Duomenys F. Kuršaičio biografijai

men det kommer att ske på våra barns barns tid. Själv uttalar och skriver jag (utan att veta bättre) ”pjauti”, ”spjauti”, ”bjaurus”, ”labjau” men ”sunkiau”, ”geriau”. När jag skriver ”pjauti” osv. skulle jag inte kunna skilja ”pjauti” = schneiden, pautas ‘Ei’ samt fornpr. peuse ‘Fichte’ (vi skulle skriva *piausė). Men det är småsaker! Om herrarna Jablonskis och Būga säger åt oss att ”skriva likadant: ”pjauti”, ”geriau”, ”labjau”, så kommer vi alla att skriva så och glädjas åt att äntligen ha en enhetlig stavning. Så länge ni två inte rättar läroboken kommer några att säga ”vi uttalar ”labjau” men ”geriau” och skriver så”, medan andra säger ”Varför ska man skriva samma diftong ibland ”lab-jau”, ibland ”ger-iau”!” Det tar aldrig slut! Ni nämnde Žemaitė. Hon är en kvinna vars skrifter jag tycker mycket om. Visserligen har vi, söner av Lill-Litauen, många germanismer i språket, men vi kan skilja mellan det rent språkliga och det orena. Žemaitės språk är allra vackrast. Det är inte konstlat. När jag läser Šviet. darbą eller någon annan skrift från vår tid blir jag förargad över de nybildade orden, syntaxen osv. som skapats helt i onödan. Jag måste erkänna att jag ofta inte förstår vad dessa män skriver: σκοτεινοί εἰσιν2. Av Žemaitės och era skrifter lär jag mig att skriva verklig litauiska, det vill säga rent och ”ungekünstelt”3, som tysken säger. När jag skrev mitt förord till Mažvydas skrev jag så som min mor lärde mig tala litauiska, alltså inte vackert, men inte heller på ett förvrängt sätt utan anledning. Jag skrev med avsikt enkelt; nästa gång ska jag skriva bättre. Jag hoppas att jag om åtta dagar kan skicka ”Mažvydas” till er. — Nästa sommar tänker jag söka efter gamla litauiska skrifter i Vilnius och på andra håll. Jag är helt övertygad: jag kommer att hitta dem! Jag önskar er innerligt god hälsa Er vördnadsfulle Jurgis Gerulis Kronprinzstrasse 15. 1 brist 2 är dunkla 3 naturligt, enkelt A. S. UPPGIFTER TILL F. KURŠAITIS BIOGRAFI 1. Brev från F. Kuršaitis far Mikelis till J. Šneleris I handskriftsavdelningen vid Litauens vetenskapsakademis bibliotek (Liudvikas Rezas samling, F 228—624) finns ett brev från Mikelis Kuršaitis (1806—1884), far till den framstående språkforskaren från Litauen Minor Frydrichas Kuršaitis och lärare vid skolan i Lenkviečiai, adresserat till J. Šneleris— 206 čio (1780?—18...?) till prästen Johan Šneleris. Brevet skrevs den 19 juni 1839 i Lenkviečiai (Lengwethen, numera centrum i Lunino distrikt i Nemans kommun) och skickades med konfirmanden Liutkus till Gastos (Heinrichswalde, numera Slavskas). De Seikviečiai som V. Biržiška nämner (Aleksandrynas. Chicago, 1965. Bd 3. S. 172) har uppkommit genom en felaktig läsning av brevets skrivort. Lenkviečiai ligger cirka 10 km söder om Ragainė, där det finns en kyrka. Kyrkan byggdes 1732—1735, och efter att salzburgare hade bosatt sig där inrättades en församling 1741 (Hubatsch W. Geschichte der evangelischen Kirche Ostpreußens, Göttingen, 1968. Bd. 2. S. 111). Som L. Reza uppger (Kurtzgefaßten Nachrichten von allen seit 1775 an den evangelischen Kirchen in Ostpreußen angestellten Predigern... Königsberg, 1834. S. 151) prästvigdes Šneleris (Johann Schneller, född 1786) 1824; han var först präst i Lenkviečiai och senare i Gastos, där hans tjänsteuppgifter uppenbarligen även omfattade tillsynen över församlingsskolorna. Brevet består av en adress och en text på tre sidor (format 34,5 cm × 20 cm), skriven med gotisk kursiv i liten och ganska oregelbunden handstil. Brevpapperet har blivit rejält fuktskadat och bläcket har trängt igenom, vilket gör texten svår att läsa på vissa ställen. Språkforskaren F. Hintzė (Hinze) från Berlin hjälpte till att tyda de svårare avsnitten, och jag tackar honom för det. Av brevets innehåll att döma hade prästen Šneleris nyligen inspekterat M. Kuršaitis skola, och nu sammanfattar Kuršaitis så att säga inspektionens resultat utifrån sin egen situation och vill påminna om sina behov. I brevet beskriver Kuršaitis sin knappa ekonomi, sin sviktande hälsa och svårigheterna med undervisningen. Brevet vittnar också om att skolan hade dålig tillgång till olika undervisningsmaterial. Kuršaitis ber således ödmjukt om hjälp med att låta binda in en litauisk bibel och ber om en större och mer lättanvänd karta. Av biografin över M. Kuršaitis son, språkforskaren Frydrichas Kuršaitis, vet vi att han inte var särskilt ung när han började studera vid universitetet i Königsberg: före studierna var han assistent i faderns skola och undervisade vid kringliggande folkskolor. Även efter att han hade börjat vid universitetet 1836 (alltså vid tjugoåtta års ålder) måste han ”lägga sina studier åt sidan i två år” (se Tumelis J. Fridricho Kuršaičio autobiografija // Žmonės ir kalba. V., 1977. S. 144). M. Kuršaitis brev bidrar till att förklara denna period i Frydrichas ungdom. Sonen, som var student i Königsberg, hade tvingats avbryta studierna: han hade varit sjuk i ungefär ett halvår och därefter rest på läkarens inrådan. Dessutom hade tjuvar vid den tiden gjort ordentligt rent hus hos dem. Brevet är ett av de tidigaste bevarade skriftliga dokumenten från Kuršaitis-dynastin. Framför allt är det betydelsefullt som den sannolikt enda epistolära texten av Mikelis Kuršaitis, som ger autentiskt material om skolornas förhållanden i Litauen Minor under 1800-talets första hälft och bevarar direkta uppgifter om professor Frydrichas Kuršaitis. Till sitt innehåll kompletterar brevet på ett värdefullt sätt även biografin över de andra språkforskarna i familjen Kuršaitis (se Kaunas D. Kelios pastabos kalbininkų Kuršaičių biografijai // Mūsų kalba. V., 1983. Nr. 1. S. 50—53). Här återger vi en översättning av brevet från tyska till litauiska. 207 [Adresas] Hans Högvälborenhet Till herr pastor Schneller I Heinrichswalde genom konfirmanden Liutkus [p.1] Lenkviečiai Den 19 juni 1839 Ers Högvälborenhet I dag glömde jag under en kort stund att ödmjukast be Ers Högvälborenhet 1. Det har länge varit nödvändigt att binda in den litauiska skolbibeln innan den faller sönder helt. Jag måste använda den dagligen i undervisningen, eftersom vi inte har någon annan bok att läsa ur, då det inte finns något låsbart bokskåp i skolan; dessutom har det särskilda litauiska testamentet och bibelhistorien stulits från skolan. Var vänlig och tillåt mig att låta binda in bibeln på skolans kassas bekostnad. 2. När jag undervisar i skrivning, särskilt välskrivning, är jag missnöjd med min handstil, och både handen och mina ögon har blivit gamla; jag kan inte längre förbättra något. Jag ber ödmjukast att de utslitna skrivtavlorna med skrivregler skickas på skolans bekostnad. Även geografiundervisningen är svår för mina gamla ögon, eftersom kartornas format är för litet för mig; därför önskar jag också [p.2] en stor karta. 3. Eftersom jag led av ledvärk hela vintern och därefter genast var sjuk i gulsot ända till pingst, krävs det mycket stora ansträngningar av mig för att sköta skolan på ett tillbörligt sätt. Detta är den främsta anledningen till att jag steg upp ur sängen; med mina elever har jag just börjat med undervisningen. Därför ber jag i största ödmjukhet att medel tilldelas mig här. Eftersom jag i mina tjänsteåligganden aldrig heller varit någon lätting och med största nit använt mina ringa kunskaper och krafter, och eftersom mina knappa inkomster inte räcker till mitt uppehälle, samt förberedelserna inför lektionerna också kräver mycket tid, måste jag försumma undervisningsuppgifterna. Jag ber Ers Högvälborenhet allra ödmjukast att förmedla så att jag får det tillägg till min ringa lön som länge har utlovats mig och som jag hittills har hoppats på, eftersom jag dessutom måste hjälpa mina barn, vilka kostar en hel del trots mina knappa inkomster, och jag också vill leva. 4. Jag vill också berätta för Ers Högvälborenhet om situationen för min son, en student i Königsberg. Under en tid, ungefär ett halvår, har han varit krasslig; läkaren rådde honom att [s. 3] * Inom parentes anges ord som återställts av översättaren efter att ha förkortats eller infogats för tydlighetens skull. 208 för att resa omkring en smula for han till Elbing, Preussiska Holland och annorstädes, och när han återvände från resan fann han sin garderob och sin säng tomma, kläderna, linnet och sängkläderna stulna. 5. De böcker som (Ni) har glömt hos mig får Ni tillbaka genom (brevets) budbärare. Med djup vördnad förblir jag E(r) Excellens ödmjukaste tjänare Kuršaitis 2. O. Vitulskis brev till F. Kuršaitis Upplysningar om F. Kuršaitis ungdomsår ges också av ett brev från Otto Vitulskis (Otto Witulski) till den blivande språkforskaren. Detta är Vitulskis svar till Kuršaitis, skrivet den 25 november 1830. Om Vitulskis själv är föga känt. Han kom från Gumbinė och flyttade till Preussiska Holland 1794, alltså för 36 år sedan; han var förvaltare på godset Kalthof (Adlig-Kalthof) i Preussiska Hollands krets. Av brevet framgår att han inte hade blivit förtyskad (”jag, som är en gammal litauer, älskar mitt lands folk”). Han betraktar sig som gammal (”Ni får förlåta mig, en gammal man”). Det är okänt när han dog: i sin självbiografi, skriven 1845, talar Kuršaitis om Vitulskis som ”redan avliden”. V. Biržiška skriver Wittalskis (se Aleksandrynas. Chicago, 1965, bd 3, s. 172), men nämner inte själva brevet bland Kuršaitis dokument. — Hösten 1830 träffade Vitulskis Frydrichas i Braunsberg (dit han tydligen hade kommit för den resa som läkarna rekommenderat och som omnämns i faderns brev) och tog honom med sig till Königsberg. Deras bekantskap var tillfällig, men betydelsefull för Kuršaitis. Vitulskis, som var skolans beskyddare, rekommenderade Kuršaitis och inbjöd honom 1831 att bli lärare vid Kalthofskolan på egen hand; Kuršaitis undervisade också Vitulskis egna barn (se mer i ”Människor och språk”, s. 143). Som lärare i Kalthof fick Kuršaitis bättre lön än på sina tidigare arbetsplatser och kunde spara till fortsatta studier. Vitulskis brev trycktes i nr 7 av ”Tilžės keleivis” år 1889, s. 141–142. Tack till J. Tumelis för förslaget att publicera det. Min herre! Jag har fått och med glädje läst Ert brev av den 3:e. Att Ni berömmer mig så mycket för att jag tog Er med från Braunsberg till Königsberg ter sig som en onödig hyllning till mig som människovän, ty jag menar att jag är skyldig att, när jag är människa, vara min medmänniska till lags — även om jag inte känner henne — utan att därmed plåga mig själv. Jag gladdes emellertid, eller snarare blev glad av Ert brev, eftersom jag därav fann att Ni är sådan som jag trodde. 209 Nu, min allra käraste herre! Ni har i samband med vår resa bett mig hjälpa Er att få en plats i det östpreussiska området, eftersom Ni inte så snart kan vänta Er en sådan i Litauens, eller rättare sagt Gumbinės, område. För att tillmötesgå Er önskan vill jag erbjuda Er något, och om det faller Er i smaken kan mitt erbjudande inom fyra veckor föra Er till Oberland eller, rättare sagt, till det östpreussiska området. Om Ni tycker om detta skulle vi bo på samma gods och ha ungefär lika mycket att göra som under resan från Braunsberg till Königsberg. — Vår skollärare dog redan i maj, och eftersom jag inte vill ge platsen åt en olämplig person har jag — i egenskap av skolans patronus — skjutit upp saken och låtit barnen undervisas under tiden av någon ung person. Fram till i dag har jag inte kallat någon annan till den här skolan; nu, sedan jag lärt känna Er, har jag utsett Er. Därför tar jag hand om det som den förre läraren får. En sådan lärare måste få detta, och även om himlen skulle rasa in behöver Ni inte vara rädd: fyra gods hör till vår skolgemenskap, och Ni bör kunna räkna med att få understöd av dem. Inte alls! Det finns som mest fyrtio skolbarn, varav hälften går i skolan. De är tjänstefolkets barn, men också godsägarens barns undervisning kommer att bero på Er, liksom godsägarens önskemål; därför kan jag inte lova något. Men Ni har sagt att Ni också kan undervisa grundligt i latin, och det vore särskilt bra för min son Rudolf, som går i skola i den holländska staden. Honom, liksom den yngre, skulle jag genast kunna överlåta åt Er, och framför allt lovar jag Er att om Ni vill undervisa mina barn i enskilda lektioner hemma hos mig, kan Ni få kontant betalning för allt ert arbete och äta vid mitt bord så länge Ni är ogift och har ett av mina barn i undervisning. Dessutom kommer man att tala väl om Er i mitt hus. Tänk nu noga över saken, min herre, men svara så snart Ni kan, för det kan hända att myndigheterna ber mig utse en lärare. Prästen och biskopen är redan vänligt inställda till Er; Ni behöver bara skicka mig bevisen, nämligen 1/ födelseattest, 2/ var Ni har undervisat, 3/ var Ni tidigare har varit lärare och 4/ hur länge Ni har varit hjälplärare. Myndigheterna skulle begära sådana intyg av mig, eftersom jag har utsett Er från en annan provins. Nu, min käre Kuršzatis, gör som Ni vill; i mig har Ni funnit en vän. Gud har fört oss samman, och jag kan ge Er detta erbjudande; på denna plats kan Ni inte gå under, även om Ni har hustru och sex barn. Skriv också till mig om Ni kan undervisa i musik, för här har vi fler kyrkor än väderkvarnar, till skillnad från Litauen. Om Ni alltså kan spela orgel kan Ni hoppas på en god organistplats vid den här skolan. Jag är en gammal litauer och älskar mitt lands folk; fastän jag kom till denna trakt redan 1794 har jag här förtjänat lika mycket kärlek som jag hyser för mitt lands folk. Än en gång, min käre Kuršzatis: att övertala Er är inte min sak; tänk över allt efter eget omdöme och välj det som är bäst för Er. Om Ni inte tror på mina ord, se då på det bifogade intyget över vad en lärare här får; en sådan lön måste en lärare hos oss få, och om — som 210 Jag har redan sagt det – och himlen ska störta samman. Förlåt mig, en gammal man, att jag nu avslutar mitt brev, för klockan slår 10, mina ögon är svaga och min hustru går till sängs. Därför säger jag god natt till min käre Kuršaitis och väntar nästan på hans svar; vare sig det är frankerat eller inte lämnar jag min litauiske vän i största vänlighet och förblir hans undergivne tjänare. Kalthof nära Preussisch Holland, 25 november 1830. Wittulski. Redigerad av Vincentas DROTVINAS 211