F. W. Haacko „Vocabvlarivm Litthvanico–Germanicvm, et Germanico–Litthvanicvm“ (Halle, 1730)

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIX (1998) Vincentas DROTVINAS Vilnius pedagogiska universitet F. W. HAACKES ”VOCABVLARIVM LITTHVANICO–GERMANICVM, ET GERMANICO–LITTHVANICVM” (HALLE, 1730)1 1. Halles pietism. I slutet av 1600-talet uppstod en ny riktning – pietismen – inom den lutherska kyrkan i Tyskland. Dess grundare, den tyske teologen Philipp Jakob Spener (1635–1705), strävade i sitt programskrift ”Pia desideria” efter att förbättra kyrkolivet genom att främja individuell fromhet och vidareutveckla reformmålen. Speners vän, prästen August Hermann Francke (1663–1727), började omsätta dessa idéer i praktiken. Efter studier i teologi samt östliga och moderna språk förkunnade han sina pietistiska idéer i Leipzig och Erfurt och blev en av Speners mest aktiva anhängare i Halle (Brandenburg). År 1692 kallades Francke till Halle för en tjänst som präst och universitetsprofessor. Universitetet i Halle, grundat 1694, blev pietismens centrum. Francke inledde sin verksamhet med endast 4 taler och 16 groschen; i sitt församlingshem tog han hand om fattiga barn i Glaucha, en förstad till Halle. Hans pietistiska propaganda åtföljdes av energisk organisatorisk och pedagogisk verksamhet. Under 1700-talets första årtionden började skolor på flera nivåer verka i Halle, och ett barnhem för föräldralösa och fattiga (Waisenhaus) inrättades med industriella och ekonomiska avdelningar (bageri, tvättstuga, apotek, tryckeri med förlag, botanisk trädgård med mera). Sammanlagt fanns där år 1730 3 000 elever och lärare. Pietismen som religiös strömning spreds snart i Europas länder, både genom pietistisk litteratur som gavs ut på olika språk och genom studenter från många länder som studerade i Halle. Pietismens missionsverksamhet nådde Ryssland, Indien och Nordamerika. 1Denna artikel bygger på en utvidgad föreläsning som hölls vid kollokviet ”Halle som centrum för översättningsverksamhet” (Halle als Zentrum der Übersetzungstätigkeit) i Halle den 14 november 1996. Se den tyska versionen av artikeln (Drotvinas: 1998). Jag vill varmt tacka prof. dr Paul Raabe, direktör för teologiska fakultetens Franckeschen Stiftungen vid Martin Luther-universitetet Halle-Wittenberg, och prof. dr Udo Sträter, direktör för det nämnda fakultetens interdisciplinära centrum för pietismforskning, samt dr Thomas Müller, direktör för biblioteket (Hauptbibliothek Franckeschen Stiftungen), för möjligheten att forska i Halles litauistik och arbeta i Halles arkiv och bibliotek. I detta sammanhang vill jag också tacka docent dr Gertrud Bense, Halleforskare inom baltistik och traditionsvårdare, för ett varmt och givande professionellt samarbete. 82 Även om teologerna vid universitetet i Königsberg höll fast vid den traditionella, ortodoxa lutherdomen längre, påverkade pietismen i Halle även detta område. Efter den stora pesten och hungersnöden 1709–1711 blev bristen på predikanter och lärare i Litauen mindre särskilt tydlig. Därför började universitetet i Halle utbilda präster med pietistisk inriktning som, utöver tyska, kunde nationella språk – alltså predikanter för litauiska och polska församlingar. 2. Halles litauiska språkseminarium och dess människor. De preussiska myndigheterna gjorde stora ansträngningar för att stärka lutherdomen och utvidga utbildningen i landet. Redan 1718 beordrade den preussiske kungen Friedrich I att litauiska språkseminarier skulle inrättas i Königsberg och Halle. Det första seminariet började verka i Königsberg 1723. Vid den teologiska fakulteten vid universitetet i Halle började ett sådant seminarium (Seminarium Lithuanicum, Littauisches Seminar, Preußisch Seminar) verka först 1727 och var verksamt till 1740.2 Seminariet hade också germaniserande syften. När Francke valde ut kandidater måste han följa kungens anvisning att föreslå personer som inte var preussar till börden för tjänster som predikanter och lärare i Preussen (Skrupskelis 1967: 15–16). Teologistudenterna, blivande predikanter i litauiska församlingar och lärare vid kyrkliga skolor, fick sitt uppehälle från det så kallade Freitisch, det vill säga de understöddes av myndigheterna. Varje år besöktes seminariet av ett tiotal personer; sammanlagt studerade omkring 40 personer där (Schiller 1994: 195–223). En av förutsättningarna för en framgångsrik förberedelse inför det pastorala arbetet var kunskaper i litauiska. Alla deltagare i Halles litauiska språkseminarium måste nämligen lova att efter avslutade studier bege sig till litauiska församlingar i Preussen. En del av dem hade studerat vid universitetet i Königsberg och deltagit i det litauiska språkseminarium som tidigare hade inrättats där. Vid seminariet i Halle undervisades litauiska, läromedel för språkinlärningen utarbetades och man sörjde för utgivningen av pietistisk litteratur på litauiska. Under 1730- och 1740-talen blev Halle det andra centrumet för litauiska studier efter Königsberg (Gineitis 1990: 54–55; Gineitis 1995: 63; Palionis 1995: 126; Zinkevičius 1990: 249–252; Drotvinas 1998: 157–171). Det är uppenbart att seminariet i Halle endast kunde fullgöra sitt uppdrag genom att organisera undervisningen i litauiska på ett ändamålsenligt sätt. För detta krävdes kvalificerade lärare och lämpliga läroböcker. Av de litauiska grammatikornas historia vet man att den första litauiska grammatiken, ”Grammatica Litvanica”, gavs ut 1653 i Königsberg av Daniel Klein, litauisk präst i Tilsit och översättare av psalmer; året därpå utkom också en grammatik på tyska, ”Compendium Litvanico–Germanicum”. År 1673 utkom Kristupas Sapūnas och Teofilis Šulcas grammatik ”Compendium Grammaticae Lithvani 2 Andra menar att seminariet i Halle var verksamt till 1765 (Skrupskelis 1967: 17; Lebedys 1977: 151), men varken de första seminariehistorikerna (Specht 1935) eller dagens forskare (Schiller 1994) anger detta år. Kanske uppstod denna uppfattning därför att Freitisch finansierades till 1765, även om studenter inom olika ämnen utnyttjade dess tjänster. 83 cae“. Även om dessa grammatiker erbjöd vissa beskrivningar av det litauiska språkets grammatiska system och ett urval av hjälpmedel för språkundervisningen, banade den första litauiska ordboken i Litauen mindre väg än de första grammatikerna. Det fanns visserligen personer som sammanställde ordböcker och samlade in material. I förordet till sin grammatik skrev D. Klein att han tillsammans med grammatikerna överlämnat också en litauisk ordbok (grammaticam novam una cum annexo Compendio Germanico, ut et Lexico Litvanico, quae ad pedes Serenissime Vestrae Celsitud. Subiectissimi depono), men under lång tid saknades en litauisk ordbok i Litauen. Avsaknaden av en ordbok försvårade arbetet med att normera de litauiska skrifterna i Ostpreussen. Till sist behövdes en ordbok, med D. Kleins ord, inte bara till gagn för kyrkorna och den lärda ungdomen utan också för ”dem som umgås med litauer eller styr och dömer dem” (Compendium, s. 2). Eftersom den nämnda ordboken av D. Klein eller någon annan inte gavs ut, blev arbetet med att sammanställa och publicera en ordbok allt mer aktuellt även under 1700-talet. Man vet inte mycket om förutsättningarna för att en litauisk ordbok skulle komma till eller sammanställas i Halle. Även om det rådde en sorts tävlan mellan teologerna och universiteten i Halle och Königsberg om att utarbeta och ge ut religiös litteratur på litauiska, talades det inte om några konkreta planer på att sammanställa en ordbok.3 Omständigheterna gjorde att rollen som barnmorska vid tillkomsten av den första tryckta litauiska ordboken i Litauen tillföll det litauiska språkseminariet i Halle, inte Königsberg. Förutsättningarna för ordbokens tillkomst klarnar något genom en översikt över livet och den litauiskfilologiska och pedagogiska verksamheten i Halle hos två litauiska skrift- och språkvetare som arbetade där – Johann Richter och Friedrich Wilhelm Haack. Den kanske första antydan om att en ordbok höll på att sammanställas finns i ett brev av den 26 januari 1727 från Klaipėdas superintendent Johann Arnoldt Pauli (1682–1741) till Francke. I brevet skrev Paulis att två av hans män samlade ord ur tryckta protestantiska skrifter och sammanställde en ordbok. Man kan anta att ordboken syftade till att återge ordförrådet i den tidens religiösa skrifter (Winter 1954: 44–47). Vi torde inte missta oss om vi säger att det språkliga arbetet, och särskilt sammanställandet av ordböcker, under 1700-talets första årtionden hängde samman med den ökade verksamheten kring översättning av protestantiska skrifter till litauiska, deras förberedelse för tryckning och utgivning. Vid den tiden utkom på litauiska Luthers lilla katekes (1722), Nya testamentet (1727), den andra upplagan av Jonas Rėzas psalmbok ”Pſalteras Dowido” (1728), Bibeln (1735) och andra skrifter, vilka blev en impuls till lexikografiskt arbete: för somliga var de en praktisk källa vid sammanställningen av ordböcker, medan de för andra öppnade ögonen för att man inte borde begränsa sig till enbart skriftspråkets ordförråd, utan måste samla in material från det levande språket. 3 För en utförligare redogörelse för Franckes planer på att förbereda en bibelöversättning och andra litauiska publikationer i Halle, se Kaunas 1996: 120. 84 Den förste som undervisade i litauiska vid seminariet var den klaipėdiškiske Jonas Richteris (Johann Richter, 1705–1754). Han inledde sina teologistudier vid universitetet i Königsberg och besökte sannolikt även det lokala seminariet i litauiska. Richter inskrevs vid universitetet i Halle den 12 maj 1727, tog examen från universitetet med graden magister artium och utsågs till seminariets föreståndare och lärare, men arbetade där inte länge, fram till hösten 1728. Man antar att den handskrivna tysk-litauiska ordbok från 1728, vars författare är okänd och som nu förvaras i biblioteket vid Franckes stiftelser i Halle (Hauptbibliothek der Franckeschen Stiftungen), är en avskrift av Richters verk. Som efterträdare till Richter utsågs en annan klaipėdiškis, Friedrichas Wilhelmas Haackas (1705–1754), son till Erdman Haack, präst i den litauiska församlingen i Kretingalė, som hade deltagit i redigeringen av Lysius katekes från 1719. Från 1724 studerade han i Königsberg och från 1727 vid universitetet i Halle, där han följde föreläsningar vid seminariet i litauiska; efter Richters avresa undervisade han själv i litauiska vid seminariet och ledde det från 1728 till 1732 (Biržiška 1963: 67–69). Nya uppgifter om Haackas liv och verksamhet har inte publicerats på senare tid. Han nämns visserligen i de senaste tyska biobibliografiska ordböckerna, exempelvis i ”Biografisk och bibliografisk ordbok över lärare i främmande språk i det tyskspråkiga området” (Schröder 1989: 179). Haackas liv (dock utan nya fakta) och verk beskrivs något utförligare i ”Biobibliografisk handbok i 1700-talets språkvetenskap” (Bio–bibliographisches Handbuch 1996: 2–3).4 Även om Haackas biografi liknar Richters (litauisk härkomst eller åtminstone kunskaper i litauiska från unga år, teologistudier i Königsberg och Halle, samma arbete med att sprida pietismens idéer i litauiska församlingar), varade hans verksamhet något längre och blev därför mer produktiv. Haackas första tryckta arbete på litauiska var sannolikt hans och hans elevers översättning till litauiska av ”Ordentliche Lehre des Heyls der Seele” (1714), skriven av den berömde tyske teologen och psalmförfattaren, Franckes medarbetare Anastazijus Freylinghausenas (1670–1739), och känd som ”Dawádnas Mókſlas apie Duſ́iós Iſ́gánimą […] iſ́bdútas nůg Draugů Lietuwiſ́kôs Iſ́kalôs […]” (1729). Utgivningen visade hur svårt det var att i Halle bygga upp en litauistisk skola för framställning och utgivning av skrifter och att det inte fanns många som kunde översätta pietistiska psalmer till litauiska. I den första upplagan av ”Dawádno Mókſlo […]” fanns nämligen fyra psalmer och i den andra fem; de var inte nya, utan hade översatts till litauiska redan tidigare (Drotvinas 1997: 461–468). 4 1728–1732 sändes Haackas till Įsrutis som tolk och ledsagare åt Salzburgkolonisterna. Några uppgifter om denna period har inte kunnat hittas i Salzburgområdets arkiv (Landesarchiv). – År 1733 prästvigdes Haackas i Berlin, tjänstgjorde därefter som diakon i Gumbinė och präst i Gerviškėnai; från 1734 till sin död var han präst i Pilkalnis. 85 Därav dras slutsatsen att Halle saknade personer med den kompetens inom litauistiken som krävdes (Gineitis 1995: 63). Haackas arbetade under något gynnsammare förhållanden, men han fick utföra en uppgift som Richter inte hade fullföljt. Med utgångspunkt i Nya testamentet (1727) och psaltaren (1728), som redan hade utkommit i Königsberg, sammanställde Haackas en ordbok i två delar, ”Vocavblarivm Lit–thvanico–Germanicvm, et Germanico–Lit–thvanicvm, Darin alle im Neuen Teſtament und Pſalter befindlichen Wörter nach dem Alphabet enthalten ſind, Nebſt einem Angang einer kurtzgefaßten Litthauischen Grammatic ausgefertiget von Friedrich Wilhelm Haack […]. Halle: Druckts Stephanus Orban, Univerſ. Buchdr. 1730.”, med ett kort tillägg om litauisk grammatik,5 Detta var den första tryckta litauiska ordboken för hela Ostpreussen. Ordbokens delar är olika stora: den första, litauisk-tyska delen, är större (s. 1–151) och innehåller 4886 ord (Abąs, źo das Lager – źywa-tas, o der Leib), medan den andra, tysk-litauiska delen, är mindre (s. 152–230) och innehåller 4361 ord (Aaron – Aornas – Zwölffte – Dwyliktas).6 Över 100 ord förekommer endast i den litauisk-tyska delen; mer än 50 ord i de båda delarna har olika tyska (respektive litauiska) motsvarigheter, och mer än 20 uppslagsord skiljer sig åt i ordbildning, stavning och så vidare. I den tysk-litauiska delen framgår vilket tyskt ord som motsvaras av ett eller flera (2–5) litauiska ord, men deras grammatiska karakteristik eller andra kännetecken upprepas inte. Den är snarare ett slags register över litauiska motsvarigheter till tyska ord. 3. Ordbokens lexikologiska översikt. Haackas ordförrådsinventarium i ordboken bestäms av källorna. Därför skulle det vara mest korrekt att dela in innehållet i tematiska grupper och fastställa deras proportioner med kännedom om källornas inventarium. Enligt forskarna hämtade Haackas inte orden från de nämnda källorna i sin helhet, utan gjorde ett urval (Palionis 1995: 130). Hittills saknar vi mer detaljerade studier av ordbokens lexik, och därför försöker vi här beskriva den utifrån några enstaka drag. Ett av de mer karakteristiska tematiska skikten i innehållet är den religiösa och kyrkliga vokabulären, som lämpligen kan delas in i egennamn och appellativer. Bland egennamnen förekommer först personnamn, närmare bestämt namn på Bibelns patriarker, profeter och apostlar: Abelas, o; Abraomas, o Abraham; Adomas, o Adam; Aaronas, no Aaron; Baltramėjus, jaus Bartholomäus; Dowidas, do der David; Jókubas, bo Jacob; Jonas, no der Johannes; Powilas, lo der Paulus och så vidare; några av dem har bevarat inflytandet från polska, det förmedlande språket, till exempel Alioźus, ßaus; Elioßus, ßaus der Elias; Eźaioßus, ßaus der Esaias; Malakioßus, ßaus der Malachias; Jeźus, 5 Förordet till ordboken (Vorbericht) skrevs av stiftelsens föreståndare Gothilfas Augustas Francke, som där redogjorde för verksamheten vid seminariet i litauiska (Koženiauskienė 1990: 463). 6 Nurodomas ir dvigubai didesnis žodžių skaičius (Palionis 1995: 131). 86 zaus Jėſus; Jobas, bo der Hiob, Kristus, ſtaus Christus; Matteuſbas, šo der Matthäus; Meſſioſbus, šaus der Meſſias; Moizieſbus, šaus. Retesni moterų vardai, pavyzdžiui, Marya, ôs die Maria; Rebekka Rebecca; Žore, ês die Sarah; Zuzane, nês die Susanna. Det finns betydligt färre ortnamn i ordboken, till exempel Akaja, jôs Achaja; Egiptas, to Aegypten; Epėzas, žo Ephesus; Judėa, ôs Judea; Jėruzale, lês Jerusalem; Kenкrea, ós Cenchrea; Zodoma, môs Sodom och så vidare. Det är värt att notera att ordboken inte innehåller ett enda person- eller ortnamn från Preussen eller Litauen mindre. Ordbokens allmänna ordförråd kan illustreras med åtminstone följande lexem som betecknar vissa religiösa begrepp: himmel: Dangus, gaus Der Himmel; himmelsk, ko himmlisch; den himmelske, kojo der Himmlische; himmelsfärd=, mo die Himmelfahrt; Gud: Dievas, o Gott; gudomlig, ko göttlich; den gudomlige, kojo der Göttliche; Diewo=föraktare, jo ein Gottes=Verachter; Diewo=gudlös, jancio ein Gottloſer; Diewo=den gudlöse, janciojo der Gottloſe; Diewo=ark, nês der Gottes=Kaſten; gudomlighet, ſtes die Gottheit; jfr. vidare Bediewis, wjo ein Gottloſer; gudlös, ko gottloß, gudlöshet, ês die Gottloſigkeit; synd: Griekas, kô die Sünde; syndig, ga ſündlich; syndare, ko ein Sünder; synderska, es eine Sünderin; synd=flod, nio die Sünd-fluth; synd=offer, rós Sünd=Opffer; synda jündigen; syndig, no ſündlich; den syndige, nojo ein Jündlicher; profet: Prárakas, ko der Prophet; profetera weiſſagen, prophezeȳen; profeterande, mo die Weiſſagung; profetissa, ês die Prophetin; profetisk, ko prophetisch; profetia, ês die Weiſſagung, die Prophezeȳung; jfr. vidare hädelser, mo die Läſterung; häda läſtern; hä­dare, jo der Läſter. Det är självklart inte alls hela det religiösa ordförrådet, eftersom en del ord kan ha både en konkret (”världslig”) och en religiös (mer abstrakt) betydelse, till exempel glädjas (exemplen återges med dagens stavning och utan tyska motsvarigheter), hämnas, lida, sörja; ånger, hämnd, svek, samvete, hycklare och så vidare. Därefter kan vi nämna några vanligare tematiska undergrupper, såsom djurbeteckningar, där de talrikaste är tacka, bagge, lamm, fårhus, får, fårfålla, lammunge, liksom åsna, hjort, gris, bock; fågelbeteckningar: genšė ”häger, stork”, tupp, duva, örn, gök, tjäder, vaktel, kråka, sparv och så vidare; växtbeteckningar: grönsak, gran, nyponbuske, pil, enebuske, vete, mynta, korn, Pyga eine Feige, jfr. Pygôs=träd; verbena. 87 ”ein Palm” och liknande; släktskapsbeteckningar: bror, far, svärfar, barn, barnbarn; dotter, svärdotter, flicka, hustru, kvinna, mor, änka, brud, syster, svärmor och liknande; beteckningar för yrken och sysselsättningar: aukškal(is), dräng ”der Knecht”, arbetare, trädgårdsmästare, smed, krukmakare, tröskare, jägare, tulltjänsteman, pottemakare, portvakt, rörläggare, jfr även lånen cimerninkas, kažemėkas och liknande, jfr även översikten över bokhistorisk vokabulär (Kaunas 1996: 141–142). När den lexikologiska översikten av ordboken fortsätter bör man stanna upp vid synonymiken. Självständiga lexem har få synonymer i ordboken, till exempel Banga, gôs eine Woge it. Welle och – Wilnis, iês eine Welle (im Waßer), Buttas, to och – Nammai, mû das Haus, dainoti och giedoti – singen och liknande. Det finns betydligt fler arbetsmässiga synonymer (varianter). De utgörs av avledningar med suffix från samma rot och närliggande, likartade betydelser, till exempel Atmintis, ties, Atminnimas, mo och Paminklas, klo återges med samma tyska ord, das Gedächtnis; Pafekkejas, jo, Sekkejas, jo, Sekkiotojis, jo – ein Nachfolger; Sutwerejas, jo, Sutwertotojis, jo – der Schöpfer; Aukštybė, bės, Aukštummas, mo – die Höhe; Daugybė, bės, Daugummas, mo – die Menge; Gilybė, bės, Gillummas, mo – die Tiefe; Jaunystė, ės, Jaunummas, mo – die Jugend; Išganytas, Išganytingas – feelig; Waikaitis, cio – ein Kindlein (inte Enkelkind, ”barnbarn!”) och Waikelis, lio – ein Kindlein och liknande, jfr även Surinkimas, mo eine Gemeine, eine Versammlung och Sußirinkimas, mo die Versammlung; Szwieša, šôs, Szwiešybė, ės das Licht (lux) och så vidare. Synonymer med olika men betydelsemässigt närliggande suffix bildas också av främmande ord (ordens ursprung hade ännu inte uppfattats och urskilts), Miernyštė, ės, Miernumas, mo – die Mäßigkeit; Wiezlybystė, ės die Tugend, die Keuschheit; Wiezlibummas, mo die Ehrbarkeit, die Tugend. I ordboken används inte bara två litauiska ord synonymt, utan också ord av olika ursprung, till exempel Wálanda, dôs eine Weile, jfr Walandėlė, ės eine kleine Weile och Adyna, nôs eine Stunde; Tikkejimas, mo der Glaube, Wiera, rôs der Glaube, die Religion, jfr tikketi glauben, wieriti glauben, zutrauen, och Wiernyštė, ės, Wiernumas, mo återges med die Treue. Av genomgången av exemplen kan man dra slutsatsen att de angivna synonymerna hämtats från olika källor, vars översättare återgav samma innehåll på olika sätt på litauiska. Att fastställa vilka synonymer som härrör från den ena eller andra översättaren och källan vore en särskild uppgift. Man kan ange ett visst antal ord som användes i 1700-talets skrifter och fortfarande används med samma betydelse i dagens språk, till exempel Ateiwis, wio ein Fremdling; Karžygis, gio ein Held, ein Streiter; Kaukaras, ro ein Hügel; Negale, ės die Seuche, das Unmögen; Palaima, môs die Glückseeligkeit; 88 Palukana, nos der Wucher, der Zinsch; Patyrimas, mo die Erfahrung; Sielwartas, to die Angst, Trübsal. Bland nybildningarna bör först nämnas kalkeringar, till exempel Dangaus=Jūšta, ôs die Regenbogen; Jaun=Mienū, neħio Neu Mond; Menežio=Ligga Jergas, ancio ein Mondjüchtiger; Pirmgiedoti Voržin-gen; Pirmtakunas, no der Vorläuffer; Priežkrištis, ścio der Antichrist. Lexikaliska arkaismer kan illustreras med följande exempel: Jūdikkis, kio ein Heller; Jcharfflein; Minau ja nicht adv. neg.; Nūtartis, ties ein Tadel; Pakalba, bos eine Affterrede, och Pakalbetojis, jo ein Schmäh er; Pamokſlas, ló eine Lehre; Tekkumas, no ein Läuffer; Žadas, do die Sprache, die Rede; Žweja, jôs ein Fischzeug. Förutom lexikaliska arkaismer bör även semantiska arkaismer urskiljas. Det är ord som fortfarande används i dagens litauiska, men som har fått andra betydelser, till exempel Apkaba, ôs der Vorhang, numera – 1. hake, klämma, 2. platta för att hålla samman patroner och föra in dem i ett vapen; Apſakimas, mo die Verkündigung, Bothſchafft, numera – 1. berättelse, 2. kort skönlitterär prosatext, jfr även Atſarga, ôs der Schild (Schutz); Dallykas, ko ein Stück; Narſas, so der Zorn, Griff, Ernſt, Paraſas, ßo die Handschrift, it. Überschrift; Patranka, kôs eine Raupe; Pawadinimas, mo die Berufung; Reikmene, ês die Nothdurff, jfr Reikmuo; Sawiſke, ês das Eigentum och liknande. 4. Lexikografisk metod. Artikeln i den litauisk-tyska delen av Haackos ordbok består av en litauisk och en tysk sida. Den litauiska sidan består av uppslagsordet (eller ordkombinationen) och en grammatisk karakteristik av böjliga ordklasser, angiven med vanliga latinska förkortningar. Den tyska sidan består av en tysk motsvarighet (eller motsvarigheter), ibland med brukskommentarer på tyska eller latin. Det kan vara på sin plats att göra några kommentarer om förhållandet mellan den litauiska och den tyska sidan av en ordboksartikel. Förutom den dominerande typen, där uppslagsordet är ett enskilt lexem, utgörs en viss andel av uppslagsorden av ordkombinationer. De skiljer sig åt vad gäller motivation och struktur. Nästan inga helt ursprungliga litauiska ordkombinationer har påträffats; översatta uttryck är vanligare, till exempel: Supraſytos=Dūnos Allmoſen En som dödar=en svärfar=, en skurk, som en kulkastare En hemlig=mördare=, en skurk en lönnmördare=. G.M. en skurk, mördare. G.F. Den litauiska ordkombination som fungerar som uppslagsord har vanligtvis en karaktär, närmare bestämt en struktur, som bestäms av artikelns tyska sida (del). Beroende på vad i den tyska delen som motsvarar det litauiska uppslagsordet kan man urskilja åtminstone tre tydligare fall: a) en ordkombination motsvaras av ett tyskt ord, b) en ordkombination motsvaras av en tysk ordkombination och 89 c) en ordkombination – ett sammansatt ord i tyskan. a) Till de litauiska uppslagsorden anger Haackas en, två eller flera tyska motsvarigheter. Oftast anges en motsvarighet, till exempel, Adatą, tos en synål Akis, ės ögat Dauginti föröka Dievystė, ftės gudomen Girdėti höra Laidoti begrava Paſblowinti prisa Sekminnes, nû pingsten och dylikt, två motsvarigheter, till exempel, Bažnyčia, čios templet, kyrkan Gyrpelnis, nio en skrythög, äregirig Kuningaiķbtis, cio en furste, hertig Priangis, gio förgården, hallen Sakimas, mo förkunnelsen, predikanten Samling, mo en församling, en sammankomst Wotis, ties en böld, en svulst och dylikt, mer sällan – tre eller fyra, till exempel, Åtskillnad, mo splittring, fraktioner, sekt Wirſus, ſaus en spets, övertaget, fördel, det yttre. Ofta förklaras den andra eller tredje tyska motsvarigheten dessutom med en latinsk förkortning it. (=item). Våg, gôs en våg it. Welle (ibland följs det av it. en latinsk motsvarighet, Evighet, Amžio evigheten it. Seculum) Ingång, dôs en krypta, it. helvete, grop De tyska motsvarigheterna hjälper ofta till att urskilja mångtydigheten eller nyansskillnaderna i det litauiska uppslagsordet, till exempel, Liv, tôs livet Levnad, mo livet, bostad Leva leva, bo och dylikt. Den lexikala betydelsen hos vissa ord förklaras dessutom på tyska, utöver de tyska motsvarigheterna, till exempel, Klippa klippa, skära (med sax) Roddledes fram ro fram till, köra fram (med fartyget) 90 Tät, tät oft, dicke (vom Getreyde) g. m. ki, kios g. f. Löpa lauffen, quillen, freyen (auf Seiten der Weibes=Personen) Sitta (om djur) sitzen (von Thieren) Håla, hå ett hål, en grop (för djur) och så vidare. eller en ytterligare motsvarighet på latin, till exempel, Väva wircken, (texere) Rykte, ryk ein Gerücht, (fama), likaså Skvaller, skvä ein Gerücht, (fama) Föda zeugen, (generare) Levande varelse ein Thier, (animal) Bli werden, (fieri) Råd, rå der Rath, (conſilium) Syn, sy ein Geſicht, (uiſio) Ljus, lj das Licht, (lux) Se sig omkring aufſehen, acht geben (inſpicere) Kräfta, kr der Krebs, (morbus) Wieźys, źio ein Krebs, (piſcis) och annat. Det finns exempel där användningen av ett ord förklaras på latin, till exempel, Skliddinas, inte helt full, (de liquid.) b) Ibland motsvarar en litauisk ordkombination en tysk ordkombination och fungerar som en illustration av uppslagsordets användning, till exempel, Atſkirti abſondern (verbannen) och Skilja från församlingen bannlysa. Det förekommer att ett fast och målande orduttryck, motsvarande en fraseologism, används som litauiskt uppslagsord; detta motsvaras av ett tyskt orduttryck med liknande struktur och närliggande semantik, till exempel, Lägga på hjärtat ta till hjärtat Lägga i öronen fatta med öronen Att lägga händerna på något att ta an einem die Hände legen. Vid sidan av litauiska orduttryck som motsvarar ett tyskt orduttryck, till exempel, Väva mattor Teppich machen Över måttan überaus, über die maſſen adv. Perkūnas dundrar es donnert, praeter. Perkūnas dundrade, fut. Perkūnas dundrar, Att såra samvetet das Gewiſſen schlagen 91 Sudūtas buti šu Motərißke an einem Weibe gebunden ſeyn Waggas warryti Furchen ziehen Wargiey=pennetiſi ſich kümmerlich nähren Weik’ cze weik’ kittur hin und her ir pan. en litauisk verbal ordkombination motsvaras av ett enda tyskt verb, till exempel, Akmenimis z̧uddyti ſteinigen Akrutu=begti (dėl rašybos žr. toliau) ſchiffen Botagais=plakti geiſſeln Lizdus krauti niſten Pátala kloti betten Žaibus meſti blitzen, plg. žaibauti blitzen Žinnę dūti anzeigen ir pan., plg. dar Nieku werſti — „—pawerſti } verachten, verschmähen, vernichten. För övrigt motsvaras ett tyskt ord också av en ordkombination bildad av andra ordklasser, till exempel Motərißke=Gimdanti, cio en barnaföderska; Seſſer’s=Waikas, ko brorson; Wyrauſajis ant Raſtininninkų kansler, Žydų Wierą priėmęs, muſio en judisk konvertit; Žmogus netikçro Mokſlo en kättare och så vidare. c) Förhållandet mellan uppslagsorden och deras tyska motsvarigheters sammansatta ord är mer varierat. Som bekant fogades attributiva nominalled i tyska sammansättningar före 1700-talet samman med två bindestreck (Pavlov 1972: 110–114). Haacks ordbok följer denna tyska stavningskonvention. Detta stavningssätt används också för litauiska ordkombinationer eller sammansättningar. Till exempel: Fåraherde=sSchaff=StallSkomakar=rem, lioein Schuh=RiemenSjuk=säng, lodas Krancken=BettHav=under, wûdie Meer=Wunder Bindestreck används också mellan leden i en sådan litauisk ordkombination vars motsvarande led i tyska sammansatta substantiv (mer sällan adjektiv) skrivs utan bindestreck, till exempel, Valfisk=, eš Der Wallfisch,Lovsång=, ešein LobgesangKyrkoinvigning=, ešdie KirchenweyheNedstigande till helvetet=, modie Höllenfahrt Bindestreck används också mellan leden i litauiska sammansättningar som består av ett substantiv och ett verb, till exempel, Skägg=rakning, cio en rak- 92 Maž=tikkis, kincio en svarttrogen, svagtroende G. Maſ. kinti, cios Gen. foem. (mer om översättningslån hos Drotvinas 1989: 75–82). Ordboksartiklarnas struktur varierar beroende på vilken ordklass uppslagsordet tillhör; därför ska vi behandla den närmare utifrån ordklasserna. Substantiv anges i nominativ singularis, med genitivändelser tillagda och deklination samt genus angivna, till exempel, Tvivel, mo der 3weifel 1 Decl. gen. maſc. Åker, wôs der Acker 2 Decl. gen. foem. Lärft, êś der Leinwand 3 Decl. Gen. foem. Frukt, ſaus die Frucht 4 d. g. m. ir kt. För vissa substantiv anges två genitivformer: Akmų, menś (menio) en sten Augmų, menś (menio) en växt Bubnai (nos) nû en puktrumma, trumma Debejis, śio (śies) ett moln Dukte, eries (ter’s) en dotter Eſchmų, menio (nies) en egg, en skärande kant Mote, teriês (ter’s) en kvinna Podangis, gio (gies) luften=himlen Orsak, c’io (ſtiês) die Urſach Småpengar, nû (nes, nû) der Marck Död, ties (c’zo) der Tod Vatten, den’s (denio) das Waſſer ir kt. Adjektivens uppslagsform anges med maskulinum i nominativ samt en stavelse av genitivändelsen, därefter den tyska motsvarigheten och förkortningen för genusmarkeringen G., g. m., följt av en stavelse av femininumändelsen och förkortningen för genusmarkeringen G. F., G. f., G. foem, gen. foem., till exempel, Vacker, liaus nett G. m., li, lios G. f. Gudomlig, ko göttlich, g. m., ka, kôs. g. foem. Ung, no jung g. m. na, nôs gen. foem. Nådig, go gnädig G. m. ga, gôs. G. foem. Verben anges i fyra former, efter infinitiven med den tyska motsvarigheten. Med latinska förkortningar anges formerna eller ändelsestavelserna för presens (praeſ., pr.), preteritum (praet., prt., pr.) och futurum (fut., futur., F., f.), till exempel, Tvivla 3weifeln, Praef. joju, Praet. jojau, Fut. joſu 93 Alkti betyder ‘hungra’; Praef. kſtu, Praet. alkau, Fut. alkſu Apginti betyder ‘skydda’, Praef. ginna, Praet. ginniau, Fut. giſu Buti betyder ‘vara’, Praeſ. eſmi, Prt. buwau, Fut. buſu Pulti betyder ‘falla’, prſ. pûliu, prt. pûliau, fut. pulſu Swéikinti betyder ‘hälsa’, prſ. nu, prt. nau, fut. kįſu. För adverb anges en förkortad latinsk beteckning för ordklassen Adverbium, adverb., adv., till exempel, Drąſey betyder ‘glatt, modigt’, adv. Drauge betyder ‘tillsammans, i gemenskap, samtidigt’, adv. Galiauſey betyder ‘slutligen’, adv. Kantriai betyder ‘tålmodigt’, adv. Lygiai betyder ‘lika’, adv. Maž betyder ‘lite’, adv. För vissa adverb anges också typen, till exempel, Aukštai betyder ‘högt’, adv. loci Daug (Daugel) betyder ‘mycket’, adv. quant. redan ſchon adv. temp. Vart wohin adv. inerr. och dylikt. På liknande sätt anges även typer av konjunktioner, till exempel, Bey och konj. kopul., Bet men konj. advers., Kad auf daß conj. cauf. och dylikt. Vid prepositionerna anges, utöver den tyska motsvarigheten, med vanliga förkortningar även vilket kasus de styr, till exempel, Per genom prep. som styr ackusativ, Su mit, praep. reg. Abl., dessutom kompletteras detta ofta även med en latinsk översättning: Del wegen Deley (på grund av) prep. som styr genitiv Efter unter (ſub.) styr genitiv. vor (coram) styr genitiv och ablativ; nach (poſt it. juxta) styr genitiv och ackusativ. Mot gegen (verſus), preposition, styr genitiv och ablativ. På liknande sätt har även pronomen latinska motsvarigheter, till exempel, Sig själv seiner (ſui), reflexivt pronomen. Som uppslagsord anges också formerna av grader hos ordklasser som kan kompareras, exempelvis finner vi vid Brangus, gįaus theuer G. maj., gi, giôs Gen. F. 94 Brangiauſas, ſo der Theuerſte Gen. m. giauſa, ſôs Foem. och Brangeſnis, nio theuer G. mas. ne, nês Gen. Foem. återfinns, jfr också vid Daug (Daugel) viel adv. quant. och Daugiaus mehr, allermeist, Daugiaufiey allermeist. Även om sådana fall är få, minskar de i viss mån ordförrådets antal självständiga lexem. Ordboken återspeglar ett typiskt drag hos språket i äldre litauiska skrifter – växlingen mellan nominalstammar. Vissa substantiv hade en annan stam än i dagens litauiska, till exempel, Evighet, evighetens die Ewigkeit it. seculum Glūſnis, nies ett pilträd Gomuras, ro gommen Kempinnis, nio en svamp Pakellis, lio vägkanten Paſzonis, nio sidan, jfr Sʒona, nôs sidan Páʒada, dôs ett löfte Skunda, dôs en klagan Skutta, tôs ett yxskägg Sopaga, gôs en stövel med mera. Bland skillnaderna mellan adjektivstammar bör nämnas: Drumſtus, ſtaus tjock Gen. Masc. ſti, ſtôs Gen. F. Erdwas, wo vid, bred M. wa, wôs Gen. Foem. Romas, mo frommild G. M. ma, ôs, G. F. Skajſtas, to klar, ljus G. M. ſta, ſtôs, G. F. Tingas, go lat g. m. ga, gôs. g. f., jfr även Tingus, giaus trög g. m. gi, giôs, g. f. För verben anges äldre atematiska och nyare tematiska former: Auſti väva (texere) pres. dmi (dʒiu) pret. dʒiau, fut. auſu Atleiſti efterskänka, förlåta pres. dmi (dʒiu) pret. dau, fut. lêiſu Augti växa, pres. augu, (gmi), pret. augau, fut. augſu Attadûti återgälda, ge tillbaka, pres. dûmi, pret. dawjau, fut. dûſu Eſti äta, pres. êdʒiu (edmi), pret. êdʒiau, fut. êſu Leisti låta pres. (leidmi) dʒiu, pret. dau, fut. leiſu Legen lägga, pres. demmi (deddu) pret. dėjau fut. deſu Nuſſideti saknas, pres. deddu (demmi) pret. dejau, fut. deſu Nuſileiſti sänka sig, gå ned (astron.), pres. dʒiu (dmi), pret. dau (dʒiau), fut. leiſu Padėti hjälpa, även lägga ned, pres. demmi (deddu), pret. dėjau, fut. deſu 95 Läggas till sich vermehren, dazu kommen. prf. deddu demmi, pr. dejau, fut. deƒu. 5. Genetiska grupper. Som forskare påpekar kännetecknas Haackos ordbok inte av någon stor mängd talspråkligt ordförråd; där dominerar skriftspråkets litterära lexik. De flesta orden har ändå en användningstradition som går tillbaka till M. Mažvydas och J. Bretkūnas tid, det vill säga till 1500-talet. En viss del av orden har hämtats från talspråket. Därför skulle det endast vara möjligt genom särskilda lexikala studier av källorna till Haackos ordbok att fastställa vilka ord i den som är typiska för skriftspråket under första hälften av 1700-talet, och än mindre att avgöra vilka som är genuint Haackos egna ord. Exempelvis är de översatta nybildningarna Draug=Karaujas, jancio ein Mitstreiter; Draug=Kallinys, no ein Mitgefangene; San=Darbininkas, ko ein Mitarbeiter; San=Kareiwis, wjo ein Mitgenoß typiska för skriftspråket under 1600- och 1700-talen. I denna artikel begränsar vi oss till att översiktligt behandla några av ordbokens etymologiska grupper. Bland de lånade lexikala elementen är det slaviska skiktet det rikligaste och mest varierade. Förutom äldre slaviska lån som alieju̇s, muilas, muitas med flera, kan man efter innehåll framför allt urskilja slaviska lån som betecknar: a) religiösa begrepp, till exempel balvonas (exemplen återges med modern stavning och utan tyska motsvarigheter), kozonis, kryžius, pagonas (och pagonis), pekla, prarakas med flera; jämför även benämningar på kristna högtider: Gavenės, Kalėdos, Velykos; b) veckodagarnas namn, till exempel nedelė, nedelia, četvergas, jämför även žalias četvergas, petnyčia, sabata; c) namn på föremål och redskap, till exempel abrazas, bačka, bliūdas, botagas, lenciūgas, izbonas, kauras ”Teppich”, prastynia, seidokas, sopaga, strėla, struna med flera; d) benämningar på personer och yrken, till exempel gaspadinė, gaspadorius, sirata, paslas, špiegas, žalnierius med flera; e) benämningar på egenskaper och kännetecken, till exempel bagotas, biednas, bloznas, čielas, davadnas, durnas, gatavas, nobážnas, noprosnas, pakarnus, smutnas med flera; f) benämningar på handlingar, processer och tillstånd, till exempel balamutyti, čystyti, dūmoti, gaspadinauti, gatavyti, pasnikauti, och jämför även verb med prefixen apčystyti, apkarūnavoti, apkrapinti med flera. Jonas Palionis har försökt uppskatta hur stor del av Haackos ordförråd som utgörs av lånord. Han anger att det i ordbokens litauisk-tyska del finns omkring 50 lånord bland de cirka 400 orden på bokstaven ”A”, och omkring 40 bland de 143 orden på bokstaven ”B” (Palionis 1995: 131). Slaviska lån förekommer också som beståndsdelar i hybrider. Flest hybrider är sannolikt substantiv bildade av lånade verb (nästan genomgående slaviska), till exempel Cзyƒtijimas (: cзyƒtiti, jfr cзyƒtas), Iƒpuƒtijimas (: iƒpuƒtiti), Pakoznijimas (: pakozniti), Paƒblūjimas (: paƒblūjiti), Suwen-cзawojimas, mo (: suwenзawoti’) och liknande. Bland övriga substantiv kan nämnas hybrider med suffixet –ininkas, till exempel Balwonininkas (: balwonas), Grieki- 96 ninkas (: griekas), Kromininkas (: kromas), Swodbininkas (: swodba) med flera; med suffixet –ybė: Cζyſtybė (: cζyſtas), med suffixet –ystė: Durnystė (: durnas), Smertelnyſtė (: smertelnas), Wieζlibyſtė (: wieζlibas); med suffixet –(in)yčia: Awi-nyczia (: awis); med suffixet –umas: Wieζlibummas (: wieζlibas), och andra hybrider. En del slaviska lån ingår som element i sammansatta hybrider, till exempel Griek=Twanis, nio (: griekas+tvanas), Strun=ζaiſlai (: strūna+žaislas). Vanligare suffix bland adjektivhybrider är –iſkas: Cζeſliſkas (: cζeſas), Pekliſkas (: pekla), ſmertiſkas (:ſmertis), ſwodbiſkas (:ſwodba); suffixet –ingas: Macningas (: macnus), Pakajingas (: pakajus). Av de nämnda hybridiska adjektiven bildas ofta även adverb, till exempel Cζeſliſkay, Macningay, Pakajingay, Sylingay med flera. Germanismerna kan delas in i två typer: äldre och nyare. Förutom äldre Buddelis, lio ein Büttel, Hencker; Kunnigas, go ein Prediger; Pinnigai, gū das Geld, jfr även Pinnigelis, lio ein Pfennig, samt Pinnig=Mainis, nio ein Wechſler, är de nyare germanismerna betydligt talrikare, till exempel Dillos, lû der Till; Gwolta, tôs die Gewalt, Kalkė, ės der Kalck; Kelnore, rês Keller; Skune, ės die Scheune; Styras, ro ein Ruder; Stukkis, kio ein Stück; Skrybele, ės ein Schreiber; Sζiporus, raus der Schiffer; Sζturmas, mo der Sturm; Sζuile, lês eine Szule; ζakas, ko ein Sack med flera. En annan grupp lånord utgörs av litauiska varianter av tyska ord som härrör från latin eller grekiska. Dessa ord är spridda även i andra språk och kallas därför internationalismer. De började komma in i litauiskan på 1500-talet via de slaviska språken och senare även via tyskan. I litauiskan har dessa ord anpassats fonetiskt eller morfologiskt, till exempel Beſtya, ôs ein Thier, Bestie; Cimbalas, lo ein Cimbel; Elementas, to das Element; Pyga, os eine Feige; Persona, nos die Perſon; Purpuras, ro der Purpur; Sceptras, ro Szepter; Smaragdas, do der Smaragd; Teſtamentas, to ein Teſtament med flera. Det är sant att en del av dessa internationalismer inte ”accepterades” i Haackos ordbok: flera av dem finner vi översatta till litauiska, till exempel Sζikſna, nos das Leder, Pergament, eller förklarade; jämför Skirta=Wiera, os, Skirtas=Mokslas, lo eine Secte, jfr ζodζius keiſti diſputieren; ζodζiu=Keitimas, mo eine Diſputation.7 7 För användningen av Haackos ordbok vid seminariet i litauiska, se författarens artikel ”Handskrivna tillägg till F. W. Haackos Vocablarium Litthvanico–Germanicvm et Germanico–Litthvanicvm (Halle, efter 1730)” tilläggen” (under tryckning i ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, vol. XL). 97 6. Slutsatser. 1. F.W.Haackos ”Vocabvlarivm...” kvarstår i den litauiska filologins och kulturhistoriens hävder som ett bevis på verksamheten vid det litauiska språkseminariet i Halle och som ett vittnesbörd om de kulturella förbindelserna mellan tyskar och litauer under första hälften av 1700-talet. 2. Haackos ”Vocabvlarivm...” är den första tvådelade ordboken (litauisk–tysk och tysk–litauisk) som trycktes i Preussen. Den omfattar det viktigaste ordförrådet i den protestantiska litteraturen i Lill-Litauen under första hälften av 1700-talet och tjänade i närmare två decennier som det enda publicerade lexikografiska arbetet. Genom att sammanställa en tvådelad ordbok fortsatte Haackas traditionen från 1600-talets handskrivna tysk–litauiska ordböcker, men han var den förste att upprätta ett litauiskt ordregister och förse det med tyska motsvarigheter, vilket gjorde det litauiska ordförrådet öppet och tillgängligt för tysktalande präster och andra personer. 3. Haackos ”Vocabvlarivm...” är nästan lika omfattande som den första ordboken över det litauiska språket, Konstantinas Sirvydas ”Dictionarium...”, och utgjorde en värdig motsvarighet till den i Lill-Litauen samt bidrog till att bevara hela det litauiska ordförrådets odelbarhet och enhetlighet. 4. Haackos ordbok kan betraktas som en milstolpe inom 1700-talets lexikografi i Lill-Litauen: senare 1700-talets ordboksförfattare orienterade sig efter det litauiska register som sammanställts genom ett urval av ordförrådet i den tidens protestantiska skrifter, och via dem fördes en del av ordförrådet vidare till ordböcker från mitten av 1800-talet. Som källa till information om det litauiska språket användes den i europeiska historikers arbeten och var känd bland filologer i Stor-Litauen. 5. Eftersom ordboken bygger på begränsade källor och är avsedd för praktiskt lärande, innehåller den jämförelsevis få litauiska folkliga ord och mycket få fraseologismer. Ordbokens innehåll återspeglar den religiösa och abstrakta vokabulär som kännetecknade dåtidens skriftspråk, liksom de viktigaste benämningarna för naturen (växt- och djurliv), människans sociala ställning, släktskap, yrken och så vidare. Till sitt ursprung består ordförrådet, utöver översättningslån, av nyare slaviska och germanska lån samt så kallade internationella ord. 6. Det lexikografiska tillvägagångssättet kännetecknas av att artikeln i ”Vocabvlarivm...” består av: 1) ett uppslagsord (ett enskilt lexem, mer sällan en ordkombination), 2) systematiskt angivna grammatiska upplysningar (till exempel anges ett substantiv i nominativform med genitivändelsen eller dess stavelse och deklinationsnummer, genus med latinsk förkortning och så vidare) och 3) motsvarighet(er) på tyska (ibland anges betydelsemotsvarigheter på latin eller förklaringar av realia på tyska). Mottaget 1998 08 26 98 LITERATŪRA Bense 1974 – B e n s e Gertrud. Lithuanica in Halle. – Zeitschrift für Slavistik 19 (2). Biržiška 1963 – B i r ž i š k a Vaclovas. Aleksandrynas 2, Chicago. Bio-bibliographisches Handbuch 1996 – Bio-bibliographisches Handbuch zur Sprachwissenschaft des 18. Jahrhunderts. Die Grammatiker, Lexikographer und Sprachtheoretiker der deutschsprachigen Raums mit Beschreibung ihrer Werke. Bd. 4. H–L: Max Niemeyer Verlag Tübingen. Drotvinas 1989 – D r o t v i n a s Vincentas. Dėl sudurtinių vertinių Mažosios Lietuvos žodynuose. – Baltistica 11 (1). Drotvinas 1997 – D r o t v i n a s Vincentas. „Hallifškos Giefmes“: Zur Frühgeschichte der Halleschen Kirchenlieder in litauischer Sprache. – Europa in der Frühen Neuzeit. Festschrift für Günter Mühlpfordt. 3. Aufbruch zur Moderne. Hrsg. von Erich Donnert. Weimar–Köln–Wien: Böhlau Verlag. Drotvinas 1998 – D r o t v i n a s Vincentas. Das Seminarium Litvanicum an der Universität Halle (1727–1740) in seinem Einfluß auf die Herausbildung der litauischen Philologie. – Hallesche Forschungen 1: Halle und Osteuropa. Zur europäischen Ausstrahlung des hallischen Pietismus. Hrsg. von Johannes Wallmann und Udo Sträter: Verlag der Franckeschen Stiftungen Halle im Max Niemeyer Verlag. Gineitis 1990 – G i n e i t i s Leonas. Kristijonas Donelaitis ir jo epocha, Vilnius: Vaga. Gineitis 1995 – G i n e i t i s Leonas. Prūsiškasis patriotizmas lietuvių literatūroje, Vilnius: Pradai. Kaunas 1996 – K a u n a s Domas. Lietuviškos knygos istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Koženiauskienė 1990 – K o ž e n i a u s k i e n ė Regina. XVII–XVIII a. prakalbos ir dedikacijos, Vilnius: Mokslas. Lebedys 1977 – L e b e d y s Jurgis. Senoji lietuvių literatūra, Vilnius: Mokslas. Palionis 1995 – P a l i o n i s Jonas. Lietuvių rašomosios kalbos istorija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Pavlov 1972 – P a v l o v V.M. Die substantivische Zusammensetzung im Deutschen als syntaktisches Problem, München: Max Hueber Verlag. Schiller 1994 – S c h i l l e r Christiane. Das litauische Seminar in Halle (1727–1740) und seine Mitglieder. Auf Spurensuche. – Acta Baltica 32. Schröder 1989 – Biographisches und bibliographisches Lexicon der Fremdsprachenlehrer des deutschsprachigen Raumes. Spätmittelalter bis 1800. Bd. 2. Buchstaben D bis H. Augsburger 1×1. Schriften, hrsg. von Thomas F i n k e n s t a e d t und Konrad S c h r ö d e r. Bd. 51, Augsburg. Skrupskelis 1967 – S k r u p s k e l i s Ignas. Lietuviai XVIII a. vokiečių literatūroje, Roma: Lietuvos katalikų mokslų akademijos leidinys. Specht 1935 – S p e c h t Franz. Das litauische Seminar an der Universität Halle. – Archivum Philologicum, 5, Kaunas. Winter 1954 – W i n t e r Eduard. Halle und die Pflege der litauischen Sprache. – Die Pflege der west- und südslavischen Sprachen in Halle im 18. Jahrhundert, Berlin: Academie–Verlag. Zinkevičius 1990 – Z i n k e v i č i u s Zigmas. Kalbotyros darbai: Frydrichas Vilhelmas Hakas. – Lietuvių kalba XVIII–XIX a., Vilnius: Mokslas. 99 DAS „VOCABVLARIVM LITTHVANICO-GERMANICVM, ET GERMANICO-LITTHVANICVM“ VON F.W.HAACK (HALLE, 1730) Zusammenfassung Das erste in Preußen gedruckte „Vocablariivm Litthvanico–Germanicvm et Germanico–Litthvanicvm“ wurde von dem Dozenten des Litauischen Seminar an der Universität Halle (1727–1740) Friedrich Wilhelm Haack (1705–1754) verfasst und als Lehrmittel der litauischen Sprache für künftige Prediger der litauischen Gemeinden in Ostpreußen vorgesehen. Für sein Inventar ist das Wortschatz der litauischen protestantischen Drucken in den ersten Jahrzehnten des 18. Jh. verwendet worden. Der litauische Teil umfaßt 4486 Lemmata mit den deutschen Entsprechungen; deutsch–litauischer Teil etwa 500 Wörter weniger. Obwohl es im „Vocablariivm“ die Illustrationen der Verwendung der litauischen Wörter, so wie die Wörter aus der litauische Umgangsprache fehlen, war es für die weitere Lexikographie im Laufe des 18. Jh. von großen Bedeutung. Das Wortschatz des „Vocablariivm“ wurde in den Wörterbüchern von Phillip Ruhig (1747), Jakob Brodowsky (vor 1744), Christian Gottlieb Mielcke (1800) benutzt. Im Beitrag ist das litauische Wortgut nach dem Inhalt und Herkunft analysiert, z.B. sind die Substantiva am meisten die Benennungen der religiösen und abstrakten Begriffe und anderer biblischen Denotaten, auch die Berufs– und Verwandtschaftsnamen, die Namen der Pflanzen und des Viehs usw. Neben den Wörtern der litauischen Herkunft sind die Lehnübersetzungen nach dem deutschen Vorbild, so wie die lexikalischen Slavismen und einige Germanismen vorhanden. Die grammatische Charakteristik der litauischen Redeteile ist mit den traditionellen lateinischen Abkürzungen dargestellt, z.B. Genus mit Gen. M., Gen. Foem. und die Deklinationstypen mit den Nummern der Deklination für Substantiva, neben dem Modus Indicativus auch die Formen des Präsens, Praeteritum und Futurum usw. Im Beitrag ist die Korrelation der litauischen und deutschen Wörter in dem Wörterbuch analysiert, und zwar die Gemeinschaften und die Unterschiede der Übereinstimmung der Semantik. 100