Poljakov Oleg. „Das Problem der balto-slavischen Sprachgemeinschaft“

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XL (1998) Översikter. Recensioner. Anmärkningar. Opinions. Reviews. Observations Überblicke. Rezensionen. Anmerkungen Poljakov Oleg, Problemet med den baltoslaviska språkgemenskapen [Heidelberger Publikationen zur Slavistik, A. Linguistische Reihe, Band 8. Hrsg.: Baldur Panzer], Frankfurt am Main: Peter Lang, Europäischer Verlag der Wissenschaften, 1995, XXX 336 s. Den bok av Oleg Poljakov, docent vid institutionen för slavisk filologi vid Vilnius universitet, som recenseras här, är sannolikt den mest omfattande undersökningen sedan Janis Endzelīns ”Slavobaltiska etyder”1, ägnad åt ett av, kan man säga, den historiska lingvistikens eviga problem – frågan om de äldsta baltiska och slaviska språkens inbördes förhållande. Boken består av ett ”Förord” (s. XIII–XIX), tre delar (s. 1–302), ”Allmänna slutsatser” (s. 303–305) och en litteraturförteckning (s. 307–334). I ”Förordet” beskriver han, med utgångspunkt i teoretiska principer, de viktigaste metoderna som tillämpats för att lösa frågan om de äldsta baltiska och slaviska språkens inbördes förhållande. Han betecknar sin forskningsmetod som "Systemanalyse, systematische Behandlung" och framhåller att frågan, enligt honom, kan lösas inte genom att räkna upp enskilda gemensamma företeelser i dessa språk, utan genom att analysera isoglosser på språkets alla nivåer och på så sätt undvika godtyckliga, motsatta och inbördes motstridiga hypoteser (s. XVII). Han anger dessutom ett tämligen blygsamt mål, vilket skulle vara ”aber nicht, endgültige Lösungen vieler Probleme vorzuschlagen, sondern eine neue Diskussion über das Problem der balto–slav. Sprachgemeinschaft und der Sprachverwandtschaft überhaupt anzuregen, die der modernen Entwicklung der Sprachwissenschaft entsprach” (s. XIX). Som det senare framgår av läsningen av boken strävade O. Poljakov med denna undersökning efter betydligt större mål. I den första delen, ”Inledning. Historien om problemet med den baltoslaviska språkgemenskapen och metodologiska frågor” (s. 1–58), beskriver han i detalj metoderna för att undersöka de äldsta baltiska och slaviska språkens inbördes förhållande. Han skiljer mellan Brugmanns och Meillets metoder och berör frågan om de baltiska och slaviska språkens ursprung i allmänhet. Med hänvisning till den nyaste lingvistiska litteraturen överblickar han också läget för forskningen om de äldsta baltiska och slaviska språkens inbördes förhållande på olika språknivåer: den lexikala nivån (med W. Mańczak som förebild betraktar han ordförrådet som en viktig faktor vid fastställandet av graden av släktskap mellan språk; han nämner gemensamma ordbildningssuffix i dessa språk), den fonetisk-fonologiska nivån (han behandlar endast frågor om prosodi och betoning), den morfologiska nivån (han tar endast upp verbalsystemet), den syntaktiska nivån och till och med den ”extralingvistiska” nivån (efter att huvudsakligen ur metodologisk synvinkel ha överblickat undersökningarna om indoeuropéernas urhem— 1 Эндзелин И. М. Славяно–балтийские этюды, Харьков, 1911. 243 drar han slutsatsen att uppgifter från andra vetenskaper, exempelvis arkeologin, varken kan bekräfta eller vederlägga en baltoslavisk språkgemenskap). Det är slående att han, när han redogör för läget på de olika språknivåerna beträffande frågan om de äldsta förhållandena mellan de baltiska och slaviska språken, endast nämner, kommenterar och kritiserar argument som riktas mot en baltoslavisk gemenskap. Förespråkarnas argumentation berör han inte, utan nöjer sig med den allmänna anmärkningen att även deras argument kan ifrågasättas (s. 58). Ur metodologisk synvinkel är O. Poljakovs iakttagelse värd att uppmärksamma: frågan om de äldsta baltiska och slaviska språkens inbördes förhållande kan lösas genom att inte räkna upp enskilda företeelser eller grupper av företeelser i dessa språk, utan genom att analysera isoglosser på språkets alla nivåer. Viktigast är att dessa gemensamma företeelser och element inte kan projiceras på en och samma kronologiska nivå (s. 8). Den andra delen, ”Fonetiska-fonologiska problem rörande den baltoslaviska språkgemenskapen” (s. 59–192), behandlar en rad fonetiska-fonologiska företeelser i de baltiska och slaviska språken, vilka uppkommit vid olika tidpunkter, såsom: de indoeuropeiska stavelsebildande sonanternas l, m, n, r utveckling, sammanfallet mellan indoeuropeiska velara och labiovelara gutturala konsonanter, förlängning av rotvokaler i baltiska och slaviska språk (den så kallade Winters lag), sammanfallet mellan indoeuropeiska aspirerade och oaspirerade klusiler, palatalisering av indoeuropeiska palatala gutturala konsonanter, förändringar i konsonantgrupper, förändringen av indoeuropeiskt *s efter i, u, r, k, reflexer av indoeuropeiska nasaler i ordslut samt regler för ordslut i slaviska språk. En betydande del ägnas också åt frågor om baltisk och slavisk accentologi. Efter en utförlig genomgång av intonationssystemen i lettiska och fornpreussiska samt i de litauiska samogitiska dialekterna drar han den intressanta slutsatsen att den litauiska standardspråkliga formen och höglandsdialekterna har bevarat det ursprungliga baltoslaviska intonationsmönstret (akut – fallande intonation, cirkumflex – stigande intonation). De mest kontroversiella frågorna i detta kapitel är naturligtvis Winters lag och de Saussures–Fortunatovs lags verkan i de slaviska språken. Den tredje delen, ”De baltiska och slaviska språkens deklination och deras inbördes förhållanden” (s. 193–302), ägnas åt de baltiska och slaviska språkens kasussystem. Enligt O. Poljakov är dessa viktigare än konjugationssystemen när frågan om de baltiska och slaviska språkens äldsta inbördes förhållanden ska avgöras, eftersom deklinationen är ”statisk”, mindre föränderlig och förändrad. Som utgångspunkt för analysen antar han ett system med åtta kasus (inklusive vokativ), vilket ska ha varit karakteristiskt för ett senare utvecklingsstadium av det indoeuropeiska urspråket. Den slutsats O. Poljakov drar av analysen av de baltiska och slaviska språkens deklinationssystem beträffande deras äldsta inbördes förhållande är oväntad: redan efter det indoeuropeiska urspråkets upplösning fanns det en gemensam källa till de baltiska och slaviska språkens deklination, som enligt honom kan kallas ett ”urspråk” (”Ursprache”) eller en ”språkgemenskap” (”Sprachgemeinschaft”) (s. 302). Men när O. Poljakov tillägger att denna gemensamma källa var av samma slag som den indo-iranska, blir allt klart: efter det indoeuropeiska urspråkets upplösning existerade ett gemensamt baltoslaviskt språk, ur vilket senare utvecklades 244 de baltiska och slaviska språken. Förekomsten av ett urindoiranskt språk är ju ett erkänt faktum inom indoeuropeistiken. Det råder inget tvivel om att publiceringen av O. Poliakovo studie utgör en ny och viktig etapp i forskningen om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken, för att inte tala om att den bok som har getts ut utomlands och skrivits på tyska är en betydelsefull biografisk händelse för O. Poliakovo själv som forskare. I detta sammanhang bör det understrykas att O. Poliakov genom att skriva och ge ut denna bok på tyska – indoeuropeistikens klassiska språk – också har gjort en tjänst åt den litauiska språkvetenskapen. Genom O. Poliakovo bok har litauiska lingvisters arbeten, tolkningar, hypoteser och idéer kommit inom västerländska forskares synfält. Det är mycket nyttigt, ja till och med nödvändigt, för litauiska och lettiska lingvister att noggrant studera O. Poliakovo bok. Man ser genast att den har skrivits inte bara i Litauen, utan också i västerländska centra för vetenskap och kultur. Den senaste indoeuropeistiska litteraturen refereras och citeras, och boken bygger på resultaten, hypoteserna och slutsatserna från den senaste forskningen. Varje behandlad fråga redovisas ingående i litteraturen, förklaringar och hypoteser läggs fram, och ingenting förtigs. Men O. Poliakov har också en egen ståndpunkt – han underbygger och argumenterar för den samt polemiserar mot andra forskares ståndpunkter. O. Poliakovo bok är alltså en vetenskaplig undersökning. Som ett positivt drag i O. Poliakovo vetenskapliga metod bör framhållas att han undersöker fakta och företeelser i de baltiska och slaviska språken i det breda sammanhanget av data från indoeuropeiska språk – fakta och företeelser i de baltiska och slaviska språken framträder i ett nytt ljus, antingen som arkaismer eller som innovationer. Möjligheten att ta del av den senaste forskningen om de indoeuropeiska språken och dess resultat, liksom bokens författares systematiska synsätt, gjorde det möjligt att i grunden ompröva många teser inom baltisk historisk-komparativ språkvetenskap, till exempel historien om neutrumsubstantiv i de baltiska språken (s. 197–209). Som redan nämnts finns det också kontroversiella frågor i O. Poliakovo bok som det verkligen är värt att diskutera, men naturligtvis inte i samma ton och stil som W. Hockas.2 O. Poliakov skiljer mellan två huvudmetoder för att undersöka de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken och deras karaktär – Brugmanns metod och Meillets metod (s. XIV). Enligt O. Poliakov är deras innebörd följande: genom att räkna upp de gemensamma exklusiva företeelserna och fakta i de baltiska och slaviska språken (de så kallade ”åtta Brugmannpunkterna”) hävdas att det har funnits ”eine balto-slavische Sprachgemeinschaft” (efter urindoeuropeiskans upplösning); genom att hänvisa till identiska eller likartade motsvarigheter och paralleller från andra indoeuropeiska språks historia erkänner man en parallell, oberoende utveckling hos de baltiska och slaviska språken (Meillets metod). Dessa två metoder och synsätt var orsaken till att den mest kända språkvetenskapliga diskussionen uppstod, med många forskare som deltagare. Vissa forskare erkänner, fortsätter O. Poliakov, att det har funnits en ”balto-slavische Sprachgemeinschaft”, medan andra förnekar den ”ausgehend paradoxerweise von den methodologischen Vorstellungen K. Brugmanns (pro) oder A. Meillets (con- 2 Se Linguistica Baltica 5–6, 1996–97, 227–233. 245 tra)” (s. XIV). Därifrån härrör två kategorier av forskare – ”Anhänger dieser Theorie und Gegner dieser Theorie (d. h. der balto-slavischen Sprachgemeinschaft)”. En sådan indelning av grundläggande synsätt på problemet med de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken är schematisk, alltför grov och motsvarar därför inte verkligheten. Låt oss komma ihåg att O. Poljakovas betraktar Meillets metod som ”im großen und ganzen ein großer methodologischer Fehler” (s. 14); vi vet på vems sida O. Poliakovas sympatier ligger – han är en ivrig anhängare av de baltiska och slaviska språkens enhet. Hans förutfattade, aprioriska inställning till förekomsten av denna enhet har försvagat den goda och intressanta bokens övertygande kraft och bevisvärde. Verkligheten är den att det varken finns motståndare till eller anhängare av en baltisk-slavisk språkgemenskap, utan att problemet gäller t o l k n i n g a r, och det är detta som utgör kärnan i forskningen om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken. De baltiska och slaviska språken har ett knippe isoglosser som förenar dem med varandra och skiljer dem från andra indoeuropeiska språk. Hur uppkom dessa isoglosser? Är det nödvändigt att erkänna att det efter upplösningen av det indoeuropeiska urspråket har funnits ett separat baltisk-slaviskt språk, det vill säga att man måste använda sig av begreppet urspråk, som i själva verket går tillbaka på A. Schleicher och hans ”Stammbaumtheorie” från mitten av XIX-talet? Eller kan uppkomsten av detta knippe förklaras på något annat sätt – genom parallell utveckling av de baltiska och slaviska språken, som A. Meillet antog, eller genom en konvergent utveckling av språken, en sekundär närmandeprocess, som J. Endzelin och många andra forskare ansåg? Den store franske komparativisten A. Meillet försökte finna en annan lösning på problemet – han såg ett inslag av parallellism i de baltiska och slaviska språkens utveckling; metodologiskt var detta det viktigaste när problemet om de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken skulle lösas. Enligt A. Meillet berodde likheten mellan de baltiska och slaviska språkens strukturer på följande faktorer: 1) de baltiska och slaviska språken härstammade från identiska dialekter (de parlers indo-européens sensiblement identiques) inom den indoeuropeiska språkgemenskapen (l’unité indo-européenne), som inte skildes åt av någon viktigare isogloss; 2) de baltiska och slaviska språken genomgick inte några radikala systemförändringar ((aucune fracture brusque du système) under sin utveckling; de är alltså konservativa och arkaiska och har därför bevarat många gamla särdrag; 3) balter och slaver levde hela tiden i närliggande geografiska områden under likartade civilisationsförhållanden, och detta återspeglades i deras språk. Dessutom förstärktes likheten mellan de baltiska och slaviska språken av lånord – i synnerhet de slaviska lånen i de baltiska språken.3 N. Trubetskoj uteslöt inte heller möjligheten till konvergent utveckling mellan de baltiska och slaviska språken; han påpekade att en konsekvent divergent utveckling sannolikt skulle ha lett till uppkomsten av övergångs- respektive mellanspråk eller dialekter.4 Redan före andra världskriget hade atlaser över de viktigaste nationella språken i Europa – italienska, franska, tyska med flera – sammanställts. Särskilt viktiga för studiet av företeelser i språkhistorien och språkkontakter visade sig de atlaser vara som omfattade flera språk, såsom K. Jabergo och J. Judo åttabandsverk ”Italien och 3 M e i l l e t A. Les dialectes indo-européens, Nouveau tirage, Paris, 1922, 40–41. 4 Т р у б е ц к о й Н. С. Избранные труды по филологии, Москва, 1987, 48. 246 Pietų Šveicarijos kalbų atlasas“ ((I tomas, 1928). Kartografiniu kalbinių duomenų pavaizdavimu – pirmiausia klasikiniu izoglosų bei jų pluostų pavidalu – buvo padėti arealinio geografinio indoeuropiečių kalbų tyrimo pagrindai. Šie atlasai iškėlė įdomių faktų, rodančių, kad kalbiniai reiškiniai peržengia dialektų ir kalbų arealų ribas, įsiterpia į kitos kalbos plotą. Indoeuropiečių kalbotyroje atrasta komparatyvinį metodą ėmus taikyti ir genetiškai negiminingoms kalboms, paaiškėjo, kad bendrų, tipologinių fonetinės ir gramatinės sistemų ypatybių gali turėti ir skirtingų struktūrinių tipų kalbos5. Visa tai tyrinėtojams kėlė mintį, kad dėl kitų kalbų poveikio ir didelės svetimų elementų akumuliacijos kalbos gali iš esmės pasikeisti – iš vieno struktūrinio genetinio tipo pereiti į kitą, pavyzdžiui, iš fleksyvinio į agliutinatyvinį6. Todėl Prahos funkcinės lingvistikos atstovai skyrė genealoginę kalbų giminystę (parentė, Verwandschaft) ir antrinę tipologinę kalbų giminystę (affinité, Affinität). Genealoginės giminystės sąvoka, išreiškianti ryšį tarp kalbų, išaugusių iš vieno kelmo, vadinamo čia prokalbe (Ursprache), čia kalba-baze, buvo būdinga visos XIX a. istorinės lyginamosios kalbotyros mąstymo aparatui. Antrinė tipologinė kalbų giminystė atsiranda tarp genetiškai nesusijusių kalbų ir apima bendrus jų bruožus, atsiradusius dėl konvergentinės raidos ir interferencijos (Prahos lingvistų terminas). Balkanų kalbų struktūrų panašumas leido tyrinėtojams imti kalbėti apie kalbines sąjungas (alliance linguistique, Sprachbund): kaimyninės, kad ir negiminingos kalbos, ilgą laiką palaikiusios pastovius intensyvaus bendravimo ryšius, viena kitą „užkrečia“ ir įgyja panašių tarimo įgūdžių, bendrų garsų bei fonotaktikos elementų, taip pat panašių gramatinės struktūros ypatybių7. Uppenbarligen har även likheten mellan de baltiska och de baltisk-finska språken uppstått till följd av dessa areala konvergensfaktorer. De baltisk-finska språken har inte bara lånat en stor mängd ord från de baltiska språken, utan har också närmat sig dem genom sitt fonetiska system8; de uppvisar påfallande likheter även i de grammatiska strukturerna. Jämför till exempel presensparadigmen för litauiska miegoti och estniska magama ”att sova”: litauiska estniska jag sover mina magan ”jag sover” du sover sina magad ”du sover” han, hon sover tema magab ”han, hon sover” vi sover meie magame ”vi sover” ni sover teie magate ”ni sover” de sover nemad magavad ”de sover” 5 Я кобсон Р. Характеристике евразийского языкового союза, Париж, 1931. 6 Трубецкой Н. С. Op. cit., 29–30, 53–58. 7 Jakobson R. Selected Writings. – I. Phonological Studies, The Hague – Paris, 1962, 137–201. 8 Anttila R. An Introduction to Historical and Comparative Linguistics, New York–London, 1972, 174. 247 Som synes rör det sig inte om enstaka, separata och därför fullt möjligtvis tillfälligt likartade fakta, utan om ett fragment av ett morfologiskt system, vars strukturella och funktionella likhet omfattar till och med en materiell identitet mellan elementen (pluraländelserna -me, -te och verbstammarna mieg-, mag-). I den estniska paradigmen utgörs tredje person av den rena stammen – liksom i de baltiska språken – eftersom -b-/-va- är presensmarkörer och -d- är pluralformans. Den strukturella likheten mellan paradigmen blir ännu större när man vet att ändelsen i första person singular historiskt var *-m och att konsonanten m i ordslut regelbundet blev n – precis som i de baltiska språken. Ett materiellt identiskt element återfinns i de baltiska språkens atematiska verbböjning, jfr. ei-m-i ”jag går”. Skillnaden mellan paradigmen är endast att elementet -t-/-d- i estniska fungerar i andra person singular, medan litauiska har det i tredje person, jfr. es-t-i. Andra indoeuropeiska språk, till exempel hettitiska, har det både i tredje och andra person, jfr. hett. e-eš-ta ”du var; han var”. Om konvergent utveckling kunde åstadkomma en sådan häpnadsväckande överensstämmelse mellan språk av i grunden olika genetiska och strukturella typer, vad ska man då säga om de baltiska och slaviska språken, som utvecklades ur ett och samma språk – den indoeuropeiska protospråksformen, även om den var dialektalt uppsplittrad – och som levde sida vid sida i årtusenden under likartade geografiska och civilisatoriska förhållanden, och vars talare upprätthöll nära och intensiva kontakter. O. Poliakov tillmäter det gemensamma baltiska och slaviska ordförrådet samt prosodiska och ablautrelaterade företeelser stor betydelse – allt detta visar enligt honom att de gemensamma baltiska och slaviska språkdragen har genetiskt ursprung och inte har uppkommit parallellt och oberoende. Det är fullt möjligt att vissa morfologiska innovationer, till exempel genitiv singular-ändelsen i o-stammar *-ā (vilko, lett. vilka), -a (fornkyrkslav. vlъka), samt instrumental singular-ändelsen i ā-stammar -ān (lit. ranka, fornkyrkslav. rǫkǫ), uppkom när det gemensamma baltiska och slaviska ordförrådet höll på att bildas (till exempel benämningar på kroppsdelar: galva, fornkyrkslav. glava, ranka, fornkyrkslav. rǫka, delnas, serb.-kr. dlan, ragas, fornkyrkslav. rogъ, pentis, fornkyrkslav. pěta). Men innebär detta att det fanns ett enda språk? Genitiv singular-ändelsen i o-stammar är verkligen en påfallande baltisk-slavisk isogloss, som skiljer dessa språk från de andra indoeuropeiska språken, eftersom den är en nybildning i paradigmet, där den gamla genitivformen ersatts av en ablativform (s. 216). Men det fornpreussiska språket har bevarat den gamla böjningen (deiwas ”guds”, med -as från indoeuropeiska -oso). Den logiska slutsatsen vore att när genitiven ersattes av ablativformen – kanske samtidigt som det gemensamma baltiska och slaviska ordförrådet uppstod – utgjorde de baltiska respektive de slaviska språken två självständiga dialektkontinua. I annat fall skulle genitiven ha ersatts av ablativformen även i fornpreussiska. Detsamma tycks också framgå av vissa fonetiska företeelser, till exempel att indoeuropeiskt *s bevaras efter i, u, r, k: om ett baltisk-slaviskt språk hade existerat efter att det indoeuropeiska protospråket upplösts, skulle ord med bevarat oförändrat s, såsom teisūs, viešulas, blusà, mūsas, mūsė, ausis, daūsos, klausýti, saūsas, tausýtis (jfr. fornkyrkslav. tichъ, fornryska vichъrъ, blъcha, tъchъ, mъšica, fornkyrkslav. ucho, duchъ, slušati, suchъ, po-tuchnoti) knappast ha kunnat bevaras. Enligt de senaste forskningsrönen – som O. Poliakov redogör ingående för (s. 202–205) – har de fornpreussiska neutrumsubstantiven med nom.-ack. singular-ändelsen 248 -an < idg. *-om (t.ex. assaran, creslan: lit. ežeras, krėslas) är en superarkaism. Följaktligen är uppkomsten i litauiskan av neutrumformer med predikativ funktion (t.ex. Kaip man gera! ”Vad skönt jag har det!”) och uppkomsten i de slaviska språken av neutrumsubstantiv på -o (ozero, krėslo) i stället för de arkaiska neutrumformerna på *-om en innovation i östbaltiska och slaviska språk. O. Poljakovs förklaring att den gamla neutrumformen *geran (jfr preuss. labban) ersatts av gera genom analogi med adjektiv med u-stam, där neutrum aldrig hade -n < *-m (jfr gražu och hett. idalu ”dålig”), är fullt möjlig. Resultatet av analogisk utjämning kan möjligen också vara de slaviska språkens neutrum på -o. När nom. acc. sing. *-om regelbundet förändrades fonetiskt till *-b uppstod en allvarlig risk för att neutrumkategorin skulle försvinna. För att förhindra detta kan ändelsen -o ha införts i neutrumsubstantiv från pronominaldeklinationen (jfr to ”denna”) eller kanske också från s-stammen (jfr slovo < *slovos). O. Poljakov ansluter sig också till denna klassiska indoeuropeistiska tolkning av företeelsen (A. Leskien, K. Brugmann, F. Fortunatov). Följaktligen eliminerades den protoindoeuropeiska neutrumkategorin på *-om oberoende i baltiska och slaviska språk, men detta skedde inte sent – de baltiska lånen i de finska språken vid Östersjön har redan inte -an (jfr finska silta ”bro”, heinä ”hö”). Det finns också fler exempel på parallell och oberoende utveckling i substantivens deklinationssystem. i-stammens nom. plur.-ändelse *-ies > lit. -ys (jfr ugn-ys ”eldar”) och slav. -bje < *-i̯ies (jfr fornslav. gostbje) har ersatt den indoeuropeiska böjningen i detta kasus, *-eies (jfr sanskr. agnayas ”eldar”), oberoende i respektive språkgrupp – detta framgår av att den gamla indoeuropeiska böjningen bevarats i litauisk dialekt (höglandsmål) som formen ugnies med -ies < *-eis < *-eies. O. Poljakov medger också en sådan utveckling (s. 274). Det är inte tillräckligt klarlagt om i-stammens acc. plur.-ändelse -is (lit. akis, lett. acis) och slav. -i (fornslav. ogni) utgör ”eine gemeinsame ostbaltish-slavische Neuerung” (s. 276), eftersom *-ins > -i är det enda fallet av en sådan ljudförändring och därför mycket problematiskt. Snarare kunde man här vänta sig samma resultat som i dess o-stamsform i acc. plur., där *-i̯ins gav en nasalvokalreflex; jfr pronomenen fornslav. je ”dem”, ježe ”vilka”, liksom i-stammens gen. plur. fornslav. gostbji med -bji ur *-i̯ōm. Baltiska och slaviska språkens böjning i detta kasus är sannolikt också resultatet av parallell, oberoende utveckling. Ett tydligt exempel på parallell utveckling i vokalismen är diftongen *eu:s förändring till lit. iau och slav. ju, eftersom baltiska språk fortfarande hade ett intakt eu under kontakten mellan de baltiska språken och de finska språken vid Östersjön; jfr finska leuka ”Unterkiefer, Kinn” < baltiska, jfr lit. liaukà ”körtel” (beträffande betydelsesambandet jfr lit. geležūnys ”körtel”: lett. dzēdzs ”Kinnlade, kiefer”; lett. žuokli ”Kinladen; Mandeln”). Det är inte heller helt begripligt varför i-stammens gen. sing.-form med ändelsen *-eis (ugnies, fornslav. ogni) skulle utgöra en baltisk-slavisk innovation (s. 270). En sådan ändelse finns ju i de germanska språken (gen. sing. fht. ensti, f. sax. ensti, f. eng. ēste ”välvilja, nåd” med germ. *-eiz < idg. *-eis), i oskiska (aeteis) och sannolikt i fornindiska (gátes ”gång”)⁹. ⁹ B a m m e s b e r g e r A. Die Morphologie des urgermanischen Nomens, Heidelberger, 1990, 124–125. 249 Vid sidan av dat. plur.-formerna med germ. *-miz, vilka sannolikt har instr. plur. som ursprung (jfr Saitchamimis i de äldsta germanska källorna), tenderar man numera att också erkänna förekomsten av dat. plur.-former med ändelsen *-maz <idg. *-mos, exempelvis härleds dat. plur. got. dagam ”dagar” ur *dagamaz genom synkope av den tredje stavelsen och efterföljande assimilation *dagamz >dagam(m)10. Slaviska språkens dat. plur.-ändelse -ть kan fortsätta både *-mus och *-mos, och i de baltiska språken finns fall där vokalen a blir vokalen u, särskilt intill labiala konsonanter (jfr lit. mazgas: muzgas, paskui: puskui, kaponė: kuponė, sambarė: samburė, lett. jūrmala: jūrmule). Därför är dat. plur. *-mos och instr. plur. *-mis respektive *-mis böjning en dialektal egenskap som ärvts från det indoeuropeiska urspråket och som stod i opposition till böjningen i andra indoeuropeiska språk (ariska, grekiska, italiska, keltiska) *-bhi(i)os. De två exempel som ges nedan visar O. Poljakovs metod, med vilken han vill bevisa att det fanns ett baltisk-slaviskt språk efter den indoeuropeiska språkgemenskapens upplösning. o-stammarnas nom. plur. *-oi (lit. vilkai, fornslav. vьlci) skulle vara ”eine gemeinsame genetische Isoglosse im Baltischen und Slavischen” (s. 236), medan samma ändelse i grekiskan (λύκοι) skulle vara ett resultat av grekiskans parallella och oberoende utveckling. När O. Poljakov förklarar ursprunget till o-stammens dat. sing.-böjning (ovilkui, fornslav. vьlku) utgår han från V. Mažiulis teori om att baltiska och slaviska språk här skulle ha haft en gemensam ändelse *-ō, som senare i de slaviska språken ersattes av u-stammens ändelse *-u<-*-ou11, men han avvisar V. Mažiulis påstående att denna ändelse var gemensamindoeuropeisk, eftersom den med tillagt *-i förekom hos hettiterna, arierna, grekerna med flera. Det skulle nämligen försvaga intrycket av baltisk-slavisk enhet (s. 223–224). Netikslus teiginys, kad ilgojo dvibalsio *ōi refleksas ui „im Inlaut nie vorkommt“ (p. 217), todėl atmeta *ōi > *uoi > ui raidą, nes, girdi, jos negalima paremti faktais (p. 219). Tačiau yra žodžių, kurių ui gali būti kilęs iš dvibalsio *ōi12. Šakninio *-ōi galimybę rodo ir liet. kuomija „būstinė, vieta (apie vilką)“, kuris yra tos pačios šaknies kaip kaimas. Tik čia *ōi refleksas buvo kitoks – pozicijoje prieš m išnyko i13. Šitai turint galvoje ir žinant, kad o kamieno dat. sing. *-ōi (iš *-o +-ei) ide. kalbose yra gerai paliudytas, nėra visiškai negalimas tradicinis aiškinimas, kad *-ōi pakito 1) į *-ō (dėl sandhi nukritus -i) >liet. -uo ir 2) per tarpinę stadiją *-uoi >liet. -ui >-u (su vėliau nukritusiu -i). Netikslus teiginys yra ir tas, kad baltų ir slavų kalbos neišlaikė šakniažodžių su diftongine šaknimi ir kad tai esanti dar viena tų kalbų bendrybė ((p. 290)14. Kad u kamieno dat. sing. galūnė -ui (sūnui) < *-uoi < *-ōi būtų kilusi iš *-ou-ei (p. 282), yra negalima fonetiškai. Bet dėmesio verta O. Poliakovo mintis, kad u kamieno dat. sing. galūnė 10 B a m m e s b e r g e r A. Op. cit., 45–46. 11 M a ž i u l i s V. Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai, Vilnius, 117 ir tolesni. 12 K a z l a u s k a s J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius, 1968, 120 (su literatūra). 13 K a r a l i ū n a s S. Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė, Vilnius, 1987, 183. 14 K a r a l i ū n a s S. Op. cit., 188. 250 -uo (i den samogitiska dialekten och i Gervėčiai šūnuo) kan ha uppstått ur lokativ singularis *-ōu (jfr samogitiska turguo <’-uo-ēn och <’-ōu samt vediskt śūnaú <’-ōu). Historien om de baltiska och slaviska språkens konsonantstammar och utvecklingen av deras böjning är verkligen inget särskilt belägg för baltisk-slavisk språklig gemenskap (s. 299), eftersom dessa språks konsonantdeklination är ett tydligt bevarat indoeuropeiskt ålderdomligt drag, som visar att de baltiska och slaviska språken har utvecklats ur det indoeuropeiska urspråket. Vissa gemensamma förändringar i de baltiska och slaviska språkens paradigm för denna deklination (t.ex. stamändelser med normal vokalgrad -en-, -er-) är betingade av en allmän tendens i språkutvecklingen – tendensen till förenkling och utjämning av paradigm – och är därför sena och har uppstått oberoende av varandra i varje språkgrupp. Och i stort sett bekräftar historien om de baltiska och slaviska språkens deklinationssystem inte slutsatsen att det efter det indoeuropeiska språksamfundets upplösning fanns en gemensam källa till de baltiska och slaviska språkens deklination av samma slag som den indo-iranska (s. 302). Det som är gemensamt för de baltiska och slaviska språken i nominalböjningen är för det första i många fall ett bevarat indoeuropeiskt arkaiskt tillstånd, för det andra återgivningar av dialektdrag i det indoeuropeiska urspråkets nordvästra område, varifrån de baltiska, slaviska och germanska (samt tokariska) språken utvecklades, och för det tredje baltiska och slaviska innovationer som uppkommit genom konvergens, såväl på morfologisk nivå som på fonologisk, prosodisk och lexikal-semantisk nivå, till följd av de baltiska och slaviska folkens grannskap och långvariga intensiva kontakter samt likartade civilisations- och geografiska förhållanden. Tveksamma rekonstruktioner och jämförelser förekommer också i fler fall, liksom enstaka misstag. Kanske kan fornslaviska azъ rekonstrueras med urformen *eg’hom (s. 180), jfr vediskt ahám ’jag’, men litauiska aš (jfr dialektala former och äldre skrivningar ėš) och lettiska es <blt. ēz kan endast ha uppstått ur indoeuropeiska *Hēg’h₃ med nollgrad, som existerade vid sidan av *Heg’ēh₃ med normal vokalgrad i de latinska och grekiska formerna ego och ἐγώ. Även om diftongen ui:s ursprung inte har klarlagts, vilket O. Poliakov med rätta påpekar (s. 217–218), är det säkert att litauiska lūisas ’halt’, kuīnas ’utan horn, hornlös’ och tuikti ’bli yr, bli förvirrad’ etymologiskt inte har något gemensamt med lūsis ’Lynx lynx’, kūnas ’kropp’ och tūkti ’bli fet’ (s. 218). Dessutom förbinder inte heller Chr. Stang dem¹⁵. Lūisas tycks ha samband med lūsas ’halt’, lūšinti ’göra halt’, lušónas ’halt person’, ap-lūšti ’göra halt’ och vidare med lūžas ’halt’; kuīnas kan etymologiskt vara besläktat med kuīnas ’klubba, slagträ’, kuīnis ’käpp, påk’ och vidare genom mellanformen *kain- med keinis, keinys ’käpp att slå ”ripkai” med’ (beträffande betydelsesambandet jfr litauiska baužas ’utan horn, hornlös’: lettiska bauzis ’hornlös tjur’, bauze ’käpp, påk; vävstolsbom …’), medan tuikti utan tvivel hör till den rot som finns i tvaikti ’… bli yr, bli omtöcknad’. Fornpreussiska naryti s ’vara trotsig’ (s. 155) är i själva verket litauiska narytis (-ijasi) ’visa envishet’, LKŽ VII 564, vilket i de preussisk-litauiska skrifterna används i stället för dialekternas lånord från slaviskt håll narãvytis ’detsamma’, och har därför inget gemensamt med nóras. På grund av den olika rotstrukturen litauiska 15 S t a n g Chr. S. Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen, Oslo–Bergen–Tromsö, 1966, 72. 251 mokėti, laukas, toli, sotus, å ena sidan, och fornslaviska mogą, logą, ryska dalb, fornslaviska sytb, å andra sidan (s. 108–110), representerar olika rötter. På grund av rotvokalismens olikhet kan inte heller litauiska glodùs och lettiska gluds (s. 109), litauiska brėžti och braũkti (s. 114) etymologiskt förbindas. Släktskapsförhållandet mellan litauiska nãmas och dimstis ’gårdsplan, gods’ (s. 109) är visserligen oklart16, men möjligheten kan inte uteslutas att namas, lettiska nams har en självständig rot 'nem-. Fornslaviska trepetati och ryska pryskatb bör inte heller förbindas med litauiska drebėti och ryska bryzgatb (s. 104–105), utan betraktas som separata rötter17. Litauiska strãzdas, lettiska str azds och slaviska 'drozdъs skillnad i begynnelsekonsonanter (s. 104) bör förklaras med Siebs lag. Litauiska geĩsti innehåller inte '-ds- (s. 100), utan är sammansatt av roten geid- och infinitivformanten *-t(e)i; vid morfemgränsen finns därför *-dt- (> *-tt- >-st-). På s. 94 hävdas att pirštas, fornslaviska prъstъ har litauiskt š och slaviskt s ur ‘k’, medan de på s. 115 hänförs till ord som i litauiskan har š, utvecklat ur indoeuropeiskt *s efter r. På s. 293 anges att genitiv singularisändelsen *-ā i o-stammar (vilko, fornslaviska vlъka) kommer från indoeuropeiskt *-ās; på s. 210 påvisas det däremot korrekt att detta är den gamla ablativändelsen (*-ōd). På s. 178–179 står det finska paimen ’herde’, på s. 208 anges korrekt piemen. På s. 179 finner vi fornpreussiska menschon ’av fisken’; på s. 263 korrekt ’av köttet’. Fornpreussiska guntwei är inte första person pluralis (s. 69). I stället för litauiska taišyti (s. 96), fornpreussiska sachis (s. 101), vediskt ugnis (s. 110), litauiska taisytis (s. 116), lettiska bārti (s. 141), litauiska sù vienà šviesà (s. 226), instrumentalis singularis bãdu (s. 227, not 269), genitiv dualis Dviijų karvių (s. 260, not 330) bör det stå tašyti, sackis, ágnis, taušytis, bārt, sù viena šviesà, badù, dvijų karvių. Simas Karaliūnas SPRÅKFORSKARENS ÅTERKOMST Tamara Buch. Opuscula Lithuanica. Wydal Wojciech Smoczyński, Warszawa, 1998: Katedra Językoznawsta Ogólnego i Bałtystyki Uniwersytetu Warszawskiego, 381 p. Vår välkända germanist Ina Meikšinaitė citerade nyligen, i sina publicerade minnen om sin syster Tamara Buchienė, ett utdrag ur hennes brev till monsignore Vincentas Mincevičius, som bodde i Rom: ”Och vad gör livet med mig! Jag ville ju alltid bara bo i Kaunas, promenera längs Nemunas stränder; jag behövde tallskogar, sjöar, stillhet. Varför behövde jag då leva i olika länder, bland olika människor, tala olika språk och – för närvarande – förlora 16 F r e a n k e l E. Litauisches etymologisches Wörterbuch, I, Heidelberg–Göttingen, 1962, 483. 17 Ф а с м е р М. ЭСРЯ III (1987) 391, IV (1987) 99. 252