„Linguistica Baltica“ ketvirtasis tomas

i läroböckerna. Det förefaller diskutabelt att i generaliserande påståenden och i de så kallade beskrivningarna av ”eviga sanningar” skulle kopulan är utelämnas, till exempel: människan är dödlig (212). Denna typ av kopulalösa meningar, som representerar indoeuropeiska nominalmeningar, har sedan länge och i stor utsträckning använts i litauiskan (ąžuolas kaitrūs medis; žmogus mirtingas etc.). Avsnittet om kongruens (229–235) är nytt och intressant; där beskrivs många kongruensföreteelser som är särpräglade för litauiskan. I bokens sista kapitel om ordföljd (236–247) belyses den kommunikativa satsstrukturs roll vid valet mellan olika ordföljdsmönster, dessa mönsters förhållande till olika konstruktioner i engelskan och många andra viktiga aspekter av området, som hittills inte har behandlats systematiskt i grammatikböcker av detta slag. Avslutningsvis vill jag framhålla att Terje Mathiassens bok ger en konsekvent, koncis och systematisk beskrivning av det litauiska grammatiska systemet, som kommer att vara till nytta inte bara för dem som studerar litauiska utan också för framtida författare av grammatiska arbeten. Vytautas Ambrazas ”LINGUISTICA BALTICA” – DEN FJÄRDE VOLYMEN Här har vi nu den fjärde volymen av den internationella baltistiktidskriften ”Linguistica Baltica”, som började ges ut i Polen 1992. Denna volym är särskild: den är tillägnad hundraårsminnet av den framstående indoeuropeisten och baltisten J. Kurylowiczs födelse. Inledningsvis ger W. Smoczyński, efter ett kort förord (s. XI–XXV), initiativtagaren till och redaktören för denna utmärkta baltistiktidskrift, en översikt över sin lärare J. Kurylowiczs liv och vetenskapliga verksamhet. Därefter delar W. Skałmowski (s. XXVII–XXXII), S. Urbańczyk (s. XXXII–XXXVII) och F. Sławski (s. XXXIX–XL) med sig av sina minnen av J. Kurylowicz. Den biografiska delen avslutas med en utförlig bibliografi över J. Kurylowiczs arbeten inom baltistik och slavistik, sammanställd av W. Smoczyński (s. XLI–XLIX). Därefter publiceras 36 artiklar på engelska, tyska, franska, italienska och ryska om olika frågor inom baltistik och slavistik, och några även inom indoeuropeistik. Det är glädjande att se namnen på litauiska språkforskare i denna volym av ”Linguistica Baltica” (liksom i de övriga). Först bör Z. Zinkevičius artikel nämnas (s. 83–91), där hypotesen framförs, utifrån en analys av handskriftliga texter nedtecknade före utgivningen av M. Mažvydas katekes, att handskrifter på litauiska kan ha funnits redan på Mindaugas tid. S. Karaliūnas (s. 135–140) presenterar en originell etymologi för amžiaus. Den avlidne V. Grinaveckis (s. 145–148) knöt det i den samogitiska dialekten förekommande ordet kanka ”tall” till lettiska kuõks ”träd”. 256 (se även Kalbotyra 44(1), 1995, 89–90). B. S t u n d ž i a (s. 75–82) undersöker betoningen hos litauiska prefixverb. Även vissa artiklar av utländska forskare har baltistisk inriktning. J. D. R a n g e (s. 93–102) behandlar användningen av allativ och adessiv i texter från 1500-talet. Det kan noteras att han ger ut och undersöker J. Bretkūnas bibelöversättning: flera omfattande band har redan utkommit, och för detta tilldelades han M. Mažvydas-priset under sitt besök i Litauen 1997. G. M i c h e l i n i (s. 103–111) fortsätter analysen av S. Vaišnoras ”Margarita theologica” och undersöker översättningen av en latinsk verbalfras.1 R. L ü h r (s. 119–130) skriver om frågepartiklar i äldre litauiska texter. E. S t a n k i e w i c z i u s (s. 61–73) behandlar några aspekter av hur F. de Saussures lag verkar. F. K o r t l a n d t (s. 141–143) menar att suffixen -auti och -uoti ur historisk synvinkel är varianter av ett och samma suffix. G. T. R i k o v (s. 131–134) förbinder lit. galėti med sl. *golemb ’stor, bred, hög’. W. W i t k o w s k i (s. 149–151) lämnar kommentarer om några baltismer i vitryska som omnämns i J. Laučiūtės1 ordbok. W. M a ń c z a k (s. 113–117) försvarar med hjälp av romanska språkanalogier en hypotes som J. Kazlauskas2 redan hade framfört: att den litauiska konjunktivformen -čia har utvecklats ur -čiau. Uppgifterna i äldre litauiska texter och dialekter tycks dock snarare stödja tanken att formen -čia är äldre än -čiau3, även om själva formatets *-tį̯a ursprung ännu inte är helt klarlagt.4 I en del artiklar diskuteras även mer övergripande problem inom baltistiken. A. E r h a r t (s. 1–12) försöker besvara frågan om de baltiska och anatoliska språken är arkaiska eller konservativa. H. B i r n b a u m (s. 13–22) vidareutvecklar J. Kuryłowiczs tankar och skriver om reducerad och nollgrad i vokalväxlingen i de baltiska språken, medan T. M a t h i a s s e n (s. 41–53) skriver om de indoeuropeiska språken i östbaltiska. E. I. P o l o m é (s. 35–40) ger en översikt över religiösa termer i de baltiska språken. B. J. D a r d e n (s. 217–223) förbinder s-futurum i de baltiska språken med s-aorist i de slaviska språken. H. S e l d e s l a c h t s och P. S w i g g a r s (s. 23–33) framför tanken att beteckningar på redskap i baltiska och slaviska språk med suffixet -to- har uppkommit ur motsvarande avledningar med *-tlo- (t.ex. lit. káltas < *koltlo-, sl. mlatъ ’hammare’ < moltlo-, jfr. lat. marculus). Denna hypotes väcker emellertid betydande problem. För det första: hur ska man förklara att konsonantgruppen tl har blivit konsonanten t? Dessutom måste man hålla i minnet att kategorin för bildning av redskapsbeteckningar inte är särskilt gammal; den började sannolikt utvecklas först under de allra sista tiderna av urindoeuropeiskans existens eller rentav efter språkets upplösning. Redskapssuffixet *-tlo-/-tro- är ju bara en variant av suffixet för agentbeteckningar *-tel-/-ter-.5 Det är alltså inget märkligt att en redskapsbeteckning i vissa språk har bildats av samma verb med suffixet *-tlo-, och i andra med det adjektiviska suffixet *-to- (jfr sl. mlatъ och lat. marculus). I de baltiska språken har även andra adjektiviska suffix använts för att bilda redskapsbeteckningar: *-lo-, *-no-, *-ro-, *-uo-.6 Är det då inte enklare att även fortsättningsvis härleda suffixet -tas i de baltiska språken från indoeuropeiskt *-to-? Hela fyra artiklar behandlar förbindelserna mellan de baltiska och finska språken. R.-P. R i t t e r 257 (s. 193–198) försöker, med utgångspunkt i en analys av baltismer i finska språk, besvara frågan om när kontakterna mellan baltiska och finska språk inleddes. T. K. Nilsson (s. 199–207) söker efter adverb av typen lit. laukan i de baltisk-finska språken, medan K. Liukkonen (s. 209–210) söker motsvarigheter till konstruktionen jo būta. L. Vaba (s. 211–216) behandlar blomnamn av baltiskt ursprung i estniska ordböcker från 1600-talet. Tre artiklar ägnas åt lettiskan. A. Holvoet (s. 153–161) undersöker subjektlösa satser i lettiska. R. Derksen (s. 163–168) studerar ursprunget till lettiska intonationsmönster. Den avlidne V. J. Zeps (s. 169–172) skrev om några särdrag i latgaliska dialekter. Två artiklar undersöker förhållandena mellan de fornpreussiska och tyska språken. W. Smoczyński (s. 173–184) menar att vissa fornpreussiska former kan ha bildats efter tyskt mönster (jfr t.ex. fornpr. ack. lab­bas och ty. nom.–ack. Gutes). Här kan man tillägga att A. Rosinas nya monografi också tar upp det stora tyska inflytandet på fornpreussiskans system för appellativ.1 F. Hinze (s. 185–192) jämför fornpreussiska fågelbeteckningar med motsvarigheter i tyskan. E. P. Hamp (s. 277–278) nämner, i sin diskussion av alb. perēndi ’kejsare, herre’, även ursprunget till namnet på den baltiska guden Perkūnas. Baltister kan också vara intresserade av F. Baders (s. 265–276) artikel om lat. sōl, besläktat med lit. sáulē. De återstående sex artiklarna ägnas åt slavistik. Bandet avslutas med R. Eckerts, E.-J. Butkevičiūtės och F. Hinzes bok ”Die baltischen Sprachen. Eine Einführung” (Leipzig-Berlin-München: Langenscheidt, Verlag Enzyklopädie, 1994)2, recenserad av J. D. Ranges (s. 279–283), en utförlig bibliografi över baltistiska arbeten från 1994, sammanställd av P. Wójcik med medarbetare (s. 287–313), en lista över publikationer som ”Linguistica Baltica”s redaktion mottog 1995 (s. 315–318) samt ett ordregister sammanställt av W. Sowa och M. Grzelak (s. 319–328). Som framgår av denna korta översikt över ett enda band blir ”Linguistica Baltica”, vid sidan av ”Baltistica”, grundad av J. Kazlauskas, en av de viktigaste tidskrifterna inom baltistiken och samlar lingvister från olika länder som skriver om de baltiska språken. Vi ser otåligt fram emot kommande band av denna tidskrift, som är utmärkta både till innehåll och form. Avslutningsvis bör man också påminna om att ännu en ny tidskrift för baltistik, ”Res Balticae”, grundades i Italien tack vare de två unga och energiska baltisterna P. U. Dini och N. Michailov samma år, 1995, då den recenserade volymen av ”Linguistica Baltica” utarbetades,3 och att den tidigare grundade tidskriften ”Ponto Baltica” utkom med sin VI-asis volym. Dessutom anordnade den framstående indoeuropeisten och baltisten A. Bammesberger år 1995 en stor internationell konferens för baltister1 i Eichstätt i södra Tyskland, utöver den VII-ojo baltistkongressen som hölls i Riga. Således börjar baltisternas röst höras allt vidare ute i världen; låt oss hoppas att den blir allt starkare och fastare. Saulius Ambrazas 258