On some case forms of personal pronouns in ancient Latgalian Written sources and up-to-date dialects

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIX (1998) Anna STAFECKA Latvijas Universitātes Latviešu valodas instituts, Rīga OM VISSAS ASPEKTER AV PERSONLIGA PRONOMEN I ÄLDRE LATGALISKA SKRIFTER OCH MODERNA DIALEKTER I Lettland har historiskt två skriftspråkstraditioner utvecklats: det lettiska litterära språket, eller nationalspråket, som bygger på mellandialektens eller de låglettiska dialekterna, och det latgaliska skriftspråket, vars grund utgörs av de latgaliska dialekterna inom höglandets eller höglettiska dialekt. Det latgaliska skriftspråkets början kan spåras till slutet av 1600-talet, då de första latgaliska anteckningarna förekommer1, men den första kända latgaliska boken – ”Katoliszka Dzismiu Gromota..”, utgiven i Vilnius 1730 – har inte bevarats; den nämns i bibliografiska förteckningar2. Utformningen av det latgaliska skriftspråket bestämdes av den historiska situationen. Efter den senaste delningen av Livland 1629 förblev Latgale under katolska Polens inflytande, medan lutherdomen befästes i Kurland och Livland. Jesuiterna flyttade till Daugavpils efter att ha fördrivits från Riga och Cēsis och började grunda missionscentra. Daugavpils blev ett betydande jesuitcentrum i Europa; där öppnades jesuitskolor3. I sitt missionsarbete lärde sig jesuiterna de lokala dialekterna. Behovet av böcker på den lokala dialekten uppstod, eftersom den hittillsvarande litteraturen inom den katolska kyrkan dominerades av den så kallade J. Elgers skriftspråkstradition, som byggde på låglettiska talformer och var främmande för letterna i Daugavpilsområdet. Men inte heller de lokala dialekterna var enhetliga. Variationen i språkmedel tvingade skribenterna att söka en kompromiss, eller en överdialektal skriftspråksform, genom att välja inte bara den ena eller andra lokala dialektvarianten utan också motsvarande motsvarighet i den låglettiska skrifttraditionen eller i andra språk (polska, latin). Hur valet av språkmedel kommer till uttryck i användningen av personliga pronomens former under det latgaliska skriftspråkets äldsta period har undersökts genom att studera formernas användning i tre av de viktigaste skriftliga monumenten: evangelieöversättningen ”Evangelia Toto Anno..“ (Ev), utgiven 1753, och den andliga, utgiven 1821 1 Skat., piemēram, B r e ž g o B. Latgolas pagōtne, Daugavpils, 1943, 109.lpp. 2 M a n t e u f f e l G. Bibliografisk notis om lettiska skrifter, som publicerats från 1604 till 1871 på höglettiska eller den så kallade överländska respektive polsk-livländska dialekten, sammanställda i strikt kronologisk ordning. – Tidskrift utgiven av Lettisch-Literärischen Gesellschaft, Mitau, 1885, Bd 17, St. 2, S.184; S e i l e V. Grāmatas Latgales latviešiem. Riga, 1936, 14–15. 3 K l e i n t j e n s s J. Latvijas vēstures avoti jezuītu ordeņa arhīvos, Rīgā, 1940, 1, 243–260. 140 dziesmu krājumā „Dzismies Swatas...” (DzSw), kā arī 1805.gadā izdotajā kristīgās mācības izskaidrojumu grāmatā „Wyƒƒa Mocieyba Katoliszka...” (WMK). Såväl i Latgales dialekter som i latgaliska skriftliga källor uppvisar personliga pronomen den största variationen av kasusformer. I de skriftliga källorna dominerar genitivformerna i singular av första och andra personens pronomen manis, tevis, såsom Tis ir kotris pec manis atnoks Ev 4, ey pakal manis Ev 9, jùs na eƒƒit gudynowu ƒzy manis Ev 30, piec tewiś DzSw 56, diel Tiewis DzSw 70, diel' tiewis WMK I 129, nalidzit barnim nokt’ pi manis WMK II 43, som inte är typiska för Latgales dialekter (när slutvokalen faller bort förekommer de endast i de norra dialekterna i Latgale, till exempel mànc’ i Baltinava). Former manis, tevis förekommer däremot i J. Špungianskas grammatik ”Dispositio imperfecti...” från 1732, vilken möjligen är ett försök att finna en kompromissform i skrift mellan lettiskans två huvuddialekter4, liksom i senare latgaliska grammatiker från 1800-talet (Akielewicz 1817: 14; Kossowski 1853: 12) och i 1900-talets normativa latgaliska grammatiker (Skrinda 1908: 36; Trasuns 1921: 20; Strods 1933: 20; Daškeviča 1936: 42). manis, tevis har lånats in i latgaliska texter från den lettiska skriftspråksformen i nedre lettiska. De skriftliga källorna återger emellertid också kasusformsvarianter som är typiska för dialekterna i Latgale. I evangelieöversättningarna och boken ”Dzismies Swatas...” förekommer således ganska ofta en äldre företeelse där genitiv- och ackusativformen i singular inte skiljs åt, till exempel, ka byus atjemta nu mani Ev 56, na redzeƒit mani nu ƒzo tayka Ev 9, ikƒzan mani tycti Ev 84, un jau na redzeƒit mani Ev 41, apdzies iksz mani wyssas ikaroszonas launas DzSw 13, nu Tiewi łyudzu ayz bildiey ƒzonas Dz Sw 68, pi Tiewi ir daudź źelestibu DzSw 109; Jämför dialekterna: mańi ź t’i nau i Andrupene Adt 12, kaļ p'i c mańi raudova i Izvalta, Adt 39, b'eja àiz mańi gonùs i Pilda. I de granskade skriftliga källorna har inga genitivformer på -e respektive -a (maņa, t'ev'à) belagts, vilka har ett vidsträckt användningsområde i de centrala och östra dialekterna i Latgale. 4 En utförlig analys av denna grammatik har givits av R. Grabis, se G r a b i s R. Latviešu valodas gramatikas 18.gs. pirmajā pusē. – LPSR ZA Vēstis, 1984, Nr.9, 89–97. 141 Tie latgaliska skriftspråk uppträder först i mitten av 1800-talet, men under 1900-talets normering av det latgaliska skriftspråket blir de isolerade och återfinns inte i någon av de latgaliska normativa grammatikerna. Ackusativ singular mani, tevi är dominerande både i de undersökta skriftliga källorna och i dagens dialekter i Latgale, till exempel, jis mani pagūdinos Ev 42, apguls apleyk tiewi Ev 57, kab tu pret tiewi WMK I 39, uz rukom tiewi nosos' WMK I 115, eļjit mani piiamufzy WMK I 185. Dock används också ganska ofta gamla instrumentalisformer manim, tevim i ackusativisk betydelse (särskilt efter prepositioner), till exempel, pijacyja ap tiewim Ev 25, Winļz liciebyu dus ap manim Ev 45, ku es dzierzu ap tiewim Ev 56, tyudzit tikwin par manim Diwu WMK I 119, adgoia Motie Kunga muna uz manim WMK 118, še Wyfļa ziemie ir pret tiewim WMK II 160, uz Tiewim DzSw 60. Sådana former förekommer både i dialekterna i Latgale, till exempel adguo iz manīm i Nautrēni, runūom ap t'āvīm i Bērzgale, och i några centrala dialekter i Zemgale (Rudzīte 1964: 225), liksom i gammallatviska texter (Barbare 5). I en del av Latgales dialekter (särskilt i Sydlatgale), liksom i de flesta leizemnieku-dialekter, finns det innovativa former som liknar ackusativformer, med -i- mani, tevi, vilka också förekommer sporadiskt i skriftliga källor, till exempel, krystā systu leydz ar Tiewi Dz Sw 42. I skriftliga källor dominerar dock de äldre instrumentalisformerna, såsom way na eļļi ļadereis ar manim por graļļi Ev 21, na tureļi dalas liidz ar manim Ev 33, kotrys na toļa ar manim, tis izbórsta Ev 27, treys dinas cijz ar manim Ev 55, Diws ir ar Tiewim DzSw 72. I dagens dialekter i Latgale är de uppenbarligen ett försvinnande fenomen och förekommer främst i den äldre generationens tal. De dialektspecifika singularformerna i lokativ manī, tevī är inte belagda i de undersökta skriftliga källorna. Liksom i leizemnieku-skrifter används även här konstruktioner med iekš, iekšan och genitiv manis, tevis i lokativ betydelse, till exempel, na tycja ikļzan manis Ev 42, tis palik ikļzan manis Ev 50, na pames ikļz tiewis akminia wiers akminia Ev 58, Kad ikļz manis tureia nuceļiu ‘cerību’ WMK I 93, kotry ikļz manis tyc WMK I 175. 142 De föreslogs också i 1800-talets latgaliska grammatiker (Akielewicz 1817: 14; Kossowski 1853: 12). I plural har första och andra personens pronomen färre böjningsformsvarianter, både i dialekterna och i de skriftliga källorna. I genitiv är formerna mūsu, jūsu vanliga; i de skriftliga källorna förekommer de också efter prepositioner som styr dativ i lettiskt standardspråk och i de sydlettiska dialekterna, till exempel, Kuram nu jù[[u Ev 65, pec iusu stieyksimes DzSw 26. I boken ”Wy[[a Mocieyba Katoliszka..” används konsekvent mūs, jūs efter prepositioner, till exempel, patykusie diel myus WMK I 21, Diel atpe [ifzonys myus nu graka WMK I 22, Kay invadniks myusu atroda uz Siewim mieykstu [irdi pi myus WMK I 109, gryb nu myus byut’ gudynots WMK I 165. I de skriftliga källorna påträffas dock även dativformer efter prepositioner, till exempel, kas nu jums dawe[[uz manis graku Ev 30, prycas jù[[u nikas ne atiims nu jums Ev 42, e[[i pi mums ktotu Dz Sw 1. Ackusativformerna mūs, jūs (myus, jyus), som är identiska med formerna i lettiskt standardspråk och i de sydlettiska dialekterna, dominerar också i latgaliska skrifter, till exempel, kay es a[[mu uyciews jus Ev 33, pidu[[im tim, kotry myus abkaytynoy WMK I 109. De är utbredda i södra och västra dialekter i Latgale. I skriftliga källor förekommer även de äldre dativformerna mums, jums i ackusativisk betydelse, främst i översättningar av evangelierna och i samlingar av andliga sånger, till exempel, kad mes at[aciu//bem tim, kotry mums syutija Ev 3, nikas mums naway fadereis Ev 21, Kungs, glob mums Ev 18, Siwites cytas nu myu fie jom porbyidija mums Ev 36, Nu baznieycom izjzkie rs jums Ev 45, Globoy mums nu netaymibu DzSw 2, tyma dinā sorg mums DzSw 21, ispestiey mums DzSw 40, Jam mums zam sowas globszonas DzSw 80, Nuwied mums ti, kur pats essi DzSw 117. Sådana former förekommer i dag i vissa dialekter i Latgale, till exempel sūn’c jūms i sajēma, sūn’c jūms i palaiss i Izvalta (Adt 38, Lgr 516), liksom i Barkava, Dagda och Vārkava. De har ett större utbredningsområde i de seliska dialekterna i Zemgale och Vidzeme. De förekommer också i de gamla skrifterna från låglandsdialekterna (Manceļs verk), där de kan förklaras med dialektpåverkan (Barbare 12). 143 Även pluralformerna av lokativ med iekš, iekšān och dativ (mer sällan genitiv) har övertagits från de sydlettiska skrifterna, till exempel, way tod na twieyka sirds myusu ikžan mums Ev 37, un kas tikwin iksz iums turis DzSw 15, nokuža guda, kotrys ikžz myus byuš apiowieyts WMK I 63. kab winia [ticiba] na patyktu ikžz mums woja WMK I 74. Till skillnad från det lettiska standardspråket och de sydlettiska dialekterna har de äldre tredje personens pronomen bevarats i Latgale: jis, ji (jei) och i plural jie (ji) jās (juos). De används också i de äldsta latgaliska skriftkällorna, sida vid sida med de sydlettiska formerna viņš, viņa, viņi, viņas, till exempel, Un waycowa winia un facyja jam Ev 4, wini jam paſacyja Ev 13, Winsz ſacyja uz winim Ev 15, Ayſto zynawa, kas jis ir Ev 13, piec Diwa Jey ir pyrma WMK I 123. I boken ”Wyſſa Mocieyba Katoliszka..“ används främst det för södra Latgales dialekter mest karakteristiska is, till exempel, lai Is ab ju badojas WMK I 35, Is aizit mums prižka WMK II 71, Way war is apſadumot WMK I 156; jfr dialekterna: is kuozuōs biè Asūnē, brāuk' is vār Aulejā, žāluōt' is kā muočā, tā žalova Skaistā. I evangelieöversättningen är det sporadiskt belagt att pronomenet katrs används i betydelsen av personpronomenet viņš: Kotrys celis pajeme Barnu un Moti jo nakti, un nugoja uz Egyptu Ev 10, jfr: Tod winsz celis pajeme Barnu un Moti jo un atgoja Ev 12; även i plural: Kotty ‘vini’ isklauſijužy Kienina nugoja Ev 14. Till skillnad från första och andra personens pronomen, för vilka konstruktioner med iekš, iekšān och genitiv vanligtvis används i skriftkällorna för att uttrycka lokativ, återges även de för dialekterna karakteristiska lokativformerna av tredje personens pronomen, till exempel, na zyni, kas jamā [Jeruzalemē] nutika tom dinam Ev 35, ihyka imā [siksnā] WMK I 50, igodoi kay cieszki ‘bieži’ imā [grēkā] eſſi krytis WMK II 146, daudž imā [dzīvē] ir worgū un badū WMK II 160, igoia imā [baznīcā] diel applesžonys iós monta WMK I 162. I de flesta fall används dock konstruktioner med ar iekš, iekšān och genitiv för att uttrycka lokativ. Det bör tilläggas att genitivformer av jis, ji är vanligare, till exempel, 144 Ikf̦zan jo dzieywie byja Ev 7, Kas tyc ikf̦zan jo, tys na top fudiets Ev 47, ikf̦ jó [cepļa] imiest’ WMK I 20, Tycieyba tu iksz Jó padareja WMK I 32, Radieja iksz jó dweseli protieygu WMK I 12, ikf̦ iós [Baznīcas] WMK I 77, caur pawielefzonom kotras ikf̦ iós [ticibas] turim WMK I 74. Men det förekommer också konstruktioner med iekf̦, iekšan och genitiv viņa, viņas, till exempel, želeftiba Diwa byja ikf̦zan winia Ev 11, ifoka dzieyt ora tūs, kotry pordowowa ikf̦ z winias [svētnīcas] Ev 58, ab waiadzieybu tycieyfzonys ikf̦ Winia WMK I 186, io ikf̦ winis [domas] turim patikf̦zonu WMK I 192. På liknande sätt återges också lokativ plural, som används ganska sällan i de undersökta skriftliga källorna, till exempel, imōs [baznīcās] kawieiāmes WMK I 161, apsaimtis imūs [grēkos] wayrog nakryst’ WMK II 68, eller också i plural: ik wins, kotrys tyc ikf̦zan winu Ev 87. De nämnda lokativformerna förekommer också i 1800-talets latgaliska grammatiker i singular: iksz Jo, ios v. Jymā (Akielewicz 1817: 16; Kossowski 1853: 13); i plural: iksz Jm, iom, Jymīs, jymōs (Akielewicz 1817: 16), iksz Jm, iom, iksz Winim, winiom v. winiūs, winiōs (Kossowski 1853: 13). I Latgales dialekter finns två varianter av genitiv plural: jū och jūs. I evangelieöversättningen används främst jū, till exempel, kad jū naway Ev 10, ayfto jū byja nikny dorbi Ev 47, parodija winiam wyf̦as Kienif̦ies Paf̦aula un gudu jū Ev 25, Nu auglu jū pazieyst winius Ev 55, Un topa wala acs’ ju Ev 36, Mer sällsynt förekommer jūs, till exempel, Tod atwiera jūs f̦apraf̦zonu Ev 38, tomova natycieybu jūs Ev 44, winf̦ atpeftieys sowus lauds nu grakim jus Ev 82. Däremot används jūs konsekvent i boken ”Wyf̦a Mocieyba Katoliszka..“, till exempel, kayda jūs bija sapraszona WMK I Ievads, waiag leydzynot jūs waiadzieybas WMK I 184, pleysa jūs sirds’ nu dus’mis WMK I 110, dadzierdusie tu jūs runu WMK I 119, wyf̦i nu jūs mo iom atfyftoios WMK I 172, nu jūs WMK II 172. 145 I dag förekommer jū huvudsakligen i sydvästra Latgales dialekter, medan jūs återfinns i ett övergångsdialektområde med stor utbredning. Mer sällan används i skriftliga källor det låglandslettiska viņu, till exempel kūt pi winiu Ev 6, komart pi winiu daisi WMK II 151. Vid en granskning av användningen av personliga pronomen i de första betydelsefulla latgaliska skriftkällorna kan man dra slutsatsen att användningen av pronomenens kasusformer där överensstämmer med beläggen från Latgales och Augšzemes dialekter (trakten kring Ilūkste). Även inflytandet från den låglandslettiska skrivtraditionen är mycket starkt. Inkommet 1998-02-19 LITTERATUR- OCH KÄLLFÖRTECKNING A k i e l e w i c z E. 1817: – Grammatyka Inflancko – Łotewska krotko zebrana dla Uczących się Języka Łotewskiego, W Wilnie. 44 s. Adt – Texter på dialekten i Augšzeme, Riga, 1983. B a r b a r e D z. – Pronomen. – Det morfologiska systemets utveckling (manuskript), finns hos förlaget ”Zinātne”. D a š k e v i č a V. 1936: Latgaliska språkets grammatik, Moskva. Dz Sw – Dzismies Swatas uz guda Diwa Kunga, Jumprowas Maryas un Diwa Swatu izdrukowotas Wilnā pi Baznickungu Bazylīnu 1821.goda. K o s s o w s k i T. 1853: Grammatyka Inflansko – Łotewska dla uczących się języka Łotewskiego, Rīgā. Lgr – E n d z e l i n s J. Lettiska språkets grammatik, Riga, 1951. R u d z ī t e M. 1964: Lettisk dialektologi, Riga. S k r i n d a O. 1908: Łatwišu wohudas gramatika, Piterburga. S t r o d s P. 1933: Rättstavningsordbok, Rēzekne. T r a s u n s F. 1921: Łatwišu wohudas Gramatika del latgališim, Rīgā. WMK – Wyssa Moceiba katoliszka caur waycoszonom un atsac ieyszonom sabykta..., Połocka, 1–2, 1805. OM VISSAS KASUSFORMER AV PERSONLIGA PRONOMEN I DE ÄLDSTA LATGALISKA SKRIFTERNA OCH I DAGENS DIALEKTER Sammanfattning Artikelns undersökningsobjekt är varianter av kasusformer av personliga pronomen i de äldsta skriftliga källorna på latgalliska, jämförda med uppgifter från dagens höglettiska dialekter. Det undersökta materialet gör det möjligt att dra slutsatsen att den dialektala grunden för personliga pronomen i de skriftliga texterna inte enbart utgjordes av de sydliga dialekterna i Latgale, utan även av de seliska dialekterna i Zemgale (nära Ilūkste). Dessutom kan påverkan från den äldre lettiska skriftspråkstraditionen iakttas i de latgalliska skrifterna. 146 OM VISSAS KASUSFORMER AV PERSONLIGA PRONOMEN I FORNTIDA LATGALISKA SKRIFTLIGA KÄLLOR OCH I DAGENS DIALEKTER Sammanfattning Denna artikels undersökningsobjekt är variationen i kasusformer av personliga pronomen i de äldsta källorna på skriven latgalliska, jämförd med uppgifter från dagens höglettiska dialekter. Det analyserade materialet gör det möjligt att dra slutsatsen att den dialektala grunden för de personliga pronomenen i de skriftliga texterna inte endast var de sydliga dialekterna i Latgale, utan även de seliska dialekterna i Zemgale (nära Ilūkste). Även påverkan från den äldre lettiska skriftspråkstraditionen kan iakttas. 147