Atvirojo ir uždarojo skiemens balsių trukmė pietinių vakarų aukštaičių tarmėje

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XL (1998) Asta KAZLAUSKIENĖ Vytautas Magnus universitet, Kaunas Vokalljudens längd i öppna och slutna stavelser i den sydliga västaukštaitiska dialekten 1. V. Vaitkevičiūtė (1960: 207–208) hävdar, när hon beskriver de fonetiska omständigheter som bestämmer vokallängden i litauiskt standardspråk, att vokaler och diftonger i slutna stavelser är kortare än i öppna, eftersom en del av energin också går åt till konsonanten; enligt henne är vokalerna i slutna ordändelser längre än i andra positioner, men kortare än vokalerna i öppna ordändelser. Enligt V. Vaitkevičiūtė är alltså vokalerna i standardspråket längst i öppna ordändelser, kortare i slutna ordändelser och kortast inne i ordet. Nyare undersökningar av vokallängden i interna positioner och i öppna ordändelser i den sydliga västaukštaitiska kauniska dialekten (nedan PVA) (Kazlauskienė 1998) visar emellertid att den dialekt som standardspråket grundades på kännetecknas av kvantitativ reduktion av ändelsevokalerna. Vokalerna i öppna ändelser är alltså verkligen inte längre än de interna vokalerna i PVA-dialekten. Nu återstår det att ta reda på om vokallängden (särskilt i ändelser) i PVA-dialekten beror på stavelsens beskaffenhet (öppenhet eller slutenhet).1 1.1. Längden hos vokaler i slutna respektive öppna ändelser undersöktes i orden2: renkà·s ”som väljer” – renkā, ”väljer”, rankàs ”händer” – rankà ”hand”, rẽp.kas (förkortad presensform, 3 pers. ”väljer sig”) ”väljer sig” – rẽj.ka ”väljer”, lenkẽ·s ”som böjer sig” – lenkẽ. ”böjer”, lẽj.kae.s ”böjer sig” – lẽj.kae. (particip, aktivum, preteritum, plural nominativ) ”böjde”, silkẽ·s ”siden” – silkè (singular instrumental) ”med silke”, lẽj.kæs (förkortad presensform, 3 pers. ”böjer sig”) ”böjer sig” – lẽn.kæe ”böjer”, ni.kšti·s ”tummar” – ni.kšti· ”tumme” (ackusativ), ká.rti.s ”störar” – ká.rti ”stör” (ackusativ), ru·kštis ”syra” – ru·kšti ”syra” (ackusativ), bá·rtis ”gräla” – bá·rti ”gräla” (infinitiv), rú·kštu.s 1 I denna studie behandlas endast de västaukštaitiska kauniska dialekttalare som, enligt den rådande uppfattningen (t.ex.: Salys 1946: 51–52; Zinkevičius 1966: 118 ff.; LKT 1970: 28–29; LKA 2 1982), inte förkortar ändelsevokalerna. 2 Vid transkriberingen av exemplen följdes uppfattningen att den främre, låga vokalen [e] uttalas öppnare framför hårda konsonanter, bakre vokaler och i slutet av ord, t.ex.: rẽ·sto. ”ręsto”, rẽ·sti ”ręsti”, rẽtù ”retų”, sár.tæ. ”sartę”, svíæste (singular lokativ) ”sviete”. Naturligtvis gäller detta inte alla PVA-dialekter. Ungefär från Lekėčiai, Višakio Rūda, Kazlų Rūda och Marijampolė och österut öppnas vanligen endast det betonade långa eller halvlånga [e] i stammen (oberoende av den följande konsonantens mjukhet). Eftersom endast två av talarna kom från dessa orter valdes den variant som återger uttalet hos majoriteten av talarna. Vid återgivningen av de undersökta orden markerades endast mjukheten hos konsonanter framför bakre vokaler. Eftersom det redan har fastställts (Kazlauskienė 1998) att obetonade långa vokaler i ändelser och till och med i stammar förkortas i PVA-dialekten (med undantag för vokaler framför en kort ändelse, t.ex.: dra·sa ”drąsą”, ru·pi ”rūpį”, ti·ki ”tykį”, tre·ši ”trešį”, ke·dæ ”kėdę”), markeras dessa vokaler som halvlånga. 113 ”syrliga” – rú·kštu... ”syrlig”, ru·kštùs ”syrliga” – ru·kštù ”syrlig”, bú·stus ”bostäder” – bú·stu ”i bostad”. Även längden hos vokaler i interna positioner i slutna och öppna stavelser analyserades. För detta valdes följande minimala ordpar: sùktas (singular nominativ) ”vriden” – sùkas (förkortad presensform, 3 pers. ”vrider sig”) ”vrider sig”, suktàs (plural genitiv) ”vridna” – sùkas (verb ”vrida”, futurum, 3 pers.) ”kommer att vrida”, kã·pta (neutrum) ”stekt” – kẽ·pa ”stekte”, kepti (passivt particip, preteritum, plural nominativ) ”stekta” – kẽpi ”steker”. För experimentet valdes exempel där längden hos vokaler framför en enda klusil jämfördes med längden hos vokaler framför en frikativa följd av en klusil: suskì ”jag viskar” – šùki ”med en kam”, sùskis ”suski” – sùkis (verb ”vrida sig”, imperativ, 2 pers. singular) ”vrid dig”. Dessutom ville man jämföra längden hos vokaler framför en enda frikativa med längden hos vokaler framför en frikativa följd av en klusil. Därför valdes orden: pẽ·štù ”jag plockar” – pešù ”plockar”, pešti (infinitiv) ”plocka” – peši (futurum, 2 pers.) ”du plockar”. 1.2. Med dessa ord utformades korta meningar med tydlig betydelse och liknande rytm, där de undersökta orden placerades i mitten. Meningarna lästes upp av åtta företrädare för den kauniska dialekten (två kvinnor och sex män; fyra kapsai och fyra zanavykai). Deras medelålder var 62 år. 1.3. Ljudens längd mättes med en persondator av IBM-typ med hjälp av datorprogrammet ”KALBAM 43” för bearbetning av talsignaler, utvecklat av P. Kasparaitis vid Vilnius universitet (programmeringsspråket TURBO-PASCAL, v. 6.0)3. Orden som talarna läste in spelades in i datorns minne, och programmets framställda oscillogram visades på skärmen. Efter att ha lyssnat kan det delas upp i enskilda ljud, vars längd mäts av själva programmet. 1.4. Mätresultaten bearbetades med matematisk-statistiska metoder: aritmetiskt medelvärde (x̄), standardavvikelse (s), variationskoefficient (v) och 95-procentigt konfidensintervall (÷) beräknades. Resultatens signifikans prövades också med Students kriterium. Den statistiska dataanalysen utfördes med programmet ”STUDENT” (programmeringsspråket TURBO-PASCAL, v. 7.0), sammanställt av A. Girdenis. Formlerna som programmet använder är välkända från andra arbeten i experimentell fonetik4. 2. Undersökningsresultaten visar att förhållandena mellan kvantiteten hos vokaler i öppna respektive slutna ändelser är ungefär följande: [−]/[— #]5: [−]/[— s] = 1: 1,2; [≃]/[— #]: [≃]/[— s] = 1: 1,1; [−]/[— #]: [−]/[— s] = 1: 1,3; [˘]/[— #]: [˘]/[— s] = 1: 1,3. Vokalerna i slutna ändelser är alltså i genomsnitt 1,2 gånger längre än vokalerna i öppna ändelser. En jämförelse av dessa förhållanden antyder att skillnaden i längd mellan korta vokaler i öppna och slutna ändelser är större. 2.1. Kvantitetsförhållandena för cirkumflexbetonade vokaler i ändelser i de undersökta positionerna är följande: [ã·]/[— #]: [ã·]/[— s] = 1: 1,1; [ẽ·]/[— #]: [ẽ·]/[— s] = 1: 1,1; [ĩ·]/[— #]: [ĩ·]/[— s] = 1: 1,2. En jämförelse mellan kvantitetsförhållandena för cirkumflexbetonade och andra vokaler (se avsnitt 2) visar att detta är den minsta längdskillnaden. De undersökta exemplen har sannolikt påverkat resultatet (ręnkã·s – ręnkã·, leņkẽ·s – leņkẽ·, ni.kštĩ·s – ni.kštĩ·), eftersom två par bestod av presensparticip i aktivum, vilka tyvärr används allt mer sällan, medan den öppna ändelsen i det tredje paret 3 Trumpą jos aprašymą žr. (Girdenis ir kt. 1995: 15–21). 4 Alla ljudmätningar och statistiska beräkningar utfördes vid institutionen för allmän språkvetenskap vid VU. 5 En sådan symbol betecknar vokalens position: [−] – lång obetonad vokal, [˘] – kort obetonad vokal, [≃] – cirkumflexbetonad vokal, [˘] – kort betonad vokal, [— #] – öppen ändelse, [— s] – sluten ändelse, [— C] – position inne i ordet. 114 sekundär (ni.kšti ”nykštý”), är den möjligen i sig längre än den primära. Å andra sidan kan längden på de cirkumflexbetonade ändelsevokalerna också vara mindre beroende av stavelsens karaktär. T a b e l l 1 Längden hos vokaler i öppna och slutna ändelser (ms) och dess statistiska bedömning6 Exempel | n | x̄ (ms) | s (ms) | v (%) | 95% konfidensintervall (ms) | tₚ > tα [ræŋká:s] | 19 | 161,5 | 36,6 | 22,6 | 143,9÷179,2 | 0,88<t₀,₀₅=2,03 [ræŋká] | 20 | 150,9 | 38,7 | 25,6 | 132,8÷169,0 [leŋkė:s] | 14 | 186,5 | 39,8 | 21,3 | 163,5÷209,5 | 1,03<t₀,₀₅=2,06 [leŋkė] | 14 | 170,8 | 40,7 | 23,8 | 147,3÷194,3 [ni.kšti:s] | 18 | 123,5 | 34,8 | 28,2 | 106,2÷140,8 | 1,52<t₀,₀₅=2,03 [ni.kšti] | 18 | 105,4 | 36,6 | 34,7 | 87,3÷123,6 [≈]/[— s] | 51 | 155,0 | 44,2 | 28,5 | 142,5÷167,4 | 1,62<t₀,₀₅=2,01 [≈]/[— #] | 52 | 140,5 | 46,4 | 33,0 | 127,6÷153,4 [leŋ.kae:s] | 10 | 129,5 | 21,0 | 16,2 | 114,5÷144,5 | 0,78<t₀,₀₅=2,10 [leŋ.kae] | 10 | 121,8 | 23,1 | 18,9 | 105,3÷138,3 [ka:rti:s] | 18 | 83,2 | 15,8 | 19,0 | 75,3÷91,0 | 3,76>t₀,₀₀₁=3,61 [ka:rti] | 17 | 64,2 | 13,9 | 21,7 | 57,1÷71,4 [ru:kštu:s] | 18 | 94,2 | 17,2 | 18,2 | 85,6÷102,7 | 5,70>t₀,₀₀₁=3,60 [ru:kštu] | 18 | 64,7 | 13,6 | 21,1 | 57,8÷71,5 [—]/[— s] | 46 | 97,5 | 24,7 | 25,3 | 90,2÷104,9 | 3,52>t₀,₀₀₁=3,52 [—]/[— #] | 45 | 77,2 | 28,9 | 37,4 | 68,5÷85,9 [raŋkàs] | 23 | 89,9 | 18,3 | 20,3 | 82,0÷97,8 | 2,69>t₀,₀₁=2,69 [raŋkà] | 23 | 73,8 | 22,1 | 29,9 | 64,3÷83,4 [silkès] | 21 | 100,7 | 22,5 | 22,3 | 90,5÷111,0 | 2,40>t₀,₀₅=2,02 [silkė] | 21 | 83,7 | 23,4 | 27,9 | 73,1÷94,4 [ru:kštis] | 22 | 73,6 | 18,6 | 25,3 | 65,3÷81,9 | 4,04>t₀,₀₀₁=3,54 [ru:kšti] | 22 | 54,1 | 12,8 | 23,7 | 48,4÷59,8 [ru:kštùs] | 22 | 78,5 | 16,4 | 20,9 | 71,2÷85,7 | 4,85>t₀,₀₀₁=3,55 [ru:kštù] | 21 | 55,6 | 14,5 | 26,0 | 49,0÷62,2 [ˇ]/[—s] | 88 | 85,6 | 21,4 | 25,0 | 81,0÷90,1 | 5,67>t₀,₀₀₁=3,41 [ˇ]/[— #] | 87 | 66,8 | 22,3 | 33,3 | 62,1÷71,6 [reŋ.kas] | 19 | 78,0 | 19,7 | 25,3 | 68,5÷87,5 | 2,85>t₀,₀₁=2,72 [reŋ.ka] | 19 | 59,9 | 19,4 | 32,3 | 50,6÷69,2 [leŋ.kae:s] | 16 | 91,6 | 23,2 | 25,3 | 79,3÷104,0 | 2,11>t₀,₀₅=2,04 [leŋ.kae] | 16 | 76,3 | 17,5 | 22,9 | 67,0÷85,6 6Symbolförklaringar som används i tabellerna över statistiska bedömningar: n – antal mätningar, x̄ – aritmetiskt medelvärde, s – standardavvikelse, v – variationskoefficient, 95% pasikl. interv. – 95-procentigt konfidensintervall, tₚ – beräknat värde för Student's t-test, tα – kritiskt värde för Student's t-test, α – signifikansnivå för resultaten. 115 Exempel n x̄ (ms) s (ms) v (%) 95% konfidensintervall (ms) tₚ < tₐ [bā́.r̥tis] 19 61,2 9,3 15,2 56,7÷65,7 5,80>t₀,₀₀₁=3,59 [bā́.r̥ti] 18 43,8 8,9 20,3 39,4÷48,3 [búː.stus] 20 61,7 16,5 26,7 54,0÷69,4 4,20>t₀,₀₀₁=3,57 [búː.stu] 20 42,9 11,3 26,3 37,6÷48,2 [—]/[—s] 74 72,2 21,3 29,4 67,3÷77,1 5,13>t₀,₀₀₁=3,43 [—]/[—#] 73 54,9 19,7 35,9 50,3÷59,5 Som framgår av resultaten av den statistiska analysen i tabell 1 är skillnaderna i längd mellan de cirkumflexbetonade vokalerna i öppna och slutna ändelser inte statistiskt signifikanta. Skillnaderna mellan medelvärdena för de jämförda vokallängderna är dock inte små ([āː]/[—s] − [āː]/[—#] = 10,6 ms; [ēː]/[—s] − [ēː]/[—#] = 15,7 ms, [īː]/[—s] − [īː]/[—#] = 18,1 ms), och skulle framträda tydligare om antalet realiseringar ökades. 2.2. Förhållandet mellan obetonade långa⁷ vokaler i öppna respektive slutna ändelser är ungefär följande: [eː]/[—#]: [eː]/[—s] = 1: 1,1; [iː]/[—#]: [iː]/[—s] = 1: 1,3; [uː]/[—#]: [uː]/[—s] = 1: 1,5. Den statistiska signifikansen för dessa vokaler skiljer sig något från den för cirkumflexbetonade vokaler. Längdskillnaderna för de höga vokalerna [iː, uː] i de undersökta positionerna är statistiskt signifikanta: de fastställda konfidensintervallen överlappar inte ens, och de beräknade t-värdena överskrider de högsta kritiska värdena för detta test på 0,001-nivån. Endast skillnaden i längd för vokalen [eː] är liten ([eː]/[—s] − [eː]/[—#] = 7,7 ms) och statistiskt osäker. 2.3. De betonade korta vokalerna i öppna ändelser står i ungefär följande förhållande till motsvarande vokaler i slutna ändelser: [ă]/[—#]: [ă]/[—s] = 1: 1,2; [ĕ]/[—#]: [ĕ]/[—s] = 1: 1,2; [ĭ]/[—#]: [ĭ]/[—s] = 1: 1,4; [ŭ]/[—#]: [ŭ]/[—s] = 1: 1,4. Längdskillnaderna mellan samtliga betonade korta vokaler i öppna och slutna ändelser är statistiskt signifikanta, eftersom konfidensintervallen för längden nästan inte överlappar och de beräknade t-värdena är högre än de kritiska värdena för detta test. 2.4. Även obetonade korta vokaler är kortare i öppna ändelser än i slutna. Förhållandena är följande: [a]/[—#]: [a]/[—s] = 1: 1,3; [e]/[—#]: [e]/[—s] = 1: 1,2; [i]/[—#]: [i]/[—s] = 1: 1,4; [u]/[—#]: [u]/[—s] = 1: 1,4. Längdskillnaderna för dessa vokaler är statistiskt signifikanta: konfidensintervallen för de låga vokalerna överlappar något, medan de för de höga vokalerna inte överlappar alls, och de beräknade t-värdena överskrider de kritiska värdena för detta test. 7Som redan nämnts förkortas långa vokaler i obetonade stavelser, och därför används termen lång här i relativ bemärkelse. 116 3. Även om cirkumflexbetonade och korta vokaler (både betonade och obetonade) i slutna ändelser är längre än i öppna ändelser, är de ändå kortare än motsvarande inre vokaler8 (se tabell 2). Tabell 2 Kvantitetsrelationer mellan vissa inre vokaler och vokaler i öppna respektive slutna ändelser9 Vokaler | Position och kvantitetsrelationer | P: U Öppen ändelse | Sluten ändelse | Näst sista stavelsen [āˑ] | 1 | 1,1 | 1,3 | 1,3 [ēˑ] | 1 | 1,1 | 1,2 | 1,1 [īˑ] | 1 | 1,2 | 1,5 | 1,3 [≈] | 1 | 1,1 | 1,3 | 1,2 [à] | 1 | 1,2 | 1,4 | 1,2 [è] | 1 | 1,2 | 1,5 | 1,2 [ì] | 1 | 1,4 | 1,8 | 1,3 [ù] | 1 | 1,4 | 1,5 | 1,1 [ˋ] | 1 | 1,3 | 1,5 | 1,2 [a] | 1 | 1,3 | 1,5 | 1,2 [e] | 1 | 1,2 | 1,2 | 1 [ɪ] | 1 | 1,4 | 1,7 | 1,2 [u] | 1 | 1,4 | 1,8 | 1,2 [ˈ] | 1 | 1,3 | 1,5 | 1,2 Av tabell 2 framgår att kvantitetsrelationerna för höga vokaler i de jämförda positionerna är större än för låga vokaler (jfr. [Vʲi]/[— #]: [Vʲi]/[— s]: [Vʲi]/[— C—] = 1: 1,3: 1,5 och [Vʲe]/[— #]: [Vʲe]/[— s]: [Vʲe]/[— C] = 1: 1,1: 1,2). Följaktligen är de höga vokalernas längd mer beroende av positionen. Detta är inte ett oväntat resultat, eftersom A. Pakeris studie av perceptionen av standardspråkets vokaler (1982: 96–102) visar att kvaliteten är viktigare för att skilja mellan oppositionerna mellan långa och korta höga vokaler, medan durationen är viktigare för vokaler med låg artikulationshöjd. Därför 8Durationen hos inre vokaler mättes i orden: mā:sto ”tänker” ([āˑ] – 201,4 ms), grã:štu ”skulle borra” ([æˑ] – 208,7 ms), grì:štu ”skulle återvända” ([īˑ] – 154,0 ms); pė.gręž.tù ”skulle genom-borra” ([æ] – 92,0 ms), pė.rgri.stu ”skulle genom-återvända” ([ì] – 88,1 ms), pãr.pu.stu ”skulle blåsa igenom” ([ù] – 80,8 ms); rãsti (stand.) ”hitta” ([à] – 103,0 ms), rùsti ”rosta” ([ù] – 83,2 ms), trešti ”tröska” ([æ] – 123,1 ms), rišti (stand.) ”binda” ([ì] – 98,4 ms); ratù ”med hjulet” ([a] – 91,8 ms), krutù ”jag rör mig” ([u] – 76,4 ms), retù ”gles” ([e] – 93,3 ms), ritù ”jag rullar” ([ɪ] – 73,8 ms). Talare, inspelning och metod för durationmätning är desamma (se avsnitt 1.2 och 1.3). Vokalernas genomsnittliga duration anges inom parentes. 9 P: U – relationen mellan durationen hos vokaler i näst sista stavelsen och i sluten ändelse. 117 de höga vokalernas kvantitet kan vara mer beroende av positionen än de låga vokalernas. Resultaten från jämförelsen av durationen hos långa obetonade stammvokaler och vokaler i öppna respektive slutna ändelser är mycket intressanta. Endast den höga stammvokalen [i·] är längre än vokaler av typen [i·] i öppna och slutna ändelser (deras kvantitetsrelationer är ungefär följande: [i·]/[— #]: [i·]/[— s]: [i·]/[— C] = 1: 1,3: 1,4). Den höga stammvokalen [u·] är längre än [u·] i öppen ändelse, men kortare än [u·] ([u·]/[— #]: [u·]/[— C]: [u·]/[— s] = 1: 1,2: 1,5). Den låga vokalen [e·] i den posttoniska näst sista stavelsen är kortare än vokalen i både sluten och till och med öppen ändelse [e·] ([e·]/[— C]: [e·]/[— #]: [e·]/[— s] = 1: 1,3: 1,4). Detta visar att posttoniska låga vokaler förkortas avsevärt i PVA-dialekten. 4.0. Det vore lämpligt att jämföra durationen hos ändelsevokaler och inre vokaler i öppna och slutna stavelser. Det är dock svårt att göra detta exakt, eftersom det är svårt att hitta lämpliga par. Dessutom minskar antalet slutna inre stavelser när stavelsegränserna fastställs utifrån den fonologiska stavelsemodellen (STR)10. Detta beror på att slutna ändelser bara förekommer med konsonanten [s], och denna konsonant i ordets inre ansluter sig till den följande stavelsen. För experimentet med inre vokaler valdes tre exempelgrupper: i den första jämfördes vokaler före en klusil (V-TV) och före två klusiler (VT-TV), i den andra vokaler före en frikativa och en klusil (V-STV) och före en klusil (V-TV), och i den tredje vokaler före en frikativa och en klusil (V-STV) och före en frikativa (V-SV). 4.1. Resultaten av durationmätningen och den statistiska utvärderingen av exemplen i den första gruppen (den undersökta vokalen förekommer före en respektive två klusiler) visar att stavelsekaraktären (öppen eller sluten) möjligen inte har någon större inverkan på durationen hos inre vokaler som inte ingår i diftonger (se tabell 3). Endast i orden kã̄pta och kã̄pa är skillnaden i de inre vokalernas längd statistiskt signifikant: konfidensintervallen överlappar endast obetydligt, och det beräknade värdet för Students t-test vid signifikansnivån 0,05 överskrider kritiskt värde något. Medelvärdena för durationen hos de inre vokalerna i de tre andra paren (sùktas – sùkas, suktȧs – sukàs, keptì – kepì) är mycket lika och skillnaderna är inte statistiskt signifikanta. Det verkar som om inre vokaler i öppna stavelser borde vara längre än i slutna stavelser. Detta kan dock bara urskiljas i suktàs – sukàs11. 10Om detta, se (Girdenis 1985: 5–11; 1995: 115–121; Pakerys 1995: 286–288). 11För övrigt sammanfaller stavelsegränsen i ordet sukàs med morfemgränserna (mellan prefixet su- och verbet kąstis futurumstam kas. 118 Tabell 3 Varaktigheten hos vokaler i inre öppna och slutna stavelser (ms) och dess statistiska bedömning Exempel | n | x̄ (ms) | s (ms) | v (%) | 95% konfidensintervall (ms) | tₚ > tₐ [sùktas] | 15 | 65,9 | 12,8 | 19,4 | 58,8 ÷ 73,0 | 0,02 < t₀,₀₅ = 2,05 [sùkas] | 15 | 65,7 | 16,8 | 25,5 | 56,4 ÷ 75,0 [suktás] | 15 | 51,6 | 9,3 | 17,9 | 46,5 ÷ 56,7 | 1,73 < t₀,₀₅ = 2,05 [sukás] | 15 | 58,5 | 12,3 | 21,0 | 51,7 ÷ 65,3 [kǽ:pta] | 12 | 159,8 | 17,1 | 10,7 | 149,0 ÷ 170,7 | 2,26 > t₀,₀₅ = 2,07 [kǽ:pa] | 12 | 177,1 | 20,1 | 11,4 | 164,3 ÷ 189,9 [kepˈti] | 15 | 72,3 | 25,9 | 35,9 | 57,9 ÷ 86,6 | 0,18 < t₀,₀₅ = 2,05 [kepˈi] | 15 | 74,1 | 28,2 | 38,0 | 58,5 ÷ 89,7 [sùskis] | 12 | 83,8 | 9,9 | 11,8 | 77,6 ÷ 90,1 | 3,32 > t₀,₀₀₅ = 3,19 [sùkis] | 12 | 68,4 | 12,7 | 18,6 | 60,3 ÷ 76,5 [suškù] | 6 | 72,8 | 5,4 | 7,4 | 67,2 ÷ 78,5 | 3,93 > t₀,₀₀₅ = 3,58 [šukù] | 6 | 61,8 | 4,3 | 6,9 | 57,4 ÷ 66,3 [pẽšti] | 12 | 102,7 | 11,3 | 11,0 | 95,5 ÷ 109,8 | 1,49 < t₀,₀₅ = 2,07 [pẽši] | 12 | 95,8 | 11,5 | 12,0 | 88,4 ÷ 103,1 [pešti] | 9 | 79,4 | 11,1 | 13,9 | 70,9 ÷ 88,0 | 0,95 < t₀,₀₅ = 2,11 [peši] | 9 | 74,4 | 11,3 | 15,1 | 65,8 ÷ 83,1 Sådana motstridiga resultat (en skillnad i varaktighet är statistiskt signifikant, tre är icke-signifikanta, där man bara med knapp nöd kan urskilja en tendens till längre vokaler i öppna stavelser) kan, menar jag, förklaras endast av att betonade vokaler i öppna stavelser möjligen är längre än i slutna, medan stavelsekaraktären inte påverkar de korta vokalernas kvantitet¹². Å andra sidan kännetecknas litauiskans standardspråk (och alltså troligen även PVA), enligt A. Girdenis (DLKG 1994: 36–37), av en tendens till öppna stavelser; därför kan slutna stavelser i sammanhängande text bli öppna. Varaktighetsundersökningen av dessa exempel tycks antyda att vi här antingen har fonetiskt öppna stavelser eller att stavelsekaraktären inte påverkar de korta vokalernas kvantitet. 4.2. Varaktigheten hos vokaler i inre position före en frikativa och en klusil (V-STV) och före en ensam klusil (V-TV) skiljer sig något mer åt, vilket den statistiska analysen av skillnaderna i deras längd visar. 12Ordet kǽpta används enligt vissa talare själva mycket sällan eller inte alls. Därför kan vokalen i det ha uttalats kortare än vad som är vanligt i en sådan position. Kanske påverkades detta av det mycket frekventa ordet keptà, ”stekt”. 119 I exemplen suškù – šukù, suškis – šukis är skillnaderna i varaktighet hos de inre vokalerna statistiskt signifikanta: de fastställda konfidensintervallen överlappar inte, och de beräknade värdena för Student-testet överskrider de kritiska värdena på 0,005-nivån. Vokalerna i dessa exempel är längre före en frikativa och en klusil (V-STV). Om varaktigheten hos vokaler i inre öppna och slutna stavelser (före en respektive två klusiler) skilde sig åt, skulle man kunna hävda att stavelsegränsen i ord av typen suškù går mellan frikativan och klusilen. Då skulle de öppna inre stavelserna vara kortare och de slutna längre (liksom ändelserna). Varaktigheten hos vokaler i inre öppna och slutna stavelser skiljer sig tyvärr inte åt. Därför måste man här söka andra orsaker till att en vokal före en frikativa och en klusil (V-STV) är längre än före en ensam klusil (V-TV). Sannolikt påverkas vokalens längre varaktighet i detta fall av den efterföljande frikativan, eftersom vokaler, som undersökningsresultaten visar, är längre i den positionen. Vid uttal av en frikativa bildas en förträngning i munhålan, medan en tillslutning bildas vid uttal av en klusil (LKG 1965: 68–88; Mikalauskaitė 1975: 38–50; Pakerys 1995: 88). Att övervinna den senare kräver mer energi än att övervinna förträngningen – och därför kan de intilliggande vokalerna vara kortare13. 4.3. I exemplen pešti – peši, pešti – peši är skillnaderna i vokalernas varaktighet små, och det finns ingen statistisk grund för att hävda att vokalernas kvantitet skiljer sig åt. Man kan dock urskilja en tendens till att vokalerna är längre före en frikativa och en klusil än före en ensam frikativa. Som den tidigare undersökningen visar är vokaler i öppna stavelser (V-TV) något längre än i slutna stavelser (VT-TV). Därför kan stavelsegränsen i exemplen pešti, pešti inte ligga mellan frikativan och klusilen; i så fall skulle vokalen i den slutna stavelsen vara längre, vilket skulle strida mot resultaten från varaktighetsundersökningen av öppna och slutna stavelser vars gränser inte är ifrågasatta. Man kan alltså dra slutsatsen att dessa ord endast innehåller öppna inre stavelser och att stavelsegränserna går så här: pe-šti, pe-ši, pe-šti, pe-ši. Experimentet stöder således verkligen fonologins teoretiska påståenden (Girdenis 1995: 115–121), enligt vilka gruppen ST inte sluter en stavelse. 4.4. Sådana statistiskt icke-signifikanta skillnader i varaktighet mellan vokaler i öppna och slutna stavelser i stammen skulle tyda på att A. Girdenis (1985: 6; 1995: 115–16) och A. Pakerys (1995: 282–283) sannolikt hade rätt när de hävdade att det inte finns några fonetiska kännetecken som signalerar stavelsens början och slut14. Detta bekräftades också av 13 Å andra sidan visar en jämförelse av de undersökta orden att suškù ”suskù” och suškis ”suskis” inte är så neutrala. Trots att talarna vid inspelningen av texterna hade instruerats att tala med så neutral intonation som möjligt, kan de ha uttalats mer emotionellt än de jämförda orden šukù ”šuku” och šukis ”sukis”. 14Troligen är det av samma anledning som stavelsegränserna i litauiskan inte har undersökts experimentellt. Det finns visserligen försök att diskutera dem (LKG 1965: 122–126; Mikalauskaitė 1975: 71–75; Pakerys 1995: 281–288), men detta har dikterats av arbetenas särskilda inriktning. Mer ingående har endast standardspråket (Strimaitienė, Girdenis 1978: 61–68) och nordžemaitiska (Kliukienė 1983: 50–60; 1992: 38–51) undersökts 120 En undersökning av vokallängden i öppna och slutna stavelser i PVA:s inre positioner. Därför är det enligt deras uppfattning (DLKG 1994: 36–37; Pakerys 1995: 282–283) inte ändamålsenligt att skilja mellan öppna och slutna stavelser i litauiskt standardspråk. 5.1. Sammanfattningsvis kan följande slutsatser dras. 1. I PVA-dialekten är vokaler i slutna ordslut längre än vokaler i öppna ordslut. Kanske skyddar den slutna ändelsens slutkonsonant stavelsevokalen från att förkortas. Å andra sidan kan längdeffekten hos vokaler i öppna ändelser också uppstå genom en mjukare övergång från vokal till paus. 2. De höga vokalernas duration beror mer på positionen. 3. Själva faktumet att vokaler i PVA-dialektens ändelser förkortas bekräftas ännu en gång. I nästan alla fall är vokaler i ändelser (både öppna och till och med slutna) kortare än motsvarande vokaler i ordstammen. 4. Stavelsens slutenhet har ingen större inverkan på durationen hos inre vokaler som inte ingår i diftonger. I öppna stavelser (V-TV) är vokalerna bara något längre än i slutna stavelser (VT-TV). 5. Inre vokaler framför en frikativa och en klusil (V-STV) är längre än framför en enda klusil (V-TV). Eftersom vokallängden nästan inte skiljer sig åt i otvetydigt slutna (VT-TV) och öppna (V-TV) stavelser, bör den något längre durationen hos den inre vokalen framför en frikativa och en klusil i detta fall förklaras enbart av frikativans inverkan. 6. Durationen hos inre vokaler framför en frikativa och en klusil (V-STV) och framför en enda frikativa (V-SV) skiljer sig obetydligt. Därför kan man hävda att konsonantgruppen ST inte sluter stavelsen15. Mottaget 1998 05 18 LITERATŪRA DLKG – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1994. G i r d e n i s A. 1985: Fonologinio skiemens riba: konstruktas ar realybė? – Kalbotyra 36 (1), 5–11. G i r d e n i s A. 1995: Teoriniai fonologijos pagrindai, Vilnius: Petro ofsetas. G i r d e n i s A. ir kt. 1995: Lietuvių kalbos ir jos tarmių prozodinių reiškinių ir fonemų alofonų analizė. Mokslinė ataskaita, Vilnius: VU. K a z l a u s k i e n ė A. 1998: Balsių kiekybės santykiai pietinių vakarų aukštaičių tarmėje. – Kalbotyra 47 (1) (spausdinamas). vidinės atvirosios sandūros. Matyt, skiemens ribas galima nustatyti tik remiantis fonologine analize. Šiuo aspektu lietuvių kalbos skiemenys išsamiai aprašyti (Girdenis 1995: 113–120; dar plg. Girdenis 1985: 5–11). 15 Baigdama noriu nuoširdžiai padėkoti prof. habil dr. A. Girdeniui už vertingus patarimus ir skatinimą atlikti šį tyrimą. 121 Kliukienė R. 1983: Atviroji sandūra ir jos fonetinė realizacija šiaurės žemaičių tarmėje. – Kalbotyra 34 (1), 50–60. LKA 2 – Lietuvių kalbos atlasas 2, Fonetika, Vilnius: Mokslas, 1982. LKG 1 – Lietuvių kalbos gramatika 1, Fonetika ir morfologija, Vilnius: Mintis, 1965. LKT – Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija, Vilnius: Mintis, 1970. Mikalauskaitė E. 1975: Lietuvių kalbos fonetikos darbai, Vilnius: Mokslas. Pakerys A. 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija, Vilnius: Mokslas. Pakerys A. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Žara. Strimaitienė M., Girdenis A. 1978: Priebalsių junginių trukmė kaip atvirosios sandūros indikatorius bendrinėje lietuvių kalboje. – Kalbotyra 29 (1), 61–68. Vaitkevičiūtė V. 1960: Lietuvių kalbos balsių ir dvibalsių ilgumas arba kiekybė. – Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 207–217. Salys A. 1946: Lietuvių kalbos tarmės. Tübingenas. Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. THE LENGTH OF THE OPEN AND CLOSED VOWELS IN THE SOUTH-WESTERN AUKŠTAITIAN DIALECT Summary The results of the experiment show, that the vowels of the closed word-endings are longer than those of the open word-endings in the south-western Aukštaitian dialect. Both closed and open vowels in the word-endings, however, are shorter than the vowels in the word-middle. The final consonants in the closed word-endings of the dialect investigated might be preserving the stem vowel from the latter being shortened. On the other hand, the effect of the length of vowels in the open word-endings might happen due to a more smooth vowelpause shift. The influence of the closed syllable on the length of word-middle vowels (those not constituting diphthongs) is the least. The word-middle vowels are longer in the position preceding both blown and explosive consonants (V-STV) than in the position preceding one explosive consonant alone (V-TV). However, in this case, the greater length of the word-middle vowel followed by both blown and explosive consonants is explained by the influence of the blown consonant only, because the cases with vowels followed by both blown and explosive consonants or blown consonant alone hasn’t shown big difference in vowel lengths and accordingly this is statistically insignificant. So, in the south-western Aukštaitian dialect the consonant ST group doesn’t close the stem. 122