Latvių liaudies dainų sintaksė

Endzelīnas arbeten i urval”, s. 38—39). Bland artiklarna om andra ämnen som publiceras i utgåvan vill man först och främst fästa uppmärksamheten vid P. Vanags artikel ”Ursprunget till texten i den lettiska katekesen från 1586” (”1586. gada latviešu katehisma teksta izcelsme”, s. 52—62), där en noggrann analys av källorna till detta minnesmärke över det lettiska språket presenteras. Även andra artiklar som publiceras här kan vara intressanta för forskare i det litauiska språket: M. Rudzytės ”Om braslaviešu lexik” (”Par braslaviešu leksiku”, s. 40—43), V. Rūkes-Dravinijas ”Gamla stängsel i norra Vidzeme kring Valmiera” (”Senie žogi Ziemeļvidzemē ap Valmieru”, s. 44—51), A. Rekenos ”Särdrag hos verbformerna i J. V. Goethes översättning av ”Faust”” (”Verba formu īpatnības J. V. Gētes ”Fausta” atdzejojumā”, s. 63—71), A. Kalnačos ”Tidskategorin i lettiska grammatiker” (”Laika kategorija latviešu gramatikās”, s. 72—80), J. Grigorjevs ”Akustisk karakteristik hos vokalerna i lettiskt standardspråk” (”Latviešu literārās valodas patskaņu akustisks raksturojums”, s. 81—83). P. Vanagas recenserar en ny utgåva av Adolphijis lettiska grammatik (1685), utarbetad av den australiske lingvisten T. G. Fennell. Han ger också en mycket utförlig översikt över den litauiska språkvetenskapliga litteraturen från 1993—1994. L. Baluodė skriver om det internationella seminariet ”Litauistik vid världens universitet”, som hölls vid Vilnius universitet 1994, och om konferensen ”Litauen-Lettland: dåtid, nutid, framtid”, som samma år hölls i Kaunas vid Vytautas Magnus-universitetet. A. Stikanė informerar om Lettiska filologföreningens verksamhet, T. Karma — om en konferens vid Tartu universitet om frågor rörande skriftspråken hos folken i Östersjöområdet, S. Kliavinia — om seminariet ”Språk och teknologi i Europa efter år 2000. Ett baltiskt perspektiv”, som hölls i Riga. Den framstående lettiska språkforskaren Alysė Lauos (1914—1994) minne hedras. Algirdas Sabaliauskas SINTAXEN I LETTISKA FOLKVISOR Äntligen har vi fått ta del av den monografi ”Lettische Syntax: die Dainas”1 (Lettisk syntax: (folk)visor) som den framstående lettiske språkforskaren Alfreds Gāters skrev för flera decennier sedan. Med utgångspunkt i ett mycket omfattande material av folkvisor analyseras lettiska folkvisors språks morfosyntax ingående. A. Gāters är den ende forskare som har ägnat ett separat, omfattande arbete åt lettiska folkvisors syntax (bokens analytiska och syntetiska delar omfattar tillsammans 648 sidor). Lite om verkets författare. A. Gāters föddes den 24 april 1921 i Spyvuli i Kalnciempis socken i nordöstra Lettland. Efter att ha avslutat Madonas gymnasium 1941 studerade han germanistisk filologi och indoeuropeisk språkveten- 1 Gāters A. Lettische Syntax: die Dainas. Herausgegeben von Hildegard Radtke. Frankfurt am Main; Berlin; Bern; New York; Paris; Wien: Lang, 1993. 679 p. 220 Han inledde sina studier vid Litauens universitet. Bland andra var J. Endzelynas (Endzelīns) hans lärare där. År 1943 inkallades Gateris till den lettiska legionen. År 1945 fortsatte han studierna i germansk filologi, klassiska språk och indoeuropeisk jämförande språkvetenskap vid Hamburgs universitet under professor E. Frenkel (Fraenkel). Där disputerade han också 1949 med doktorsavhandlingen ”Beiträge zur Bedeutungsgeschichte der ins Lettische entlehnten mitteldeutschen Nomina” (Betydelsehistoria för substantiv i lettiskan som lånats från mellantyska). Åren 1957–1963 avslutade han där, i Hamburg, även framgångsrikt läkarstudier och arbetade som läkare ända fram till sin död den 2 juli 1986. A. Gateris fortsatte också sin forskning inom filologin — i tidskrifter och uppslagsverk i olika länder publicerade han många artiklar om baltisk språkvetenskap och lettisk litteratur. År 1977 utgav han monografin ”Die lettische Sprache und ihre Dialekte”2 (Det lettiska språket och dess dialekter). Tyvärr hann han aldrig slutföra sitt sista arbete, ”Lettische Literatur” (Lettisk litteratur). A. Gateris avslutade skrivandet av monografin ”Lettische Syntax” för mer än trettio år sedan, men den har ännu inte blivit tryckt. Varför blev det så? På sin tid — i slutet av 1950-talet — gick det inte att hitta de medel som behövdes eller ett förlag som ville ge ut boken. Senare ville författaren, som vägrade att göra omfattande förkortningar i manuskriptet och var besviken, inte ens tala om det längre, som om det inte längre fanns. Därför var A. Gateris vänner i nästan 30 år övertygade om att manuskriptet till ”Lettische Syntax” troligen hade bränts av författaren. Men efter A. Gateris död visade det sig att så inte var fallet. Om monografins mycket långa och komplicerade väg till läsarna har A. Gateris vän A. Dzenis skrivit i artikeln ”Kāda manuskripta neparastais liktenis” (Ett manuskripts ovanliga öde. — Veckotidningen ”Brīvā Latvija”, 10–17 januari 1994). Nu har monografin tryckts, skriver A. Dzenis, tack vare tre optimistiska och energiska kvinnor: A. Gateris syster J. Bergholce ordnade de nödvändiga medlen, fil.dr R. Gryslė (Grīsle) redigerade manuskriptet och med.dr H. Radtke hittade ett förlag och ledde det tekniska arbetet. Även om A. Gateris enligt A. Dzenis hade avböjt att korta ned manuskriptet till ”Lettische Syntax”, har någon (kanske ändå författaren själv) strukit en del3. Framför allt har mängden exempel minskats, men på sina ställen har också författarens egen text kortats (ibland har hela stycken strukits), särskilt där det talas om de nominala kasusens paradigmatiska relationer (dvs. fall av parallell användning), t.ex. s. 123–124, 132, 157, 175, eller om vissa av deras sekundära betydelser och funktioner i satsen, t.ex. s. 77, 157, 187. På sina ställen har även anmärkningar om hur vissa former och konstruktioner förekommer i lettiska dialekter strukits (sådana anmärkningar är över huvud taget mycket få i monografin), t.ex. s. 131, 303, liksom uppgifter om deras motsvarigheter i andra indoeuropeiska språk (latin, forngrekiska, gotiska), t.ex. s. 78, 120, och om enskilda ords ursprungliga betydelser eller rekonstruktionen av rötter, t.ex. s. 120, 224. Det är svårt att förstå varför de nämnda och andra ställen har strukits ur monografins manuskript. Kanske tyckte författaren att detta inte var så viktigt för studiet av lettiska folksångers syntax och att sådana små detaljer kunde avleda uppmärksamheten från det väsentliga. Eller kanske började han med tiden tvivla på riktigheten i vissa påståenden och ansåg att det och det ännu borde 2 K a b e l k a J. (Rec.) — Baltistica. T. 14(2), 1978. P. 159—161. I den tryckta monografin har manuskriptets fullständiga text bevarats, men de ställen där förkortningar gjorts anges med hakparenteser [].3 221 behövde kontrolleras. Dessutom kan förkortningarna ha gjorts enbart för att minska bokens omfång — endast de meningar och stycken som man kan undvara har strukits. Tyvärr är allt detta nu bara spekulationer. Sammantaget ger de nämnda förkortningarna, och det faktum att författaren själv under nästan trettio år inte längre ville tala om eller höra talas om detta arbete, anledning att betrakta syntaxen i de lettiska sångerna som en ofullbordad undersökning (detta minskar dock inte på något sätt publikationens betydelse). Eftersom den fullständiga manuskriptversionen trots allt har tryckts kan boken betraktas som ett enhetligt verk och bedömas som sådant. A. Gateris undersökning ”Lettische Syntax: die Dainas” skiljer sig i allmänhet avsevärt från traditionella/moderna syntaktiska undersökningar, både till sin struktur (särskilt den första delens) och i vissa avseenden till sitt innehåll (han har till exempel inte uppmärksammat ett av syntaxens centrala studieobjekt — texten, och behandlar inte ordföljden i satsen eller fallen av assimilation och kontamination mellan olika satsled osv.). Här behandlas i större utsträckning morfosyntaktiska frågor (dvs. de inventeras ingående och omsorgsfullt). Det framgår också av hur monografin är uppdelad: den första, analytiska delen (en undersökning av ordklassernas användning) omfattar omkring femhundra sidor, medan den andra, syntetiska delen (klassificering av satser och bisatser, analys av ordgrupper) omfattar endast omkring etthundrafemtio sidor. Det förefaller som om A. Gateris här följde professor J. Endzelynas exempel i ”Latvių kalbos gramatika”, eftersom även där syntaxen hos ordformer — användningen av nominalkasus och verbformer — huvudsakligen behandlas (trots att detta hänförs till ordläran, dvs. morfologin). Mer än hälften av den första delen av A. Gateris monografi består också av en beskrivning av olika ordformer och deras användning, en förklaring av de paradigmatiska inbördes relationerna mellan dessa former och funktionsord (vilken form eller vilket ord som kan ersätta en annan form eller ett annat ord), samt en uppräkning av de funktioner som varje ordklass eller enskild undergrupp kan ha. Allt detta illustreras med många intressanta och ganska komplicerade exempel ur lettiska folksånger, med översättningar till tyska (monografin är skriven på tyska)4. I den andra, som redan nämnts betydligt mindre delen av A. Gateris monografi analyseras satser och ordgrupper. Satserna undersöks utifrån sin semantik, de ordklasser som ingår i dem och karaktären hos de syntaktiska relationerna mellan deras olika beståndsdelar (asyndetisk eller syndetisk samordning). Några av de vanligaste ordgrupperna undersöks här också ur ett diakroniskt perspektiv; på s. 558 förklaras till exempel att den i lettiska folksånger mycket vanliga ordgruppen tēvs māmīna ’föräldrar’ (ordagrant ’far mor’) motsvaras av likadana ordgrupper inte bara i litauiskan utan också i fornindiskan och tokhariskan A. Ställen där sådana motsvarigheter mellan former i så avlägsna språk (fornindiska, tokhariska, albanska) diskuteras, liksom indoeuropeiska urformers rötter, är inte många i monografin och skiljer sig därför från huvudtexten (t.ex. i behandlingen av pronomen, s. 206–207, 231, 4 A. Dzenis skriver att när A. Gateris fick frågan varför han åtog sig sådana bekymmer, eftersom det skulle vara mycket lättare att skriva på lettiska, svarade han mycket enkelt och logiskt: ”Dainas är en av de större kulturskatter som vårt lilla folk äger, men i världen känner man inte till dem eftersom det saknas litteratur. Om vi själva inte gör något här, kommer det att förbli så.” (Översatt från den nämnda artikeln av A. Dzenis.) Och eftersom alla som har försökt översätta lettiska folksånger vet hur svårt det är, bör vi inte klandra honom för översättningar som inte alltid lyckats, utan glädjas åt allt det A. Gateris gjorde för att också göra andra folk bekanta med de lettiska sångerna. 222 235, 238, om konjunktioner — s. 579). Oftast jämförs de lettiska folkvisetexter som behandlas i boken med motsvarande folkvisor på det närmast besläktade språket — litauiska — och med exempel från nutida språkbruk5, mer sällan med motsvarigheter i germanska, latinska och forngrekiska språk. Bland lettiska lingvister har man främst förlitat sig på undersökningar av J. Endzelīns, A. Uozuols (Ozols)6, K. Draviņš, V. Rūķe—Draviņa och andra författare samt på ”Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika” (Grammatik för det moderna lettiska litteraturspråket. Riga, 1959—1962. Bd 1—2). Trots att lång tid förflöt från det att monografin skrevs till dess att den trycktes, har den inte blivit föråldrad tack vare författarens breda perspektiv, den grundliga behandlingen och materialets ständiga aktualitet. Vi hoppas att detta studiebaserade arbete av A. Gateris, som lagt en god grund, också ska främja fortsatta studier av en av de största skatterna i den lettiska kulturen — folkvisorna. Monografin kommer, kan man anta, att få den välförtjänta uppmärksamhet och de sakkunniga recensioner som A. Dzenis efterlyste i den nämnda artikeln. Evija LIPARTĖ NYA DOKTORER I LETTISK FILOLOGI Eftersom baltistiken omfattar inte bara litauistik utan också lettistik, informerar vi även om några av de viktigaste händelserna inom lettisk språkvetenskap under de senaste åren. Efter återupprättandet av självständigheten (1990) utvecklades den lettiska språkvetenskapen avsevärt, både kvalitativt och kvantitativt. Den 13 november 1990 försvarade den framstående lettiske lingvisten Antonas Breidakas sin doktorsavhandling i filologi (denna grad är numera likställd med graden habiliterad doktor), ”Latviešu valodas latgalisko izloksņu fonētika: diahronija un sinhronija” (”Fonetiken i de latgalska dialekterna i lettiskan: diakroni och synkroni”), vid Vilnius universitet. Ett par år senare, när nya regler för tilldelning av doktorsexamen och habiliterad doktorsexamen hade införts i Republiken Lettland, anslöt sig också en ganska stor grupp nya doktorer på båda nivåerna. Perioden från våren 1993 till hösten 1994 var särskilt givande. Då erhöll 11 framstående lettiska lingvister graden habiliterad doktor i filologi för sina forskningsinsatser, och 9 språkforskare försvarade doktorsavhandlingar i filologi 5För detta ändamål användes i stor utsträckning folkloristiska samlingar (folkvisor insamlade av J. Balys, J. Dovydaitis och A. Juška), grammatiker av M. D. Klein, A. Schleicher, K. Jaunius, Rygiškių Jonas, J. Otrębski (Otrębski) och andra författare, litauiska ordböcker, undersökningar av det litauiska språket av K. Būga, J. Jablonskis, S. Daukantas, E. Fraenkel, E. Hermann, Z. Zinkevičius och andra lingvister samt olika litauiska publikationer. 6Eftersom A. Uozuols bok ”Latviešu tautasdziesmu valoda” (De lettiska folkvisornas språk. Riga, 1961) fram till dess att den här behandlade monografin trycktes var den mest grundliga systematiska studien av de lettiska folkvisornas lexikon och grammatik (särskilt syntax), är det förståeligt att A. Gateris på många ställen i synnerhet stödde sig på nämnda verk av A. Uozuols och på andra arbeten av denne forskare av lettiska folkvisor, där A. Gateris undersökningar i sin tur också nämns. 223