Seirijų šnektos mišriųjų dvigarsių priegaidės

ACTA LINGUISTICA LITHUANICA LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLIII (2000) Asta LESKAUSKAITĖ Litauiska språkets institut, Vilnius ACCENTTONERNA I BLANDDIFTONGERNA I SEIRIJAIS DIALEKT 0. Accenttonerna i blanddiftongerna i sydlitauiska dialekter och deras akustik har inte diskuterats och beskrivits närmare1. I allmänna beskrivningar av dialekten och enskilda dialekter bygger man vanligen på empiriska observationer – det finns inga experimentella arbeten om detta ämne. Här behandlas, med utgångspunkt i instrumentell analys, kvantiteten och kvaliteten hos blanddiftongerna i Seirijai-dialekten (Lazdijai distrikt) samt de särskiljande dragen hos akut och cirkumflex accent. 1. För undersökningen2 valdes diftonger i följande ord: káːltas, kãːltas, káːm, kãmːpas, pakáːrtas, kãːrtas, tráːntas ”gammalt, dåligt föremål”, krãːntas, nukẽːltas, tẽlːpa, tãːmsta, kẽmːša, plẽːntas, šʹvẽnːtas, péːrkas, perːka, píːlkas, šílːkas, prikíːmsta, kímːšta, sʹpʹinːta3, apsʹpʹinːta, sʹkíːrtas, pirːktas, užpúːltas, stulːpas, ustúːmtas, kumːpas, púːnskas ”Punsk”, atkunːta, užkúːrtas, tūrːtas. Korta meningar (3–5 ord) skapades med de nämnda orden. De lästes med bekräftande intonation av tre manliga dialekttalare (två från Seirijai stad och en från byn Pošniǫ). Deras genomsnittsålder var 60 år. Med hjälp av datorprogrammet PRAAT386 för behandling av språksignaler mättes den sammanlagda varaktigheten hos blanddiftongerna och deras enskilda4 första och andra komponenter. Deras grundton (i halvtoner – ht) och intensitet (i decibel – dB) fastställdes, och vokalkomponenternas formanter identifierades. För att utvärdera de erhållna kvantitetsuppgifterna användes A. Girdenis program STUDENT.PAS. Formanterna utvärderades och indexen för kompakthet, difusitet, bemollighet, tonalitet och spänning fastställdes med programmet FORMANT2.PAS. För att rita diagram användes programmet EXCEL5.0 FOR WINDOWS. 1 A. Pakerys påpekar att sydlitauerna uttalar och uppfattar accenttonerna i betonade stavelser vars bas utgörs av blanddiftonger mer precist än västlitauerna och samogiterna (Pakerys 1982: 154). 2 Artikeln bygger på metodiken för undersökning av accenttoner i standardspråket, i de östlitauiska utenai-dialekterna, de västlitauiska dialekterna, de sydsamogitiska raseiniai-dialekterna och de nordliga samogitiska dialekterna (Pakerys 1968; Pakerys 1974; Pakerys ir kt. 1974; Pakerys 1978; Pakerys 1982; Girdenis, Pupkis 1974; Kosienė 1982; Mažiulienė 1996; Atkočaitytė 1998). 3 Detta ord är nytt i dialekten, men används redan i stor utsträckning. Endast den äldre generationen använder det gamla šėpa. 4 Eftersom det inte är lätt att skilja åt komponenterna i vissa diftonger, förlitade man sig inte enbart på hörseln utan tog också hänsyn till förändringarna i oscillogrammet och spektrogrammet; man lyssnade dessutom på signalen baklänges för att kontrollera om inblandning av andra ljud kunde höras. 153 2.1. De erhållna resultaten för den allmänna varaktigheten hos blandade diftonger (se tabell 1) visade att diftonger med akut accent är något längre än diftonger med cirkumflex accent – ungefär 1,1 gånger. Detta förhållande liknar mycket förhållandet mellan varaktigheten hos blandade diftonger med akut accent och kontinuerliga blandade diftonger i sydsamogitiskan, Raseiniai-dialekten, vilket är 1,2: 1 (Atkočaitytė 1998: 96). I standardspråket är a, e+R inte längre än diftonger med cirkumflex accent, medan o, i, u+R med cirkumflex accent är längre (Pakerys ir kt. 1974: 9). Vissa diftonger med akut respektive cirkumflex accent skiljer sig inte åt i varaktighet (t.ex. áˑm och ãm; konfidensintervallen överlappar nästan helt – 188÷246 ms respektive 197÷219 ms, och Student-kriteriets värde är lägre än det kritiska värdet: 0,69<2,1. De första leden i diftonger med akut accent är 1,9 gånger längre än de andra (se tabellerna 2–3). De betonade vokaliska leden förlängs alltså kraftigt (jfr Būga 1961: 25; LKA 2 1982: 38–39, karta 20; 83, karta 68; 86–87, karta 70; Zinkevičius 1983: 120; Buch 1998: 12; Skardžius 1999: 483–484). Ett liknande varaktighetsförhållande förekommer också i sydsamogitiskan, Raseiniai-dialekten (Pakerys ir kt. 1974: 9; Atkočaitytė 1998: 96). Detta visar att den största delen av trycket i den akuta accentens ansatsfall tillfaller det första ledet, som därmed förlängs. Enligt A. Pakeris och andra forskares uppgifter är även de första leden i diftonger med akut accent av typen a, e+R längre än de andra i standardspråket, men de första och andra leden i diftonger med akut accent av typen i, u+R verkar vara nästan lika långa (Pakerys ir kt. 1974: 9). Förhållandet mellan varaktigheten hos de första och andra leden i diftonger med cirkumflex accent är 1,3: 1. Detta resultat strider mot det ”traditionella” påstående som framförs i LKA 2, att det betonade andra ledet i blandade diftonger uttalas längre än det första (LKA 2 1982: 125; karta 106). I Eržvilkas dialekt av sydsamogitiskan, Raseiniai-dialekten, är de andra leden i kontinuerliga blandade diftonger också nästan alltid kortare än de första; här tenderar varaktigheten att koncentreras till det första ledet (Atkočaitytė 1998: 97). I standardspråket är de första leden i diftonger med cirkumflex accent av typen a, e, i, u+R kortare än de andra (Pakerys ir kt. 1974: 9). Således är det framför allt det första ledet som påverkar den totala varaktigheten hos både diftonger med akut accent och diftonger med cirkumflex accent. Diftongens totala varaktighet bestäms inte bara av accenttypen, utan också av den inneboende varaktigheten hos dess enskilda vokaliska och konsonantiska led. Blandade diftonger vars första led är en vokal med låg artikulationshöjd (a, e) är längre än diftonger med vokaler med hög artikulationshöjd i, u (varaktighetsförhållandena V̄uR: V̄R = 1,5: 1 respektive V̄uR: V̄R = 1,3: 1)5. Taip pat, kaip bendrinėje kalboje (Pakerys ir kt. 1974: 15, 17; Pakerys 1982: 51) bei pietų žemaičių raseiniškių Eržvilko šnektoje (Atkočaitytė 1998: 96), Seirijų šnektos tvirtrapradžių (ir tvirtagalių) dvibalsių ilgumui daugiausia įtakos turi sonantas n. Kiek trumpesni tvirtrapradžiai dvigarsiai, kurių antrasis sandas m. Mažiausiai dvigarsį ilgina l. 2.2. Om man granskar enskilda vokalers varaktighet i blandade diftonger med akut respektive cirkumflex accent (se tabell 2), framgår det att α(ī), i(ī), i(m̄), 5 Symbolernas betydelse: Vⁿ – bakre vokal, Vⁱ – främre vokal, R – sonant. 154 Tabell 1 Den gemensamma varaktigheten hos blandade diftonger med akut och cirkumflex accent6 Diftonger | n | x̄±s (ms) | v (%) | 95% konfidensintervall (ms) | t ≥ tα; áˑl | 9 | 173±21 | 12,2 | 157÷189 | 2,32>2,11⁷*; ɑ̄l. | 9 | 193±14 | 7,3 | 182÷203; áˑm | 9 | 217±38 | 17,3 | 188÷246 | 0,69<2,1*; ɑ̃m. | 9 | 208±14 | 6,6 | 197÷219; áˑn | 9 | 234±12 | 5,0 | 225÷244 | 4,79>4,01**; ɑ̃n. | 9 | 200±17 | 8,6 | 187÷214; áˑr | 9 | 201±16 | 8,0 | 188÷213 | 6,71>4,02**; ɑ̃r. | 9 | 147±18 | 12,0 | 134÷161; éˑl | 9 | 204±26 | 12,6 | 184÷224 | 2,88>2,11**; el. | 10 | 177±14 | 8,1 | 167÷187; éˑm | 10 | 233±17 | 7,5 | 220÷245 | 6,65>3,92**; ẽm. | 9 | 191±10 | 5,0 | 184÷198; éˑn | 10 | 245±31 | 12,5 | 223÷266 | 3,70>3,22*; ẽn. | 9 | 198±23 | 11,4 | 181÷216; éˑr | 9 | 199±27 | 13,6 | 180÷218 | 2,43>2,11*; ẽr. | 9 | 168±28 | 16,4 | 147÷190; íˑl | 10 | 196±14 | 7,3 | 186÷206 | 0,64<2,10*; il. | 9 | 190±25 | 13,1 | 172÷208; íˑm | 9 | 161±20 | 12,1 | 147÷176 | 1,01<2,11*; ĩm. | 9 | 153±16 | 10,4 | 141÷165; íˑn | 9 | 230±18 | 7,8 | 216÷244 | 6,33>4,02**; ĩn. | 9 | 178±17 | 9,6 | 165÷191; íˑr | 9 | 179±19 | 10,3 | 165÷193 | 5,46>4,02**; ĩr. | 9 | 126±22 | 17,8 | 109÷143; úˑl | 9 | 161±19 | 11,6 | 149÷174 | 0,16<2,10*; ul. | 9 | 162±17 | 0,34 | 150÷175; úˑm | 9 | 181±9 | 5,0 | 174÷188 | 4,75>4,02**; ũm. | 9 | 201±9 | 4,2 | 194÷207; úˑn | 9 | 179±26 | 14,6 | 159÷200 | 0,71<2,11*; ũn. | 9 | 187±22 | 11,5 | 171÷204; úˑr | 9 | 164±18 | 10,7 | 150÷177 | 0,41<2,11*; ũr. | 9 | 161±15 | 9,3 | 149÷172 Konfidensintervallen för u(m̄.), u(r̄.) faller inom intervallen för áˑ(l), íˑ(l), íˑ(m), úˑ(m), úˑ(r) (jfr áˑ(l) – 97÷128 ms, a(l̄) – 102÷128 ms; iˑ(l) – 93÷114 ms, i(l̄) – 77÷104 ms osv.). Det innebär att vokalerna i de nämnda fallen i huvudsak inte skiljer sig åt i varaktighet. 6 Symbolernas betydelser: x̄ – aritmetiskt medelvärde, s – standardavvikelse, v – variationskoefficient, ÷ – 95% konfidensintervall, t – Students t-test, tα – det kritiska värdet för Students t-test. 7 * – resultatens tillförlitlighet 95%, ** – resultatens tillförlitlighet 99,9%. 155 Överlappande konfidensintervall för á·(m) och α(m̃.), ú·(l) och u(l̃.) visar att vokalerna i dessa fall nästan inte skiljer sig åt i varaktighet. I allmänhet är den första komponenten i diftonger med akut accent 1,3 gånger längre än den första komponenten i blandade diftonger med cirkumflex accent. Lågvokalerna a, e, som utgör den första komponenten i diftonger med akut accent, är 1,3 gånger längre än högvokalerna u, i i diftonger med akut accent. Lågvokalerna a, e och högvokalerna u, i, som utgör den första komponenten i diftonger med cirkumflex accent, skiljer sig betydligt mindre åt – med en faktor på 1,1. Tabell 2 Varaktigheten hos de första komponenterna i blandade diftonger med akut och cirkumflex accent Diftonger n x̄±s (ms) v (%) 95% konfidensintervall (ms) t≥t₁α á·(l) 9 113±20 17,8 97÷128 0,28<2,11* α(l̃.) 9 115±16 14,2 102÷128 á·(m) 9 127±24 18,6 109÷145 1,66<2,11* α(m̃.) 9 112±14 12,0 101÷123 á·(n) 9 156±9 5,7 149÷163 5,75>4,02** α(ñ.) 9 116±19 16,1 102÷131 á·(r) 9 151±16 10,6 139÷164 7,95>4,02** α(r̃.) 9 93±15 16,2 81÷104 é·(l) 9 151±32 21,1 127÷176 3,93>3,22** e(l̃.) 10 107±15 14,1 96÷118 é·(m) 10 167±14 8,4 157÷177 8,55>3,97** e(m̃.) 9 90±12 10,7 105÷124 é·(n) 10 167±20 11,8 153÷181 7,09>3,97** e(ñ.) 9 108±16 14,8 96÷120 é·(r) 9 150±24 15,9 132÷168 4,021>4,015** e(r̃.) 9 103±25 24,3 84÷123 í·(l) 10 103±14 13,8 93÷114 1,74<2,11* i(l̃.) 9 91±18 19,9 77÷104 í·(m) 9 92±12 12,4 83÷101 0,76<2,11* i(m̃.) 9 87±17 19,6 74÷100 í·(n) 9 127±13 10,0 117÷137 5,22>4,02** i(ñ.) 9 90±17 19,1 77÷103 í·(r) 9 130±18 14,1 116÷144 7,153>4,015** i(r̃.) 9 74±15 19,6 63÷85 í·(l̃) 9 99±16 15,8 87÷111 1,02<2,11* u(l̃.) 9 109±24 21,9 90÷127 ú·(m) 9 100±14 14,2 90÷110 0,14<2,11* u(m̃.) 9 101±10 10,2 93÷109 ú·(n) 9 114±18 16,0 100÷128 3,03>2,28** u(ñ.) 9 92±12 13,2 83÷101 ú·(r) 9 117±17 14,1 104÷129 1,09<2,11* u(r̃.) 9 109±15 13,9 97÷120 156 De första leden a, e i blandade diftonger med akut accent är 1,4 gånger längre än de höga a, e i diftonger med grav accent. Varaktighetsförhållandet mellan de första leden i, u i diftonger med akut respektive grav accent är 1,2: 1. Tabell 3 Varaktigheten hos de andra leden i blandade diftonger med akut respektive grav accent Diftonger | n | x̄ ± s | v (%) | 95% konfidensintervall (ms) | t > tα (á)ˑl | 9 | 60±19 | 31,7 | 46÷75 | 2,12 > 2,11** (α)l̄ | 9 | 78±15 | 19,5 | 66÷89 | (á)ˑm | 9 | 90±20 | 21,9 | 75÷105 | 0,71 < 2,11* (α)m̄ | 9 | 96±17 | 17,4 | 83÷109 | (á)ˑn | 9 | 78±12 | 16,0 | 68÷87 | 1,04 < 2,11* (α)n̄ | 9 | 84±14 | 16,4 | 74÷95 | (á)ˑr | 9 | 50±6 | 11,7 | 45÷54 | 1,28 < 2,11* (α)r̄ | 9 | 54±10 | 18,2 | 47÷62 | (é)ˑl | 9 | 53±10 | 19,5 | 45÷60 | 3,79 > 3,22** (e)l̄ | 10 | 70±10 | 13,6 | 63÷77 | (é)ˑm | 10 | 66±9 | 13,1 | 60÷72 | 2,57 > 2,11** (e)m̄ | 9 | 76±9 | 11,4 | 70÷83 | (é)ˑn | 10 | 78±14 | 17,3 | 68÷88 | 2,31 > 2,11** (e)n̄ | 9 | 90±11 | 12,3 | 83÷100 | (é)ˑr | 9 | 49±15 | 31,3 | 37÷61 | 2,70 > 2,11** (e)r̄ | 9 | 65±9 | 13,3 | 58÷72 | (í)ˑl | 10 | 92±8 | 8,5 | 87÷98 | 1,44 < 2,11* (i)l̄ | 9 | 99±13 | 13,1 | 89÷110 | (í)ˑm | 9 | 69±12 | 17,3 | 60÷79 | 0,72 < 2,11* (i)m̄ | 9 | 66±6 | 8,8 | 62÷71 | (í)ˑn | 9 | 103±14 | 13,9 | 92÷114 | 2,53 > 2,11** (i)n̄ | 9 | 88±10 | 11,5 | 80÷96 | (í)ˑr | 9 | 49±9 | 18,4 | 42÷56 | 0,58 < 2,11* (i)r̄ | 9 | 52±11 | 21,9 | 43÷60 | (ú)ˑl | 9 | 58±21 | 36,3 | 42÷74 | 0,44 < 2,11* (u)l̄ | 9 | 54±21 | 38,8 | 38÷70 | (ú)ˑm | 9 | 81±11 | 13,7 | 73÷90 | 2,96 > 2,92** (u)m̄ | 9 | 100±16 | 15,6 | 88÷112 | (ú)ˑn | 9 | 66±21 | 31,8 | 50÷82 | 3,51 > 3,25** (u)n̄ | 9 | 95±15 | 15,8 | 84÷107 | (ú)ˑr | 9 | 47±4 | 9,3 | 44÷50 | 1,41 < 2,11* (u)r̄ | 9 | 51±7 | 13,8 | 45÷56 2.3 Vid analysen av varaktigheten hos de andra leden i blandade diftonger observerades att konfidensintervallen för (áˑ)m, (áˑ)n, (áˑ)r, (íˑ)l, (íˑ)r, (úˑ)r ligger inom intervallen för (α)m̄, (α)n̄, (α)r̄, (i)l̄, (i)r̄, (u)r̄ (jfr (úˑ)r – 44÷50 ms, (u)r̄ – 45÷56 ms; (íˑ)r – 42÷56 ms, (i)r̄ – 43÷60 ms osv.). Detta visar att de andra diftongleden i dessa fall i praktiken inte skiljer sig åt i varaktighet. 157 De andra leden i de blandade diftongerna (i̇)m, (u̇)l är något längre än de andra leden (i)m̄ och (u)l̄ (jfr deras konfidensintervall: (i̇)m – 60÷79 ms, (u̇)l – 42÷74 ms och (i)m̄ – 62÷71 ms och (u)l̄ – 38÷70 ms). Jämförelsen visar att den andra leden i diftonger med grav accent är 1,1 gånger längre än den andra leden i diftonger med akut accent. Således påverkar accenten även varaktigheten hos den andra leden (jfr även Pakerys 1982: 160). 2.5. I den lingvistiska litteraturen varierar noteringen av varaktigheten hos båda diftongleden i sydaukštaitiska dialekter. I Druskininkai-dialekten betraktas de betonade leden i både diftonger med akut och grav accent som halv långa (t.ex. ká.l'v'i ”kalvi” och ger.s ”gers”) (DTŽ 1988). På andra håll (LKT 1970; Mikalauskaitė 1975: 140, 142; Markevičienė 1999) anges alla första led i diftonger med akut accent som långa, medan de andra leden i diftonger med grav accent anges som halvlånga. I LKA 2 sägs det att den andra leden i am, an, em, en med grav accent är lång (LKA 2 1982: 84–85, karta 69; 87–88, karta 71; 125, karta 125)⁸. Jämförs varaktigheten hos samtliga diftonger med varaktigheten hos de första leden i diftonger med akut accent, blir förhållandet 1,5: 1, medan förhållandet mellan den totala varaktigheten och varaktigheten hos de andra leden är 2,8: 1. Förhållandet mellan den totala varaktigheten och de första leden i diftonger med grav accent är 1,8: 1, och mellan den totala varaktigheten och varaktigheten hos de andra leden 2,3: 1. Därför bör vokalleden i diftonger med akut accent betraktas som långa, medan sonanterna i diftonger med grav accent bör betraktas som halvlånga. 3. Experimentresultaten⁹ visar att vokalleden a, e i både diftonger med akut och grav accent har låg tonhöjd, medan i, u har hög tonhöjd (jfr á.(l) F₂=1240 Hz, α(l.) F₂=1210 Hz; í.(n) F₂=2000 Hz, i(n.) F₂=1710 Hz osv.). Detta bekräftas också av tonalitetsindexet (jfr é.(r) T=115, í.(r) T=597, á.(l) T=-34, u(n.) T=-13 osv.). De vokaliska leden i, a+r, n i blandade diftonger med akut accent uttalas med högre tonhöjd (jfr T=584, T=364), medan e, u, a+l, m har lägre tonhöjd (jfr á.(m) T=1, α(n̄.) T=-32). Kompakthetsindexet för a, e med akut accent är i större eller mindre grad högre än i blandade diftonger med grav accent (jfr á.(n) C=901 och α(n̄.) C=880; é.(r) C=882 och e(r̄.) C=861 osv.). Diffusitetsindexet för vokalerna i, u är högre när de blandade diftongerna har akut accent (jfr ú.(n) df=710 och u(n̄.) df=580; í.(l) df=1640 och i(l̄.) df=1130; í.(m) df=1430 och i(m̄.) df=1340 osv.). I samtliga fall uttalas de första leden a, e, i, u i blandade diftonger med akut accent med betydligt större artikulatorisk spänning än motsvarande led i diftonger med grav accent (jfr á.(l) įt=540 och α(l̄.) įt=430; í.(m) įt=630 och i(m̄.) įt=470; ú.(r) įt=690 och u(r̄.) įt=470 osv.). 8 Taip iš pradžių yra maniusi ir E. Mikalauskaitė (1975: 99, 142). 9 Eftersom man utgår från uppfattningen att de kvalitativa skillnaderna mellan blandade diftonger med akut respektive grav accent i högre grad beror på de första leden än på de andra (jfr Pakerys 1982: 64; Atkočaitė 1998: 98), begränsar sig artikeln till att diskutera enbart de kvalitativa skillnaderna mellan vokalleden. 158 Bemollighetsindexet visar att i akutbetonade diftonger är u något mer bemollik än när diftongens andra komponent får cirkumflexaccent (jfr ú·(l) b=112 och u(l̄) b=111; ú·(m) b=112 och u(m̄) b=110 m.fl.). De återstående ljuden kan betraktas som icke-bemolliknande (se deras bemollighetsindex). Kompakthetsindexet för akutbetonade a, e är mer eller mindre högre än i cirkumflexbetonade blandade diftonger (jfr á·(n) C=901 och α(n̄) C=880; é·(r) C=882 och e(r̄) C=861 m.fl.). Vokalernas i, u diffusionsindex är högre när de blandade diftongerna har akut betoning (jfr ú·(n) df=710 och u(n̄) df=580; í·(l) df=1640 och i(l̄) df=1130; í·(m) df=1430 och i(m̄) df=1340 m.fl.). I samtliga fall uttalas de första komponenterna a, e, i, u i akutbetonade blandade diftonger med betydligt mer spända talorgan än i cirkumflexbetonade (jfr á·(l) įt=540 och α(l̄) įt=430; í·(m) įt=630 och i(m̄) įt=470; ú·(r) įt=690 och u(r̄) įt=470 m.fl.). Bemollighetsindexet visar att i akutbetonade diftonger är u något mer bemollik än när diftongens andra komponent får cirkumflexaccent (jfr ú·(l) b=112 och u(l̄) b=111; ú·(m) b=112 och u(m̄) b=110 m.fl.). De återstående ljuden kan betraktas som icke-bemolliknande (se deras bemollighetsindex). Artikulatoriska skillnader märks också mellan de undersökta diftongerna. De första komponenterna a, e i akutbetonade blandade diftonger är betydligt öppnare än i cirkumflexbetonade (jfr á·(l) F₁=690 Hz, α(l̄) F₁=640 Hz; á·(r) F₁=690 Hz, α(r̄) F₁=630 Hz; é·(m) F₁=730 Hz, e(m̄) F₁=600 Hz; é·(r) F₁=700 Hz, e(r̄) F₁=600 Hz m.fl.; se tabell 4). De har alltså lägre tungläge (jfr även bk. Pakerys 1974: 148; Atkočaitytė 1998: 88). Kaip ir bendrinėje kalboje (Pakerys 1995: 174), tvirtapradžių mišriųjų dvigarsių (išskyrus ū·l) pirmieji dėmenys i, u tariami uždarau negu tvirtagalių – plg. ú·(m) F₁=450 Hz, u(m̄) F₁=530 Hz; ú·(n) F₁=450 Hz, u(n̄) F₁=490 Hz; í·(n) F₁=390 Hz, i(n̄) F₁=500 Hz; í·(r) F₁=380 Hz, i(r̄) F₁=490 Hz ir kt. F₂ är lägre för u och högre för i i akutbetonade blandade diftonger än i cirkumflexbetonade (jfr ú·(l) F₂=780 Hz, u(l̄) F₂=890 Hz; ú·(n) F₂=840 Hz, u(n̄) F₂=1050 Hz; í·(n) F₂=2000 Hz, i(n̄) F₂=1710 Hz; í·(r) F₂=1980 Hz, i(r̄) F₂=1590 Hz m.fl.). Det innebär att u i akutbetonade blandade diftonger är mer bakre, medan u i cirkumflexbetonade är mindre bakre. Vid uttal av akutbetonade blandade diftonger är i betydligt mer främre än när den andra delen av stavelsen med diftongen är betonad. F₂-värdena för de första komponenterna a, e varierar mellan cirkumflexbetonade och akutbetonade blandade diftonger (jfr á·(m) F₂=1270 Hz, α(m̄) F₂=1160 Hz; á·(l) F₂=1400 Hz, e(l̄) F₂=1400 Hz; é·(r) F₂=1470 Hz, e(r̄) F₂=1460 Hz). De kvalitativa egenskaperna hos vokalkomponenterna i akutbetonade diftonger är alltså mer framträdande, ”mer genuina”. Däremot är de mindre framträdande i cirkumflexbetonade diftonger, och vokalerna påverkas av reduktion. Denna kvalitetsskillnad mellan vokalkomponenterna i cirkumflexbetonade och akutbetonade blandade diftonger är, liksom i standardspråket och i den sydsamogitiska Eržvilkas dialekt (Pakerys 1974: 151; Atkočaitytė 1998: 99), en av de viktiga indikatorerna på accenttypen. 159 Tabell 4 Kvaliteten hos de första leden i blandade diftonger med akut och cirkumflex10 Diftonger | F₁ (Hz) | F₂ (Hz) | F₃ (Hz) | b³ | C³ | T³ | df | it á·(l) | 690 | 1240 | 2410 | 107 | 900 | -34 | 550 | 540 á(ˉl.) | 640 | 1210 | 2500 | 108 | 891 | -39 | 570 | 430 á·(m) | 690 | 1270 | 2330 | 107 | 897 | 1 | 580 | 590 α(ˉm.) | 630 | 1160 | 2300 | 108 | 895 | -32 | 530 | 670 á·(n) | 700 | 1260 | 2310 | 107 | 901 | -8 | 560 | 630 α(ˉn.) | 630 | 1310 | 2400 | 108 | 880 | 55 | 680 | 420 á·(r) | 690 | 1330 | 2340 | 107 | 892 | 40 | 640 | 520 α(ˉr.) | 630 | 1340 | 2390 | 107 | 877 | 76 | 710 | 400 é·(l) | 670 | 1400 | 2500 | 107 | 881 | 68 | 730 | 270 e(ˉl.) | 600 | 1400 | 2500 | 107 | 865 | 116 | 800 | 200 é·(m) | 730 | 1470 | 2370 | 106 | 888 | 97 | 740 | 390 e(ˉm.) | 600 | 1530 | 2400 | 107 | 856 | 211 | 930 | 230 é·(n) | 690 | 1370 | 2330 | 107 | 888 | 67 | 680 | 490 e(ˉn.) | 610 | 1410 | 2320 | 108 | 868 | 148 | 800 | 380 é·(r) | 700 | 1470 | 2370 | 107 | 882 | 115 | 770 | 360 e(ˉr.) | 600 | 1460 | 2410 | 107 | 861 | 169 | 860 | 230 í·(l) | 360 | 2000 | 2570 | 108 | 764 | 636 | 1640 | 710 i(ˉl.) | 450 | 1580 | 2390 | 108 | 814 | 366 | 1130 | 240 í·(m) | 420 | 1850 | 2300 | 108 | 794 | 549 | 1430 | 630 i(ˉm.) | 460 | 1800 | 2370 | 108 | 807 | 473 | 1340 | 470 í·(n) | 390 | 2000 | 2670 | 107 | 774 | 584 | 1610 | 780 i(ˉn.) | 500 | 1710 | 2530 | 107 | 820 | 364 | 1210 | 240 í·(r) | 380 | 1980 | 2610 | 108 | 772 | 597 | 1600 | 710 i(ˉr.) | 490 | 1590 | 2530 | 108 | 824 | 309 | 309 | 130 ú·(l) | 510 | 780 | 2270 | 112 | 917 | -279 | 710 | 710 u(ˉl.) | 480 | 890 | 2310 | 111 | 888 | -146 | 630 | 820 ú·(m) | 450 | 910 | 2270 | 112 | 874 | -91 | 640 | 870 u(ˉm.) | 530 | 950 | 2370 | 110 | 894 | -144 | 520 | 710 ú·(n) | 450 | 840 | 2200 | 112 | 885 | -147 | 710 | 1010 u(ˉn.) | 490 | 1050 | 2320 | 110 | 869 | -13 | 560 | 640 ú·(r) | 440 | 920 | 2180 | 112 | 870 | -54 | 640 | 960 u(ˉr.) | 500 | 1080 | 1080 | 110 | 868 | -21 | 580 | 470 4. Som exempel som káltas ”skyldig” och kəl.təs ”skyldig”, ká·rk ”kark” och kəˉr.k ”kark” visar, skiljer man i denna dialekt (liksom i hela det sydliga högaitiska området) tydligt mellan akut och cirkumflex i blandade diftonger. När E. Mikalauskaitė (1975) beskrev accenterna hos de sydvästliga dzūkerna, framhöll hon- 10Symbolförklaringar: V – vokal, F₁ – värden för den första formanten (Hz), F₂ – värden för den andra formanten, F₃ – värden för den tredje formanten, C₃ – kompakthetsindex, b₂ – bémolisering, T₃ – tonalitetsgrad, df – diffusitet, it – spänning. Formantvärdena har beräknats enligt Piotrovskijs (Piotrovskij 1960) metod. 160 de experimentella undersökningarna av enkla vokaler. Enligt henne är den akuta accenten i denna dialekt ”mer fallande än stigande till sin karaktär”, medan cirkumflexen är stigande. Författaren betraktade tryckets placering som accentens främsta särskiljande kännetecken (Mikalauskaitė 1975: 140–143). När en blandad diftong har akut accent koncentreras dess tryck på det första ledet, och när den har cirkumflex på det andra ledet11 (jfr även LKA 2 1982: 125, karta 106). Som framgår av fig. 1–3 är grundtonskurvorna för blandade diftonger med akut accent i regel fallande eller fallande-stigande, medan de för diftonger med cirkumflex är stigande. Grundtonens toppar i diftonger med akut accent ligger närmare början, medan de i diftonger med cirkumflex ligger närmare slutet. Diftonger med akut accent uttalas i regel med högre tonhöjd. Någon strikt regelbundenhet finns dock inte: ibland är tonen i diftonger med cirkumflex tydligt högre än i diftonger med akut accent. Fig. 1. Grundton och intensitet hos de blandade diftongerna [íˑm] och [im̄] i orden prikˑmsta (—) och kim̄.šta (– –). Fig. 2. Grundton och intensitet hos de blandade diftongerna [úˑn] och [un̄] i orden pūˑnskas (– –) och akun̄.ta (—). 11I litauiska standardspråket, särskilt i de västliga dialekterna, kännetecknas akuten av att energin koncentreras till en enda specifik punkt, medan cirkumflexen kännetecknas av att den fördelas över hela den betonade stavelsen (i de nordžemaitiska dialekterna över stavelsens hela centrum) (Girdenis 1996: 71, 82). 161 Fig. 3. Grundton och intensitet hos blandade diftonger [ù·m] och [ùm̥] i orden ustù·mas (—) och kuṁ·pæs (- - -). Intensiteten förändras på motsvarande sätt: i fallande diftonger avtar den mot slutet, medan den i stigande diftonger ökar mer eller mindre. Det bör noteras att intensitetskurvorna för stigande blandade diftonger har en mycket tydlig stigande–fallande form, medan kurvorna för fallande diftonger löper jämnt en tid och sjunker mot slutet av uttalet. Intensitetstopparna i fallande diftonger, liksom grundtonens, ligger närmare början, medan de i stigande diftonger koncentreras i mitten eller närmare slutet. Det bör sägas att förhållandet mellan grundton och intensitet i sådana fallande och stigande blandade diftonger ingalunda är konsekvent. Ofta förändras grundtonen mycket likartat i båda typerna, det vill säga den stiger och omfattar ett snävt intervall. Grundtonen kan nå sin högsta punkt mot slutet av uttalet i både fallande och stigande diftonger. Intensitetskurvorna skiljer sig dock tydligt åt (se fig. 4–5). För att skilja mellan Seirijai-dialektens blandade diftongers accenter är intensiteten alltså ofta viktigare än tonen. En sådan tanke har framförts om de östlitauiska dialekternas accenter12. Fig. 4. Grundton och intensitet hos blandade diftonger [í·n] och [iñ.] i orden sp'rįta (—) och apšpinta (- - -). 12 Man antar att grundtonen inte är särskilt viktig för att skilja mellan de östlitauiska dialekternas accenter och att den lättare påverkas av frasintonationen (Kačiūskienė, Girdenis 1997: 35). 162 Fig. 5. Ton och intensitet hos blandade diftonger [áˑr] och [aˑr] i orden pakáˑrtas (- -) och kaˑrtas (—). 5. Av de diskuterade experimentresultaten kan följande slutsatser dras: a) de första leden i Seirijai-dialektens fallande blandade diftonger bör betraktas som långa, medan de andra leden i stigande diftonger är halvlånga; b) sett till den totala varaktigheten är fallande diftonger något längre än stigande; c) accenttypen (stigande eller fallande) bestämmer kvaliteten hos den vokaliska leden i den blandade diftongen, vilket i sin tur bidrar till att skilja mellan accenterna; d) för att skilja mellan accenterna i Seirijai-dialektens fallande och stigande blandade diftonger är intensiteten viktigare; grundtonen förändras ofta mycket likartat. e) de viktigaste särskiljande accentdragen bör anses vara ledenas kvantitet och kvalitet. LITERATŪRA Atkočaitytė D. 1998: Dvibalsių ir mišriųjų dvigarsių priegaidės Eržvilko šnektoje: kiekybė ir spektrai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 40, 88–101. Buch T. 1998: Opuscula Lithuanica, Warszawa. Būga K. 1961: Rinktiniai raštai 3. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla. Girdenis A. 1996: Energetinė šiaurės žemaičių tarmės priegaidžių fonetinės prigimties interpretacija. – Baltistica 31(1), 71–84. Girdenis A., Pupkis A. 1974: Pieninių vakarų aukštaičių priegaidės. – Eksperimentinė ir praktinė fonetika 6, Vilnius, 107–125. Girdenis A., Kačiuškienė G. 1997: Rytų aukštaičių ir šiaurės žemaičių priegaidės: bendrybės ir skirtumai. – Kalbotyra 46 (1), 31–36. Kosienė O. 1982: Rytų aukštaičių uteniškių monoftongų priegaidės. – Kalbotyra 33(1), 61–71. LKA 2 1982: Lietuvių kalbos atlasas. Fonetika, Vilnius: Mokslas. LKT 1970: Lietuvių kalbos tarmės: Chrestomatija, Vilnius: Mintis. Markevičienė Ž. 1999: Aukštaičių tar mių tekstai. I dalis, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla. Mažiulienė I. 1996: Centrinės šiaurės žemaičių tarmės prozodija. – Kalbotyra 45(1), 30–115. Mikalauskaitė E. 1975: Lietuvių kalbos fonetikos darbai, Vilnius: Mokslas. Naktinienė G., Paulauskienė A., Vitkauskas V. 1988: Druskininkų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas. Pakerys A. 1968: Lietuvių literatūrinės kalbos sudėtinių dvibalsių au, ai, ei akustiniai požymiai. – Eksperimentinės fonetikos ir kalbos psichologijos kolokviumo medžiaga 3, 7–118. 163 Pakerys A. 1974: Tvirtapradžių ir tvirtagalių dvigarsių spektras.– Eksperimentinė ir praktinė fonetika 6, 142–155. Pakerys A. 1978: Artificial Modification of Prosodic Features of Lithuanian Accents. – Estonian paper in phonetics. Pakerys A. 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija, Vilnius: Mokslas. Pakerys A. 1995: Lietuvių bendrinės kalbos fonetika, Vilnius: Žara. Pakerys ir kt. 1974: Pakerys A., Plakunova T., Urbelienė J. Lietuvių kalbos mišriųjų dvigarsių santykinė trukmė.– Eksperimentinė ir praktinė fonetika 6, 3–47. Pakerys A. ir kt., 1978: The Pitch of Lithuanian Diphthongs. – Estonian paper in phonetics, Tallinn. Piotrovskij 1960: Пиотровский Р. Г. Еще раз о дифференциальных признаках фонемы. – Вопросы языкознания 6, 24–38. Skardžius Pr. 1999: Rinktiniai raštai 5, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis. Zinkevičius Z. 1983: Dėl lietuvių kalbos kirčio ir priegaidžių raidos. – Baltistica 19(2), 120–122. Zinkevičius Z. 1994: Lietuvių kalbos dialektologija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. PITCH IN DIPHTHONGOID SEQUENCES IN THE SEIRIJAI DIALECT Summary The paper offers an analysis of the mutual relationship between acoustic features and pitch in diphthongoid sequences in the dialect of Seirijai. Experimental investigations show that the principal differentiating features of pitch in such sequences are the quantity and quality of their components. The overall length of diphthongoid sequences with acute pitch slightly exceeds that of sequences with circumflex pitch, the ratio being 1.1 to 1. The first component in a sequence with acute pitch should be considered long, the second component in a sequence with circumflex pitch half-long. Among the remaining prosodic features, viz. fundamental tone and intensity, the latter is more important as a means of differentiating pitch. The timbre quality of the first component in a sequence with acute pitch is more clearly pronounced and closer to that of vowels proper, whereas in circumflexed sequences the first component is subject to various degrees of reduction. Asta LESKAUSKAITĖ Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6 LT-2055, Vilnius, Lietuva El. paštas [email protected] Gauta 2000 09 25 164