Linksnis ir jo funkcijos lietuvių kalboje

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLII (2000) Adelė VALECKIENĖ Lietuvių kalbos institutas, Vilnius KASUS OCH DESS FUNKTIONER I LITAUISKA 0.1. Kasusets funktion är att markera substantivets och dess motsvarighets förhållande till andra ord i meningen, vanligtvis till ett verb eller ett annat substantiv. T.ex., skriver ett brev – ack. ett brev betecknar förhållandet till verbet skriver och visar det objekt som handlingen riktas mot, medan faderns hus – gen. faderns betecknar förhållandet till substantivet hus och anger vem saken tillhör (possessivt förhållande). Kasus hjälper alltså till att sammanfoga ord till en mening. I litauiska, liksom i andra indoeuropeiska språk som bevarat böjningen, kongruerar substantivformer med avseende på kasus, liksom genus och numerus, t.ex. sonen var älskad – sonen och älskad står i maskulinum, singularis och nominativ. Kasuskategorin brukar urskiljas i de språk där substantiv har kasusmorfem (ändelser). W. P. Lehmann (1958: 185) påpekar att det inte finns något kasus i ett språk om det saknar en form som i ett visst system kontrasterar mot en annan form. Därför betraktas kasus, som utmärks av funktionella och formella uttryckskännetecken, i traditionell lingvistik som en morfologisk kategori, liksom numerus och genus. Kasusets komplexitet består i att det, trots att det har en bestämd form (ändelse), ändå saknar tillräcklig semantisk bestämdhet, det vill säga en sådan semantisk funktion utifrån vilken ett kasus skulle kunna ställas mot ett annat. Man kan säga att varje kasus har flera eller ett tiotal funktioner som ofta är svåra att relatera till varandra, och att enskilda kasus i ett visst sammanhang kan ha samma funktioner. I olika språks kasussystem kan samma kasus ha olika funktioner. Det har länge noterats att vissa kasusfunktioner ofta motsvarar prepositionskonstruktioners funktioner eller ligger nära dem. Därför betraktar vissa forskare, till exempel J. Kurylowicz (1960: 131–134), prepositionen som ett osjälvständigt (synsemantiskt) morfem, vilket implicerar en kasusändelse och tillsammans med denna anger kasusfunktionen. I prepositionskonstruktionen urskiljer han en dubbel dikotomi, t.ex. lat. extra urbem: I dikotomin – roten urb: prepositionen extra med den beroende ackusativändelsen -em; II dikotomin – den huvudsakliga submorfemen extra: den kompletterande submorfemen, ackusativändelsen -em. Eftersom kasusfunktionerna sammanfaller med motsvarande prepositionskonstruktioners funktioner undersöker många forskare på senare tid kasusens och prepositionskonstruktionernas funktioner tillsammans och betraktar syntetiska kasusformer och prepositionskonstruktioner som yttre former av samma kasuskategori (Fillmore 1968: 32 ff., Eroms 1981). 66 Kasusfunktionernas särart – att uttrycka relationer mellan ord – och deras semantiska variation beroende på kontexten (omgivningen), liksom deras funktionella sammanfall med prepositionskonstruktioner, har lett forskarna till slutsatsen att kasus är ett syntaktiskt fenomen, det vill säga att kasuskategorin till sin natur är syntaktisk och inte (enbart) morfologisk (Fillmore 1968: 21). Följaktligen förändrades också forskningsinriktningen – från funktion till form. Dessutom undersöks kasusens semantiska (”djupstrukturella”) funktioner även i språk där de morfologiska kasussuffixen (ändelserna) i stort sett har försvunnit (t.ex. i engelska). Ur teoretisk synvinkel har många framstående forskare världen över behandlat frågan om kasus och kasusfunktioner inom allmän språkvetenskap. Utifrån kasusfunktionerna har olika klassifikationer av kasus lagts fram. Här behandlas teorierna om kasusfunktioner hos tre huvudförfattare – R. Jakobson, J. Kurylowicz och Ch. J. Fillmore – vilka skiljer sig åt och återspeglar utvecklingen inom forskningen om kasus och dess funktioner. 0.2. I arbetet ”Beitrag zur allgemeinen Kasuslehre” (1971: 23–71) förbinder Roman Jakobson, en av de mest framstående företrädarna för Pragskolan inom lingvistiken, kasus med den morfologiska nivån, på samma sätt som genus och numerus. Jakobson, som utvecklade läran om grammatiska oppositioner och framgångsrikt tillämpade den på studiet av grammatiska kategorier, strävar också efter att klassificera kasus enligt deras särdrag och fastställa deras oppositioner samt de markerade och omarkerade leden i dessa. I sin analys av ryska språkdata urskiljer han den allmänna betydelsen (Gesamtbedeutung) hos varje kasus, vilken är oberoende av kontexten, och partiella, kontextuella betydelser (Sonderbedeutungen), vilka betingas av kontexten – kasusens omgivningar (olika kombinationer). Jakobson betraktar de senare betydelserna som kombinatoriska varianter av den allmänna betydelsen. Jakobsons allmänna kasusbetydelse är abstrakt, härledd ur de partiella betydelserna och saknar en direkt koppling till konkret användning. Därför ger den ingen fast grund för att undersöka konkreta kasusfunktioner. Den har med rätta kritiserats av många forskare (Курилович 1955: 78; Kuryłowicz 1960: 136; 149–150; Исасенко 1965: 96, 105; Helbig 1973: 158 ff.; Докулил 1978: 97 ff. och litteratur där; Fillmore 1968: 10). Å andra sidan åberopas Jakobsons kasusteori (se även hans 1971: 154–183) ofta vid undersökningar av kasus i olika språk (jfr Barnetová m.fl. 1979 – ryska kasus, Лихачева 1986 – litauiska och ryska kasus). 0.3. J. Kurylowiczs (1960: 131–150; 1964: 179–206) kasusteori återspeglar den praktiska användningen av kasus i högre grad och är bättre lämpad för att undersöka kasusfunktioner. När Kurylowicz utformar sin teori utgår han från data från olika indoeuropeiska språk, däribland litauiska. Han skiljer mellan två slags kasusfunktioner: syntaktiska och semantiska. Som syntaktiska betraktas funktioner som betingas av systemet, är oberoende av den semantiska kontexten och saknar semantiskt värde. De framträder när ett kasus ställs mot ett annat utifrån ett visst särskiljande kännetecken, t.ex. direkt objekt i ackusativ i motsats till subjekt i nominativ och så vidare. Som semantiska betraktas funktioner som kännetecknas av semantiska drag beroende på kontexten- 67 nyanser (plats, tid, syfte osv.). Syntaktiska och semantiska funktioner kan vara primära och sekundära. Primära funktioner är dominerande, viktigast och grundläggande för ett visst kasus, medan sekundära är perifera, underordnade, mindre uttryckliga och begränsade. Kasus klassificeras efter de primära funktionernas karaktär. Man skiljer mellan: 1) grammatiska eller syntaktiska kasus (nominativ, ackusativ, genitiv) och 2) konkreta eller adverbiella kasus (instrumentalis, lokativ och dativ, med vissa reservationer). De primära funktionerna hos grammatiska kasus är syntaktiska. Ackusativens primära funktion är till exempel att beteckna ett direkt objekt, dvs. att handlingen övergår på ett objekt med transitiva verb. Enligt Kuryłowicz (1960: 136 ff.; 1964: 181) är denna funktion syntaktisk till sin karaktär och oberoende av den semantiska kontexten. De grammatiska kasusens sekundära funktioner är semantiska och kontextberoende; de begränsas av de relaterade ordens lexikala betydelser. Till exempel förekommer tidsackusativ endast med substantiv som betecknar tidsbegrepp. För konkreta kasus gäller däremot att de primära funktionerna är semantiska och beroende av de relaterade ordens lexikala betydelser, medan de sekundära är syntaktiska och till sin karaktär motsvarar de grammatiska kasusens primära funktioner. Syntaktiska funktioner är alltså primära för grammatiska kasus och sekundära för konkreta kasus, medan semantiska funktioner tvärtom är primära för konkreta kasus och sekundära för grammatiska kasus. Kuryłowicz utvecklar en syntaktisk kasuslära. Hans teori har dessutom en tydlig inriktning mot semantik. Jämfört med Jakobsons teori är Kuryłowiczs kasuslära ett steg framåt. Å andra sidan undgår Kuryłowicz inte heller motsägelser. Han tog inte hänsyn till sådana semantiska kasusfunktioner (semantiska ”roller”) som bestäms av den semantiska relationen mellan verbet och substantivets kasus (se nedan arbeten av Ch. Fillmore). Sådana semantiska funktioner finns i själva verket inte bara hos konkreta utan också hos grammatiska kasus. Säg till exempel att subjektets nominativ eller det direkta objektets ackusativ, samtidigt som de utför motsvarande syntaktiska funktioner, också har vissa semantiska funktioner. Exempel: Tėvas kirto medį – tėvas har den syntaktiska funktionen subjekt och den semantiska funktionen agent (den som utför handlingen), medan medį har den syntaktiska funktionen direkt objekt och den semantiska funktionen patient (den som utsätts för något). Kuryłowicz menar att subjektets nominativ och det direkta objektets ackusativ, utöver sina syntaktiska funktioner, inte alls har några andra, dvs. semantiska, funktioner. Jfr hans anmärkning om ackusativen: ”Med transitiva verb, när detta kasus (ackusativen) betecknar handlingens inre eller yttre objekt, har ackusativändelsen inget semantiskt värde, utan är en rent syntaktisk markör för substantivets beroende av verbet.” (Kuryłowicz 1960: 136–137). 0.4. En ny kasuskonception presenterades av Ch. J. Fillmore (1968: 1–88; 1977: 59–81) med utgångspunkt i engelskans data. I engelskan finns det, kan man säga, inga kasusmarkörer (ändelser), med undantag för genitiv singular och pluralformerna (som skiljs från singular), men i satsen finns universella kasusbegrepp som kan uppfattas genom substantivets eller dess motsvarighets relation till ett verb eller ett annat substantiv. Dessutom gäller även i språk som har kasus 68 markörer att antalet kasus inte motsvarar de begrepp som de uttrycker: ett och samma kasus har mer än en funktion, och en och samma funktion kännetecknar mer än ett kasus. Därför utvecklar Fillmore en teori om ”djupkasus”. Enligt honom finns det lika många kasus som betydelser som betingas av situationen, dvs. beror på substantivets relation till verbet. Han skiljer ut en ”propositionsram”, som består av ett verb (V) och en nominalfras (NP) som är beroende av det – vanligtvis ett substantiv. Här är typen av verbbetydelse viktigast. Den avgör valet av substantiv och dess semantiska kasusfunktion.1 Jau L. Tesnière’as (1959: 102 t.) išskyrė veiksmažodį, užimantį centrinę vietą sakinyje, ir aktantus (veiksmo dalyvius) bei circonstans (veiksmo aplinkybes). Tačiau jo sakinio modelis neišėjo iš sintaksės ribų. Fillmore’o „giluminiai“ linksniai yra reliacinio pobūdžio ir apibūdinami semantiškai. Jie atitinka tam tikrų universalių sąvokų, sprendimų tipus, kuriuos žmogus turi daryti apie įvykius, susijusius su juo ar vykstančius šalia jo, tokio tipo kaip „kas kažką padarė“, „kas su kuo atsitiko“, „kas pasikeitė“ ir pan. Fillmore’as (1968: 24–25) skiria 6 dažniausiai vartojamus „giluminius“ linksnius: 1) agentas [A] – veiksmo atlikėjo linksnis, 2) instrumentas [I] – veiksmo atlikimo priemonės linksnis, 3) datyvas [D] – veiksmą ar būseną patiriančio gyvo daikto linksnis, 4) faktityvas [F] – veiksmo ar būsenos rezultato linksnis, 5) lokatyvas [L] – veiksmo vietos linksnis, 6) objektyvas [O] – suprantamas semantiškai kaip daikto, į kurį nukreiptas veiksmas ar būsena, linksnis (perspėja, kad jo nereikia painioti su tiesioginio papildinio linksniu sintaksiniame lygmenyje). Be šių, dar mini direktyvą, beneficientą ir kitus „giluminius“, t. y. semantinius, linksnius. Fillmores ”djupkasus” återspeglar konstruktionernas semantiska funktioner i satsen, tydliggör kasusens semantiska system och är universella, dvs. tillämpliga på alla språk. Det enda som skiljer sig mellan enskilda språk är uttryckssätten, som kallas ytstruktur och ytkasus (kasusändelser, tillägg av prepositioner osv.). Fillmore betraktar även prepositionskonstruktioner som kasus och undersöker dem jämsides med ”syntetiska” kasus. Ett substantivkasus vid ett visst verb kan också ersättas av en bisats (Aš noriu, kad jis ateitų). 1 I Fillmores arbeten finns också påståenden om att valet av verb i propositionsramen beror på kasusvalet. Till exempel kan verbet bėgti placeras i ramen [______ A] (Vaikas bėga), och atidaryti i ramen [______ O+A] (Vaikas atidarė duris), där A är agenten (den som utför handlingen) och O objektet, förstått inte syntaktiskt utan semantiskt (se Fillmore 1968: 27, 31). Här strävar Fillmore efter att skilja mellan verbens semantiska grupper utifrån följeslagarnas (substantivens) semantiska funktioner. Å andra sidan blev uppfattningen med tiden fast etablerad i Fillmores och andra företrädares arbeten inom ”kasusgrammatiken” att verbet har en central roll i satsen och att typen av verbbetydelse avgör valet och betydelsen av substantivets kasus. Man insåg snart att det viktigaste var att undersöka verbens semantiska typer och specificera de egenskaper som skiljer en verbgrupp från en annan och som bestämmer substantivkasusens semantiska funktioner (se Чейф 1975: 114 ff.; 190 f.; Longacre 1976: 38). 69 Fillmores teori om ”djupkasus” hade ett direkt inflytande på forskare som studerade verbvalens. Begreppet semantiska funktioner som motsvarar Fillmores ”djupkasus” utvecklades, och vid studiet av verb- och substantivkonstruktioner urskildes fler semantiska funktioner (upp till 20)2, även om inte alla definieras lika tydligt. Numera undersöks inte bara verbens (Helbig, Schenkel 1975, Helbig 1982), utan även adjektivens (Sommerfeldt, Schreiber 1974) semantiska valens. Fillmore’as (1968: 21; 1977: 60) ne kartą pabrėžia „giluminių“ linksnių sintaksinę, o ne (tik) morfologinę prigimtį, t. y. jų priklausymą sakinio struktūros organizavimo lygmeniui. Jis nurodo, kad „giluminiai“ linksniai yra susiję su sakinio struktūros semantika ir šiuose rėmuose nagrinėjamas jų sintagminis, o ne paradigminis aspektas, t. y. „giluminiai“ linksniai atitinka tokius semantinius santykius, kurie sieja sakinio struktūros elementus vieną su kitu kontekste, o ne su kontrastų ar opozicijų sistema paradigminiame plane. Kai kurie valentingumo teorijos autoriai iš viso nepripažįsta linksniui gramatinės kategorijos statuso. Sakysim, Helbigas (1982: 59–62) teigia: „Linksnis nėra jokia kategorija, bet santykis, arba funkcija. Semantiniai linksniai negali būti apibrėžti semantiniais argumentų požymiais… Semantiniai linksniai apibrėžiami pagal predikato semantinius požymius, t. y. veiksmažodžio leksinius požymius… Semantinė predikato struktūra yra bazė semantiniam linksniui.“ 0.5. Inom litauisk språkvetenskap har man främst undersökt enskilda kasus betydelser och användningsfall. I sin bok ”Linksniai ir prielinksniai” analyserade och formulerade Jonas Jablonskis (Rygiškių Jonas 1928) för första gången i detalj kasusens betydelser i litauiskt standardspråk och i dialekterna, samtidigt som han angav felaktiga användningsfall. Hans arbete, avsett för praktiskt bruk och skolor, hade stor betydelse för att utveckla den litauiska språkvården. De kasusbetydelser och termer som Jablonskis formulerade används fortfarande i olika grammatiker och studier om kasus. Å andra sidan byggde Jablonskis behandling av kasus och prepositionskonstruktioner inte på någon enhetlig metodik. I hans bok beskrivs syntaktiska och semantiska kasusbetydelser odifferentierat på samma nivå: vissa betydelser definieras syntaktiskt (subjektsnominativ, predikatsnominativ, genitiv vid ett attribut utan kongruens), medan andra definieras semantiskt (kvalitets- och kvantitetsgenitiv, instrumentalis för redskap, väg, tid och skillnad). Det viktiga för honom var endast att beskriva kasusens betydelser och visa deras mångfald. Vid den tiden diskuterades ännu inte metodfrågor kring åtskillnaden mellan kasusbetydelser inom litauisk språkvetenskap. 2 Även i N. Sl žienės ”Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas” (1994: 20–25) ägnas 20 semantiska funktioner åt behandlingen av den semantiska valensen hos litauiska verb; i E. Jakaitienės bok ”Leksinė semantika” (1988: 62–63) anges 23 semantiska funktioner för samma ändamål. Dessa funktioner kan preciseras eller sammanföras till större grupper. 70 Samtidigt som Jablonskis bok utkom även ett annat betydelsefullt arbete om kasus i det litauiska språket – E. Fraenkels ”Syntax der litauischen Kasus” (1928). Det är ett verk av mer historisk karaktär. Eftersom det skrevs på tyska kunde det få större spridning utomlands bland forskare med intresse för det litauiska språket. I detta arbete behandlas inte bara material från det nutida språket och dialekterna, utan även från våra äldre skrifter; historiska förklaringar ges till syntaktiska konstruktioner med olika kasus, och användningen av kasus i litauiskan jämförs med användningen av motsvarande kasus i andra indoeuropeiska språk. Under de senaste årtiondena har synkrona studier om enskilda kasus i nutida litauiska skrivits (och försvarats som doktorsavhandlingar): A. Laigonaitės (1957) om lokalkasusen (inessiv, illativ, allativ) och deras betydelser och användning; T. V. Bulygina-Šmelėvas om konstruktioner med genitiv (se Булыгина-Шмелева 1960); A. Rasimavičius om verbkonstruktioner med instrumentalis (se Расимавичюс 1965), J. Kil-iaus om plats- och A. Ružės om tidskonstruktioner med kasus och prepositionskonstruktioner (se Килюс 1973; Руже 1977) 3. I de nämnda arbetena behandlas ett omfattande material om de analyserade kasusen. Till skillnad från hos Jablonskis diskuteras kasusen här med hänsyn till hela konstruktionen. Särskilt bör de två senare arbetena av Kil-iaus och Ružė nämnas; där utgår analysen från plats- eller tidsbetydelser, medan nyanserna framträder genom en diskussion av uttrycksmedlen för dessa betydelser – kasus och prepositionskonstruktioner. I Kil-iaus arbete diskuteras skillnaderna mellan kasusens betydelser med hjälp av Jakobsons metodik för oppositioner och distinktiva drag, som bidrar till att blottlägga systemet av platsbetydelser i det litauiska språket4. Vid analys av konstruktioner behandlas betydelserna hos kasus och prepositionskonstruktioner mest ingående i vetenskapliga grammatikor över litauiska. I ”Lietuvių kalbos gramatika” (LKG 1976: 9–275) presenteras endast underordnande konstruktioner. Klassificeringen grundas på konstruktionernas uttrycksform, till exempel verbkonstruktioner med genitiv, dativ etc., och inom dessa avsnitt differentieras betydelserna hos kasus och prepositionskonstruktioner ingående. I ”Dabartinės lietuvių kalbos gramatika” (DLKG 1994: 483–571) urskiljs tre slags konstruktioner efter typer av syntaktiska relationer: ömsesidiga relationer, underordnande och samordnande. De enskilda konstruktionstyperna klassificeras mer detaljerat efter betydelse. Fyra övergripande betydelser hos kasus och prepositionskonstruktioner urskiljs: subjekt, objekt, adverbial och attribut; dessa specificeras mer ingående efter uttrycksform5. 3 Jämför även arbetena om verbkonstruktioner med prepositioner och kasus: V. Jovaišas – med dativ (se Йовайшас 1964), E. Valiulytės – med ackusativ (se Валюлите 1966), M. Čaikauskas – med genitiv (se Чайкаускас 1968). 4 I Kil-iaus arbete bortser man från Jakobsons allmänna betydelse, som inte är relevant vid analys av enbart systemet av kasus och prepositionskonstruktioner med platsbetydelse. 5 Dėl subjekto, objekto ir aplinkybių semantinių funkcijų skyrimo žr. Ambrazas 1986: 27 t. 71 Av betydelse för litauisk språkvetenskap är N. Sližienės ”Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas” (1994–1998), som håller på att färdigställas. Till de verb som ingår i ordboken anges också de semantiska funktionerna hos kasus- och prepositionskonstruktioner som hör till dem. Ett stort arbete av Jonas Šukys, ”Linksniai ir prielinksniai: vartosena ir normos” (1998), bör nämnas som mycket viktigt för språkvården. Där behandlas, ur normsynpunkt och på ett sätt som liknar Jablonskis, användningen av kasus och prepositioner i standardspråket under de senaste årtiondena. En separat artikel skulle behövas för att överblicka och bedöma de publicerade arbetena om kasusens betydelser i litauiska. Här anges endast viktigare publikationer inom området och deras karaktär diskuteras. Kriterierna för klassificering av kasus och för att särskilja deras funktioner är fortfarande aktuella inom litauisk språkvetenskap. 0.6. I denna artikel undersöks substantivens och deras motsvarigheters kasus när de ansluter sig till verb eller nominalord. Syntaktiska och semantiska kasusfunktioner urskiljs. Varje kasus fyller samtidigt en viss syntaktisk funktion och ett visst antal semantiska funktioner i satsen. Med syntaktiska funktioner avses här sådana som bestäms av ordens syntaktiska relationer i satsen. Till exempel betecknar nominativ, som står i en ömsesidig relation till verbet, den som utför en handling eller upplever ett tillstånd och har funktionen som subjekt (satsens subjekt) (vaikas bėga, jis serga); ackusativ, som står i en stark styrningsrelation till verbet, det vill säga är nödvändig för verbet, betecknar att handlingen övergår på ett objekt och har funktionen som objekt (satsens objekt) (rašo laišką); däremot har ackusativ, som står i en svag styrningsrelation till verbet, det vill säga inte är nödvändig för verbet, en adverbial funktion (išėjo rytą)6. Semantiska betraktas sådana kasusfunktioner som beror på det semantiska förhållandet mellan verbet eller nominalordet och det kasus som ansluter sig till det, såsom Fillmores ”djupkasus” och de semantiska funktionerna (”rollerna”) hos företrädare för valensteorin. Verbets semantiska typ har en avgörande betydelse för det semantiska förhållandet mellan verbet och substantivkasuset. Enskilda kasus kan ha inte bara en utan flera syntaktiska och semantiska funktioner. De hänger samman eftersom de följer av samma ordrelation. Om 6 Subjekt, objekt och adverbial betraktas här som syntaktiska funktioner för substantiv och deras motsvarigheter. Mellan de så kallade ”ordklasserna” och ”satsdelarna” i traditionell grammatik råder i själva verket följande förhållande: ”ordklasser” är klasser av ord med samma lexikala och grammatiska egenskaper (substantiv, verb etc.), medan ”satsdelar” inte är något annat än dessa ordklassers funktioner. Den förste inom den internationella språkvetenskapen som övergav kategorin ”satsdelar” var Tesnière. I sin bok ”Éléments de Syntaxe Structurale” skriver han: ”Den roll som ord spelar när de uttrycker en (sats)tanke kallar vi funktion.” Och vidare: ”Om vi inför begreppet funktion, så har ordet alfred i satsen Alfred frappe Bernard subjektets funktion, Bernard objektets funktion, medan frappe är det verbala centrumet (noden)” (se hans 1959: 39, 50). Se även Halliday 1994: 25; inom litauisk språkvetenskap, Valeckienė 1998: 22, 34. 72 för ett visst kasus och en syntaktisk funktion finns vanligtvis en viss typ av semantiska funktioner, medan en annan syntaktisk funktion medför andra typer av semantiska funktioner. Syntaktiska funktioner, som beror på syntaktiska relationer mellan ord, begränsas inte av kontexten. Semantiska funktioner begränsas av kontexten. De beror på de relaterade ordens lexikala betydelse och deras semantiska relation. I artikeln följs Kuryłowiczs kasusklassifikation – grammatiska och konkreta kasus urskiljs. Till skillnad från Kuryłowicz behandlas dock här semantiska funktioner för både konkreta och grammatiska kasus. Syftet är att klarlägga varje kasus primära och sekundära funktioner, vilka utgör grunden för kasusklassifikationen. Grammatiska kasus 1.0. Liksom i andra indoeuropeiska språk hör nominativ, ackusativ och genitiv i litauiskan till de grammatiska kasusen, utifrån deras primära syntaktiska funktioner. Nominativ Subjektets nominativ 1.1.1. Nominativ används oftast i subjektfunktion. Detta är dess primära, dominerande syntaktiska funktion. Nominativ har denna funktion när det står i en ömsesidig relation till verbet och dess syntaktiska motsvarighet i satsen (t.ex.: Solen skiner). Eftersom satser enligt denna modell utgör en stor andel i litauiskan, används subjektets nominativ mycket brett med olika verb och begränsas inte av kontexten. När nominativ utför subjektfunktionen har det samtidigt olika semantiska funktioner, vilka till stor del bestäms av verbets semantiska typ. 1) Agentens nominativ. Det betecknar den som utför handlingen, vanligen en person eller en annan levande varelse, ibland ett livlöst föremål eller en aktiv fysisk kraft som förmår utföra handlingen, t.ex.: Männen sågade brädor; Hästen betar gräs; Vinden driver molnen. Nominativ med denna funktion kombineras med transitiva och intransitiva verb som betecknar en aktiv handling som leder till ett visst resultat och kräver en viss ansträngning av den som utför handlingen. Sådana verb betecknar oftast: a) en fysisk handling knuten till en viss uppgift, t.ex.: Människorna arbetade på åkrarna; Flickan hämtade vatten; Eleverna skrev äpplen; b) en mental handling, t.ex.: Eleven löste en uppgift; Professorn höll en föreläsning; c) en handling med anknytning till tal, t.ex.: Vännerna talade om det gångna året; Eleven besvarade frågor; Modern klagade över sin olycka; 73 d) en handling som har samband med mänsklig kommunikation och kontakt (ett meddelande, krav, en begäran, uppmaning, order, lyckönskning, inbjudan, tack och liknande), t.ex.: Fadern meddelade om sonens bröllop; Han bad att få låna en bok; Grannen bjöd in till sig; Modern befallde barnen att studera; e) en handling som har samband med rörelse, t.ex.: De gick genom skogen; Resenärerna klättrade upp på berget; Fåglarna flög iväg till varmare trakter; Hunden rusade längs vägen; f) en momentan handling, t.ex.: Mannen slog näven i bordet; Gästen gav barnet en karamell; Vem tog min bok?; De bytte gåvor; g) en förändring av ett föremåls tillstånd, en övergång från ett tillstånd till ett annat, t.ex.: Häxan förvandlade bröderna till korpar; Fadern satte sig vid bordet; Den sjuke lade sig på sidan; h) en persons sysselsättning med något, t.ex.: De ägnade sig åt handel; Barnen plockade svamp i skogen; Modern lagade mat. 2) Patientens nominativ. Den betecknar en person, ett djur eller ett livlöst föremål som påverkas av handlingen eller befinner sig i ett visst tillstånd, t.ex.: Sonen gav efter för vännens inflytande; Ängen blommade av kabbeleka. Till skillnad från agentens nominativ kombineras patientens nominativ med intransitiva verb, som vanligen betecknar olika ofrivilliga tillstånd och spontana handlingar som inte kräver någon ansträngning från den som upplever handlingen. Jfr agentens och patientens nominativ vid verb för aktiva respektive spontana handlingar: Vinden [Ag] böjde träden och Trädet [Pat] böjde sig av vinden. Verben som kombineras med patientens nominativ betecknar oftast: a) ett fysiskt tillstånd hos en person eller ett föremål, deras läge, t.ex.: Barnet är sjukt; Personen förlorade medvetandet; Skorna blev genomblöta av regnet; Ett fält med maskrosor blommar; b) ett psykiskt tillstånd och sinnestillstånd hos en person, t.ex.: Han blir ofta arg och rasande; Alla människor gör misstag; Marytė längtade hem; c) tillstånd hos personer och föremål med anknytning till existens och varande, t.ex.: De bor på landet; Deras gårdar möts (de ligger intill varandra); Deras lägenhet består av tre rum; d) föremåls tillstånd som uppfattas med sinnena, t.ex.: Långt borta skymtar liksom något vitt; Stjärnorna lyser på himlen; Blommorna doftar; e) fysiska tillstånd hos personer, djur och föremål som har samband med ofrivilliga ljud som de frambringar, t.ex.: Mormor snarkar; Träden susar i vinden; Flygplanen dånar; f) ett tillstånd hos en person med samband med rörelse och förflyttning, t.ex.: Jonas åker tåg; Fadern rider på en häst; Systern flyger med flygplan; g) en spontan fysisk process som omfattar ett föremål, t.ex.: Rågen faller ur axen; Brödet jäser; Hans panna blev fuktig av svett; h) att en process börjar och övergår i ett nytt fysiskt tillstånd som en person eller ett föremål genomgår, t.ex.: Barnet håller redan på att tillfriskna; Personen blir gråhårig; Blommorna vissnar; i) en momentan handling, ett fullbordande av en process som en person eller sak genomgår, t.ex.: Sonen omkom i striden; Huset förvandlades till en hög av bråte. 3) Kontentyvens nominativ. Den betecknar handlingens eller tillståndets innehåll. Denna funktion har nominativ vanligtvis vid intransitiva verb som betecknar ofrivilliga handlingar och tillstånd, – 74 som, t.ex.: Elden hotade även andra byggnader; En olycka drabbade honom; Marken snurrade under den gamle mannens fötter; Jonas har framgång med studierna; Jag har tröttnat på det där arbetet. 4) Percipientens nominativ. Den betecknar den som upplever och förnimmer ett psykiskt tillstånd. Denna funktion har nominativ vid transitiva och intransitiva verb som betecknar mentala handlingar eller tillstånd förknippade med tänkande, mänskliga erfarenheter och sinnesförnimmelser, t.ex.: Systern tycker om musik; Barnen älskar modern; Han blev försjunken i tankar om framtiden; Bröderna försonades; Fadern tvivlade på det mottagna beskedet. 5) Beneficientens nominativ. Den betecknar någon som äger något, mottagaren eller den vars fördel handlingen utförs för, eller som handlingen är avsedd för. Denna funktion är ovanlig för nominativ och förekommer vanligtvis med verben få, ha, sakna, t.ex.: Barnet fick presenter; Den gamle mannen har pengar; Vi fick slut på vatten; Jag fick reda på nyheten. 6) Instrumentets nominativ. Den betecknar redskapet för en handling (vanligtvis ett livlöst föremål eller ett fenomen). Även denna funktion är ovanlig för nominativ, t.ex.: Din kniv skär kött bra; Sången gör livet ljusare; Tiden läker sår. Utöver subjektfunktionen har substantivets nominativ fler syntaktiska funktioner: predikativ, predikativt attribut, apposition och adverbial, men dessa är sekundära för nominativ. Substantivets nominativ används mer sällan i dessa funktioner och beror på ett visst sammanhang. Predikativets nominativ 1.1.2. Substantivets nominativ har en predikativ syntaktisk funktion när det står tillsammans med hjälpverbet vara och kongruerar med subjektets nominativ i kasus och numerus, ofta även i genus, t.ex.: Fadern var lärare. Användningen av predikativets nominativ motiveras av dess kongruens med subjektets nominativ. Substantivets nominativ, när det har en predikativ syntaktisk funktion, har en identifierande semantisk funktion, t.ex.: Jag är ingen poet, ingen sångare Myk-Put; Brodern var läkare. Här anges vilken klass av personer den identifierade personen tillhör; personen uttrycks med subjektets nominativ7. Nominativ som predikativt attribut 1.1.3. Substantivets nominativ fyller den syntaktiska funktionen predikativt attribut när det står i dubbla syntaktiska relationer: till ett verb med självständig lexikal betydelse och till subjektets nominativ, med vilken det kongruerar i kasus, numerus och genus. 7Adjektivets och participets nominativ används mycket oftare i samma position och har en beskrivande (kvalitativ) semantisk funktion, till exempel: En bror var rik, medan den andre var utfattig Balč. Här beskriver adjektivet den person som uttrycks med subjektets nominativ utifrån en egenskap hos personen. 75 Denna nominativs semantiska funktion är att beteckna det tillstånd eller den belägenhet som den person eller sak som uttrycks med subjektets nominativ befinner sig i under den handling som verbet betecknar, till exempel: Sonen växte upp till en präktig pojke LTt; Han kröp in i örat, snurrade runt och kom ut som en präktig soldat LTt. Substantivets nominativ har sällan funktionen predikativt attribut. Vanligast i denna funktion är adjektivets eller dess motsvarighets nominativ, till exempel: Storken flög hem glad. Appositionens nominativ 1.1.4. Substantivets nominativ har appositionens syntaktiska funktion när den fogas till ett annat substantiv i nominativ och kongruerar med det i kasus och numerus, ofta även i genus. Appositionens nominativ (liksom andra appositionskasus) har en identifierande semantisk funktion. Appositionens nominativ modifierar huvudsubstantivets begrepp och bidrar till att beskriva den person som avses, ibland även ett livlöst föremål, till exempel: Smeden Dundulis från Šilėnai var berömd i hela trakten Myk-Put. Nominativ för omständigheter 1.1.5. Nominativ har en syntaktisk funktion som omständighet (plats, tid, mängd) när det knyts till ett verb. Det är kontextuellt bestämt och används sällan. Till denna nominativ krävs ofta modifierande ord, vanligen räkneord, pronomen och mer sällan adjektiv. Nominativens semantiska funktioner som omständighet beror på substantivets lexikala betydelse. 1) Tidsnominativ. Tidsfunktionen uttrycks av nominativformen av substantiv som betecknar tidsbegrepp. Den anger tidsfrekvens och återkommande tidsintervall, vanligen tillsammans med pronomen som kas, kiekvienas eller adjektivet dažnas, t.ex.: Från den dagen började björnen komma varje kväll Balč; Ekarna fryser ofta om vintern LKŽ; Varje vår återvänder storkarna till gården; Jag är ju där morgon och kväll, jag vet allt Žem. 2) Platsnominativ. I kontexten får nominativformen av olika substantiv som betecknar livlösa föremål en platsfunktion. Den förekommer vanligen med pronomenet kas och betecknar en återkommande plats för en handling, t.ex.: På varje liten gren gökade en gök d. 3) Mängdnominativ. Mängdfunktionen uttrycks av nominativformen av substantiv som betecknar mängd och mått, vanligen tillsammans med räkneord, t.ex.: a) tidsmängd: Nu har fadern varit sjuk i två månader Grl; b) väg- eller avståndsmängd: Man borde köra ytterligare ungefär en kilometer; Vi bodde fem kilometer från småorten; En hundraårig ek växte en meter från huset; c) volym: Den där grytan rymmer två liter. 76 Ackusativ Ackusativ som objekt 1.2.1. Substantivets ackusativ har en objektfunktion när det står tillsammans med transitiva verb och betecknar det som verbets handling riktas mot. Detta är ackusativens primära, dominerande syntaktiska funktion, t.ex.: bära en korg, skriva ett brev. Denna ackusativ är nödvändig för transitiva verb. Den förverkligar verbens transitivitetsegenskap. Objektsackusativ används i aktiva konstruktioner. När aktiva konstruktioner omvandlas till passiva blir objektsackusativen subjektets nominativ, t.ex.: Brodern slog höet ⇒ Höet slogs av brodern. Med stöd av detta kriterium kallas den nämnda ackusativen direkt objektsackusativ (se DLKG 1994: 487). Ibland tar verb som vanligtvis är intransitiva ett objektsackusativobjekt, men då skiljer sig konstruktionerna åt i fråga om betydelsenyans, jfr: vada lera, där det betonas att man rör sig genom att sjunka ner i leran, och vada genom lera, där rörelseriktningen genom det med ackusativ betecknade föremålet anges. Sådana uttryck som gå vakt, sköta hushållet är stelnade uttryck. När ackusativen fyller den syntaktiska objektfunktionen har den också semantiska funktioner, som beror på verbets semantiska typ och dess relation till substantivet. 1) P a t i e n t a c k u s a t i v. Den betecknar en levande eller livlös varelse som påverkas av en handling eller omfattas av ett visst tillstånd, t.ex.: Fadern skär brödet; Hästen betar gräs; Grannen spände hästen för vagnen; Jag mår illa; Barnet fick utslag. Patientackusativ står oftast tillsammans med transitiva verb som betecknar: a) en fysisk handling som påverkar det föremål som uttrycks med patientackusativ, t.ex.: Flickan öser upp vatten; Vinden rufsar håret; Fadern rynkade pannan ilsket; b) en mental handling som har samband med det föremål som uttrycks med patientackusativ, t.ex.: Han förberedde arbetet för tryckning; Modern fick sonen att börja arbeta; Sången gör livet ljusare; c) ett tillstånd och en spontan handling som omfattar det föremål som uttrycks med patientackusativ, t.ex.: Barnet har en cykel; På vintern bär jag päls och handskar; Jag har ont i huvudet; Jag blev svettig; d) en momentan handling som riktas mot det föremål som uttrycks med patientackusativ, t.ex.: Modern köpte ost; Dottern gav pengarna till modern; Han bjöd hem mig; Systern fick ett brev; En vän lånade mig en cykel; Föräldrarna tilldelade dottern en betydande andel. 2) K o n t e n t a c k u s a t i v. Den betecknar innehållet i en handling eller ett tillstånd, vilket vanligen uppfattas som ett fenomen eller som en levande eller livlös varelse, t.ex.: Läraren förklarade uppgiften; Professorn håller en föreläsning; Fadern förstod situationen; Jag känner till vägen; Jag ser en utväg. 77 Kontentyvens ackusativ kombineras ofta med transitiva verb som betecknar: a) en fysisk eller mental handling, t.ex.: Mokiniai žaidžia futbolą; Jis sprendžia uždavinį; Jie aptarė sutarties sąlygas; b) handlingar och tillstånd som uppfattas med sinnena, t.ex.: Sesuo pamėgo keliones; Vaikai pamatė kiškį; Girdėjau naujieną; Jai užėmė kvapą. 3) Resultatens ackusativ. Den betecknar följden och resultatet av en fysisk eller mental handling, det som det påverkade föremålet förvandlas till, t.ex.: Motina virė vakarienę; Ji suka sviestą; Meistras stato namą; Tėvas kapoja malkas; Mergaitė audė drobę marškiniams; Žmonės atstatė paminklą; Jis parašė knygą. 4) Adressatens ackusativ. Den betecknar den person som handlingen riktas mot. Adressatens ackusativ förekommer ofta vid verben klausti, prašyti, t.ex.: Jis klausė draugą patarimo; Jis prašė mane paskolinti pinigų. Utöver objekt har ackusativen andra syntaktiska funktioner: adverbial (mängd, tid) och, sällan, predikativ bestämning. Dessa funktioner hos ackusativen är sekundära. De begränsas av kontexten, det vill säga av den lexikala betydelsen hos de relaterade orden och av vissa konstruktioner. Ackusativ som adverbial 1.2.2. Substantivets ackusativ har en adverbiell funktion när den ansluts till transitiva eller intransitiva verb. Denna ackusativ används oftast i två semantiska funktioner: 1) mängd och mått och 2) tid. 1) Ackusativ för mängd och mått. Denna funktion har ackusativen hos sådana substantiv som redan genom sin lexikala betydelse betecknar mängd och mått eller får betydelsen mängd och mått i kontexten. Till substantivets ackusativ behövs ofta modifierande ord: adjektiv, räkneord, pronomen som preciserar mängd och mått, eller ett substantiv i genitiv som anger mängdens eller måttets innehåll. Ackusativ för mängd och mått betecknar: a) mängd och mått i rummet (längd, väg), t.ex.: Gal tik kilometrą tebuvo nuvažiavę Bt; Vaikas jau penkius žingsniukus paėjo Kp; b) mängd och mått av tid (delar av dygnet, månader m.m.), t.ex.: Laukiau dieną, laukiau antrą Krėv; Jau kelintą mėnesį niekur nedirba; Mėnesį buvau išvykęs Šl; c) mängd och mått av vikt, t.ex.: Prikūlė rugių šimtą centnerių Skp; Sumišiau kilogramą sviesto; d) mängd och mått av volym, t.ex.: Suvalgė lėkštę sriubos; Sugirdžiau (karvei) tris kibirus vandenio Skp. Ackusativ för mängd, ansluten till adjektiv i komparativ (med hjälpverb, utsagt eller underförstått), betecknar skillnaden i egenskapens grad, t.ex.: Brolis dvejus metus jaunesnis Krtn; Ta lenta tris pėdas ilgesnė. 78 Ackusativ är i sig ett substantiv som uttrycker en tids- eller rumsmängd och ett mått (metai – ålder, pėda – längd o.s.v.). 2) Tidsackusativ. Denna funktion har ackusativen hos sådana substantiv som betecknar tidsbegrepp: delar av dygnet (rytas, vakaras, diena, naktis), årstider (pavasaris, vasara, ruduo, žiema), månader, veckor, dagar och olika tidsfaser. Vid substantiv i ackusativ krävs ofta modifierande ord: adjektiv, räkneord och pronomen. Tidsackusativen betecknar: a) en momentan eller något längre varaktighet för handlingen inom den tidsrymd som substantivet uttrycker, t.ex.: Vakar vakarą išlėkei viena gul­ti Žem; Vasarą mūsų karvę nutrenkė; Ištiesk sunkią valandą žmogui ranką Myk-Put; Rapolas tą pačią dieną išėjo iš Geišių į Saveikius Vaižg; Vieną popietę atsigulėm pailsėti; b) handlingens varaktighet, som omfattar hela den tidsrymd som substantivet betecknar, t.ex.: Toks ir darbas naktį! Ktk; Kiauras dienas jis lakstė po gatves Balč; c) handlingens frekvens – återkommande tidsperioder, oftast tillsammans med pronomenen kiekvienas, -a, kas ”varje” och adjektivet dažnas, -a, t.ex.: Kiekvieną savaitę jis jojo į medžioklę Balč; Mažkas pavasarį reikėjo mantą į vežimus kraustytis Žem; Dažną dieną lyja; d) varaktigheten hos ett resulterande tillstånd, som omfattar den tidsrymd substantivet betecknar, inte under handlingen utan efter att handlingen har ägt rum i framtiden (ackusativ för varaktighet), t.ex.: Išvažiavo tris savaites į užsienį; Ligonis užmigo valandėlę; Kelionę buvau atidėjęs mėnesį; Malkų užteks dvi žiemas. Ackusativ som predikativ bestämning 1.2.3. Denna syntaktiska funktion har sällan ackusativformen av ett substantiv eller dess motsvarighet, vilken är förbunden genom dubbla syntaktiska relationer: med ett verb med självständig lexikal betydelse och med objektets ackusativform, till vilken den kongruerar i kasus, numerus och genus. Ackusativens semantiska funktion är att beteckna tillståndet hos den person eller sak som uttrycks med objektets ackusativform, under den handling som verbet betecknar, t.ex.: Štai čia kampe stovėjo „Šarkė“, marčios pasoginė, ją dar telyčaitę atsi­varė Krėv; Kaip šiandien jis matė save studentą. Mycket oftare används ackusativformen av ett adjektiv eller dess motsvarighet för att uttrycka tillstånd i konstruktioner av motsvarande typ, t.ex.: Lapę sugavo gyvą. Genitiv 1.3. Till skillnad från substantivens nominativ och ackusativ, som vanligtvis kombineras med verb, används genitiv inte bara med verb utan mycket ofta också med andra substantiv och deras motsvarigheter. Den är ofta resultatet av en nominalisering eller annan transformation av verbkonstruktioner med nomina- 79 tiv eller ackusativ. Ur ett synkront perspektiv är genitiv i dessa fall ett avlett fenomen. Genitiv vid substantiv Attributiv genitiv 1.3.1.1. Substantivets genitiv har en syntaktisk attributiv funktion när den styrs av ett annat substantiv och modifierar dess betydelse. Attributiv genitiv står vanligtvis före det substantiv som modifieras. Den har många semantiska funktioner. 1) S u b j e k t s- och o b j e k t s g e n i t i v. Genitiv har denna funktion när den fogas till verbalsubstantiv. En konstruktion med genitiv och verbalsubstantiv är en nominalisering av verbkonstruktioner med subjekt i nominativ eller objekt i ackusativ (se Fillmore 1968: 49). När en verbkonstruktion nominaliseras blir nominativ eller ackusativ som är knuten till verbet genitiv, t.ex.: subjektsgenitiv: skogen susar ⇒ s k o g e n s susande, hjärtat slår ⇒ h j ä r t a t s slag, barnet skrattar ⇒ b a r n e t s skratt; objektsgenitiv: hugger skogen ⇒ s k o g e n s h u g g n i n g, skriver ett brev ⇒ b r e v e t s skrivande, vattnar trädgården ⇒ t r ä d g å r d e n s v a t t n i n g. Ibland sammanfaller uttrycken för subjekts- och objektsgenitivens funktioner. Exempelvis har verbkonstruktionerna: fadern bär och bär fadern samma nominalisering: faderns bärande. Detta är tvetydighet. En vidare kontext visar genitivens olika funktion i detta fall. Subjekts- och objektsgenitiv, som är direkt relaterad till subjektets nominativ eller objektets ackusativ, används i stor utsträckning och är dominerande. Ur varje verbkonstruktion med nominativ eller ackusativ kan en konstruktion med denna typ av genitiv härledas. Därför är genitivens funktioner i de minimala konstruktionerna primära. De mer specifika semantiska funktionerna hos subjekts- och objektsgenitiv är desamma som hos motsvarande nominativ eller ackusativ i verbkonstruktioner. Subjektsgenitiv har följande semantiska funktioner: a) a g e n t g e n i t i v. Den betecknar den som utför handlingen, t.ex.: b a r n e t s l e k (⇐barnet leker), f å g l a r n a s k v i t t r a n d e (⇐fåglarna kvittrar); b) p a t i e n t g e n i t i v. Den betecknar den som upplever handlingen eller bär tillståndet, t.ex.: b a r n e t s s ö m n (⇐barnet sover), b l o m m o r n a s b l o m n i n g (⇐blommorna blommar), se 1.1.1. Objektsgenitiv har följande semantiska funktioner: a) p a t i e n t e n s g e n i t i v. Den betecknar en person, ett djur eller ett livlöst föremål som påverkas av en handling eller befinner sig i ett visst tillstånd, t.ex.: h ä s t e n s r i d n i n g (⇐rider hästen), s k o g s a v v e r k n i n g (⇐avverkar skogen), s k o k ö p (⇐köper skor); 80 b) Kontentyvgenitiv. Den betecknar innehållet i en handling eller ett tillstånd, t.ex.: föreläsningsläsning (⇐läser en föreläsning), kännedom om läget (⇐känner till läget), se 1.2.1. Andra semantiska funktioner hos genitiven, som har en attributiv syntaktisk funktion, är sekundära. De beror på kontexten, dvs. på de lexikala betydelserna hos denna genitiv och huvudsubstantivet samt på deras inbördes relation. 2) Possessiv genitiv. Den anger vem något tillhör. Det semantiska förhållandet mellan denna genitiv och huvudsubstantivet är mycket varierat: a) förhållandet mellan en person, ett djur eller ett föremål som helhet och dess del. Helheten betecknas av genitiven, och dess del av huvudsubstantivet, t.ex.: barnets ben, hästens man, räfsans tänder, bergstoppen, äppelträdets blomma; b) förhållandet mellan en produkt och dess ursprung eller källa. Ursprunget eller källan betecknas av genitiven, själva produkten av huvudsubstantivet, t.ex.: björksav, regnvatten, getmjölk, solrosolja, fiskolja; c) förhållandet mellan en egenskap eller ett tillstånd och den som har det. Egenskapen eller tillståndet betecknas av huvudsubstantivet, och innehavaren av genitiven, t.ex.: moderns glädje, hjärtats lugn, människans liv, ordets betydelse; d) släktskaps-, underordnings- och ägandeförhållanden, t.ex.: dotterns man, faderns bror, lärarens son, bidrottning, gruppens ordförande, truppens befälhavare, Kudirkas skrifter. 3) Beskrivande genitiv. Den anger och beskriver det föremål som huvudsubstantivet betecknar. Till sin funktion står denna genitiv nära ett adjektiv. Dess semantiska förhållande till huvudsubstantivet skiljer sig från den possessiva genitivens. Med beskrivande genitiv karakteriseras ett föremål: a) genom att dess kvalitet framhävs (kvalitetsgenitiv, eller beskrivande genitiv; ofta krävs ett modifierande ord tillsammans med den), t.ex.: en man med lång kroppslängd (jfr. en lång man), en kvinna med gott hjärta (jfr. en godhjärtad kvinna), lyckans gullgosse; b) genom att ange likhet med ett föremål (likhetsgenitiv), t.ex.: ett hjärta av sten (jfr. ett hjärta av sten⟧), hästens hälsa ”som en hästs, stark”, tankar av guld (jfr. gyllene tankar), en klänning linnefärgad, blad formade som fjädrar (jfr. fjäderlika blad); c) genom att ange materialet eller den enskilda beståndsdel som ett föremål är tillverkat av eller består av (materialgenitiv), t.ex.: en guldring (jfr. en ring av guld), potatismos (jfr. potatismos), äppelvin, en snögubbe, en kaninmössa ’av kaninskinn’, rågfält, körsbärsträdgård; d) genom att ange vad föremålet är avsett för (genitiv för ändamål), t.ex.: ögondroppar, golvvax, utställningshall; e) genom att ange föremålets namn (namngenitiv), t.ex.: Gedimino gatvė, S. Nėries vidurinė mokykla, gruodžio mėnuo, lietuvių kalba. 4) Mängdgenitiv. Denna genitiv anger genom sin egen lexikala betydelse mått och mängd av tid, rum, volym och vikt och avgränsar därmed det som huvud- 81 det substantiviskt betecknade föremålet. Därför ligger det nära den bestämmande genitiven, t.ex.: ett månadsbarn, en väg på fem kilometer, en tunna på fyra hinkar, en gädda på två kilogram. Till huvudsubstantivet fogas ofta två genitiver, varav den ena (tillsammans med räkneordsadjektivet) anger mått, mängd eller storlek, medan den andra anger vilken typ av mått eller mängd det rör sig om (tid, rum, volym osv.); den senare är inte alltid nödvändig, t.ex.: en son på tjugotvå år (i ålder), tre meter lång, två meter bred matta, två tum (tjocka) brädor, en duk som är sex famnar lång, en kalv på tjugofem kilogram (i vikt). Vid sidan av de två substantivgenitiverna är räkneordsadjektivets genitiv den tredje genitiven i denna konstruktion. Den fogas till den första genitiven och hjälper den att uttrycka mått och mängd. Genitivernas relation visas med parenteser och pilar som pekar mot de underordnade orden: {[(Tjugo två) ← års] → ålder} ← son. 5) Lokal genitiv. Denna genitiv betecknar genom sin lexikala betydelse själv platsbegrepp – den anger platsen eller området där det som uttrycks med huvudsubstantivet befinner sig. Vissa genitiver får en lokal betydelse endast i en viss kontext (med ett visst bestämningsord). T.ex.: trädgårdsgräs, byhus, bergsflod, gårdsteater, läxor, ängsblommor, slottsgård, skogsbär. 6) Temporal genitiv. Denna genitiv anger när det fenomen, tillstånd eller föremål som uttrycks med huvudsubstantivet förekommer, t.ex.: morgondagg, höstarbeten, sommarhetta, påskmorgon, vinterköld. Genitiven uttrycker själv tidsbegrepp eller får en temporal betydelse i kontexten genom sin relation till huvudsubstantivet. Lokal och temporal genitiv har ingen koppling till nominativ och ackusativ med motsvarande funktion, eftersom de senare vanligen fogas till verb och anger handlingens plats och tid, medan genitiven står till substantiv och anger föremålets plats och tid. Temporal genitiv kan vara synonym med temporal ackusativ endast när den senare fogas till substantiv, jfr.: nattarbete och arbete på natten. Genitiven i en syntaktiskt odelbar konstruktion 1.3.1.2. I vissa fall styrs substantivets genitiv av ett annat substantiv eller dess motsvarighet, ibland ett adjektiv, och tillsammans bildar de en syntaktiskt odelbar konstruktion som fyller den funktion som är typisk för huvudordet, t.ex.: En skara barn återvände till stugan. Här har skara barn funktionen av syntaktiskt subjekt. I sådana syntaktiskt odelbara konstruktioner står genitiven som fogas till substantivet vanligen postpositionellt, efter huvudsubstantivet. Den har två semantiska funktioner. De bestäms av kontexten och är sekundära. 82 1) Genitiv för mängdinnehåll. Denna genitivs funktion beror på det överordnade substantivets lexikala betydelse. Det överordnade substantivet anger måttet eller mängden av tid, rum, volym, vikt, omfattning osv., medan den genitiv det styr anger innehållet i detta mått eller denna mängd, t.ex.: ett år gick, fem kilometer väg, en meter tyg, ett kilogram smör, en vagn hö, en tunna kål, en grupp studenter. Jfr genitiv för mängd, vars funktion beror inte på det överordnade substantivet utan på genitivformens egen lexikala betydelse (se 1.3.1.1, 4). Ibland sammanfaller funktionerna hos genitiv för mängd och genitiv för mängdinnehåll, dvs. uttryck med den ena eller den andra genitiven betyder samma sak, jfr: en fem kilometer lång väg (genitiv för mängd) och fem kilometer väg (genitiv för mängdinnehåll); en meter (i längd) tyg (genitiv för mängd) och en meter tyg (genitiv för mängdinnehåll). Genitiv för mängd betonar det som mäts, medan genitiv för mängdinnehåll betonar mängden eller måttet av det som avses. Funktionen att ange mängdinnehåll är särskilt utmärkande för substantiv i genitiv som är knutna till substantiviska räkneord (a) eller pronomen som används substantiviskt som räkneord (b): a) tio män, en trio boskap, femton år, fyrtio kilometer, hundra litas, två och en halv dag, en och en halv tum; b) några barn, några år, ett tiotal kilogram, ett tiotal kvinnor. Till substantiviska räkneord och pronomen kan två genitiver av substantiv eller substantiviskt använda ord fogas; den ena anger mängd eller mått, den andra innehållet i mängden eller måttet, t.ex.: nitton kapar vete, tio par handskar, tjugo hektar mark, ett tiotal kilogram honung, jfr de fixerade uttrycken: tiotusentals människor, hundratals svanar. Substantivets genitiv som anger mängdinnehåll fogas också till adjektiv med en nyans av mängdbetydelse: full av, -t, fylld av, -t, överfull av, -t, riklig på, rik på (a), särskilt till neutrumformer som uttrycker mängd eller får denna betydelse i kontexten: lite, mycket, rikligt, gott om, djupt, långt, smalt, knappt (b), t.ex.: a) full av krafter, fylld av glädje, en korg full av fisk, en grop full av vatten, rik på pengar; b) lite bröd, mycket, ont om plats, rikligt med, gott om gräs, djupt med snö, lång, kort dag, svart av folk. 2) Genitiv för undantag. Denna genitivs funktion beror på det överordnade ordets lexikala betydelse. Det överordnade ordet kräver genitiv som anger ur vilken grupp det betecknade föremålet skiljs ut. Genitiv för undantag krävs av: a) indefinita substantiviska pronomen eller pronomen som används substantiviskt: vem/vad, många, någon, vilken, -t, vilken som helst, -t, någon viss, -t, den ena eller den andra, den ena eller den andra, ingen enda, -t, en viss, -t, en, -t m.fl. Till dessa fogas substantivets pluralgenitiv, som betecknar den helhet ur vilken det obestämda föremål – en del av helheten – som pronomenet syftar på skiljs ut, t.ex.: Finns det folk här? Tršk; Många från Užuožeriai 83 bönderna ville också ha storkar på sina gårdar Vien; Ack, hur många av våra örter har inte vissnat så mycket att inte ens gumman, redan svårt utmattad, sitter där Don; b) obestämda substantiviska pronomen: någon, någonting, någon viss, någon eller något. Till dem fogas genitiv singular maskulinum av adjektiv som används substantiviskt, med generaliserande betydelse. Adjektivets genitiv betecknar en helhet av egenskaper, medan pronomenet betecknar en obestämd del av denna helhet, t.ex.: Därför tror några inte att det blir något gott av det Myk-Put; Den unga bruden hade också med sig något ljust rš; Trumman betydde att något viktigt skulle tillkännages Myk-Put; c) enstaka adjektiv i positiv som står i substantivposition och vars lexikala betydelse betecknar en viss avgränsning: den siste, -a, den förste, -a, sällsynt, -a m.fl. Till dem fogas genitiv pluralis, mer sällan singularis, av substantiv eller substantiviska pronomen, som anger vad föremålet skiljs ut ur, t.ex.: De sista av dem rasslade ännu i Janulių by Vien; Det var bara få av hennes släkt som uppnådde en hög ålder Vien. Genitiv vid verb Objektsgenitiv 1.3.2.1.1. Substantivets genitiv har en syntaktisk objektfunktion när den fogas till ett verb och betecknar det objekt som handlingen riktas mot. Denna genitiv är i många fall besläktad med objektets ackusativ, eftersom konstruktioner med genitiv ofta är transformationer av konstruktioner med ackusativ. Sådana genitivformer är ett sekundärt fenomen. När substantivets genitiv har en syntaktisk objektfunktion har den flera semantiska funktioner. Dessa beror vanligen på den omgivande kontexten och är sekundära för genitiven. 1) Negationsgenitiv. Objektets ackusativ fogas till transitiva positiva verb som saknar negation. När negationen ne läggs till verbet ersätts ackusativen automatiskt med genitiv, t.ex.: älskar en son och älskar inte en son, rensade trädgårdslandet och rensade inte trädgårdslandet, plockade äpplen och plockade inte äpplen, jag förstår dig och jag förstår inte dig, jag känner till vägen och jag känner inte till vägen. Genitiven, liksom ackusativen, betecknar här handlingens objekt, men det negerande verbet (negationen ne) negerar att handlingen riktas mot objektet. Negationsgenitiv används också när en infinitiv av ett positivt verb står nära det negerande verbet, och genitiven fogas till infinitiven, t.ex.: kunde köpa ett hus och kunde inte köpa ett hus, hjälpte till att bära ett bord och hjälpte inte till att bära ett bord. Negationsgenitiven av substantiv som betecknar mått och mängd, när den fogas till ett negerande verb, får en tillkommande kvantitativ nyans som förändrar hela yttrandets innebörd, t.ex.: arbetade en timme och arbetade inte (ens) en timme. Det senare yttrandet 84 innebär att man arbetade mindre än en timme; hela timmen behövdes inte. Jfr även: åkte två kilometer och åkte inte (upp) två kilometer (nådde inte ytterligare två kilometer), vägde ett kilogram och vägde inte ett kilogram (det fattades upp till ett kilogram). 2) Genitiv av del eller obestämd mängd hänger också samman med direkt objekt i ackusativ. Vid samma verb anger ackusativ hela föremålet, medan genitiv anger en del av det. Genitiv får vanligen funktionen att beteckna en del eller en obestämd mängd när den betecknar konkreta föremål, ofta material, som kan delas upp i delar. Partitiv genitiv har också en kvantitativ nyans. Exempel: köpte skinkan, osten (hela) och köpte skinka, ost (en obestämd mängd, en del), men vid sidan av köpte ett hus kan man inte säga: *köpte hus. Då måste man säga: köpte en del av huset. Jfr även partitiv genitiv: åt kött, grönsaker, drack mjölk, kaffe (obestämd mängd) och åt köttet, grönsakerna, drack mjölken, kaffet (utan kvantitativ nyans). Här spelar även bruket av singular- och pluralformer roll. Exempel: vi har ett kålhuvud (ett helt) och vi har kål (en del); vi har två kålhuvuden och vi har kål (en obestämd mängd, mer än ett). Genitiv av abstrakta substantiv kan också ha funktionen att beteckna en obestämd mängd, om den syftar på begrepp som kan delas upp i delar eller enheter, t.ex.: vi har bekymmer, idéer, tankar. Partitiv genitiv ligger också nära en sådan genitivfunktion där handlingen riktas mot ett objekt under en kort tid, t.ex.: Ge mig en kniv (låna ut den en kort stund). Genitiv används i denna funktion i större utsträckning i de östlitauiska dialekterna. 3) Genitiv som betecknar fullständighet eller stor mängd. Denna genitiv används vanligen med verb som har prefixet pri-, t.ex.: det kom en mängd människor, det regnade ner mycket vatten. Samma transitiva verb utan prefixet pri- kräver ackusativ, medan de med detta prefix kräver genitiv, t.ex.: hällde vatten och hällde på mycket vatten, slog hö och slog mycket hö. 4) Finityv genitiv. Denna genitiv betecknar handlingens mål eller syfte. Dess användning är begränsad såtillvida att den främst används med rörelseverb, t.ex.: gick ut för att hämta bröd, åker efter doktorn, ger sig av för att äta middag. I sådana konstruktioner fogas ofta en infinitiv till verbet, och den styr då genitiv. Tillsammans med infinitiven framträder syftesfunktionen tydligare och mer konkret, t.ex.: åkte iväg för att slå hö på ängen; gav sig av för att besöka sin syster. I dessa konstruktioner är infinitiven nödvändig och kan inte utelämnas. 5) Genitiv för handlingens utförare (agent) och tillståndets upplevare (patient). Denna genitiv används i passiva konstruktioner, vilka är transformationer av motsvarande aktiva konstruktioner, t.ex.: Fadern skriver ett brev ⇒ Brevet skrivs av fadern; Barnet är sjukt ⇒ Barnet är sjukt. När verbet betecknar en aktiv handling anger genitiven i den passiva konstruktionen handlingens utförare. När verbet betecknar ett tillstånd, betecknar den passiva 85 I konstruktionen anger genitiven den som upplever ett tillstånd. I passiva konstruktioner av den sistnämnda typen används passiva participets neutrumform. 1.3.2.1.2. Utöver de nämnda funktionerna hos genitiven som objekt, vilka begränsas av en särskild kontext och har kontextberoende ytterligare semantiska nyanser, används en av vissa verb styrd genitiv som objekt, vilken till sin karaktär motsvarar ackusativ som objekt. Liksom den nämnda ackusativen anger denna genitiv vad den av verbet betecknade handlingen riktas mot, och genitiven är nödvändig för verben för att markera att handlingen riktas mot ett objekt. Att vissa verb för att realisera handlingens riktning mot ett objekt ovillkorligen kräver genitiv i stället för ackusativ beror på verbens lexikala betydelse, t.ex.: bijo tėvo, gaili vaiko, ieško tiesos, ilgisi tėvų, laukia giedros, nori pieno, prašo pinigų, reikia mėsos, siekia mokslo, trokšta žinių, vengia barnių. I passiva konstruktioner blir dessa genitiver som objekt inte alltid subjektets nominativ, t.ex.: Vaikas bijo tėvo kan inte transformeras till ⇒ *tėvas bijomas vaiko, utan man säger: Vaiko bijoma tėvo. Vissa litauiska lingvister betraktar denna genitiv som genitiv för direkt objekt (DLKG 1994: 488), andra som genitiv för indirekt objekt (Labutis 1994: 54). Detta visar endast att transformationskriteriet för passiva konstruktioner inte är tillräckligt för att skilja mellan olika objekttyper. Det finns betydligt färre verb som ovillkorligen kräver genitiv för att markera handlingens riktning mot ett objekt än verb som kräver ackusativ. Därför betraktar Kurylowicz (1960: 138, 143, 146) denna genitiv, liksom motsvarande dativ och instrumental, som kombinatoriska varianter av ackusativ för direkt objekt. Huvudvarianten är ackusativ för objekt. För de övriga kasusformerna är denna funktion sekundär. Den nämnda genitiven som objekt har oftast en semantisk kontentivfunktion. Den anger innehållet i en handling eller ett tillstånd, t.ex.: Sesuo bijo griaustinio; Vaikai laukia svečių; Mergaitė ilgėjosi motinos. Kontentiv genitiv förekommer ibland tillsammans med adjektiv vars lexikala betydelse ligger nära de nämnda verben. Denna genitiv anger egenskapens innehåll, t.ex.: godus turto (jfr geisti turto), reikalingas pinigų (jfr reikia pinigų), skolingas malkų (jfr skolintis malkų), vertas meilės. En sådan genitiv används också tillsammans med adjektiv i neutrum, t.ex.: baisu karo, čia teisybės nepanašu. Predikativ genitiv 1.3.2.2. Genitiven fyller en syntaktisk predikatsfunktion när den används tillsammans med ett hjälpverb. Den kräver ett modifierande ord (adjektiv, particip). Denna genitiv har en semantisk beskrivande, eller kvalitativ, funktion, t.ex.: Jis 86 hade ett runt ansikte; Hon var godhjärtad. Jfr predikativets instrumental med samma semantiska funktion 2.2.2. De grammatiska kasusens inbördes förhållande 1.4. Nominativ och ackusativ bildar, utifrån sina primära syntaktiska funktioner, en motsättning: handlingens riktning / icke-riktning mot ett objekt. I denna motsättning är ackusativ markerad; den betecknar det objekt som handlingen riktas mot. Subjektets nominativ har inte denna egenskap. Den är den omarkerade medlemmen i motsättningen. Till sin karaktär är motsättningen mellan subjektets nominativ och objektets ackusativ inte semantisk utan syntaktisk. Den grundar sig på dessa kasus primära syntaktiska funktioner (se Kurylowicz 1960: 149). Genitiv räknas till de grammatiska kasusen eftersom dess primära subjekt- eller objektfunktion är förbunden med subjektets nominativs eller objektets ackusativs primära funktioner, det vill säga dessa genitivformer är resultatet av nominalisering av verbkonstruktioner med nominativ eller ackusativ. Bland genitivformerna som ansluter sig till substantiv är de dominerande. Genitivens övriga funktioner när den ansluter sig till substantiv är sekundära. Genitiv som ansluter sig till verb är oftast en transform av verbkonstruktioner med ackusativ (se genitiv för negation, del, helhet, handlingsutförare och tillståndsupplevare 1.3.2.1.1.). Dess funktioner är sekundära och begränsas av kontexten. På grund av den snäva användningen är funktionen att ange handlingens övergång till ett objekt också sekundär för objektgenitiven; den motsvarar direkt objektets ackusativfunktion. Nominativ, ackusativ och genitiv står i relation till varandra och skiljer sig åt genom sina primära syntaktiska funktioner; tillsammans bildar de kasusets kärna. I satsstrukturen är de dominerande kasus. Å andra sidan är genitiv, såsom dess transformeringar från nominativ och i synnerhet från ackusativ visar, ur synkronisk synvinkel ett avlett fenomen. Därför är den i kasussystemet inte på samma nivå som ackusativ och nominativ, vilka utgör grundstrukturer i förhållande till genitiv. Konkreta kasus 2.0. Jämfört med de grammatiska kasusen är de konkreta kasusens funktioner starkt beroende av kontexten. De begränsas ofta av substantivets lexikala betydelse. Dessutom kännetecknas de av adverbialfunktioner. Till skillnad från de grammatiska kasusen, där adverbialfunktioner och andra kontextberoende funktioner är sekundära, är dessa primära för de konkreta kasusen. Till de konkreta kasusen hör dativ, instrumental och lokativ. 87 Dativ Dativ som objekt 2.1.1.1. Denna syntaktiska funktion har dativ när den ansluter sig till både transitiva verb – tillsammans med ett objekt i ackusativ – och intransitiva verb, ibland även till adjektiv i neutrum tillsammans med hjälpverb. Den betecknar den person eller sak som handlingen är riktad mot, men är inte alltid nödvändig i satsen, särskilt vid transitiva verb. När aktiva konstruktioner omvandlas till passiva och objektet i ackusativ blir subjektets nominativ, förblir objektets dativ vanligen oförändrad, t.ex.: Modern sydde en klänning åt flickan ⇒ Klänningen syddes av modern åt flickan. Enligt detta kriterium kan den nämnda dativen betraktas som dativ för indirekt objekt. När dativen fungerar syntaktiskt som indirekt objekt har den också olika semantiska funktioner, vilka i hög grad beror på om substantivet i dativ betecknar en person eller en sak. 1) Benefaktiv dativ. Denna dativ anger en person till vars fördel eller nackdel en handling utförs. Den ansluter sig till transitiva verb tillsammans med ett direkt objekt i ackusativ eller en partitiv genitiv. Ackusativen och den partitiva genitiven anger vad handlingen riktas mot, medan dativen anger till vems fördel den utförs, t.ex.: skriver ett brev till fadern, ger pengarna till modern, lovade döttrarna en stor hemgift, förklarade uppgiften för pojken, räckte henne en hjälpande hand, lånade grannen bröd, bakade en kaka åt barnen, gav flickorna nötter. Denna dativ kan ibland också beteckna en livlös sak, men kontextuellt förstås den som en grupp personer, en skara, t.ex.: slog hö åt hela byn (=byborna), fullgjorde sin skyldighet gentemot godset (=godsägarna), anslog medel till skolan (inom skolledningens ansvarsområde), jfr anslog medel till skolans renovering (ändamålsfunktion). 2) Adressatdativ. Denna dativ betecknar en person – adressaten – med en nyans av tillhörighet. Den ansluter sig också till transitiva verb tillsammans med ett objekt i ackusativ. Ackusativen anger vad handlingen riktas mot, medan dativen betecknar den person som det i ackusativ uttryckta föremålet tillhör, t.ex.: kysste modern på handen, klippte barnets hår, plöjde åkern åt grannarna, vinden rufsade till hennes hår, han tog mycket av min hälsa, hon tappade andan, han stal hans häst. Denna dativ kan ersättas med genitiv: kysste modern på handen ⇒ kysste moderns hand, men dessa konstruktioner har olika betydelsenyans. 3) Percipientdativ. Denna dativ betecknar den person som något händer med eller förekommer för, som upplever eller bedömer något. Den ansluter sig till intransitiva verb som uttrycker ett tillstånd eller en spontan handling, ofta tillsammans med subjektets nominativ, t.ex.: jag har tröttnat på det där arbetet, barnen har fått nog av en sådan vinter, du 88 tycker om de där blommorna, det var länge sedan en olycka inträffade, jag känner avund, för mig luktar han varken illa eller gott, det föll honom inte in, marken snurrade under hans fötter, vad är det med dig?, Zosei blev oerhört uttråkad utan något arbete, Elena mådde inte bättre av de där medicinerna, barnet tyckte synd om hunden, vi har tillräckligt med bröd. Dativ har samma funktion när det fogas till ett intransitivt verb som betecknar ett tillstånd och står tillsammans med en infinitiv, t.ex.: vi behöver gå, det går bra för honom att arbeta (jfr: arbetet går bra för honom), brodern fick vänta länge, jag tröttnade på att sticka. Den nämnda funktionen är också utmärkande för dativ som fogas till adjektiv i neutrum tillsammans med ett hjälpverb (det senare utelämnas ofta). Till dessa kan även en annan verbinfinitiv fogas. Dativ betecknar den person som upplever eller bedömer ett visst tillstånd, t.ex.: jag är ledsen, jag är rädd, jag har tråkigt, vi har trevligt här, det är vackert för mig att bo här, det är svårt för mig att säga, familjen har lite bröd, för den friske är även stöveln bekväm, allt är klart för honom, jag måste ha din hjälp. 4) Experientens dativ. Denna dativ fogas också till adjektiv i neutrum tillsammans med ett hjälpverb (det senare är ofta underförstått) och betecknar inte personen, utan endast en kroppsdel som upplever ett visst fysiskt tillstånd, t.ex.: det svider i ögonen (ögonen svider), det är strävt för fötterna (det sticker i fötterna när man går över åkerstubben), händerna fryser, jfr jag fryser om händerna. 5) Finityvens dativ. Den betecknar handlingens ändamål eller syfte. Dativ har en ändamålsfunktion hos substantiv som betecknar konkreta föremål. Den fogas till ett transitivt verb med objekt i ackusativ (genitiv) och anger för vilket föremål det som uttrycks med ackusativ är avsett, t.ex.: sågade brädor till golvet, skar till kuggar för räfsan, vävde tyg till skjortor, köpte tyg till en klänning, högg buskar till ved, fick rågmjöl till bröd. Till denna dativ fogas ofta en verbinfinitiv: köpte en lie för att slå hö, körde tegel för att bygga huset, högg till pålar för att binda upp tomaterna, kärnade grädde för att göra smör. Dativ har vanligtvis en syftesfunktion hos substantiv som betecknar något abstrakt och allmänt. Den fogas till såväl transitiva som intransitiva verb och anger i vilket syfte handlingen utförs, t.ex.: förberedde arbetet för tryckning, lät sy upp en klänning till bröllopet, söker en plats för vila, anslog medel till forskning, pengarna räckte inte till skatterna, transporterade handlingar till byggarbetsplatserna, gjorde sig i ordning för resan, förberedde sig för tentamina, samlade sig för bön. 2.1.1.2. Relativt få verb kräver ett objekt i dativ, vilket till sin karaktär motsvarar ett direkt objekt i ackusativ. Det är nödvändigt för att verbet ska uttrycka att handlingen riktas mot ett objekt. På grund av sin begränsade användning är denna funktion dock sekundär för dativ, jfr motsvarande genitiv i 1.3.2.1.2. Denna dativ används oftast med följande verb: representera, offra sig, tacka, hota, skada, hämnas på, begå brott mot, buga sig för, hjälpa, ge sig åt, 89 träffa rätt, behaga, avundas, fria, motsätta sig, göra motstånd, motsvara, instämma, tjäna, hindra, leda, vara slav under. Objektets dativ blir inte alltid subjektets nominativ i passiva konstruktioner med dessa verb, t.ex.: Jonas representerade firman ⇒ Firman representerades av Jonas, men följande transformation är inte möjlig: Eleverna tackade läraren ⇒ *Läraren tackades av eleverna. En möjlig formulering är: Eleverna tackade läraren. När dativen används i objektets syntaktiska funktion har den olika semantiska funktioner, beroende på dess semantiska relation till verbet. 1) Benefaktiv dativ. Den betecknar en person, en gemenskap av människor eller en levande varelse, åt vilken handlingen eller tillståndet är avsett eller riktat, t.ex.: Den unge mannen representerade firman; Ingenting skadar mig; Fadern hotade barnen; Modern hjälpte barnet att lösa uppgiften; Alla avundades honom; Han friade till grannens dotter; Fadern instämde med modern; Han leder avdelningen. 2) Percipient dativ. Den betecknar den som upplever och varseblir ett psykiskt tillstånd, t.ex.: Systern tycker om den här sången; Han bryr sig om vinsten. 3) Kontentiv dativ. Den betecknar handlingens innehåll. Denna funktion är typisk för dativ hos abstrakta substantiv, t.ex.: Han gav efter för sin väns inflytande; Människorna gjorde motstånd mot det där myndighetsbeslutet. 2.1.1.3. Substantivets dativ har objektets syntaktiska funktion när den fogas till vissa adjektiv tillsammans med ett hjälpverb. Följande adjektiv kräver oftast dativ: apatisk, -t, karakteristisk, -t, jämlik, -t, nyttig, -t, tråkig, -t, eftergiven, -t, lydig, -t, välvillig, -t, praktisk, -t, bekväm, -t, farlig, -t, tillmötesgående, -t, motsatt, -t, nödvändig, -t, skyldig, -t. Dativ vid de nämnda adjektiven har en semantisk funktion som anger hänseende eller begränsning, t.ex.: Ett råd som är nyttigt för mig; för någon annan kan det vara onyttigt. Jfr också: Nu är polackerna farligare för oss än korsriddarna ensamma; De har alltid varit mina motståndare; En sådan sinnesstämning är typisk för honom. Adverbiell dativ 2.1.2.1. Förutom som objekt har dativ en adverbiell syntaktisk funktion. Vanligen används dativ för tid. Dativ av substantiv som betecknar tidsbegrepp har en tidsfunktion. Beroende på sammanhanget är tidsdativ av två slag. a) Dativ för avsedd tid. Den betecknar den tidpunkt för vilken ett föremål eller en företeelse, ibland en person, avsedd eller förutsedd betecknas med objektets ackusativ eller partitiv genitiv, t.ex.: Spara brödet åt morgondagen, inte arbetet till dess; Valainis sköt upp dopet till pingsten Krev; Till natten samlade hon ihop fler gummor Žem. b) Dativ för tidslängd. Den betecknar varaktigheten hos ett resultativt tillstånd, som omfattar den tidsperiod som substantivet anger efter att en handling har ägt rum. Denna 90 funktion har dativ av substantiv som betecknar tidsmåttsenheter, t.ex.: Jag gick bara ut en minut; Företrädare valde vi, tror jag, bara för tre år Jabl; Han kom för två dagar Kn. Tidslängd (mängd) betecknas också av dativ av räkneord som används substantiviskt, tillsammans med genitiv av det av räkneordet styrda substantivet som betecknar tidsenheter, t.ex.: De slöt ett avtal för tjugo år. 2.1.2.2. Den opersonliga participformen kräver dativ; tillsammans bildar de tidsadverbialkonstruktioner som uttrycker en sekundär tidpunkt för handlingen, t.ex.: När solen gick ner återvände vi hem. Sådana konstruktioner med dativ är transformationer av satser med subjekt i nominativ: Solen gick ner ⇒ När solen gick ner. Nominativens och dativens semantiska funktioner är identiska i båda satserna. Liksom subjektets nominativ har dativ som styrs av den opersonliga participformen i de nämnda konstruktionerna följande semantiska funktioner: a) a g e n t – betecknar den som utför handlingen, t.ex.: Medan jag öste upp vatten kom en liten falk flygande JD; b) p a t i e n t – betecknar den som erfar handlingen, t.ex.: När hasslarna har blommat över kan man redan så; c) k o n t e n t y v – betecknar handlingens innehåll, t.ex.: När ilskan stiger, behärska dina händer och din tunga Val. Instrumentalis Instrumentalis som objekt 2.2.1.1. Denna syntaktiska funktion har instrumentalis som är knuten till verb, och ibland till adjektiv med hjälpverb, och betecknar ett konkret föremål eller ett abstrakt fenomen som handlingen riktas mot. Liksom dativobjektet är den inte alltid nödvändig och motsvarar oftast ett indirekt objekt. Denna instrumentalis har också semantiska funktioner. 1) Redskaps- eller verktygsinstrumentalis. Instrumentalis används vanligtvis i denna funktion med substantiv som genom sin lexikala betydelse betecknar ett redskap eller verktyg med vilket den konkreta handling som verbet uttrycker utförs. Den ansluts både till transitiva och till intransitiva verb, t.ex.: skär rågen med en maskin, med liar, hugger ved med en yxa, sågar trä med en såg, behöver en kniv till brödet, plöjer åkern med en traktor, skriver med en blyertspenna, åker med tåg, transporterar med släde, flyger med flygplan, seglar med båt, rider på häst, spelar fiol, dragspel; ringer i klockor. Ofta uttrycks en kroppsdel hos en person eller ett djur i instrumentalis som ett redskap eller medel för att utföra den handling som verbet betecknar, t.ex.: river med klorna, hackar med näbben, flaxar med vingarna, stickar med händerna (jfr: stickar med stickor, med maskin), slår med knytnävarna (slåss), gav ett slag med handflatan, stöder sig på armbågarna, sparkar med benen, gnisslade med tänderna, smackade med tungan, sökte med blicken. 91 Instrumentalis kan få en redskapsfunktion i ett visst sammanhang. Instrumentalis av substantiv som betecknar konkreta föremål (men inte verktyg), när den är knuten till verb som uttrycker ett tillstånd eller en viss handling, betecknar föremålet som ett medel för att åstadkomma tillståndet eller utföra handlingen. Sådana uttryck med instrumentalis är transformationer av motsvarande uttryck med direktobjekt i ackusativ, t.ex.: ha skor på sig ⇒ ha skor på sig, bära pälsar ⇒ bära päls, ha skjorta på sig ⇒ ha skjorta på sig, ta på sig en tröja ⇒ ta på sig en tröja, bära handskar ⇒ bära handskar, ta på sig en kjol ⇒ ta på sig en kjol, spänna ett bälte om sig ⇒ spänna ett bälte om sig, vifta på svansen ⇒ vifta med svansen, skramla med kastruller ⇒ skramla med kastruller, svänga en lykta ⇒ svänga med en lykta. Dessa uttryck kan ersätta varandra, men skiljer sig något åt i betydelse. Ackusativ anger bara föremålet som handlingen övergår på. Instrumentalis har en ytterligare betydelse. Den används när medlet betonas. Motsvarande uttryck med ackusativ och instrumentalis skiljer sig åt i sin omgivning. Ackusativ används vanligen tillsammans med en prepositionsfras, medan instrumentalis förekommer med ackusativ av ett annat substantiv som betecknar föremålet som handlingen riktas mot, jfr: svepa en sjal över huvudet, svepa huvudet i en sjal; sätta ringar på fingrarna, sätta ringar på fingrarna; breda ut en duk på bordet, täcka bordet med en duk; strö aska på huvudet, strö huvudet med aska. Ibland, beroende på verbets lexikala betydelse, ansluts ackusativ till ett oavlett verb, medan redskapsinstrumentalis ansluts till ett avlett verb med prefix, t.ex.: hänger tvätten på staketet ⇒ hängde tvätten på staketet, lastar maten på bordet ⇒ tömde bordet på mat. Enligt sin lexikala betydelse tar transitiva verb med samma rot ackusativ, medan reflexiva intransitiva verb tar redskapsinstrumentalis, t.ex.: hällde öl ⇒ hällde öl över sig, hällde upp vin ⇒ hällde vin över sig, göt vatten ⇒ hällde vatten över sig.Betydelsen hos sådana uttryck är inte densamma. Till vissa intransitiva verb som betecknar ett tillstånd eller en momentan handling ansluts instrumentalis, som anger medlet för att tillståndet uppstår eller handlingen utförs. Sådana uttryck med instrumentalis är transformationer av motsvarande uttryck med subjekt i nominativ. De kan ersätta varandra, t.ex.: stjärnorna blinkade på himlen ⇒ himlen blinkade av stjärnor, säden gulnade på fälten ⇒ fälten gulnade av säd, kärringtand blommade på ängen ⇒ ängen blommade av kärringtand, husets fönster glänste ⇒ huset glänste av fönster, svetten pärlade på pannan ⇒ pannan pärlade av svett. Instrumentalis används när medlet betonas, medan nominativ bara anger vad som genomgår handlingen eller tillståndet. Uttrycken blir parallella genom ett tilläggssammanhang. Instrumentalisens semantiska samband med ackusativ och nominativ visar dess relation till de nämnda kasusformerna, men sambandet är begränsat – det omfattar få uttryck som påverkas av sammanhanget. 92 2) Instrumentalis för tillstånd. Denna instrumentalis betecknar ett tillfälligt tillstånd hos en person, att bli eller förvandlas till något. Den kombineras vanligen med verben: låtsas, tyckas, vara, bli, föreställa sig, arbeta, välja, känna sig, hålla, ta anställning, bli, visa sig, utse, verka, utge sig för att vara, förvandlas, t.ex.: arbetade som lärare, var förvaltare, utsåg till avdelningschef, valde till ledamot, utgav sig för att vara synsk, förvandlades till korpar. Ibland ligger instrumental för tillstånd nära predikatsnominativ, t.ex.: var lärare // var en lärare. Det finns emellertid en skillnad mellan dem: nominativformen lärare har en semantisk identifierande funktion – den betecknar en persons stadigvarande sysselsättning, yrke och representant för en viss yrkesklass (se 1.1.2.), medan instrumentalis anger någons tillfälliga sysselsättning, personens tillstånd under en viss period. I en sats med instrumentalis har verbet vara betydelsen ”existera, arbeta” och en självständig lexikal betydelse, medan samma verb med nominativ är ett hjälpverb. Med de andra nämnda verben är endast instrumentalis möjlig. 2.2.1.2. Det finns jämförelsevis få verb som kräver ett objekt i instrumentalis, vilket till sin karaktär motsvarar det direkta objektets ackusativ och betraktas, liksom genitiv och dativ av samma slag, som en kombinatorisk variant av ackusativ (se 1.3.2.1.2.). Denna funktion är sekundär för instrumentalformen. När denna instrumentalis fyller objektets syntaktiska funktion har den den semantiska funktionen att begränsa handlingens och verksamhetsområdets räckvidd. Instrumentalis anger en person, ett konkret eller abstrakt ting, som begränsar den handling och det tillstånd som verbet uttrycker, t.ex.: tvivla på de mottagna nyheterna, vara stolt över sitt ursprung, intressera sig för konst, glädjas åt barnen, beundra vårgrönskan, plåga med klagomål, övertyga sig om någons oskuld, lita på en vän, handla med frukt, förlita sig på människor, vara någon jämbördig i lärdom, riskera livet, ta hand om barnen, klaga över ödet, förundras över praktfullheten, följa i föräldrarnas fotspår, tro på framtiden, försörja sig på ett hantverk, beundra någons förmåga. Objektets instrumentalis har också en semantisk funktion att begränsa egenskapen, eller avseendet; den är då beroende av adjektiv i positiv eller komparativ form tillsammans med ett hjälpverb, t.ex.: man lever inte av bröd allena, halt på ena benet, vad är han skyldig till?, man blir inte mätt av skönhet, berömd för sin hästavel, på vilket sätt är han bättre. Instrumentalis som predikatsfyllnad och predikativ bestämning 2.2.2. Instrumentalis har predikatsfunktion i kombination med ett hjälpverb och funktionen som predikativ bestämning när den ansluts till ett verb med självständig lexikal betydelse och står i relation till subjektets nominativ. I dessa positioner har instrumentalis samma semantiska beskrivande funktion, eller kvalitetsfunktion. Vanligen krävs ett modifierande ord (ett adjektiv eller dess motsvarighet), t.ex.: Den här kon kommer redan att få sin tredje kalv Jabl; Han hade långt hår; Simonaitienė sprang ut med rött ansikte LzP. 93 Beskrivande instrumentalis, när den ansluts till ett substantiv, har attributets syntaktiska funktion, t.ex.: En ko med avbrutet horn är billigare Al; Jag skulle köpa en liten ring med en diamantsten JD. Instrumentalis för omständigheter 2.2.3. Instrumentalis används ofta i adverbialfunktioner: sätt, tid, plats, mängd och orsak. Deras semantiska funktioner beror särskilt på substantivens lexikala betydelse. 1) Instrumentalis för sätt. Denna funktion har vanligen instrumentalisformen av substantiv med abstrakt betydelse, särskilt abstrakta substantiv bildade av verb eller adjektiv; den ansluts till verb som betecknar tillstånd, momentana handlingar, rörelse och tal. Till sådana substantivs instrumentalisformer fogas oftast ett nödvändigt modifierande ord (adjektiv, particip, genitiv av ett substantiv). Exempel: ögonen brann av nyfikenhet, for fram med vindens hastighet, skrek med främmande röst, såg med ilskna ögon, kastade en ilsken blick, gick med stora steg, vände sig åt sidan mot mig, sprang i cirklar, springer omkring som korpar. Jfr: springer omkring med motorcykel – instrumentalis för medel och springer omkring som korpar – instrumentalis för sätt: den betecknar sättet att utföra handlingen (efter att ha förvandlat sig till korpar), inte ett medel. 2) Instrumentalis för tid. Den har flera nyanser. a) Med denna instrumentalis uttrycks ofta en momentan eller något längre varaktig handlingstid genom den tidsperiod som substantivet betecknar. I denna funktion används vanligen instrumentalis av substantiv som betecknar delar av dygnet eller vissa tidsperioder då något äger rum, och den ansluts till verb som betecknar rörelse, momentan handling eller tillstånd, exempelvis: kom tillbaka vid midnatt, före lunch, i gryningen (även i gryningarna), på eftermiddagen, i gryningen (även i gryningarna), drömde i gryningen (i gryningarna), träffades på eftermiddagen, under den mest hektiska arbetstiden och stenen rör sig. En sådan instrumentalis kan ofta ersättas med lokativ: kom tillbaka vid midnatt, på eftermiddagen, i gryningen. Denna funktion förekommer också hos substantiven metas, laikas i singularis instrumentalisformerna metu, laiku, när de kombineras med genitiv av substantiv som betecknar delar av dygnet, årstider eller andra tidsperioder, exempelvis: något hände, inträffade under dagen, under stormen, vid lunchtid, under kriget, under skördetiden, under blomningen, på sommaren, under semestern. Sådana uttryck kan ersättas med ackusativ av substantiv som betecknar tidsbegrepp, eller med ackusativ efter prepositionen per: dag, natt, sommar, vår; per år, under en storm, under ett krig, under blomningen och så vidare. Valet av uttryck beror på verbet och på vilket substantiv som betecknar tid som väljs. Exempelvis är följande uttryck möjliga med substantivet pietūs: Han kom vid lunchtid // under lunchen, men uttrycket med ackusativ är inte möjligt: *Han kom lunch. Med substantivet diena är uttrycken Han kom under dagen // på dagen möjliga, men uttrycket *Han kom per dag. är inte möjligt. (Om synonymiken mellan kasus och prepositionskonstruktioner med tidsbetydelse, se Valiulytė 1998: 235 ff.). 94 När adjektiv eller pronomen som kongruerar med instrumentalisformerna metu, laiku och liknande fogas till dem, kan instrumentalis för tid ersättas med ett adverb, exempelvis: inom kort tid = snart; vid den tiden, då, samtidigt, i det fallet = då; för närvarande = nu, men uttrycken på senare tid, i regnväder, på en gång och liknande saknar motsvarande adverb. Ibland används parallellt konstruktioner med singularis instrumentalis metu, laiku och pluralis instrumentalis metais, laikais, exempelvis: under krigsåren och under kriget, under livegenskapens tid och under livegenskapen. Pluralis instrumentalis laikais, metais används också när singularis instrumentalis laiku, metu inte är möjlig, exempelvis: på min tid, under gymnasietiden. b) Instrumentalis för tid betecknar mer sällan en handlings varaktighet som omfattar hela den tidsperiod som substantivet anger. Även i detta fall används vanligen instrumentalis av substantiv som betecknar delar av dygnet, eller singularis instrumentalis metu, laiku tillsammans med genitiv av substantiv som betecknar en viss tidsperiod, exempelvis: under dagen låg de gömda i grottor Balč; de reste om natten. Sådana instrumentalisformer kan ersättas med ackusativ eller en konstruktion med prepositionen per, jfr: på dagen, under dagen låg de i grottor, de reste om natten, under (hela) natten. c) Pluralis instrumentalis av substantiv som betecknar delar av dygnet och veckodagar används också för återkommande tidsperioder, vanligen tillsammans med verbformer i preteritum frequentativum, exempelvis: arbetade, brukade arbeta om morgnarna (”varje morgon”), om kvällarna, om nätterna, på lördagar. Dessa uttryck ligger nära och kan ersättas av singularis nominativ eller ackusativ med pronomenet kas: arbetade, brukade arbeta varje morgon. 3) Instrumentalis för plats. Denna funktion har instrumentalis av substantiv som betecknar rumsliga begrepp. Den ersätts ofta med prepositionskonstruktioner eller lokativ. Instrumentalis av substantiv som betecknar en sträcka (en flod, en stig, en landsväg, en fåra, en trappa, en korridor) eller ett område (en skog, ett berg, en sjö, himlen), och ibland en kroppsdel (ansiktet), ansluten till verb som betecknar linjär rörelse, anger vilken väg någon går eller rör sig längs (vägens instrumentalis), exempelvis: simmar i floden, åker på landsvägen, går uppför trappan, går genom korridoren, molnen glider över himlen, klättrar uppför bergssluttningen, åker genom skogen, springer över fälten, vadar genom leran, tårarna rinner över ansiktet. Dessa instrumentalisformer ersätts ofta, beroende på betydelsen, med konstruktioner med prepositionerna över (vad) eller längs (vad), tvärs över (vad), jfr: åker genom skogen, glider över himlen, tårarna rinner över ansiktet, simmar längs floden, går längs korridoren, simmar tvärs över sjön. Om rörelsen går längs ett område, vanligtvis uttryckt med instrumentalis av ett substantiv med prefixet pa- eller ett sammansatt substantiv med första leden šalia, šali-, ersätts denna form med en konstruktion med prepositionen pagal; substantivet används då utan prefixet pa-, exempelvis: går längs skogsbrynet och längs skogen, går längs staketet och längs stängslet, åker längs flodstranden och längs floden (jfr simmar i floden ”med flodströmmen”), går längs vägkanten och bredvid vägen, slår gräs längs dikena och längs dikena. Men följande kan inte ersättas med konstruktioner med denna preposition: pa- 95 hörn, kanter, eftersom betydelsen hos huvudsubstantivets sida, hörn, kant inte är konkret avgränsad. Instrumentalis av dessa substantiv, när den används tillsammans med verb som betecknar upprepad rörelse eller tillstånd, ersätts inte bara av prepositionskonstruktioner utan också av lokativ, t.ex.: låg längs väggen, längs väggarna och vid murarna; gick i skogsbrynet, längs skogen och i skogsbrynet; körde längs gatorna, genom gatorna och på gatorna; seglade på haven, över haven och i haven. Med rörelseverb används instrumentalis med lokal funktion riktning, kurs, rakhet tillsammans med en genitiv som ansluter sig till dem eller ett kongruerande attributord, vilka anger åt vilket håll rörelsen går, t.ex.: svängde i angiven riktning, åt det här hållet, springer rakt fram. För övrigt används oftare postpositionen mot med genitiv i stället för riktning: går mot staden. (Om synonymiken mellan kasus med lokal betydelse och prepositionskonstruktioner, se Valiulytė 1995, 1998.) 4) Instrumentalis för mängd och mått. Den betecknar mått på tid, väg, längd, kroppslängd, höjd, yta, volym, rymdmått, kapacitet och vikt samt mängden vid fördelning och uppdelning av föremål. Detta beror på den lexikala betydelsen hos det substantiv som uttrycks i instrumentalis. Instrumentalis betecknar tidsmått hos sådana substantiv som anger tidsmåttenheter, t.ex.: tystnade på ett ögonblick, försvann på ett ögonblick, på en dag hinner du köra till staden och tillbaka, satt i timmar, kämpade i århundraden. Denna instrumentalis kan ersättas av tidsackusativ eller av en konstruktion med prepositionen «under» med motsvarande betydelse: satt i hela timmar, kämpade i århundraden, hinner köra till staden och tillbaka på en dag, tystnade på ett ögonblick. Mått på väg, längd, höjd, kroppslängd, volym, vikt, kapacitet och rymdmått betecknas av instrumentalis hos sådana substantiv som lexikalt anger dessa måttenheter eller får denna betydelse i kontexten, t.ex.: vattnet steg med två centimeter, växte en handsbredd, besådde åkern med en pūd vete, levererade höet med fem vagnar, mättade folkmassan med fem bröd, hjälpte till med en kruka mjölk, hällde ett glas mjölk i soppan. Instrumentalis pluralis av samma substantiv betecknar mått- och mängdenheter efter vilka föremål fördelas eller delas upp, t.ex.: mätte upp trädgården i steg, mätte vägen i kilometer, köpte veden i famnar, sålde smöret i kilogram, mjölken i liter, delade ut karamellerna i nävar, öste upp mjölet med handfullar, bar veden i famnar, skar brödet i skivor, skär kakan i bitar, fåglarna flög i flockar, armén marscherade i kompanier. Antalet personer och objekt betecknas med räkneord i instrumentalis, t.ex.: hundratals föll i striden, skulle förlora i kortspel tusentals. Instrumentalis för mått, när den står tillsammans med ett adjektiv i komparativ och ett utsagt eller underförstått hjälpverb, betecknar måttet på en egenskaps grad, som anger skillnaden mellan jämförda föremåls egenskaper, t.ex.: hans skor är en storlek mindre, han är en huvudlängd längre, han är två år yngre. 96 5) Instrumentalis för orsak. Denna funktion förekommer oftast hos abstrakta substantiv i instrumentalis, som används för att uttrycka känslor och förnimmelser tillsammans med verb som betecknar en spontan handling, t.ex.: ögonen brann av hat, ögonen strålar av lycka, dör av hunger, hela kroppen brinner av feber, hjärtat brister av smärta, blev rörd av hans välvilliga ord. Dessa instrumentalformer kan ersättas med konstruktioner med prepositionerna av, ibland från eller på grund av, följda av genitiv: ögonen strålar av lycka, dör av hunger, från hunger, blev rörd på grund av hans välvilliga ord. Instrumentalis för orsak förekommer också hos verbalsubstantiv som nominalisering av motsvarande verbkonstruktioner, jfr.: Han bjuder in en vän ⇒ Vännen kom på hans inbjudan; Befälhavaren beordrade att komma ⇒ Han kom på befälhavarens order; han vande sig ⇒ genom hans vana; han välsignade ⇒ genom hans välsignelse; han förstod ⇒ genom hans förståelse. Lokativ 2.3. Lokativ står vanligen tillsammans med verb, ibland med adjektiv tillsammans med ett hjälpverb, och har adverbialets syntaktiska funktion. Den har semantiska funktioner för plats, tid och mer sällan sätt. 1) Lokativ för plats. Denna lokativ är den vanligaste. Den anger platsen för handlingen, där något finns eller sker. Lokativ har ofta platsfunktion hos substantiv vars lexikala betydelse anger ett visst område, en yta eller en byggnad, ett konkret föremål eller en samling föremål, inom eller mellan vilka handlingen äger rum, t.ex.: jag var på gården, arbetade i trädgårdslandet, på fälten, står på ön, stjärnorna tändes på himlen, ljus syns på landsvägen, plockade blommor på ängen; satt i rummet, i stugan, sov i ladan, satt i vagnen, fågelungarna piper i boet, modern stod i porten, mellan dörrarna, frukt upplagd i korgar, flickan satt vid vävstolen, höll i handen, i händerna, hopp lyste i ögonen, oro i hjärtat, blev kvar i minnet; göken gol i skogen, skrämde upp en hare i rågen, var i småstaden, plockar svamp i björkskogen. Lokativ har också platsfunktion hos substantiv som inte konkret anger en plats utan bara dess riktning (till vänster, till höger, i öster, i väster, längst bort på åkern, i början av boken, bakom, på andra sidan, i detta område) eller anger omgivningen där något sker (i världen, linnetyget bleks i solen, satt i mörkret, gömde sig i lä, står i regnet, jag såg i månskenet), eller ett evenemang eller område där någon befinner sig eller deltar (var på bröllop, dansade på dopkalas, deltog i pressen, må du vara frisk, lilla brud). Lokativ av sådana substantiv kan ofta, tillsammans med ett visst verb, ersättas med prepositionsfraser, jfr.: springer på gården och runt på gården, plockar svamp i björkskogen och runt i björkskogen, barnen spred sig i skogen och genom skogen; ligger i gräset och på gräset, stod i porten och mellan portarna, vid portarna; hopp lyste i ögonen och ur ögonen; skrev på tavlan och ovanpå tavlan. 97 Lokativ av substantiv som betecknar en plats, ett område eller en omgivning fogas också till adjektiv tillsammans med ett hjälpverb och anger platsen, området eller omgivningen där ett föremål och en egenskap befinner sig, t.ex.: berömd i hela trakten, nyttig i jordbruket, den slugaste i hela byn (människa), duktig på att dansa, grov i sitt språk, modig i skogarna. 2) Tidslokativ. Lokativ har en tidsfunktion hos sådana substantiv som betecknar tidsbegrepp: en allmän tidsangivelse, årstider, månader, veckodagar, delar av dygnet, tidsfaser, tidsperioder, tidsmåttsenheter, skeden i en människas liv eller i historien och liknande, t.ex.: förr i tiden sjöng man mer, dog på våren, blev sjuk mitt i vintern, kölden började i januari, kom hem på måndagen, det började regna på eftermiddagen, mycket ungdom samlades på kvällen, vallade boskap i barndomen, kyrkan byggdes på 1400-talet. Även ackusativ och instrumentalis av samma substantiv har ofta en tidsfunktion. Ibland sammanfaller användningen av dessa kasus och lokativ, t.ex.: kom tillbaka vid midnatt, vid midnatt, mitt i natten, kom tillbaka på våren, om våren, men man säger inte *kom tillbaka med våren, man säger: kom tillbaka under våren; man använder: kom tillbaka på sommaren, under sommaren, men säger inte: *kom tillbaka i sommaren; man säger: kom tillbaka i januari, i januari månad, men säger inte: *kom tillbaka med januari, *under januari; man använder: kom tillbaka på dagen, under dagen, men säger inte: *kom tillbaka i dagen, även om man kan säga: kom tillbaka på den tredje dagen; man säger: kom tillbaka på natten, om natten, men säger inte: *kom tillbaka i natten, man kan säga: mitt i natten (=vid midnatt); man säger: kom tillbaka på morgonen, men säger inte *kom tillbaka med morgonen, man kan säga: kom tillbaka i gryningen och liknande. Användningen av det ena eller andra kasuset i tidsfunktionen beror på substantivets lexikala betydelse och dess omgivning. För att ange en bestämd tid mer precist används lokativformer som betecknar tidsfaser: i början, i slutet, vid slutet, mitt i, under första eller andra hälften tillsammans med genitiv som betecknar tidsbegrepp, t.ex.: i början av veckan, i slutet av månaden, under första hälften av 1900-talet, mitt i sommaren (=mitt i högsommaren). Lokativ har en tidsfunktion även hos sådana substantiv som betecknar en tidsperiod förknippad med vissa arbeten, vila, ceremonier, högtider, en aktörs tillstånd eller naturfenomen, t.ex.: sök inte skugga i augusti, föddes under potatisupptagningen, var ska du ta skydd i nöden?, du lär känna en vän i olyckan; slå höet när det är mulet, räfsa när det är klart väder, i sådan hetta driver de in boskapen i ladugården. 3) Sättslokativ. Den anger sättet för en handling eller ett tillstånd. Denna funktion har lokativ av substantiv med abstrakt betydelse, vanligen med verben leva, växa, t.ex.: lever i samförstånd, i kärlek, i rädsla, i gräl, växte upp i fattigdom, i en stor grupp (i en stor familj). Denna funktion ligger nära platsfunktionen. Förhållandet mellan konkreta och grammatiska kasus 3.0. Konkreta kasus är förbundna med grammatiska kasus och bildar tillsammans med dem ett enda grammatiskt kasussystem. De konkreta kasusformerna dativ och instrumentalis- 98 Dativ kan ställas i motsats till de grammatiska kasusformerna ackusativ och genitiv utifrån deras funktion som indirekt respektive direkt objekt. Dativ och instrumentalis har funktionen indirekt objekt och är ofta inte nödvändiga för verbet, medan ackusativ och genitiv har funktionen direkt objekt och är nödvändiga för verbet. Å andra sidan används dativ och instrumentalis också i motsvarande funktion som ackusativ för direkt objekt. Vissa verb kräver nödvändigtvis dativ, instrumentalis eller genitiv, liksom många andra verb kräver ackusativ: plöja åkern, frukta vargen, tvivla på det mottagna budskapet, representera avdelningen. Endast ackusativ har direkt objektsfunktion som sin primära funktion; för de övriga kasusen är den sekundär. Dessutom är de konkreta kasusen dativ och instrumentalis i vissa fall transformeringar av de grammatiska kasusformerna ackusativ och nominativ. Instrumentalis med betydelsen redskap (medel) är till exempel med vissa verb en transformation av ackusativ för direkt objekt eller nominativ för subjekt (bära skor ⇒ bära med skor; stjärnorna glimmade på himlen ⇒ himlen glimmade av stjärnor, se 2.2.1.1, 1). Tidsbetydande konstruktioner med dativ är transformationer av satser med nominativt subjekt (jfr: Solen gick ner ⇒ när solen gick ner, se 2.1.2.2.). Sådana samband för också de konkreta kasusen mer eller mindre nära de grammatiska kasusen. Å andra sidan finns det många skillnader mellan konkreta och grammatiska kasus. De konkreta kasusen kännetecknas av syntaktiska adverbialfunktioner. Lokativ är ett rent adverbialkasus. Utöver adverbialfunktionerna – rum, tid, sätt – har det inga andra funktioner. Adverbialfunktionerna är också primära för instrumentalis. Den har fler adverbialfunktioner än till och med lokativ: tid, rum, mängd, orsak och sätt. Adverbialfunktion är mindre typisk för dativ. I litauiskan används endast tidsdativ. Även de grammatiska kasusen har adverbialfunktioner: nominativ har funktionerna tid, rum och mängd, medan ackusativ har funktionerna tid och mängd, men dessa funktioner är sekundära för dem. De konkreta kasusens funktioner beror i hög grad på kontexten och substantivets lexikala betydelse. Användningen av de grammatiska kasusen begränsas mindre av kontexten. Adverbialens semantiska funktioner beror särskilt på substantivets lexikala betydelse. Tidsfunktionen finns hos kasusformer av substantiv som betecknar tidsbegrepp (dativ, instrumentalis, lokativ, nominativ, ackusativ); rumsfunktionen hos kasusformer av substantiv som betecknar rumsbegrepp (lokativ, instrumentalis, nominativ); och mängd- och måttfunktionen hos kasusformer av substantiv som betecknar mängd- och måttbegrepp (instrumentalis, ackusativ, nominativ). Sättsfunktionen uttrycks vid vissa verb vanligen av lokativ och instrumentalis hos abstrakta substantiv, medan orsaksfunktionen uttrycks av instrumentalis hos abstrakta substantiv. Vissa semantiska funktioner hos dativ och instrumentalis för indirekt objekt beror också på substantivets lexikala betydelse. Instrumentalis har till exempel vanligtvis en instrumentell semantisk funktion hos substantiv som betecknar ett verktyg eller ett hjälpmedel, eller får en sådan betydelse genom kontexten, t.ex.: stickade en tröja 99 med stickor, maskin, händerna. Benefaktiv eller perceptiv dativ används med substantiv som betecknar personer, medan final dativ används med substantiv som betecknar ting, jfr: De körde fram brädor åt mig för golvet (mig – benefaktiv, golvet – final). Vokativ 4.0. Vokativ har avskilts från de övriga kasusen. Även om vokativ enligt sin flexion (dess äldre form är en ren stam) är ett av de äldsta kasusen, betecknar det på grund av sin isolerade position i satsen inte relationer mellan ord och är alltså, ur ett synkront perspektiv, egentligen inte ett riktigt kasus. Vokativ har en från satsen isolerad tilltalsfunktion och används när man tilltalar samtalspartnern, ibland även ett livlöst föremål, t.ex.: Karlar, i morgon går vi inte till dagsverke Myk-Put; Kära Jurgienėlė, lilla duva, ge mig åtminstone en droppe jäst Žem; Spotta, hals, ut vattnet! LTt. Eftersom samtalspartnern är andra person och uttrycks med pronomenen du (ni), tamsta, står tilltalet ofta efter detta pronomen, ibland också före det, t.ex.: Sover du, Agut, fortfarande inte? Paukšt; Varför låter ni, lille vän, er ledas vid näsan? Žem; Åh, Dočy! Dočy! Du ville inte lyssna på oss Don. Vanligen är tilltalet isolerat från andra personens pronomen, men ibland sammanfaller det intonationsmässigt med pronomenet och bildar en enda tilltalsgrupp, t.ex.: Åh du lilla syster, vita lilja, så länge du var ensam kände du inte till bekymmer (d) Stan; Du lilla skog, du gröna! Varför jämrar du dig så sorgset? Mair; Åh, mitt hjärta, min lilla granne, jag ska berätta en stor nyhet för dig Myk-Put. Ibland används substantivets nominativ i stället för vokativ, särskilt tillsammans med pronomenet du och verbformer i andra person, t.ex.: Barn, vad är det du säger nu? Simon; Och var har du tagit vägen, mormor? LTt; Vet du kanske, herrn? Skp; Äsch, var går du inte av på mitten, människa… Krèv; Ge dig nu av, människa, till fots på en sådan väg Žem. Substantivets nominativ efter du kan betraktas som en apposition till detta pronomen – de båda är kasusmässigt kongruenta: du – nominativ och substantivets nominativ, jfr: Var ska du, människa, ta vägen? När du inte uttrycks i satsen är substantivets nominativ en apposition till en nollform av du, jfr: Var har du tagit vägen, mormor (du – Ø)? Annars vore det omöjligt att förklara en verbform i andra person som fungerar som predikat tillsammans med ett substantiv i nominativ, eftersom ett substantiv i nominativ kräver en verbform i tredje person: herrn, mormor vet. Nominativ som apposition efter pronomenet du och tilltalets vokativ ligger positionsmässigt mycket nära varandra, jfr: Var ska du, människa, ta vägen; Vart går du, människa? Men i den senare satsen är vokativet mer isolerat, eftersom det inte står i förbindelse med satsens övriga ord. Den parallella användningen av substantivets nominativ som apposition och vokativ som inskott utgör grunden för att dessa kasus närmar sig varandra. Men denna närhet mellan kasus är kontextuell, inte grammatisk. Utan tvekan, 100 Det har också betydelse att vissa former av nominativ och vokativ sammanfaller i litauiskan. Att använda nominativ i stället för vokativ bidrar därmed till att vokativet ansluter sig till kasusystemet. Det bör understrykas att detta kasus endast ansluter sig till kasusystemet, men inte ingår i det, utan står vid sidan av det. Allmänna slutsatser 1) I litauiskan är kasusets karaktär syntaktisk. Substantivens kasus uttrycker relationer mellan ord och bidrar därmed till att forma satsen. 2) I satsen har kasus samtidigt två slags funktioner: syntaktiska och semantiska. Kasusens syntaktiska funktioner beror på deras syntaktiska relation till huvudordet som de knyts till – vanligen till verbet som utgör satsens centrum och till adjektivet med hjälpverb, liksom i nominala konstruktioner till ett annat substantiv och dess motsvarighet. Substantivkasus med följande syntaktiska funktioner används: subjektets nominativ; objektets ackusativ, genitiv, dativ och instrumentalis; predikativets nominativ, genitiv och instrumentalis; predikativt attributs nominativ, ackusativ och instrumentalis; alla kasus utom genitiv som adverbial. Kasusens semantiska funktioner beror på det semantiska förhållandet mellan substantivets kasus och huvudordet, och i betydande mån även på substantivets lexikala betydelse. Substantivkasus som knyts till verb och har följande semantiska funktioner används: a g e n t e n s nominativ, genitiv, dativ; p a t i e n t e n s ackusativ, genitiv, dativ, nominativ; k o n t e n t y v e n s ackusativ, genitiv, nominativ, dativ; b e n e f i c i e n t e n s dativ, nominativ; p e r c i p i e n t e n s dativ, nominativ; i n s t r u m e n t e t s instrumentalis, nominativ; r e s u l t a t e t s ackusativ; a d r e s s a t e n s ackusativ, dativ; e x p e r i e n t e n s dativ; f i n i t y v e n s dativ, genitiv; t i d e n s dativ, instrumentalis, lokativ, ackusativ, nominativ; p l a t s e n s instrumentalis, lokativ, ackusativ, nominativ; m ä n g d e n s och m å t t e t s dativ, instrumentalis, ackusativ, nominativ; s ä t t e t s instrumentalis, lokativ; o r s a k e n s instrumentalis m.m. 3) Utifrån kasusens primära funktioner finns det grammatiska och konkreta kasus i litauiskan. De grammatiska kasusens primära, dominerande funktioner är subjektets nominativ, det direkta objektets ackusativ samt subjektets och objektets genitiv. De konkreta kasusens primära funktioner är lokativens, instrumentalisens och dativens funktioner som adverbial samt dativens och instrumentalisens funktioner som indirekt objekt. För dessa kasus är dativens, instrumentalisens och genitivens funktioner som motsvarar det direkta objektets ackusativ sekundära. 4) I litauiskan har kasus formella markörer (olika ändelser) och kontrasteras efter sina syntaktiska funktioner. Det direkta objektets ackusativ kontrasteras mot subjektets nominativ utifrån egenskapen att handlingen riktas eller inte riktas mot ett objekt. Det direkta objektets ackusativ betecknar det objekt som handlingen riktas mot, medan subjektets nominativ saknar denna egenskap. Dessutom kan acku- 101 sativ (och genitiv) kontrasteras mot dativ och instrumentalis som kasus för direkt respektive indirekt objekt. Därför är kasus i litauiskan inte enbart substantivens kasusformers funktion, utan ett visst formsystem som bildar en grammatisk kategori, liksom substantivets övriga kategorier – genus och numerus. Andra nominalord som bestäms av substantiv kongruerar med dem inte bara i genus och numerus, utan också i kasus. 5) Vokativet i litauiskan är lösgjort från hela kasussystemet, eftersom det är isolerat i satsen och inte uttrycker någon relation till satsens övriga ord. Vokativens användning begränsas av dess funktion – att uttrycka tilltal till en andra person. Därför förekommer det i satsen endast tillsammans med verbformer i andra person, särskilt imperativformer. Å andra sidan ansluter sig vokativet till kasusystemet genom sin relation till subjektets nominativ, som när det används tillsammans med verbformer i andra person ersätter vokativet (Kur močiutė patrukai? LTt). Nominativet ligger särskilt nära vokativet när det efter ett pronomen i andra person har appositionens funktion och genom sin avskiljande intonation motsvarar tilltalets vokativ, jfr.: Kur tu, žmogus, pasidėsi? ir Kur tu, žmogau, pasidėsi? Mottagen 1999 05 27 FÖRKORTNINGAR I KÄLLORNA Al – Alytus. Balč – J. Balčikonis (1885–1969). Bt – Batakiai, Tauragės r. d – daina. Don – K. Donelaitis (1714–1780). Grl – Garliava, Kauno r. Jabl – J. Jablonskis (1860–1930). JD – Lietuviškos dainos 1–3 / Užrašė A. Juška, Vilnius, 1954. Kn – Kauno artimoji apylinkė. Kp – Kupiškis. Krėv – V. Krėvė-Mickevičius (1882–1954). Krtn – Kretingà. LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–18, Vilnius, 1941–1997. LTt – Lietuvių tautosaka / Užrašyta 1944–1956, Vilnius, 1957. LzP – Lazdynų Pelėda (S. Pšibiliauskienė, 1867–1926, M. Lastauskienė, 1872–1957). Mair – Maironis (J. Mačiulis, 1862–1932). Myk-Put – V. Mykolaitis-Putinas (1893–1967). Paukšt – J. Paukštelis (1899–1981). prž – priežodis. rš – raštai, neturintys atskirų sutrumpinimų. Šimon – I. Šimonaitytė (1897–1978). Skp – Skåpiškis, Kupiškio r. Stan – S. Stanevičius (1799–1848). Šl – Šiauliai. 102 Tršk – Troškūnai, Anykščių r. Vaižg – Vaižgantas (J. Tumas, 1869–1933). Val – M. Valančius (1801–1875). Vien – A. Vienuolis-Žukauskas (1882–1957). Žem – Žemaitė (J. Beniuševičiūtė-Žymantienė, 1845–1921). LITERATŪRA Ambrazas V. 1986: Lietuvių kalbos sakinio sintaksinės ir semantinės struktūros vienetai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 25: Lietuvių kalbos sintaksės tyrinėjimai, 4–44. Barnetová V. e. a. 1979: Русская грамматика, Academia, Praha. DLKG 1994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika / Red. V. Ambrazas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Eroms H. W. 1981: Valenz Kasus und Präpositionen, Heidelberg. Fillmore Ch. J. 1968: The Case for Case. – Universals in Linguistic Theory / Ed. by E. Bach, R. T. Harms, New York, Chicago, 1–88. Fillmore Ch. J. 1977: The Case for Case Reopened. – Syntax and Semantics 8 / Ed. by P. Cole, J. M. Sadock, New York, San Francisco, London, 59–81. Fraenkel E. 1928: Syntax der litauischen Kasus, Kaunas. Halliday M. A. K. 1994: An Introduction to Functional Grammar, 2 ed., London, New York etc. Helbig G. 1973: Die Funktionen der substantivischen Kasus in der deutschen Gegenwartssprache, Halle. Helbig G. 1982: Valenz–Satzglieder–Semantische Kasus – Satzmodelle, Leipzig. Helbig G., Schenkel W. 1975: Wörterbuch zur Valenz und Distribution deutscher Verben, Leipzig. [Jablonskis J.] 1928: Rygiškių Jono linksniai ir prielinksniai, Kaunas. Jakaitienė E. 1988: Leksinė semantika, Vilnius: Mokslas. Jakobson R. 1971: Beitrag zur allgemeinen Kasuslehre. – Selected Writings 2, The Hague, Paris, 23–71. Jakobson R. 1971: Якобсон Р. Морфологические наблюдения над славянским склонением. – Selected Writings 2, The Hague, Paris, 154–183. Kuryłowicz J. 1960: Le Problème du Classement des Cas. – Esquisses Linguistiques: Polska Akademia Nauk, Prace Językoznawcze, 19, 131–150. Kuryłowicz J. 1964: The Inflectional Categories of Indo-European, Heidelberg. Labutis V. 1994: Lietuvių kalbos sintaksė 1–2, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Laigonaitė A. 1957: Vietininkų reikšmė ir vartosena dabartinėje lietuvių kalboje, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Lehmann W. P. 1958: On Earlier Stages of the Indo-European Nominal Inflection. – Language 34, 179–202. LKG 1965–1976: Lietuvių kalbos gramatika 1–3 / Vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius. Longacre R. E. 1976: An Anatomy of Speech Notions, Lisse. Sližienė N. 1994–1998: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla; 2(1), Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Sommerfeldt K. E., Schreiber H. 1974: Wörterbuch zur Valenz und Distribution deutscher Adjektive, Leipzig. Šukys J. 1998: Lietuvių kalbos linksniai ir prielinksniai: vartosena ir normos, Kaunas: Šviesa. Tesnière L. 1959: Éléments de Syntaxe Structurale, Paris. Valeckienė A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. 103 Valiulytė E. 1995: Vietų nusakome įvairiai. Vietininkas ir jo sinonimai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Valiulytė E. 1998: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksiniai sinonimai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Булыгина-Шмелева Т. В. 1960: Сочетания с родительным падежом в современном литовском литературном языке (авт. дисс.), Москва. Валюлите Е. 1966: Значение и употребление предлогов с винительным падежом в современном литовском языке (авт. дисс.), Вильнюс. Докулил М. 1978: К вопросу о морфологических противопоставлениях (критика теории бинарных корреляций в морфологии чешского языка). – Языкознание в Чехословакии, Москва, 88–118. Исаченко А. В. 1965: Грамматический строй русского языка в сопоставлении со словацким. – Морфология 1; 2 изд., Братислава. Йовайшас В. 1964: Предложные конструкции с дательным падежом в современном русском и литовском языках (авт. дисс.), Вильнюс. Килюс И. 1973: Система пространственных предлогов и падежей в литовском литературном языке (авт. дисс.), Вильнюс. Курилович Е. Р. 1955: Заметки о значении слова. – Вопросы языкознания 3, 73–81. Лихачева А. Б. 1986: Падежные формы русского и литовского языков (авт. дисс.), Вильнюс. Расимавичюс А. 1965: Глагольные словосочетания с творительным в современном литовском литературном языке (авт. дисс.), Вильнюс. Руже А. 1977: Временные конструкции современного литовского литературного языка (авт. дисс.), Вильнюс. Чайкаускас М. 1968: Глагольные словосочетания с предлогами ant, be, iš, prie в современном литовском языке (авт. дисс.), Вильнюс. Чейф У. Л. 1975: Значение и структура языка, Москва. CASE AND ITS FUNCTIONS IN THE LITHUANIAN LANGUAGE Summary The article deals with the functions of cases in the Lithuanian language. A distinction is made between the syntactical functions, which depend on the case’s syntactic relation to other words in a sentence (subject, object, adverbial modifiers etc.), and semantic functions (roles), which are determined by the semantic relation between the noun case and the verb or nominal (Agent, Patient etc.). All the cases – concrete and grammatical – at the same time perform syntactic and semantic functions in the sentence. On the basis of the functions that have been analysed, the conclusion is drawn that case is syntactic in character: it refers to the syntactic and semantic relations of words in the sentence and thus contributes to its formation. The cases of the Lithuanian language have formal case markers (endings) and are opposed on the basis of their syntactic functions. Therefore, a case is not merely a function (as pointed out by Helbig) but also a system of forms which constitutes a grammatical category like other nominal categories – gender and number. The paper discusses a variety of treatments of the category of case (Jakobson, Kurylowicz, Fillmore), presents a review of the key works on the Lithuanian cases together with a description of their character. 104