Dėl balsių „a“, „o“, „e“, „ė“ kaitos slavizmuose

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS Zigmas ZINKEVIČIUS OM VOKALVÄXLINGEN a, o, e, ė I SLAVISMER I litauiska lånord från slaviska språk motsvaras slavernas a av vokalerna a, o, e, ė; exempelvis blev polska panna litauiska panà, medan pan i stället blev põnas. Däremot har vi i stället för žart, czas žertas ’skämt, gyckel’, čėsas. Varför är det så? Artikeln syftar till att undersöka detta fenomen och fastställa dess regelbundenheter och orsaker. I en kort artikel går det inte att behandla alla aspekter av ett komplicerat fenomen; vi får nöja oss med det viktigaste. Först måste man konstatera att den främsta orsaken till detta fenomen är att baltiskans långa ā gradvis har blivit mer slutet i litauiskan och till slut övergått till vokalen o. Detta ledde till att varianter med både o och a uppstod, ofta till och med dubbelformer av samma ord; exempelvis har vi vid sidan av arbatà även arbotà i dialekterna. Jämför också panà och dialektformen ponà, granyčià ’gränslinje’ och gronyčià, kvāsas ’kvass’ och kvõsas, talierkà ’tallrik’ och tolierkà (det senare ordets ursprungliga källa är tyska Taller). Dubbelformer förekommer inte bara i det allmänna ordförrådet utan även bland egennamn; jämför efternamn av dopnamnsursprung: Adamõnis, Adamkus, Adamkevičius och Adomõnis, Adõm kus, Adomkevičius; Baltramėjus (Baltramiejus), Baltramaitis, Baltramavičius och Baltromėjus (Baltromiejus), Baltromaitis, Baltromavičius; Bartkus, Bartkevičius och Bortkus, Bortkevičius; Blažys, Blažaitis, Blaževičius och Bložys, Bložaitis, Bloževičius. Sådana exempel finns det många av. I allmänhet har äldre varianter vokalen o, medan nyare har a. Valet mellan o och a bestämdes dock inte bara av tidpunkten för inlåningen eller personnamnets uppkomst, utan också av hur långt det långa ā hade hunnit slutas i den ena eller andra dialekten när ordet lånades in. Dessutom får man inte förbise lånordens anpassning och den benägenhet som uppkommit att automatiskt ersätta slavernas a med litauiskt o, även efter att litauerna redan hade återgett det långa ā som o. I de östra utkanterna av det litauiska språkområdet, där kontakterna med slaviska folk är mycket gamla, finns det betydligt fler varianter med o än på andra håll i Litauen. Här säger man exempelvis också bõkas ’bagage’, bõlius ’bal’, dõkas ’tak’ (från dach, дах), dõktorius ’doktor’, kanovà ’dike’ (канава), kavõlkas ’klump’ (vitryska каба́лак, gen. sg. каба́лка), kovà ’kaffe’, morkà ’frimärke’ (marka, марка), mozà ’smörjmedel’ (маз, мазь), porà ’ånga’ (пара, пара), põrabkas ’daglönare’ (парабак), põsas ’pass’, stõršas ’äldste’ (starszy, старший), škõla ’skola’ (szkola <lat. schola), ultõjus ’lätting’ (гультай), votà ’vadd’. Fler exempel finns i Baltistica X(1), 92 och XXII(2), 68–69. 196 Alla dessa lånord och inte heller alla varianter i östra Litauen kan betraktas som gamla, särskilt som det forna långa ā här på många håll blev mer slutet jämförelsevis sent; på vissa håll uttalas fortfarande ā med o-klang eller till och med rent ā. För övrigt får ord som nyligen kommit in i sådana dialekter från standardspråket eller andra dialekter en diftong uo i stället för o, eftersom dessa dialekter saknar ett genuint o i sitt ljudsystem. Exempelvis säger man armūonika, agranuõmas, muõzna, puõl'ka, pamiduõras... och Adiuõpa ’Adolfas’, Bruõnius, Mūonika och så vidare. Att varianter med o är förhållandevis nya framgår också av ord som aktōras ’hektar’, vilka kom in i litauiskan relativt nyligen. Vissa varianter med o som inte förekommer i standardspråket har dock belagts långt västerut i Litauen. Exempelvis används ordet pošnia ’fält, åker, gröda’ (pasznia, пашня) i trakten kring Marijampolė, Lazdijai, Punskas och Šimonys; ronyčia ’liten väg över ett fält’ (граница) kring Skuodas och Mosėdis; kvōsas ’kvass’ och mōzoti ’smörja’ förekommer till och med i Litauen Minor (därifrån från polska kwas, mazać). Många sådana former som numera bara förekommer i dialekterna användes redan i äldre skrifter, exempelvis aktovā (från polska oktawa) DP, SD, moliavōti ’måla’ DP, BB, ponā ’flicka, jungfru’ PK, SD, senotas ’senat’ SD, seliova ’sik’ SD, slova ’ära’ Ch, švobas ’schwab’ SD, tolieris ’ett slags mynt, taler’ DP, tolierka ’tallrik’ SD, med flera. Allt detta motsäger hypotesen som framförts av vissa språkvetare (J. Kazlauskas, V. Mažiulis) om att baltiskans långa *ō skulle ha funnits där litauiskan i dag har o; hypotesen är dessutom oförenlig med uppgifterna från slaviserade äldre baltiska ortnamn, särskilt hydronymer. Jämför flodnamnen Абольна (: облый), Нача – Ночя, Бака – Воке̇ och många andra. I litauiskan finns i stället a där slaviska språk har vokalen o, exempelvis abāzas ’militärläger’ (polska obóz), bagōtas ’rik’ (bogaty, богатый), grašis ’småmynt’ (grosz), lokamstva ’girighet’ (łakomstwo), macnūs ’stark’ (mocny). Jämför också pāpas DP, MP, SD ’ortodox präst’ (pōpas är ett sent lån från ryskans поп). Detta låg också till grund för anpassningen av ord av slaviskt ursprung, där deras o automatiskt ersattes med litauiskt a och deras a med litauiskt o. Efter affrikatorna och konsonanterna r, š, ž har våra slaviska grannar en sekundärt uppkommen vokal a, som uppstod när dessa konsonanter hårdnade. I sådana ord har litauiskan ofta ė eller e där man kunde vänta sig o eller a. Exempelvis cėlius i Tvr vid sidan av cōlis i andra dialekter ’längdmått motsvarande 25,4 mm’ (från polska cal); andarēkas (undarēkas) i Brsl i stället för andarōkas (undarōkas) i andra dialekter ’kjol’ (från polska andarak < tyska Unterrock), šarenčius i Žml i stället för šarančius ’gräshoppor’ (polska szarańcza, ryska саранча), pažėras i Kls, Tvr, Lz i stället för pažāras ’brand’ (pożar, пожар). Våra östra grannar, förfäderna till dagens vitryssar, började hårdgöra de mjuka affrikatorna och konsonanterna r, š, ž på 1300-talet, medan våra södra grannar polackerna hårdgorde dem ännu tidigare. Hur som helst återspeglar kanslispråket i Storhertigdömet Litauen redan hårdnade konsonanter. På så sätt övergick de äldre slaviska förbindelserna c'a, č'a, r'a, s'a, z'a (= ce, če, re, še, že) till ca, ča, ra, ša, ža när de mjuka c', č', r', s', ž' hårdnade. I litauiska lånord från slaviska språk som lånats in före hårdnandet har vi efter dessa konsonanter vokalen e, som i förlängningsposition blev mer sluten och övergick till dagens ė. Exempel: čerepvčia Sd, čerpe i 1600-talets ordböcker < черепица (>brus. чапаніца). I lånord som tillkom efter hårdnandet har vi i stället för e(ė) o(ă), 197 men konsonantens mjukhet bevaras vanligen, t.ex. čiobras, čiobrelis ’en sådan medicinalväxt’ vid sidan av čėbras, čėbrėlis – båda varianterna förekommer redan i texter från 1600-talet, och det är svårt att avgöra vad som är ett resultat av normal fonetisk utveckling och vad som är en hyperkorrektionsprodukt, särskilt som det slaviska чабръs ursprung är oklart. Det bör sägas att dubbeltyperna če (čė) || či har påverkats av ljudanpassning och hyperkorrektion ännu mer än växlingen a||o. Därför ges nedan endast mer karakteristiska exempel på detta fenomen, och här och där försöker man hypotetiskt förklara orsakerna till deras vokalism. Vi börjar med ord med ė, e, vilka är belagda i äldre skrifter. Först ges ord med denna vokalism i position efter č: čebàtas ’en lång stövel’ DP, Vln, SD, KN av чеботь> чобот (ett lånord från tatariskan?). Jfr. čebatõrius ’skomakare’ DP, SD < чеботарь; čėdyti ’spara, hushålla’ Mž, WP, BB, MP, SD av щадить (sl. *ščędĭti); čėrkà ’ett litet glas’ Ch, SD av czarka (hyperkorrektion?); černýlas ’bläck’ BB av чернило (vitry. чарніла). Med tiden trängdes det undan av det inhemska ordet rašalas, čėrtas ’djävul’ Mž, DP, WP, KN av чертъ (vitry. чорт, pol. czart, czort); čėsas ’tid’ av часъ (troligen hyperkorrektion); čėsnākas BB, Ch, SD av чеснок (vitry. часнок); čėstis ’lycka’ Mž, BB, DP, Ch, KN av счастье (sl. *ščęstьje). Jfr. čėst/lyvas ’lycklig’ Lex, ščėstlyvas ’detsamma’ KN (vitry. счастливый); čėstis, čėstis ’ära; gästabud’ Mž, BB, DP, Ch, PK av честь; čėstavóti ’undfägna’ Mž, BB, DK, KN av чествовать; čėvergàs ’torsdag’ DP, PK, WP av четвергъ (vitry. чацверг); pėčėtis ’sigill’ Mž, BB, Vln, PK, SD av *печать> печать. Jfr. pėčiotis ’detsamma’ S. Dauk. Position efter r (det mjuka r′ hårdnade endast i vitryska, dessutom inte i alla dess dialekter): rėčkà ’ett halvtömersmått’ Mž, Q av ряжка (vitry. ражка); rėdas ’rad, ordning’ Mž, DP, Ch från рядъ (vitry. рад); rėdyti ’ordna, pryda’ från рядить; Position efter š. šenavóti ’respektera, älska’ Ch, KN från pol. szanować< jfr. tyska schonen och šėnavõnė ’respekt’ Ch från pol. szanowanie (hyperkorrektion?); šėpà ’skåp’ SD från шапа eller pol. szafa< tyska Schaff (hyperkorrektion?); šėporius ’uppsyningsman, tjänare’ KN från pol. szafarz < fornhögtyska schaffâri (hyperkorrektion?); šėtrà ’tält’ DP från pol. szatra (ett lånord från turkiska, jfr. tatariska čadyr; den litauiska formen med ē bör sannolikt förklaras som hyperkorrektion). Position efter ž. žėdnas ’var och en; ingen’ BB, WP, Ch, KN från жадны, жадень, pol. żadny (hyperkorrektion?); 198 segel, segel ‘segel’ MP från pol. żagiel (<ty. Segel). Användes också av Bretkūnas, vars skrifter kan innehålla ett lån från tyska. Jfr. seglare ‘sjöman’ MP; kyrktjänare ‘kyrkans tjänare, elev’ Mž, BB, WP, DP, MP från pol. żak < lat. diacus, diaconus (hyperkorrektion i litauiskan?); ömkas ‘ömkänna’ BB < жаловать, pol. żałować och sorg ‘sorg’ Ch från жалоба (hyperkorrektioner?). Jfr. sorg ‘sorg’ BB; skämt, ‘skratt, hån’ KN från картъ eller pol. żart < wa. schérz. Jfr. skämta ‘skämta, håna’ Ch från pol. żartować. Exempel med e, ė, som inte har uppmärksammats i äldre skrifter men förekommer i nutida dialekter: Position efter c, č: čėrius ‘caras’ Ad, Tvr, Dsn, Šlčn, Lz iš царь (perdirbta iš цѣсарь < lot. Caesar); tsädas ’sot’ Ad, Dv, Lz och tsädas ’detsamma’ Grv, Žž, Bsg, Vb från чадъ, pol. czad (hyperkorrektion?). Jfr. tsiodas ’detsamma’ Plš, Kltn; čėjus ‘arbata’ Ad iš чай < tot. čaj (hiperkorekcija?). Plg. čõjus ‘t.p.’ Švnč; tsärai ’trolldom, magi’ Lz, Švnč, Rdm, Kp och tsärai ’detsamma’ allmänt från чары (hyperkorrektion?). Position efter š. šebalbónai ”en sådan växt” Šn och šabalbónai ”detsamma” är utbrett från polska szabelbon eller tyska (östpreussiska) šabalbóne (hyperkorrektion?); šėbas ‘žydų šeštadienio šventė’ Ds ir šābas ‘t.p.’ plačiai iš шабас, lenk. szabas < idiš šabbes < hebrajų šabbāt⁹ (hiperkorekcija?); šėželka ”damm” Mlt, Dkšt, Dglš och šėžlauka ”detsamma” Tvr från сажевка, polska sadzawka (hyperkorrektion?). Jfr sõdžiauka allmänt, sōdzauka Ch, sõžiauka DP, SD. Position efter ž. žėba ”groda” Lz, Kls, Šlčn, Dbč, Zt, Nč från жаба, žaba (hyperkorrektion?). En fortsatt undersökning av dessa och andra ord (här ges endast mer karakteristiska exempel) bör precisera de verkliga orsakerna till att varianter med a, o, ė, e uppkommit, det vill säga fastställa var det rör sig om en normal ljudutveckling och var anpassning, hyperkorrektion eller andra företeelser har varit avgörande. ŠALTINIAI BB – Biblia tatai esti Wissas Schwentas Raschtas Lietuwischkai pergulditas per Jana Bretkuna Lietuvos Plebona Karaliaucziuie (1590 m. rankraštis). Ch – S. B. Chilinski – Biblie su didžiu dabojimu perguldita Lietuwos žmonėms..., išspaus­ta Londone 1660 m. S.Dauk – Simonas Daukantas, jo raštai. DK – Kathechismas arba mokslas kiekwienam kriksczionii priwalws... Išguldytas... per Kuniga Mikaloju Daug sza... Išspąustas Wilniuie... 1595. DP – Postilla Catholicka... Per Kúnigą Mikaloiv Davkszą... iż lękiszko perguldita... Wilniui Drukárnioi Akademìos... 1599. KN – (S. Jaugelis Telega) Psalmay Dowida szwenta... (Kniga Nobaznistes Krikščioniszkos... antra karta perdrukawota... Kiedaynise... 1653). 199 MP – Postilla Lietuwiszka... Wilniwy per Jokubą Morkuną... Metuose... 1600. Mž – Mažvydo s. Seniausieji lietuvių kalbos paminklai iki 1570 metams... Kaunas, 1922. PK – Polski z Litewskim Katechism... Nakładem... Málcherá Pietkiewicżą... W Wilnie: Drukował Stanisław Wierzejski... Roku 1598. Q – Buv. Karaliaučiaus archyvo rankraštinis (vadinamas A.Krauzės) vokiškai lietuviškas XVII amž. žodynas. SD – Dictionarium trium linguarum, In usum Studiosae Iuventutis, Avctore... Constantino Szyrwid... Quinta editio... Vilnae... M. DCC. XIII. Vln – Bartholomäus Willent’s litauische Uebersetzung des Luther’schen Enchiridions und der Episteln und Evangelien... Göttingen... 1882. WP – Volfenbiutelio postilė (Volfenbiutelio bibliotekos 1573 m. rankraštis). ZUM WECHSEL DER VOKALE a, o, e, ē IN DEN SLAWISMEN Zusammenfassung Statt des slaw. a liegen in den lit. Entlehnungen die Vokale a, o, e, ē vor, vgl.: panna, pan, zart, szas und lit. panā, põnas, žērtas, čēsas. Wie ist das zu erklären? Im Beitrag wird diese Erscheinung untersucht; es wird der Schluß gezogen, daß sie im Litauischen vor allem bedingt sind durch den Übergang der baltischen langen ā, ē in die geschlossenen engeren o, ē sowie der slawischen palatalisierten c, č, r, š, ž in harte Konsonanten und der Veränderung der nachfolgenden Vokale. Die vorliegenden Varianten spiegeln in vielen Fällen die Chronologie des Entlehnungsprozesses wider; doch ist diese ziemlich ungenau wegen des nichtsynchronischen Übergange von ā, ē in engere Vokale, der in litauischen Dialekten beobachtet wird wie auch wegen der Adaption und der Hyperkorrektion der Entlehnungen, die nicht immer leicht zu erklären sind. Die eigentlichen Ursachen also, die Entstehung mancher Varianten im Vokalsystem bestimmt haben, sind schwer zu ergründen. 200