, det vill säga ett realiserat objekt, kräver en aktant med redskapsfunktion, som i meningen realiseras i instrumentalis. Den semantiska valensformeln för dessa verb är följande: agent — predikat — patient — instrument A — P — Pt — I. Instrumentalis som realiserar instrumentet anger det föremål med vilket handlingen utförs och som används när det direkta objektet påverkas. Redskapet för den handling som verben betecknar uttrycks oftast med konkreta substantiv; deras instrumentalformer betecknar arbetsredskap, transportmedel, material eller kroppsdelar hos levande varelser. Till exempel: pakalėti ”slå till lite”: Kirviu kuolą pakalėk (DLKŽ); pavažinėti ”skjutsa runt”: Pavažinėk vaiką rogutėmis (DLKŽ); padengti ”täcka”: Padengiu sienas lentelėmis (LKŽ II 406); pasiekti ”nå eller ta genom att sträcka ut handen, en käpp eller dylikt”: Pasiekia rankomis lubas (DLKŽ). Instrumentet kan realiseras med instrumentalis och prepositionen su. Till exempel: pabrūžinti ”gnugga, skrapa lite”: Šitą vielą pabrūžink su pielyčia, kad perlaūžtum (LKŽ I 1105); pabraukyti ”iter. av pabraukti”: Pabrauko aslę su šluota (DLKŽ); paplikėti ”slå lite”: Paplikė arkly su rykšte (DLKŽ). Den syntaktiska realiseringsformeln för dessa verb är följande: Nn — Vf — Na — Ni / med Ni⁴. Av exemplen ovan framgår att relationen mellan den handling som verbet uttrycker och patienten respektive instrumentet skiljer sig åt. Samma verb uttrycker en relation när det står med en kasusform som betecknar ett direkt objekt (patient) och en annan när det står med en kasusform som betecknar ett indirekt objekt. Till exempel: pabalzginti ”skrämma bort genom att vifta med en kvast”: Pabalzgink kokią pagaliu iš po stovų vištas (LKŽ I 627). I Pabalzgink vištas övergår handlingen till objektet, medan handlingen i pabalzgink pagaliu inte övergår till objektet, som därför förblir helt oförändrat. Instrumentet motsvarar det redskap eller medel med vilket subjektet påverkar objektet och uppfattas som en förmedlare mellan agenten och patienten. 4 Modeller för syntaktisk valens betecknas med de symboler som N. Sližienė har föreslagit (Sližienė 1986:70). 124 med vilket subjektet påverkar objektet, och uppfattas som en förmedlare mellan agenten och patienten. För de trevalenta verb med prefixet pa- som undersöks är instrumentalis i instrumentets funktion viktig och betraktas som en objektiv aktant. Alla trevalenta verb med prefixet pa- kräver en subjektiv aktant. Subjektiva aktanter är nödvändiga aktanter, eftersom predikatets betydelse annars inte skulle vara helt tydlig. Denna aktant anger vem som i satsen tillskrivs eller kan tillskrivas (som en viss egenskap) det semantiska predikatets innehåll. Relationerna mellan predikat och aktanter beskrivs med termer för semantiska funktioner. De viktigaste semantiska kategorierna är predikativ egenskap (eller predikat), subjekt och objekt (Ambrazas 1986:24). Det semantiska subjektets främsta kännetecken är att utgöra utgångspunkt för predikatets innehåll. I många fall (se exemplen som diskuterats), när satsen saknar en agent i nominativ, framgår subjektets existens av verbändelserna. Till exempel: papiršti ”föreslå att någon gifter sig”: Papi̇rš̌k tu jam tą merginą (DLKŽ); pakrėsti ”strö ut, kasta omkring”: Tik pakrėsiu kurkiukam varškės, ir neber (LKŽ VI 546). Semantiskt subjekt och grammatiskt subjekt (satsens subjekt) sammanfaller inte alltid. Eftersom den logiska strukturen hos ett påstående, som har formen av en propositionell funktion, inte motsvarar den syntaktiska strukturen hos varje sats, kan begreppen subjekt och satsens subjekt också knytas till olika enheter: alla subjekt motsvarar inte satsens subjekt, och alla satsens subjekt motsvarar inte heller subjekt (Ambrazas 1982:7). Trevalenta verb med två objektiva aktanter har behandlats tidigare; därför bör de trevalenta verb som har en adverbial aktant undersökas närmare. Det går att urskilja en skillnad mellan objektiva och adverbiala roller. Objektiva aktanter har en centripetal riktning, medan adverbiala aktanter har en centrifugal. Med andra ord befinner de sig vid handlingens gräns, kontrolleras nästan inte alls av predikatet och tenderar att bli självständiga. Adverbiala aktanter tycks utgöra bakgrunden till handlingen och motsvarar traditionella adverbial (Labutis 1976:76). Bland de adverbiala rollerna kan man, beroende på det konkreta förhållandet mellan den underordnade satsdelen och huvudsatsen, skilja mellan roller för plats /Loc/, tid /Temp/, orsak /Caus/, ändamål /Fin/ och riktning /Dir/. Men inte varje adverbial är en aktant. I semantiken bestäms de av predikatets lexikala betydelse. Plats- och riktningsaktanten anger predikatets verkningsområde i rummet och uttrycks med olika prepositionskonstruktioner: med prepositionerna į, pas, per med ackusativ, ant, iš, už, nuo, prie med genitiv samt prepositionen po med instrumentalis. Verb med denna syntaktiska valensstruktur, Nn — Vf — Na — į Na, betecknar rumsliga relationer och, mer specifikt, anger de handlingens riktning eller rörelsens väg. Till exempel: pašluoti ”avlägsna, sopa bort eller skjuta åt sidan genom att sopa”: Iššlavė trobą, nušlavė neišnešę, pašlavė į palovį į teip palko (LKŽ XV 45); patrūkti ”dra till lite”: Patraukė vežimą į šoną (DLKŽ); palẏdėti, jfr. lydėti 1: Oi kas mane mergužėlę į namučius palydės? (LKŽ VII 405); pabraukti ”dra åt sidan, skjuta undan genom att stryka”: Pabraukė į šalį sąšlavas (DLKŽ); pavedėti ”föra en bit”: Pavedė jį per gatvę (DLKŽ) 125 (Nn — Vf — Na — per Na). De semantiska valensformeln för dessa verb är följande: A — P — Pt — Dir. Vissa trivalenta verb med ett objekt- och ett omständighetsaktant visar att handlingen är riktad mot gränserna för det föremål som fyller platsrollen. Platsaktanten uttrycks med lokativ och ackusativ med prepositionen į. Till exempel: pasėti ”så frön i den förberedda jorden”: Pasėjo darže vasarinių kviečių (LKŽ XII 462); pasilėsti ”föra ut på bete; låta beta på betesmark”: Aš pasileidau berus žirgelius į žalią lanką (LKŽ VII 274). Formlerna för verbens syntaktiska och semantiska valens är följande: Nn - Vf - Na - Nl / į Na A — P — Pt — Loc Trivalenta verb med ett omständighetsaktant för plats kan beteckna en förändring i patientens tillstånd. Till exempel: pasodinti ”inkvartera, inhysa”: Į mano namą svetimą pasodino (LKŽ XIII 281); padėti ”lägga, placera eller ställa någonstans”: Maišus padėjau ant aruodo (LKŽ II 450); pakelti ”placera något på en högre plats”: Pakelk mane ant žemosios šakos (LKŽ V 542). Ett tidsaktant kan vara lika viktigt för predikatets betydelse. Tidsaktanter betecknar den tidsperiod under vilken objektet påverkas eller som handlingen avser. Aktanten som anger tidssituationen realiseras med ackusativ eller dativ som betecknar måttenheter. Till exempel: pagrėbti ”räfsa en liten stund”: Pagrebiau valandą šieną (LKŽ VII 555); pasidėti ”lägga, placera eller ställa någonstans”: Pasidėk pieno nakčiai (LKŽ VIII 520). De semantiska och syntaktiska valensformlerna för dessa verb är följande: Vn - Vf - Na - Na; Nn - Vf - Ng - Nd A - P - Pt - Temp A - P - Pt - Temp. Olika prepositionskonstruktioner anger tidsperioder och tidpunkter före vilka den handling som betecknas av verbet inträffar: ackusativ med prepositionen prieš samt genitiv med prepositionerna iki, ligi. Till exempel: pablokšti ”slå till, banka på något”: Einam pablokšim iki pietų (LKŽ I 944), pamigdyti ”låta någon sova lite längre”: Jin pamigdo marčią lig pusryčių (LKŽ VIII 161). Den semantiska valensformeln kan sammanfattas så här: A — P — Pt — Temp. En annan grupp trivalenta verb har ett omständighetsaktant för orsak. Även denna aktant kan vara mycket viktig för predikatets betydelse. Det rör sig om verb i sådana predikativa strukturer som betecknar handlingar som är till men för någon. Orsaksaktanten realiseras i satsen genom prepositionskonstruktioner: prepositionerna dėl, nuo med genitiv samt prepositionen už med ackusativ. Till exempel: 1 paskaūsti ”börja göra ont”: Žandus paskaūdo nuo juoko (LKŽ XII 785); paginti ”driva bort, jaga bort”: Pati vyrą pagins už girtuoklystę (DLKŽ). Valensformlerna är följande: 126 Nn - Vf - Na - från Ng / över Na A - P - Pt - Caus Bland de undersökta trivalenta verben med ett objektivt och ett adverbiellt aktant finns också finitivet — målets roll. Det anger handlingens mål eller det som eftersträvas; i satsen realiseras det med genitiv eller dativ. Till exempel: paūkseti ”locka genom att ropa”: Paukšek pjovėjus pietų (DLKŽ) (Nn — Vf — Na — Ng); padėti ”avsätta, använda”: Visą savo uždarbį padėjau tiems reikalams (LKŽ II 451) (Nn — Vf — Na — Nd). Formeln för semantisk valens skulle vara: A — P — Pt — Fin. Denna analys av adverbiella roller visar att adverbiella aktanter, liksom objektiva aktanter, kan vara obligatoriska eller fakultativa följeslagare till verbet. Efter att ha undersökt trivalenta verb med prefixet pa- kan man hävda att de verb där prefixet tillför en annan lexikal betydelse kräver ett objektivt och ett adverbiellt aktant. De verb där prefixet endast tillför en grammatisk betydelse kräver däremot två objektiva aktanter. Aktanternas obligatoriskhet, antal och art bestäms av verbets semantiska egenskaper. Den formella realiseringen av objektiva och adverbiella aktanter är mer varierad än den semantiska. FÖRKORTNINGAR A — agent I — instrument P — predikat Pt — patient Caus — kausativ funktion Fin — målfunktion Loc — platsfunktion Temp — tidsfunktion Dir — riktningsfunktion Vf — verbets finita form Nn — nomen (substantiv), n — nominativ Ng — genitiv Nd — dativ Na — ackusativ Ni — instrumentalis Nl — lokativ / — markerar varianter LITTERATUR OCH KÄLLOR Ambražas V. 1982: Dėl sintaksinių ir semantinių terminų santykio. — Sintaksės ir semantikos klausimai, Šiauliai, 6—7. Ambražas V. 1986: Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. — Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 4—44. DLKŽ — Litauisk ordbok över det samtida språket. Vilnius: Vetenskaps- och encyklopediförlaget, 1993. Galnaitytė E. 1958: Veiksmažodžiai su priešdėliu pa- dabartinėje lietuvių kalboje. — Kalbotyra 1(1), 101—122. Geniušienė E. 1971: Lietuvių kalbos veiksmažodžių sintaksinė klasifikacija. — Kalbotyra 23 (1), 7—16. 127 Labutis V. 1985: Valentingumas — semantiniai vaidmenys — semantinė struktūra. — Tarptautinė baltistų konferencija 1985 m. spalio 9—12 d. Pranešimų tezės, Vilnius, 65—66. Labutis V. 1976: Žodžių junginių problemos, Vilnius. LKŽ — Litauisk ordbok 3—15, Vilnius, 1956—1991; 2:a uppl. 1—2, 1968—1969. Paulauskas J. 1958: Veiksmažodžio priešėlių funkcijos dabartinėje literatūrinėje lietuvių kalboje. — Literatūra ir kalba 3, 303—453. Paulauskienė A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Sližienė N. 1986: Lietuvių kalbos veiksmažodžių valentingumas ir sintaksinė klasifikacija. — Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 45—96. Sližienė N. 1978: Veiksmažodžių valentingumo klausimu. — Lietuvių kalbotyros klausimai 18, 107—124. Tekorienė D. 1983: Lietuvių kalbos būdvardžio semantinis valentingumas. — Kalbotyra 34(1), 97—107. OM VERBENS VALENS MED PREFIXET PA- Sammanfattning Valensteorin har blivit särskilt populär under de senaste åren. Valens är en betydelsemässig egenskap; den kännetecknar inte bara verb utan även andra ordklasser. Verbens valens är mycket aktuell inom språkvetenskapen, eftersom satsens uppbyggnad beror på den. Grammatiskt korrekta satser bildas enligt modellerna för verbal valens. Uppsatsens ämne är trevalenta verb med prefixet pa-. De undersökta verben delas in i två grupper: 1) Trevalenta verb som kräver en subjektisk, en objektisk och en adverbiell deltagare. Prefixet pa- ger dessa verb en annan lexikal betydelse; 2) Trevalenta verb som kräver en subjektisk och två objektiska deltagare. Prefixet pa- ger dessa verb en rent grammatisk betydelse. Det viktigaste kännetecknet för såväl semantisk som syntaktisk valens är dess obligatoriska eller fakultativa karaktär. Vissa verbala deltagare är obligatoriska (för att satsen ska ha en korrekt grammatisk uppbyggnad), medan andra är fakultativa. 128