Žemutinių prigimtinio ir padėtinio ilgumo balsių skirtumai Lukšių šnektoje

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XL (1998) Rima BACEVIČIŪTĖ Litauiska språkets institut, Vilnius SKILLNADER MELLAN NATURLIG OCH POSITIONELL LÄNGD HOS LÅGA VOKALER I LUKŠIAI-DIALEKTEN 1. I den lingvistiska litteraturen finner vi oftast den gängse uppfattningen att vokalerna [aˑ, eˑ] < *-an-, *-en och [aˑ, eˑ] < *-à-, *-è- inte skiljer sig åt på något sätt. Detta hävdas både om standardspråkets system, där ”vokaler med historisk och positionell längd i betonade stavelser [aˑ], [eˑ] uttalas likadant” (Pakerys 1995: 33; jämför även: Vaitkevičiūtė 1960: 207, 217; Vaitkevičiūtė 1961: 31, 37; LKG 1: §17, §23; Mikalauskaitė 1976: 17), som om den närbesläktade dialekten bland de sydliga västaukštaitiska dialekterna, där ”monoftongerna aˑ, eˑ < a, e inte skiljer sig i längd från betonade förlängda ā, ē” (Zinkevičius 1966: 80). I många dialekter, även bland de sydliga västaukštaitiska, har man dock sedan länge uppmärksammat en opposition mellan vokaler med naturlig (historisk) längd och vokaler med positionell längd. Om de låga vokalernas dubbla kvantitet talade A. Baranauskas redan för ett sekel sedan (Baranovskij 1898: 15), och i synnerhet K. Jaunius, som tydligt hävdade att vokaler som förlängts genom betoning ”i Kaunas län har medellängd (dvs. är något längre än korta, men inte lika långa som långa vokaler)” (Jaunius 1970: 83). Även i senare arbeten finner vi kommentarer som försvarar existensen av en opposition mellan långa och halvlånga vokaler i kaunasiškiai-dialekten (Girdenis 1971: 205; Zinkevičius 1980: 98; Pakerys 1986: 33), och i några av dem nämns också kvalitetsskillnader: vokaler med naturlig längd kan vara öppnare och kanske till och med något nasaliserade (Girdenis 1995: 172; jämför även: 1971: 205; 1981: 128). Denna typ av vokaler har också undersökts experimentellt. Slutsatserna från B. Simanavičienės (1993: 46–53) undersökning av Veliuona-dialekten om hur tonaccenten hos [aˑ, eˑ] < *-à-, *-è- beror på omgivning med tonande eller tonlösa ljud1 ger också anledning att överväga kvantitativa skillnader mellan positionella och naturliga vokaler. Förekomsten av en kvantitativ opposition i Igliauka-dialekten har belagts genom A. Kazlauskienės (1996: 128–130) instrumentella och auditiva undersökning2. 1 Enligt denna undersökning har vokaler med positionell längd en genuin fallande tonaccent endast intill tonande konsonanter. Efter eller före en tonlös konsonant liknar tonaccenten mer en stigande. 2 Särskilt viktigt är att dialektens talare själva uppfattar denna skillnad. Det innebär att orden måste skilja sig åt genom vissa fonologiskt betydelsefulla egenskaper. 102 I detta arbete har ett experimentellt försök gjorts att undersöka de låga vokalernas kvantitet och kvalitet i Lukšiai-dialekten. Enligt den nuvarande dialektklassificeringen hör denna dialekt till den norra delen av de västaukštaitiska kaunasiškiai-dialekterna (Zinkevičius 1994: 26), medan den enligt K. Jauniaus – A. Salys äldre dialektindelning skulle räknas till de västaukštaitiska veliuoniškiai-dialekterna, eftersom den systematiskt förkortar vokalerna [o·, e·] i obetonade öppna slutstavelser, till exempel: sā.ku, dā.ri, vāiku, sā.uli osv. Dialektens centrum är småorten Lukšiai (Šakiai kommun), belägen 8 km öster om Šakiai och 52 km väster om Kaunas. 2. För undersökningen valdes ordpar grąžtas – kraštas, šąla – kãla, patręšęs – patręšęs, patręšus – patręšus, och korta meningar konstruerades med dem för att tydligt illustrera betydelserna hos de undersökta paren. De undersökta orden stod oftast i näst sista position: aštrùz grã:štaz bū:davų ‖ vìsas krã:šta(s) sūdėgì ‖ ilgai šā-la šì·met ‖ senėi_įėu kā.la ta._stūba ‖ biškì patrē.šes tas_mē.dis ‖ smārkei patrē.šes ta._pìeva ‖ būvù gerai patrē.šus ta:z_braš kēs ‖ ta_o·bels patrē.šus įėu_būvù. Meningarna blandades i slumpmässig ordning, och mellan dem infogades ytterligare meningar som saknade relevans för undersökningsfrågan. Materialet från diktorn A. Bacevičius, född 1930, spelades in på magnetband, medan textförfattarens material lästes in direkt i datorns minne. Båda diktorerna är talare av den undersökta dialekten. Under inspelningarna upprepade informanten, efter att ha lyssnat på en tydligt uppläst mening (även sådana som saknade relevans för undersökningen), den fritt med så neutral intonation som möjligt. Detta gjorde det möjligt att undvika den onaturliga talintonation som uppstår vid läsning3. Meningarna upprepades fem gånger vardera. Senare överfördes inspelningarna från magnetbandet också till datorns minne och bearbetades med det särskilda programmet ”Kalbam44” för analys av språkljud, utarbetat av P. Kasparaitis. Programmet visar en oscillogramkurva för den inlästa signalen, utifrån vilken signalen kan delas upp i enskilda ljud; programmet mäter automatiskt längden på den markerade ljudsekvensen. Samma program möjliggör också spektralanalys av ljud: på skärmen visas signalens dynamiska spektrogram, variationer i formantbanorna samt segmentets spektrala snitt. 3. Uppgifterna utvärderades statistiskt. Efter längdmätningarna beräknades det aritmetiska medelvärdet x̄, standardavvikelsen s, som visar hur långt värdena för den undersökta egenskapen ligger från medelvärdet, samt ett 95-procentigt konfidensintervall. Dessutom kontrollerades resultatens signifikans med Students t-test. Beräkningarna utfördes med dator enligt A. Girdenis program. 3.1. De erhållna resultaten presenteras i tabell 1–2. 3 Plg. I. Mažiulienės (1996: 46–47) darbo metodiką. 103 Vokalernas varaktighet i enskilda ord Tabell 1 Exempel | n | x̄ (ms) | s (ms) | 95% konfidensintervall | t-testvärde | 10 | 203 | 29 | 182 ÷ 224 | 5,42 > 3,92 gräns | 10 | 151 | 8 | 145 ÷ 157 fryser | 10 | 209 | 13 | 199 ÷ 218 | 6,40 > 3,92 hugger | 10 | 173 | 12 | 165 ÷ 182 nästan sprucken | 10 | 203 | 23 | 185 ÷ 219 | 6,37 > 3,92 nästan sprucken | 10 | 152 | 9 | 145 ÷ 159 nästan sprucken | 10 | 223 | 17 | 210 ÷ 235 | 9,56 > 3,92 nästan sprucken | 10 | 161 | 11 | 153 ÷ 169 Tabell 2 Sammanfattad vokalvaraktighet Exempel | n | x̄ (ms) | s (ms) | 95% konfidensintervall | t [aˑ] < *-an- | 20 | 206 | 22 | 195 ÷ 216 | 7,29 > 3,57 [aˑ] < *-ā- | 20 | 162 | 15 | 155 ÷ 169 [eˑ] < *-en- | 20 | 213 | 22 | 202 ÷ 223 | 10,18 > 3,57 [eˑ] < *-ē- | 20 | 156 | 11 | 150 ÷ 160 längre | 40 | 209 | 9 | 194 ÷ 224 | 7,18 > 5,96 kortare | 40 | 159 | 10 | 143 ÷ 176 Vi ser att det finns en tydligt signifikant varaktighetsskillnad mellan vokaler med historisk och positionell längd: konfidensintervallen överlappar inte någonstans. Även t-testvärdena visar att denna skillnad är signifikant, eftersom de i samtliga fall överstiger det kritiska värdet vid 99,9% sannolikhet. Den kvantitativa skillnaden framträder ännu tydligare när resultaten sammanfattas (se tabell 2): konfidensintervallen överlappar återigen inte någonstans, och t-testvärdena är mycket större än det kritiska värdet (dubbelt så stora för bakre vokaler och nästan tre gånger så stora för främre vokaler!). Det genomsnittliga varaktighetsförhållandet mellan kortare och längre vokaler är 1: 1,3. 3.2. Den kvantitativa skillnaden mellan vokaler med inneboende och positionell längd framgår tydligt även av punktdiagrammet. Om vi på ordinataxeln i koordinatsystemets första kvadrant avsätter varaktighetsmåtten (ms) för vokaler med positionell längd och på abskissaxeln måtten för de vokaler med inneboende längd som ingick i motsvarande par⁴, får vi en grafisk bild som utmärkt illustrerar skillnaderna i kvantitet mellan dessa vokaler (se fig. 1). ⁴ För att göra bilden tydligare används inte 0 ms utan 100 ms som koordinatsystemets referenspunkt. 104 Fig. 1. Punktdiagram över vokallängd Alla punkter ligger på samma sida om diagonalen, och några ligger till och med mycket långt från den – båda varianterna skiljer sig alltså tydligt åt. 4. Försöket att analysera även dessa vokalers kvalitativa parametrar genomfördes. Programmet ”Kalbam44” analyserade ljudsegmentens spektrala snitt, varefter formantmedelvärdena bedömdes med ett särskilt formantbedömningsprogram skapat av A. Girdenis, som enligt vissa formler (se Piotrovskij 1960: 29) beräknar index för kompakthet (C103), mollhet (b103) och tonalitet (T) (ett högre T indikerar en högre vokalklangfärg, ett lägre och särskilt negativt värde en lägre). 4.1. Eftersom de två första formantema avgör de ljudande ljudens särskiljande egenskaper, medan de övriga ofta endast förmedlar talarens individuella särdrag eller expressiva innehåll, är det därför främst de förstnämnda som man utgår från vid analys av ljudens akustiska egenskaper. Man undersökte manliga och kvinnliga rösters spektra separat, eftersom de akustiska egenskaperna hos mäns och kvinnors röster skiljer sig avsevärt, även om vissa konstanta relationer består. Resultaten av den spektrala analysen av manliga och kvinnliga röster i denna undersökning är också analoga, men den kvinnliga röstens formanter är betydligt högre till följd av den högre röstklangfärgen. Därför redovisar vi mätningarna av den manliga rösten, som ger en tydligare bild. Det är också värt att separat diskutera kvaliteten hos vokaler med främre respektive bakre artikulation. Tabell 3 Vokalerna [aː] < *-an- och [aː] < *-ā-: formantvärden för manlig röst5 Ex. F₁ (Hz) F₂ (Hz) F₃ (Hz) C.10³ T gržtas 675 1326 2410 888 34 kraštas 685 1353 2320 889 61 šala 675 1320 2564 888 3 kala 703 1340 2525 893 5 5 Jfr kvinnlig röst grąžtas F₁=728 Hz, F₂=1410 Hz; kraštas F₁=785 Hz, F₂=1498 Hz; šala F₁=728 Hz, F₂=1369 Hz; kala F₁=785 Hz, F₂=1398 Hz. 105 Som vi vet har alla bakre vokaler låg klangfärg, vilket beror på en bred och stor munresonator som bildas när tungan dras bakåt. Detta framgår också av den andra formanten, som ligger i lågfrekvensområdet. F₂ för vokaler av typen [a] med inneboende längd är dock något lägre än F₂ för vokaler med positionsbetingad längd. Det innebär att vokaler med historisk längd har en lägre klangfärg, vilket beror på en större förskjutning av tungan bakåt. Vokaler med inneboende längd har också en något lägre första formant, vilket innebär att de har något högre tungläge och är öppnare. Båda de första formanter som ligger lägre och längre från F₃ är också ett tecken på nasalitet hos vokalerna [a·] <*-an-, så vi kan hävda att spektralanalysen bekräftar antagandet om att en viss nasalitet har bevarats hos dessa vokaler. Även värdena för de tredje formanter skiljer sig: hos vokaler med historisk längd är de betydligt högre. Utifrån spektrumspridningen är vokaler med lågt tungläge de mest kompakta, eftersom de båda formanter inte ligger särskilt långt från spektrumets mitt (≈ 1000 Hz). Vokaler med historisk längd är något mindre kompakta, men har lägre tonhöjd (se tabell 3). Med avseende på bemollighet är dessa vokaler neutrala (b.10³ =168), eftersom läpparna inte deltar i artikulationen. Förhållandet mellan formanterna ser vi också i diagrammet (se fig. 2). Fig. 2. Vokalerna [a·] < *-an- (----) och [a·] < *-a- (—): spektra i orden grąžtas och kraštas6 4.2. Vokalerna [e·] och [æ·] har en ganska instabil artikulation, och därför varierar också deras akustiska egenskaper. Särskilt instabil är vokalen [æ·]: i början av uttalet ligger F₁ och F₂ inom gränserna för vokalen [e·]:s formanter, medan ljudet i slutet blir mycket likt [a·] – öppet, mer kompakt och med lägre klangfärg. Därför mättes dessa vokalers segmentella spektrum på tre ställen: i ljudets början, mitt och slut. Beräkningarna visas i tabellen. 6 Den grafiska återgivningen av orden šala – kala skulle vara liknande. 106 Formantvärden hos vokalerna [e·] < *-ėn/[e·] < *-ė och [æ·] < *-æn/[æ·] < *-àè-i mansröst8 Exempel | F₁ (Hz) | F₂ (Hz) | F₃ (Hz) | C.10³ | T patrėšęs | 576 / 605 / 626 | 1930 / 1787 / 1621 | 2580 / 2529 / 2379 | 828 / 842 / 857 | 399 / 320 / 247 patrėšęs | 587 / 615 / 610 | 1775 / 1714 / 1605 | 2471 / 2414 / 2326 | 839 / 849 / 855 | 337 / 269 / 259 patrėšus | 613 / 690 / 677 | 1627 / 1412 / 1351 | 2451 / 2349 / 2353 | 853 / 885 / 887 | 246 / 90 / 59 patrėšus | 623 / 627 / 678 | 1555 / 1448 / 1377 | 2363 / 2297 / 2249 | 860 / 869 / 886 | 216 / 163 / 95 Vi ser att de formantiska egenskaperna hos alla vokaler av typen [e] förändras under uttalets gång. Den första formanten stiger nästan genomgående, medan den andra sjunker. Detta syns särskilt tydligt före en hård konsonant (i positionen /—C). 5.2.1. När vokaler med lågt tungläge jämförs i positionen /—C’, framgår det att F₂ hos vokaler med historisk längd förblir högre än hos vokaler med positionsbetingad längd under hela uttalet – de har högre klangfärg, främre artikulation och är mer spända (formanterna ligger längre från det ”neutrala” röstspektrumet). Vokalen med positionsbetingad längd är mindre spänd, mer bakre och har lägre klangfärg.⁹ I början av uttalet har vokalen med positionsbetingad längd en högre första formant, men mot slutet stiger F₁ för vokalen med inneboende längd högre; den för positionsvokalen sjunker något. Vokalen med historisk längd har en betydligt högre tredje formant under hela uttalet. Även dessa vokalers kompakthet varierar. I början och mitten av uttalet är vokalen med positionsbetingad längd mer kompakt, medan vokalen med inneboende längd är det i slutet. Dessa vokaler är mycket instabila med avseende på tonhöjd, men hur mycket de än förändras kvarstår skillnaderna mellan historiska och positionsbetingade långa vokaler. I början och mitten av uttalet har vokalen med historisk längd betydligt högre tonhöjd; i slutet har vokalen med positionsbetingad längd ett något högre tonhöjdsindex. 5.2.2. När dessa vokaler med lågt tungläge jämförs i positionen /—C, blir deras instabilitet ännu tydligare. I början av uttalet är skillnaden mellan de första formanterna liten; F₁ för vokalen med positionsbetingad längd är något högre, men därefter stiger den endast obetydligt, medan F₁ för vokalen med inneboende längd skjuter betydligt högre. Mitt i segmentet skiljer sig formanterna med mer än 60 Hz. I slutet av uttalet är dock skillnaden … Tabell 4: 7 7De tre formantsiffrorna anger mätningar i början, mitten och slutet. 8Kvinnorösten uppvisar samma formantförhållanden. 9Vad gäller kvantitet skiljer sig dessa vokaler mest. 107 försvinner helt. Den historiskt långa vokalen F2 har en högre frekvens endast i början, liksom i positionen /—C’; senare går formantfrekvenserna över till lågfrekvensområdet, ljuden får mörk klang och förhållandet mellan formanter är detsamma som hos vokaler av typen [a]: den andra formanten hos vokalen med positionsbetingad längd har högre frekvens. I slutet av segmentet har således den historiskt långa vokalen [æː] mörkare klang. Den historiskt långa vokalen har hela tiden en högre tredje formant. I början är vokalen med positionsbetingad längd mer kompakt, i mitten vokalen med inherent längd, medan skillnaden är otydlig i slutet. Tonalitetsindexet visar tydligt både ljudens dynamik och deras skillnader (se tabell 4). I början har återigen, liksom i positionen /—C’, den historiskt långa vokalen mycket högre tonhöjd, medan vokalen med positionsbetingad längd har högre tonhöjd i mitten och slutet av segmentet, på samma sätt som hos vokaler av typen [a]. I detta fall visar inte heller labialitetsindexet några skillnader (b.103=167), eftersom läpparna inte heller deltar i artikulationen av dessa vokaler. Motsvarande förhållanden framgår också av graferna över förändringen i formantbanorna (se fig. 3 och 4). Fig. 3. Förändring i formantbanorna för vokalerna [eː] < *-eɪ- (---) och [eː] < *-è- (—) i positionen /—C.formantbanornas förändring Fig. 4. Förändring i formantbanorna för vokalerna [æː] < *-æɪ- (---) och [æː] < *-à- (—) i positionen /—C.formantbanornas förändring 108 6. Skillnaderna mellan nedre vokaler med inherent respektive positionsbetingad längd framgår också av graferna över grundton och intensitet (se fig. 5–10). Graferna har ritats med datorprogrammet WINCECIL22 för analys av språkljud. Fig. 5. Intensitet hos vokalen [aː] < *-ãi (i relativa dB) och grundton (i logaritmiska Hz) i ordet grã.stas Fig. 6. Intensitet och grundton hos vokalen [aː] < *-à- i ordet krā.štas Fig. 7. Intensitet och grundton hos vokalen [eː] < *-en- i ordet patré·šęs 109 Fig. 8. Vokalens [eː] < *-ė- intensitet och grundton i ordet patrė.šęs Fig. 9. Vokalens [æː] < *-ǣn- intensitet och grundton i ordet patrė.šus Fig. 10. Vokalens [æː] < *-æ̀- intensitet och grundton i ordet patrė.šus Vi ser att grundtonskurvorna för både främre och bakre historiska och positionslånga vokaler skiljer sig åt: kurvan för alla historiska vokaler är stigande, medan den för positionslånga vokaler är fallande eller stigande–fallande. Mot slutet av ljudet stiger grundtonskurvan för de bakre vokalerna något högre, vilket innebär att dessa vokaler har ett större grundtonsregister (se fig. 5). Av de positionslånga vokalerna sjunker kurvan för vokalen [æː] lägst mot slutet av ljudet – dess grundtonsregister är bredast. 110 Historiska och positionslånga vokaler skiljer sig också åt i grundtonstoppens placering: för de historiska vokalerna ligger den närmare ljudets slut, medan den för de positionslånga ligger närmare ljudets början. Dessa vokalers intensitet förändras på liknande sätt: intensitetskurvorna för nästan alla historiska vokaler stiger något, medan de för positionslånga vokaler sjunker. Intensitetstopparna för de positionslånga vokalerna nås tidigare än intensitetstopparna för de genuint långa vokalerna. 6.1. Experimentella studier av kvantitet och kvalitet hos låga vokaler i Lukšių-dialekten visar att det verkligen finns betydande skillnader mellan dem. Mätningar av vokallängd bekräftar tydligt att vokaler med inneboende längd i Lukšių-dialekten är längre än vokaler med positionsbunden längd i förhållandet 1:1,3. Detta framgår också av de statistiska uppgifterna. 6.2. Det finns också kvalitativa skillnader mellan låga historiska och positionsbetingade vokaler. Vokaler med inneboende längd i bakre raden har ett öppnare klangläge, är något mindre kompakta och har lägre tonhöjd än motsvarande vokaler med positionsbunden längd. Att båda deras första formanter är lägre visar tydligt att nasaleringen har bevarats. Vokaler med inneboende längd i främre raden har ett högre klangläge, är mer kompakta och har högre tonhöjd än positionsbetingade vokaler, och eftersom deras artikulation varierar (särskilt vokalen [zɛː]) liknar deras uttalsskillnad vid slutet mycket vokaler av typen [a]. 6.3. Skillnaderna mellan låga vokaler med inneboende längd och positionsbunden längd framgår också av intensitets- och grundtonskurvorna: för vokaler med inneboende längd stiger de något, medan de sjunker för positionsbetingade vokaler. 6.4. Dessa slutsatser gör det möjligt att med säkerhet hävda att det i Lukšių-dialekten verkligen finns två typer av korta låga vokaler.10 Mottaget 1998 07 02 LITERATŪRA Baranovskij 1898: Барановский А. Заметки о литовскомъ языке и словаре. Санктпетербургъ: Типогр. Имп. Акад. наукъ. Girdenis A. 1971: [Rec.] Lietuvių kalbos tarmės (chrestomatija). – Baltistica 7 (2), 201–209. Girdenis A. 1981: Fonologija, Vilnius: Mokslas. Girdenis A. 1995: Teoriniai fonologijos pagrindai, Vilnius. Jaunius K. 1970: Kauniškių tarmė. – Drotvinas V., Grinaveckis V. Kalbininkas Kazimieras Jaunius, Vilnius: Mintis, 81–84. LKG 1 – Lietuvių kalbos gramatika, 1: Fonetika ir morfologija / Ats. red. K. Ulvydas, Vilnius: Mintis, 1965. Kazlauskienė A. 1996: Dve jop a žemutinių balsių kiekybė Igliaukos šnektoje. – Kalbotyra 45(1). Mažiulienė I. 1996: Centrinės šiaurės žemaičių tarmės prozodija. – Kalbotyra 45 (1), 30–115. Mikalauskaitė E. 1975: Lietuvių kalbos fonetikos darbai, Vilnius: Mokslas. 10 Baigdama norėčiau už vertingas pastabas padėkoti prof. habil. dr. A. Girdeniui. 111 Pakerys A. 1986: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Mokslas. Pakerys A. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius. Piotrovskij 1960 – Пиотровский Р. Г. Еще раз о дифференциальных признаках фонем. – Вопросы языкознания, №6, 24–38. Simanavičienė B. 1993: Dvejopa [ā, ē] < *-ā-, *-ē- priegaidė veliuoniečių šnektoje. – Kalbotyra 42 (1), 46–53. Vaitkevičiūtė V. 1960: Lietuvių kalbos balsių ir dvibalsių ilgumas, arba kiekybė. – Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 207–217. Vaitkevičiūtė V. 1961: Lietuvių literatūrinės kalbos balsinės ir dvibalsinės fonemos. – Lietuvių kalbotyros klausimai 4, 19–47. Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. Zinkevičius Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1, Vilnius: Mokslas. Zinkevičius Z. 1994: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. UNTERSCHIEDE DER HISTORISCH SOWIE DER POSITIONELL NIEDRIGEN LANGVOKALE IM DIALEKT VON LUKŠIAI Zusammenfassung In der linguistischen Literatur wird behauptet, daß sich in der litauischen Gemeinsprache und den Dialekten die historisch sowie positionall niedrigen Langvokale nicht unterscheiden. Der vorliegende Beitrag begründet die quantitativen und qualitativen Unterschiede dieser Vokale in der Mundart von Lukšiai. Die experimentellen Untersuchungen und statistischen Berechnungen zeigen, daß die Dauer historisch sowie positionell niedrigen Langvokale im Verhältnis 1:1,3 steht. Auch die Qualität dieser Vokale weist Klangunterschiede auf: die historischen Langvokale der hinteren Reihe weisen einen niedrigeren Timbre auf, sind weniger kompakt, zeichnen sich durch einen niedrigeren Ton aus. Die beiden ersten niedrigeren Formanten weisen die erhaltene Nasalierung auf. Die historischen Vokale der vorderen Reihe weisen einen höheren Timbre auf, sind kompakter, zeichnen sich durch einen höheren Ton aus. Von den Unterschieden der historisch sowie positionell niedrigen Vokale zeugen auch die Kurven der Intensität sowie des Haupttones: bei den historisch niedrigen Vokalen klingen die Schwingungen ein wenig auf, während sie bei den positionsbedingten abklingen. 112