Ciskodo lietuvininkų apylinkių šnekta

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996) LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI Kazimieras GARŠVA CISKODO LIETUVININKARNAS BYGDERS TAL I. Historiska anmärkningar Formellt (inte strukturellt) har lietuvininkarnas tal i Ciskodos omnejd1 likheter med talet i Žietela, som ligger i en annan utkant av det litauiska språkområdet. Båda är de mest avlägsna, isolerade öarna av litauiskt språk: Ciskodas ligger mer än 100 kilometer norr om Republiken Litauens gräns fågelvägen, medan Zietela ligger lika långt söderut. Båda är sannolikt inte gamla litauiska bosättningar, utan kolonier som har bevarats sedan forna tider. Båda dialekterna är nästan utdöda, men har dokumenterats för vetenskapen (Ciskodos dialekt i mindre utsträckning). Till skillnad från Žietelas dialekt ansluter sig Ciskodos dialekt till den närmaste dialekten i det huvudsakliga litauiska språkområdet (vilniusdialekten) och kan således också vara en fortsättning på den (i norr går gränsen för vilniusdialekten inte längre i samma riktning, utan svänger plötsligt västerut i Lettland vid Mėdumas och Grendža). Den 22–24 oktober 1911 (under tre dagar) undersökte K. Būga Ciskodos dialekt. I juni 1977 (också under några dagar) försökte författaren till denna artikel, med hjälp av fyra informanter, spela in så många texter som möjligt på magnetband. Den här gången spelades flera gånger fler texter in, men inte tillräckligt många. Det saknas sammanhängande texter på den traditionella dialekten (mindre påverkad av lettiska, ryska, polska och vitryska). K. Būga kunde inte spela in sådana texter utan bandspelare, och 66 år senare (i själva verket redan efter 50 år) hade man slutat tala litauiska. K. Būgas anteckningar med blyerts — ”Litauiskt tal i Ciskodos församling” — förvaras i handskriftsavdelningen vid Vilnius universitets vetenskapliga bibliotek (D 490; på 24 anteckningsbokssidor — motsvarande 12 maskinskrivna sidor — finns huvudsakligen enskilda ord nedtecknade). Våra dechiffrerade texter omfattar 24 maskinskrivna sidor. I arkiven har man tyvärr ännu inte funnit den artikel om denna dialekt som P. Būten lämnade in till tidningen ”Lietuva” 1925, men som redaktionen varken publicerade eller skickade tillbaka. Det finns inga tydligare historiska uppgifter om när litauer bosatte sig i Ciskodos omnejd. Det finns endast ganska allmänna uppgifter om att Livländska orden på 1400–1500-talen bosatte litauiska krigsfångar i södra Latgale (jfr Брейдак 1987, 19–29), och att litauer flyttades hit (till den nya statsgränsen) när Latgale tillföll den litauisk-polska staten 1561–1772. Det finns också författarens anteck- 1 Representanter för två litauiska gränsdialekter kallade sig lietuv(i)ininkai: i sydväst — Lill-Litauens lietuvi(n)inkai, och i nordost — Ciskodos lietuvi(n)inkai, som vid dialektens slutskede uttalade lietuvi(n)inkai. 138 Den nedtecknade utsagan av J. Novik, en gammal invånare i byn Girnakaliai, om att ”gaspadoriai” från de litauiska byarna i Ciskoda flyttades dit under livegenskapens tid för 300 år sedan (så hade professor från Vilnius, som hade historiska dokument, berättat för prästen Urbelis, som arbetade där — det verkar mest sannolikt att det var P. Būtėnas). Enligt uppgifter från 1851 (Manteuffel 1879) hade litauerna bott i 7—9 byar sedan urminnes tider; deras historia går alltså ovedersägligen åtminstone tillbaka till 1600-talet. Detta bekräftas också av namnen på de byar som beboddes av litauer och grundades senast under det århundradet: Girnakaliai(34b) (under tsartiden var den officiella formen Гирнокали, nu översatt till lettiska Džērkali), Būodžiai (1), Kukučiai (2), Kurtinai (3), Pilveliai (2) (senare Jaskūnai). Även andra orter, där det nu bor gammaltroende ryssar och latgaler, har litauiska namn: Deneliški (Dieneliškes, Ciskodaområdet), Švedėliai (2) (Vilianiområdet); jämför också den försvunna Možowajki (Mažavaiškiai (2) osv.). Detta framgår också av efternamnen i 1700-talets inventarieförteckningar från Rēzeknes ämbetsområde: Gražul (Gražulis), Matulunas (Matulūnas), Žwirblis (Žvirblis); jämför också det efternamn Guds (Gūdas), som fortfarande är vanligt i Ciskodaområdet, osv. Ortnamnet Švedėliai kan ha uppkommit efter 1601 eller 1625, då svenskarna ockuperade Rēzekne (latgalerna skulle ha kallat byn *Zveidreni). I skriftliga källor nämns Ciskodas socken från år 1590 (pogost Čiskaden). Enligt K. Būga (1961, 570—573) måste litauer ha bott i Ciskodaområdet redan åren 1 4 7 8 — 1 5 1 9, då latgalerna i trakten kring Rēzekne och Daugavpils återgav den långa vokalen u· med diftongen ou (och i· med ei). Detta visas av ord som litauviserna lånade från latgalerna: Re.zi't'a. / Ra.zi't'a. ~ Režytė ”Rēzekne”, cýruļis ”lärka” och li.kstã. ~ lykstē ”slända”, från en tid då latgalerna ännu uttalade dagens ord R'eizekne, c'ēiruļs', l'ēikst'e som Rēži'te, cīruļis, likste (med samma accentplats och tonaccent). År 1753 skrevs det långa i· som ei: det hade sannolikt diftongerats före 1519, eftersom vokalen u· återges med ou tillsammans med i· >ei. Detta skulle också bekräftas av lånordet sturys ”hörn”, som latgalerna nu uttalar styur's' (eftersom han inte kände till en mer exakt datering av övergången u· > ou hade K. Būga inget lånord från litauviserna med detta ljud). Den uppfattningen stöds också av gamla hydronymer med litauiskt ursprung i Latgale: Subinaite (Rēzekne kommun), Gintuve. K. Būga har sannolikt rätt i att litauviserna bodde inte bara i trakten kring Naujinis (Daugavpils), utan även i trakten kring Rēzytė (Rēzekne) redan på 1100-talet: namnet Kėsy (nominativ singularis Kēs ys, lett. Cēsis), som de lånade före år 1200, var fortfarande oförändrat år 1254 och senare (1285 kallade tyskarna Rēzytės borg för Rossiten). Endast K. Būgas (1961, 573—574) hypotes är mycket tvivelaktig: att litauerna i Novgorods och Pskovs områden under 1100- och 1200-talen anföll inte heller från Kernavė-Trakai-Vilnius, utan från borgarna i Naujinis och Rēzytė, eftersom det saknas uppgifter om några större styrkor där. Vi har inga fler uppgifter om dialekten i Ciskodaområdet under 1200–1800-talen. Det är knappast troligt att den skulle ha förblivit isolerad under sex århundraden. Troligen hade den samband med andra litauiska språköar mellan Subačius och Indrica, med Daugavpils som centrum. Vid en jämförelse mellan K. Būgas texter och våra texter är fonetikskillnaderna obetydliga och troligen— 139 — uppkom de av att K. Būga ägnade mindre uppmärksamhet åt fonetiken: efter 66 år förekommer betonade ė och o (jämte e· och a·), medan obetonat ė har försvunnit (i ändelser markerades det ofta på ett sätt som inte motsvarade dialekten); de gamla korta betonade a och e behåller sin korthet, betoningen dras längre bakåt under lettiskt inflytande och fler lånord tas in (se nedan). II. Fonetika 1. Vokalkvalitet Dialektens vokalsystem är följande (inom parentes anges fonemvarianter): i· (ы·) u· i (ы) u (ie uo e·ę·o·) (e ɛ ɔ) e· (a·) a· e (ă) a Exempel: septì·n'd·s ”sju”, palaĩžì· kit ”slicka”, lietuv'l'·; miė-žė ”korn”, aštuoni ”åtta”, tėva tėva tėvs ”farfars far”, kalbė·ja ”talade”, kó·šas ”gröt”, išėja ”gick ut”, kalbā·t ”tala”, žmā·nas ”människor”, visi ”alla”, čužī·la ~ čižyle, Kūkučiuos ”i Kukučiai”, tę pat ”samma ställe”, galvė· ”huvud”, škū·lu ”skola”, žemī ”jord”, gyvànam ”vi bodde”, kàs, galia ~ gãlia ”kan”. Vokalvarianterna b·: u ɛ· ɛ förekommer efter hårdnade konsonanter, medan ɛ, ɔ främst förekommer i främmande ord, övergående i a·; a är en öppnare vokal e — före hårda (a· ibland även före mjuka) konsonanter. Den vanliga varianten av vokalen e är öppnare och uttalas även i absolut slutposition i ord, t.ex. švìnt'ėa (vokalen blir öppnare mot slutet — švìnt'ėa) ”fest”. Genom att bevara de betonade (och obetonade) långa forntida vokalerna e·; a· hör dialekten till žadininkai: man sade vackert tė·vas ”far”, brā·lis ”bror”. Men i en betonad stavelse kan vokalen e· också uttalas ie, till och med e· (ę·), e· (efter hårda konsonanter — oftast a·), medan den betonade vokalen a· också kan uttalas o (ɔ·), uo: girdėjau, ma(uo)kiet, vain'ul(ę)kūeli, važi(b)nieja.², pažiūrėkit, tė·vas / tėnas; galā·ja ”kunde”, kalbā·t', p'alāda; pīlē ~ pylą (sl.). ”såg” (och ža·lē ”gräs”, pelā — Būga 1911); gaspādā·ris ~ gaspadoris (-ius), mā·ka., mā·teris, maskā·lis, pā·nas, pā·ter'us, pjā·vam, parā·disu, sijā·ja, šmā·tu, žmā·gus, žmā·ne.s, varstā·tas; bac'ānas / bacōnas, brā·lis / brō·lis, dārba. / dōrba, kā·jam / kō·jam ”med fötterna”, nežinā·ja / nežinō·ja, sā·pa / sō·pa, sā·kt / šō·kt, g'adūoja ”sjöng”. Vokalen e· (a·) förekommer i de belagda exemplen efter konsonanterna b l c j, ljudet ie efter d k n r t, vokalen a· efter d k l m r p š t v, vokalen o efter d k n r p s š (efter d även uo). Vokalen o < a och i ännu högre grad uo < o < a: uppstod fakultativt inte genom naturlig utveckling utan genom inflytande från den lettgalliska dialekten (jfr deras dōrba ”arbete”, spuōrni ”vingar”). Därför förekommer också ”hyperkorrektioner”, jfr pó·saku ”sagor” (inflytande från standardlitauiskan kan inte ha förekommit). Vokalen o är helt ny i dialekten och uppkom först i den senaste generationen dialekttalare. K. Būga (1961, 571) skrev inte upp vokalen o i ett enda ord och inte ens- 2 Inom parentes anges en nyare uttalsvariant, jfr makiét / maokiét osv. 140 förnekade direkt dess existens: ”skriftspråkets vokal o återges alltid med ā: lābas ”god, la. leja”, tvārā ”staket”, pirtīēs krāsnis ”ugn”. Ljudet ie (iė) < e lämnade K. Būga på många ställen i sina anteckningar: gierās, girdėjų, kalīēdas, likstīē ”linga”, makiētū, nėr, niēsam, rūdiē, tiēvū. K. Būga återställde i vissa exempel schwa i dialekten till standardspråket (mėziā, lyžėles, mindrės, rāgūtes, dēvė, skrāgždė osv.). I ett par ord hade ciskodierna e i stammen i stället för standardspråkets a: dē.ve. ”gav”, delge. ~ dalgė ”lie” (Būga 1911). Efter mönster av de latgalliska dialekterna (jfr Dzierkaļi ”Dzerkali”, viešture ”vėsture”) har även formerna diēlgā., didēli ”stora” redan uttalats hos oss. I absolut ordinitial ställning uttalades både e och a (< e): ēlkšnis, ēpušė, men ažaruās (Būga 1911). Här kan även progressiv vokalassimilation möjligen ha haft viss inverkan (se också härdning av konsonanter). Obetonat pretoniskt že monoftongerades ofta (men inte alltid) i dialekten: d'enī'kas ”daglönare” (t vārtas)”, n'ekā'c'a ”ingenting (balja)”, rešutī'nas ”hasselsnår” (Būga 1961, 571), pre.menīs ~ priemenis, l'atū.ve. ”litauiska kvinna”, l'atū.viškėi(-u) ”på litauiska”, men kieminē'ties, lietū.vis. Ordet ū'žalas ”ek” skulle också kunna vittna om möjlig östlig monoftongering av obetonat uo i undantagsfall. I dialekten förekom regelmässigt ”puntininkiskering”: tināi ~ tēnai, gi.vīn.su ”jag ska leva”, li.nkiški ”polska (präster)”, mindrė. ”vass”, pinki ”fem”, ži.n-tas ”svärson”, pagalā st ”slipa”, trū.ša.s ”gödsel”, sū.matas ”beräkningar”, kā.nigu. ”prästen”, dangaūs ”himmelns”, dunīm, krunkli.s, kunkl'āi, neskum-bē.tu, rūnda, unksti, ū.ntis, žū.ndas (Būga 1911) osv. 2. Vokalkvantitet a. Ilgieji balsiai. K. Būga (1961, 571) savo Čiskodo šnektos tyrinėjimą išdėstė aiškiai ir atvirai, neslėpdamas, nelygindamas neištudijuotų dalykų: ”ilgieji, neturėdami kirčio, rodosi, tapo pusilgiai. Bet mano ausis nėra visuomet ir visur nugirdusi balsių pusilgumo. Režytės [...] varde balsio e pusilgumo mano ausis dėl trumpo viešėjimo nėra nugirdusi. Taipaja mano ausis, dėl laiko trumpumo nespėjusi dar apsiprasti su ciskodiškių šnektos fonetika, anuomet dar negalėjo atskirti, ar nekirčiuotieji šių žodžių balsiai yra trumpi ar pusilgiai: ūžalas ”ąžuolas”, rešutynas ”riešutynas”, stajākai ”stojokai”, tūla (randu parašyta ir: tūla, tūlē = Ciskodo latvių t'ūle ”tuolė”) kārve ”be ragų”, denykas ”dienininkas (tvartas)”, n'ekācia ”niekočia (gelda)”. Redan på K. Būgas tid hade alltså ciskodiernas obetonade långa vokaler förkortats till korta eller (som det föreföll honom när han särskilt undersökte saken) i bästa fall till halvlånga. Längd–korthet hos obetonade vokaler — än mindre halv längd, som hade kommit att ersätta längd — var inte längre ett särskiljande (distinktivt) drag hos vokalfonemen, och därför kunde de fonetiskt, utan betydelseskillnad, uttalas på båda sätten. Ciskodiernas obetonade långa vokaler är oftast korta, men kan ibland (fakultativt) vara halvlånga eller långa, t.ex.: dārba ”arbete”, di.dzeli 141 ”stora”, kū·lam ”vi högg”, virala ”viralo”, žā·lu ~ žoḷa ”žoḷe”, diel'g·a. ~ delgē ”lie”, tievu. ”far”, numi·ra.s / i.žmira·, kalb'aja / kalbieā·ja, lietù.vniṙku / lietù.vniṙku. / lietù.vniṙku·. De obetonade vokalernas ”frihet” kan också demonstreras med meningar från samma informant: ”Gù.da duktiė at'veda s'ānu vi·ru / i prisā·k'a tāip [prästen Urbelis omkring 1920]: kā vāika. žanijas, ka l'atù.vi· žānitus / su l'atù.vi, žmā·nu l'atù.vi imtu, a n'a latvieti”. Att även obetonade pretoniska vokaler förblir långa bidrar också den sekundära betoningen till (se nedan). De eftertoniska vokalerna uttalar samma personer som långa när de talar latgalliska: Ciskadu·s, dzerevne·s'. b. K o r t a v o k a l e r. Betonade korta vokaler i dialekten är korta eller halvlånga (det är svårt att fastställa gränsen mellan dem). I ordets betonade slutstavelse är vokalerna något kortare, och i en icke-slutstavelse längre, ibland till och med längre än typiska halvlånga vokaler, t.ex.: pū·nis ”lada”, linù.s / linùs, šna·tù, visi / visi·, akiec'ā, juodā, mi·na, ži·na, bū·va, di·d'ali, gi·mene, kadṙbili, l'atù.vni·kas. K. Būga (1911) markerade här, sannolikt utan att gå in på dessa subtila nyanser, kort vokal: paukštis, grīkiai, kelminiai (grybai), kiškis, šilas, vinkšna; alùs, šermūkšnis, pūšagrybiai; guobà, girà, meškà, skarà. I dialekten förlängs betonade korta vokaler a, e ofta (men inte alltid) inte: àkis ”öga”, àparam ”vi plöjer”, dàra ”gör”, giv'ànam ”vi bodde”, màla ”målade”, m'ātu ”år”, skrāgžd'a / skrāgžd'a ”svala”, stàlas ”bord”, stràzdas ”trast”, šā·k'a·m ”med grenar”, žėmi ”jord”, žāmies ”jordens”, vānas ”kråka” osv. Dessa vokaler kan också vara korta i diftonger, jfr: kàrve.s / kàrvas ”kor”, tvàrtan ”in i ladugården”, vàrda / vėrda ”vaktar”, vèrla ”groda”, vèrna ”kråka”, men šārka osv. Förkortningen av vokalerna a, e (jfr galā·jau / galājau ”jag kunde”) gynnas av att latgalliska talades oftare (jfr dess prāsa·t ”ni ber” osv.). K. Būga (1911) markerade långa vokaler i dessa fall: kātinas, nēkalba, prāšam. Medan kortheten bevaras i den betonade stavelsen uttalas absolut ordfinalt a efter konsonanterna d b g k t l v med ett i-liknande klanginslag eller helt som ė: grindė a ~ grindā ”tak, golv”, galvė ”huvud”, lintē ”bräda”, pīlē ~ pylā (sl.) ”såg”, šakē / šakā osv., men lintās, Lietuvās osv. Liksom hos många östlitauiska talare har den första komponenten i den akutbetonade diftongen ai dragits samman till ei, och senare har även betoningen (intonationen) förskjutits till den; jfr: labēi, pavalkēi, naragēi ”harvar”, men g'arāi. 3. Konsonanter a. P a l a t a l i s e r i n g. I dialekten motsvaras standardspråkets konsonanter č dž framför främre a i u nästan alltid av c dz, medan t d framför i vanligen bevaras, t.ex.: akiec'ā, c'ānāi, Kukūc'ai, Ku·c'ā, kviec'āi, nieka·c'ā, svec'āi, trù.puc'a, tic'u. darž·lis ”liten trädgård för tit”, tū·kstunc'u., dz'avēna, men dunkstis ”tak”, marti, kārtis (för att spänna fast en vagn), kātinas, Kuṙtin'uos, pati, pirtis, septi·n'asdešimt, slinkstì·s, svetimi, tī·ltas, (s)tū·kstuntis, unksti. Hittills är Ciskodas i stort sett känt i den litauiska språkvetenskapens historia endast på grund av denna tillfälliga egenskap (Būga 142 1961, 571; Zinkevičius 1966, 139; Zinkevičius 1978, 81; Grinaveckienė 1980, 226, 238). Det finns nämligen undantag, även om de är få. K. Būga (1911, 10) ändrade också ordet žilvìcis till žilvìtis i sina anteckningar (tog han miste eller hörde han otydligt?). Författaren till denna artikel spelade in trù.puci och trù.puti från J. Kovalevskio på en magnetofonbandspelare. Även om detta undantag kan ha varit något tillfälligt och nytt (analogi med trùpuc'ā., påverkan från slaviska språk), förekom sådana former sannolikt även i trakten kring Ciskodo, liksom i Daugpils och andra dialekter. När det gäller č, dž finns det fler och otvetydiga exempel: c'а / č'а (J. Novikas), unkšč'ãu, Búodžai (Būga 1911), Búodžuos (i ortnamnet är detta dž ett mellanting mellan dž och dz). b. Hårdnande av konsonanter. I dialekten hårdnade konsonanten l nästan alltid, ž r s š ofta och č m n p t v sällan. Utifrån positionen, det vill säga vokalerna framför vilka konsonanterna hårdnat i de tillgängliga exemplen, kan de återges så här: ž i· i ė·(e·) e ū à r i ė·(e·) e ū à č i e ū à s i e ū š i ė e l i ė e m i ė e n ė e à t ė e p e v e Exempel: čbžb·la, palaižb·kit, važūnìet, žù.rkla·s, me·žá·ja, daržà·lis, ažari, ažaruos, pažamù, žàmies, žànijas, pažùriekit, važūoju, važūosu (-im), važāva, bet nežinòja, žibintìejus, žìedas, žèmi, grùncà, narāja, numi·ra·s, raṅka, gierālis, skrà·gžda, nèturu, geraũ, grāudz·a, graũsmas, bet drignis, keturi, māteris, nenāri, susirìṅka, trī·lika, trī·s, žāgrè, regì / raġì, reġet; Čèpul'ai, vinčùties, grùncà, bet bažnì·č'ai; vì·rsu, sagtà, sasì·te, sā·sari·s, sasuo, aisu, paràdisu, važūosu, bet jùok'asi, namùosi, visì, septì·ni, negi·vì·ns'u (Būga 1911) / negi·vi·nsu; s'ašbi, kóśas, dèšara, šaivà, sél'mas, bet k'áušinis, pušis, raš'i·t, šilkinè, širdijas, širdingas; dìd'alb., galājau, p'alāda, pì·lė; kum'āla, ža.lē, p'alā (Būga 1911), gelazìnie, nelāiskit, bet nakt'āli (1.d.), pal'ākas (sl.); nù·mbura, prigì·ma, maitelis; giminà, ménasi·, septì·nas; té·us, pātar'us; pādas “pėdas”, kapaikù, la.patà, paìlis; nevārta, privvaikè, svaikas. Ett exempel vardera har också noterats med hårdnat d och c: dāglas (jfr ortnamnet Daglėnai till och med i Pasvalys distrikt; roten dagl- är därför välkänd bland östlithauer), bac'ānas / bacānas (sl.). Jämfört med början av århundradet hårdnades konsonanterna något oftare år 1977. Enligt de tillgängliga exemplen hårdnades konsonanten š mindre än ž, r och s. De sistnämnda (r, s) hårdnades också oftast inte före i. Före stavelser med bakre vokaler (jfr drignis — grùncà) hårdnades också något 143 dažniau. Žodyje pilk (Būga 1911) l neminkštintas. Dar plg. šāk / š'āk / šāki. c. Övriga konsonantdrag. Några informanter (J. Novikas från Girnakaliai) palataliserade ganska ofta slutkonsonanter efter främre vokaler (liksom talarna av Panevėžysdialekten): mazgātis', pirti.s', žilvītis / žulvī.tis', net puššs'. I början av ordet framför uo kan konsonanten v både läggas till och utelämnas (även i samma ord, liksom i andra östliga dialekter): vuošūs, -ė / uošūs, vuodai / uodė, jfr även vōgl'us ”granris”. I det ordpar som är känt även från andra dialekter har ett s lagts till (skrāgždė, tī-kstuntis / stū-kstuntis (Būga 1911); i auštrinė, apūnastris har ett t rensats bort. Liksom i Uodegėnai-dialekten uttalas i vissa ord s i stället för š och š i stället för s, på grund av inflytande från den latgalliska dialekten: sašī ”sex”, šāukstas ”sked”, vesta ”klädd”, gi.vi.nšu, mu.sa ”fluga”, šakī.t, jfr även pļauna (p'ļauna) ”slår”. Tik viename žodyje vietoj ž tariama z: zu.sis (Būga 1911)/ žuosis ”žąsis”. 4. Betoning och tonaccenter Vissa former i dialekten skiljer sig från standardspråket genom att betoningen ligger på ändelsen (lietuvi's, paukštis, slinkstī.s, šaudi.klė, atmen'ù ”jag minns”, dirbāu, nu.tākši), andra genom att den ligger i början av ordet — blākutė, lātakas, pėteliskė, rāgutės. Ibland dras betoningen inte tillbaka (n'akàlba ”talar inte”) eller dras endast delvis tillbaka till prefixet (nesūprūnta / nėšūprūnt ”förstår inte”). Jfr även dvidešimt ”tjugo”, širdijas. Ett särdrag hos de nordöstliga dialekterna är att en sekundär betoning ibland uttalas i roten (när ändelsen är kort och roten lång), vilket hjälper till att bevara och framhäva vokallängden: pū'lė (sl.) ”såg”, pū'nīs ”lada”, stālai. På grund av påverkan från den lettgalliska dialekten, jämförelser mellan betoningens system och att sekundär betoning övergår till huvudbetoning flyttas betoningen i en del ord till den första stavelsen: Čėpulis / Čėpulīs, Kukūč'ai / Kūkūči, Pāvel'lùos / Pīl'vel'ùos (den första formen av ortnamnen är äldre och nedtecknad av K. Būga), jaūna pati, septi'ni, pi.nki, nėturū, suprunti. Det är känt att de östliga tonaccenterna i monoftonger inte tydligt skiljs åt. I trakten kring Ciskodas och Uodegėnai förlängs den betonade cirkumflexvokalen á- ofta kraftigt och uttalas med stigande cirkumflexintonation (uppenbarligen på grund av påverkan från den lettgalliska dialekten). K. Būga (1911) återgav uppenbarligen den faktiskt hörda cirkumflexaccenten i sina anteckningar som akut enligt språkvetenskapliga normer i orden blāgu.s, māllu, žlū.ge och lät den stå oförändrad i ordet nevārta. Vi återger cirkumflexaccenten på den öppna vokalen a· där den hörs så. Fonologiskt kan den också betecknas som akut, eftersom den cirkumflexa á-vokalen åtminstone i Uodegėnai i paret kā·šle — kā·šle ”gröt — gröt” ändå är 7—10 ms längre, medan hela ordet är 23—71 ms. Den lettiske språkvetaren A. Breidaks, som följde med artikelns författare för att undersöka Ciskodas dialekt, berättade om den lettgalliska dialekt som talas av litauerna. När Ciskodasborna talar lettgalliska uppfattar de inte den brutna tonaccenten och uttalar i långa stavelser 144 bara en tonaccent, som ligger mellan lettgallernas fallande och de centrala dialekternas stigande. När de talar litauiska uttalar de kanske också en och samma tonaccent. Detta skulle åtminstone kunna framgå av tonaccenten på den betonade vokalen a·. III. Grammatiska anmärkningar I dialekten användes, liksom i de närliggande östliga dialekterna, illativ: párkelk árkli, k-i-tañ daiktan; lában nuo kalna, važiuoja; aik tvàrtan padabát; šun'la. neláiskit pirkėn (ibland också aĩsu Lietuvõj pažurė·t); pateki.luosna (-un) aismā”j apgėlus eisme” (Būga 1911). Även en final konstruktion är belagd (aĩnu nàma g ú. l t u), den längre reflexiva infinitivändelsen -ies (radnà sāja kieminėtis, raĩk'a kéltiės, vinčùties), den atematiska formen palieksta, förkortningen dàu < dav ”gav”, en fullständigare imperativform: š á k i š á-k i miergàit'a. Mindre vanliga substantiv- och adjektivstammar samt verbkonjugationer har, liksom i de närliggande vilniska dialekterna, övergått till de mer utbredda: sú·na ”sonens”; gùla ”ligger”, negàl'a ”kan inte”, žì dź'a ”blommar”; jfr. också blágu.s ”dåliga”, geltànu.s ”gula”, mãžu.s ”små”. I dativ plural av bestämda adjektiv hade man ändelsen -jiem: nedùoda biednėjiem ”ger inte till de fattiga”. Liksom hos alla östliga dialekttalare sade man brūngas'ai, jáunasai, mãžasai, miẽlasai, šẽnsai. Ändamålsadverbial uttrycktes inte med verbets infinitiv, utan med tredje person singular presens: žagarũ mẽr kùr g á u n a. I stället för den vanliga genitiven användes nominativ: nẽturu d v i·l i k a tú·kstanč'u. De östliga dialekternas prepositioner ažù ”bakom”, in ”in i”, nuog ”från”, par ”över” användes med ackusativ singular och instrumentalis plural (med dativ — alla med båda kasus), liksom även en konstruktion bildad efter slaviska språks mönster med ant: bà·va ažù pastìka; atė́ja i n mù·m(s); atsìtràuki n u g manì; par pirkélàis mẽtais; par mẽnasi.; dienái (”på dagen”) raĩka makėt / n u (= ”an” ”på”) dienàs makėt. IV. Ordförråd För eftervärlden har Ciskodos dialekttalare bevarat dialektord: apin astris ”betsel”, apžindelis ”avvant barn”, atsãsaja ”hästtäcke”, atšlaimas (ačlàimas); auštrinė ”morgonstjärna”, dang(s)týs / dañgtis ”tak”, dešimtis (dešìms) ”tio”, dienìkas ”ladugård”, dilgùmės ”brännässlor”, drignis ”regnbåge”, gėras (giė-ras, gierãlis) ”lamm”, griaūzmas (griaūzmas) ”åska”, grinčia (grunčia) ”hus”, östl. ”gryčia”, guõbas ”grind”, kėltuva ”får”, krikštakampė ”dop”, kukulýs ”limpa”, lòbas ”svacka”, lùmetas ”vävsked”, mėndrė ”vass”, meškeris ”fiskespö”, mėšlas ”sopor”, niekóčia ”tvättbalja”, paklotuvė ”lakan”, pavėnis ”skugga”, pirkia ”bondgårdshus”, pušatrūbiai, račutės ”åkdon”, sarmatuotis ”sörja”, senagalýs, sijà ”balk”, skalai ”stickor”, stãklės ”ställningar”, stabdã ”en sorts yxa”, stojōkai ”stöd för barn att gå med”, sujùkė ”blandades ihop”, širdingas ”hjärtlig”, tùlė ”hornlös (ko)”, uodėgiai (vuodėg'ai) ”skärmar”, vėlenas ”krumstock”, viršutinės grindys ”innertak”, žagė ”plogbill”, 145 žemė ”jordgolv”, žýbinis ”åska”, žibintiejus ”belysningsredskap före fotogenlampan (där stickorna (balanas) brändes)” Dialekten har naturligtvis traditionella och nyare slaviska lånord och lettismer: čėsas ”tid”, lopetà ”spade”, pakarānos ”begravning”, radnià ”släkt”, sedlōti ”sätta på sadel”, zoslānas ”bänk” osv.; cýruļis ”lärka”, gulbinai ”potatis”, lykštė ”släde”; magúona.s ”vallmo”, prāst ”förstå”, stāstyti ”berätta”, vākara. žvaigžnė. ”aftonstjärna”. I hela det nordliga litauisk-lettiska gränsområdet betyder šaūkti (jfr. ryska звать) också ”kalla”. Det tidigare nämnda paskuitinis ”sist”, paskuigėlis ”vävstolens ände”; suffixet -uiti används även i de närliggande dialekterna i Uodegėnai, Breslauja och Daugavpils: pi˙lū.it ”skära”, pilū.ja ”skär”, nunaimū.it. V. Förhållandet till närliggande dialekter K. Būga (1961, 571) yra parašęs sakinį, kad ”Ciskodo lietūvininkų šnekta beveik niekuo nesiskiria nuo Gryvōs, Kálkuonės (Kalkuhnen) ir Laukesos apylinkės šnektos”, kuriose jis, matyt, dar trumpiau tegalėjo būti. Tą žinią nekritiškai plėtojo E. Grinaveckienė (1980, 234). Dialekterna inom samma vilniusiska dialekt har naturligtvis likheter. I Ciskodo- och Daugpilisdialekterna reduceras ibland obetonade ie och uo på liknande sätt; konsonanterna t och d framför i (i˙, ie) omvandlas nästan aldrig längre; konsonantkombinationerna tj och dj uttalas då och då t', d'; det kan förekomma sekundär betoning; suffixet -áite (t.ex. mergáite) har akut accent; suffixen -ūiti och -énti förekommer; i plural nominativ har adjektiv ändelsen -ūs i stället för -i; illativ har använts sedan gammalt; atematiska verb förekommer; och det finns mycket gemensamt ordförråd (lietūvininkas och lietūvininkas, dangstys ”tak” och dañotis, grinčia, skrėgždė osv.), liksom prepositionen par ”hos” osv. Men många av dessa särdrag förekommer också i Uodegėnai-dialekten (med undantag för -áite), i Breslauja-Apsas-dialekten (ordförrådet överensstämmer inte helt) och i andra nordöstliga vilniusiska dialekter. Indelningen av dialekterna grundar sig på fonetiken. Utifrån uttalet av den allmänna språkformens betonade vokaler ė och o hör Ciskodo-talare till ”žadininkai” (tėvas ”far”, žā.dis ”ord”, ža.lē ”gräs”), medan Daugpils-talare hör till ”žalininkai” (tėvas, žōdis, ža.lē). Detta är ett väsentligt fonetiskt särdrag som inte tillåter påståendet att de nämnda dialekterna ”nästan inte skiljer sig åt alls”. Dessutom reduceras infinitivändelsen -tje aldrig till -t'a. i Ciskodo-trakten, konsonanterna palataliseras i mindre utsträckning osv. Utifrån uttalet av de betonade vokalerna ė och o är dialekten i Ciskodo-trakten mest lik dialekterna i Uodegėnai och Adutiškis. I anteckningar från 1911 påpekade K. Būga framför allt likheter i fonetik och särskilt ordförråd med Adutiškis-dialekten. Genom konsonantpalatalisering, dzūkisering, ordändelser osv. liknar Ciskodo-dialekten något mer Uodegėnai-dialekten än Adutiškis-dialekten. I dessa dialekter palataliseras konsonanterna på liknande sätt (mer i Uodegėnai); de har inte bara prefixen atā- och ažū- (som också används i Daugpils- och Breslauja-dialekterna), utan även in- ”in”, orden grindà ”golv, tak”, penėti ”mata, föda” osv. samt supinum. I den vilniusiska dialekten har man inte lyckats hitta någon dialekt som Ciskodo-talare helt sammanfaller med och som de skulle kunna ha utvecklats ur. Det var uppenbarligen den isolerade utvecklingen under de senaste århundradena som främst avskilde dem från det litauiska språkområdet. 146 LITERATŪRA Būga K. 1911: Ciskodo parapijos lietovių šnekta. (VU MB D 490). Būga K. 1961: Rinktiniai raštai 3, Vilnius. Garšva K. 1984: Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje (1). — Lietuvos Mokslų akademijos darbai. A ser. 3, 83—91. Garšva K. 1985: Lietuvių kalbos tarmės ir jų kontaktai Latvijoje (2). — Lietuvos Mokslų akademijos darbai. A ser. 1, 118—126. Grinaveckienė E. 1980: Daugpilio apylinkių lietuvių šnektos fonetika. — Lietuvių kalbotyros klausimai 20, 223—239. Manteuffel G. 1879: Inflanty Polskie. — Poznań. Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius. Zinkevičius Z. 1978: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius. Брейдак А. Б. 1987: Фонетика латгальских говоров латышского языка: диахрония и синхрония (машинопись). — Даугавпилс. DIE MUNDART DER UMGEBUNG VON CISKODAS Zusammenfassung Ciskodas (lettisch Tiskādi) war die entferntste, alte litauische Insel in Latgale und überhaupt in Lettland. Er ist über 100 km von der Grenze Republik Litauen nach Norden und über 75 km von Daugavpils. In 7—9 Dörfern der Umgebung von Ciskodas wohnten die Litauer wenigstens seit dem 17. Jahrhundert. Nach der Meinung von K. Būga sollte man hier litauisch auch in den Jahren 1478—1519 sprechen, als die Latgalen den Laut u· in ou verwandelten. Die Mundart hat die wichtigsten Besonderheiten des angrenzenden Gebietes von Wilna (”Žādininkai”) erhalten. In der betonten Silbe kann der Vokal e wie ie ausgesprochen sein, sogar wie ę, ė; a·, der Vokal a· — auch ɔ·, uo, vgl. tė́vas ”Vater”, ša·ki ”springe” und so weiter. Die unbetonten langen Vokale verkürzten sich bis kurz oder halblang. So sind auch die betonten kurzen Vokale. Am Ende des absoluten Wortes wird der Vokal a nach den Konsonanten d, b, g, k, t, l, v mit der Schattierung des Lautes ɛ oder fast wie ę ausgesprochen. Die Konsonanten č, dž vor den Vordervokalen i, u entsprechen in der Mundart fast immer c, dz, aber t, d vor i bleiben gewöhnlich erhalten, z. B.: akiec’à ”Egge”, aber dunksti·s ”Dach”. Fast immer wird der Konsonant l hart, oft sind hart ž, r, s, š, selten č, m, n, p, t, v, z. B.: grunčà, čužu·la, ažarì usw. Wenn die Endung des Wortes kurz ist, die Wurzel aber lang, wird in den nordostlichen Mundarten von Wilna in der vorletzten Silbe die Nebenbetonung ausgesprochen, z. B. pū·niś ”Scheune”. 147