Prūsų kalbos „ī(iā)“ kamieno sąsajos su kitais kamienais

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996) LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI Audronė KAUKIENĖ SAMBAND MELLAN DET FORNPRUSSIKA ī(i̯ā)-STAMMET OCH ANDRA STAMMAR 1. Fornpreussiskan har bevarat substantivens ī/ī̯ā-stam bättre än de andra baltiska språken; stammen fortsätter en gammal indoeuropeisk böjningstyp, t.ex. sanskrit devī, devyas ’gudinna’, gotiska bandi, bandjos ’band, boja’, litauiska patī, pačios, lettiska patī, pašas. Det är dock inte alltid lätt att skilja fornpreussiska ī/ī̯ā-stamsord från andra ord med mjuk stamfinal (inkonsekvenser i stavningen, dialektvariation, sammanblandning av stammar m.m.). I Elbingordlistan identifieras ord med fornpreussiska ī/ī̯ā-, ē- och i-stammar tydligast utifrån ändelserna i singularis eller pluralis nominativ: asy, culczi, crausy, crausios (ī/ī̯ā); saule, wosee, raples (ē); antis, plienis ’aska’ (i). I katekeserna förekommer former i olika kasus, men det är svårare att fastställa stammen på grund av större stamsammanblandning och sammanfall mellan mjuka stamfinaler. Den lingvistiska litteraturen har hittills ägnat jämförelsevis liten uppmärksamhet åt dessa frågor; särdragen i semantik och morfologisk struktur hos ord med denna stamfinal har inte fastställts, och kriterierna för att skilja mellan ī/ī̯ā-stammar och andra stammar (särskilt ē-stammar) har inte behandlats. Det finns enstaka kommentarer i analyser av det ena eller andra exemplet i olika etymologiska arbeten, och där framgår att författarna har skilda uppfattningar. Elbingordlistans och katekesernas material skiljer sig så mycket till sin karaktär och de frågor som behandlas är så olika att de måste gås igenom var för sig. Slutsatserna från analysen av substantiven i Elbingordlistan kan senare tillämpas vid undersökningen av katekesernas mycket mer varierade exempel, som också väcker betydligt fler frågor. 2. Substantiven i Elbingordlistan analyseras i följande ordning: först registreras alla möjliga exempel, därefter behandlas deras ursprung, struktur och ordbildning samt semantiska särdrag. 2.1 I Elbingordlistan har 30 substantiv av den undersökta typen påträffats. De flesta är belagda i singularis nominativ; exempel i pluralis nominativ är mer sällsynta. 2.1.1. Ändelsen -y eller -i i singularis nominativ tolkas inte likadant av alla forskare. V. Mažiulis rekommenderar i såväl PKP II som PKEŽ läsningen -ī (dessa läsvarianter anges nedan i listan inom hakparenteser) och ser genomgående tydligt en ī/ī̯ā-stam. J. Endzelīns såg däremot i den lexikala delen av ”Senprūšu valoda” (DI IV −2) här ett kort -i (läsvarianterna anges inom vanliga parenteser) och tolkade det morfologiskt på olika sätt (ē-stam, dualis av i-stam eller annat). Elbing 87 ordlistans material gör det möjligt att skilja stammarnas ändelser mycket tydligt; åtminstone bör singularis nominativ i ī/ī̄a-stammen inte väcka några tvivel. 25 sådana exempel har påträffats: 1) asy [azī], (azi) ”get”, 2) bleusky [bl’auskī] ”vass”, 3) dusi [dusī], (dūsi) ”själ”, 4) garkity [garkītī] ”senap”, 5) kekti [kekstī] ”fläta”, 6) kiosi [k’asī] ”bägare”, 7) cosy [kāsī] ”koserė (luftstrupe)”, 8) craysi [kraisī] ”halm”, 9) crausy [krausī] ”päron (träd)”, 10) culczi [kulsī] ”höft”, (<*kulše), 11) louki [lunki (lākī?)] ”stig”, 12) ludini [l’ūdini] ”husmor”, 13) mary [marī] ”lagun”, 14) nozy [nāsī] (nōsi; dualis nominativ?) ”näsa”, 15) noseproly [nasiprahī] ”näsduk”, 16) pelki [pelkī] ”kärr”, 17) plauti [plautī] ”lungor”, 18) posty [pāstī] ”bete”, 19) soanti [spankstī] ”hink”, 20) stabni [stabnī] (<*stabine, tā Trautmanis Apr. Spr. 435) ”ugn”, 21) staydy [skaidī] ”hö”, 22) wolti [valtī] ”ax”, 23) wubri [bruvī] ”ögonfrans, ögonbryn”, 24) sansi [zansī], (zansi) ”gås”, 25) sari [zarī], (zari) ”glöd”. 2.1.2. Som vi redan har sett av exemplen (se 1.) finns det i Elbingo-ordlistan nominativformer i både singular och p l u r a l av alla stammar, men inte ett enda verkligt exempel på īa-stam. Fanns det i preussiskan ord av typen lit. giria, lett. dzira? Materialet visar att ändelse-* -a förekommer efter ī endast i intervokalisk position: slayo ”slänt”, sloyo ”lövverk”, crauyo ”blod” (av *kraujā, jfr även nom. sg. krawia III, krēwiew II, ack. kraugen I, krawian III), med suffixet -ij-ā claywio [klaivija] ”kött (fläsk)”, tarbio [karbija] ”korg”. Det enda undantaget med finalt -ij-ā efter konsonant skulle vara en ombildning av västslaviska syrištė — satristio ”vassle”, om det verkligen ska läsas [sutrist’ā] (så PKP II 273) och inte [sutristija]. 2.1.3. I ordlistan finns 5 s u b s t a n t i v i p l u r a l med ändelsen -ios eller -yos (av *-jās): brunyos [brunās] ”rustning”, dragios [dragās] ”jäst”, knupios [k(a)napjās] ”hampa”, crausios [kraus’ās] ”päron” och 1 Formen bruwi är naturligtvis etymologiskt obestridlig, men denna läsning (se PKP II 261) är inte nödvändig: här kan det röra sig inte om ett skrivfel, utan om ett språkfenomen — metates (jfr Endzelīns DI IV—2 341). 88 lisytyos [līsītās (līz-?)] ”inhägnad för hästskoning”. Eftersom nominativ singularis med ändelsen *-jā inte är typisk för Elbingo-ordlistans dialekt, bör alla dessa ord betraktas som ē/ijā-stammar. Detta bekräftas också av jämförelsen mellan crausy (träd) och crausios (frukter). De bildar tydligen en enda paradigm, liksom lit. kriaušė: kriaušės. Just därför bör crausios läsas inte [krausijās] (så PKP II 281), utan [krausās], jfr Būga I 478, Mažiulis PKEŽ II 266–268. 2.2. Ursprunget till de undersökta ē/ijā-stamsubstantiven är ganska varierat: det finns både gamla arvord, nybildningar och lånord. De allra äldsta har motsvarigheter med olika stammar i många besläktade språk — dessa är nozy ”näsa”, mary ”hav”, sansy ”gås”, wubri ”ögonfrans”. Motsvarigheter i baltiska och slaviska språk har plauti ”lungor” och woltī ”ax”, endast i baltiska språk — asy ”åkerkant” (motsvarigheter i andra språk ska inte betraktas som sådana på grund av skillnader i struktur eller semantik), culczi ”höft”, pelky ”träsk” och sari ”glöd”, endast i slaviska språk — dragios ”jäst” och kiosi ”bägare”. Många av de analyserade orden är preussiska n y b i l d n i n g a r (vilket visar att denna typ var mycket produktiv): bleusky ”vass”, kexti ”fläta”, caysi ”halm”, louki ”stig”, posty ”bete”, soanxti ”gnista”, stabni ”ugn”, staidy ”fläsk”. Även avledningen noseproly ”näsborre”, avledningarna ludini ”värdinna”, lisytyos ”inhägnad” och cosy ”lie” bör betraktas som nybildningar (det sistnämnda ordets gemensamma ursprung med lit. kosere är obestridligt, se Mažiulis PKEŽ II 247, men skillnaderna i struktur gör att de inte kan betraktas som motsvarigheter). Ovedersägliga l å n o r d är slaviska lån dusi ”själ” och garkity ”senap”, samt germanismen (möjligen förmedlad via slaviska språk) brunyos ”rustning”. Mycket gamla lånord av oklart ursprung är knapios ”hampa” och crausy ”päron”: crausios ”päron”. Några av dessa ord har från preussiskan (eller andra västbaltiska språk) kommit in i de östbaltiska språken eller deras dialekter, t.ex. dragios → preussiska litauiska drāges, crausy → lit. kr(i)aušė. 2.3. Elbingo-ordlistans ē/ijā-stamsubstantiv har vissa s t r u k t u r e l l a och o r d b i l d n i n g s m ä s s i g a särdrag. När dessa väl har fastställts kan det bli lättare att skilja exempel av denna typ från ord med andra stammar, särskilt vid undersökning av materialet i katekeserna. Många av de undersökta orden är rotord eller har primära suffix, men det finns också flerstaviga ord med tydliga sekundära suffix, liksom sammansättningar (vid sidan av noseproly ”näsborre” är det här värt att erinra sig ett mycket gammalt sammansatt ord med motsvarigheter i besläktade språk, men belagt endast i den tredje katekesen — waispat̄tn ”härskare”). Inget enda prefixavlett ord är belagt; prefixavledning tycks ha varit vanligare bland ē-stammar, t.ex. ponasse ”området under näsan”, podūcre ”styvdotter” eller avledningar från prefixverb abstocle ”lock”, auklextes ”avfall”, sawayte ”vecka” osv. 2.3.1. Många r o t s u b s t a n t i v är avledningar av verb. Ovedersägliga deverbativer är dragios ”jäst” (från balt.-sl. *dreg- ”skälva / smula sönder, skaka / falla”, se Mažiulis PKEŽ I 217), kiosi ”bägare” (från balt.-sl. *kēs- ”skära, hugga”, se Mažiulis PKEŽ II 189–191), cosy ”lie” (: lit. kósėti, lett. kāsēt, skr. kāsate osv. Endzelīns DI IV–2 243), 89 sari ”glöd” (: žėrėti, glöda; Endzelīns DI IV—2 298). Diminutiver är färre. Substantivet crais ”hö” är ordbildningsmässigt besläktat med craysi ”stjälk, halmstrå” (se Mažiulis PKEŽ II 253), och adjektivet *pelk- ”grå” med pelky ”träsk” (Mažiulis PKEŽ II 290, not 140). V. Mažiulis tenderar att betrakta många substantiv av den analyserade typen som substantiverade adjektiv — inte bara pelky, utan också desubstantivet crayši eller deverbativen bleusky ”vass” (av *bleusk- ”smälla, göra tunnare, mjukgöra”, se PKEŽ I 147—148). Detta är inte längre frågor om enskilda ords ordbildning eller etymologi, utan berör historien för hela ī/ iā-stamstypen (se vidare 5.). 2.3.2. Suffixbildade substantiv har vissa särdrag i fråga om struktur och ordbildning, vilka förenar dem i vissa strukturell-semantiska grupper. Först bör deverbativer med suffixet -tā nämnas: kešti ”fläta” (av *kes- ”riva, kamma”), plauti ”lungor” (av *pleu- ”flyta”), posty ”vallning (av boskap)” (av västbaltisk-slaviska *pās- ”valla, vakta”), soanxti [spankstį] ”gnista” (: litauiska spingėti, ap-spangęs, lettiska spuogāt ”lysa”). Strukturellt liknar wolti ”ax” dessa, men har bildats på ett annat sätt. Suffixet -tā påminner om det sekundära suffixet -īt-ā, med vilket deverbativen lisytyos ”inhägnad för skoning av hästar” har bildats (av *lis- ”(göra) smalare”, se Mažiulis PKP II 257); det närbesläktade lånet garkity ”senap” (från polska gorczyca) har en mycket likartad struktur. En annan grupp ord har suffixet -(i)n-ī: denominativen stabni ”ugn” (: stabis ”sten”) och ludini ”husmor” (bildat av lånet ludis ”husbonde”). Med suffixet -s-ē har deverbativen culczi ”lår” bildats (av *kulk- ”böja (sig)”; enligt V. Mažiulis är det ett substantiverat adjektiv, femininum baltiska *kulksī ”böjd”, se PKEŽ II 297—299). Vissa liknande, men inte helt identiska suffix i fråga om bildning och betydelse kan även förekomma hos ord med ē- eller ī-stam. Därför är det semantiska kriteriet lika viktigt som det strukturella. 2.4. De analyserade ordens betydelser är ganska varierande, men vissa semantiska grupper kan urskiljas: a) benämningar på kroppsdelar — kešti ”fläta”, kosy ”fläta”, culczi ”lår”, nozy ”näsa”, noseproly ”näsborre”, plauti ”lungor”, wubri ”ögonfrans”; till dessa exempel skulle III āustin ”nos, mule” passa väl (synd att nominativformen är okänd), kanske även några andra substantiv i katekeserna; b) föremål i den livlösa naturen — asy ”gränsremsa”, louki ”stig”, mary ”lagun”, pelky ”träsk” (här skulle även III žūrin ”hav” passa väl, se vidare 4.1. och 4.3.), soanxti ”gnista”, sari ”glöd”; c) växter och växtdelar — bleusky ”vass”, garkity ”senap”, craysi ”halmstrå”, knapios ”hampa”, wolti ”ax”; d) mänsklig verksamhet och dess produkter — kiosi ”bägare”, posty ”vallning (av boskap)”, stabni ”ugn”, staydy ”hö”, dragios ”jäst”, lisytyos ”inhägnad för skoning av hästar”, lånordet brunyes ”rustning”; e) benämningar på personer av kvinnligt kön och kvinnliga aktörer — vid E ludini ”hus- 90 Bland de i katekismerna bevarade äldre ī/īā-stammiga substantiven kan nämnas acc. mārtin ”brud”, waispatin ”härskarinna”, sannolikt också schlušnikin ”tjänarinna”, nom. trintawinni ”hämnerska” (med suffixet -in-, jfr 2.3.2.). Å andra sidan är trädnamn (med undantag för crausy ”päron”) och fågelnamn (med undantag för sansy ”gås”) inte typiska för denna typ — dessa ord är vanligen ē-stammiga, t.ex. addle ”gran”, berse ”björk”, lipe ”lind”, laxde ”hassel”, wobalne ”äpple” m.fl., gerwe ”trana”, sarke ”skata”, warne ”kråka” m.fl. 2.4.1. Liksom substantiv med andra feminina stammar kan även ī/īā-stammiga substantiv med kollektiv betydelse förekomma inte bara i plural (brunyos ”rustning”, dragios ”jäst”, lisityos ”inhägnad för hästskoning”), utan också i singular — bleusky ”kaveldun (kaveldun)”, craysi ”halmstrå (halmstrån)”, mary ”träsk”, plauti ”lungor”, sari ”glöd” m.m. 3. I katekismens dialekt är former med mjuk stamfinal betydligt svårare att identifiera. För detta ändamål vore nominativ singular eller plural bäst lämpad, eftersom förekomsten eller frånvaron av finalt -s i dessa former, trots vokalismens förändringar, gör det möjligt att skilja vissa stammar åt. Tyvärr finns det inga tillförlitliga nominativformer i plural, och i nominativ singular kan ändelsen -i återge såväl historiskt *-ī som *-ē. Därmed uppstår omedelbart inte bara problemet med att skilja ord med ī(īā)- och ē-stam åt, utan också frågan om dessa stammars historiska förhållande. De historiska förhållandena mellan stammarna behandlas längre fram (se 4.). Det material som finns belagt i katekismerna visar att alla stammar med mjuk stamfinal har närmat sig varandra och att ändelserna i många kasus har sammanfallit: gen. sg. -is, dat. -i, acc. -in / -ien, gen. pl. -in, dat. -imans, acc. -ins / -iens. Man måste söka efter alla möjliga sätt att fastställa böjningstypen för det ena eller det andra ordet. Följande kriterier kan föreslås: a) E t i m o l o g i n i s sugretinimas, kuris leidžia laikyti ī/īā-kamieniais bendraino europietiškus ar bendrabalt iškus šio tipo žodžius, pvz., *patī, *veīs-patī ar *martī. b) Material från Elbingordlistan: gemensamma ord, strukturell, ordbildningsmässig eller semantisk likhet. Visserligen kan de prussiska dialekter som nått oss inte likställas — de skiljer sig åt både i tid och rum — men de är i alla fall dialekter av samma språk. Dessutom har inga särskilt tydliga spår av stamblandning i Elbingordlistans dialekt observerats, och dess material lämpar sig därför väl som grund för undersökningar av de prussiska böjningstypernas historia. c) Intern strukturell analys av katekismernas språk. I katekismerna finner vi former i olika kasus och från olika ordklasser, vilka måste behandlas var för sig. 3.1. Daiktavardžiai Det är naturligtvis mycket svårt att fastställa det exakta antalet exempel av den typ som undersöks. Här försöker vi behandla alla möjliga, mer eller mindre tillförlitliga fall genom att i tur och ordning gå igenom de tillgängliga kasusformerna. 3.1.1. Singularnominativens ändelse -i eller -y kan, som redan nämnts (3.), tolkas både som *-ī och som *-ē. I den lingvistiska litteraturen kan man urskilja följande regelbundenhet: i många tveksamma fall först 91 Man tenderar att rekonstruera former med ē-stam. Tydligen påverkas man starkt här av de bättre kända östbaltiska språken, som har en stark ē-stam. Denna psykologiska suggestion gör att man räknar inte bara de katekismusexempel som har motsvarigheter av denna typ i Elbingordlistan (t.ex. kurpi III och kurpe E, korpe GrG ”sko, stövel”), utan även alla ord som saknar motsvarigheter, och ibland till och med sådana vars motsvarigheter i Elbingordlistan har ī/īā-stam (t.ex. tvivlar V. Mažiulis, när han rekonstruerar dusì E som *dūsī, på om III-katekismens *dūsì inte kommer från *dūsē; se PKEŽ I 241). Det är helt uppenbart att ē- och ī/īā-stammarna framför allt närmade sig varandra i obetonad position, eftersom den betonade nominativändelsen i alla belagda fall förblir oförkortad, t.ex. semmē III (same E) ”jord”, giwei III [give-i] ”liv” (om participet aulausē, se 3.5.). Om de båda stammarna inte helt sammanfallit, borde man i katekismdialekten snarare behöva belägga förekomsten av ē-stam än av ī/īā-stam, eftersom vi bara har ett par av de nämnda exemplen som belägg för den (i Elbingordlistan är denna stam tämligen stark!). Förutom det redan nämnda kurpi och ord med historisk konsonantstam som brati ”bror”, duckti ”dotter”, mūti ”mor”, där -i verkligen måste komma från *-ē (jfr E brote och mothe), finns det i katekismerna ytterligare några substantiv med nominativändelsen -i (alla exempel från III-katekismen): kaāubrī² ”tistel”, kirkī² ”kyrka”, perōni ”gemenskap”, rīki ar rycky ”herravälde”, strigli² ”tistel (tistlar?)”, supūni ”fru”, teisi ”ära” och trintawinni ”hämnerska”. V. Mažiulis härleder ändelserna -i i alla dessa exempel ur obetonat *-i<-* -ē, se respektive PKP II 204, 260, 325, 321, 304, 269, 279, och betraktar dem historiskt som ē-stammar (jfr också PKEŽ II 60, 193). Dessa ord skiljer sig emellertid ganska mycket åt och kan därför också tolkas på olika sätt. Det är fullt rimligt att substantivet kirkī måste ha varit en ē-stam, ett lån från tyska Kirche ”kyrka”; även perōni bör sannolikt betraktas som en ē-stam, jfr medione ”jakt” E, med liknande struktur och ordbildning (se även 3.1.4.). Man bör se helt annorlunda på beteckningarna för kvinnliga personer trintawinni och supūni (ett lån från polska *żu-pani). Både strukturen och semantiken talar för att de bör betraktas som ī/īā-stammar (jfr 2.3.2. och 2.4.). Även *schlūsniki skulle passa väl här (formen schlūsnikaī i III-katekismen uppkom sannolikt under påverkan av det föregående pronomenet štai:... štai ast Deiwās schlūsnikaī / aina Trintawinni prei sūndin; även J. Endzelīns tycks ha gissat så, se DI IV–2 301), ack. schlūsnikaṇ (se vidare 3.1.4.) ”tjänarinna”: mask. *schlūsnik(a)s, ack. schlūsnikaṇ, nom. pl. schlūsnikaī ”tjänare”. På två sätt kan kaāubrī [kāubri] ”tistel” och strigli ”säv” bedömas. Till sin semantik står de nära växtbeteckningarna med ī/īā-stam i Elbingglossariet (se 2.4.-c). Liksom de flesta ord av denna strukturella typ, både kaāubrī (av *kaub- ”böja”, se Mažiulis PKEŽ II 60) och strigli (: lit. strigti, lett. 2 Formerna kaāubrī och strigli används i ackusativisk position (...kaāubrī bhe strigli turei tans tebbei pijst), medan formen kirkī står i genitivisk position (...steisei kirkī swaise marten), men strukturellt bör de betraktas som nominativformer; se Mažiulis PKP II 204, PKEŽ II 60, 193 (Trautmann Apr. Spr. 358 rättar dock till kirkis). 92 strigt, se Endzelīns DI IV–2 317) är deverbativer. Inget av exemplen i ordlistan (med undantag för noseproly ”näsblomma”, vars andra led har okänt ursprung) har emellertid inte bara suffixen r-ī och l-ī, utan slutar inte ens på dessa kombinationer. Däremot finns det gott om ē-stamssubstantiv med suffixen -r-ē och -l-ē: paustre ”ödemark”, adle ”gran”, raples ”tång”, dumsle ”tall”, stacle ”stöd” och så vidare. 3.1.2. Det finns inte ett enda helt tillförlitligt exempel på genitiv. Formen teisīs III (laikutei dwzgubbus t e i s ī s werts) ”ärans” skulle kunna vara både en ē-stam (: lit. tėisė) och en ī/īā-stam (strukturen och semantiken påminner om *dūsī; se även 3.1.4. och 3.1.). I de indoeuropeiska språk som har bevarat den aktuella deklinationstypen är genitivändelsen vanligen *-i̯ās (dvs. i̯ā-stam), jfr sanskrit devyās, got. bandjos, lit. marčios. Elbingordlistans dialekt kan också ha haft en sådan ändelse; vid sidan av nom. garkity ”senap” rekonstruerar Mažiulis PKĖŽ I 328 gen. sg. *garkīt’ās. Det är emellertid knappast troligt att katekismdialekten kan ha bevarat en sådan ändelse, eftersom ändelsen -is där generaliserats för alla mjuka stamslut, t.ex.: gj̄wis ”livets”, kirkis ”kyrkans”, Wosis-pile ”Getborgen”, Sawlis-kresil ”solstolen” (ē-stam); powaisennis ”samvetets”, naseilis I, noseilis III [nōselis] ”andens” (i̯ā-stam); etnistislaims III ”rik på nåd” (i- eller ī/īā-stam)³. Det är svårt att analysera genitivändelsen eftersom former i denna kasus är sällsynta: mycket ofta finner vi i katekismerna ackusativ i stället för den väntade genitiven, t.ex. …esse wissawidiskan wargan / Kermenes bhe D ā ū s i n / Labbas bhe T e i s i n išraikilai III 577–8. 3.1.3. Inga dativformer har belagts i katekismerna. 3.1.4. Ackusativformer är fler än former i andra kasus. De äldsta orden av denna typ har ändelsen -in: mārtin III, Waispattin III. Denna ändelse påminner om sanskrit -īm och skiljer sig från i̯ā-stammens ändelse i andra språk (t.ex. lit. marčią). Visserligen finns det i katekismen, vid sidan av formen mārtin III, också mārtan (i genitivposition): steisei kirki swaise m ā r t a n. Om detta inte är ett tryckfel kan det röra sig om något nytt morfologiskt fenomen; jfr de likaså växlande formerna madlan III och madlin III (2x) ”bön”, och beträffande pronomenet tirtan ”tredje” (fem.), se vidare nedan (3.4.4.). Lånet *dūsī (dusi E) har tre ackusativformer – alla med ändelsen -in: dūsin, dausin och dousin III. Kanske skilde sig ī/īā-stammen från andra substantiv med mjukt stamslut genom att den hade ändelsen -in i ackusativ i stället för -ien (-ian eller -en). Substantiv med andra stammar har vanligen varierande ändelser, t.ex. semmin I / semmien, semien (9x) II, III ”jorden”, nacktin I / nacktien III ”natten”, etwerpsennin III / etwerpsennien III, etwerpsennian II ”förlåtelsen”. Därför bör substantiv med ackusativ på -(i)en sannolikt inte betraktas som ī/īā-stammar: perōnien III / perōnin III ”gemenskapen” och kirken II / kirkīn. 3 Vissa i-stamsubstantiv har andra ändelser. Det rör sig om mycket sällsynta fall: tawuschies II, tawischas III [tavišas] (vid sidan av tawischis I) ”den närstående”, nierties III ”njuren” och rikijas III ”herren”. 93 I, kirkin III ”kyrka” (detta ords nominativ slutar på -i, se 3.1.1.), eller arien ”säd” (V. Mažiulis ser här ett substantiverat adjektiv *ari, se PKEŽ I 93). Om en sådan form inte är belagd räcker naturligtvis inte enstaka exempel med ändelsen -in för att dra några slutsatser om stammen (t.ex. austin ”gap”, pramadin ”förbön” III), såvida inte andra strukturella eller semantiska kriterier tillkommer (t.ex. schlūšnikin ”tjänarinna”, se 3.1.1.). Ju fler belagda exempel med ändelsen -in, desto större är sannolikheten att ordet är ett ē/ā-stamord. Sådana ord skulle kunna vara riki ”herravälde” (ett lån från gotiska reiki) och teisi ”ära” (bådas nominativ slutar på -i, se 3.1.1.): rīkin III (4x) och teisin III (4x), teischin III. 3.1.5. Några nominativformer i pluralis har inte påträffats i katekismerna. 3.1.6. I pluralis genitiv används formen dusin III:...beggi tennei budē kirschia jouson D u = s ī n. Pluralgenitivändelsen -in är karakteristisk för alla substantiv med mjuk stamfinal. Prepositionen kirsa ”över” används visserligen vanligen med ackusativ, men då skulle ändelsen -ins förväntas (se 3.1.8.). 3.1.7. Inga pluralformer i dativ är belagda. I dativposition är dock formen waispattin III upptecknad: Steimans Butta Rikijans bhe Bntas W a i s p a t t i n. Att döma av Rikijans bör detta vara en ackusativform. 3.1.8. Vi har två ackusativformer, båda använda som indirekta objekt — dusin (se 3.1.6.) och waispattin (se 3.1.7.). Ändelsen -in i stället för den förväntade -ins skulle, om det inte är fråga om ett skrivfel, kunna vara ett kännetecken på ē/ā-stam. 3.2. Adjektiv Dauguma katekizmuose rastų būdvardžių yra kieto kamiengalio — paradigma -(a)s, -a, -an. Minkštojo kamiengalio būdvardžių yra kiek mažiau, tačiau gana įvairių. Kai kurias moteriškosios giminės formas galima laikyti ē/ā-kamienėmis. Pirmiausia čia minėtinas pavyzdys gillin III: Stwi dai Deiws aīnan g i l l i n maīgun krūt nostan smunentinan (maīgun, sprendžiant pagal formą, yra acc. sg. fem., nom. sg. turėtų būti *maigā > *maigū). V.Mažiulis PKEŽ I 363, rekonstruodamas nom. sg. fem. *gilī, čia pat nurodo masc. *gilus = lie. gilus, la. dzils. Atstatant u-kamienę vyriškosios giminės formą, matyt, pirmiausia remiamasi etimologinėmis paralelėmis ir paradigmos -us, -i, -u senumu. Pačioje prūsų kalboje tokia paradigma niekur nėra paliudyta. Lietuvių kalbos u-kamienius būdvardžius dažnai atitinka a-kamieniai, pvz., kārtai ”kartūs”, rāms ”doras”: ramūs, sparts ”stiprus”: spartus. Visi katekizmuose rasti būdvardžiai, kuriuos galima laikyti u-kamieniais, galūnę -us turi po priebalsio g: augus ”gobšus”, preitlangus ”lengvas”, acc. sen...pollīgun ”su lygiu”, polīgon ”panašų”, neutr. (adv.) polīgu ”panašiai”. Tiesa, būdvardžiai *leng-u-/lang-u ”lengvas” ir *lig-u ”lygus” turi u-kamienių etimologinių paralelių giminiškose kalbose, tačiau jie abu prūsų kalboje yra priešdėlių vediniai. Nė vienas iš šių pavyzdžių neturi moteriško- 94 former av detta genus som skulle kunna bekräfta att de verkligen är u-stammar, att u inte är ett mumlat ljud som uppstått genom att ändelsen förkortats efter en palatal konsonant (jfr asmus ”ašmas” efter ett labialt m). Dessutom kan adjektiv av femininum med ē/ī ā-stam i preussiskan stå bredvid maskulina former med andra stammar (a-, särskilt i/ī ā-). Först bör exemplet postippin ”utsträckt” (fem.) nämnas:...kādi tans stan postippin Chrītjāniskan / nosemmien preiwackē, senrīnka (”den utsträckta kristenheten”). Som adverbet postippan ”helt igenom” visar, bör maskulinformen vara en a-stam. Visiškai drąsiai galima kalbėti apie paradigmą -is, -ī, -i(n). Nėra jokių duomenų, bent jau katekizmuose, apie ē-kamienius prūsų kalbos moteriškosios giminės būdvardžius (plg. lie. didelis, didelė, medinis, medinė ir kt.). Šio tipo minkštojo kamiengalio būdvardžiais laikytini aruvīs ”tikras”, sudurtiniai wyssen mukis II, acc. wissemokin II, wissemukūn III ”visagalis”, ackewīstin III ”akivaizdu (akivaizdžia)”, gal ir Elbingo žodynėlio gailis ”baltas” (Mažiulio PKEŽ I atstatoma *gailas), callestis [kaltiskā PKP II 286] ”avilinis” junginyje callestis klokis ir mynsis ”uždaras” — jie pateikti ne įprastine niekatrosios giminės forma su galūne -an. Iš tokių būdvardžių padaromi prieveiksmiai (= prieveiksmiškai vartojamos niekatrosios giminės formos) paprastai baigiasi -i, pvz., arwī ”tikrai”, perarwī ”iš tikro”, isarwī ”ištikimai, akiwījstin ”akivaizdžiai”, gal ir emperri ”bendrai”. Alla exempel på detta slag har den produktiva adjektiviska avledningsändelsen -ing-. Vid sidan av maskulina nom. sg.-former med ändelsen -ing-(i)s används femininformen -ingi (*-ing-ī) och neutrumformerna -ingi, -ingin⁴. Den förkortade (obetonade) feminina nominativändelsen går grafiskt inte längre att skilja från neutrumformen. Dessutom används ofta adverb med liknande form i katekismerna i stället för de väntade adjektiven, t.ex. issprettengi ”begripligt”, musīngin ”möjligt” eller glandewingei ”tröstande”. Vi kan inte alltid säga exakt vilken form vi har i det enskilda fallet. Därför sammanställer vi här alla mer eller mindre tillförlitliga feminina exempel: nom. sg. ainaseilngi III ”ensam” eller ”ensamt” (Kawīda aina ticra widdewū bhe a i n a s e i l i n g i ast), ack. sg. a u s c h a u d i w i n g i n Aucktairikijskan ”en tillförlitlig överhet” III och warewingin III (postan w a r e w i g i n rankan Deiwas ”under Guds mäktiga hand”). Det bör noteras att alla exemplen på ackusativ singularis — både feminina och maskulina — har ändelsen -ing-in (det finns inte ett enda exempel med -en eller -ien!). 3.3. Räkneord Av samma strukturella typ som de adjektiv som redan beskrivits är räkneordet för ordningstal tirt(i)s (tirts I, tirtis II, tīrts III), fem. tirti (Stai T i r t i Maddla ”die D r i t t e Bitte”) III. Formen tirti föreslår Mažiulis PKP 320 att 4 I preussiskan är adjektiv med suffixet -ing-, till skillnad från i andra baltiska språk, inte a/ā-stammar, men detta är redan ett separat ämne som förtjänar en särskild undersökning. 95 att läsa [tirtū]; i samma verk tilläggs i not 252: ”Om ändelsen var betonad är formen här [tirtū] (från urindoeuropeiska *-ā). Om ändelsen var obetonad är formen [tirtī] med -i < *ī (eller från *-ā < *-ē)”. Det är knappast sannolikt att formen tirtī historiskt ska betraktas som en ē-stam. Motsvarigheterna i andra språk talar för en ē/ī/ā-stam, jfr lit. och lett. *treti̯as, -i̯ā, fornkyrkoslav. tretъjь, got. Þridja, sanskr. tṛtīya-. I preussiskan finns inte ett enda räkneord med e-stam som skulle ha kunnat påverka förändringarna i femininumstammen. Singularens ackusativändelser varierar [därigenom skiljer sig räkneord och pronomen (se 3.4.) från substantiv och adjektiv]: -īn (T i r t ī n deinam atskēiwans... I,...en tērten bhe ketwirtin streipstan III), -ian (...en tēr-tian deinan etskēuns III), -ien (An tirtien deinan etskēuns II) och till och med -an (En tirtan deinan etskēuns...). Ändelsevariationen kan förklaras på två sätt. Ändelserna -(i)an eller -ien i den andra och tredje katekesen kan ha uppkommit genom påverkan från intillstående ord – prepositionen en eller an och substantivet deinan. Å andra sidan kan en gammal jā-stamsändelse ha bevarats här, jfr lit. trėčių (pačių, marčių etc.). Formen tirtan påminner om den redan beskrivna substantivformen martan (se 3.1.4.). 3.4. Pronomen I alla baltiska språk måste det ha funnits feminina pronomen med ī/īā-stam (vid sidan av maskulina former med i- eller ī/ia-stam). Vissa lexem är gemensambaltiska eller till och med äldre, andra har bevarats eller nybildats i enskilda baltiska språk. Alla baltiska språk har *šis: *šī (lit. šis, ši, dial. šī, lett. šis, ši, preuss. schis). I stället för motsvarigheterna lit. pats, pati, lett. pats, pati hade preussiskan subs, *subā (roten pat- bevarades i substantivet waispattin). I stället för lit. kuris, kuri, lett. kurš, kura och lit. jis, ji – även andra ord, bland vilka den enklitiska pronominalformen *dis, neutr. di ”han; detta” är värd att uppmärksamma, med den förmodade formen fem. *dī. Flest belägg på motsvarande former till pronomenet šīs, šī finns i katekeserna, och de visar en varierande stamfinal. Vi ska gå igenom alla belagda kasusformer. 3.4.1. Av nominativformer i singular är endast mask. schis I, III, sis II och neutr. (adv.) di, dei belagda (turėdi ”har detta” III, turridi ”detsamma” III, kaidi ”eftersom detta” III (4x), kai dei ”detsamma” III). Femininformer saknas. 3.4.2. Av genitivformer i singular är endast maskulina former kända: schisses och schieise III. 3.4.3. Bland dativformerna har vi, förutom mask. schisman och neutr. schismu III, också fem. Schissai III (s c h i s s a i nianbillintai ”åt denna som inte talar”). Ändelsen -ai kan inte direkt jämföras med lit. ändelse šiai, eftersom formerna morfologiskt skiljer sig åt (schissai har ett inskjutet pronominalt formant s). 3.4.4. Båda de behandlade pronomenen har olika ackusativformer. Maskulina (och neutrum?) former slutar på -an (esse schan lindan, noschan bausennien III, schan emnen I), -ian (schian busennien III) och -ien (schien malniskan III (2x) och sien spagtun III). Feminina former har, utöver den vanliga varianten schan (12x) (t.ex. s c h a n lankenan deinan I, 96 ėnščan madlin III, s c h a n twaian schlūsn kin ir kt.), kan också sluta på -ien (ėnšien madlin III), -en (s c h e n naktin, s c h e n Naktin·III) och -in (s c h i n madlikan III 2x). Förhållandet mellan formerna av det andra pronomenet skiljer sig något mellan genus. Alla maskulina former har i i ändelsen — formen din förekommer 6 gånger i katekeserna (proweladin I, bebillēdin III, prēdin, pērdin, kirsa din III m.fl.). De två kända feminina formerna är olika: weddēdin ”hon förde bort henne” III och stwi wīrsti d i e n wijrinan billūns III. Genom variationen i ändelser skiljer sig pronomenen från motsvarande former av substantivets och adjektivets singular ackusativ. 3.4.5. Av plural nominativ har vi endast maskulina exempel: schai wirdai, möjligen också dei (Tīt paskulē as teinu / kai d e i pirsdau wisan powijstin... segge / Madlan... V. Mažiulis PKP II 182 översätter ”Så uppmanar jag nu, att de inför hela saken må framföra en begäran”, medan denna form i PKEŽ I 202 tolkas annorlunda och översätts med ”det” — enligt tyskan man). 3.4.6. Den enda maskulina formen av plural genitiv är schiēson, använd i stället för den väntade singularformen: mes mans s c h i ē s o n malnijīkai (”des Kindleins”) enimimaisin. 3.4.7. Former av plural dativ saknas. 3.4.8. Det finns ganska många former av plural ackusativ. De maskulina formerna av pronomenet schis är två: schins III (s c h i n s pallai psans 2x) och schans (en s c h a n s Wirdans), medan det för femininum bara finns ett exempel: schiens (s c h i e n s twaian Dāians III). Alla former av det andra pronomenet är maskulina: dins 5 gånger (t.ex. crixtity d ī n s I, prēdins III, poglabūdins III) och diens II (crixtidi=diens). Analysen av pronomenformerna visar att vokalerna i och a i stamfinal position växlar i många kasus. Maskulina och feminina ändelser sammanfaller ofta; åtminstone kan man inte urskilja skillnader som skulle känneteckna hela paradigmet snarare än enskilda kasus. Förhållandet mellan singularis och pluralis ackusativändelser är till och med det motsatta. 3.5. Particip I de baltiska språken, liksom i vissa andra indoeuropeiska språk, är även femininformerna av aktiva particip av ī/į̄-a-stam, jfr lit. krīntanti, lett. krītuoša, sanskr. satī. Ändelserna i presens- och preteritumformerna i fornpreussiskan skiljer sig något åt, och därför går vi igenom dem var för sig. 3.5.1. Det finns inte många femininformer i presens. Ackusativformerna i båda genus har vokalen i i ändelsen: acc. sg. fem. rīpintin ”den följande” III (den pronominala formen rīpintinton III), masc. nidruwintin ”den icke-troende” III, acc. pl. masc. waitiaintins ”talande” III, warguseggēntins ”de som handlar illa” III. Former som dat. sg. fem. nianbillintai ”åt den stumma”, nom. pl. masc. skellantai ”skyldiga, de som klyver” III (vid sidan av skellantēi III) visar att en hård stamfinal tränger in i paradigmet. Tyvärr har vi inte en enda feminin nominativform. 97 3.5.2. Nästan alla belagda participformer i preteritum är maskulina. Många av dem har i i stamslutet: acc. sg. -in (ainanginmusin ”den enfödde” III), nom. pl. -is (aupalusis ”den som fann”, immusis ”tog” III). I pluralis ackusativ är ändelsen -ins vanligare I, II, III (4x, t.ex. aulaušins III ”de döda”), men även -ens förekommer (aulauwussens ”d.s.” I). Inga former med hårt stamslut har påträffats. Den enda nom. sg. fem.-formen aulaušė skulle, om det inte rör sig om något uttals- eller skrivfel (se Mažiulis PKEŽ I 117 och där anförd litteratur), kunna tyda på att det i katekismens dialekt (åtminstone III) fanns en komplementär distribution mellan den betonade och obetonade nominativändelsen -ė och -i, vilket visar att ǭ/ iā- och e-stammarna i delar av de preussiska dialekterna kan ha sammanfallit helt. 4. När formerna i alla fornpreussiska källor har gåtts igenom framgår det att uppgifterna skiljer sig avsevärt åt. I Elbingordlistans dialekt hålls de mjuka ǭ/ iā-, ē- och i-stammarna isär, medan de i katekismens dialekt har närmat sig varandra kraftigt. Detta beror inte bara på tiden, dialektala ljudförändringar och liknande, utan också på dessa stammars äldre historiska samband, som blir tydliga när preussiska exempel jämförs med motsvarigheter i andra baltiska språk. 4.1. De äldsta sambanden är de mellan ē- och iā-stammarna. Till en början var de enbart böjningsmässiga, jfr kasusändelserna lit. -i, -ios, -iai, -ią och sanskr. -ī, -yās, -yai, -īm. I fornpreussiskan har ē-stammen etablerat sig inte bara i ackusativ utan även i andra kasusformer. I katekismerna har inga spår av iā-stammen påträffats, med undantag för pronomenet *si och räkneordet *tirtī (se 3.4.1. och 3.3.); karakteristiska ändelser är nom. sg. -i, gen. -is, acc. -in, gen. pl. -in, acc. -in(s?). I de östbaltiska språken etablerade sig däremot iā-stammen, vilket särskilt kännetecknar lettiskan och de östra litauiska dialekterna. Ofta generaliseras iā-stammen till hela paradigmet, jfr äldre lit. platūji — nyare plačioji, dial. tokī — tokià, lit. platī, krintanti — lett. plaša, krītuoša. Så uppkommer iā-stamsord i litauiska och lettiska: substantiv av typen giria: dzira är inte särskilt få i de östbaltiska språken, medan det i fornpreussiskan – varken i katekismerna eller i Elbingordlistan (se 2.1.2.) – finns ett enda tillförlitligt exempel som belägger att denna typ existerat (pluralis nominativformerna i Elbingordlistan med ändelsen -ios < *-iās hörde inte till iā- utan till ē/iā-stamslexem, t.ex. crausy: crausios). Den fornpreussiska ē/iā-stammen motsvaras ofta av iā-stammen i östbaltiska språk och ibland även i slaviska språk: E asy — lit. ežà, lett. eža, mary — lit. marios, plauti — lett. plaušas, K *marti — lett. mārša, E sari — lit. žarija (jfr även fornkyrkoslav. zorja ”glöd”), kiosi ”bägare” — fornkyrkoslav. čaša, möjligen också *jūrī — lit. jūrios, lett. jūra. Liknande strukturella relationer förekommer mellan ett lånord och det ord som det härletts från, t.ex. E, K *dūsī — pol. dusza (jfr lånorden lit. dūšià, lett. dūša), E garkity — pol. gorczyca (jfr lit. garstyčia eller garsovytčia), möjligen också E brunyos ”rustning” — got. brunjo eller fornkyrkoslav. brunja (jfr lett. bruņas). Därför är det mycket troligt att lånorden som härrör från ord som slutar på -i måste ha varit ē/iā-stammar, t.ex. K supūni ”fru” — pol. *žu-pani, rīki ”herravälde” — got. reiki. Mer sällan motsvaras den fornpreussiska ē/iā-stammen av ē-stammen i andra baltiska språk: E pelky — lit. pēlkė, lett. pelce, möjligen även K teisi — lit. teisė. Sådana strukturella relationer 98 förekommer också bland lånord av olika ursprung, t.ex. E dragios — lit. dial. drãgės, E crausy — lit. kriáušė (jfr även bulg. kruša), E knapios — lit. k(ą)nãpės (pol. konopie). I litauiska dialekter har variationen mellan io- och ē-stammar länge uppmärksammats (jfr Būga I 104), t.ex. dvasà / dvãsė, musià / mùsė, girà / gìrė, mãrios / mãrės osv. io-stamformer är vanligare i de östra dialekterna, ē-stamformer i de västra. De dialektala ē-stamformerna är oftast yngre och har uppstått genom stamblandning under inverkan av olika dialektala fonetiska processer. 4.3. Den höga produktiviteten hos ī/ī̯ā-stammen i fornpreussiskan framgår av att vissa gamla i-stamsord (eller konsonantstamsord) har övergått till den: E culczi — lit. kūlšis; E nozy — lit. nósis, lett. nãs, lat. nāris; E sansy — lit. žąsis, lett. žùoss, fht. gans, gr. χήν (skr. haṃsī är sannolikt en nybildning vid sidan av masc. haṃsah, och dess överensstämmelse med sansy är tillfällig); E wubri ”ögonfrans” — lit. brùvis, fornkyrkoslav. bruvь, skr. bhrūḥ. Till denna lilla grupp bör även deverbativen posty ”betande (sig)” räknas, kanske också några andra deverbativer med suffixet -ti (se 2.3.2.), som funktionellt motsvarar suffixet -t-is. Som ett särskilt fall bör nämnas de ord som fortsätter äldre neutrumformer med ändelsen *-i. Ett otvivelaktigt exempel på denna typ är E mary (av *marī) — fornkyrkoslav. more, lat. mare. K *iūr är kanske av liknande ursprung (rekonstruktionen stöds av två ackusativformer med ändelsen -in, jfr 3.1.4., medan E lurīay möjligen kan betraktas som en neutrumform och korrigeras till *iurian, jfr Endzelīns DI IV—2 230) — skr. vārī ”vatten”. I litauiska dialekter, särskilt de västra, tenderar i-stamsord att övergå till ē-stam (kùlsė, nósė, žãsė osv.). Liknande företeelser förekommer också i fornpreussiskan, t.ex. E pusne — lit. pušnìs, slaune ”höftbenets lår” / slaunis ”lår” — lit. šlaunis, skr. śroṇiḥ, lat. clūnis. 5. En jämförelse mellan stammarna gör det möjligt att dra slutsatser om deras utveckling. Orsakerna till deras variation och sammanblandning i alla baltiska språk är inte enbart historiska ljudförändringar. En del av de stammar som behandlas är också genetiskt besläktade. 5.1. Substantivets utveckling i de baltiska språken kan återges med följande schema: För den gemensam-indoeuropeiska sydperioden kan man rekonstruera två genetiskt obesläktade typer av mjukt stamfinalt segment, -ī/ī̯ā- och i-stam (eller konsonantstam), t.ex. *patī och *klaunis ”lår”, neutr. *marī ”hav”. Ur den äldre ī/ī̯ā-stammen utvecklades under vissa betingelser i den b a l t i s k a p r o t o s p r å k e t ē-stammen, och tre typer av stamfinalt segment uppstod, t.ex.: *martī, *ēžī-”igelkott” (denna protobaltiska form av ordet rekonstrueras även av Būga I 594 och Mažiulis PKĖŽ I 10) — *saulē, *žemē (: protoslav. *zemja) — *akis, *šird(is)⁵. 5 Det baltiska ē-stammens uppkomst är en mycket komplicerad fråga som kräver 99 I västbaltiska språk förblir ī/ā-stammen stark och förstärks till och med genom vissa ord som tidigare tillhörde i-stammar (konsonantstammar) (detta kan ha börjat med neutrumformer på -i); det bildas även nybildningar. Med tiden närmar sig dessa stammar varandra betydligt i vissa preussiska dialekter, och de fonetiska förändringarna i ordslut förstärker stammarnas genetiska samband. I östbaltiska språk försvagas däremot ī/ā-stammen; iā-stammen överges där och får en dominerande ställning i lettiska och i vissa litauiska dialekter. I de västlitauiska dialekterna stärks ē-stammen betydligt, och inte bara iā- utan även i-stamsord övergår till den. Ödet för femininformerna av adjektivens, räkneordens, pronomenens och participens ī/ā-stammar är något annorlunda. Det betingades av korrelationen med vissa maskulinformer. Från indoeuropeisk tid har tämligen varierande paradigmer ärvts: femininformer av ī/ā-stammar kan användas inte bara vid sidan av u-stammar, utan också vid sidan av maskulinformer med i-stam, konsonantstam, i/īo-stam och till och med ō-stam (det räcker att erinra sig aktiva particip, pronomenen pats, pati, šis, ši och liknande). I enskilda baltiska språk har något annorlunda former av olika ordklasser bevarats och vunnit spridning. I preussiska är paradigmet -ies, *-ī, -i(n) bäst belagt. Rekonstruktionen av paradigmet -us, *-ū, -u bör betraktas med stor försiktighet (se 3.2.), särskilt förklaringar av ursprunget till nybildningar av ī/ā-stammar som är förknippade med det (se 2.3.1.). I litauiska är ī/ā-stamformerna tämligen stabila; adjektivens vanliga paradigm är — -us, -i, -u. Pronomen och particip har feminina ī/ā-stamformer vid sidan av maskulinformer av olika typer. Räkneordet trečia har sannolikt nyligen övergått till iā-stammen. I lettiska har nästan alla ī/ā-stamformer övergått till iā-stammen; endast några få reliktformer av pronomen återstår (pati, ši). De historiska sambanden mellan de preussiska ī/ā-stamssubstantiven Sammanfattning Den gamla ī/ā-stammen av typen *patī överlevde bättre i fornpreussiska än i de östbaltiska språken. I Elbingordboken finns 30 substantiv (25 i form av nom. sg. med ändelserna -i, -y och 5 nom. pl.-former som slutar på -ios, dvs. crausī ”päronträd”, craustios ”päron”). Substantiven av denna typ är lätta att skilja från andra palatala stammar (ē-, i-). Däremot blev dessa stammar mycket lika, nästan sammanblandade, i dialekterna i I, II och III katekesen. I denna artikel föreslås vissa urvalskriterier för att kunna identifiera olika stambildningar. Analysen av det preussiska språkmaterialet och jämförelsen med östbaltiska motsvarigheter gör det möjligt att dra vissa slutsatser om utvecklingen av ī/ā-stamsubstantiv i alla baltiska språk och deras historiska samband med iā-, ē- och -i-stammar (eller konsonantstammar) (huvudresultaten illustreras med en bild i avsnitt 5.1.). särskild undersökning. I denna artikel behandlas den endast i den utsträckning som krävs för att förklara ī/ā-stammens historia. 100