XVIII a. lietuvių rašyba

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996) LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI Jonas PALIONIS LITAUISK SKRIFT PÅ 1700-TALET 1. Allmänna anmärkningar. Litauisk skrift på 1700-talet (dvs. grafik och ortografi) byggde på grunder som redan hade etablerats på 1600-talet. I Storhertigdömet Litauen (nedan LDK) följde man i allmänhet Sirvydas skriftsystem, medan man i Ostpreussen (nedan RP) följde Kleins skriftsystem1. Eftersom dessa system skilde sig åt i vissa avseenden, både grafiskt och ortografiskt, bestod skillnaderna även i den litauiska skriften på 1700-talet. Under detta århundrade kom dessutom systemen att fjärma sig särskilt mycket från varandra, eftersom man i LDK övergick till latinsk antikva, medan man i tryck från RP höll fast vid den traditionella gotiska (fraktur-)skriften. I den följande översikten över 1700-talets litauiska litteraturspråks ortografi och dess utveckling behandlas av metodiska skäl grafiken (skriftteckenssystemet, alfabetet) för sig och ortografin (stavningsprinciperna, reglerna) för sig. Av samma skäl beskrivs först alfabetets utveckling i RP och därefter i LDK. 2. Kleins alfabet får fotfäste i RP:s skrifter på 1700-talet. Som bekant presenterades följande litauiska alfabet i D. Kleins grammatiker: á, a, ä, ą, b, c, ć, č, d, é, e, ė, ę, (f), g, (h), i, y, į, k, l, ł, m, n, o, p, r, s, ś, ß, t, u, ų, w, (x), ʒ, ʒ́. Det övertogs utan större förändringar inte bara av författare till litauiska skrifter i RP under 1600-talets andra hälft, utan också av författare under 1700-talet3. Detta framgår av en konkret grafikanalys av de mer betydande RP-skrifterna från denna tid. Exempelvis vittnar följande om inflytandet från Kleins alfabet i Samuel Bitners Nya testamente från 1701, som gavs ut i Königsberg genom gemensamma insatser från reformerta i RP och LDK: 1) användningen av ė för att beteckna det slutna [ė]: n.sg. tam/y̌bė Ap.d. 13,11, praet. 3 genėjo Mat.21,8, βokterėjo Luk.1,41 (men också:1.sg.f. tażweje Mat.4.21,n.sg.f. Dalilėde Mork.6,3...)4; 2) användningen av ć (oftast för att beteckna den mjuka affrikatan): cond.1 bučia Mat.3,14, turečia samma ställe 19,16, g.pl. giminiečiu Mork.6,4, g.sg. βalčio Ap.d.28,2, 1 P a l i o n i s J. Lietuvių literatūrinė kalba XVI— XVII a., V.: Mintis, 1967, 50. 2 Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, V.: Valst. polit. ir moksl. lit. l-kla, 1957, 95—96. 3 P a l i o n i s J. Ten pat. 32. 4D. Klein var benägen att använda ė enbart för att beteckna det betonade slutna [ė], men i GL blev detta tecken på vissa ställen kvar även i obetonad position, i strid med hans önskan (se Praefatio ad lectorem). 30 a.pl. genčius I Pov.1. 9,3... (men även: adv. pakarščuy I Kor.14,27, g.pl. žemčiugų Mat.7,6, a.sg.f. atenczę Mork.9,1...); 3) användning av B i stället för den äldre användningen före Kleins tid {ch: a.sg.f. karfštinę (feber) Mat.8,14, 1.sg.mec. beßėlu Mork.4,32, adv, ißbkey Jon. 7,13... 4) användning av į, ų för att beteckna nasala vokaler: n.sg. galįs Ap.d.18,24,a.sg. mc. dūglį ”växt” I Kor.3,6, karoblį Pov.1.ž. II,7, wirßų Ap.d. 19,20, popierų II Jon.7,12... (fram till D. Klein användes dessa skrivtecken inte i RP). Den kanske enda mer påtagliga skillnaden i 1701 års testamentes alfabet är digrafen y för att beteckna långt [i:]: g.sg. alywos Luk.10,34, gydytojo Luk.5,31, 1.pl. knijgoße Jon.20,20, praes.3 mył Mat.10,37, inf. paßtatyt Luk.14,28... I D. Kleins grammatiker, liksom i senare litauiska texter inom RP, betecknades denna vokal med ypsilon (y). Kleinernas alfabet med de innovationer som nämnts här återfinns i många av 1700-talets religiösa och administrativa RP-texter samt i skönlitterära skrifter. Det går dock inte att hävda att alla författare till litauiska texter från denna region följde Kleinernas alfabet. G. Ostermejer har redan påpekat att K. Donelaitis inte kunde tåla bokstaven č och skrev cž⁵ i dess ställe. Och faktiskt används i de bevarade manuskripten av denne berömde litauiske folkskald digrafen cž (med det andra grafemet förlängt och genomstruket av ett horisontellt streck) för att beteckna både hårt och mjukt [č], till exempel: adv. cžė ”här” DR 4,23, praes.2sg. cžáulžki ”smacka” samma ställe 5,22, a.pl.mc. Pauklžcžuis samma ställe 6,23, Cžejus samma ställe 6,30... Det polska diakritiska ł, som D. Klein hade tagit med i de litauiska bokstavslistorna i sina grammatiker och använde i enskilda ord (såsom praes.1sg. gulu Comp.8, n.sg. tołka GL 10, matone samma ställe 6,10,15), fick inte heller något starkare fäste i 1700-talets RP-texter. I testamentet från 1701, som översattes av den litauiska reformerta kyrkans representant, berodde den frekventa användningen av detta skrivtecken utan tvivel på LDK-traditionen, särskilt på bruket i 1500- och 1600-talens kalvinistiska texter. Från D. Kleins grammatikers bokstavslistor överfördes det polska ł (troligen automatiskt) också till F. Hako, Pov. Ruigys och till och med K. Milkaus grammatiker. Endast i G. Ostermeijers grammatik togs det inte med i listan över litauiska bokstäver (uppenbarligen hade grammatikens författare redan i högre grad tagit hänsyn till bruket i 1700-talets RP-litauiska skriftspråk, där ł numera förekom sällan). 3. Modifiering av D. Kleins alfabet i 1700-talets RP-grammatiker Förhållandet mellan D. Kleins alfabet och de bokstavslistor som återges i de litauiska grammatikverk som utkom i 1700-talets RP framgår tydligast av följande jämförande tabell: 5 O s t e r m e y e r G. Neue Littausche Grammatik. Koenigsberg, 1791, 188. 31 D. Kleinos | F. Haks | Pov. Ruigys | G. Ostermejeris | K. Milkaus grammatiker (1653, 1654) | grammatik (1730) | grammatik (1747) | grammatik (1791) | grammatik (1800)á a ą ą | á a ą ą | a á ą ą â | a | a a ą ąb | b | b | b | bc č cӡ | c č cӡ | c č cӡ | c č cӡ | c cӡd | d | d | d | dé e ė ę | é e ė ę | e ė ę ė ē ê | e ė | e é ę ė ē ê(f) | — | — | f | —g | g | g | g | g(h) | — | — | — | —i y į | i y į | i į i į y | i j y | i į i į y jk | k | k | k | kl t | l t | l t | l | l tm | m | m | m | mn | n | n | n | no | o | o ó ô | o | o ó ôp | p | p | p | pr | r | r | r | rs ś β | s ś β | ſ ∫ſs β | ſβ | ſ ∫ſs βt | t | t | t | tu ų | u ų | u ú ųì û | u | u ú ųì ûw | w | w | w | w(x) | — | — | — | — Av tabellen framgår att de alfabetförteckningar som återges i 1700-talets grammatikor över litauiska skiljer sig relativt lite från varandra och från alfabetet i D. Kleinos grammatika. Detta gäller särskilt Friedrich Haks (Haack) grammatik ”Anhang einer kurtzgefassten Littauischen Grammatik” (1730), vars alfabet är nästan exakt detsamma som D. Kleinos. Den enda skillnaden är att F. Hak inte tog med bokstäverna f, h, x i förteckningen; i D. Kleinos grammatika står de inom parentes som icke rekommenderade att använda. Vid första anblicken kan det tyckas att Pov. Ruigys skriftsystem i hans grammatik ”Anfangsgründe einer Littauischen Grammatik 32 matik” (1747) randamas raidynas. Šios gramatikos lietuviškų raidžių sąraše, iš vienos pusės, yra daugiau raidžių su kirčio bei priegaidės ženklais (à, â, ė, ē, į, ȯ, ô, ù, ū, ũ), o iš antros — kai kurios D. Kleino raidės (a, š, taip pat f, h, x) į ją visai neįtrauktos. Tačiau iš esmės, t.y. grafemų6 skaičiaus atžvilgiu, D. Kleino (resp. F. Hako) ir Pov. Ruigio raidynai yra identiški: turi po 23 grafemas, neskaitant f, h, x. Didelį šių gramatikų raidynų identiškumą, be kita ko, rodo jau tai, kad Pov. Ruigys (kaip ir F. Hakas) į savo rašmenų sąrašus neįtraukė grafemos j, kurią kažkodėl buvo išleidęs ir D. Kleinas, nors šiaip ją gana reguliariai vartojo palataliniam priebalsiui žymėti7. Pov. Ruigys bokstavsförteckning överfördes också till den grammatik som Kristijonas Milkus sammanställde, ”Anfangsgründe einer Littauischen Sprach=Lehre” (1800), vilken, som bekant, var en ny, något utvidgad och reviderad utgåva av Pov. Ruigys grammatik. K. Milkus ändrade ändå en del i förteckningen: han lade till grafemet j, som hans föregångare hade utelämnat, men tog inte med vissa bokstäver med diakritiska (prosodiska) tecken (á, ā, é). K. Milkaus alfabet innehåller sammanlagt 24 grafem. Det är lätt att lägga märke till att Gotfryd Ostermejeris alfabet i grammatiken ”Neue Littauische Grammatik” (1791) skiljer sig mest från Kleinos alfabet. I avsnittet ”Von der Orthographie” i början av grammatiken anges att författarna till grammatikor över litauiska inte är eniga om antalet bokstäver8, och en förteckning med 26 grafem återges. Den innehåller inte skrivtecken med accent- och tontecken, inte heller det polska ł eller de så kallade ”nasalbokstäverna”, men däremot f, upptaget som likvärdigt med de övriga skrivtecknen. Det är intressant att varken D. Kleinas eller hans efterföljare — 1700-talets författare till grammatikor över litauiska i RP — räknade varje ljudtecken som skilde sig i formen som en egen bokstav, utan endast ett tecken som representerade en viss typ av ljud (som vi numera skulle säga: ett fonem). Därför räknade exempelvis D. Kleinas endast 22 bokstäver i sin förteckning, F. Hak, Pov. Ruigys och K. Milkus 19 var, medan G. Ostermejeris förteckning innehöll 26. I likhet med D. Kleinas räknade dessa grammatiker — med G. Ostermejeris delvisa undantag — endast tecken som betecknade fonemen /č/, /ė/, /š/, /ž/, /z/, /j/ som egna bokstäver. I detta avseende kom G. Ostermejeris närmast dagens förståelse av bokstav (närmare bestämt grafem), eftersom han även betraktade de grafiska representationerna av de just nämnda fonemen som egna bokstäver. Det bör också noteras att författarna till 1700-talets grammatikor över litauiska i RP, liksom D. Kleinas, inte tog med den tvåvåningsformade bokstaven į i sina bokstavsförteckningar, trots att den regelbundet hade använts i detta områdes skrifter ända sedan M. Mažvydas tid9. I början av den första delen av ”Gramatica Litvanica”, medan han förklarar enskilda litau- 6 Med ”grafem” avses här fonemets representation på den grafiska nivån. Därför betraktar vi till exempel e som ett eget grafem, medan e och ę är varianter (allografer) av grafemet e. 7 j finns med i bokstavsförteckningen i K. Sapūno och T. Šulcas grammatik från 1673, ”Compendium Gramaticae Lithvanicae” (se s. 1). 8 O s t e r m e y e r G. Neue Littauische Grammatik, 2. 9 Se P a l i o n i s J. Lietuvių literatūrinės kalbos istorija, V.: Mokslas, 1979, 18. 33 Trots att D. Kleinas tog hänsyn till uttalet av de tyska bokstäverna förlorade han ändå inte heller ū ur sikte: han jämförde det med hebreiskt uttal och sade att tjeckerna hade en sådan bokstav10. Han tog sannolikt inte med denna bokstav i sina grammatikkers bokstavsförteckningar endast därför att den betecknade inte en självständig vokal, utan en kombination av två vokaler (att ta med den skulle ha stridit mot den allmänna förståelsen av alfabetet som ett system av grafiska tecken som betecknar enskilda ljud). 4. Övergången till den latinska antikvan i LDK Ett av de mest karakteristiska dragen i utvecklingen av det litauiska alfabetet i LDK under XVIII-talet, som nämnts (1), var övergången från gotiska typer till den latinska antikvan. Övergången hade inletts redan under XVII-talet och kom särskilt tydligt till uttryck i Saliamonas Slavočinskis sångbok från 1646, där en stor del av sångerna trycktes med latinsk antikva (omväxlande med fraktur). Det var emellertid först från början av XVIII-talet som latinsk antikva började bli nästan allmänt rådande i tryck inom LDK:s territorium. Det råder inget tvivel om att det främst var polskt inflytande som ledde till att den latinska antikvan blev rådande här. I Polen började nämligen redan under den senare hälften av XVII-talet antalet publikationer tryckta med antikva öka, och under XVIII-talet övergick man till att använda den allmänt11. Annorlunda var det med handskrifterna: de började skrivas med latinsk antikva ganska tidigt. Enligt A. Brückner höll de gotiska typerna i polska handskrifter i sig fram till 1530-talets mitt (”Po r.1530 próżno byś szukał gotyku w rękopisach: Niemiec, Czech drukowali i pisali gotykiem, Polak drukował gotykiem, pisał italiką)12. I litauiska handskrifter i LDK övergick man sannolikt också till latinsk antikva omkring mitten av XVI-talet, även om det är svårt att datera övergången närmare eftersom handskrifter från den tiden inte finns bevarade (denna hypotes får visst stöd av motsvarande förhållanden i RP: som bekant skrevs texten till J. Bretkūnas bibelöversättning med antikva 1579–1590; om man alltså under den senare hälften av XVI-talet övergick till antikva där den gotiska skrifttraditionen var starkare, varför skulle man då inte också ha kunnat övergå till den i LDK, där denna tradition var svagare och där man i högre grad följde det polska exemplet?). Även om den latinska antikvan började bli allmänt rådande i LDK:s tryckta skrifter från början av XVIII-talet, kan man inte säga att absolut alla skrifter från detta århundrade här gavs ut med antikvtyper. Litauiska evangelietexter i publikationen ”Ewangelie polskie y litewskie” trycktes med frakturstil ännu under lång tid (fram till 1767), trots att deras polska original i denna publikation hade återgivits med antikvakursiv redan från 1705. Under hela den aktuella perioden levde också den tyska långa bokstaven ſ kvar i LDK:s tryckta skrifter som en kvarleva från den gotiska grafiken; den avlägsnades slutgiltigt från det litauiska alfabetet här först under första hälften av XIX-talet. 10 Se Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, 14. 11 Se B r ü c k n e r A. Dzieje języka polskiego. Wrocław — Kraków: Zakł. narod. imn Ossolińskich, 1960, 180; Ł o ś J. Krótka gramatyka historyczna języka polskiego. Lwów. 1927 S. 11. 12 Samma ställe. 34 5. Sirvydas alfabet får fäste i 1700-talets skrifter i LDK Medan det alfabet som presenterades i D. Kleins grammatikor började vinna insteg i den preussiska grenen av det litauiska skriftspråket efter att dessa grammatikor hade utkommit, blev de skrivtecken som K. Sirvydas använde mer utbredda i LDK:s skrifter [a, á, b, c, č, d, e, f, g, h, i, y, j, k, l, ł, m, n, o, p, r, ſ, s, š, β, t, u, v, w, x, ž, ž]. Sådana skrivtecken (oftast redan i antikvaform) förekommer i många LDK-publikationer från 1700-talet, särskilt katolska, till exempel i ”Pamoksle krikščioniškame” från 1725, ”Balse širdies” från 1726, ”Pedely miros” från 1750, ”Bromoje” från 1753, ”Žyvate” från 1759 och andra. I huvudsak återges Sirvydas alfabet också i den anonyma grammatiken över litauiska från 1737, ”Universitas Lingvarum Litvaniae”. I dess inledande avsnitt (”Praenotatio de Dialectis Literis et accentu”) presenteras ett alfabet med 28 skrivtecken (den versala A oräknad): A, a, b, c, d, e, f, g, h, i, k, l, ł, m, n, o, p, q, r, β, s, t, u, w, x, y, z, ž, ź. I grammatikens litauiska former finns dock också bokstäver som inte tagits med i denna förteckning, nämligen: g (n.sg. mc. Kąsnis 9, n.pl.mc. kalbą 30...), ę (n.sg. Giętis 7, praes. sg. kięczu 31,39, fut.1 kięſiu...), j (g.sg.f. jós 19, g.pl. jū 19, praet.3 kalbėjo 30...), β (inf. gàyβti, grįβti 50, n.sg.mc. trokβtas 50...). Om man alltså lägger till de sistnämnda i grammatikens förteckning skulle dess alfabet nästan inte alls skilja sig från Sirvydas alfabet. Den tydligaste skillnaden mellan den anonyma grammatikens alfabet är skrivtecknet ś, med vilket K. Sirvydas ganska ofta betecknade såväl mjukt [s] som mjukt [š], och som saknas både i grammatikens bokstavsförteckning och bland dess litauiska former (med undantag, tycks det, för endast två exempel: det redan nämnda Kąsnis 9 och Krikščionis 8; i det senare kan ś ha tillkommit genom tryckeriets försummelse eller under inflytande från det polska Chrześcijanin). Även om ś inte användes i någon större utsträckning i den anonyma grammatiken från 1737 och mjukt [š] där betecknades med digrafen [ſz samt dess ligaturvariant β (n.sg. Kiawſzinis 8, Puſzeis 12, n.pl.mc. Beβieri 54, part.ind. raβant 55)13, förekom detta diakritiska skrivtecken ganska ofta i andra LDK-skrifter från 1700-talet, till exempel: g.sg.mc. cíśćiaus Br.52,24, adv. ścray t.p.,19,29, g.sg.mc. świento PKr. 2,7, comp. świefiaws t.p. 2,1, n.sg.f. świeśibe BŚ 4,3, pieśćia ”peščia” Ž 18,20, fieśy ”šeši” t.p.19,4... Det finns skäl att anta att grammatikens författare inte tog med det diakritiska ś i sitt alfabet eftersom han var övertygad om att litauiskan saknade ett mycket mjukt [s], sådant som i det polska ordet śita¹⁴. Möjligen ville han inte heller använda detta skrivtecken för att beteckna mjukt [š], av hänsyn till alfabetets enkelhet (han ville inte öka antalet skrivtecken). Författaren till Universitas lyckades dock inte helt eliminera det diakritiska ś: detta skrivtecken, med gamla traditioner (som går ända tillbaka till M. Daukšas tid)¹⁵, användes flitigt i LDK-publikationer på 1700-talet. I den anonyma grammatikens bokstavsförteckning saknas också några andra skrivtecken från Sirvydas alfabet: ć, v, j. Det diakritiska ć, sannolikt därför att affrikatan [ts], 13 Ligaturvarianten förekommer i exempel tryckta i kursiv. 14 Žr. Universitas Lingvarum Litvaniae, V.: Mokslas, 1981, 61. 15 Se P a l i o n i s J. Lietuvių literatūrinės kalbos istorija, V.: Mokslas, 1979, 36. 35 Liksom med [š] ville grammatikans författare inte beteckna samma ljud på två olika sätt — han föredrog att grafiskt återge både den mjuka och den hårda varianten på samma sätt (med digrafen cz). Kanske var det av samma skäl som den enkla bokstaven v inte heller förekommer i den anonyma grammatikans bokstavslista; i den äldre traditionen använde K. Sirvydas den ganska regelbundet för att beteckna kort [u] i början av ord (t.ex.: n.sg. ugnis PS I 79,28, praep. unt likaså 84,11, praes. 3 užėja likaså 285,14...). När bokstaven u väl hade tagits med i listan fanns det inget behov av att använda ytterligare ett tecken för att grafiskt återge samma vokal. Det är betydligt svårare att förklara varför j inte togs med i 1737 års grammatikas bokstavslista, särskilt som denna bokstav ofta används i de litauiska exemplen för att beteckna en palatal konsonant, t.ex.: n.sg. Giaradėja 6, Artojis 8, n.pl. jós 19, g.pl. jū 19, praes. 1 sg. judinu 40, [p]jawnu 47 m.fl. Om detta inte är ett enkelt förbiseende, kanske betraktades då denna relativt nyligen tillkomna bokstav av författaren som en variant av i? (jfr liknande fall i D. Kleins, F. Haks och Pov. Ruigys grammatiker!). Av de tre bokstäver som inte togs med i 1737 års grammatikas bokstavslista (č, ų, j) var det i senare litauiska texter från 1700-talet i Storhertigdömet Litauen, som utkom efter denna grammatik, endast v som inte användes i någon större utsträckning för att beteckna vare sig kort [u] eller [v]. Däremot är č och j vanliga bokstäver i många tryck från mitten och senare delen av det århundradet, t.ex.: cond. bučio Sp. 3,14, galėčio likaså 14,8, prajūščia Pėd.6,19, turėčia likaså 2,18, inf. bučiuoti Br.12,8, praes. 3 pažiči̇je likaså 18,II, i.sg.mc. ploščiumi Pėd.7,25, g.pl. Melničių Ž.27,8, praet.3 žwejoje likaså 59,25, a.pl. meigtančias likaså 160,13, g.sg. jaučio Sp.12,5, Bažničies Pav.45,8... Som framgår av dessa och tidigare exempel användes bokstaven č då särskilt gärna i kombination med š. Alltså godtogs inte alla innovationer i 1737 års grammatikas alfabet av senare författare till texter i Storhertigdömet Litauen. I bruket av litauiskt skriftspråk i detta område följde man, med ett eller annat mindre undantag, i högre grad Sirvydas bokstavssystem. 6. Försök att teoretiskt formulera ortografiska principer RP Att formulera vissa stavningsregler och principer har i alla tider varit svårare än att skapa något slags bokstavssystem. Bokstäver kan nämligen hämtas från andra folks alfabet, och där visar man ingen större kreativitet. Att fastställa regelbundenheter i bruket av bokstäver är däremot en uppgift som kräver en viss språklig bildning, större kunskap om språkets struktur och teoretisk förmåga. Därför är det förståeligt att ortografiska frågor vanligen tas upp och diskuteras av författare till grammatiker och språkliga arbeten i allmänhet, det vill säga av människor som är mer förtrogna med språkets mekanism och kan teoretiskt sammanfatta dess beståndsdelar. Många olika regler för litauisk stavning RP formulerades redan på 1600-talet, särskilt i D. Kleins grammatiker. Många av dem fördes senare också över till de litauiska grammatiker som utkom i detta område under 1700-talet. I några av århundradets grammatiker nöjde man sig emellertid inte med att ta över tidigare stavningsregler, utan försökte också kritiskt bedöma stavningen i de hittills utkomna litauiska skrifterna RP och fastställa vissa ortografiska principer. 36 G. Ostermejer har i sin grammatik gett en kritisk analys av stavningen i de tryckta böckerna från 1700-talets RP (i avsnittet ”Anhang von der Orthographie”, s. 187–194). Först konstaterade han här att stavningen vid den tiden var inkonsekvent (man skrev enligt uppgift: Pėwa och Piewa, didy|is och didi|is, gražią och gražę, wažiūju och wažojū osv.)16, och tog därefter upp enskilda stavningsfall. Ofta förebrådde han författarna för den ena eller andra stavningsdetaljen (ibland, som exemplen visar, utan att skilja stavning från fonetik). Problemet med att dubblera konsonantbokstäver behandlas särskilt utförligt i det nämnda grammatikavsnittet. Enligt författaren rådde här den största oenigheten (”Uneinigkeit”): Donelaitis hade nästan helt förkastat dubblering, medan Pilgrimas17 tvärtom gick så långt som till inkonsekvens, och Pil. Ruigys intog en medelväg18. Motståndarna till dubblering var polackerna; efter dem kom J. Bretkūnas, L. Zengštokas och S. Vainšnor as. D. Klemas dubblerade oftare i sin sångbok, men mindre än vad som gjordes i Bibeln och J. Berents sångbok19. Under dessa omständigheter försöker G. Ostermejer fastställa regler för vilka konsonantbokstäver som ska dubbleras, nämligen: 1) m i substantiv med ändelserna -immas, -ummas, om de är paroxytoner, 2) n i substantiv och adjektiv med ändelserna -innis, -innė, 3) s i reflexiva verb med prefixen iš-, už- (iš|laikau, uš|geidžiu, užžengiu, užžadu...) och i pronominella adjektiv och pronomen (gerą|is, šaldū|jis, ji|ji, ta|tai...), om de är paroxytoner. Konsonanterna c, j, w och ž ska aldrig dubbleras (utom i det angivna fallet), eftersom de redan är ”dubbla” (duplies)20. Hur mycket man följde eller inte följde dessa regler i det litauiska skriftspråkets praktik i slutet av 1700-talet och under 1800-talet är svårt att säga utan särskild undersökning. En sak är dock klar: reglerna omfattade långt ifrån alla fall av konsonantdubblering som kännetecknade 1700-talets skrifter RP, vilket framgår av tidigare utgåvor, publicerade före G. Ostermejers grammatik. I sin grammatik uppmärksammade G. Ostermejer också variationen i stavningen av konsonanterna k, g, s, z vid assimilation: somliga skrev užmiegas, užmigti, tužgenu, weždinu..., andra užmiks, užmigti, tusgenu, we|dinu...21. I sådana fall rekommenderade grammatikans författare att man tog hänsyn till avledningen, det vill säga att man skrev užmiegas (med g), eftersom Miegas, miegmi har g. När avledningen inte gav någon ledtråd (t.ex. i fallet tužgenti) skulle man i stället ta hänsyn till uttalet22. Det var alltså här som G. Ostermejer för första gången formulerade en morfologisk (med hans term, derivationell) princip för konsonantstavning, vilken i större eller mindre utsträckning redan hade följts i tidigare... 16 Se O s t e r m e y e r G. A.a., 187. 17 Här avses Adomas Pilgrimas (1702–1757), som korrekturläste Bibeln från 1735 och översatte de bibliska berättelser som utgavs 1742. 18 Se O s t e r m e y e r G. A.a., 188. 19 Där, 192. 20 Detsamma, 191—192. 21 Detsamma, 188. 22 Detsamma, 194. 37 RP i litauiska texter. I allmänhet var G. Ostermejeris den förste som särskilt skrev om ortografiska frågor och den förste som teoretiskt formulerade vissa stavningsprinciper. Men med tanke på att dessa principer publicerades i slutet av 1700-talet kan man inte tala om att de hade något större inflytande på utvecklingen av litauisk stavning under detta århundrade. Dessutom bör man inte heller glömma att G. Ostermejeris grammatik, på grund av bröderna Milkųs preussiska inställning till den (liksom till andra arbeten av denne författare), inte blev särskilt spridd: många exemplar av den lämnades till pappersåtervinningen23. Därför kan de stavningsprinciper som G. Ostermejeris formulerade ha varit okända även för bredare skribentgrupper. I LDK, till skillnad från RP, formulerades eller diskuterades inga teoretiska stavningsprinciper under 1700-talet (åtminstone har vi inga uppgifter om detta). I den enda kända grammatiken över litauiska från denna del av landet vid den tiden (vid universitetet 1737) förklaras inte ens uttalet av enskilda bokstäver, vilket däremot gjordes i alla dåtida RP-grammatikor över litauiska. Därför förekommer det i LDK:s skriftspråkliga praktik och bruk, som vi senare ska se, betydligt mer ortografisk variation och stavningskaos av olika slag än i RP. 7. Tillämpningen av den fonemisk–fonetiska principen Även om man försökte formulera vissa stavningsprinciper teoretiskt först i slutet av 1700-talet och endast i RP, innebär det inte att det dessförinnan rådde kaos i det litauiska skriftspråkets praktik och bruk eller att man inte följde några stavningsprinciper. Som analysen av litauiska texter från 1500- och 1600-talen visar, stödde sig redan under den äldsta perioden i synnerhet RP-författare (om än med varierande konsekvens) på olika stavningsprinciper och de regler som följde av dessa principer24. Före de första litauiska grammatikerna hade ingen visserligen formulerat principerna teoretiskt; med andra ord låg de implicit i skribenternas medvetande och kom till uttryck i skrifterna. En av de grundläggande principer som tillämpades i den litauiska stavningen såväl på 1500- och 1600-talen som på 1700-talet var den fonemiska och fonetiska principen. Teoretiskt kan de fonemiska och fonetiska principerna betraktas som skilda och självständiga, knutna till olika nivåer. När man beskriver hur dessa principer tillämpas i praktiken går det dock inte att dra en skarp gräns mellan dem, eftersom stavning är ett område där sambandet mellan fonologiska och fonetiska företeelser är särskilt nära: ett visst grafem kan ofta beteckna både motsvarande fonem och dess ljudliga realisering. Därför kommer de två principerna här nedan, när 1700-talets litauiska stavningsprinciper och deras tillämpning beskrivs, att sammanföras till en fonemisk–fonetisk princip. Under 1700-talet byggde stavningen av både vokaler, diftonger och konsonanter i många fall på denna princip såväl i RP som i LDK, särskilt när författaren kände till deras uttal genom sin hemorts eller vistelseorts dialekt. Men när författaren var osäker på uttalet av ett visst fonem, eller när stavningen av det ljud som realiserade fonemet på grund av en etablerad tradition byggde på ki- 23 Biržiška Vac. Aleksandrynas II. Čikaga: JAV LB kult. fondas, 1963, 104. 24 Plačiau žr. Pali onis J. Lietuvių literatūrinė kalba XVI—XVII a. V.: Mintis, 1967, 42—49. 38 Av de nämnda principerna tillämpades den fonemisk-fonologiska principen inte, eller tillämpades inkonsekvent. Dessutom följdes den fonemisk-fonetiska principen i högre grad i LDK och i mindre grad i RP, där även andra principer (den morfologiska, etymologiska och differentierande) sedan tidigare hade fått starkare fäste i stavningen. Utan att gå in på en detaljerad analys av samtliga fall där den fonemisk-fonetiska principen tillämpades (detta vore en uppgift för särskilda grafologiska studier) kan man konstatera att korta vokaler [i], [e], [u] och delvis även [a] (inte efter en palataliserad konsonant), diftongerna [ie] och [uo] samt nästan alla konsonanter (med undantag för [f], [h], [x] och fall med möte mellan tonande och tonlösa konsonanter) skrevs enligt denna princip både i RP och i LDK. Liksom under tidigare århundraden 25 tillämpades den fonemisk-fonetiska principen under den aktuella perioden mest inkonsekvent vid stavningen av vokalen [a, a·] efter en palataliserad konsonant. Det förekom ofta, särskilt i skrifter från LDK, att denna vokal i denna position skrevs både fonetiskt, dvs. e (ie), och morfologiskt, dvs. a (ia), jfr.: praes.1 pl. dak[au]eme Sp.21,16 och praes.3 du[au]ja Pėd.61, 31, praes.1 pl. pag[au]ojemos Ž.90,9 och kloniojamos Pėd.34,24, 1.sg.m. jemme PVG 199, 25,25 och Jame RG 46, praes.3 raike KNT Mat.3,14 och reikia B1 likaså, adv. cže B1 Mat.5,23 och čia KNT Mat.6,21, a.sg.f. ateinančę B1 Ap.d.II,5 och ateinančią KNT likaså.... Stavningen av diftongen [ai] efter en palataliserad konsonant varierade på liknande sätt, jfr.: n.pl.m. akmene y Br.25:3,27, welney Sp.122,4, senoley Br.218,17, Mokitojey PKr.2,6 och er[f]zkieč̌ay Pėd.69,27, pauk[f]zč̌ay PKr.4,9, Galwiajai DR 24,4, adv. dra[f]ey Ms.67,23, Pav.74,7, kątrey PKr.31,5, [eney Ž 52,II och Saldzay Pėd.81,4, d.sg.f. jei KNT Jon.II,23. Ändå skrevs vokalen [a, a·] i allmänhet fonetiskt både i RP och i LDK:s skrifter (även när den inte ingick som komponent i diftongen [ai]). I den samtida litauiska skriftspråksgrenen i Preussen kan man urskilja vissa regelbundenheter i denna stavning, nämligen: efter de palataliserade [b’], [c’], [dz’], [g’], [j], [k’], [l’], [n’], [p’], [r’], [s’], [š’], [v’], [ž’]26 skrevs vokalen fonetiskt, med undantag för a) stamslutet i presens- och preteritumstammar hos ia-stamsverb och b) singular dativ och inessiv av maskulina adjektiv, particip av aktivum och pronomen med ia-stam jis, pats, šis (även när de ingår som komponent i ett pronominellt adjektiv); stavningen av dessa former byggde redan på den morfologiska principen (se 8). I LDK, där inga starkare stavningskodifierande traditioner hade etablerats sedan tidigare, är det svårare att urskilja någon större regelbundenhet i stavningen av vokalen [a, a·] efter en palataliserad konsonant. Men även här skrevs denna vokal fonetiskt i nästan samtliga fall, liksom i RP, fast stavningen varierade mer. Som redan framgår av exemplen ovan skrevs i vissa litauiska skrifter från 1700-talet (Pėd., Sp, Ž samt även Br, AA, Pav, PKr) ibland även presens- och preteritumstammar hos verb av typen -otí, -ytí, -eití fonetiskt 25 Se P a l i o n i s J. Cit. veik., 42—43. 26 Exempel efter [m’], [z’] påträffades inte. 39 stamslut -ia: pres. 2 pl. [prečiojėt ies Pav.48,23, žiȧčiej t.p.48,25, pret. 2 sg. abeiojey Pav.47,1, noriejey AA 25,6, žinojey PKr.2,2, pret. 3 kętietije Pav.64,16, fužije AA 20,19, žwejoje Ž 59,25... Liksom tidigare skrevs diftongen [au] efter en mjuk konsonant inte heller på 1700-talet enligt den fonemisk-fonetiska principen, jfr.: adv.comp. Daugiaus HG 324, Didžiaus RG 45, pakčiaus OA 22,12, n. sg.f. brangiaũ/ži DRr 21,13, i.pl.mc. Bandžauninkais t.p.24.32, d. pl. kiaulems B¹ Mat.8,30, g.sg. pakaiáus Pav.13,23, pret.I sg. nužidėjau Ped.5,16, Kalbėjau U 28, fakiáu KNT Mat.24,25... RP påverkades i detta avseende av den kleiniska traditionen, som etablerades genom F. Haks och Pov. Ruigys grammatiker, medan LDK följde den tidigare användningen, där morfologisk stavning hade blivit rådande sedan K. Sirvydas tid och även dokumenterats i den anonyma grammatiken från 1737. En problematisk fråga är i vilken utsträckning den fonemisk-fonetiska principen tillämpades vid stavningen av nasalvokalerna [ą], [ę], [į], [ų]. Frågan är problematisk eftersom dessa vokalers denazaliseringsprocess redan under 1700-talets första hälft hade tilltagit kraftigt, eller kanske till och med avslutats²⁷, och de ”nasala” bokstäverna inte alltid kunde beteckna en nasal vokal: användningen av ”nasala” bokstäver kunde i flera fall då vara traditionell och hämtad från tidigare skrifter. Men utifrån anmärkningar i vissa litauiska grammatiker från 1700-talet och den större regelbundenheten i användningen av vissa former med ”nasala” bokstäver finns det ändå skäl att anta att stavningen av nasalvokaler byggde på den fonemisk-fonetiska principen i följande fall: a) inuti ord före [s], [š], [ž]: adv. draſey Ms.67,28, i.sg.m. Iſga]čiu KNT, B¹, B² Luk.2,9, a.sg.m. Kaſmų t.p. Jon. 13,26, Raſtą t.p., Pov.1.tes. 7,5, n.pl.m. Zaſlay AA 903, pres.2 sg. ſugrąžini Ms.30,25..., inf. kžeſti BŠ 73,14, ſweſti KNT,B¹, B² Ap. d.18,21,Br.149,2, g.pl. ſkieſtanciu NA 40,9, a.sg.m. Patreſima KNT, B¹,B² II Pov.1.kor.10,11, inf. ap]kuſti KNT,B¹, B² Luk.23,2, Ap,d.24,2, ſjuſti t.p.1 Pov.1. tes.10,34; b) i sluten ordändelse (särskilt hos vissa pronomen och aktiva particip, där även det första ledet i pronomenformer räknas med): g.sg. mannęs KNT Mat.16,25, Jawęs BŠ 13,6, tawęs t.p.13,5, al.sg. ſawęſpi KNT, B¹, B² Mat.11,12, tawęsp BŠ 137,22..., pres.n.sg. ſeigs KNT,B¹, B² Mat.13,12, ſergas KAB 23,2, turris PVG 148,7, ateinaſis KNT Pov.1.tes.3,11, eſaſis t.p. Pov.1.rym. 8,38, pres.n.pl. alkſtąjie KNT 5,6, trokſtąjie t.p., pret.n.sg. alſidaweſ Br.21,1, pabaigęs DRr 4.41, fut.n.sg. gvdvſes KNT,B¹, Mork.3.2.... c) i öppen ordändelse (ackusativ singularis hos nominalord och pronomen, samt nominativ pluralis hos aktiva particip): a.sg.m. butą C 111,25, kartą Br.78, 27, ſwentą C 19,4, viena KNT Mat.18,6, ką Ž 7,3, tą t.p.7,4, a.sg.f. Tewiſzkę PVG 208,4, žągrę t.p. 254,6, ateinančią KNT,B¹,B² Mat.3,16; a.sg. mannę KNT Jon.2,17, tawę t.p. 1,50, ſawę PKr. 3.25, a.sg.f. Akį KNT Mat.5,38, a.sg.m. buſentį t.p. 3,7, Jį t.p.17,13, Sunu t.p.16,13... n.pl.m. dirbę DR 27 T. Buch menade att denazaliseringsprocessen i västaukštaitiska dialekter hade avslutats omkring år 1700, se Buch T. Przyczynek do rozwoju wokalizmu języka litewskiego — Symbolae linguisticae in honorem Georga Kuryłowicz. Wrocław — Warszawa — Kraków: Zakł. narod. im. Ossolińskich, 1965. 40 4,19, trų[zinėję, t.p., nuleidą KNT Ap.d.27,28, buſę t.p.Mat.26,58...; d) i stamslutet hos verb av typen -inti (RP): inf. pabuddit DRr 3,19, paniekinti PVG 248,5, paſkakyt DRr4,23, ſveikīt’ t.p.3,12, wargīt t.p.3,17,fut.3 nuſimęs KNT,B¹,B² Luk.21,25, cond.3 kaltītu t.p. Jon.8,16, imper.2 sg. atſimink DRr 9,14, 2pl. atſiminkite PVG 248,5, part.cont.n.sg. ſulygdamą t.p.204,2, n.pl. gawi̇dami DRr 3,5... ”Nasala” bokstäver användes mer regelbundet i dessa positioner av RP:s författare (i synnerhet K. Donelaitis), medan de i LDK:s skrifter användes oregelbundet och sällan, och dessutom ofta för att beteckna tautosyllabiska diftonger. Om den anonyma grammatiken från 1737 inte hade innehållit sådana anmärkningar som ”Vocales a.e.i.u. ſi ſequatur et cum eis jungatur n, proferuntur ut cancellatae paſſim” (p.1), ”Etiam in participio in eodem modo profertur quo in praeſenti Indicativi, ſcilicet per z cancellatum” (p.48), skulle det över huvud taget inte finnas skäl att tala vare sig om förekomsten av nasaliserade vokaler eller om tillämpningen av den fonemisk-fonetiska principen för att beteckna nasalvokaler i LDK:s skriftspråk under 1700-talet. De citerade anmärkningarna, liksom den tämligen frekventa användningen av ”nasala” bokstäver i de nämnda positionerna, gör det emellertid möjligt att hypotetiskt anta att en viss återspegling av nasal resonans förekom även i LDK:s skrifter från 1700-talets första hälft, och därmed också belägg för fonemisk-fonetisk stavning av nasalvokaler. Under århundradets andra hälft användes de här mer sällsynta ”nasala” bokstäverna däremot sannolikt enligt en äldre tradition och i enskilda fall (särskilt i lånord) även på grund av polsk stavningspåverkan (jfr pres.1 sg. łączju Br.28,25, a.sg. paſtepką Ž 7,12, wąpīt t.p.22,21, adv. nędznay t.p.28,25). Att nasal resonans fortfarande kan ha funnits i RP i vissa av de nämnda positionerna under 1700-talets första hälft och mitt, och att den fonemisk-fonetiska principen kan ha tillämpats för att beteckna vokaler med sådan resonans, framgår inte bara av den tämligen regelbundna användningen av ”nasala” bokstäver (avsevärt mer regelbunden än i LDK), utan också av anmärkningen i Pov. Ruigys grammatik från 1747: ”Ueberhaupt ein ausgęſchloſſenes, aber doch implicite noch vorhandenes n angezeigt, welches mehrentheils vor dem ſ wegfällt, und alsdenn in der Ausſprache nur etwas als durch die Naſe berühret wird, als: ſákas für ſakanas”²⁸. Men i slutet av 1700-talet hade denazaliseringsprocessen uppenbarligen redan avslutats även i RP, eftersom G. Ostermejeris grammatik från 1791 anger att ett streck genom bokstäverna ą, ę, į, ų visar ett bortfallet n, och att strecket inte påverkar uttalet: ”Die Vocales a, e, i und u werden oft durchſtrichen, als ą, ę, į, ų, welcher Strich ein weggeworfenes n angezeigt. Alsdann werden ſie, wenn ein Conſonans darauf folgt, es ſey in Welcher Sylbe es wolle, etwas gedehnt; ſtehen ſie aber am Ende ohne folgenden Conſonans, ſo hat der Strich in ihre Ausſprache keinen Einfluß, ſie lauten ſo, als wenn er gar nicht da wäre”²⁹. Således var tillämpningen av den fonemisk-fonetiska principen för att beteckna nasalvokaler på 1700-talet mycket begränsad och tämligen problematisk i både RP och, i synnerhet, LDK. 28 Grunddrag till en litauisk grammatik... av Paul Friedrich Ruhig... Königsberg, 1747, 8. 29 Oſtermeyer G. Ny litauisk grammatik, 4. 41 Kanske skulle det endast genom en särskild analys av alla stavningsfall vara möjligt att åtminstone något mer exakt avgränsa alla de fall där stavningen av nasala vokaler grundades på den fonemisk-fonetiska principen och de fall där den redan grundades på den traditionella principen. Tillämpningen av den fonemisk-fonetiska principen var mycket begränsad under XVIII även i stavningen av icke-nasala långa vokaler. I LDK skildes långa vokaler då, liksom tidigare, i allmänhet inte grafiskt från korta, jfr.: inf. atsiųti Ž 57,12, cond. 1 sg. bučio Sp.3.14, a. pl.f. krūtis Sp.60,12, AA 33.5. prt.n.sg. nuludes R₂₆ 118,8, n.sg.f. papūga Br.86,10, inf. [j]uty 43.18..., inf. apšvyrkytų Mš.34,2, lytų Ž 69,2, n.sg. arklys Sp.62₁, AA 89:26. a.sg.f. gynymų Ž 12.21. n.pl. mokitojey PKr.2,6... Därför kan man tala om tillämpningen av denna princip endast i den prussiska grenen av skriftspråket. I RP-skrifter från XVIII skildes, i enlighet med Kleinos tradition, det slutna [ė] grafiskt från det öppna [e, e⁎], liksom det långa [i·] från det korta [i], men inte det långa [u·] från det korta [u]. Man kan dock inte säga att denna åtskillnad, grundad på den fonemisk-fonetiska principen (med användning av de traditionella tecknen ė och y för motsvarande långa vokaler), skulle ha upprätthållits konsekvent överallt i dåtidens RP-skriftspråksbruk. Som vi senare ska se förekom här betydande variation och allehanda inkonsekvenser. I konsonantstavningen tillämpades den fonemisk-fonetiska principen, som redan nämnts, i större utsträckning än för vokalerna: man kan säga att konsonanterna nästan alltid stavades enligt denna princip, med undantag endast för vissa fall vid möten mellan tonande och tonlösa konsonanter. Även i de sistnämnda fallen, särskilt i LDK, upprätthölls den fonemisk-fonetiska (närmare bestämt fonetiska) principen oftare, jfr.: part.cont.n.sg.m. atlayzdamas PKr.21,6, jauzdamas BŠ 18,4, melzdamas NA 13,3, wezdamas AA 47,21, n.sg.f. gieyzdama BŠ 54,19, inf. dirptų Br.198,22, Sp81,3, pabiek­ti NA 83,7, išzmiltų Br.2:32, 28, uždekti Sp.60,30, praes.3 miek[ta BŠ 113, 13. [prok]ta Mš.63,2, praet.3 adgule Sp.75.9, drap[te Ž 178,17, cond. raščiau BŠ 158,25, n.sg. mc. knupščias t.p.72,2, pacay Sp.19,10, warkdienis BŠ 259,4, wie[spac Ž 236:5... I vissa skrifter, även från LDK, stavades de dock ibland morfologiskt: inf. bėgty KAB 85.27, dėgty t.p.112,188 užbiegyt t.p.6,20, n.pl. re[k]dam Sp.62.10 och liknande. I RP-skrifter stavades j (jota) enligt den fonemisk-fonetiska principen inte bara efter [p], [b], utan även efter [m], [v]: g. sg. Lobio KNT Mat. 19,22, adv. labjaus DRr.23,21, praes.3 [rebja t.p.21,27, piaują KNT Jon.4,37, praet.3 [spjaude t.p. Mat.26,67, n.sg. Pjutis t.p. Luk. 10,2..., n.pl.mc. Kurmjei DRr.18,16, g.pl. šemjų PVG 72,10, adv. pirmjau[ey t.p.72,14, n.pl.mc. Ateiwjei KNT Ap.d.17,21, Liežuwjei t.p.2,3, g.pl.f. Awji t.p. Mat.7,15, g.pl.mc. Bedewjų DR 23,32, pu[gyrujų t.p.23,30... Denna stavning hade redan sedan D. Kleinos tid etablerats i den prussiska grenen av skriftspråket (i hans GL från 1653 markerades uttalet [j] tydligt i de nämnda positionerna)30. 8. Den morfologiska stavningsprincipen. Denna princip, vars kärna består i att samma morfem stavas likadant, tillämpades inte lika brett i den litauiska stavningen under XVIII som den fonologisk-fone- 30Se Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, 108. 42 …netinis. Detta är också förståeligt: en mer konsekvent tillämpning av den morfologiska principen kräver större förtrogenhet med ordets morfemstruktur och större språklig insikt, något som särskilt LDK:s författare saknade. Den morfologiska principen framträder kanske tydligast vid möten mellan tonlösa och tonande konsonanter. I sådana fall följde RP:s författare denna princip mer konsekvent än andra, både tidigare och under XVIII-talet; här hade den kleiniska traditionen ett betydande inflytande på dem. I D. Kleins grammatiker skrevs i regel prefixen ap-, at-, iš-, už- på samma sätt oavsett position, liksom ordstammar som slutar på de tonande konsonanterna [b], [g], med undantag för något enstaka fall, till exempel: a) pres.1 sg. apdulk[tu (GL 97, apgalu likaså 140, apžaidžiu likaså 169, atdarau likaså 170, atgražinu, atšaidžiu likaså, pret.1 sg. išgalėjau likaså 68, n.sg. išguldimas likaså, adv. užpernay likaså 135, pres. 1 sg. užpūlinėju likaså 129, inf. užfalaktyti likaså 173, b) part.cont. dirbdams (GL 132, fut.1 sg. dirb[su Comp.62 (men cond.1 pl. dirptumbim, dirptume, cond.2 pl. dirptumbit Comp.55, fut.1 sg. dirp[su GL 16, Comp.56), inf. augti Comp.109, džaugęs GL 87, n.sg. džaug[mas (och džauk[mas) t.p.12³¹, praes.1 sg. [prog[tu t.p.97, warğ[tu t.p.101 etc. Med D. Klein som förebild följde alla författare till litauiska skrifter i RP under XVIII-talet, mer eller mindre, den morfologiska principen i dessa fall. Dessutom tillämpades principen ofta även på andra möten mellan tonlösa och tonande konsonanter, jfr: a) n.sg. mc. Apdangalas PVG 200,20, inf. apdengt’ DR 18,22, ap[kelbti B² I Pov.1.Tit.1,6..., pret.3 atgijo BT Luk.15,24, n.sg.mc. Atgriekáwimas OA 19,6..., adv. išbyggtinai B¹ Ez.30,21, inf. išgunoti likaså IV Moz.21,49, išbvertž DRr 28,38..., kond.3 uždegtu KNT Luk.15,8, pret.3 uždėjo B¹ IV Moz.26,6, a.pl. užßßtatus likaså 1 Mak. 8,6..., b) adv. ap[czey KNT Pov.1.Tit.3,6, n.pl. áugdamì DRr 22,30, inf. bautbi likaså 30,19, imper.2 sg. dirbk KNT Mat.21,28, inf. džaugti̇s DRr 10,44, a.sg.mc. Džaug[mą likaså 29,21, pres.3 gelbti PVG 246,20, g.sg. Gywa[čio likaså 316.4, pres.1 sg. meg[tu KNT Mat.9,13, adv. Páwyzdžui KNT 11 Jon.1.8.5, g.sg.mc. Wal[cziaus DRr 24,41, inf. wìrgt’ DR 12,14..., c) adv. daug[yk DRr 12,30;27,22, n.sg. draugkalinys B¹ Pov.1.kol.4,10, draugtamas likaså 4,7, adv. kasdien DRr 21,18, g.sg.mc. Rugpjučio PVG 439,10, rugpyvė B¹ Sal.p.25,20... Tendensen att tillämpa den morfologiska principen i större utsträckning i RP:s skrifter under XVIII-talet framgår tydligt av att imperativformer, som förekommer mer sällan där (särskilt i bibelöversättningar), skrivs med rotens slutkonsonant [g] bevarad före suffixets [k]: imper.2. sg. bėgk KNT Mat.2,13, žvelgk OA 6,20, ne pabugk B¹ V Moz.1,21, ne wogk KNT Mat.19,18 (// Ne pėrženkt t.p.), imper.2 pl. áugkite B¹ I Pov.1.kor. 15.58 (// áukite KNT t.p.), bėgkit t.p.9,24, Džaugkitės KNT Mat. 5,12, wenğkite t.p.1 Pov.1.kor.6,18 (// wenkite t.p.10,14). Dessutom blev under XVIII-talet RP:s allt starkare tendens att stödja sig på tonlösa/tonande 31 Beträffande detta substantiv vacklade D. Kleinas praxis: i GL är det skrivet med k i 4 av 7 fall och med g i 3. 43 växlingen från fonemiskt–fonetiskt skrivna former i tidigare bibliska texter till morfologiskt skrivna former återspeglar det morfologiska principen i deras sammanfogning. Exempelvis finner vi ännu i utgåvan av Nya testamentet från 1727: praes.3 mėgſta I Pov.1.kor.16,2, n.pl.mc. Prieſałſczei Pov.1.efez.1,1, n.pl.mc. warkſtągę Mat.5..., imper.2 pl. Wenkît I Pov.1.tes., men i utgåvorna från 1735 och 1755 redan mėgſta, Prieſałſcė, wargſtą, wénkit. Å andra sidan kan man dock inte säga att man i 1700-talets RP-skrifter striktare följde denna morfologiska princip i alla de hittills nämnda fallen av möten mellan tonlösa och tonande konsonanter. Som redan framgår av exemplen varierade ändå stavningen av enskilda ordformer. Så skrevs visserligen prefixen iš- och už- oftare enligt den morfologiska principen, men i verbens reflexiva former skrevs de ibland också fonetiskt: praes.3 išſigąſta DRr 21,23, praet.3 iſſipilde KNT Luk.2,21, iſſireiſkė etc. Ap.d.19,17, praes.2 sg. iſſiźoźi DRr 16,29..., part. pass. neutr. uſſiginta KNT Luk.12,9, part.act.n.sg.mc. uſſilaidawęs B¹ II Mak.12,25, imper.2 sg. uſſimink DR 9,27. Sådan stavning förespråkade också G. Ostermejer i sin grammatik från 1791³². I LDK tillämpades den morfologiska principen sällan under 1700-talet. Något oftare skrevs endast prefixen ap-, at-, iš- och už- enligt denna princip, medan man i andra fall, som nämnts, vanligtvis skrev fonetiskt. Ibland förekommer här fonetiskt skrivna former även där man i detta område vid den tiden brukade tillämpa den morfologiska principen, till exempel: adv. adzagarey ”baklänges” BŠ 152,15, dauk etc. 53,19, part.cont. Apringdamas NA 57,11, nelaugdamas etc. 106,22, imper.2 sg. Newog RAB 214,11, ne wog PKr.44,26. Allmänt sett fjärmade sig LDK-dialekten mot slutet av 1700-talet alltmer från den morfologiska principen, som redan tidigare tillämpades sällan här, och övergick till fonetisk (resp. fonologisk) stavning. Detta visas bland annat av jämförelser mellan enskilda former i olika utgåvor av EP. Så skrevs det till och med evangelieutgåvan från 1779: cond. I iſmęgſčia // iſſmęgſčia (med g), men i utgåvorna från 1779, 1790, 1794 och 1797 redan iſźmękſčio (med k). I uppropet från ”Litauiska folkets råd” (Rada Narodowa Litewska) den 30 april 1794 står också: n.sg. f. abdin[k]ta At.127,41, inf. ac[i]stol etc. 127,33, abznaininty ”kungöra” etc. 128,51. 9. Den differentiella stavningsprincipen Detta är en princip enligt vilken ordformer som uttalas likadant eller likartat, ordbildande morfem i vissa ord samt komponenter i vissa ordkombinationer skiljs åt grafiskt. Under 1700-talet tillämpades denna princip, liksom tidigare, endast i RP. Där användes för detta ändamål ett diakritiskt tecken i form av en cirkumflex samt två snedstreck. Det diakritiska tecknet i form av en cirkumflex (˄) skrevs tämligen regelbundet i genitiv pluralis av deklinerbara ord och dessutom i genitiv singularis av substantiv, adjektiv och pronomen med (a)o- och ė-stam, till exempel: a) g.pl. Begunų ”flyktingars” PVG 108,24, Barų etc. 61,8, DRr 5,40, duriejų B¹ Jon.ev.21,8, juſų KNT Jon.ev.12,30, Koſų etc. Ap.d.2,35, būarų Paſzalių DRr 7,42, muſų B¹ Sal. išm.2,12, apjū etc. 11 Moz.7,19, Walgų 32 Se Ostermejer G. Neue Littauische Grammatik, 191. 44 DR 3,37, wil[fok?]ū B1 Moz.8,21..., b) g.sg.f. A[f]os DBr 8,5, Dūnôs etc. 17,6, didžôs B1 V Moz.2,10, griežinájos Sėklós DM 7.13, Waktôs PVG 126,15..., c) g.sg.f. Duwalės KNT Pov.1.rvm.8,23. laup[?]ės B1 11 Moz.15,1. [eny?]fės etc. 1 Moz.48,10, tampibės etc. Job.10,21. Teuwibės C 41,24, Wertybės KNT Ap.D.9,1... Det är inte helt klart om tecknet i form av en cirkumflex skrevs enligt den differentiella principen i substantivens i-stamsändelse i genitiv singularis. I obetonad ändelse användes tecknet sannolikt enligt analogi med (i)o- och ė-stammarna, men i betonad ändelse kunde det också markera betoning och accent, jfr: g.sg. amžìės BT 20,34, [leuk]tìės B¹ Kron.19,22, Smertìės KNT Ap.d.25,22, Waltìės etc. 27,22... och akkìės B¹ V Moz. 32.10, naktìės etc. 11 Moz.11,4, prìe[f]tìės etc. Esr.10,9, širdìės etc. IV Moz.8,27... Att döma av D. Kleins grammatiker, där tecknet i form av en cirkumflex vanligen inte skrevs i obetonade i-stamsändelser ([fn]ertìės GL 72, [mertìes etc. 48ᵃ), finns det större grund för att anta att tecknet i denna position förekom i 1700-talets RP-skrifter genom stavningsanalogi, medan det i betonad ändelse markerade betoning och accent. Endast med skrivmässig (grafisk) analogi eller bristande kunskap om reglerna för användningen av tecknet i form av en cirkumflex kan man förklara former skrivna på detta sätt, vilka förekommer i vissa preussiska myndighetsförordningar och ”brev” från 1700-talet: g.sg.m. Lapkritio PVG 70,20, Metė etc. 64,3, paukšlelėio ”augusti månad” etc. 83,3, [au]šio etc. 76,6, tuk[stan]č[o] [ekmė] šimto etc. 64,2–3. Med två snedstreck (=) skildes prefixet ibland åt i vissa RP-skrifter från 1700-talet, särskilt om någon enklitisk eller proklitisk partikel följde efter det, till exempel: imper.2 sg. ne=mi=dūk: DM 45,22, pri=mi=stok: etc. 41,13, cond.3 ne=mi=žūdyty KIG³ 183,21. På samma sätt skildes också komponenterna i vissa nybildade sammansatta ord eller attributiva ordkombinationer (särskilt ofta i dåtidens kanslispråk) åt, till exempel: a.sg.m. Baudž=Ūki (Schaarwerks=Hof) PVG 410,6, Droßt=Peilį (Schneide=Me[s]ser) etc. 411,12, n.sg.f. Priiminimmo=Gromata (Annehmungs=Brief) etc. 414,18, a.sg.m. Ugniės= Jßge[/]innimmo=Dawadą (Feuer=Loesch=Ordnung) etc. 413.26 och så vidare. Denna grafiska uppdelning av ordbildande morfem, sammansatta ord och attributiva ordkombinationer i RP, som redan tidigare slaviskt hade övertagits från tysk stavning, tenderade att bli allt vanligare under 1700-talet. För vissa författare under detta århundrade, däribland K. Donelaitis, var en sådan uppdelning dock inte typisk. 10. Den traditionella stavningsprincipen Detta är en av de mer universella principerna, som kännetecknar många folks stavning under språkets senare utvecklingsstadier. Dessutom är det en princip som inte kräver någon större lingvistisk eller över huvud taget filologisk utbildning, eftersom dess kärna består i att skriva så som man skrev tidigare, utan hänsyn till vare sig språkets elementens fonetiska eller fonemiska struktur, ordets morfemiska uppbyggnad eller den grafiska differentieringen mellan ordformer. I den litauiska skriftspråkspraxisen under XVIII-talet tillämpades den traditionella principen ganska brett, men liksom de andra principerna i olika grad i RP och 45 LDK. Utan att gå in på en mer detaljerad analys av hur denna princip tillämpades kommer här endast de mer framträdande fallen av stavning som bygger på den att tas upp. Omfattningen av den traditionella stavningsprincipens tillämpning i RP under XVIII-talet bestämdes främst av D. Kleinos auktoritativa grammatiker, vars kodifierade grundläggande ortografiska normer författarna i området försökte följa tämligen strikt. Här förekom något större variation endast i de fall där inte heller D. Kleinos grammatiker uppvisade någon större enhetlighet. Som nämnts (1, anm.), var D. Kleinas benägen att skriva ė endast i betonad position, men mot hans vilja förekom denna bokstav i GL (troligen på grund av godkännandekommissionens avvikande uppfattning) även i obetonad position: n.sg.m. ėrytis 37, praet.3 fėke į 128, inf. fėgėtis 153... Denna oenhetlighet återspeglas ofta även i litauiska skrifter från RP under XVIII-talet: också där skrivs ė oftare endast i betonad position, särskilt under århundradets första hälft: praet.3 Atėjo BT Mat.3,13, girdėjoB¹ I Moz.3,8, pradėjo DR 3,22, n.sg.m. Kalėjimas KNT Ap.d.5,1, tirėjas "forskare" BT Pov.1.kor.1,20, n.pl.m. Meldėjai KNT Luk.4,23, Kudikėliai OA 13,19, a.pl. plėnisB¹ Nek.4,2, in.pl. žmonė[j]a t.p.111 Moz.19,16..., men: praet.3 audeB¹ II Moz.35,25, DR 3,13, dareB¹ I Moz.30,22, mate t.p. Kar.20,41, walde t.p.1 Sam.7,6, n.sg.f. Dailidė BT Mork.6,3, gatybė t.p.Mat.6,13, Moteriškė KNT Pov.1.rym.7,2, wertybėB¹ III Moz.27,16, a.pl.f. utteles t.p.11 Moz.8,16... Men vidast och under andra hälften av seklet märks en tendens att frångå D. Kleinos artificiella regel och skriva ė överallt där det är smalt. Denna tendens är särskilt tydlig i K. Donelaitis skrifter, där detta grafem tämligen regelbundet används både i betonad och obetonad position, jfr: praet.3 gyrė DR 3.15, lópė t.p.4,18, paſikėlė t.p.3,33, walge t.p.4,31, n.sg.f. Saulė t.p.35,38, n.pl.f. Muſſės t.p.3,16, Pelės t.p.3,15, Pramonės t.p.3,3... Från den kleiniska traditionen övertog RP-författare på XVIII-talet även stavningen av diftonger med i som ygrek (y) i adverbändelser och i vissa konjunktioner: adv. abelnay KNT Mat.13,33, akylay t.p.Pov.1.efez.5,15, apſtingay OA 48,11, baiſley DR 31,29, diddey t.p.29,7, mandagey t.p.39,5, ſtiprey PVG 101,1, todeley OA 26,10, tuleropay PVG 80,4..., conj. bey DR 3,20, B¹ V Moz. 9,21, jey KNT Pov.1.gal.5,15; IV Moz.6,9, jeyb PVG 64,19, ney t.p.V Moz.12,32, OA 6,25; 51,10, kacžey "fastän" OA 61,2. D. Klein motiverade denna stavning av adverb i GL med att många av dem har betoning på den sista stavelsen och dessutom med en önskan att skilja dem från de substantiv som de enligt hans uppfattning härletts från³³ (alltså var även här den distinktiva principen i åtanke). Även om denna motivering saknade stadig grund, tycktes den ändå tillräcklig för författarna i RP under XVII-talet, och därför följde man i praktiken den kleiniska traditionen. D. Kleinos grammatikers inflytande syns tydligt även i stavningen av mjuka konsonanter. Liksom i dessa grammatiker användes i många skrifter från RP under XVIII-talet ofta inte mjukhetstecknet į för att markera en mjuk konsonant framför bakre vokalerna [a], [o], [u], till exempel: a) a,sg.f. Baudžawą DR 24,41, n.pl.m. Baudžáuninkai t.p.24,32, praes s sg. cžáuſki t.p.5,22, inf. cžaudit t.p.27,31, inf. kelláutiB¹ Kar.11,19, g.sg.m. karálaus t.p.11 Sam.19,43, 33 Den första litauiska grammatiken, 9. 46 a.pl.m. nießęas B¹ Job.15,35..., b) g.sg.m. brūsençō DR 22,37, kélo t.p.V Moz.31,29, praet.3 nessilówe t.p.11 Kar.3,3, n.pl.m. žogai t.p.IV Moz.13,34; 28,38...; c) g.pl. akkanū BT Mork.9,16, biçū B¹ I Sam.14,8, girru B¹ III Moz.16,22, karwū t.p.V Moz.7,13 (och karwū B² t.p.), Storkoc3ū DR 35,9, Žmónū ”människors” PVG 360,3, n.sg.m. dedžus B¹ I Sam.10,14, lutas t.p.IV Moz.23,24, fut.3 dūfu B¹ V Moz.15,16, ejfu t.p.2,28, meljus BT Mork.14,32, praes.1 sg. turra B¹ Job.20,2, imper.2 sg. atfajk OA 53,10... Atskirais atvejais, ypač veiksmažodžių esamojo ir būsimojo laiko 1 asm. galūnėje, minkštinamojo ženklo ir nevartojimas galėjo atspindėti ir kietą priebalsio tarimą, taigi galėjo būti paremtas fonetiniu principu. Tačiau daug dažniau tas ženklas nebuvo rašomas laikantis D. Kleino gramatikų, kurioms buvo būdingas minkštinamojo ženklo nerašymas 1) po sonorinių [l], [r], [n] tokiose lytyse, kaip n.sg.m. Karalus GL 24, Karalaučius t.p.65, i.sg.m. Karalumi t.p.160, kėlas t.p.22, i.sg.m. kelu t.p.157, peilu t.p.158..., comp. geraus t.p.26, n.sg.f. keturolikà t.p.73, n.sg.m. ketweropas t.p. 75, praes.1 sg. durru t.p.91 (bet turiu t.p.106)..., n.pl.f. dėwnos, n.sg.m. malonāufis t.p.27, g.pl. žmonių ”žmonių” t.p.52;150..., 2) po afrikatų [č], [dž] tokiose lytyse, kaip n.sg.m. c3artas GL 5, Karalauč3onis t.p.65, adv. c3onai t.p.5, praes.1 sg. junç3u t.p...... n.sg.m. džaũg[f]mas arba džaũk[f]mas GL 12, n.sg.f. didžauja t.p.14..., 3) po pučiamųjų [s], [š] tokiose lytyse, kaip fut. 1 sg. bufu GL 122, dūfu t.p.118, eiſu t.p.122, žinnōſu t.p.115, n.pl.f. teiſos t.p.43, in.pl.f. teiſoja t.p., a.pl.m. waiſus t.p. 51, g.sg.m. ſzo 79, n.pl.f. ſos t.p., ſzeſzos t.p.44, g.pl. ſzū t.p.79... Det är nu svårt att mer exakt säga i vilka av dessa positioner D. Kleinas inte skrev ut mjukhetstecknet į på grund av hårt konsonantuttal. För att avgöra detta krävs särskilda lingvistiska undersökningar. En tillbakablick på RP-texter före Kleinas ger dock inga tillförlitliga belägg för hårt konsonantuttal i många av de här uppräknade positionerna. Exempelvis skrevs mjukhetstecknet į i psalmboken från 1625 (”Pſalteras Dowido”), utgiven av Jonas Rėza (som, liksom D. Kleinas, var från Tilsit), ofta även där D. Kleinas utelämnade det. Jfr: fut.1 sg. muźįſiu RPs LXXIX, 24, melloſiu t.p.36, ſakkyſiu (CXVI,13, tuſbijāus t.p.XIII,3, uſumokėſiu t.p.CXVI,13..., n.sg.m. Karalius t.p.XCV,3, i.sg.m. Karaliumi XCVII,1, g.pl. ſžmonių t.p.XLIV,11. Det är därför svårt att tro att konsonanter i sådana fall skulle ha kunnat förlora sin palatalisering under de få årtionden som gick efter J. Rėzas psalmboks utgivning. I LDK, till skillnad från RP, skrevs mjukhetstecknet į enligt den äldre traditionen inte bara före bakre vokaler utan ofta även före främre vokaler, särskilt efter k och g, t.ex.: imper.1 pl. ekiem ”låt oss gå” Ž 106,18, gidok:iem BŠ 125,13, imper.2 pl. Eykiet KAB 153,7, giedokiet BŠ 46,7, a.sg.f. Kiepure Br.92,15, praes.3 kienčė t.p.105,28, fut.3 kielſes Pav.39,6–7, n.pl.m. Waykiele Br.1,3..., n.pl.f. gientis PKr.³ 35,15, adv. qierau Pav.21,11, n.sg.m. Gieras KAB 5,16, i.pl.m. gielžineys BŠ 415,16, fut.1 pl. qier[f]ma t.p.306,13, g.sg.f. knigieles KAB 8;2...(jfr även: g.sg.f. pjękiolikos Pėd. 30,20, žiemes Ž 16,24, praes.3 žienklina BŠ 11,6–7, g.sg.m. žodźie t.p.43,15...). Detta skrivsätt antogs också i den anonyma grammatiken från 1737 (jfr: praes.1 sg. 47 kiekių 93, kiecziu 92, kiemſzu 94, gieru t.p., gieydziu 96, praet.1 sg. regiejauſ 107...), vars normer följdes av många LDK-författare vid den tiden. Även fördubbling av konsonanttecken (gemination) byggde på den traditionella principen; den var särskilt karakteristisk för RP:s litauiska texter och hade hämtats från tysk ortografi. Liksom tidigare fördubblades i XVIII-talet efter en kort vokal ganska regelbundet b, d, g, p, t, k, l, m, n, r, s. t.ex.: n.pl.m. debbeſei B¹ I Moz.9,14, i.pl.f. kabbenis t.p.11 Moz.26:33, praet.3 atwedde t.p.1 Moz.2,19, adv. diddey DR 29,7, cond.3 reggeleu B¹ I Moz.2,19, n.pl. Ruggei DR 32,12, v.sg.f. leppunėle B¹, B² Iz.46.1, g.pl. puppų t.p. Ez.4,9, n.sg.m. Bittinus DR, n.pl.f. utteles B¹ II Moz.8,16, praep. ikki DM 24,22, inf. tikkieti C 57,20, i.pl.m. Szillais DR 3,7, a.sg.m. Drąſtumą DM 20,23, n.sg.f. Gimmine DR 4,39, adv. kanney B¹, B² I Moz.24,53, a. pl.m. unnis t.p.11 Moz.27,19, n.pl.f. durrys t.p.Ez.41,11, g.sg.m. wittwlo t.p.Dan.1,12, n.pl.f. Muſſes DR 3,16, n.sg.m. wiſſoks BT Luk.3,5... I LDK:s texter var fördubbling av konsonanttecken inte vanlig. Här fördubblades ibland s, och i ord av icke-litauiskt ursprung även m, n, f: a.sg.f. Eſſiby KAB 8,17, praes.2 sg. eſſi Br.2,3 (Eſſi BŠ 200,12), in.pl.f. aſſaboſſe KAB 13:3,25, g.sg.f. Proceſſies t.p.24,12, n.sg.m. Affierawojmas Pėd.42,9), a.sg.m. affekta Pav.25,18, n.sg.f. Panna Ž 177,24, n.pl.m. Kommunikantau Br.30,15... Skrivningen av versaler byggde också till största delen på den äldre traditionen. I RP skrevs, liksom tidigare³⁴ och efter tyskt mönster, även appellativer ofta med versaler, särskilt i texter med kanslistil; jfr utdraget ur ”Karališkos gromatos” från 1724 om skyldigheten att bära bastskor: ”När någon av Pillės eller Edelmonų Padūnei, eller också på annat sätt, av Kelmėnų Tarnai och Slūžanin, iklädd bastskor går till tvångsarbete och därmed kommer till Dwarą eller går till kyrkan, måste Pillininkai, och därtill Edelmonai och kelmerai, till vilka dessa människor hör, därför ge en förklaring.”³⁵ Av detta utdrag framgår att ännu inte alla substantiv skrevs med versaler i RP vid den tiden, det vill säga under första hälften av XVIII-talet. Men omkring mitten av århundradet, och särskilt mot dess slut, började man konsekvent skilja substantiv grafiskt från andra ordklasser (substantiv skrivs tämligen konsekvent med versaler i K. Donelaitis manuskript till ”Metai”, liksom i många kansli- och kyrkotexter). Annorlunda var det i LDK, där det polska ortografiska inflytandet var starkare: här skrevs appellativer (också enligt den äldre traditionen) i regel med gemener, med undantag för vissa beteckningar på religiösa begrepp, folkbeteckningar och honorativa (t.ex.: ſu Aniolas Ž 165,16, g.pl. Apoſtalu PKr.³ 9,1–2, g.sg.f. Dwasios Szwętos t.p. 22,3, g.pl.m. Lękų Z 1,7, g.sg.m. Francuzą t.p.V,9, ſu Ponų Dieuwu Sp.76,4–5, a.sg. Tawi PKr.³ 47,11). 34 P a l i o n i s J.-Det litauiska litteraturspråket på 1500–1700-talen, 48–49. 35 Preussiska myndighetsbrev, förmaningar och berättelser till litauiska bönder, V.: Valst. polit. ir moksl. lit. l-kla, 1960, 85. 48 Den traditionella stavningsprincipen följdes utan tvivel i större eller mindre utsträckning i bruket av det litauiska skriftspråket under 1700-talet också i andra fall. Det är dock inte alltid lätt att fastställa, särskilt när principen tidigare tillämpats inkonsekvent. Det är till exempel nu svårt att säga i vilken utsträckning man följde den traditionella principen när ord skrevs ihop eller isär, eftersom variationen redan under 1500–1600-talen var betydande både i RP och i LDK36. Denna variation illustreras tydligt av hur negationen ne skrevs med verb. I D. Kleins grammatiker skrevs negationen ofta ihop med verbet, men ibland också separat (jfr: pret.2 sg. negirdéjau GL 162, pret.3 nebuwo samma ställe s. 137, nežinnojo samma ställe s. 166, kond.3 nepaſmáugtu samma ställe s. 154... och pres.1 sg. ne apkenčiu samma ställe s. 20, imper.2 sg. ne užmušk samma ställe s. 167, ne woki samma ställe). I 1700-talets RP-texter märks det motsatta fenomenet: ne skrivs oftare separat från verb, mer sällan ihop, t.ex.: pres.3 ne eit BT Mat.18.38, ne galima B¹ I Moz.44,26, ne ieſhka OA 64,4, pret.3 ne atbójo BT Mat.24,39, ne norėjo DR 17,39, fut.3 ne paliks BT Luk.19,44, ne praeis samma ställe Mat.5,18, imper.2 sg. ne atimk OA 63,21, ne papyk B¹ I Moz.8,32..., men också: pres.1 sg. negallu EE 148,8, pres.3 ne jeſtengia DR 14,43, nepažyſta samma ställe 32,36, pret.2 pl. nenorėjot’ samma ställe 34,13... Ännu oftare skrevs ne separat också i LDK, där detta skrivsätt, liksom tidigare, stimulerades av polskt inflytande. Någon större enhetlighet kan dock inte heller här skönjas: inte sällan kan man i samma publikation finna negationen skriven både ihop och separat, jfr: ne kięčiani BŠ 3,13—14 och Niepažindamas samma ställe 28,11—12, ne wagkščio AA 16,15 och nepaſiſſoten samma ställe 19,6, ne uwožoję Ž 62,3 och nepražnauoie samma ställe 5,5, ne weyzieiey Pav.51,1 och neſkaytey samma ställe 47,3—4. Vid sådan variation är det alltså överlag svårt att urskilja någon stavningsprincip. FÖRKORTNINGAR AA — Auksa altorius... 1793 Ap.d. — Apostlagärningarna At. — uppropet från 1794 B¹ — Biblia, tai esti Wissa Szwentas Raſztas... 1735 B² — Biblia, tai esti Wissas Szwentas Rasztas... 1755 Br. — Broma Atwerta ing Wiecznastį... 1753 BŠ — Balsas sidlies... 1726 BT — S. Bieronio Naujas Testamentas... 1701 C — Catechismus minor, Germanico — Polonico — Litvanico — Latinus... 1720 Comp. — Compendium Litvanico—Germanicum... 1654 DM — Dawadnas Mokslas apie duszios Iszgánimą... 1729 DR — K. Donelaitis skrifter, 1977 DRr — K. Donelaitis manuskript, 1955 efez. — efesierbrevet EP — Ewangelie polskie i litewskie... 1705 m.fl. Esr. — Esra (Esras böcker) ev. — evangelium Ez. — Hesekiel (bibliskt namn). GL — D. Kleins ”Grammatica Litvanica” från 1653 36 Se P a l i o n i s J. Lietuvių literatūrinė kalba XVI—XVII a., 49. 49 HG — F. Hako ”Anhang einer kurtzgefasten Littauischen Grammatik” från 1730 Job. — Jobs bok Jon. — Johannesevangeliet KAB — En liten bok som beskriver brödraskapet... 1773 Kar. — Kungaböckerna KIG3 — Nya... förbättrade sångböcker... 1705 KNT — J. Quandts Nya testamente från 1727 kor. — korintierna (invånarna i Korinth) Luk. — Lukasevangeliet Mak. — Mackabéerböckerna Mat. — Matteusevangeliet Mork. — Markusevangeliet Mš. — Heliga år eller stort jubileum... 1776 NA — Sankt Antons heliga novena... 1775 Neh. — Nehemjas böcker OA — G. Ostermeijers agenda från 1775 Pav. — Den trogne kristne... 1781 Ped. — Pedelis Miros... 1750 PKr. — Kristen predikan... 1726 PKr.2 — Kristen predikan... 1743 PKr.3 — Kristen predikan... 1762 Pov.1. — Paulus brev PS — K. Sirvydos ”Punkty kazań” (1—1629; 11 — 1644) PVG — Preussiska regeringens skrivelser... 1960 R26 — Den heligaste Jungfru Marias rosenkrans... 1726 RG — K. Donelaitis ”Höstens gåvor” rym. — romare (invånare i Rom) RPs — J. Rezas 1625 ”Psalteras Dawido” Sal.išm. — Salomos vishetsböcker Sam. — Samuels böcker Sp. — Spasab as nabaz enstwu... 1771 tes. — tessaloniker (invånare i Tessalonien) U — Litauens språkens universitet... 1737 Ž — Vår Herre Jesu liv … 1759 ž. — judar DEN LITAUISKA RÄTTSTAVNINGEN PÅ 1700-TALET Sammanfattning Artikeln behandlar det litauiska språkets grafiska och ortografiska system på 1700-talet. På grundval av en analys av de viktigaste litauiska språkminnesmärkena (bibelöversättningar, sångböcker, grammatiker och skönlitterära texter) dras följande slutsatser: 1) I Ostpreussen användes under hela århundradet det (något modifierade) alfabet som återfinns i Daniel Kleins grammatiker; 2) i Stor-Litauen fick det alfabet som Konstantinas Sirvydas använde i sina skrifter större spridning; 3) i århundradets grammatiker (särskilt i Gotfrid Ostermeiers grammatik) diskuterades vissa grafiska och ortografiska frågor även teoretiskt; 4) ortografins huvudprincip var då fonologisk-fonetisk stavning, men även morfologisk, traditionell och distinktiv stavning användes; 5) i Ostpreussen påverkades den litauiska rättskrivningen av den tyska, och i Stor-Litauen av den polska ortografin. 50