„Baravỹkas“ (Boletus edulis Fr.) ir jo sinonimai

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXV (1995) LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS TYRINĖJIMAI Dovilė RIMANTAITĖ—SVETIKIENĖ KARLJOHAN (BOLETUS EDULIS FR.) OCH DESS SYNONYMER I dag betraktas karljohan i Litauen som den allra värdefullaste svampen. Beroende på olika växtplatser känner man i Litauen till åtminstone fyra huvudformer av Boletus edulis (Bull.) Fr.1, vilka ”skiljer sig åt i form, färg och storlek”2. På senare tid har mykologer varit benägna att urskilja flera arter av karljohan. Således presenteras i ”Litauens svampar”3 äkta karljohan (Boletus edulis Fr. = B. edulis f. edulis, inkl. B. edulis f. betulicola Vassilk.) och tallkarljohan (Boletus pinicola Vitt. = B. edulis f. pinicola (Vitt.) Vassilk.), vilka tycks vara de mest utbredda av karljohan i Litauen. På olika håll i Litauen växer vanligtvis flera olika former av karljohan, beroende på vilka slags skogar som finns i närheten. Skillnaderna mellan de enskilda formerna av karljohan undgår oftast inte människors uppmärksamhet, men varken detta eller svampens värde har lett till att många litauiska folkliga namn har uppstått. Tvärtom har ett lånord etablerat sig både i dialekterna och i standardspråket, och alla försök att föreslå ett inhemskt namn för bruk i standardspråket har varit fruktlösa. I denna artikel ska man försöka överblicka alla kända namn på svampen och deras motivering. Materialet har samlats in från ”Litauiska språkets ordbok”4 (härefter LKŽ), ”Litauiska språkets atlas”5 (härefter LKA), deras register, och har kompletterats med namn från litauiska ordböcker samt uppgifter från dialekterna som författaren själv har samlat in. 1. Namn på karljohan. Denna ”ätliga svamp i familjen rörsoppar, med brun, konvex hatt och hög, tjock fot (Boletus edulis), kallas i nästan hela det litauiska språkområdet med det slaviska lånordet baravykas”; även formen barovykas är belagd i Želsva, Marijampolė kommun (LKA I 170). Baravykass slaviska ursprung råder det inget tvivel om: ordet härleds från vitry. баравік6. Vitry. баравік, vilket framgår av den vitryska dialektologins 1 M a z e l a i t i s J. ir M i n k e v i č i u s A. Valgomoji ir nuodingieji grybai, Vilnius, 1957, 99. 2 U r b o n a s V. Grybai, Vilnius, 1986, 54. 3 M a z e l a i t i s J., U r b o n a s V. Lietuvos grybai, Vilnius, 1980, 143. 4 Lietuvių kalbos žodynas 3—16, Vilnius, 1956—1995; II leid. 1—2, 1968—1969. 5 Lietuvių kalbos atlasas 1, Leksika, Vilnius, 1977. 6 B r ü c k n e r A. Die slavischen Fremdwörter im Litauischen. — Litu-slavische Studien, Weimar, 1877, 70; S k a r d ž i u s P. Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen, Kaunas, 1931, 39; F r a e n k e l E. Litauisches etymologisches Wörterbuch 1, Heidelberg etc., 1962, 35; žr. dar: S a b a l i a u s k a s A. Lietuvių kalbos leksika, Vilnius, 1990, 237. 92 uppgifter7 är huvudnamnet på denna svamp och är känt i hela Vitryssland, medan det i Litauens gränstrakter i stort sett är det enda namnet. Ordet borowik används också allmänt om svampen i Polen, men där tycks det ha fått fäste jämförelsevis sent; dessutom är det känt som svampens enda namn endast i nordöstra Polen (trakterna kring Suwałki, Białystok och Lublin)8. Med hänsyn till namnets geografiska utbredning och bildning antar man att pol. borowik har kommit från de östslaviska språken9, troligen från vitryska10. Det är intressant att A. Mickiewicz11, bördig från Naugardukas (nuvarande Vitryssland), kanske var den förste som använde ordet i polsk litteratur – i dikten ”Pan Tadeusz”. Detta slaviska svampnamn förknippas med ryska och vitryska бор ”tallskog”, pol. bór med flera12, och motiveringen hänvisar till svampens växtplats. Lit. baravykas är ett jämförelsevis gammalt lånord. I skriftspråket förekommer det först i det handskrivna Lexicon Lithuanicum från mitten av 1600-talet (Lex 8413) och i den så kallade Krauses ordböcker från första hälften av 1700-talet (Q 505). Senare återfinns det i P. Ruigys ordbok, K. Donelaitis ”Metai” (Vasaros darbai 601), K. G. Milkaus och G. H. F. Nesselmanno ordbok, den handskrivna litauisk-polska ordboken (RtŽ), F. Kuršaitis och A. Juškas ordböcker samt V. Kalvaitis ”Lietuviškų vardų kletelė” (KlvK 83). I J. Brodovskis handskrivna ordbok från 1700-talet finns belagd en variant av samma ord med ė-stam: Barawikkes Steinpiltzke & Storkótes (B979)14. Baravykas återfinns också i alla litauiska ordböcker från 1900-talet. Därefter kom det även in i vår mykologiska terminologi. Till en början betecknar P. Matulionis ”Žolynas”15 med detta namn den huvudsakliga svampen i släktet Boletus, Boletus edulis Fr., men senare etablerades det i ”Litauiska botaniska ordboken” och andra böcker16 som namn på släktet Boletus. Som LKA I 170 och vårt insamlade material visar finns det, vid sidan av det vitt spridda baravykas, även andra namn på svampen i södra Litauens dialekter. Belägg finns för sammansatta namn där den andra leden är en allmän beteckning för svamp eller ordet baravykas, medan den första leden utgörs av adjektiven äkta, egentlig. Exempelvis har uttrycket tikras grybas hörts i Rudnia, Marcinkonys, Kabeliai, 7 Лексичны атлас беларускіх народных гаворак 1, Мінск, 1993, 114 ir žemėlapis 279; Сержанина Г. И., Яшкин И. Я. Грибы, Минск, 1986, 117. 8 Bartnicka — Dąbkowska B. Polskie ludowe nazwy grzybów, Wrocław etc., 1964, 45. 9 Där. 10 Sabaliauskas A. Där. 11 Bartnicka — Dąbkowska B. Anf. arb., 46. 12 Brückner A. Słownik etymologiczny języka polskiego, Warszawa, 1974, 36; Этн.магазины слоўнік беларускай мовы 1, Мінск, 1978, 370; žr. dar: Sabaliauskas A. Ten pat. 13 Här och i fortsättningen används förkortningar som i LKŽ. 14 G. H. F. Ness elmann har också hämtat denna form från J. Brodovskis, jfr: Barawikke, -es, f. daff. (Bd.). 15 Matulionis P. Örtflora 2, Litauens växtordbok och växtregister, Vilnius, 1906, 12. 16 Litauisk botanisk ordbok 1, Kaunas, 1938, 51; Mazelaitis J. och Minkev ičius A. a.a., 97; Mazelaitis J., Urbonas V. a.a., 143 m.fl. 93 I Azierkai (Grodnos oblast), äkta stensopp – i Pivašiūnai, Kapčiamiestis, äkta svamp – i Kabeliai, Ratnyčia. Men det vanligaste är substantivet äkta – i Marcinkonys, Seirijai, Lazdijai, Leipalingis, Ratnyčia, Liškiava, Kapčiamiestis, Druskininkai, Švendubrė, Kabeliai, Veisiejai. Alla dessa namn, som endast är kända i Litauens allra sydöstra del, bör på grund av geografin tydligen betraktas som översättningslån från motsvarande polska benämningar17, jfr pol. grzyb prawdziwy, prawdziwy, prawdziwek ”stensopp” m.m., vilka används mycket utbrett i hela Polen18. Som belägg från den belarusiska dialektologin visar är bel. праўдзівы грыб, праўдзівы, праўдзівец ”stensopp” m.m. utbredda i sydvästra Belarus, närmare den polska gränsen19, och denna geografiska utbredning för namnen visar att de sannolikt har kommit från Polen. I Zietela (Grodnos oblast) har ščýras grýbas, spravedlìvas grýbas ”stensopp” noterats – nyliga bel. щуры грыб, справядлівы грыб lån. I Dzūkija används i dag ibland äkta, riktig svamp, riktig stensopp, äkta svamp i stället för eller vid sidan av stensopp, som så småningom börjar tränga undan de traditionella namnen på svampen i området. Trots detta betraktas de äldre namnen tills vidare som egna, sedan gammalt ärvda benämningar och används betydligt mer levande, medan stensopp uppfattas som ett lån, ett namn som man nyligen har lärt sig20. Exempelvis finns följande talande mening noterad i ”Druskininkais dialektordbok”: Stensopp är kanske från polskan eller ryskan, men hos oss heter de äkta21. Där finns också verbet att plocka äkta ”att plocka stensopp”: Vi går och plockar äkta – det finns många äkta. Till sitt ljud och sin ordbildning är äkta (svamp), riktig svamp (riktig stensopp det nyaste) inhemska namn. Deras motivering, liksom de polska motsvarigheterna, är mycket tydlig: på grund av sina egenskaper (de svartnar inte, lämpar sig för torkning och smakar gott) anses de vara de bästa svamparna, det vill säga de allra äkta22. Trots att äkta (svamp, stensopp) används inom ett jämförelsevis litet område (i sydöstra Litauen), kom det under 1900-talet in i ordböckerna och även i standardspråket. Detta har tydligen skett i ett försök att finna och ta upp en litauisk synonym till stensoppen i standardspråket; dessutom erinrade man sig namnet när mykologins terminologi utarbetades. Exempelvis registrerade J. Baronas i ”Rysk-litauisk ordbok”23 (vid sidan av smörsopp, stensopp) sannolikt för första gången i en ordbok äkta svamp i betydelsen stensopp. Senare finner vi äkta, äkta stensopp även i andra ordböcker och skrifter24. 17 LKA I 170. 18 Bartnicka – Dąbkowska B. Min. veik., 44. 19 Leksičny atlas... Min. veik., karta 279; Сержанина Г. И., Яшкин И. Я. Min. veik. Ten pat. 20 LKA. Ten pat. 21 Naktinienė G., Paulauskienė A., Vitkauskas V. Druskininkų tarmės žodynas, Vilnius, 1988, 407. 22 Bartnicka – Dąbkowska B. Min. veik., 44. 23 Baronas J. Rysk-litauisk ordbok. 2:a uppl., Kaunas, 1933, 32. 24 Litauiska encyklopedin 2, Kaunas, 1934, 1208; Litauisk botanisk ordbok. Samma ställe; Ordbok över nutida litauiska, Vilnius, 1954, 856; Mazelaitis J. 94 Det egentliga namnet baravykas har också etablerat sig inom den vetenskapliga mykologiska terminologin. När baravykas valdes som beteckning för svampar i släktet Boletus, fick den viktigaste arten bland soppar namnet det egentliga baravykas, Boletus edulis Fr. Utöver de namn som redan nämnts och används inom den vetenskapliga terminologin finns det även andra namn på baravykas i litauiskan, vilka har använts eller används i mer begränsad omfattning. Ibland kallas baravykas i Dzūkija (Dauguse, Varėna, Rudnia, Marcinkonys, Perloja, Merkinė, Kabeliai) och Zietela helt enkelt för svamp. Svampnamnets relativt begränsade användning i betydelsen baravykas ger anledning att anta att litauerna, som lånade detta ord från slaverna ganska tidigt (det är belagt i texter från 1600-talet)²⁵, sannolikt först på senare tid lånade också denna betydelse från sina närmaste grannar. Så var det till exempel vanligt och är fortfarande vanligt i nord- och västslaviska dialekter att använda det allmänna ordet för svamp enbart eller i första hand om baravykas²⁶. I stor utsträckning, särskilt i nordöstra Polen, används pol. grzyb i betydelsen Boletus edulis Fr.²⁷. Vitry. гриб är känt i samma betydelse i södra Belarus²⁸. Baravykas kallas helt enkelt grybù eftersom den anses vara den mest värdefulla av alla svampar²⁹. Något belägg för lit. grybo i betydelsen baravykas har inte påträffats i skriftliga källor. Här kan det vara intressant att nämna att de motsvarande slaviska lånorden i lettiskan, (g)rības, grība, i äldre lettiska källor tycks vara belagda i betydelsen baravykas. Jfr Steinpültzen, Rīhbas i K. Elvers tysk-lettiska ordbok (1748), grihbas, Steinpülzen i G. F. Stenders lettisk-tyska ordbok (1761), där ordet dessutom betecknas som ett ord från övre lettiska³⁰ (i samma ordbok finns också svampnamnet baravīkḍ³¹), Grihbas (rīhbas) Steinpilz i en förteckning över svampnamn från Kurland (1866)³² samt grība, der Steinpilz i C. C. Ulmanns lettisk-tyska ordbok (1872)³³. Ett annat, mindre känt namn på baravykas är storkōtis (stōrkōtis). Det är dock inte belagt i levande språk. Det förekommer för första gången i en handskriven ordbok från första hälften av 1700-talet i det forna Königsbergs arkiv (Q¹ 399)³⁴. Senare beläggs det tillsammans med baravykù, kan man säga, i alla öst- och M i n k e v i č i u s A. A. a. st., 143. ²⁵ Z i n k e v i č i u s Z. Litauiska språkets historia 3, de gamla skrifternas språk, Vilnius, 1988, 137. ²⁶ Г а й д а м о в и ч — М а з у р е к А. Названия грибов в славянских языках. — Filologia rosyjska 13, Seria A, 1976, 106. ²⁷ B a r t n i c k a — D ą b k o w s k a B. A. a. st., 44. ²⁸ Лексичны атлас. A. a. st. Där. C е р ж а н и н а Г. И., Я ш к и н И. Я. … A. a. st. Där. ²⁹ B a r t n i c k a — D ą b k o w s k a B. Där. ³⁰ Citerat ur: Z e m z a r e D. Latviešu vārdnīcas, Riga, 1961, 115. ³¹ Där, 127. ³² K a w a l l H. Pilze in Kurland nach ihren lettischen Benennungen und mit ver[s]uchter Deutung einiger derselben. — Magazin, herausgegeben von Lettisch-Literär[ischen] Gesellschaft 13, 1866, 78. ³³ M ü l e n b a c h s K. Latviešu valodas vārdnīca 1. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns, Riga, 1923, 656. ³⁴ Uppgifterna är hämtade ur: S k a r d ž i u s P. Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 95 I preussisk-litauiska lexikografiska verk: i P. Ruigis ordbok, K. Donelaitis ”Metai” (Vasaros darbai 601) samt i K. G. Milkaus och G. H. F. Nesselm訛s ordböcker. När F. Kurschat sätter storkotį inom hakparenteser visar han att ordet är okänt för honom från levande språkbruk (han hade endast hört baravykas), men dess livskraft (vid sidan av baravyko) i Preussiska Litauen belades ännu i slutet av 1800-talet av V. Kalvaitis35. J. Brodovskis handskrivna ordbok från 1700-talet ger en variant av samma ord med ē-stam: Storkōtes (B 979). Som en möjlig synonym till baravyko upptar DŽ (1954, 1972, 1993) och NdŽ storkotį från 1900-talet, medan KŽ upptar storkotį, men det verkar ha förblivit en lexikal dialektism36. Det tillgängliga materialet visar att storkōtis ’baravykas’ var känt endast i Preussiska Litauen. Med hänsyn till konstverkets konventioner kan man ändå citera en mening ur K. Donelaitis ”Metai”: ”Plempių, rudmesių, storkočių bei baravykų, jautakių ir baltikių, gruzdų irgi bobausių bėgdamas į girias jos sau taip daug prisiruošė...” (Vasaros darbai 601—603). Att storkotis och baravykas används sida vid sida tycks antyda att det är namn på olika svampar. Det är mycket möjligt att storkočių var namnet på en viss variant av baravykas. Namnets tydliga motivering visar att svampens tjocka fot betonas; människor anser att baravykai med mycket tjocka fötter är de allra bästa. Jämför meningen från Pėžaičiai (Klaipėda distrikt): Baravykai ant storo koto — tie tikrieji37. Intressant nog förekommer inga namn på baravykas med liknande motivering i andra språk. Detta är verkligen ett inhemskt namn på svampen, uppkommet i en enda region, som förblev okänt och inte slog igenom i övriga Litauen. Även det samogitiska juodviršis, känt från J. Pabrėžas, S. Daukantas och M. Akelaitis opublicerade skrifter, men inte belagt i levande språkbruk, bör betraktas som ett inhemskt folkligt namn på baravykas. I sin ”Taislius”38 försökte J. Pabrėža förädla det litauiska språket och sökte en litauisk motsvarighet till ett lånord; som namn på baravykas anger han juodviršį och noterar samtidigt att det är ett samogitiskt namn. S. Daukantas undvek också lånordet baravykas, som utan tvivel var välkänt i Samogitien, och lyfte i stället fram juodviršį. I Daukantas handskrivna litauisk-latinska ordbok står följande: Barawikas vide joudwirszis (s. 85)39, och i hans polsk-litauiska ordbok ser uppslagsordet för baravyko ut så här: Borowik, jūdwiŕszis40. Juodviršis finns även belagt i M. Akelaitis handskrifter41, men det är känt att han följde sina samtida samogiters skriftspråk och gjorde avskrifter42 och, 1943, 426. 35 K a l v a i t i s W. Lietuwiszku Wardu Klėtele, Tilžė, 1910, 83. 36 Så beskrivs namnet på denna svamp i boken: K a b e l k a J. Kristijono Donelaičio raštų leksika, Vilnius, 1964, 21. 37 LKA-kartoteket. 38 P a b r ė ž a J. Tayslės augumynis... (handskriften förvaras på Litauens nationalbibliotek Martynas Mažvydas), 1843, 850. 39 Citerat ur artikeln: K r u o p a s J. S. Daukanto leksikografiniai darbai. — Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 1961, 309. 40 D a u k a n t a s S. Didysis lenkų-lietuvių kalbų žodynas (a-m), Vilnius, 1993, 94. 41 LKŽ IV 412. 42 K r u o p a s J. M. Akelaitis, lexikograf. — Frågor i litauisk språkvetenskap 96 möjligen kom till S. Daukantas litauisk-polska ordbok43. Både J. Pabrėža och S. Daukantas var samogitier och brödbönder och skrev i enlighet med sin dialekt; därför har juodviršis tydligen från deras dialekt hamnat i manuskripten, men inte kommit längre än så. J. Pabrėža, som var den förste att försöka skapa botanisk terminologi och nomenklatur på litauiska, försökte visserligen också använda juodviršį i den vetenskapliga terminologin genom att ge svampen Boletus edulis Fr. namnet skylelių grybas juodviršis (och följaktligen kalla släktet Boletus skylelių grybais)44, men senare slog detta namn inte igenom. På 1900-talet utökades de få litauiska synonymerna till baravyko med nybildade namn på svampen, upptagna i ordböcker. Under första hälften av århundradet, då man särskilt strävade efter att rensa språket och göra sig av med slaviska lånord, fanns det tydliga försök att göra också baravyką mer litauiskt och hitta en ersättning för det (detta hade även J. Pabrėža och S. Daukantas eftersträvat). På så sätt uppstod i litauiska skrifter45 det halvöversatta šilavykas, där lånordets stam översattes (motiveringen förblev alltså densamma), medan ett ordbildningssuffix lånades in. I början av 1900-talet förekom betydelsen ’baravykas’ även hos šilabudė46, šilabudė (NdŽ, KŽ) — även detta en ordbokskonstruktion. Detta namn, som tydligen bildats under inflytande av baravyko och har samma motivering, kom ändå inte längre än till dessa ordböcker. Det utelämnades också i den senaste upplagan av DŽ (1993), bland annat med hänsyn till att den andra leden i šilabudės inte är vanlig i bildandet av namn på rörsvampar. Bland folkliga svampnamn med den andra leden -budė återfinns endast namn på skivlingar eller på svampar som annars är dåliga och oätliga; jämför kiauliabudė ”Lactarius trivialis Fr.”, storabudė ”Lactarius vellereus Fr.”, kelmabudė ”Armillariella mellea Karst.?”, brėdžiabudė ”Hydnum imbricatum Fr.”, panabudė ”Phallus impudicus (L.) Pers.” med flera. Jämför också būdė, en betydelse som antecknats i Marcinkonys: ’alla svampar utom baravykai’. Denna betydelse tycks också stödjas av exempel från LKŽ I 1120 och av J. Pabrėžas būdė ”Agaricus”47. I J. Ryteris, B. Sereiskis och A. Kuršaitis ordböcker har šilbaravykis noterats med betydelsen ’baravykas’; hos J. Šlapelis (1940) finns šilabaravykis, och šilagrybis i A. L alios ”Lenkų ir lietuvių kalbos žodyne” (1912) (LL10); dessa namn har tydligen uppstått av en tillfällighet, eftersom de annars betecknar andra svampar i släktet Boletus (Boletus luridus Fr., Gyroporus castaneus (Fr.) Quél., Gyroporus cyanescens (Fr.) Quél., Suillus variegatus (Fr.) O. Kuntze, Tylopilus felleus (Fr.) Karst.). 12, 1970, 157. 43 Densamma, 159. 44 P a b r ė ž a J. Min. manuskr., 849. 45 Lietuviškoji enciklopedija. Densamma.; S e r e i s k i s B. Lietuviškai-rusiškas žodynas, Kaunas, 1933, 955; S l a p e l i s J. Lenkiškas lietuvių kalbos žodynas, Vilnius, 1940, 509. 46 B a r o n a s J. Rusiškai lietuviškas žodynas, Kaunas, 1924, 24; Lietuviškai-latviškas žodynas. Sammanställd av J. R y t e r i s, Riga, 1929, 1164; B a r o n a s J. Rusų lietuvių žodynas. 2:a uppl., Kaunas, 1933, 32, 104; Š l a p e l i s J. Min. bok, 509; senare DŽ (1954, 1972), NdŽ. 47 P a b r ė ž a J. Min. manuskr., 831. 97 2. Namn på olika varianter av stensopp. I de litauiska dialekterna finner man namn på stensopp som betecknar någon av svampens varianter. De flesta sådana namn har upptecknats i Dzūkija – Litauens svamprikaste del. Här tycks man bäst skilja mellan stensoppens två huvudvarianter: den som växer i tallskog (Boletus pinicola Vitt. = B. edulis f. pinicola (Vitt.) Vassilk.) och den som växer i björkskog (Boletus edulis Fr. = B. edulis f. edulis, inkl. B. edulis f. betulicola Vassilk.). De skiljer sig inte bara åt genom växtplatsen utan också genom hattens färg och storlek. Stensoppen som växer i tallskog och har svart hatt kallas med ett sammansatt namn juodagalvis tikrinis (Druskininkai, Kapčiamiestis), juodagalvis grybas (Kabeliai), juodagalvis baravykas (Labanoras, Tauragnai), eller oftare som substantiv juodagalvis (Varėna, Marcinkonys, Rudnia, Pivašiūnai, Valkininkai, Saldutiškis), juodaviršis (Gervėčiai, Rūdiškės). Som motsats kallas stensoppen med ljusare hatt som växer i björkskog baltagalviu tikriniu (Kapčiamiestis), baltagalviu baravyku (Tauragnai), eller baltagalviu (Varėna, Marcinkonys, Valkininkai, Druskininkai, Saldutiškis), baltaviršiu (Rūdiškės). När växtplatsen betonas kallas dessa ljusa stensoppar, som växer i björkskog, också paberžiniais baravykais (Labanoras), beržiniais (Varėna, Rudnia) eller trakiniais (Druskininkai, Marcinkonys, Pivašiūnai), trakiniais baravykais (Dubi čiai), trakiniais grybais (Ratnyčia); jämför trākas ”hög, torr äng bevuxen med glesa buskar och träd, skogsglänta · || äng där det finns björkar” (LKŽ XVI 538). Särskilt bör också sådana sporadiskt förekommande sammansatta namn på stensopp nämnas, vilka betecknar endast de allra första, tidigast uppträdande stensopparna. Vanligen förknippas stensoppens framväxt med att rågen går i ax; jämför meningarna: Pirmieji baravykai pradeda dygt plaukiant rugiam Kamajai; Kai rugiai krasuoja, baravykai auga Lazūnai; Tada ir baravykaitis kokis išplaukia su rugiais Pelesa. På så sätt har namnen ruginis baravykas (: Ruginis baravykas tas y[ra] tikrasis baravykas) uppkommit i Gardamas, och baravykas rugiažiedis i Kaltanėnai. Vad gäller motiveringen kan de jämföras med pol. żytni ”Boletus edulis Fr.”⁴⁸ och vitry. каласасвікі ”баравікі, што растуць у час каласавання жыта”⁴⁹. Dessutom kallas de första stensopparna gegužiniais baravykais i Labanoras; vad gäller motiveringen kan de jämföras med pol. grzyb majowy ”Boletus edulis Fr.”⁵⁰, hryb majowy ”Boletus edulis Fr.”⁵¹. 3. Slutsatser. När man går igenom alla kända namn på stensopp framgår det att ett jämförelsevis gammalt slaviskt namn sedan urminnes tider har varit etablerat både i skrifter och i dialekter 48 B a r t n i c k a — D ą b k o w s k a B. Min. veik., 130. 49 Слоўнік Беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча 2, Мінск, 1980, 367. 50 B a r t n i c k a — D ą b k o w s k a B. Min. veik., 91; M a j e w s k i E. Słownik nazwiskologicznych i botanicznych polskich 2, Warszawa, 1894, 121. 51 B a r t n i c k a — D ą b k o w s k a B. Min. veik., 93. 98 ett lånord baravykas, som i dag redan blivit ett eget ord. Andra synonymer till baravykas, som förekommit eller förekommer i skrifter och dialekter, förblev trots att de var inhemska ord kanske snäva dialektismer på grund av sin mycket uttrycksfulla motivation, som lyfter fram ett enda kännetecken hos svampen (storkūtis, juodviršis), eller skapades helt enkelt på ett misslyckat sätt och slog aldrig rot. När den vetenskapliga mykologiska terminologin utarbetades terminologiserades, vid sidan av baravykas, även tikrinis. Således hade platsen för alla benämningar på baravykas i synonymraden redan stabiliserats under 1900-talet: baravykas, tikrinis, storkūtis, juodviršis. BARAVYKAS (BOLETUS EDULIS FR.) OCH DESS SYNONYMER Sammanfattning Efter att ha gått igenom alla kända namn på svampen Boletus edulis kan man konstatera att det gamla vitryska lånordet baravykas dominerar både i äldre litteratur och i dialekter. Vissa litauiska namn på svampen finns också där, men de är inte vanliga någon annanstans, med undantag för en dialekt. Orsakerna till detta kan vara deras specifika, om än tydliga, motivation: endast ett kännetecken hos referenten användes som grund för benämningen, till exempel storkūtis, juodviršis, eller också var de helt enkelt felbildade och slog därför inte rot i det litauiska språket (šįlaogkas, šįlabudė). När den mykologiska terminologin utarbetades beaktades inte bara baravykas utan även tikrinis, ett namn som används i södra Litauen. Under 1900-talet kan således alla synonymer till baravykas räknas upp efter hur utbredda de är: tikrinis, storkūtis, juodviršis. 99