Sijono pavadinimai lietuvių kalboje

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997) LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS Danutė SABALIAUSKAITĖ-LIUTKEVIČIENĖ KJOLNAMN I LITAUISKAN En kjol är ”ett kvinnligt plagg som går från midjan och nedåt”. Det finns ingen gemensam indoeuropeisk benämning på företeelsen, eftersom själva plagget uppstod betydligt senare. I den klassiska grekiska och romerska dräkten finns till exempel ännu ingen kjol (Buck 1949: 423). En kjol som separat plagg fanns uppenbarligen ännu inte i Europa under X–XII århundradena (Adomonis 1976: 94). Dess funktion fylldes troligen av ett visst osytt plagg, sammansatt av flera våder som hölls på plats av ett förkläde och ett bälte. Uppgifter om detta plagg, om än mycket knapphändiga, finns redan från VI århundradet (Volkaitė-Kulikauskienė 1970: 129–130; At Pr 23). Vissa menar att en livdel var fastsydd på en sådan kjol (Adomonis 1976: 94). Ett sådant osytt plagg tillsammans med en blus utgjorde kvinnodräkten inte bara i Lietuvoje utan också i Estijoje och Lettland. Det är värt att notera att plagget försvann sist i Estijoje – under första hälften av XIX århundradet var det fortfarande vanligt där. I Lietuvoje försvann det betydligt tidigare, men övergången från detta plagg till den sydda kjolen skedde vid olika tidpunkter på olika håll i Lietuvoje. Det finns mycket få uppgifter om denna process, men utifrån ikonografiskt material och inventarieböcker kan man hävda att den sydda kjolen redan dominerade i Lietuvoje under XVI århundradet (At Pr 22–23). I Östpreussen levde det osydda plagget kvar längre och bars ännu under XVII–XVIII århundradena (Brand 1702: 96–97; Lepner 1744: 67–68; Mastonytė 1967: 9). Det är inte helt klart vad detta plagg (eller kjolen) kallades. Enligt vissa författare kan det ha kallats margine. I dag betyder benämningen helt enkelt en mönstrad kjol. Om vi utgår från att en sådan ”osydd kjol” verkligen fortfarande var vanlig i Östpreussen under XVIII århundradet, är det mycket möjligt att det var just den K. Donelaitis avsåg i ”Metai” när han skrev: ”Och flickorna skyr de brokiga kjolarna/... Och de skamlösa flickorna med kedeláčiai... skäms inte längre för att visa sig” (Vd 351, 353). Kanske återges här övergången från osydd till sydd kjol? Hur det än förhåller sig var kjolen under XIX århundradet en av de viktigaste delarna av kvinnodräkten. Med tanke på att man ofta bar inte bara en utan flera kjolar ovanpå varandra, och att de fanns i olika färger, med olika mönster och så vidare, finns det ganska många litauiska benämningar på detta plagg. Det huvudsakliga namnet på detta plagg är det allmänspråkliga ordet sijōnas (det finns också varianterna sejōnas, sėjonas, sajōnas). Detta är en belarusism, jfr fornbrus. саянь ”tjock underkjol; hemvävd yllekjol” (Fraenkel 1955–1965: 756; Skardžius 1931: 195; Palionis 1967: 280; Zinkevičius III 137; Sabaliauskas 1990: 250), jfr även dial. belarusiska съян, съян(DABM 933, 934, 937, 938). Ordet används också i vissa andra slaviska språk, jfr pol. sajan ”ett smalt manligt plagg; en viss vid kvinnoklänning”, ryska 88 саян ”sarafan, hög kjol”. Det kom in i de slaviska språken från italienskan, jfr it. saione: saio ”militärjacka”, vidare besläktat med lat. sagum ”kort militär mantel” (Brückner 1927: 479; Borejzszo 1990: 176; Fasmer III 567). Detta lånord finns också i lettiskan, jfr lett. sijāns ”kjol” (At Pr 12 ž.). Troligen är det en litauism, eftersom det bara har belagts i Lettland vid gränsen mot Litauen. Skriftformen sejōnas, som troligen uppstod i litauiskan vid sidan av varianten sajōnas, förekommer redan på 1600-talet (SD (1)71, (3)152 – med betydelsen ”sommarrock”; Skardžius 1931: 195.) Sijōnas började beläggas något senare, i skrifter från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet (D. Pošk; P). Alla tre varianter förekommer i 1800-talets ordböcker och folkminnessamlingar (Sut; N; Kos 90; J; JV 988). Den variant som nu har blivit etablerad är sijōnas. Detta namn, som tidigare främst användes i Samogitien och Užnemunė, börjar tränga undan benämningar som är spridda i andra litauiska dialekter, till exempel andarōkas (LKA I 193; DūnŽ 531; DrskŽ 324; LKŽ XII 17, 317, 538). LIETUVIŠKOS KILMĖS PAVADINIMAI Man kan säga att det enda omarkerade namnet av litauiskt ursprung som betecknar en kjol i allmänhet är kjol: att ha på sig en kjol. Ordet används numera sällan och förekommer oftare i senare skrifter (V. Krėv; Vaižg; A. Vien; LKŽ I₂ 256). Ett annat tämligen neutralt namn är flygkjol. Det vore dock alltför djärvt att med säkerhet hävda att det saknar någon ytterligare semantisk eller stilistisk prägel, eftersom underlaget är otillräckligt – ordet förekommer endast i A. Juškas ordbok (LKŽ XII 1031). Om det kan man bara säga att det sannolikt är ett ord av litauiskt ursprung, besläktat med litauiska mantel, att flyga. Andra benämningar är redan semantiskt konnoterade och har ytterligare någon betydelse. De kan efter en ungefärlig indelning delas in i två undergrupper: benämningar som anger kjolens ändamål och benämningar som beskriver dess utseende (färg, form eller materialet den är sydd av). Till den första undergruppen hör ord som betyder underkjol. underkjol, underkjol, liten underkjol, underkjol, underkjol: underkjol. Leksemet underkjol belades för första gången år 1644 (SP II 177). Enstaka av dessa varianter används i vissa dialekter, men det är svårt att exakt avgränsa utbredningsområdet (LKŽ I₂ 185). På senare tid har standardspråkets ord underkjol och liten underkjol fått ökad spridning. De betecknar inte så mycket en underkjol som ett visst slags kvinnligt underplagg (DŽ₃ 18). påsydda nederkanter: kjolens nederkant ”kjolens nederdel”, sy på ”lägga till, sy fast” (Būga II 391). Det är ett gammalt ord, belagt i skrifter från 1600–1800-talen (Lex 100; C II 826; R 267; K II 276; Kos 223; LKŽ IX 62). I denna betydelse används det inte längre. Den vanliga betydelsen är ”kjolens nederkant”. Den betydelsen har ordet fortfarande. pāsagalas, pasagūtė, pasagà, pāsegalas, pasegamōji, pasegūtė, pāseginė 89 pasegtinė, pásegas, pasegtinis ”detsamma”: pasėgti. Används i Utena-dialekterna och i den norra delen av Vilniusdialekterna; förekommer i skriftspråket (Blv; LzP; NdŽ; LKŽ IX 442, 461). pavilkinys, pāv ilkinis, pāvilkinė: pavilkti. Används i Samogitien och upptas i 1900-talets ordböcker (NdŽ; DūnŽ 252; LKŽ IX 696; DŽ₃ 531). I 1900-talets skriftspråk används pavilkinys ibland i betydelsen ”ett ärmlöst ryskt herrplagg”. prisisegalas: prisisegti Används i Rodūnia-dialekten bland litauer i Belarus (LKŽ X 759). Till den andra undergruppen hör följande benämningar: aptr auk t inis ”kjol som är rynkad i midjan med ett snöre”: aptr auk ti. Denna betydelse är sällsynt (LKŽ I₂ 274). Ibland betecknas även pälsplagg som rynkats på detta sätt. drobinukas ”linnekjol”: drobinis, -ė. Förekommer på vissa platser i östra Litauen (ESK). išilginė ”kjol med längsgående ränder”, išilginis ”ett sådant plagg, en kjol med livstycke, sydd i ett stycke”: iš ilgas. Belagt i skriftliga källor (K II 133; M. Valanč; Š; LKŽ IV 187, 188). keršėtis ”en sorts kjol”: keršas. Förekommer i Samogitien (LKŽ V 623). klòstinė ”lång, gammaldags kjol”: klõstė. Sällsynt (Srv; LKŽ VI 149). marg inė “raštuotas sijonas; sijonas”: márgas (Skardžius 1943: 265; Buck 1949: 423). Šį žodį randame jau 1601 ir 1606 m. Lietuvos Didžiosios Kunigaikštystės tekstuose, plg. morgenia, marginia “margas audeklas, sijonas” (Jablonskis 1941: 128, 360; Zinkevičius III 120–121). Taigi bent jau tuo metu pavadinimas, matyt, buvo vartojamas ir Didžiojoje Lietuvoje. Mažosios Lietuvos tarmėse XVIII–XX a. jis buvo paplitęs gana plačiai (Brand 1902: 95; K. Donel; MŽ 158; Glagau 1970: 235; Kapeleris 1970: 347; LB 39; KlyD 373; K I 461, 462; II 133). Ši leksema XIX a. pasitaikydavo ir šiaurės rytų Žemaičiuose, tačiau čia dažniau reiškė pečių apdangalą (At Pr 163). Dabar tarmėse žodis retai tevartojamas, sijono reikšme aptinkamas tik kai kuriose Žemaičių vietose (LKŽ VII 853; Janavičienė 1992: 77). Užfiksuotas jis ir Dabartinės lietuvių kalbos žodyne (DŽ₃ 382). Tačiau apskritai įprastesnė jo reikšmė yra “margas audeklas”, plg. dar liet. margėnis “raštuotas, languotas audeklas”, margienis “prastas naminis spalvotas audeklas”, marginys “margas naminis marškonis audeklas”. Enligt vissa källor var ett sådant lexem (ett lånord från litauiskan) känt även på några platser i Lettland i slutet av 1800-talet, men där betecknade det, liksom oftast även i Samogitien, ett visst slags axelplagg (At Pr 22). För övrigt betecknade samma ord i estniskan ofta både ett axelplagg och den tidigare nämnda osydda kjolen (At Pr 23). Från litauiskan har detta ord lånats in i vissa polska och belarusiska dialekter, jfr pol. marginja ”ett tyg vävt av lintrådar blandade med ull och bomull” (Urbutis 1992: 65; Laučiūtė 1982: 80), belarus.маргень ”rutigt tyg” (SBG III 32). Denna litauism användes även i de tyska dialekterna i Ostpreussen, jfr ty. Marg inne 90 ”mönstrad kjol”, men den förknippas ibland felaktigt direkt med lit. margas och inte med lit. margine (Bielfeldt 1970: 49; Skardžius 1972: 92). pašlavinis ”en sådan tvärrandig kjol”: pašluoti. Ett sällsynt ord (LKŽ IX 574). puškuotis, puškuotinis ”kjol av bubbligt tyg”: puškuotas, puškas. Belagt i trakten kring Plungė (LKŽ X 1116). rainys, rainėlė, rainiukas ”brokig kjol”: rainas. Förekommer i skrifter av vissa författare från 1800- och 1900-talen (Blv; A. Vien). Används i panevėžysk dialekt och förekommer på vissa andra håll i Litauen (LKŽ XI 55, 56; ESK). rėžinis ”tjock, grov kjol”: rėžis. Belagt kring Utena (LKŽ XI 507). ruožinėlis, ruožuotinis ”randig kjol”: ruožas. Förekommer på vissa håll i Litauen (LKŽ XI 982, 983). skersė, skersinaitė, skersinis, skersinukas ”tvärstrimmig kjol”. Används av samogiterna och i vissa väst- och sydaukštaitiska dialekter; förekommer i 1900-talets skrifter och är ett ord i standardspråket (NdŽ; V. Krėv; Mastonytė 1964: 145; LKŽ XII 825, 827; DŽ₃ 701). smulkinukas ”kjol med småmönstrat tyg”: smùlkus. Belagt kring Rietavas (LKŽ XIII 221). šimtākloštis, šimtākloštė ”veckat kvinnoplagg (vanligen kjol eller kort jacka)”: šìmtas+klõštė. Sällsynt (LKŽ XIV 815). SLAVISMER POLONISMER čemõras ”vid, vid kjol som bärs av äldre kvinnor”, jfr pol. czamara ”långt ytterplagg för män” (LKŽ II₂ 67). Ett ganska ovanligt ord, belagt i denna betydelse omkring Jurbarkas. En sådan benämning finns också i vitryska, jfr чамарка ”långt ytterplagg av kläde”. Ordet kom in i polskan på 1500-talet via italienskan, jfr it. cimarra, it. dial. aciamarra ”långt plagg; päls”, eller via spanskan, jfr sp. chamarra (äldre sp. çamarra) ”päls”, från arabiskan, jfr arab. sammur ”päls; pälsverk” (Borejszo 1990: 134; Bartkiewicz 1974: 150; Fasmer IV 330). I litauiskan är benämningen čemãrka ”ett sådant ytterplagg”, med samma rot, betydligt vanligare (Guzevičiūtė 1991: 4, 17, 18; LKŽ II₂ 66). pasamõnai ”vardaglig, enkel kjol eller klädsel i allmänhet”, jfr pol. pasamon ”kant, klänningsfåll” (Fraenkel 1955–1965: 543; LKŽ IX 453). I litauiskan är de vanligare betydelserna annars ”nederkanten på en lång kjol eller ett plagg; kjolfållar”. Ordet kom in i polskan på 1500-talet från italienskan, jfr it. passamano ”detsamma” (Brückner 1927: 338; Borejszo 1990: 166). I betydelsen ’kjol’ används ordet i litauiskan på vissa platser i södra och sydvästra Litauen samt i Punsk (LKŽ IX 453). žerstùkas, žerstùkas ”kjol”. Ursprunget är inte helt klart. Troligen kom ordet via 91 polskan, jfr pol. szorstuch ”förkläde”, szarstuch ”sjal; förkläde”. Ordet kom in i polskan från tyskan, jfr medelhögty. schurztuoch ”förkläde; ett sådant plagg; ytterplagg; blus” (Brückner 1927: 541, 552; Borejszo 1990: 181). De tyska formerna består av två ord: Schurz ”förkläde” + Tuch ”duk, trasa” (Grimm XV 2070). Benämningen är ganska ovanlig och förekommer på vissa platser i södra, sydvästra och östra Litauen (LKA I 115 ž., 193; LKŽ K; LEB 344; Mastonytė 1961: 179). I litauiskan används betydligt oftare ord med dessa rötter, inlånade från tyskan eller polskan och med betydelsen ’förkläde’, jfr šiurštokas, šiurčiukas, žiurštokas, žiurstokas, šerštukas, šeštukas (Alminauskis I 127, 150; LKŽ XIV 667, 698, 967). I skrift är de belagda som separata varianter redan från 1500–1600-talen (šiurčiukas – BB1Moz 3, 7; šeštukas – SD(3) 437). VITRYSKA LÅNORD kabačikas ”en utsliten, gammal kjol”, jfr vitryska каба́цік: кабат ”(varm) väst”. Ordet är också utbrett i andra slaviska språk, jfr polska kabat ”ett slags åtsittande blus; livrock”, ryska кабат, tjeckiska kabát m.fl. I några av dessa språk var det känt redan på 900–1000-talet, jfr fornkyrkoslaviska кабатъ ”ett slags långt, knäppt plagg” (Niderle 1956: 230). Ordet kom sannolikt in i vitryska från polska (ESBM IV 9; SBG II 352). Polackerna övertog det på 1400-talet från ungerska, jfr ungerska kabát ”syrtut”. Ordets vidare ursprung är ganska oklart. Liknande benämningar finns i persiska, arabiska, grekiska, turkiska m.fl. språk (Sławski II 9; Borejszo 1990: 145; Fasmer II 150; Machek 1968: 233). I denna betydelse är ordet sällsynt i litauiska (Škn; LKŽ V 3). Något vanligare är de likaså från slaviska språk inlånade kabačius, kabačikas, kabačiukas, kabačikas ”ärmlös klänning”, kóbotas, kabòtas ”ärmlöst, varmt damplagg; väst” (LKŽ V 3, 26; VI 281). kvalbonūtis (hybrid) ”veckad kjol”, jfr litauiska kvalbónas ”vissa rynkor eller veck som sys fast som prydnad på damkläder (vanligen en kjol eller ett förkläde)”, jfr vitryska хвальбо́на ”veckad fåll, rynkning”. En ganska sällsynt benämning (Ggr; LKŽ VI 1039). kvaldėtis (hybrid) ”en sorts veckad kjol”, jfr litauiska kvaldà ”veck”, vitryska хвалда ”detsamma”. Ett sällsynt ord (Šts; LKŽ VI 1039). spadnyčia, spadninčia, spadničia, spadnyca, sparnyčia, spanyčia ”kjol (vanligen av köpt tyg); underkjol”. Ordet kom sannolikt från vitryska, jfr vitryska спадніца, спаніца ”kjol” (LKA I 193). Vissa varianter kan ibland också ha kommit från polska, jfr polska spódnica, spodnica ”detsamma”. Den polska benämningen kommer från polska spodni ”undre”: spod<pod ”under” (Brückner 1927: 424–425; Buck 1949: 423). Ordet förekommer i litauiska skrifter först på 1900-talet (NS 130; NdŽ). Det används främst i östra dialekter, men förekommer också i södra och västra Litauen (LKA I 115 ž.; LzŽ 242; DrskŽ 340; LKŽ XIII 307, 332). 92 šimtakvōldis, šimtakvōldė (hybrid) ”veckat damplagg, vanligen en kjol eller en liten jacka, med hundra veck”: šimtakvōldis, -ė ”med många veck” < šimtas + kvōldas ”veck”, jfr vitryska хвацда ”detsamma”. Ett sällsynt ord, belagt i 1900-talets språkbruk (LKŽ XIV 815). I litauiska används också liknande hybrider šimtakvōldė ”veckad liten jacka”, šimtakvōldė ”kvinnlig sermega” (LKŽ XIV 815). OBESTÄMDA SLAVISMER andarōkas, anderōkas, andarēkas, anderēkas ”kjol”, jfr pol. andarak ”detsamma”, vitry. андарак, андерак ”hemmavävd randig eller rutig kjol” (Fraenkel 1955–1965: 10; LKA I 193). Ordet används också i vissa andra slaviska språk, jfr ry. андарак, андрак ”yllekjol; underkjol”, ukr. андарак ”kjol”, bulg. андарак ”detsamma”. Ursprunget är inte helt klart, men ordet kom sannolikt in i de slaviska språken från tyskan, jfr ty. Unterrock ”underkjol” < unter ”under” + Rock ”kjol” (Fasmer I 78; ÈSBM I 112–113; Karłowicz I 35). Även esterna har lånat denna benämning, jfr undruk, undrok, undrek ”kjol” (At Pr 12 ž.). I litauiska texter började ordet beläggas först på 1800-talet (JD 107). Det måste dock ha kommit in i litauiskan betydligt tidigare, eftersom det är en av de mest utbredda kjolbenämningarna i Litauen, vid sidan av sijōnas, som användes i Samogitien och Užnemunė (LKŽ I₂ 134, 135; LKA I 115 ž., 193; LzŽ 21; DrskŽ 15; Dub 196). I dag trängs andarōkas undan ur bruk av standardspråkets ord sijōnas. Ortnamnen Andarōkinė, Andarōkinės tiltas (Būga III 454) har sannolikt också samband med andarōkas. I litauiskan uppstod också avledningar av denna benämning med stilistisk konnotation, jfr andarēkšlis, andarōkšlis ”gammal, dålig kjol”. Dessa ord förekommer också i litauiska dialekter i Belarus (LKŽ I₂ 134). indarōkas ”kjol”, jfr pol. indarak, vitry. dial. ин дерак ”detsamma” (LKA I 193; Fraenkel 1955–1965: 10; Būga III 454). Det kom sannolikt in i de slaviska språken från tyskan, jfr ty. Unterrock ”underkjol” (Brückner 1927: 92; Borejszo 1990: 143–144; Bartkiewicz 1974: 174; ÈSBM I 112–113). I litauiskan är detta en betydligt ovanligare variant än andarōkas (J; JR 67; LKA I 193; LKŽ IV 105). Se även andarōkas. jupikas, jupikis ”kjol”, pajupa (hydronym) ”underkjol”, jfr lit. jupà ”ett slags ytterplagg”, jūpkis ”damjacka”, vilka i sin tur har samband med pol. jupa, jupka, fornvitry. юпа ”ålderdomligt damplagg; jacka”, юпка ”kjol”. Benämningen kom in i de slaviska språken från tyskan, jfr ty. Joppe, Juppe ”jacka, väst”. Omkring år 1200 lånade tyskarna denna klädbeteckning från fornnorditalienska, jfr it. giuppa ”jacka; underplagg”, som hade fått den från arabiskan, jfr ar. gubba ”långärmat ytterplagg; underplagg av bomull” (Brückner 1927: 209; Sławski I 591; Fasmer IV 525; Kluge 1957: 333; Pfeifer 599–600). Det är värt att notera att samma arabiska ord också var det ursprungliga upphovet till lit. šūbà, žipōnas. Så kallar de sydsamogitiska invånarna i Raseiniai kjolen (LKŽ IV 430; LKA I 193). 93 Varianten pajupa är belagd i äldre skrifter (C II 323; B; [K]; LKŽ IX 136). šeliopas ”kjol”, jfr ry. салоп, vitry. салоп, pol. salopa ”ett slags kvinnligt ytterplagg, kappa”. Ordet kom in i de slaviska språken från Västeuropa, jfr fr. salope, ty. Saloppe ”kvinnokappa” (Fasmer III 550; Kartowicz VI 12; Kluge 1957: 621–622; Dauzat 1954: 17). Detta är en sällsynt benämning som förekommer i östra Litauen (LKŽ XII 354). I litauiskan används oftare salõpas, saliõpas, sėliopas ”varm lång damkappa; kappa” (LKŽ XII 81, 82, 354). sukenka, sukienka “sijonas”, plg. lenk. sukienka: suknia “suknelė” (Borejszo 1990: 180), brus. сукенка: сукня “t.p.”. Används i trakten kring Druskininkai och i vissa litauiska dialekter i Belarus (DrskŽ 355; LKA I 193). Se även suknelė. suknelė (hybrid), suknia ”kjol”, jfr vitry. сукня ”yllekjol; klänning” (LKA I 193), pol. suknia ”klänning; en viss veckad kjol” (Fraenkel 1955–1965: 938). Ordet finns också i andra slaviska språk, jfr ry. сукня ”klänning”, tjeck. sukne ”kjol” m.fl. Det är ett ord av slaviskt ursprung, besläktat med ry. сукно, pol. sukno ”kläde”, vilka i sin tur har samband med verbet *sъkati, jfr ry. сукать ”tvinna”, pol. sukać ”vrida” (Fasmer III 799; Brückner 1927: 525; Buck 1949: 423). Betydelsen ’kjol’ används endast av sydaukštaitiska talare (DrskŽ 355; Mastonytė 1961: 178; LKA I 193; LKŽ XIV 77). GERMANISMER kedelýs, kėdilis ”kjol, underkjol”, jfr lågty. keddel, östpreussisk ty. kėdel ”kort kappa; kjol” (Alminauskis I 64; Būga II 296; Fraenkel 1955–1965: 234). Detta är en dialektform av ty. Kittel ”(arbets)rock; blus; jacka”. Ordet kom in i de europeiska språken från arabiskan, jfr arab. qutn, qutun ”bomull”; det nådde tyskan på 1100-talet (Kluge 1957: 371; Pfeifer 658; Klein 848). Man har försökt förklara ordet med germanska eller rentav indoeuropeiska språkdata (Vries 1971: 317). På litauiska beläggs kedelýs för första gången på 1600-talet (Lex 54 [i betydelsen jacka]; Pr LXVII 19). Ordet återfinns i senare ordböcker från Lill-Litauen och i folkloresamlingar, och förekommer i K. Donelaitis verk (B; R 384; MŽ 516; K; N; KŽ; Jrk 12; KlvD 35; KlpD 19; Kabelka 1964: 109). Det finns också belagt i A. Juškas ordbok och folkloresamlingar (J; JD 258; JV 1022). Benämningen används av västsamogiter, höglandslitauerna i Klaipėdaområdet och en del av de västliga höglandslitauerna kring Kaunas (LKA I 115 ž., 193; At Pr 12 ž.; LKŽ V 480, 482). Även letterna lånade ordet från tyskan, jfr lett. ķedele, ķedelis ”kjol”, kuršininkerna på Kuriska näset, jfr kuršinink. ķedile ”detsamma”, och polackerna, jfr pol. kiedel ”blus” (Sehwers 1953: 62, 232; ME II 359; Pietsch 1982: 78; Sławski 94 II 179–180). På litauiska används även andra benämningar med samma ursprung, jfr kedelės ”jacka”, kitelis, kitlius ”jacka med militär skärning; linnetygsjacka” (LKŽ V 480, 904, 905). nyderis ”underkjol”, jfr ty. nieder ”nedåt”. Belagt i trakten kring Kuršėnai (DūnŽ 513). rūkis, rūkšinis, rāikis, rāikinis ”kjol av blångarn; underkjol”, jfr ty. Rock ”kjol” (Alminauskis I 113; Fraenkel 1955–1965: 746). Enligt K. Būga kom lånordet in i litauiskan via kuriska (Būga II 304), men det har sannolikt lånats direkt från tyskan. I vissa östpreussiska tyska dialekter uttalades nämligen ett övergångsljud ə[j] efter o. Därför härleds rūkis från östpreussiskans roək ”kjol” (Čepienė 1994: 160). Ursprunget till det tyska Rock är ganska oklart. Vissa lingvister försöker knyta det till forniriska rucht ”tunika, ullplagg för män som bärs under”, medan andra anser att det är ett ord av germanskt ursprung (Kluge 1957: 604; Pfeifer 1133). Denna benämning på kjol används på vissa håll i Samogitien och återfinns i flera ordböcker från slutet av 1800-talet och 1900-talet (J rūkšinis i betydelsen ett enkelt plagg; KŽ; LKŽ XI 51, 911; LKA I 115 ž., 193). šiuršė ”underkjol”, jfr ty. Schurze, östpreussisk ty. šorz, šertš ”förkläde” (Alminauskis I 150; Fraenkel 1955–1965: 1316). Detta är dialektformer av ty. Schurz, Schürze. Benämningen är av germanskt ursprung och förknippas med eng. shirt ”skjorta”, short ”kort” (Kluge 1957: 685). Den ursprungliga betydelsen av shirt var ”kort plagg” (Klein 1436). Ordet förekommer i litauiskt skriftspråk (Kos 159; NdŽ; LKŽ XIV 966). Det används också i betydelsen ”förkläde”. šlėbė ”kjol”, jfr dialektal ty. schlabbe ”(barn)förkläde, haklapp” (LKŽ XIV 1031–1032; Frischbier II 277). Detta är ett ord av tyskt ursprung, jfr ty. schlabbern ”slafsa, sörpla” (Grimm XV 229, 230). Betydelsen ”kjol” är mycket sällsynt (LKŽ XIV 1032). Ordet kan också beteckna ett långt överplagg med ärmar som dras över huvudet, ett kort ärmlöst överplagg (vanligen varmt och fodrat med päls), en väst, jacka eller ärmlös klänning. šliūcas ”kjol med sidoslits”, jfr ty. Schlitz ”kjolslits” (Frischbier II 287; LKŽ XIV1087). Ordet är av germanskt ursprung (Kluge 1957: 659). På litauiska är detta ett mycket sällsynt lånord. BENÄMNING MED OKLART URSPRUNG liūčius, liūčas, ličas ”en utsliten, dålig kjol”. E. Fraenkel härleder ordet från tyskan, jfr tyska Litze ”band, kantband” (Fraenkel 1955–1965: 363). Kanske skulle ordet kunna förbindas med polska łyczak ”säckväv”. Ordet förekommer i litauiska skrifter först på 1900-talet; det påträffas i området mellan Rokiškis, Kupiškis, Panevėžys, Pakruojis, Radviliškis, Raseiniai och Kėdainiai (LKŽ VII 95 400, 597; LKA I 115 ž., 193). Som vi ser har omkring 40 benämningar på kjol påträffats (varianter är inte inräknade). Ungefär hälften av dem har uppstått i litauiskan. Benämningar av litauiskt ursprung är dock inte särskilt vanliga. Till och med den huvudsakliga benämningen på detta plagg är en belarusism – sijonas. Den näst vanligaste är också ett slaviskt lån – andarōkas. Nästan alla benämningar av litauiskt ursprung är semantiskt konnoterade (med undantag för āpsagalas och kanske skraidōnas). Fem av dem betecknar en underkjol, 14 beskriver kjolens utseende (färg och materialet den är sydd av). Det är värt att notera att dessa benämningar i regel har en tydligt avgränsad betydelse. Tre benämningar av litauiskt ursprung är belagda redan på 1600-talet – apatinė, padūrkai ir marginė. De övriga förekommer senare i skriftspråket – på 1800–1900-talen. Sju benämningar tas upp i Ordbok över nutida litauiska (1993): apatinis (apatinukas), āpsagalas, padūrkas, pašagalas, pavilkinys, marginė, skersė (för övrigt betyder inte alla dessa kjol). Det är osäkert om alla används i talspråket. 22 benämningar på kjol har kommit in i litauiskan från andra språk. En del av dem är ganska utbredda i litauiska dialekter, andra är mer sällsynta. Deras betydelse är ofta inte lika tydligt avgränsad som hos ord av inhemskt ursprung, jfr žerstūkas, žerstūkas ”kjol”; šerštukas, šerštukas”förkläde; läderförkläde; dåligt förkläde”, šiuršė ”underkjol; förkläde”, šlebė ”kjol; långt ytterplagg med ärmar som dras över huvudet och bärs av kvinnor eller barn; kort ärmlöst ytterplagg, väst, jacka; klänning, ärmlös klänning” m.fl. Flest lånord kom in i litauiskan från de slaviska språken (här räknas även hybrider) – 15 (6 belarusismer, 3 polonismer, 6 ospecificerade slaviska lån). Sex germanismer har påträffats. I standardspråket används två benämningar av främmande ursprung: de slaviska lånen sijōnas ir suknia (suknėlė), men endast den första i betydelsen ’kjol’. I texter från 1600-talet beläggs två lån: sijōnas (närmare bestämt formen sejōnas) och germanismen kedelýs. LITTERATUR OCH KÄLLOR A d o m o n i s T. 1976: Lietuvių išeiginiai drabužiai IX–XVI amžiuje. – Menotyra, 6. A l m i n a u s k i s K. I: Die Germanismen des Litauischen. Die Deutschen Lehnwörter im Litauischen 1, Kaunas, [1934]. At Pr – Историко-этнографический атлас Прибалтики. Одежда, Рига: Зинатне, 1986. B – Lexicon Germanico-Lithvanicum et Lithvanico-Germanicum, darinnen... von I a c o b o B r o d o v s k i j. (Rankraštinis vokiečių-lietuvių kalbų žodynas, du tomai, apie 1740 m.) B a r t k i e w i c z M. 1974: Odzież i wnętrza domów mieszczańskich w Polsce w drugiej połowie XVI i w XVII wieku, Wrocław... etc.: Zakład narodowy imienia Ossolińskich Wydawnictwo Polskiej Akademii Nauk. BB – Biblia tatái esti wissas Schwentas Raschtas Lietuvischkai perguldtas per J a n ą B r e t k u n ą. Lietuwos Plebona Karaliauczuiie. (1590 m. rankraštis.) Bdr - J a b l o n s k i s I. Budrių kaimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1993. B i e l f e l d t H. H. 1970: Die baltischen Lehnwörter und Reliktwörter im Deutschen. – Domum Balticum, Stockholm. Blv – Jonas B a l v o č i u s – G e r u t i s (1842–1915), hans skrifter. B o r e j s z o M. 1990: Nazwy ubiorów w języku polskim do roku 1600, Poznań: Wydawnictwo 96 Naukowe UAM. B r a n d J. A. 1702: Raysen durch Marck Brandenburg, Preussen, Churland, Liefland, Plesscovien, Gross-Naugardien, Tweerien un Moscovien, Wesel. B r ü c k n e r A. 1927: Słownik etymologiczny języka polskiego, Kraków: Wiedza Powszechna. B u c k C. D. 1949: A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages, Chicago: The University of Chicago Press. B ū g a K. I–III: Samlade skrifter 1–3, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1958–1961. C I–II – Clavis Germanico – Lithvana. (Ett manuskript i två band från det tidigare Königsbergs arkiv, skrivet 1673–1701). Č e p i e n ė N. 1994: Dvibalsio ui kilmė skoliniuose iš vokiečių kalbos. – Lietuvių kalbotyros klausimai 34. DABM – Дыялекталагічны атлас беларускай мовы, Минск: Выдавецтва Акадэміі Навук БССР, 1963. D a u z a t A. 1954: Dictionnaire étymologique de la langue française, Paris: Librairie Larousse. K. Donel – C h r i s t i a n D o n a l i t i u s. Litauische Dichtungen... utgivna av G. H. F. N e s s e l m a n n, Königsberg, 1869. DrskŽ – N a k t i e n ė G., P a u l a u s k i e n ė A., V i t k a u s k a s V. Ordbok över Druskininkais dialekt, Vilnius: Mokslas, 1988. Dub – K u l i k a u s k i e n ė V., M a s t o n y t ė M. Mäns och kvinnors kläder. – Dubingiai, Vilnius: Vaga, 1971, 187–200. DunŽ – V i t k a u s k a s V. Ordbok över de nordöstra dzūkininkai-dialekterna, Vilnius: Mokslas, 1976. Dy – S t r a v i n s k i e n ė A. Kläder. – Dieveniškės, Vilnius: Vaga, 1968, 146–158. DŽ₃ – Ordbok över nutida litauiska, Vilnius: Förlaget för vetenskap och encyklopedier, 1993. EŠBM I–IV – Этымалагічны слоўнік беларускай мовы 1–4, Минск: Навука і тэхніка, 1978–1988. ESK – Historiska institutets etnografiska avdelnings registerkartotek. F a s m e r I–IV: Фасмер М. Этимологический словарь русского языка 1–4, Москва: Прогресс, 1964–1973. F r a e n k e l E. 1955–1965. Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2, Heidelberg-Göttingen: Carl Winter Universitätsverlag. F r i s c h b i e r H. I–II: Preussisches Wörterbuch 1–2, öst- och västpreussiska provinsialismer i alfabetisk ordning, Berlin: Verlag von Th. Chr. Fr. Enslin, 1882–1883. G l a g a u O. 1970: Lietuvininkarnas levnadssätt och karaktär. – Lietuvininkai, Vilnius: Vaga, 228–255, 446–447. G r i m m XV: Grimm J., Grimm W. Tysk ordbok 15, München: Deutscher Taschenbuch Verlag, 1984. G u z e v i č i ū t ė R. 1991: Den litauiska adelns dräkt i en alleuropeisk kulturkontext (1830–1963). – Lituanistica 4(8), 3–18. J – A. Juškevičius litauiska ordbok med förklaringar av orden på ryska och polska I (1), S:t Petersburg, 1897; (2), S:t Petersburg, 1904; (3) [2(1)], Petrograd, 1922. J a b l o n s k i s K. 1941: Lietuviški žodžiai senosios Lietuvos raštinių kalboje 1, Tekstai, Kaunas: Lietuvos istorijos draugija. J a n a v i č i e n ė J. 1992: Žemaičių Naumiesčio lietuvininkai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. JD – Litauiska sånger upptecknade av A n t á n a s J u š k é v i č ę 1–3, Kazan, 1880–1882. (Siffrorna anger sångens nummer) JR – Bröllopsseder hos litauerna i Vėluńyčiai upptecknade av A n t á n a s J u š k é v i č ę, Kazan, 1870. JV – Litauiska bröllopssånger, upptecknade av A n t á n a s J u š k é v i č ę och tryckta av J ó n a s J u š k é v i č ę, Petropylė, 1883. (Siffrorna anger sångernas nummer). K, [K] – Litauisk-tysk ordbok av F r i e d r i c h K u r s c h a t, Halle, 1883 ([] sätts vid ord vars äkthet Kuršaitis betvivlar). 97 K I–II – K u r s c h a t F. Tysk-litauisk ordbok av F r i e d r i c h K u r s c h a t, 1, 2, Halle: Verlag der Buchhandlung des Waisenhauses, 1870, 1874. K a b e l k a J. 1964: Kristijono Donelaičio raštų leksika, Vilnius: Mintis. K a p e l e r i s K. 1970: Kaip senieji lietuvininkai gyveno. – Lietuvininkai, Vilnius: Vaga, 339–436. K a r ł o w i c z I–VIII: K a r ł o w i c z J., K r y ń s k y A., N i e d ź w i e d ź k i W. Polska språkets ordbok 1–8, Warszawa, 1900–1927. K l e i n E. En omfattande etymologisk ordbok över engelska språket, Amsterdam, London, New York: Elsevier Publishing Company, 1966–1967. KlpD – Klaipėda-sånger. Samlade av J o n a s P a k a l n i š k i s. Utgivna av A. Bruožis, Vilnius, 1908. (Siffrorna anger sångernas nummer). K l u g e F. 1957: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, Berlin: Walter de Gruyter & Co. KlvD – Preussiska litauernas sånger. Samlade av... V i l u s K a l v a i t i s, Tilsit, 1905. Kos – Litvanica, det vill säga upplysningar om Litauen, insamlade av... A m b r o ż e g o K o s s a r z e w s k i e g o. (Handskrift. Författaren levde omkring 1820–1880.) V. Krėv – V i n c a s K r ė v ė – M i c k e v i č i u s (1882–1954), hans skrifter. KŽ – K u r š a i t i s A. Litauisk-tysk ordbok... 1–4, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1968–973. L a u č i ū t ė J. 1982: Лаучюте Ю. Словарь балтизмов в славянских языках, Ленинград: Наука. LB – Litauiska folkvisor och sagor från det preussiska och det ryska Litauen, samlade av A. L e s k i e n och K. B r u g m a n n, Strassburg: Verlag von Karl. J. Trübner, 1882. LEB – Drag i litauisk etnografi, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1964. L e p n e r T. 1744: Der Preusche Littauer, Danzig. Lex – Lexicon Lithuanicum. Parengė V. D r o t v i n a s, Vilnius: Mokslas, 1987. (Rankraštinis XVII a. Vokiečių-lietuvių kalbų žodynas.) LKA I – Litauiska språkets atlas 1, Vilnius: Mokslas, 1977. LKŽ I–II – Lietuvių kalbos žodynas 1–2, Vilnius: Mintis, 1968–1969. LKŽ III–XVI – Litauisk ordbok 3–6, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur 1956, 1957, 1959, 1962; 7–9: Mintis, 1966, 1970, 1973; 10–15: Mokslas, 1976, 1978, 1981, 1984, 1986, 1991; 16: Förlaget för vetenskap och uppslagsverk, 1995. LKŽ K – ”Lietuvių kalbos žodyno” kortotek. LzP – L a z d y n ų P e l ė d a (Sofija Pšibiliauskienė (1867–1926) och Marija Lastauskienė (1872–1957), deras skrifter. LžŽ – P e t r a u s k a s J., V i d u g i r i s A. Lazūnų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas, 1985. M a c h e k V. 1968: Etymologický slovník českého, Praha: Academia. M a s t o n y t ė M. 1961: Dzūkijos moterų drabužiai XIX a. antrojoje pusėje – XX a. pradžioje. – Iš lietuvių kultūros istorijos 3, 173–189. M a s t o n y t ė M. 1964: Žemaitijos kvinnodräkter under 1800-talet och i början av 1900-talet. – Iš lietuvių kultūros istorijos 4, 141–155. M a s t o n y t ė M. 1967: Мастоните М. Литовская народная женская одежда в XIX – начале XX веков (автореферат на соискание ученой степени кандидата филологических наук), Вильнюс. ME I–IV – K. M ü l e n b a c h a Latviešu valodas vārdnīca. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. E n d z e l ī n s 1–4, Rīga: Kultūras fonda izdevums, 1923–1932. MŽ – Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch... av C h r i s t i a n G o t t l i e b M i e l c k e... Königsberg: Im Druck und Verlag der Hartungschen Hofbuchdruckerey, 1800. N – Wörterbuch der Littauischen Sprache, av G. H. F. N e s s e l m a n n, Königsberg: Verlag der Gebrüder Vorrträger, 1851; N med sångnummer – Littauische Volkslieder samlade, 98 kritiskt bearbetad och metriskt översatt av G. H. F. Nesselmann, Berlin: Ferd. Dümmlers Verlagsbuchhandlung, 1853. NdŽ I–V – Niedermann M., Senn A., Brender F., Salys A. Litauisk ordbok över skriftspråket 1–5, litauisk-tysk del, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1932–1968. Niederle L. 1956: Нидерле Л. Славянские древности, Москва: Издательство иностранной литературы. NS – Litauiska sånger och psalmer i nordöstra Litauen, insamlade av dr A. R. Niemi och pastor A. Sabaliauskas. (Annales Academiae scientiarum Fennicae. Ser. B, 6 (1911). (Siffrorna anger sångernas nummer.) P – Jurgis Pabrėža (1771–1849), hans skrifter. Palionis J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius: Mintis. Pfeifer – Etymologisches Wörterbuch der Deutschen... reviderad och kompletterad av Wolfgang Pfeifer, Berlin: Akademie Verlag, 1993. Pietsch R. 1982: Fischerleben auf der Kurischen Nehrung, Berlin: Verlag Ulrich Camen. D. Pošk – Dionizas Poška (1745–1830). Lenkiškai-lietuviškas žodynas ir kiti jo raštai. PrL XVII – Ett östpreussiskt manuskript från 1600-talet, av okänd författare, 40 blad. R – Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon... sammanställt av Philipp Ruhig... Königsberg: tryckt och utgivet av I. H. Hartung, 1747 (med hänvisning till del I och sida när ordet inte är hämtat ur den alfabetiska ordningen). R med sidhänvisning – Deutsch-Littauisches Lexicon. Sabaliauskas A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas. SBG I–V – Ordbok över belarusiska dialekter i nordvästra Belarus och dess gränstrakter 1–5, Minsk: Navuka i technika, 1979–1986. SD – Dictionarium trium lingvarum... In Stud ios ae Iuventutis, Avctore... Constantino Szyrwid... Vilnae... (SD(1) ordbokens första upplaga (omkring 1620), SD(3) ordbokens tredje upplaga (1642).) Sehwers J. 1953: Sprachlich-kulturhistorische Untersuchungen vornehmlich über den deutschen Einfluss im Lettischen, Berlin: In Kommission bei Otto Harrassowitz Wiesbaden. Skardžius P. 1931: Die slavischen Lehnwörter im Alt litauischen. – Tauta ir žodis 7, 1–252. Skardžius P. 1972: (rec.) Donum Balticum. – Aidai 1. Sławski F. I–V: Słownik etymologiczny języka polskiego 1–5, Kraków: utgiven av Towarzystwo Miłośników Języka polskiego, 1952–1985. SP I–II – Syrwids Punktai sakimų (Punktkay kazu) 1, 1629; 2, 1644... av dr Franz Specht. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1929. Sut – Žodini̇kas Letuwiszkay – Lotiniszkay – Lenkiszkas... Av herr Dominikas Sutkiewicze, dominikan, en sann litauer, sammanställt med stor möda (1848). (Manuskript.) Š – Lietuvių ir rusų kalbų žodynas. Sudarė D-ras J. Šlapelis, Vilnius, 1921. (Tuo pat ženklu žymimi žodžiai, paimti iš kitų J. Šlapelio (1976–1941) žodynų, ir taip pat gauti iš jo lapeliuose užrašyti žodžiai, jei nenurodytas šaltinis.) Urbutis V. 1992: Senosios lietuvių kalbos slavizmai. – Baltistica 27(1), 4–15. Vaižg – Vaizgantas (Juozas Tumas; 1869–1933), hans skrifter. M. Valanč – Motiejus Valančius (1801–1875), jo raštai. Vd – Vasaros darbai. – K. Donelaitis. Raštai. Vilnius: Vaga, 1977. A. Vien – Antanas Vienuolis – Žukauskas (1882–1957), jo raštai. Volkaitė-Kulikauskienė R. 1970: Drabužiai. – Lietuviai IX–XII amžiais, Vilnius: Mintis, 129–139. Vries J. de 1971: Nederlands etymologisch Woordenboek. Leiden. Zinkevicius Z. III: Litauiska språkets historia 3, Vilnius: Mokslas, 1988. 99 KJOLNAMN I LITAUISKA Sammanfattning Denna artikel behandlar den lexikal-semantiska undergruppen av namn på kjolar. Ungefär 40 sådana finns i litauiskan (de fonetiska varianterna är ännu fler). Hälften av dem är av litauiskt ursprung. De används dock ganska sällan: till och med det allmänna namnet på detta klädesplagg är ett lån från belarusiska – sijõnas ”kjol”. Det används i hela Litauen. Det belades första gången på 1600-talet (i formen sejõnas). Det enda neutrala namnet av litauiskt ursprung är āpsagalas. Övriga namn kan delas in antingen efter det nämnda klädesplaggets utseende (klōstinė ”veckad kjol”, rainys ”brokig kjol”) eller efter användningsområde (apatinė, pavilkinys ”underkjol”). Tre namn av litauiskt ursprung förekom i 1600-talets skriftspråk (apatinė, padūkai ”underkjol”, marginė ”brokig kjol”). Sju namn används i standardlitauiska, dock ganska sällan. Det finns inget gemensamt indoeuropeiskt namn för det nämnda föremålet. Därför finns det så många lånord i litauiskan. För övrigt ser man samma situation i andra språk. Lånorden delas in efter det språk de kommer från. 15 lånord kommer från slaviska språk (sijõnas, andarōkas, šeliopas etc.), 6 från tyska (kedelỹs, rùikis, šlėbė etc.). Några av dem införlivades i litauiskan för ganska länge sedan (sijõnas, kedelỹs – på 1600-talet), men de flesta används sällan i dag. De är kända endast i vissa litauiska dialekter eller förekommer i en del skrifter. Bara två av lånorden används i standardlitauiska – det allmänna namnet sijõnas och suknia (suknėlė). Det senare namnet betyder dock endast ”klänning” i standardlitauiska. 100